Senaste kommentarerna i forumet

Idag är en ny dag. Jag ser dina frågor du ställer och jag ser att du inte orkar. Du tappar tal skriver du. Du har barn. Nu skriver jag en del frågor till dig för att du ska fundera på. Och det är frågor jag själv ställt mig själv eller om de har kommit från psykologen. Jag minns inte exakt vad hon sa, jag minns bara att psykologen fick mig att tänka.
Hur långt i botten ska du gå?
När ska du säga stopp.
Vem hjälper dig när din röst inte kan höras? (Jag har vänner som varit utbrända och tappat rösten. I dagar. Någon i ett par veckor)
Kroppen din säger stopp, eller bromsa.

Varför ska du hjälpa honom när han borde få hjälp av vården. Än så länge har vi en vård i vårt land. Den är redan utarmad, men ska du utarma dig själv istället?

Det är väl därför vården inte hjälper, för den har kraschat. På riktigt.
Men vem ska ta hand om dina barn när du inte orkar. Om du inte hinner med dig själv, hinner du med dina barn?

Vem är viktigast i ditt liv.

Du väljer hur du ska göra. Och jag vet hur du kommer välja inom en framtid. För jag har läst dina inlägg. Inte alla. Men du vill leva ett eget liv. Och du behöver höra detta och påminnas.

Jag ser att han hamnar mellan stolarna.

Men om det handlar om liv eller död. Du kan inte ta ansvar för att rädda honom. Hans värk låter inte bra. Och jag tror inte att du är rätt att vårda honom just nu.

För din skull, för dina barns skull, för hans skull.

Framför allt för din skull. Om du tappar energi, hur ska du då orka arbeta, orka vara en mamma och orka uppleva livet.

Jag säger detta med omtanke. Jag tömde alla mina konton för mitt ex. För att jag inte såg. Han sa att jag skulle få tillbaka allt som jag lånade honom, allt som jag investerade i. Både han och jag hade pengar när vi träffades. Ganska mycket om jag tänker på att de är borta idag. Och jag hade kunnat köpa mig ett litet hus på landet på en plats jag tycker om.

Jag behövde sälja saker för att ha råd med mat och bostaden. För han och mig. Under många år. Jag minns att jag sålde en filofax från ett märke som jag älskade en tid. Den skickade jag till Finland. Och jag fick en veckas mat för han och mig. Och jag började se det som en gåva, att rensa och göra mig av med ett liv jag aldrig önskat. Ett "tjusigare" liv materiellt. Så där höll jag på i några år, rensade och hade råd att äta och bo. Jag saknade jobb länge då jag själv varit sjuk. Idag väntar studier och jag vet att jag kommer att klara mig på studielån. För jag har levt på minimalt länge. Sedan han flyttade blev det svårt att vara ensam och ha så lite pengar, men jag har fortfarande en del värdesaker som kan ge mig ett litet tillskott ett tag. Det är konst jag investerade i och jag har kvar en ring som jag använder. Annars har jag sålt allt mitt guld. Och jag har hittat glädjen i att vara ute i skogen. Jag tar med mig termos och frukt och vistas i naturen i timmar vissa dagar. Andra dagar endast en kvart. Sedan en tid valde jag att ta hjälp av mina föräldrar, men de har redan hjälpt mig så mycket ekonomiskt så jag skämdes för att be dem om hjälp. Fast det var de som ville hjälpa mig.

Och där jag föll mellan stolarna i vårt samhälle så har det inte funnits någon annan väg för mig än att utbilda mig. Och nu förstår jag med min nya adhd diagnos att jag haft det så svårt, då jag inte klarat av att fokusera på en sak i taget, utan jag har gjort massor samtidigt. Men det har jag också gjort för att jag ville fly från det miserabla liv jag hade med mitt ex.

Jag levde i en misär med honom. Han slog aldrig mig, men han slog sönder en mobiltelefon och en dataskärm. Och jag slog sönder några dyra glas som jag kastade i golvet när jag var arg. Och jag sparkade honom en gång när jag var rasande.

