Senaste kommentarerna i forumet

Jag tänker på dig och jag vet att när du ser på denna händelse och det som händer nu vilket är kaosartat så kommer det ha löst sig. Han kommer återhämta sig och du har fortfarande all rätt att lämna. Kram

Idag kommer han hem, fått legat inne sedan i söndags pga av nervsmärta. Känns som om mitt liv är slut, ångest så jag tror jag blir tokig, offerkoftan är så tung. Jag vill inte må dåligt mer. Det har varit så skönt att vara själv med barna och nu blir det som bara fokus på honom från mig, undermedvetet. Skulle vilja kunna ta ett glas vin hemma, göra saker i hemmet utan att han får mindervärdeskomplex, skulle vilja få lite tacksamhet tillbaka. Att visa lite total giltighet som jag läste nån skrev i en annan tråd får bli mitt ledord idag ❤

”Hej, jag heter ****** och jag är alkoholist, och nu ska jag avstå alkoholen i 90 dagar.”

Det första han sa när han kom hem från jobbet igår.

Han hade också berättat för en vän som också håller upp med alkohol sedan två veckor eftersom han känt sig slö. Är kanske bra att dom kan stötta varandra.

Min kille vill också vakna till för jobbets skull. Att det är så mycket han behöver göra där.

Vi får ut i vildmarken nästa lediga helg och plocka svamp o kanske fiska. Göra camp. Hitta på saker.

Det känns ganska bra just nu.

I går skrattade jag för första gången på ....gud, vet inte hur länge sedan. I ett samtal med mannen som befinner sig på en låst avdelning i 10 dagar. Piller, dropp och ja gud vet allt.... Inte silkesvantar direkt. Jag sa, att tyckte det kändes märkligt att han var där. Han svarade att han är precis på rätt ställe. Nu är det förändring som gäller.

Blir glad. För jag jobbar med min sida. Pratar, skriver här, läser.... Deltar i onlinemöten, har en tid hos anhörigstöd på kommunen osv osv.

Orkar inte leta, misstänka och älta det gamla, känns inte rätt heller om personen i fråga faktiskt genomgått vård och gör ett försök. Det var det som var mitt krav. Han föll och hade tur att det fanns en person som hjälpte honom på rätt sätt, dvs visade honom möjligheten och valet var hans. Denna personen var inte jag, jag hade redan släppt och städade undan honom. Det är han medveten om.
I nöd och i lust... Nja, det finns gränser där tänker jag.
Kram

En vacker dag är jag där också, är fortfarande på träna, träna och vara uppmärksam på fallgroparna. Imorgon kommer min man hem från sjukhuset efter bilolyckan, det kommer bli som ett långt intensiv pass och många möjligheter att träna kan jag tänka ? så befriande att läsa att du är där, att du vänt ryggen. Ger kraft ❤

Jag känner igen mig i dig och er resa. Vi köpte också hus, sen föll han rakt ut och började självmedicinera. Det hade funnits innan, men inget jag visste och inget han visade. Men jag sa stopp, jag stod upp för mig själv fast det var mycket tankar ibland vad jag gjorde för fel, sorg. Jag ringde kommunens anhörigstöd och det var bra, jag rekommenderar dig att göra det och förhoppningsvis får du också med din man dit som jag, det var början på resan. Kom ihåg det är han inte du ❤

Som Morgonsol skriver så tror inte jag heller att man kan gå vidare i en sund relation utan upprättelse. Min man hae gjort stegen, tycker han själv men det har han inte. Han har inte tagit ansvar för sina handlingar och därför lever han med skuld och skam och därför pendlar jag mellan hopp, förtvivlan och sorg. Det är hemskt jobbigt och tar väldigt mycket energi. Min man är nykter sedan 4mån, mina barn mår bra och just nu ska jag ingenstans men jag vet att när jag väl tagit steget på riktigt kommer jag få det bra, så tänker jag. Nu råkade min man ut för en otäck bilolycka för 1 1/2 v sedan, så jag får skjuta på beslutet lite, hade satt julen som stoppdatum för beslut, men nu blir det kanske midsommar ?

