Senaste kommentarerna i forumet

Herregud Azalela.

Jag visste inte att man kunde få 2 LVM så nära inpå, har funderat på det, hur det funkar om min son kommer hem o kör igång direkt.
Vet du vart han ska ?
Det tråkiga med dessa ställen är att i princip alla har lika lite insikt. Min son sa i telefon till mig häromdagen att " det är ingen som förstår vad jag gör här, jag kan ju lägga ned när jag vill" .Jag kan aldrig ens beskriva hur galet vi haft det så det är så märkligt att deras hjärna lurar dem att tro att det inte är så farligt.

Du är stark och du har gjort det enda rätta. Tro mig , jag vet hur man ibland tom blir osäker på sig själv i detta när man får så mycket skuld av den som är beroende.

Hoppas du får lite lugnt och och hoppas han får insikt till slut !

Kram

Tack för svar. Så svårt med en problematik där konfrontation förmodligen inte lönar sig. Men jag inser att det du säger stämmer. Han har dessutom haft en historia av depression och liksom trängtar efter min uppskattning och att jag ska visa min kärlek. Detta ligger inte nära till hands, tvärt om. Jag upplever honom som krävande och kvävande när han försöker närma sig i onyktert tillstånd. Dock har han aldrig visat våldsamma tendenser tack och lov. Vi har varit tillsammans i 25 år... Han har alltid gillat fest och gott vin, men problemet har eskalerat under de senaste 5 åren. Mitt bästa verktyg just nu är att, efter en ”blöt kväll” påtala hur osexig och oattraktiv han är när han har druckit. ”Ok, jag fattar vad du menar, men jag vill inte prata om det” var svaret nu senast. En liten liten vinst att han inte förnekar det. Anhörigstöd ska jag kolla upp. Tack.

De råd som jag har delat, har jag fått från Internetbaserad kurs för medberoende på 1177. Kursen baseras på CRAFT som du kan googla på.
Som jag skriver, så har även jag själv svårigheter att följa de råden som jag har fått. Jag orkar inte, känner ingen motivation att uppmuntra hans nyktra stunder. Timeout har jag tagit för att skydda mej själv. För att slippa Lyssna. Men som jag sa, nu känns hela tillvaron som Timeout.
Men googla gärna, jag kan ha förklarat dåligt
sob.1177.se

Jag skrattar åt eländet. Att han säger ”nu har ni ställt till det ordentligt”. Alltså noll insikt.
Så bra att du är en stark och modigt person som gjort orosanmälan.
Om han kommer ut på andra sidan och inser sitt beroende, så kommer han tacka dig.
Du kommer klara detta Azalea. Du kommer få ett nytt liv.
Ha nu en riktigt fin söndag, och gör något du mår bra av.
Kram?

Du är stark och beslutsam. Det beundrar jag. Bra att du har stöd omkring dej.
Ofattbart att insikterna inte drabbar honom. Blir hjärnan helt enkelt så skadad? Så läskigt att det kan gå så långt.
Du kan stolt hålla ditt huvud högt!
❤