Och det värsta av allt var att jag tänkte tanken "nu hoppar jag ut genom fönstret för jag pallar inte det här skitlivet" men jag lyckades komma på att jag skulle ta några djupa andetag för att lunga mig.

Dagen efter ringde jag hans far och sa att din son dricker och han kan inte bo hos mig längre, jag kan aldrig arbeta om jag ska ha det så här.

Och hans far trodde mig inte. Då. Det samtalet gjorde jag den 31 oktober i 2017.

Då vände jag mig till en vårdcentral som jag visste hade en bra AT läkare. Jag beställde tid, gick dit och en ängel till AT läkare hörde min bön. Hon skrev remiss och jag väntade i 8 månader. Så ringde jag och undrade hur det gick med kötiden. Då gick det fort, det verkade som de missat mig och jag visste inte ens att jag skulle få hjälp. Jag har betalat för hjälp innan, men när pengarna inte räcker till så får en stå i ledet och hoppas.

Jag satte mina gränser. Och efter att jag satte gränser och fler gränser och ännu gränser som jag inte visste att jag kunde säga högt ur min mun. Så kom han tillbaka några vekor senare efter julvistelsen med sin familj.

Han sa "jag vill göra slut" och tårarna rann på min kind. Av tacksamhet. Han flyttade i slutet av januari 2018. Jag arbetstränade då, men var helt slut. Och jag hade redan fallit mellan alla stolar pga av tidigare sjukdom och en sjukdomskänslighet.

Jag har sett hur allt fungerar bakom kulisserna och jag förstod länge att jag måste ta mig samma, bli frisk och ta mig ur den här karusellen.

Jag överlevde tack vare Corona och att jag fick min adhd diagnos. Var på väg att ge upp. Då jag fastnade så illa. Och inte fick någon hjälp.

Nu hjälper jag mig själv att hjälpa mig själv. Genom att finna mig i det som är. Genom att affirmera och tänka att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet om mina resor. Jag ser hur illa vi har det i Sverige, när vi människor hamnar mellan stolarna.

Detta blev en mycket längre kommentar än vad jag tänkte mig. Men jag skriver av mig. Hur jag har det. Och jag antar att du behöver nå din botten.

Min botten var att jag själv ville dö för att jag inte orkade med min misär. Sen när jag pratade med hans far och han inte trodde mig. Då fick jag en ny kraft. Jag kände vad i helvetet och jag fick kraft.

Att ta mig ur det.

Idag så bor mitt ex med sina föräldrar. Och vi har bra kontakt. Han kommer aldrig sluta dricka, men jag har slutat fråga om alkohol. Jag vill inte prata på det sättet längre.

Han är duktig på det han gör. Och jag tror att han kan klara att skaffa ett bra liv en dag. Han hade gjort det bra innan mig och jag visste aldrig hur bra han hade gjort det. Det spelar egentligen ingen roll. Det enda som är viktigt, på riktigt.

Det är att andas, lugna djupa andetag, att göra medvetna val, att leva i en medveten närvaro och att landa i sina beslut.

Min räddning var att jag utbildade mig till en mindfulnessinstruktör. Jag minns inte vad jag sålde för att ha råd med den utbildning, men jag är glad att jag har levt ett "tjusigt" liv tidigare med dyra italienska märken som gav mig och honom mat på bordet i ett par års tid.

Idag så får jag äntligen vara mig själv. Och jag har sett allt jag behövt se eller önskat se. Det finns filmer som gestaltar människors öden. Från rik till fattig. Från fattig till rik.

Det finns filmer som skildrar det viktiga i livet.

Filmen har räddat mig. När jag inte hade råd att göra något som jag tidigare gjort, så hade jag alltid råd med film. Eftersom både jag och mitt ex var av det kornet som köpte film, så har jag ännu massor av dvd och jag ser vissa om och om igen. När jag orkar. För jag orkar inte alltid se en film. Jag klarar sällan att se en hel film. Men det blev ett nöje och jag kunde även hitta kraft genom vissa karaktärer.

God morgon till dig.

Hur hittar du kraft. Var fyller du på. Har du en plan. Du behöver en plan så du inte går under!