Nu börjar jag gråta. Att jag får vara din ledstjärna är stort, det hade lika gärna kunnat vara tvärtom. Våra liv korsade varandra vid en tidpunkt då vi båda behövde inspiration och styrka att ta ut riktningen i livet och agera. Just då låg jag några månader framför dig i skilsmässoprocessen och du kunde ta rygg på mig, det är ju helt fantastiskt. Önskar att vi kunde ses på riktigt och det kanske vi kan en dag. ??? Blade Runner

Nu börjar jag gråta. Att jag får vara din ledstjärna är stort, det hade lika gärna kunnat vara tvärtom. Våra liv korsade varandra vid en tidpunkt då vi båda behövde inspiration och styrka att ta ut riktningen i livet och agera. Just då låg jag några månader framför dig i skilsmässoprocessen och du kunde ta rygg på mig, det är ju helt fantastiskt. Önskar att vi kunde ses på riktigt och det kanske vi kan en dag. ??? Blade Runner

att kunna lägga undan ditt ex lögner och faktiskt känna ” det är inte mitt problem”. Visst är den känslan fantastisk ??? Du kämpar på med dig och ditt liv, sen får han ta tag i sitt. Kram kram kram

Så härligt att höra om din dag i skogen, din känsla av frihet!
? Jag behöver också ta mej ut, från min trötthet. Ny dag imorgon.
Nattinatt ?

Kändes skönt ändå att bara bända ryggen till och släppa det. Inte gå in och fixa o trixa och ta kontroll igen.

Blev en underbar tur i skogen och hittade både lingon och kantareller.
Det är den bästa medicinen för att skingra tankarna. Bara lufsa omkring och njuta.

Kram??

Om man tänker 12stegs programmet så för o tillfriskna så kommer de dit då de måste inse hur de sårat den / de de älskar. Förstår dig fullständigt. Utan försoning tror ja inte det går o bygga en fortsatt relation.

Har undrat hur det gått för dig! Ligger på samma plan, när jag väl slängde ut honom så...fast han söp värre än någonsin tills en kompis fiskade upp honom. Nu behandlingshem i 10 veckor !!!!

Känner lika dant som du. Men...vadå-vill jag RISKERA att åter hamna där jag var. Han säger "jag saknar dig", jag säger "jag saknar dig inte"... Han ska hem hit efter behandlingen. Tog ett tag men okej....men jag är helt annan än förut. Jag låter mig INTE köras runt med som förr...No, no, no!

Tänker på din relation. Bara du kan bestämma vad som är bäst för dig tänker jag. Men man förväntas ställa upp, förlåta, stötta och allt efter de betett sig som de har gjort mot en.
Gå och stänga dörren och säga: Sorry, to late-I am out!
Eller... Stanna utan att bli bitter, trasig, arg och ....fastna i gammalt.

Väntar på råd från mer luttrade och klokare tankar än vad mina är just nu. Sitter också och är lite småförbannad hela tiden...

Det gjorde jag med, bara av att läsa!!
Så klok du är, ut i skogen med vovven och lev ditt liv ❤

Han var i rätten i förrgår och nu är det väntan på beslut.... vet inte hur lång tid det tar eller om jag ens får reda på det.
Jag bor ivf i min lya nu ifall han skulle släppas och komma hem.
Vi har det fint här, jag och sonens hund som jag fått låna lite. Vi myser i soffan och går långa promenader tillsammans.
Det är skönt att småprata med henne och känns inte alls ensamt då.

