Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker inte att du låter så väldigt medberoende i det inlägget, mer en uppriktig bekrymning, och det måste ju vara lov.

Det är klart att du bryr dig om hälsan till fru, oavsett. Jag vet allt før lite om mängder och biverkningar så jag vågar inte kommentera på det.

Det är ju bra att hon har vart i dialog med någon angående rökningen, iallfall ett steg åt rätt håll. Om hon pratar med någon om sin alkoholproblem så är det ju också väldigt bra.
Om hon inte gör så är det inte så mycket mer du kan göra. Och jag vet att du vet :)
Men jag förstår, jag undrar ibland också om mitt ex fortfarande äter antabus, om han verkligen kommer att klarar detta nu eftersom konsekvensen denna gången är så stor. Men jag tänker mindre och mindre på det.

Förutom den absolut första tiden så har jag inte upplevt det som så illa seperara. Lättare än jag hade fryktat.

Våra situationer skiljer sig ju lite åt eftersom jag och mitt ex skiljdes mer eller mindre direkt, rent fysiskt. Du sitter ju delvis kvar några månader till. Men från december kanske det blir lättare att hålla det ännu mer på avstånd.

Herregud, tänk att man hamnade i det här ändå. Jag har till skillnad från många andra jag läst om, noll erfarenhet med alkoholproblemer. Jag har en normal uppväxt, ingen dysfunktionell bakgrund överhuvudtaget. När jag berättade før min familj så hade de aldrig sett eller misstänkt något som helst.

Vi är verkligen som vilken normal familj som helst, med hus, jobb, fritidsintressen, vänner och stora drömmar. Jag har inte stannat hos honom pga nån speciell önskan att passa på han eller liknande. Jag har bara inte förstått problemet.
Men nu sitter jag här, som en del av den stora statistiken och fattar inte helt hur det gick till.

Men jag får bara hoppas på denna erfarenheten har gjort mig klokare inför kommande utmaningar i livet.

Hur har det sett ut før deg? Kom det som en överraskning?

På ert möte om vårdnaden. Det är ingen lätt sak men det allra viktigaste är ju barnen och att de får de allra största fördelarna. I min värld så är det självklart att om han dricker så ska han inte ta hand om dem.
Hoppas verkligen att ni kan komma på ett sätt som blir bra för er allihop.

Du frågade om min resa... den har varit lång och du kan gärna läsa om den i mina 2 trådar jag har.
För att berätta lite kort så har han druckit i 10 år och det har bara blivit värre för varje år, inte så farligt i början, och till slut var det som jag bara " visste " att jag måste lämna honom. Det var skönt att komma till den insikten för det gav mig styrka att tänka på hur jag vill ha mitt liv framåt. En stor del var min tanke på pensionen somär om 15 år ungefär. Det fanns inte en chans att jag skulle överleva att bli pensionär tillsammans.
Hans resa har varit tuff kan man säga.
Grov rattfylla med rättegång och fotboja plus en bil som blev mos.
Blev av med jobbet trots att de hjälpt honom med rehab både med veckosamtal på ett ställe för alkoholprevention. Plus att de även skickade honom på 5 veckors behandlingshem och sen krav på provtagningar och antabus.
Så de senaste 2 åren har han varit arbetslös och druckit enorma mängder så det är skadligt för kroppen.

Vid varje händelse, drama, ambulansfärder, behandlingar och andra fylleproblem har jag alltid funnits kvar, varenda gång, men det har aldrig blivit någon förändring och han ville aldrig prata om det utan det var locket på.
Så då tog jag mitt beslut. Jag har inte ångrat det men det har givetvis inte varit lätt och jag har många gånger kännt mig skuldbelagd för att jag lämnar en som är sjuk, i alkoholberoende. Det var det som höll mig kvar alldeles för länge.

Men jag har ännu många fina år kvar och har bestämt mig för att de ska bli som jag vill ha det och inte uppbyggda på oro över vad som händer nästa helg, till sommaren eller inatt.
Han är i förnekelse fortfarande och då kan han inte själv jobba på sin nykterhet och det är ett jobb som han måste göra själv. Gudarna ska veta att jag genom åren gjort allt för att " hjälpa" men utan resultat.
Det gör också att jag kan lämna nu utan dåligt samvete. Jag gjorde vad jag kunde men nu ska jag göra det jag kan för mig och mina vuxna barn.

Så fr.o.m 1 september är jag skild och nu har jag bodelningen som ska göras. Det kommer att bli svårt men jag hoppas att det snart är klart.
Han är just nu inlagd via LVM under 6 månader så han kommer inte därifrån förren sista februari så det blir lite konstigt också att göra det på avstång ( men också kanske lite skönt )

Oj, så långt det blev ändå. Det var ju inte meningen men det är min resa som jag just nu åker på.
Känslorna svänger ofta mellan glad och ledsen men det är okej. Tidigare när vi levde tillsammans så svängde det ju mellan orolig och ledsen så på så sett så är det ju bättre :)

Hoppas du får en fin söndag som du kan njuta utav.

