Senaste kommentarerna i forumet

Känner så igen mig i det du skriver. Min pappa är också alkoholist och har varit det så länge jag minns. Samma som dig med massa fester,fylla bråk som jag nu i vuxen ålder har börjat rota i. Varför jag har mått som jag gjort etc. Det första är att klandra inte dig själv. Du är inte otillräcklig. jag har gjort precis som du ställt honom mot väggen och sagt han får välja mellan alkoholen eller att inte träffa sina barnbarn. (Detta var för 10 år sedan)Jag är idag 30+. Han drick fortfarande. Han vill inte sluta. Det enda du kan göra är att acceptera att hans drickande är inte din börda att bära. Förstår det är ännu svårare nu när du bor hemma såklart. Kan du inte vända dig till din kommun och prata om vad det finns för alternativ för dig och honom att göra? Anonymt.
Vill ge dig en kram för vet hur dåligt man kan må av det du går genom?

Jag läser dina rader och jag får till mig ett ord och det är frid. Jag tänker att nu vet du vad han har varit med om. Att det fanns misstankar och du kunde inte tro det. Då. För vem ska tro att något så hemsk händer ens barn. Om han upplever en psykos eller inte hoppas jag att vården stöttar honom med. Annat än bara mediciner. En samtalskontakt.

Jag vill säga så mycket mer, om min erfarenhet av att bli fri från ett trauma. Men jag insåg när jag skrev allt att det är inte för allas ögon att läsa. Jag är inte där ännu. Det jag kan säga är att jag bad om hjälp i 12 år och jag har även gått privat till vissa som visade sig att de inte kunde hjälpa mig. De har köpt utbildning på stan och kallar sig psykoterapeuter eller något. Jag behövde en psykolog och jag ville inte betala för det i Sverige. Var istället på väg till USA, till mannen som utvecklade metoden NLP. Gjorde en chansning och ringde en välbärgad kommun med en vårdcentral som jag nu aldrig lämnar. Där finns all hjälp. Jag fick hjälp. Och jag blev fri. Jag arbetade endast med mig själv och med detta trauma under 6 månader. Då kunde jag inte arbeta med annat och stod helt utan inkomst. Ingen hjälp från samhället. Tömde mitt konto och sålde värdsaker. Nu lever jag och kan möta allt igen. 1 12 år så tänkte jag på suicidtankar varje gång jag blev påmind och det var minst en gång i veckan. Idag skulle jag kunna möta de människor som orsakade mitt trauma och jag vill det inte idag. Kanske imorgon eller senare. Jag behöver det inte. Jag har skrivit och i mina texter så har jag hämnats. Men nu vill jag inte hämnas i en text längre. Nu vill jag hjälpa andra kvinnor i framtiden som varit med om liknande som jag. Äntligen fick jag min adhd diagnos och jag behöver stöd i studier. Jag valde bort barn pga traumat och min längtan till barn är borta. Men jag har en vision och jag vet vad jag ska göra. Jag lever i varje ögonblick och jag tar hand om mig på alla sätt. Nu har jag lärt mig säga stopp och jag har en balans i samtal med andra människor.
Jag tar hand om mig varje dag. Jag övar varje dag. Jag gör medvetna val hela tiden och med facit i handen så behövde jag lyfta på locket på den puttrande gryten och smaka på innehållet. Låta den bli klar. Det tog mig 24 år. Jag tror att du är av samma "korn" som jag och då menar jag att du som alla här egentligen. Vill förstå. Vill höra hur andra gör och att berätta själv. Att du vågar lyfta på locket har du redan gjort. Jag tror att din process ligger i acceptans och att släppa taget. Men det är bara vad jag tror. Det är upp till dig att utforska vidare vad du behöver.

Ta hand om dig på alla sätt. Du kan få frid. Det är jag säker på. Du ska aldrig belastas för vad din son var med om. Idag så är din son ansvarig för sig själv. Han är inom vården nu och en kan ju hoppas att vården orkar ge honom det han behöver. Då vården är i färd med att bränna ut sig ordentligt lite här och där. Och vi är alla människor som behöver vara varsamma med oss själva och varandra.

En kan bara hoppas att Corona får människor att tänka mer på varandra och inte bara på sig själva och sitt eget självförverkligande. Där var jag en gång i tiden och jag tror på att samarbeta.

Och välja vilka människor jag omger mig med.

Det finns nämligen parasiter överallt och det gäller att se upp. Det gäller att ställa krav och att begära hjälp när det behövs och du som arbetat inom socialtjänsten med missbruk vet hur det ser ut.

Gör allt du kan, vill och orkar för din son. Risken finns att vården proppar han med mediciner, som den gör i Sverige. Men först! Ta hand om dig själv!