Jag funderar på att sova ute inatt.
Vill testa nya sovsäcken. Att vara under bar himmel ger perspektiv. Ja, jag försöker som du. Vända mej bort från hans tomma innehållslösa beskrivning av mej. Jag tycker att hela hans livssyn börjar avvika helt och hållet från min. Det är ju inte bara mej han tycker illa om. Jag vet inte om nåt positivt överhuvudtaget kommer över hans läppar längre.
Jo, " gomorron "
Några minuter då jag känner igen honom. Sen, är det över.
När jag började att skriva här, var jag tydlig med att undanbe kommentarer om att jag borde lämna honom. Det har respektetats så fint. Kanske är det just därför som jag själv börjar fundera i dom banorna.
Hur blir det om jag flyttar?
Tidigare ville jag stanna i det Paradis på landet som vi byggt upp tillsammans under alla våra år. Nu, vet jag inte. Eller, nu vet jag. Utan frid och ro vill jag inte leva här. Inte ens ensam. Jag har så många dåliga minnen i mitt hjärta.
Jag bär på så mycket besvikelse. Så mycket sorg över hur relationen har utvecklats. Idag kan vi inte ens prata vardagliga ting. Ibland tänker jag att han är hjärnskadad eller dement. 56 år.
Jag har accepterat så mycket psykisk misshandel under så många år. Till varje pris ville jag inte bli lämnad. Det sitter så djupt inom mej. Men, kärleken har ju redan lämnat oss båda. Så, vad kan bli värre,?
Jag frågade igår, än en gång, kan vi inte gå i parsamtal, försöka att förstå varann? Nej!!
Jag har så mycket gråt inom mej som bara trycker på när jag skriver eller tänker på hur det är.
Jag tittar mej omkring i hemmet, funderar på vad jag vill ta med när jag flyttar....
Jag kommer att leva på existensminimum.
Jag måste lämna mina djur.
Det som skrämmer mest är den förväntade konflikten vid bodelning. Min man anser sej äga allt han köpt till sej själv. Han har alltid unnat sej själv det bästa. Verktyg, båt, skoter, släpvagn, 4-hjuling,dator osv. Jag har tänkt börja dokumentera och fota hans
" maskinpark " som han anser sej äga. Där blir det bråk. Jag är konflikträdd! Mycket rädd!
Men idag är jag så tom inuti, så jag låter mina planer komma. Skygglapparna har jag plockat bort.
Tänk, den dagen då jag har byggt upp min inte styrka! Vilken chock för honom!

Han blev dömd till 6 månader LVM igen. Gissa om han var förbannad när han ringde först mig och sen sin pappa och vräkte ur sig vilka tyranner vi är.
Bösta ordvalet han har är ändå: Nu har ni ställt till det ordentligt.!!!!
Han förstår inte alls att det är han som ställt till det och inser inte att han faktiskt druckit 44 dagar i sträck, 1 stor flaska sprit minst, att han legat däckad varje dag, ramlat bland glasskärvor , ramlat och brutit armen. Värst är ändå att han kört bil och handlat ny sprit varannan dag.
Jag har ingen ånger över att ha anmält och inte hans far heller som tur är. Ånger hade vi fått om han kört på en barnfamilj med bilen påverkad och vi inte hade anmält honom innan.

Visst växlar jag i humör och känslor men försöker hålla blicken framåt och huvudet högt för jag har inte gjort något fel oavsett vad han anser.

Hoppas ni har haft en bra helg fina vänner ? Kärlek till er alla?Azalea

Ja, det där känner jag igen, på alla punkter.
Tror också att det beror på en dålig självkänsla som gör att de mpste slå ner på npgon annan och du är ju den som finns till hands!!??
Det är så trist att höra sådan av ord som bottnar i absolut ingenting.
De första åren blev jag oerhört ledsen och tog åt mig av allt han sa, exakt samma meningar som din man kör med. Men till slut vände jag ifrån det på något sätt. Jag VET att jag inte var den personen han beskrev och det är inte du heller. Så slösa inga tårar på det, jag slutade att göra det och vände bort ifrån det eftersom det är inte sant ett enda ord utan bara ett beteende som kommer med "sjukdomen"
Du är fin och bra precis som du är❤

Underbart att höra att du sovit i din hängmatta. Gillar du det?
Jag planerar för en helg i skogen snart och lovar att sända tankar till dig då.

Kramar från Azalea?