Jag har ju haft tur som haft en psykiater, en sjuksköterska att prata med i många år, vid behov. Och de har bekräftat det jag förstått om hur vårt samhälle ser ut.

Idag är jag frisk och jag behöver inte träffa vården mer.

Jag har tänkt att jag ska arbeta i vården i framtiden. Och jag hoppas att det finns en vård att arbeta i när jag är klar.

Ta hand om dig, på alla sätt!

Du är värdefull.

Öva gärna på de stunder som du behöver eller måste vila. Känn hur dina andetag känns. Bara känn dem, inte värdera dem. Upplev dem.

Smaka på maten som du äter. Hur smakar den. Tugga och smaka.

Känn luften ute, vinden, årstiden som kommer eller redan är här. Se på naturen, träden. Se på färgerna.

Följ bladens färger. Kanske du väljer att hjälpa ändå, men när du hjälper honom, hjälp även dig själv.

Lyssna på dina behov just nu. Gör en plan för nästa år. Hur vill du ha det.

Jag läste distanskurser i ett par år och jag hade en plan, en dröm, ett mål och en vision. Planen har inte fungerat då jag saknat struktur.

Däremot så är min vison densamma, min dröm densamma och även mina mål är desamma.

Jag har formulerat i flera år hur jag vill ha det och det enda jag inte kommer att skaffa är just barn. För jag har inte lust att leta efter en man som vill ha barn med mig och leva med mig med en intention om för resten av livet.

Jag vill inte försörja någon man och jag vill inte bli försörjd av en man. Jag har sett vänner välja män med pengar och jag har aldrig förstått varför. Nu ser jag vilka relationer som är döda och jag har förstått att de relationerna var alltid döda.

Det handlar om affärsuppgörelser för vissa. Vissa uttalar det högt. Vissa har inte förstått att partnern har tänkt så.

Och jag tänker. Alla får leva precis det liv de vill leva.

Och jag vet vad jag väljer. Och hur jag vill leva. Men då har jag också arbetet för det i många många år. Reflekterat och kommit till insikter.

Livet. Att leva. Vad är ett liv utan att leva. Planera ditt liv. Hjälp nu om du vill. Men lev det liv du vill sen. Du måste leva.

Och du ska vara rädd om talet. Om rösten. Drick honungsvatten. Det gör sångare. Prata med en läkare redan nu, när du kan prata. Om riskerna. Vad händer om din stress sätter sig på talet. När kommer det tillbaka?

Stress är farligt. Du behöver skaffa verktyg för att hantera stressen. Det kanske räckte med att jag skulle skriva det. Nu fick du en del av min story också.

Och kanske det är så att du lyssnar bättre när jag öppnat mig mer.

Jag önskar dig det bästa. Precis som jag önskar alla andra fina människor här inne. Som hjälper andra före sig själva. Som är på väg att ta hand om sig bättre.

Som är som jag en gång var.

Det gäller att göra en plan och bestämma sig. Och ställa sig frågan.

Hur vill jag leva?

Jag förstår var du befinner dig. Vilka är dina behov. Behöver du veta allt kring urinproven. Tror du att han lurar dig. Lurar han sig själv. Lurar du dig själv.
Pröva se på verkligheten som den är. Jag var sjuk i ett medbeoroende i 14 år. Tolv av dem levde jag med mitt ex och 2 år vidare då jag fortsatte att ge honom pengar när ingen annan gjorde det. Och för att förstå att jag fortfarande var medberoende behövde jag hitta hit. Jag hittade detta forum i julas och då började allt gå upp för mig, sakta sakta. Trots att jag hittat till al-anon och samtal med psykolog som gav mig verktyg för att sätta gränser och då ville han flytta så har jag inte förstått djävulsdansen förrän jag skrivit här en tid. Och läst. Hur andra berättar om hur det varit, hur det är, och jag förstod. Var jag befann mig, var jag varit och hur jag behövde göra för att sluta dansa djävulsdansen. Idag är jag fri från mitt medberoende och jag är fri på många sätt. Jag har tagit den hjälp jag behövt och jag har betalat för mycket själv. För att jag var tvungen att välja. Då jag vill uppleva mitt liv friskt. Efter egen sjukdomstid med psykisk ohälsa och en sjuk tid som medberoende. Det går att ta sig ur klorna på det sjuka. Om en vill. Och kämpar. Och ser till att ha en bra omgivning. Och bra stöd. Att samtala med vänner och professionella, kanske en präst. Det är en process. Jag ställer frågan till dig, som jag önskar att jag hade ställt mig själv tidigare. Vems liv vill du leva? Däremot om jag hade ställt mig frågan eller om någon annan ställt mig frågan så är det inte säkert att det hade varit en bra fråga att ställa då jag inte var mottaglig för den. Så kan det vara även med dig, men jag tycker att det är en bra frågeställning att ta med sig och fundera över lite då och då.
Ta hand om dig! Och upplev ditt liv!