Fast igår blev jag riktigt förbannad?
Han har mailat in lite tilläggande vittnesmål till rätten och jag läste vad han skrivit....Total lögn alltihop.
Det var 4 punkter och inget av dem stämde över huvud taget.
1 Han har en fantastisk terapeut...Han träffade henne under behandlingen han fick 2014 och har inte sett henne sen dess
2 Han har en mentor på AA....Han har aldrig varit på AA utom 2015 när han var inlagd 5 veckor på behandlingshem, inte gått en gång sen dess.
3 Att min farbror ska fixa jobb åt honom på ett stort företag han jobbat på innan... min farbror har sagt upp kontakten sen 1,5 år sedan och han är inte ens kvar på företaget utan är pensionär.
4 Att sonen är hemma på heltid...pyttsan, han bir 15 mil härifrån och jobbar
Oj det var en punkt 5 också. Att han har hela släkten på sin sida...jisses, han har ju sagt upp sin kontakt med båda systrarna och föräldrarna.

Blir så himla arg över att han ljuger och hittar på allt detta, men värst är nog att förvaltningsrätten inte kontrollerar de uppgifterna så det stämmer.
Blir galen på allt ihop.
Jag går igång på alla fixartänken direkt, vad ska jag göra? Vem ska jag ringa? Och blir helt uppeldad tills jag bestämde mig för att: Näe, jag struntar i det och stannar utanför det.
Det får bli som det blir med honom, jag kan inte påverka nåt.

Nej, nu ska jag ut i skogen och plocka lingon och inte tänka mer på det. Bara njuta och må väl i naturen, trots att det regnar?

Önskar er en riktigt skön kväll
??Azalea

Tack min vän❤ Det är underbart att ha er och ger så mycket när trötthet och ånger knackar på.
Jag vet att det är en bra bit kvar men jag kommer att överleva den också. Vad är ett tufft halvår till jämfört med alla dessa år med oro och draman.

Love you

Så härligt att höra att du får hjälp från din terapeut och det är ett tecken på att du hittat rätt person.
Det är både skönt och lite skrämmande tycker jag när man plötsligt tänker från en annan vinkel och inser hur man ska agera.
Jag är så glad för din skull över hur stark du har varit på din resa mot friheten. Du vet ju att du är min ledstjärna och jag tänker jätteofta på dig och använder lite av din kraft till min egen kamp.
Du är stark
Du är vacker
Du är fri

Så många kramar från mig ?Azalea

Känns nästan lite absurt. Alltså, i så många år har jag ønskat att han skulle ta sig i kragen. Ta ansvar och inse allvaret.

Nu (tror jag) han har gjort det och så är det inte bra nog för mig..

Jag vill ha mer. Jag vill ha förlåt, jag vill ha ånger, jag vill ha förståelse før mig och min situation nu och då. Jag vill ha mer än bara nykterhet.

Är det att kräva før mycket? Är det realistiskt och framfør allt, är det rikig fas?

Han brukar hjälpa en äldre dam med hennes trädgård. I söndags hade hon några vänninor hemma och han skötte grillen. Tanterna tyckte så synd om honom för att han hade bråkat med tjejen och de gav honom massa whiskey..

Han mådde så dåligt i måndags och hade panikångestattacker. En fick han när vi spelade maxi yatzy och hade roligt. Han fick sån ångest att han valt att dricka öl istället för att vara med mig.

Nu vill han inte dricka på åtminstone 3 månader för bli av med alkoholvanorna och bli ren. Lägga om livet. Må bra utan alkohol.

Du skriver så bra Självomhändertagande, för igår tänkte jag att det som hänt inte får påverka mig långsiktigt. Inte älta det utan bara tänka framåt. Han är i ett beroende så han menar inte att såra mig.

Igår var det andra saker han inte minns att vi gjort, och han skäms för allting.

Återfall. Får alla det? Något jag måste räkna med? Det kommer bli många prövningar. Särskilt med ”familjen” som dom kallar sig. Alkisarna på kvarterskrogen. De skriver varje dag i en gruppchatt att de ses o dricker en öl efter jobbet.

Det hade varit så mkt lättare att skita i honom om vi inte hade varit typ menade för varandra. När vi var i våra hemtrakter så visade vi varandras snowracer-banor som vi hade när vi var små, och sådana saker.

