Senaste kommentarerna i forumet

Jag fortsätter skriva av mig här, även om ingen skulle läsa de så är de lite terapi för mig att få skriva ner mina tankar.
Jag blir så trött på min pappa. Det är som att han tappat intresset i vår relation helt. Vi bor under samma tak men han pratar knappt med mig. Jag får handla själv, laga mat själv, handla åt honom, försöka ha en konversation men får bara ett trött och kort svar tillbaka. Jag smsade honom i onsdags för att berätta att jag gjort en tatuering, han svarade inte. När jag kom hem frågade jag om han hade sett smset och de hade han. Han var inte arg eller nått sånt, han bara bryr sig inte.
Han frågar ingenting om hur de går i skolan, de han vet är för att jag berättar, men de blir inte så långa konversationer då han knappt svarar. De är så tråkigt att prata med någon som inte bryr sig, men ändå gör jag det. Samma sak när jag varit i kontakt med skolor jag ska söka in till och som jag är taggad på att berätta om för någon, inget svar. Anledningen till att jag inte kan låta bli att prata med honom är nog dels för att vi bor ihop och jag klarar inte vad tystnaden, blandat med dendär hatkärleken. Även om jag hatar honom och önskar honom de värsta periodvis så går de över för jag älskar honom så mycket. De bara suger att jag inte känner den kärleken tillbaka. Och allt detta sker i nyktert tillstånd, så jag kan inte försvara honom med att det är alkoholen som talar?

Såklart ska jag inte ha förväntningar på min alkoholist.
Så svårt att acceptera bara. Jag tränar på det.
Ligger åter i gäststugan utan värme. Skönt med den distansen. Kylan klarar jag bra. Uteliggare som jag tränar på att bli ?
Han undrade om jag skulle komma in och sova nu. Nej, jag tycker om att sova själv. Jag sover bättre då. Svarade jag, sanningsenligt.
Ja, ett ställe att åka till....kanske inriktningen borde vara för medberoende?
Jag söker, har startat en ny tråd om det. Kanske fler ser min fråga då. Nattinatt ❤

Att du har fått komma hem från sjukhuset. Har varit orolig för dig.
Försök att stressa ner och ta det lite lugnt nu.
Läs en bok med filten runt dig och förlora dig en stund i karaktärerna i boken.
Det brukar fungera för mig.

Mannen ska du nog inte räkna med så mycket utan ha inga förväntningar så blir du inte besviken.
Pyssla om dig själv istället.

Tyvärr så vet jag inga hälsohem men det vore ju underbart om du kunde få åka på det.
Håller tummarna att du ska hitta ett.

Kram ?Azalea

Som anhörig, med egen lång sjukdomshistoria av neurogen smärta och kognitiva svårigheter som följd av all STRESS, har jag insett att jag måste få distans.
Jag önskar hitta ett ställe dit Regionen kan skicka en remiss och därmed stå för den största delen av kostnaden. Ett ställe hittade jag, där är egenvårdskostnaden ca 5.000. Det är okej, men ligger i Norrland. Österåsen.
Kännner någon till nåt ställe på Västkusten eller i Skåne?
Tacksam över alla tips.
Läget känns akut då jag nyss kommit hem från sjukhuset dit jag skickades akut för misstänkt stroke. Efter utredning visade det sej inte vara det. Men, jag förstår att nu SKRIKER min kropp. Nästa gång kan det bli tvärstopp. ?

Japp vi kommer igen och det med råge! Visst har man dåliga och ledsna dagar ibland men flest bra dagar. Kram tillbaka ♥️

Du har verkligen gjort allt du kunnat låter det som. Verkligen obegripligt att din man inte erkänner sitt problem. Och att han är den som ska sura dagen efter... Men det är ju ett klassiskt beteende att lägga över ansvaret för det egna beteendet på någon annan. Det är han som äger problemet när han beter sig på ett sätt som kränker dig och andra, det är inte du som borde överse med det för relationen skull. Frågan är väl om du är kär i honom. Om inte får du väga för-och nackdelar för dig med att stanna kvar eller bryta upp. Ska du offra din livskvalitet för att hålla honom flytande? Kan någon av era gemensamma vänner konfrontera honom? Vet inte om man gör det i verkligheten, men nån typ av intervention där flera som sett hans beteende är med och konfronterar honom kanske kan få honom att släppa sin oförstående attityd? Kan du inte bolla lite med någon gemensam vän? All styrka till dig, nöj dig inte med att bara stå ut....