Idag första mötet, hon va bra. Jag ska leva mitt liv, skriva ner mina framtidstankar och vad jag kan göra för mig själv. Hon tycker jag ska börja min resa från medberoendet och hon tycker att han ska på en 5 veckors behandling( men hur ska der gp till med bruten rygg och nykterhet?, ska jag bara sätta han på bussen och hälsa att det kostar 80000:-?). Jag har varit borta hela dan, inte fokuserat nästan något på mannen, eller egentligen hela tiden en stress i bakhuvudet men försökt tänkt bort. Struntade i jobb också så gott det går.
Upptäcker att mannen har feber, och han säger han har fruktansvärt ont nu innan läggdags, men vill inte åka in på sjukhus. Han tycker han gör bort sig och där vet inte jag vad jag ska göra! Jag orkar inte, vill inte ta i alla jobbiga saker mer. Sa jag ringer imorgon till distriktsköterskan. Han är ledsen och orkar inte ha ont mer... Jag behöver något konkret att gå på, vad gör jag, vem ska jag ringa? Ska jag fortsätta utlämna honom för att hjälpa eller ska jag bara inte bry mig. Jag vet att det är hans ansvar men han har ju inte förmågan, som terapeuten sa dom är som barn känslomässigt. Ja det bekräftar ju mycket i handlingar och ord, men det hjälper ju inte oss, mig nu. Funderar om jag ska ringa hans vårdcentral, distriktsköterskan, ortopeden, 1177? Eller inget. Jag upprepar mig, men jag är så villrådig. I morgon är en ny dag

Tack för svaret, visste inte att det var så faktiskt. Jag ska fundera lite gör och se vad jag gör. Nu när jag börjat gå hos psykolog har hon börjat väcka massa tankar i mig så just nu är jag nog en väldigt irriterad liten människa på allt och alla känns det som. Irriterad för pappa och hans drickande, irriterad på mamma som vetat om det i alla år men ändå låtit mig bo här och fara illa, irriterad på alla jag bett om hjälp som inte ställer upp och lite irriterad på mig själv.
Känns som att jag ska stanna där jag är för tillfället och försöka ta tid och lyssna på mig själv så jag får reda ut alla hjärnspöken som hela tiden är igång. I mitt huvud känns det lite som pest eller kolera var jag väljer att bo:/
Men tack för du skrev och berättade, skönt att veta att det kan vara ett alternativ om jag vill!
Kram??

Tack för svaret?
Jag kan absolut ringa och höra med dem, kanske enklare när man pratar med än att leta omkring på nätet. Tack för hjälpen??

Precis så som du skriver om det är de, jag hatar att jag älskar honom nästan.
Det du säger om killar har jag märkt av lite redan. Av någon skum anledning söker jag mig till killar som dricker, förstår inte varför det blir så för jag hatar ju alkoholen då mycket egentligen! Psykologen som jag går till berättade om att det är ett vanligt beteende man får om man växt upp med en alkoholiserad förälder, det är som att man undermedvetet vill träffa andra mer samma problem för man tror att man kan ändra på dem. Om de stämmer eller inte vet jag inte än, men tänkte skriva de här i alla fall så kanske det hjälper någon med samma problem.