Du får bra råd om att fokusera på dig själv och att söka hjälp för egen del. Finns även alanon. Om du säger till din man att du behöver stöd i den situationen ni befinner dig så händer det saker inom honom. Sedan blir jag betänksam om du kan leva med en man som du är rädd för. I längden måste man ju få uttrycka det man tänker och känner. Helt enkelt vara den man är. Håller med om att konfrontera honom är ingen bra lösning och har ofta motsatt effekt

När jag läser råden du fått Bestemor att uppmuntra när han är nykter, gå undan, försöka stå ut med att han dricker. Mycket märkligt, men det är min åsikt. Alkoholiism är en familjesjukdom säger man, beroende och medberoende. Innebär det inte lika gärna att den beroende ska stå ut med sin medberoende sambo? Känns som man är helt befriad från ansvar när man har en beroendesjukdom. Vid vilka andra sjukdomar kan man bete sig så. Time out jättekonstigt. Ett synsätt som jag inte delar och vad ska det leda till?

Jag har varit i samma situation som du för många år sedan med en man som drack och blev väldigt otrevlig och aggressiv när han var onykter. Jag och mina döttrar fick jättebra verktyg när vi gick på kommunens samtalsstöd för anhöriga. Det var det som höll oss flytande under dom åren vi bodde tillsammans med honom. Till slut blev situationen hemma dock ohållbar för mig och yngsta dottern och vi blev tvungna att flytta för att inte gå under allihop. Tyvärr fanns inte viljan hos honom att sluta dricka och hans kropp orkade inte till slut. Hoppas du hittar någon form av anhörigstöd i din kommun. Du måste tänka på dig själv i första hand.

Tänk att vi är så många här som kan stötta och peppa varandra, det behövs. Dina fina ord tar jag med mig Bestemor.

Håller med er alla, har kämpat många år med tanken att gå och sedan hitta rätt tillfälle, min man dricker inte varje dag men dock varje vecka, mina tankar har varit över allt, ångest över att lämna, tanken på om jag kunnat göra något annat mm.

Har sedan ett år egen lägenhet men fick flytta hem förra hösten då han drack och körde om kull med sin motorcykel, låg på sjukhuset i två månader opererades flera ggr och de trodde inte han skulle klara sig, han blev dock bättre och kom hem i rullstol, jag flyttade hem och tog hand om allt. Nu är han ur rullstolen och jag bor åter igen i min lägenhet och nu har drickandet börjat igen fick åka och hämta barnen förra veckan två ggr pga att han druckit.

Han är ömsom snäll och vill ha mig tillbaka och blir elak i tonen när jag inte svara som han vill.
Ringer smsar mina vänner då han tror att jag hittat någon annan. Han spårar mina foton för att kolla varit jag är och hotar med att slå ihjäl en manlig bekant jag har om han ser honom.

Han har t.o.m. dragit på oss två socialanmälningar ang barnen pga hans drickande.
Hela min semester har jag haft fullt jobb att gå på möten på alkoholrådgivningen med barnen pga honom.

Bara liten bit av vad som händer i mitt liv just nu, trots detta så har jag sån ångest å rädsla över att skriva under och fullfölja skilsmässan nu när betänketiden gått ut. Lever på hoppet att få tillbaka mina känslor för honom och att vi kan bli en fin familj igen, men samtidigt vet jag att jag kommer sitta i skiten igen om jag skulle gå tillbaka. Har tagit mig så här långt och känner sen skön känsla att komma hem i min lägenhet. Måste bara väga släppa fullt ut för min och barnens skull.
Har aldrig trott att jag skulle hamna i den här medberoende fällan så hårt, är en stark och bestämd person i vanliga fall, nu tvivlar jag bara på mig själv och känner mig elak som person, mår skit fast jag inte gjort något.

Lycka till i ert kämpande, tror att det få som kan gå tillbaka och få ett underbart liv efter det man gått igenom.