Jag fick oväntat många timmar i ensamhet då jag skickades akut för utredning stroke. 2 dygn på sjukhus. Passade på att lyssna på djävulsdansen. Som är mycket bättre och mer träffande än vad jag har förväntat.
Maken har skjutsat och hämtat mej, så jag tycks stå i tacksamhetsskuld. Jag kommer hem vid middagstid och vet av erfarenhet att någon mat har han inte tänkt på. Trots att sjukhusets lunch, var för mej oätlig ( förlåt, mi som älskar brunabönor och " kokt sidfläsk" ) Maken visste att jag inte ätit.
Direkt vi kommer hem rusar han till källaren, fyller på sitt glas, bokar sej framför dataspelet.
Känner mej mest besviken på att han väljer att dra sej undan för att dricka istället för att sitta tillsammans med mej. Men som vanligt säger jag ingenting.
Efter några glas kommer han, undrar hur det känns för mej att vara hemma?
Jo, det känns mycket bättre än att vara på sjukhuset ( läskig upplevelse där medpatienterna faktiskt hade stroke och hjärnskador)
Men det känns lite ensamt....tillade jag.
Han utbrister -DU Kan då aldrig vara nöjd! Här skjutsar man å far. Kan du inte vara nöjd nån gång???

Ynkligt svarar jag, jamen jag vill ju bara vara med dej.....
Då säger han....OCH vad ska vi prata om då???
Sen går han sin väg, med sitt vinglas.
Lite, lite hopp hade jag lurat mej att få. Tänkte att nu när jag så akut blev sjuk och man befarade Stroke, MS eller Tia. Borde han inte bli rädd att mista mej då?
Nej, naturligtvis är han mest rädd att förlora alkoholen!!
Jag har såååå mycket mer att lära mej om mej själv!!
Såå många fler insikter att få!!
Att jag ens kom på tanken att NU, kommer han att visa kärlek!
Det finns ju inte i hans hjärna eftersom alkoholen är NR1
Jag ber verkligen om sinnesro,
Att acceptera det JAG inte kan förändra och förändra det som JAG kan förändra....
Ungefär så...är väl sinnesrobönen..
Jag har beslutat mej för att kämpa för att åka till ett Hälsohem som finns för människor med stress och smärta. Nåt som är subventionerat från Regionen. Även om det är en viss egen avgift. Jag måste bli HEL!
Har du tips på nåt ställe?
Tar tacksamt emot förslag.

Som det låter - utmaning gällande bägge tillstånd ... Jag känner av ett ovant läge. Känns mestadels bra, fastän det ibland gnagar oro att han trillar tillbaka. ? Men - jag försöker landa i allt det här nya och ta det lugnt. Han har sina utmaningar, jag har mina.

Från att han som onykter varit uppe dygnet runt, hinner jag knappt hem från jobbet före han somnar ... Men hellre den biten.
Från att ha farit fram som en duracellkanin och t ex börjat projekt onykter, ibland mitt i nätterna är det rysligt lugnt må jag säga. Inser då jag jämför, vilket kaos tillvaron verkligen bestått av. ? Samtidigt har han onykter inte varit snäll alla gånger, stingslig och fräck. ? Nu har jag en annan person bredvid mig. ? Jag kan förstå att han är trött ...

Det är väl det jag får satsa på ett bra tag framöver - alltså att försöka förstå och att också lyssna om han vill prata. Och våga tro.

Sköt om er. ?

Jag har läst igenom din tråd. Redan tidigt tänkte jag att detta var ganska likt mitt liv. Det fanns så mycket - dubbelheten, önskan, hemligheten och hoppet som jag upplevde var likt.

Den stora skillnaden på vårt liv här och nu, är hur reaktionen blev när vi till slut gav upp. När vi valde att gå.