Vi har nästan undrat om vi är syskon och var lite rädda att min mamma skulle säga något när vi träffade henne.

Tack igen för dina ord Självomhändertagande. Jag ska försöka göra precis så. Vara varsam i relationen och se till mina egna behov. Jag kan inte leva med någon som dricker.

Kram

Det skal stå - jag visste INTE vad jag skulle göra..

Det blev inte helt som jag hade tänkt mig. Och nu känner mig bara förvirrad.

Eftersom hela familjen satt i den situationen att vi skulle bli bostadslösa från 1 sep. (Ja bara för 5 månader eftersom vi skulle till spanien i den perioden. Huset är uthyrt och vi får tillbaka det 1 jan 2021) så blev det lite svårt att hantera det.

Alltså själva utflyttningen.

Jag gav mig nämligen. Mandagen den 24 augusti gav jag upp allt jag så länge hade jobbat för. Det livet jag älskade med resor och äventyr. Hans drickande har helt enkelt kommit till en punkt som jag inte längre kan och vill leva med. Jag var färdig.

Jag lät drömmarna krossas. Jag avbeställde resan. Jag ordnade mig en lägenhet, stod i mitt val. Jag gick.

Och då brast det før honom.

Det som jag så länge hade drømt om. Det jag hoppats på så länge. Han blev nykter på dagen (äter antabus) och enligt honom själv så förstod han äntligen.

Han bad, snälla snälla - hjälp mig. Mitt hjärta skar. Jag ville skrika åt han att det är försent. Jag har gett upp nu. Han bad om hjälp.. inte för att nødvändigvis rädda vår relation, men för att hjälpa han.

Jag visste vad jag skulle gøra..

Jag sa att han kunde bo hos oss (mig och barnen) så länge han är nykter. Det finns inga men, det finns inga ursäkter. Jag slänger ut han på sekunden om jag märker nått annat.

Och han har såklart ändrat sig. Äter antabus, är nykter, är normal.

Men jag är Inte nöjd. Eller det varierar. Ibland tänker jag att allt kan bli som vanligt igen. Jag drar i alla växlar samtidigt och drömmer om ett vanligt liv igen.

Men inte idag. Idag är jag så jävla sur. Vill ha han ut. Jag tänker på alla lögner, alla svek. Jag läser gamla anteckningar, där jag skriver om hur jag gråter. Hur jag vill förstå. Han sover alltid då. Han tig aldrig ansvar. Jag tänker på all gånger han går på angrepp på mig. Alla mina tårar. Min förtvivlan. Min hemlighet.

Jag är så osäker på hur jag skal göra nu. Jag har ju på ett sätt funnet kraften att släppa detta nu. Skal jag fortsätta den resan?

Jag orkar inte med ett återfall och är inte speciellt intresserad av att hjälpa honom ut detta heller märker jag...

Skal jag kasta ut han?
Skal jag finna en rådgivare?

Nån som känner igen sig?

Jag kan bara berätta hur vi gjorde i en svår period för många år sedan. Min man var i en dålig period och hade druckit mycket sprit en sommar. Då han fick personlighetsförändringar och blev elak fick jag nog. Jag lämnade hemmet en förmiddag och på kvällen sa jag att VI har ett problem. Mitt krav för att fortsätta vårt äktenskap var att vi båda sökte hjälp på beroendemottagningan. Det vill han såklart inte utan trodde sig kunna sluta själv. Men jag stod på mig. Bokade tid för oss båda och vi fick träffa en beroendeterapeut tillsamans för ett första samtal. Vi fick sedan gå olka progran. Maken gick ett program för sitt bruk och jag gick ett för medberoende.

Det visade sig att våra program var på samma dag, så efter varje möte pratade vi om vad vi lärt oss. Det hjälpte oss så otroligt mycket i vår kommunikation kring både känslor och kring alkoholen. Vi har inte haft sprit hemma sen dess och drack inte alkohol alls på drygt 1,5 år. Maker tycker om öl och det fungerar, för oss. Jag har gjort min egen resa och den finns i min tråd.