Jag har under en lång tid misstänkt min pappa för alkoholist, eller i alla fall någon med alkoholproblem. Efter skilsmässan med min mamma för 10 år sedan(skildes pga hans drickande) så började han supa ännu mer. Jag var ca 7-8 år och när jag tänker tillbaka på min barndom hos pappa kommer jag bara ihåg massa fester, varje helg och med främmande folk. Det var såklart hans kompisar som var här också, men alltid nya ansikten också. Folk som bara tittade förbi helt plötsligt. Jag har de senaste 10 åren försökt allt för att få min pappa att inse att hans drickande skadar mitt mående. Jag har skrikit, gråtit, försökt förklara lugnt, skrikit lite till, kastat glas i golvet för jag inte kan kontrollera mig eller bara gömt mig på rummet för att få gråta ut i lugn och ro. Jag har aldrig varit rädd för min pappa, han har aldrig krökt så mycket som ett hårstrå på mig och skulle aldrig göra det heller. Han har aldrig varit sexuell heller. Det som stör mig är den otrygga känslan som jag konstant kände när jag var yngre och helt hjälplös. Jag berättade för min mamma när jag var kanske 14 om vad som hände, med villkoret att hon inte fick säga något till honom för jag ville lösa det själv. Det gick/går inte så bra, därför är jag på detta forumet nu. Idag är jag över 18 så jag är vuxen. Jag har inte gått ut gymnasiet ännu och bor därför fortfarande hemma med min pappa. Jag har många gånger funderat på att flytta till mamma för att slippa allt detta men pga olika anledningar så går det verkligen inte. Min mamma är världens snällaste och mest underbara människa och hon skulle ta emot mig med öppna armar om jag frågade, men jag vet att hon har det dåligt ekonomiskt och dessutom är sjukskriven så jag skulle bara känna mig som en belastning för henne.
Anledningen till att jag skrivet detta inlägget nu är för att jag på senaste verkligen börjat ta tag i allt som händer hemma och pappas drickande. Jag stångar mig blodig känns det som, pratar med en vägg. När han är nykter är han feg och vågar inte säga emot mig men så fort han dricker är han en annan person. För en månad sen ungefär lovade han mig att han skulle bli nykterist. De höll en vecka.. Sen drack han, jag konfronterade honom över telefon eftersom jag inte var hemma och då var hans ursäkt att så länge jag inte är hemma borde det gå bra. Vi bråkade en del men det ledde ingen vart. Jag tänkte bara Fine, om jag inte kan få honom till att sluta helt så är detta bättre än inget. De höll i 2 veckor kanske, sen gjorde han ändringar i vårt avtal(utan att berätta för mig, jag fick bara själv märka de). Han söp när jag var hemma men hos sina kompisar, så han kom hem full istället. Sedan började han dricka hemma istället, även om jag är hemma. Det får mig att känna mig bortvald när han gör såhär. Jag har bett honom 2 gånger att välja mellan mig och alkoholen de senaste 10 åren, en gång som barn och en gång för en månad sen. Båda gångerna fick jag svaret "Jag kan ju inte välja bort alkoholen helt"...
Jag blir så ledsen, arg och besviken samtidigt. Jag vände mig till min farmor och farfar och bad om hjälp i tårar. De viftar i princip bort mig, vill inte hjälpa till och säger att jag får lösa de själv. Där blir jag sviken, IGEN. Jag pratar med hans bästa vän och kusin för att förklara och be honom sluta dricka med min pappa. Det gick inte, där blir jag sviken igen. Allt detta bara bygger på en känsla inom mig om att jag är otillräcklig och hela tiden ett andrahandsval. Jag VET att det inte är så, men jag kan inte hjälpa att jag känner så.
Hata är ett starkt ord men jag HATAR min pappa och vad han gjort/gör med mig, men samtidigt kommer jag på mig själv med att ständigt söka hans bekräftelse i de jag gör. Det finns så mycket mer att berätta men detta inlägget är redan på tok för långt. Jag mår bara så fruktansvärt dåligt och behöver höra att det finns fler precis som mig, om någon har råd på vad jag ska göra eller ta mig till så snälla hjälp mig. Jag har ett år kvar till studenten och måste bo kvar hemma tills dess. Hur klarar jag av att leva med mannen som kallar sig min pappa i ett år till utan att gå under. De känns som att alla känslosamma år som jag trängt bort börjar komma ikapp och jag klarar inte av det.
Om du läst hela inlägget så TACK, jag behövde verkligen skriva av mig lite.

Hej.
Skriv gärna mer hur du tänker.
För mig har det inte alltid varit mängden som druckits som jag reagerat mest på, utan t ex känslan jag fått i magen då det druckits ... ? Bland annat personlighetsförändring har fått den effekten. Har varit frågan om Dr. Jekyll // Mr Hide-fenomen. Den mest omtänksamme snälle har ändrats till stingslig och fräck ...
Ur den aspekten har det ju varit "för mycket" med tanke på att den andres drickande påverkat mitt mående.