(Också lite annan praktiskt situation, men det blir en sidohistoria i sammanhanget)

Men måndagen den 24 aug så kastade jag in vårat liv. (Med tre små barn under 6 år). Jag sa att jag tog dem med mig och att jag gärna vill att han skal få ha dem 50%, men då måste han bevisa att han är nykter.

Detta har jag fått stöd av från «experter» som menar att jag kan kräva det. De säger till och med att det är min plikt att se till att barnen blir omhändertaget av personer som är lämpade till det. Det är inte personer som upprepande är onykter. (Han är inte våldsam eller nått, bara onykter)

Men jag tror det var det ultimata hotet. Han älskar barnen mer än sig själv. Det fanns inget värre jag kunde göra mot han. Att ta barnen.

Så han kapitulerade. La sig helt flat. Bad om hjälp. Inga ursäkter. Inga undaflykter. Inga påhopp. Ingenting. Bara tårar. Skam. Ånger. Förtvivlan.
Han är 41 år. Har ett vanligt liv, med jobb, resor, vänner, intressen. Allt rasade nu.

Kanske han insåg.
Kanske han har tröttnat.
På allt planläggande.
På skammen.
På att vara trøtt.
På att ljuga.

Jag vet inte.

Han startade på antabus några dagar senare. Jag bokade tid hos vår fastläkare och vi pratade alla tre.
Där kom vi överens om att från och med nu måste lämna blodprov en gång i månaden som bevisar att han är nykter.

Det är min trygghet. Och mitt hopp. Om inte før oss, men før han. Att han kanske kan vara en av dem som klarar det? En av de få, som verkligen förstod konsekvenerna och som till slut valde ett annat liv.

Igen - Jag vet inte.

Jag är fortfarande inte säker på om vår relation går att rädda. Men oavsett vilket, så känner jag att jag har gjort det jag har kunnat før säkra att barnen får det bra, och om vi går ifrån varandra och han får ansvaret halva tiden så känns det lite bättre. För han är ju helt topp som pappa. Jag hoppas att han tar chansen nu.

Jag skriver mest før att jag känner igen mig så mycket. Ville nog bara säga det.

Jag hoppas att du finner din väg, och att ni finner ut av det bästa, för barnen och eran skull.

Stor kram - Lycka till vidare!!

Jag har läst igenom din tråd. Redan tidigt tänkte jag att detta var ganska likt mitt liv. Det fanns så mycket - dubbelheten, önskan, hemligheten och hoppet som jag upplevde var likt.

Den stora skillnaden på vårt liv här och nu, är hur reaktionen blev när vi till slut gav upp. När vi valde att gå.

(Också lite annan praktiskt situation, men det blir en sidohistoria i sammanhanget)

Men måndagen den 24 aug så kastade jag in vårat liv. (Med tre små barn under 6 år). Jag sa att jag tog dem med mig och att jag gärna vill att han skal få ha dem 50%, men då måste han bevisa att han är nykter.

Detta har jag fått stöd av från «experter» som menar att jag kan kräva det. De säger till och med att det är min plikt att se till att barnen blir omhändertaget av personer som är lämpade till det. Det är inte personer som upprepande är onykter. (Han är inte våldsam eller nått, bara onykter)

Men jag tror det var det ultimata hotet. Han älskar barnen mer än sig själv. Det fanns inget värre jag kunde göra mot han. Att ta barnen.

Så han kapitulerade. La sig helt flat. Bad om hjälp. Inga ursäkter. Inga undaflykter. Inga påhopp. Ingenting. Bara tårar. Skam. Ånger. Förtvivlan.
Han är 41 år. Har ett vanligt liv, med jobb, resor, vänner, intressen. Allt rasade nu.

Kanske han insåg.
Kanske han har tröttnat.
På allt planläggande.
På skammen.
På att vara trøtt.
På att ljuga.

Jag vet inte.

Han startade på antabus några dagar senare. Jag bokade tid hos vår fastläkare och vi pratade alla tre.
Där kom vi överens om att från och med nu måste lämna blodprov en gång i månaden som bevisar att han är nykter.