Är bra. Det låter som du har landat bra i ditt beslut. Just nu. Vem vet hur framtiden blir. Kanske ni hittar tillbaka till varandra eller inte. Jag har ett äldre syskon som jag lyssnat på i många år kring om hen ska separera eller ej. Jag har agerat som ett stöd och inte prövat påverka, men jag påverkade så att hen inte gjorde bort sig. Det fanns en attraktiv kollega som jag hörde om och jag gick in och varnade för att det skulle inte vara bra om en fantasi som eventuellt skulle bli verklig. Båda verkade vilja prova något annat utanför kollegazonen. Jag såg till att inget hände då, för jag tänkte på barnen. Men i efterhand. Jag skulle aldrig ha lagt mig i. Nu bad min mamma mig om att lägga mig i. Fast hon visste inte orsaken till att hen mådde dåligt.

I alla fall. Så tänker jag att var och en behöver finna ut själv. Vad som är bäst. Och en vet inte förrän en provar. Det är bra att du sätter ord på hur du mår. Och det är bra att du pratar med din vän. Att sätta ord via detta forum samt att prata med en vän. Det är en process.

Allt har sin tid säger en del äldre. Det är ett bra talesätt, tycker jag. Det låter som du har en bra plan. Och det låter som du tar hand om dig nu. Det är du värd. Att få rå om dig själv en stund. Landa i förändringar och du kan formulera livet ditt precis som du önskar ha det.

Det är klart att ni ska vara vänner. Du bestämmer hur du vill leva. Din fru bestämmer ju hur hon vill leva.

Ta hand om dig!

Men tar inget initiativ till att prata om hur det har varit under en lång tid med hans onykterhet och otrevliga beteende.
Jag sover fortfarande i gäststugan. Känner mej förvirrad. Ska jag göra som jag alltid har gjort. Svälja och gå vidare?
Jag tror inte det. Då kräks jag.
Jag bestämmer mej för att mer konsekvent dokumentera det som händer. Inte sopa under mattan innan det finns nedskrivet. Jag har i perioder gjort så, och känner väl igen mönstret. Efter en period av kränkningar och totalt nergörande kommer små kärleksyttringar. Men aldrig förlåt.
Samma mönster i nära 25 år!
Självklart upprepar det sej.
Alkoholismen har smugit sej på. Under de senaste 5-6 åren var jag själv illa däran och drack för mycket. Jag började söka hjälp för ett par år sen. Minskade ner. Nu har jag inget behov att bli berusad. Jag vill inte alls bli det.
Då, blir det tydligt att han fortsätter dricka, ja även ökar sin konsumtion.
Men, hans elaka beteende, som är ren psykisk misshandel, den har funnits sedan vi träffades. Faktiskt har jag nog blivit härdad. Eller kanske har jag normaliserat hans beteende.
Jag går undan när han sätter igång. För hans kommentarer är totalt hämningslösa.
Idag tänker jag, varför tror jag att det skulle bli bättre om han blir nykterist?
Är det inte så att jag nästan försvarar hans otrevligheter med att han var full?
Att konfrontera honom dagen efter går inte. Han minns ju inte!!
Jag har förnekat och dolt det här spelet som han håller på med under alla år.
Både inför mej själv och omvärlden.
Borde jag inse att det är ju såhär det ÄR och såhär det kommer att VARA om jag stannar kvar...oavsett om han är full eller nykter?
Jag har blivit på min vakt. Vaktar över mina känslor och mitt engagemang. Vill inte låta mej luras mer. Vill se verkligheten som den är. Låta tiden gå lite, se hur det utvecklar sej. Fundera. Skriva . Prata med min samtalskontakt. Reda ut - Hur vill JAG ha det?

Hoppas det är okej att jag svarar på din senaste fråga till Li-Lo, vi är inne lite olika dagar här :).
Enligt det jag har förstått så borde det vara kopplat till alkohol, missbruk, vara anhörig mm mm. Kanske kan du skriva eller ringa dem och höra? Vad tror du om det?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag ska försöka göra precis så.
Ta till mig det jag vill från alla er som skriver här och vara i det som är. Lyssna på mig själv.