Jag tänker också att om en persons drickande till exempel leder till att den inte klarar av sitt jobb samt att det som planerats med människor inte blir av pga att personen är onykter, är ju helt klart tecken på att allt inte står rätt till.
?

Orkar inte skriva så mycket just nu, är själv under isen. Men vill skicka mina varmaste tankar till dig och din son. Kramar.

Åh vad tufft för er! Önskar jag kunde göra något för dig, du som alltid är så klok och kommer med peppende och stöttande inlägg till andra.
Han måste fått nån typ av psykos tänker jag. Min son har också haft det, framför allt när han inte sovit men det har alltid släppt när han väl får sova och får psykosmedicin. Jag vet hur rädd jag varit och då har han ändå inte försvunnit.

Vilken tur att han kom hem till dig! Han vet att han har dig, stödet hos dig och tryggheten. Fruktansvärt med övergreppen men nånstans kanske det ändå är början ut ur det, att han berättar?
Jag vet inte hur lätt det är att få traumabehandling men ligg på om det , det ska han ha rätt till. Jag blir så jäkla arg över att man ska behöva kämpa så för att få rätt hjälp!
Har läst om traumabehandling och tycker även alla som ska ur ett beroende borde få det, med tanke på allt traumatiskt de är med om. Vänner som dör, misshandel, våldtäkter, ambulansfärder mm. Ja du vet vad jag talar om!

Var ledsen, vila i att han blir omhändertagen. Jag tycker de brukar vara rätt bra på sjukhuset så man kan ringa och få lite lugnande besked ändå. Att få höra att han är i trygga händer. Ta hand om dig! Varm kram <3

Och hoppas det går mot en strimma av hopp. Jag tänker att det är bra att han talat om det, det är en början, en start. Upp med det i ljuset. Inkluderar er i min aftonbön i kväll .
Kram

Efter att min son varit drogfri ett halvår har jag äntligen förstått hur han mår och har gjort mer eller mindre hela sitt liv.

Ett outhärdligt lidande just nu. Han är plågad, jagad av månniskor som ska döda honom. Han hör röster och flyr. Har under två helger gömt sig i skogen men sedan kommit hem till mig i ett förfärligt skick. En fruktansvärd oro som gör att han inte kan vara stilla och inte sova. Varit ute i skogen i natt och det var bara fem grader och inga ytterkläder. Han var helt slut och sa att jag orkar inte mer och han menade det. Han orkar inte leva pga av en del händelser han fastnat i.

Tror inte längre att någon hjälp finns att få och jag förstår honom även jag tvivlar. Kunde i alla fall prata med honom och han sa att han varit utsatt för övergrepp som liten. Misstankar har funnits och psykiatrin var inblandad när han var liten. För egen del finns det inte i min värld att man kan utsätta barn för något sådant, men jag hör ju att det förekommer. Jag har tvivlat hela tiden men idag uttalade han klart och tydligt att han blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Varför är han drogfri kan man undra och jag har inget svar, men bakom missbruket kan dölja dig ett outhärdligt lidande och kanske är det just därför man flyr in i drogernas dimma.

Jag är jätte, jätte ledsen då här ska inte någon behöva lida. Så skönt med detta forum jag klarar inte att berätta för någon just nu. Min son befinner sig på PIVA och jag förväntar mig att man tar det här på allvar.

Håller tummar och tår att det går bra. Kram. ?

Nu är det helg och jag håller tummarna att han håller sig nykter. Våran son ska ha sin tjej här för första gången idag och hon ska vara kvar till imorgon. Är så orolig att han ska smygdricka.

Ibland behövs tröst, det fick jag av er. ❤❤

Att ansöka, man fyller bara i barnens personnummer och svarar på om de bor hos dig. Klart. Sen kommer en handläggare ringa upp till dig och fråga hur det ser ut och då svarar du ärligt på hur situationen ser ut och även det du skriver här. De är mycket vana vid denna situation. Din man kommer , efter sin betalningsförmåga att snällt få betala till FK om han har ekonomiskt utrymme för det. Inga konstigheter. Ev tvist måste han ta med FK, du kan skylla allt på dom och att han får höra av sig till dom.... Lycka till !

Försök under tiden att ge dig stunder som är dina och Barnens. Du behöver ju inte sitta vid sjukbädden hela tiden utan välj när du behöver dra dig undan lite.
Bida din tid och vänta lite så blir det bättre. Jag känner igen tyngden av offerkoftan och hur man nästan kvävs av den men plötsligt har det gått lite tid och man märker att man har klarat även denna prövning.