Det är min trygghet. Och mitt hopp. Om inte før oss, men før han. Att han kanske kan vara en av dem som klarar det? En av de få, som verkligen förstod konsekvenerna och som till slut valde ett annat liv.

Igen - Jag vet inte.

Jag är fortfarande inte säker på om vår relation går att rädda. Men oavsett vilket, så känner jag att jag har gjort det jag har kunnat før säkra att barnen får det bra, och om vi går ifrån varandra och han får ansvaret halva tiden så känns det lite bättre. För han är ju helt topp som pappa. Jag hoppas att han tar chansen nu.

Jag skriver mest før att jag känner igen mig så mycket. Ville nog bara säga det.

Jag hoppas att du finner din väg, och att ni finner ut av det bästa, för barnen och eran skull.

Stor kram - Lycka till vidare!!

Jag säger som ovan, har inte heller kunskapen men hoppas någon från Alkoholhjälpen kan svara dig. Det jag vill säga däremot att du är oerhört modig som skriver här. Här dömer vi ingen för här vet alla vad det innebär att leva med en alkoholist. Du är värd avlastning, du är värd att någon annan tar över ett tag.
På varje kommuns hemsida finns en "knapp" för klagomål och synpunkter. Jag tycker du ska skriva dit. Lämna ett klagomål på hur vården dels bemött er, skriv ditt problem och be om hjälp. De är skyldiga att titta på din situation då. Pröva!
Önskar jag kunde bära din börda en liten stund!

Jag har inte den erfarenhet som du frågar efter. Men jag skulle råda dej att kontakta kommunens alkohol och drogenhet, som anhörig.
Jag har själv sökt och får stöd därifrån. Där finns erfarenhet och kunskap om hur du bäst kan agera.
Tveka inte

Jag har inte den erfarenhet som du frågar efter. Men jag skulle råda dej att kontakta kommunens alkohol och drogenhet, som anhörig.
Jag har själv sökt och får stöd därifrån. Där finns erfarenhet och kunskap om hur du bäst kan agera.
Tveka inte

Hej! Skrev en fråga igår men hittar den inte så vet inte om den försvann på något sätt. Min som som är 44 år har druckit av och till i många år och har skador på levern. Har slarvat med kontrollerna så kallelserna har slutat komma. Nu senast har han druckit folköl varvat med sprit och starköl. Sista perioden varat ca 3 veckor och när han försöker sluta verkar abstinensen bli värre för varje gång. Sista veckan har han inte ätit något alls och innan det sporadiskt. Han fryser, svettas, har svårt att behålla något om han försöker äta och känner sig energilös. Han har varit till avgiftningen en gång för flera år sedan men p g a hans Asperger och svåra ångest så fungerade det inte då en sköterska skrek åt honom och försökte tvinga i honom ett piller utan att han fick veta vad det var, han åkte därifrån efter någon timma. Så dit lär han inte åka igen. Jag har ägnat år åt att vara medberoende, oroa mig, inte våga åka någonstans, att ständigt vara på min vakt och då jag är 66 år börjar orken ta slut. Har ingen annan som kan hjälpa heller. För 16 år sedan bröt jag mitt alkoholmissbruk tvärt då jag blev sjuk. Innan dess sökte jag hjälp genom psykiatrin men de skrämde upp mig och pratade om abstinens så jag fortsatte dricka tills jag sen blev sjuk. Rädslan sitter i och nu handlar det om min son. Kan det vara vettigt att försöka trappa ner för att lindra abstinensen? Att gå till psykiatrin och få hjälp här där vi bor kan vi glömma, där "kvalar" man inte in så lätt. Avgiftningen går han inte med på så att få medicinsk behandling för att lindra känns väldigt svårt att få till. Mitt ansvar väger tungt och även mitt samvete då jag varit så svag så jag införskaffat alkoholen när han tjatat och ibland blivit arg. Så dålig mamma är jag och jag har inget försvar för det. Vad har ni för erfarenheter av abstinens och hur man kan lindra det? Mitt liv går snart helt ut på att grubbla över min son och hans ohälsosamma vanor, och inte får jag komma till psykiatrin heller, har försökt två gånger men de anser inte att jag behöver ta upp deras tid. Tacksam för svar.