Jag lever också med en man som dricker på liknande sätt. Vad jag har förstått så hjälper det inte med en konfrontation för att drickandet ska minska. Troligtvis är våra män medvetna om problemet, men vill inte förändra.
Jag har fått rådet att uppmuntra de dagar när han är nykter. Säga hur mycket jag uppskattar det.
Men jag har fått svårt för det, för jag orkar inte.
Jag har även fått råd att ta time out när situationen blir otrevlig. Gå undan, göra annat. Men nu efter några månader känns det som att hela min tillvaro är en enda timeout.
Jag har sökt samtalsstöd som anhörig hos kommunens alkohol och drogenhet. Det rekommenderar jag dej.
Jag är också öppen inför mina vänner, det känns också bra.
Du har tonårsbarn, prata med dem. De behöver också stöd.
Kanske kan konfrontation helt enkelt vara " jag har sökt/fått stöd som anhörig, för jag vet inte hur jag ska orka med när du dricker så ofta och mycket "
Så, mitt råd är att du söker stöd.
Fint att du skriver här, många har liknande erfarenheter.

Hur konfrontera mannen som dricker för mycket?

Min man som är 50 år dricker 5-6 glas vin per kväll flera dagar i veckan. Han börjar sluddra och kvällen slutar inte sällan med att han blir lättprovocerad och grälsjuk vilket oftast går ut över mig, men ibland över tonårsbarnen. På fest har han druckit så han somnar eller ramlar omkull, även om det är sällan. Han smyger aldrig med sitt drickande utan fyller ogenerat på. Alltid fint rödvin, sällan sprit. Han skulle ALDRIG erkänna att han har ett problem. Själv har jag helt tappat lusten att ta ens ett glas tillsammans med honom. Tappat lusten till annat också på köpet...
Jag har sagt det till honom vid ett par tillfällen, och responsen har varit ett halvhjärtat ”då får jag väl tänka på det då”. Men jag ser förstås ingen ändring. Problemet är att jag inte vågar konfrontera honom. Jag är rädd att han ska bli väldigt arg och jag vet inte vad nästa steg skulle vara. Men jag är så j-a trött på hans beteende. Råd?

Ja, ett sånt märkligt samtal vi hade ikväll.
Han hade kommit på att nu kan han betala 1/4 del av matkostnaden, samt att jag inte behöver betala hyra. ( gifta sedan ett par decennier)
Han har sett att jag har gråtit hela dagen.
Sen kommer uppläxning, hur illa jag har betett mej under 20-tal år! Egocentrisk, otacksam, elak....
Han upprepar uttalanden som jag aldrig nånsin sagt. Helt utanför mitt vokabulär. Låter mer som hans egna klumpiga uttalanden.
När jag inte förstår, förnekar, inte känner igen.
Ja, då är jag översittare som ser ner på hans Svenska.
Han pekar, du tror att du är här,
( pekar upp) men egentligen är du här ( pekar ner)
Jag tycker att vi ska avbryta, vi förstår inte varann, det spårar ut.
Nej, Då, blir han upprörd! Ska du också bestämma när det spårar ur?!
Ja, säger jag. Du har en massa åsikter om mej som jag inte känner igen. Du påstår saker som jag aldrig har sagt, nånsin.
??????
Känner bara, vem ÄR du?
Jag går undan
Han släcker lyset
Jag går till gäststugan.
Gråter inte, förstår inte, vilken verklighet är sann???

Ps: självklart var han onykter

Du kan inte hantera detta utan stöd. Kommunen har stöd för anhöriga. Gratis.
Det finns inget annat råd som jag kan ge, än att du behöver bygga upp dej själv. Se samband och få råd om eget agerande.
Du är säkert inte redo att lämna, så sök stöd

För ca 1 år sedan gick jag ifrån mitt förhållande med mina barns far. De hade varit pågång under en lång tid men vem som skyndade på processen är min nuvarande sambo. Vi träffades på en fest där han var så dragen att han sov på bordet (tydligen väldigt vanligt). ändå fann jag något hos honom konstigt nog med tanke på hans skick. Vi började ha kontakt och mer och mer vi umgicks så insåg jag att alkoholen var ett stort problem. han blev otrevlig vid varje tillfälle, älskade att få uppmärksamhet, fick han inte de så fixade han så han fick de i stil med "jag tar livet av mig" m.m. Jag intalade mig själv att lägga ner kontakten med honom pga att mitt välmående försämrades nå kompiöst. Tillslut började man "lova" att inte dricka och när man kom på honom fick man en stöddig kommentar eller något tillbaka trots att de var han själv som vart den som svikit. Jag var redan för insyltad och kunde inte släppa honom, Jag har aldrig i hela mitt liv känns så stor smärta och kärlek samtidigt från en person. Under tiden han inte drack så var han den mest fantastiska personen som fanns.