Tänker att insikterna han får kommer ta tid, så jag försöker att inte tjata ;)
Förhoppningsvis väljer han det här nya livet. Än så länge tycker han om det.

Så har jag märkt att jag är prestationsmässigt väldigt stark men känslomässigt typ svag och osäker. Jag har bra självförtroende men svag självkänsla. Eller hade svag självkänsla den börjar bli riktigt bra nu. Känner precis som Bestemor att jag har valt män som är starka på ytan, en spelad styrka. Kaxiga, verbala, omhändertagande på det sättet att dom har styrt och ställt mycket.

Du skriver att du å ena sidan älskar din pappa och å andra sidan vill honom ont. Exakt så kände jag med! Man hatar och älskar en och samma person typ. Och dom känslorna är bra att ta hand om och jobba med. För tyvärr "lär" man sig att någon man älskar kan göra en väldigt illa. Jag var som sagt inte lika medveten som du är när jag var ung. Därför har jag valt män som är å ena sidan någon man älskar men å andra sidan gör en illa på olika sätt. Jobba med det där att kunna sammanfatta en person för att kunna göra en bedömning om hen är bra för dig. Ett exempel du dejtar en person som kanske är rolig och får dig att skratta mycket MEN dricker jättemycket och blir elak mot dig. Har man vuxit upp med det beteendet så ringer kanske inte varningsklockorna, det gjorde dom inte på mig. Så fortsätt jobba med dig själv, det märks att du redan har börjat. Du har bra människor omkring dig, mamma, syskon och kanske också bra vänner. Umgås med dom. Prioritera dig själv och gör saker du mår bra av. Man tar gärna undermedvetet på sig skulden och ansvaret men varken skulden eller ansvaret är ditt. Din pappa lider av en sjukdom, alkoholism. Han kan inte hjälpa det men han kan ta ansvar för det och söka hjälp. Det är inget du kan få honom att göra, han måste göra det själv. Många kramar

Jag fick kaffe, och kommentaren. Kan vi gräva ner stridsyxan?
Närmare ett förlåt kommer vi inte.
Ja, jag tycker att vi var för sej kan skriva upp vad vi hade tillsammans tidigare, men som vi saknar nu, säger jag hoppfullt.
Nej, där tog det stopp!
Var jag för " på" nu igen?

Jag tänker att de männen som vi har mött, har utsrålat en spelad styrka. Varit lite kaxiga och omhändertagande. De har kommit i en fas i livet när man längtat efter en famn som tröstar och tar hand om.
De starka männen, de som verkligen är i grunden trygga i sej själv. De behöver aldrig visa upp en sån sida. De kan både gråta och skratta.
Min man gråter inte - och faktiskt så skrattar han inte heller.

Du har fått fint stöd här och jag vill bara tillägga att jag är till 99.9% säker på att din mamma får behålla en större del av sin inkomst om du bor hos henne. Hänsyn tas till detta när man räknar ut hennes betalningsförmåga. Har en anhörig med skuldsanering som inte betalar någonting alls för det finns inget utrymme för det. Skuldsaneringen fortsätter ändå. Så detta bör inte vara något hinder för att du bosätter dig hos din mamma.

Hej Li-Lo och tack för ditt meddelande?
Jag gick in och kollade lite på sidan, men såg något om att den ända gruppen som fanns i min närhet rörde sig om våld i hemmet. Är det den gruppen man vänder sig till när det rör sånna här problem också? Eller har jag hamnat helt fel?
Efter att ha läst mycket på denna sidan om andras historier och råd som de fått så har jag börjat gå hos en psykolog. Har varit där en gång innan lite snabbt men imorgon blir första riktiga gången då vi ska grotta ner oss i min barndom, hoppas det går bra nu!
Stort tack för du skrev och visade omtanke, ta hand om dig❤️