Dags att ta tillbaka vårt egentliga jag som blivit utsuddat och omformat genom åren.
Sjukt härlig känsla när man lugnt kan tänka att :
Det där bryr jag mig inte om att ordna upp!
Det där har jag inte lust med!
Det vill jag göra!
Vad bra jag är egentligen !

Vi kommer igen tjejer❣
Kram till er?Azalea

x

Vi har hängt ihop i många år, har vuxna barn som klarar av sina liv bra - och har genom åren haft mycket roligt tillsammans,
MEN - som en röd tråd under alla dessa år har min mans fyllesammanbrott gått. Tidigt upptäckte jag att när han började dricka så hällde han i sig allt som fanns - och blev aggressiv. Han har skött kvalificerade jobb perfekt och åtminstone inte tidigare druckit i veckorna - men inför varenda fest med alkohol har jag varit orolig för att det ska braka.

Jag har räddat honom SÅ många gånger från att göra bort sig. Torkat kiss när han pinkat på golvet hemma hos vänner, avstått från vin för att kunna mota in honom i bilen och åka hem när han börjat sluddra, släpat bort honom när han börjat mucka med våra vänners barn, etc etc.

Det har ofta retat mig att jag på nåt sätt fått en ragata-stämpel när jag försökt hålla oss borta från alkohol, folk verkar utgå från att så här beter sig män ibland och det är bara att tugga i sig. Den som försöker hindra är en satkärring.

Har försökt prata med honom om saken på ALLA sätt - före, efter, under - men alltid mötts av total kyla, som om det är jag som bara är tjatig och själva problemet. (Nån som känner igen sig, haha???)

Enda gången han visat fullständig ånger var när han brakade igenom på en fest där våran tonåring var med. Jag väntade några dagar tills han nyktrat till rejält och sa att "nu jävlar ber du om ursäkt". Han var lika sur som vanligt mot mig - men bad sedan tonåringen om ursäkt och lovade att det aldrig skulle hända igen. Självklart har han aldrig berättat detta för mig - men jag vet det genom vårt barn.

Numera blir han sällan vild och galen - men drängfull.

Jag kommer inte att lämna honom, vi har för det mesta bra ihop så länge vi inte pratar alkohol och sedan barnen flyttat tycker jag att jag blivit ganska bra på att lämna "walk over" och inte ta nåt som helst ansvar när han brakar igenom. Han får skämmas för sig själv. MEN varje gång det händer rivs allt upp och jag undrar om jag gjort fel som stannat.

Barnen kan jag numera prata om saken med. De menar att han inte är alkoholist, men däremot tappar omdöme och spärr när han börjar dricka och därför häller i sig allt som finns.

Jag har föreslagit att han skulle gå i nåt sorts terapi. Det bemöts med iskyla och passar det inte så är det lika bra att vi skiljer oss...

Ja som sagt - han VÄGRAR prata om det. Ovanstående kanske inte låter så farligt, men jag har med flit hoppat över de värsta deltaljerna för att inte lämna ut honom alltför mycket.

Känner mig nästan stolt över att jag numera NÄSTAN klarar av att distansera mig när han sätter igång.

"Dagen efter" låtsas han alltid som ingenting. Är bara lite tjurig mot mig trots att jag inte säger ett knyst. Anfall är bästa försvar...

I nyktert tillstånd är han snäll och rolig och har stöttat mig genom flera svåra kriser.

Men varje gång han brakar igenom funderar jag ändå över om jag gjort rätt livsval. Allt rivs upp och jag känner mig skitbitter över att han inte bryr sig tillräckligt mycket om mig för att försöka ta itu med alkoholen.

Dessutom känner jag en viss oro över hur det kommer att bli när vi slutar jobba. Börjar han supa på allvar då?

Och så är jag trött på vänner som - efter att han har brakat igenom - frågar mig: Gjorde vi fel som ställde fram starksprit? Borde vi ha varit försiktigare?

Men för i helvete: Fråga HONOM istället. Jag bara vägrar ta mera ansvar. Varför vågar ingen fråga den som problemet tillhör?????