för några månader tillbaka så har han flyttat in till mig och bort från umgänget han levt med. Han behandlar mig och mina barn som de finaste som finns på denna planet och är verkligen så försälskad i honom och mina barn älskar honom över allt annat. Han har inte visat nå tecken på dåliga alkohol vanor eller nåot. vi kan dricka ett glas till middagen men han behöver inte mer som förr.

Däremot börjar jakten nu och då han jagar på stället han "kom" ifrån så har de skett igen. Vi hade ett löfte att vi skulle prata om varje gång han skulle dricka samt att han skulle hålla sig borta från sprit eftersom jag upplevde att den "otrevliga " personen.

Han drack med sitt gäng vad vet jag inte men han var inte helt apad, tror inte han hade druckit sprit men ändå ljög han om detta. och de gör mig så ont.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, de har varit så många löften och varje gång han sviker så är de "jag ska aldrig mer göra de, jag lovar, jag ska aldrig mer såra dig". dessa ord går bara in och ut för mig. jag kan verkligen inte lita på de han säger. Jag känner mig så fruktansvärt sårad och de påverkar mig så enormt. kan varken jobba eller tänka på mig och barnens bästa. Han är så fin när han är med oss, och han håller sig borta från sitt gäng och ställe. men ska de verkligen behöva vara så. Någon som har tips eller ider, känns som att jag min hjärna inte kan fundera mera..

Använd all din energi på att fundera på vad du vill, vad du tycker om, vad som ger dig kärlek och värme. Lägg allt kämpandet i att investera i dig själv istället. Mannen du träffade är inte samma person längre och hur mycket du än kämpar kan han vara själv ta tag i sina utmaningar. Du är bra som du är och du förtjänar kärlek , omtanke och trygghet.
Blade Runner

Bra där, underbart när man läser om att förändring är på gång, att det finns där borta för någon av er. Det kan vara så vilsamt att veta att man kan ju faktiskt skilja sig, räcker ibland att tänka, passa dig, snart tänker jag ta ut skilsmässa ?

Jag finner inga ord för att lindra ditt och din sons lidande men jag vill ändå sända varma tankar och kärlek till er. ❤️ Du är oändligt stark och nu när du vet vad som hänt ges du möjligheten att finna frid.

Frid var ordet du fick till dig självomhändertagande. När jag vaknade efter ett par timmars sömn och läste vad du skrivit så var ordet du förmedlade till mig hopp.

Så fantastiskt att vakna till det och samtidigt upptäcka att jag är inte ensam. Har under sommaren mist tre nära vänner så det känns ensamt ibland, men när man finns i någons tankar är man ju inte ensam. Så tack till er alla.

Annan hjälp än bara medicin måste min son få och traumabehandling som du föreslår dearself känns rätt. Jag ska strida för det, men det är skrämmande och oförklarligt att det ska behövas

Tror jag läste att nästan 50 % av alla sjukskrivningar idag beror på psykiska problem. Bor sjålv vid ett länssjukhus och det byggs den ena kolossen efter den andra, men psykiatrin huserar i den äldsta byggnaden på hela området, belägen avsides för det är ju skamligt att vara psykiskt sjuk. En korridor och en avdelning för slutenvård samt ett akutintag. Består psykiatrins budget av 1 % av hela budgeten för sjukvården så är jag förvånad, men jag ska strida för att min son ska få den hjälp han behöver och har rätt till.

Kram till er alla och fantastiskt att ni finns.

Är så arg och ledsen. Han klarade sig igår men full idag? hela lördag kväll är fördärvad. Fy fasen.