Hjälp honom med det han behöver men glöm inte bort det du behöver och det finns tid för det också.

Ta hand om dig ❤Azalea

Spara energin och uppmuntra dig själv istället. Det tar alldeles för mycket kraft till att stå längs hans väg och komma med uppmuntrande ord och hejarop som sen snabbt glöms bort
Den strömmen som värmen kostar är säkert inte mycket, så sätt på den och mys under täcket.

Sov gott kära Bestemor?Azalea

Inga som helst tvivel om att du ska söka hos F-kassan.
Det är en rätt som du har men fram för allt en rättighet för dina barn att han som far ska hjälpa till med utgifter som är när man har barn.

Kram och Nighty min vän❤Azalea

Tack för allt pepp jag får av er här på forumet och för att ni bekräftar att det jag tänker och känner är okej. Då ska jag ansöka i helgen. Ni är bäst !

Att ta time out, att stå upp för sig själv, innebär ju att man har blivit så sårad så många gånger så man måste rädda sig själv, så har det varit för mig. Jag förstår så din frustration och vad gör den med oss. Slå på värmen, så mycket kan det inte dra ❤

Det blir fler nyktra dagar allt eftersom. Denna vecka började han dricka ikväll. Jag kommenterar det inte. Hans nyktra dagar är jag oftast så utmattad så att jag inte orkar vara uppskattande och trevlig. Jag känner mej mestadels helt slut och trött.
Det blir därför inte naturligt att ge honom positivt bemötande. Jag har inte ork.
Det känns som att det enda jag håller på med är time out.
Jag sover fortfarande i gäststugan och trivs med det. Ikväll undrade han hur länge jag skulle fortsätta med det? Sätter du på värme så får du betala elen! Säger han, till sin fru som precis blivit utförsäkrad från f.kassan.
Jag skäms över honom, när de sidorna kommer fram.
Jag ligger i underställ, på fårskinn, använder ingen värme.
Var finns mannen som jag en gång älskade?
Känner mej så tom.

Ansök direkt i appen!! En månad tillbaka retroaktivt tror jag du kan söka. Gör det direkt! Kram

Ja, det är så jag tänkte göra men blir lite förvirrad av allt han säger om mig. Stor kram ?

Då tänker jag rätt och kan lita på mina känslor :-)
Kram

Ja absolut ska du söka underhållsstöd för era barn. Det är ju inte så att han kan välja att inte betala för sina barn. Sök på försäkringskassan och kan han inte betala går dom in och betalar och sedan kollar dom, mot hans inkomst, vad han kan betala. Men det är ju något försäkringskassan ordnar med, och inget du behöver göra.
Om barnen är skrivna hos dig, och du behöver, så kan du även söka bostadsbidrag.
Hur man än vänder och vrider så kostar ju barn. Och är du ensam så kan det ju bli tufft utan bidrag.
Lycka till?

Självklart ska du söka underhållsstöd till barnen! Det är ju även för barnens skull!
Logga in på Mina Sidor på F.kassa. Lycka till ❣

Du säger att han känner en stor tacksamheten över att du finns. Hur märker du det?
Du önskar att du får lite tacksamhet tillbaka.
Hur vill du leva ditt liv? Vad är viktigast för dej?
Oavsett din man, hur tänker du dej din egen framtid?
Jag tror inte ens att HAN vill leva tillsammans med någon som stannar kvar av skuldkänslor och med en uppgivenhet av sitt eget liv. Var rädd om er båda ❤?

Hej. Jag tror jag som vanligt vet med mig svaret på min egen fråga men är otrygg i mina egna känslor och det känns skönt att få bolla med er. Jag bor ju själv med barnen och har frågat exet om han kan bistå med en liten del av barnens utgifter, han är barnens pappa. Jag har bett om miniminivå för underhåll från honom men han har nu svarat som vanligt att jag är psykopat och att han kan tänka sig att betala minimiunderhåll men först efter nyår. Under tiden kostar barnen pengar såsom tonåringar gör och jag står för alla utgifter (vilket jag även gjorde när vi var gifta). Han svarar att han inte har några pengar ( vilket låter märkligt då han i samband med bodelningen fick pengar) och jag har då svarat att om han inte har pengar kan jag söka pengar hos försäkringskassan. Hans svar på det är att jag är psykopat och sjuk i huvudet.
Jag känner att jag inte längre blir lika mentalt låst av hans sätt att agera och mitt förslag är att jag går direkt till försäkringskassan då han sagt att han inte har pengar.
Hur tycker ni att jag ska göra?
Ett alternativ är förstås att inte be om något underhållsstöd alls även om jag har rätt till det, men jag skulle behöva lite ekonomisk support.
Hur tänker ni?
Blade Runner