Visst är vi bra som jobbar hårt med oss själva ? Istället för att lägga tonvis med energi på att vara olyckliga över och jobba med någon annan! Det verkar som en intressant föreläsning! Det är jättekonstigt hur man kan anpassa sig till "fel" saker. Det är väl någon slags skyddsmekanism som i längden gör hemska saker med en människa. Får såna där aha-känslor fortfarande: "just det ja, man kan tänka och känna efter vad man SJÄLV känner och tycker först innan man gör något". Börjar få riktigt bra kontakt med mig själv. Men det tog tid. Heja oss Blade Runner och alla andra som kämpar hårt♥️

Du har normaliserat den långvariga stress du utsatts och utsätts för. Du ser mönstret och kan idag förutspå hur nästa cykel kommer att se ut. Jag antar att du gjort det och svalt förnedringen för att du helt enkelt ska orka. Skammen man bär på att man fortsätter i samma hjulspår fast man borde lämna men ändå inte gör det blir liksom paralyserande. Fortsätt göra som du gör. Vad tycker du ? Vad vill du ? Vad känner du ? Kram kram Blade Runner

Det låter som att du beskriver mig :-). Lyssnade på en oerhört intressant föreläsning ikväll om långvarig stress som beskriver varför rationella hjärnan tar över och känslor stängs av successivt för att orka med. Jag jobbar med mitt egenvärde och självkänsla och tycker jag gör framsteg. Vad bra vi är som arbetar så hårt med oss själva :-). Kram till dig !
Blade Runner

Det måste ta sin tid innan vi når vår botten och kan ta beslutet. Stanna eller gå.......
Oavsett vilket så när du nu väl kom till din botten, vägskäl eller vad man ska kalla det så var du mogen för beslut.
Jag kände när jag kom dit att det blev ett lugn på något sätt och mitt beslut blev inte svårt då.

Kram till dig och vi finns alltid här?Azalea

Blev jag läser hur ni mår.
Det är lätt att man inte lyssnar på varningarna man får utan bara böjer ner huvudet och " plöjer " på.
Jag fungerar så har jag upptäckt.
När det är jobbigt och stressen tar över mig så gräver jag ner mig i jobb. Fysiska jobb menar jag då på huset, i trädgård, fixar bilarna mm.
Likadant var det när jag bodde med min man. Han söp och krävde en massa och desto mer jobbade jag.
Lyssnade aldrig på min kropp och var rädd nästan för att stanna upp för då skulle jag inte orka vidare.
Inser nu att det var nog fel att tänka så.

Snälla❤ Var rädda om er, bli egoistiska och ta hand om er själva i första hand .❤

Kramar i massor till dig Backen123❤ och likadant till dig Bestemor ❤Krya på dig

Du har fått ett tydligt råd från Bestemor. Kroppen ger varningar. Det är inte lätt att lyssna när en inte vet hur eller vad en ska lyssna på. Men lyssna lyssna lyssna. God bättring till dig Bestemor.

Och Backen123, du vet.

Gör ditt bästa, som du kan, Just nu.

Ta hand om dig!

Hoppas att du ringt och fått nån vårdkontakt för mannen. Säg som det är. Ni ligger i skilsmässa och din kraft är helt slut nu.
Jag tror att du redan insett att du måste se till dina pojkar och dej själv i första hand. Du kan ju inte vara vårdare också!!! Till den man som sårat dej så djupt att ditt inre gått sönder!! Har du ens tillgång till dina känslor längre eller agerar du som en robot?
Det finns bara en skör tråd mellan kraft och kraftlöshet.
En dag SKRIKER din kropp till dej, om du inte lyssnar. Jag vet, för jag hamnade på akuten idag och är plötsligt inlagd på sjukhus.
Misstänkt stroke.
Så, ta dina känslor på allvar. Lyssna på din kropp och din själ.
Du och pojkarna ???

Hej. Så det blev ett skilsmässobeslut.. Vad jag snappat upp, har ni haft jobbigt en längre period. Till slut orkar man ju inte.

Gällande barn, känner ju de av vibbar i hemmet - om det är ett lyckligt hem eller inte ...

Sköt om dig.