Som svar på din fråga hur du ska hjälpa? Han måste vilja själv!

Kram

Jag har precis köpt hus och flyttat över halva landet för att äntligen få påbörja ett samboskap efter ett par år av ett alltmer påfrestande distansförhållande. Sakta men säkert inser jag att både jag och min partner har en del ”relationstrasigheter” som gör det svårt med kommunikationen, samvaron och tryggheten.

När vi träffades var han nykter, rörde inte alkohol av något slag alls pga nåt vad. När vadet var slut började han dricka alkohol, men inte på något sätt som jag uppfattade som ohälsosamt.

Jag kommer inte ihåg när det började, men jag vet vad sammanhanget var. Vi har pratat en del om det, och jag tror att vi vet båda två att det handlar om att han inte har något bättre sätt att hantera sina känslor.

Som så många andra män har han aldrig fått verktyg till att hantera dem - och tyvärr har väl jag inte lyckats vara den lugna, öppna kvinna som äntligen ger honom en mjuk plats att landa på. Jag har själv en väg att vandra för att landa på någon mjuk plats med mitt eget enorma känsloregister.

Problemet som uppstod en gång, som kommer i vågor i samband med någon form av depression (vet inte vad som är höna och ägg här) är att när vi har det tufft i relationen så dyker han ner i flaskan. Super sig redlös på starksprit så fort det blir tyst runt om honom och, gissar jag, känslorna som han inte pallar kommer över honom.

Jag vet inte om han skäms. Och jag vet inte om jag i så fall gör det värre när jag berättar för honom hur ledsen jag blir och hur hemskt det är för mig när han blir någon annan än sig själv.

Jag har vid ett flertal tillfällen bett honom gå till en terapeut och bara säga som det är. Han har lovat flera gånger, men gör det inte. Vid något tillfälle kröp det fram att han nog kanske är rädd för att terapeuten ska säga att han måste göra slut med mig.

Men alltså (och ja, viss frustration här), för det första så tror jag snarare att terapeuten skulle hjälpa till med verktyg för att hantera känslorna - och för det andra, om det nu är jag som är så skadlig så är det väl bättre att få stopp på det tidigare än senare? Till exempel innan vi köpte hus?

Men nu är han ju rädd, såvitt jag förstår. Jag vet inte vad mer jag kan göra än att be honom söka hjälp och - samtidigt som jag är tydlig med att jag vill leva tillsammans - agera lugn och trygg i att oavsett vad terapeuten säger så blir det bra.

Imorse tog jag mjukt upp frågan om att söka hjälp igen för första gången på ett tag, jag sa också att jag så innerligt gärna vill hjälpa honom - men att jag inte förstår vad det är han behöver (han svarar också alltid ”jag vet inte” eller ”ingenting” när jag försöker få klarhet).

Nu är han full igen. Jag har haft en tuff arbetsdag och gick och la mig tidigt. Han satte sig framför tv:n, tydligen med en spritflaska. Jag vaknade till och hittade honom däckad i soffan vid ettsnåret och lyckades få honom i säng.

Jag tror verkligen att vi kan få ett bra liv tillsammans, men jag tror att precis som jag tar ansvar för mina utmaningar behöver han ta ansvar för sina. Jag har så svårt att se att vi ska kunna skapa en välmående relation om vi inte åtminstone försöker skapa två i grunden (åtminstone relativt) välmående individer.

Det är också så synd, vi skulle verkligen kunna stötta varandra genom det här istället. Egentligen har vi nog inte så olika problem i botten. Vi bara har helt olika strategier (han flykt och jag utåtagerande) för att hantera det.

Jag har blivit mycket bättre på att hantera mina känslor, men mycket har blivit trasigt längs vägen. Jag vill så gärna få laga det.

Så, jag är helt villrådig. Hur kan jag hjälpa honom på bästa sätt? Och, går det ens att bygga en relation på sådana här förutsättningar? Eller borde jag bara gå och låta honom läka ifred?

.