Hej Nordäng67, tack för ditt meddelande?
Lite känner jag nog att han inte klarar sig utan mig. Jag är kluven i två delar, den ena delen önskar honom allt ont för att han fått mig att må såhär dåligt och för att han får mig att klandra mig själv, men den andra delen av mig älskar honom och vill honom inget ont, även om han ständigt sårar mig. Jag vet att det är alkoholen som talar när han väljer bort mig för ölen, men det svider lika mycket varje gång. Jag önskar jag bara kunde släppa honom och fokusera på mig själv för det gör grymt ont att älska någon så pass mycket så man skulle göra allt för dem, men man får inget tillbaka.
Jag tror absolut det är som du säger att min mamma hade blivit glad om jag bad henne om hjälp och att få bo hos henne för då skulle hon veta att jag är trygg, men jag kan inte fråga henne det. Min mamma har en skuldsanering i ett år till så hon lever på existensminimum. Hade jag bett henne om hjälp hade hon gjort allt för att hjälpa mig, men jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag levde på henne när hon har det såhär tufft. Kanske är fel att känna så, men det är så de är. Därför är det tvärnej där, men jag ska försöka spendera mer tid hos henne. Det kanske kan vara en lösning någonstans däremellan? Kommer hemifrån mer samtidigt som jag inte känner mig som en belastning.
Skönt att höra att du mår bra idag. Får jag fråga hur du gör när dina hjärnspöken kommer tillbaka? Har du samma som mig att det är som en röst som säger att man borde gjort mer, man borde gjort något annorlunda så hade hela situationen kunnat se annorlunda ut. Eller hur ser dina hjärnspöken ut?
Stor kram till dig med och tack för du tog dig tiden att skriva❤️❤️

H

Jag har två äldre systrar men vi har inte samma pappa. De båda är äldre och bor med egna familjer idag. De fungerar som ett bra bollplank och säger att jag alltid är välkommen, vilket jag såklart uppskattat, men jag tror inte de vet hur stort detta är för mig. Visst förstår dem allvaret i det men oftast får jag svar i form av att de tycker synd om mig och bara vill krama om mig. De menar bara väl och jag är jätte tacksam för dem, men jag behöver ingen som tycker synd om mig, måste bara få prata av mig ibland. Om jag hade bett om hjälp så tror jag absolut de hade kunnat prata med min pappa, men det är lönlöst för han kommer inte lyssna på dem.
Om man ser till andra i släkten så har jag inga fler vuxna att vända mig. Jag har testat de som finns i min närhet som lovar att hjälpa men sedan får jag höra att de smugit och druckit med honom, trist men det är så de är:/

...sen sist!
Jag kände att vi behöver hjälp så jag bokade familjerådgivning åt oss.
Några dagar senare fick jag en överraskningsfest av min fru när jag fyllde 40 i somras, blev glad som bara den när massor av vänner stod där i trädgården.
Festen var kul, dock så hamnade vi i gräl igen med varandra fram på natten...
Vi började dock prata dagen efter ordentligt då vi insåg att det här inte fungerade alls. Jag var igentligen färdig då och kände att nu var det slut.
Min fru spelade ut barnkortet, skulle jag förstöra för våra barn och skiljas, deras liv skulle bli helt förstörda för framtiden och hela den baletten så jag stannade igen.
Vi gick sedan på parterapi några gånger tillsammans och jag kände hela tiden att det är ju bara jag dom tar på mig skulden till våra problem.
T.om familjeterapeften avbröt samtalet till slut och sa till mig att det här är inte bara ditt fel, vi pratade om alkoholen, hennes kontakt med en kille som hon döljde för mig i över två år, m.m allt kom upp och jag kände bara mer och mer att jag måste ta mig ur detta, samtidigt som jag någonstans kännde att vi skulle klara detta....för barnens skull....vi har ju ibland mysigt.... alla dessa ursäkter!

Jag gick sedan själv på terapin och fick då bekräftat även av terapeuten att jag tog på mig alldeles för mycket av problemen, att hon oxå läst av min fru att hon gärna skyller ifrån sig och förstärker det mesta hon berättar och känner.
Där och då grodde ett frö igen inom mig att det här kommer aldrig bli bra mellan oss så för 2 veckor sedan var jag ute på promenad med en kompis som funnits där som stöd för.mig i flera år och pratade riktigt djupt.
Kom fram till att jag inte mått bra på flera år , alltid varit något dåligt vi pratat om under våra promenader/träning vi hållit på med i 5-6 års tid.