Läser mycket av era inlägg, känner igen en hel del.
Det verkar vara gemensamt för alkoholister att grundsjälvkänslan är låg, nästan obefintlig. Därför ger man sej på sin partner "underifrån ".
Reagerar och pratar som en unge " jamen, du då!"
Så fort man/jag säger nåt kommer elaka kommentarer och försvar. Även när det inte finns nåt att försvara.
Är det hjärnan som regriderat?
Jag känner att jag tappar respekten för min man. Trots att han är hotfull och spydig i sina kommenrater. Det blir så platt och ynkligt. Som en sprattlande mört.
Tänkte idag, första gången, ..
Ska jag lämna?
Spiralen går bara nedåt.
Jag har legat i min hängmatta med nya sovsäcken ( som är mitt nya fria liv) Gråtit så att jag knappt kunde andas. Insikterna smyger sej på.
Önskar att bli upplyft ur den här verkligheten och nedsläppt i en fridfull tillvaro.
Jag har tänkt ALDRIG skilsmässa.
Plötsligt tänkte jag, det går fort! Inga gemensamma barn,
bodelning och Poff så flyger jag!
Tanken har nuddat mej nu. Inte alls landat. Men, jag måste sluta förneka den verklighet jag lever i.
" välkommen till verkligheten " sa maken när sjukpenning drogs in och jag inte heller får A-kassa. Jag har varit sjuk mer än 5 år.
Jag vet inte, om jag vill dela den verkligheten med den mannen.
60+ hitta jobb trots sjukdom. Ja, då säger han " du får se till att få jobb"
Med anpassningar på mer än 10 punkter som min läkare skrivit.
Är det här min verklighet?
Om/när maken blir uppsagd, som han tror, då måste jag ta ett beslut snabbt! Innan han supit upp alla tillgångar.
Jag försöker att vänja mej vid den tanken, att det kan finnas en annan verklighet. För mej....

Åh vad jag lider med dig när jag läser ditt inlägg❤️❤️ Har hans drickande alltid varit såhär illa? Så barnen fått ta del av det? Jag har en pappa som är alkoholiserad som under hela min barndom druckit mycket. Alla högtider, födelsedagar, semestrar och alla helger var/är fyllda med alkohol. Jag förstår att det är otroligt tufft att som anhörig ta ställning till en anhörigs alkoholvanor. Jag har precis som du testat allt och ställt ultimatum om att jag lämnar om han dricker igen, men precis som för dig så kommer dedär tomma löftena tätt inpå och även om man VET att det är tomma löften så är det så svårt att stå emot, för man vill ju bara lita på dem och hjälpa till, eller hur?
Jag hoppas du inte känner att jag tog över din tråd när jag drog upp exempel från mig själv. Ville bara visa några likheter och att den alkoholiserade är otroligt egoistiskt och jag tror inte man kan vara lycklig om man lever i det.
Jag har inte hunnit läs kommentarerna än men ska göra de nu direkt, var bara tvungen att svara dig först. Jag hoppa du lämnade honom så du slipper denna psykiska misshandeln, och om du inte gjort de så finns vi alla här som stöd och bollplank❤️
Ta hand om dig ❤️❤️❤️

Godmorgon?
Tack för att du svarade, de är så skönt att höra att man inte är själv och att det finns andra som känner igen sig i samma saker. Jag beklagar verkligen vad du fått gå igenom/går igenom än idag. Har du lyckats reda ut dina hjärnspöken och fått ordning på ditt mående kring din pappa drickande? Eller är de något som tynger dig än idag? Hur gjorde du för att må bättre i så fall? Jag beundrar de du säger att man måste bara släpp taget för det går inte att hjälp någon som inte vill bli hjälpt. Jag vet att det krävs oerhört mycket kraft och mod för att kunna släppa taget mer eller mindre och sluta klandra sig själv. Jag är påväg dit men har en lång väg kvar.
Ha en superfin lördag och ta hand om dig❤️