Morgonen efter tyckte mi fru att jag var så avståndstagande och då kom allt upp.
Berättade hur jag mådde och hur jag kände och känt länge.
Så hon frågar.mig till slut, "så det är slut nu då?" Ja, svarade jag jag orkar inte mer nu.
Så vi ska nu skiljas, vi har pratat med våra närmsta vänner och även våra barn.

Frun har varit helt förstörd och anklagat mig för allt möjligt, men jag känner att det biter inte längre. En sten föll från hjärtat den dagen och tänker inte gå i den fällan igen.
Vi är iallafall överens om att vi måste kunna vara vänner i fortsättningen för barnens skull.
Tyvärr har hon börjat smygdricka igen senaste veckan.
Märkte att hon druckit ikväll och tog upp detta med henne, hon försökte bortförklara allt ihop som vanligt men jag lät henne inte köra över mig,
Jag sa till henne att hur ska det gå när du har barnen själv varannan vecka om du börjar nu igen?
Tror hon fick sig en rejäl tanleväckare igen. Tyvärr är jag rädd att det kommer att fortsätt men jag tänker inte dansa denna djävulsdans mer.
Vi bor under samma tak tills någon av oss hittar ett nytt boende, sen får den andre bo kvar några månader för att barnen ska vänja sig i en lugnare takt innan vi säljer huset.
Jag har pratat med.bägge barnen och det har kommit fram att bägge har tänkt och funderat om inte vi skulle gå isär ett längre tag så ingen av barnen blev direkt överraskade.
Självklart är de ledsna och mycket känslor och tankar för dem som virvlar runt.

Detta blebmv en lång kort summering av de senaste 2 månaderna.
Hursomhelst, jag mår bättre nu när beslutet är taget, jag vet att jag gjort rätt beslut.
Flera av mina närmaste som vet historien nu säger att jag gör rätt val.

Nu säger jag godnatt.
Tack för att ni finns :)

Varför vi starka självständiga kvinnor träffar så trasiga män. Kanske är inbillning, men det jag läser i texter hos er alla är just inga kvinnor man sätter sig på. Jag ställde den frågan till en psykolog då jag tycker jag haft ovanligt otur i ämnet, hon svarade det är inte vi som träffar dom, utan dom som träffar oss. Tyvärr blir vi väl så snabbt nedbrutna och gränser suddas ut så vi "fastnar" ja jag vet inte, nu skrev jag bara på känsla rakt av ? men det var texten " en självständig kvinna ... " jag kände i min skam, jag borde ha vetat bättre men den känslan har släppt

Härifrån och framåt, en dag i taget ❤

kände också skam. "En självständig kvinna med skinn på näsan låter sig inte behandlas så" typ. Blev nästan man själv som blev den dåliga och svags fast det inte var så. Skämdes ihjäl och försökte dölja för andra hur jag hade det. Bra att du tar hand om dig själv nu, sätter upp egna mål och ser framåt. ♥️

Jag känner att jag delar det med dej " jag kan se att jag går, men inte idag"
När den insikten kom till mej i helgen grät jag en hel dag. Nu känner jag en aning styrka i det.
Du har också byggt upp din styrka. Tagit tydliga steg. Gjort egna val för dej och pojkarna. Nu har du också en bra samtalskontakt. Jag tänket att processen får ta den tid som krävs. Under tiden bygger vi upp oss själva. Blir trygga och självständiga. Söker efter möjliga vägar. En sak vet jag - oavsett om jag går eller stannar. Jag kommer inte att stanna i en tillvaro utan kärlek och respekt. Det kommer inte du heller att göra. ♥️

Jag vill skicka en tanke och jag hoppas att du och din fru har en bra kommunikation och balans.

Oavsett hur det varit och ska bli. Så önskar jag er balans. Jag blev tacksam för att du läst vad jag skrivit och att du gav mig en återkoppling på det. Det kändes bra och jag har funderat mycket på hur du har det. Och din fru.

I alla fall.

Ta hand om dig och dina närmaste!