Massvis med kramar från Azalea <3

Tack. ☺️
Ledsamt hur det kan bli för människor, att bland annat viljan att dricka kan vara så stark. ? Frustrerad och ledsen är jag. Men ska idag på träningsrunda och träffa en vän jag inte pratat med på länge. ❣️Att försöka distrahera sig själv och tänka på annat i superbra sällskap.

Att allt annat skjuts åt sidan vid alkoholintag ...
Han har ju också barn (som bland annat du olycklig make) som han inte träffar nu för att exet ställt ultimatum. Den biten förstår jag - mycket väl. Och ändå "kör han sitt race". ? Jag har bland annat sagt att barnen behöver sin "vanliga pappa" , att han "blir en annan då han dricker" , att han tänker på detta. "Det får de" och "det kan jag, vad tror du?" fick jag till svar. Det kan du tydligen inte, tänkte jag ... Känns som att jag haft bättre hand med hans barn än vad han haft ... ? Då jag skriver detta kommer jag att tänka på att jag dessutom försöker rädda relationen med hans ex och honom samt mellan honom och hans barn. Inte undra på att jag är trött. ?

Kan heller inte begripa hur han orkar jobba eller hur han får det att funka. Kanske allt snart rämnar för honom likt ett korthus. Jag måste kanske börja fundera vad jag gör den dagen det händer ..

Sköt om dig. ?

Taskig barndom, jobbig chef, stress och mycket annat. Vissa människor, alkoholister och ej alkoholister, vill inte ta ansvar för sig själva eller har inte kommit dithän att dom har förmågan än. Dom ursäktar sitt eget "dåliga" med att andra fick dom att...eller något fick dom att...! Det beror absolut inte på dom själva, dom är offer för omständigheter, synd om dom jämt. Har själv varit en sådan person, en stackars medberoende person. Det var ALLTID synd om mig och jag kunde aldrig styra mitt liv enligt mig själv. Var det inte min psykiskt sjuka mamma som orsakade drama i mitt liv så gjorde mitt supande ex det. Tack och lov har jag nu ställt mig upp och tagit kommandot i mitt liv. Numera vet jag vem ansvaret för mig vilar på: mig själv. Bra att du har tagit kommandot i ditt liv. Låt din fru skylla sin vinkonsumtion på vad och vem hon vill. I sista änden blir det ändå hon själv som står där och får ta ansvar. Det blir hon som får svara på era barns frågor när dom vuxit upp och förstår. Det är hennes kropp som tar skada även om hon skyller på något annat. Och om hon tar upp sina problem med sin läkare är hennes sak. Du behöver egentligen inte veta. Förstår att du vill veta. Samlade själv på så mycket information det bara gick när det gällde problematiska människor i min omgivning. När jag ser tillbaka inser jag att jag inte hade någon som helst nytta av den informationen. Den tog bara onödig plats på "hårddisken". För vad kan man göra med den? Typ ingenting! Tänk på dig själv och era barn nu! Kram

...din vånda.
Jag har ju beslutat mig för skilsmässa från min fru, dels pga drickandet även många andra saker.
Men det är så utmattande att se dem dricka på nytt.
Min väg ut var boken "djävulsdansen" den som jag rekommenderade till Oslo.

Tänk på dig själv ,vart vill du vara i livet?
Imorgon, om ett år, har du några innersta drömmar som du kanske kan tänka på som du vill uppfylla!
Steget är stort att ta om man väljer det, jag jämför det att ta klivet ut för ett stup och inte veta fallhöjden. I mitt fall var inte djupet mer än att jag landade på fötterna och det gjorde inte så farligt ont som jag först trodde.
Tänk på dig själv, du kan inte rädda honom om han inte vill.
Vi är många med dig i din situation och tänker på dig!

...för era ord.
Det stämmer jag koncentrerar mig på barnen så mycket jag kan.
Nu kommer det att låta som en medberoende talar och det förstår jag.
Hon har inte druckit några mängder nån gång, hon har druckit ett glas per tillfälle skulle jag tro.
Det som skrämmer mig mest är HUR fort jag märker att hon är påverkad på så lite vin. Hon ramlar inte omkring, sköter sig själv och barnen utan bekymmer, inte säkert att barnen märker det ens.
dock märker jag de små singnalerna direkt, långsamma ögonlock, den lite mer uppsträckta hållningen, pupillerna blir stora, och hennes tonläge blir annorlunda.
Jag är ju mest rädd att hennes kropp har tagit skada av alkoholen i den graden att den påverkas på en gång även av väldigt lite.
Jag påpekade detta till henne i veckan då vi hade en diskussion om det men hon skyller på allt annat i livet.
Skilsmässa, jobbet, släktingar som blivit sjuka m.m
Hon har vad hon berättar till mig iallafall tagit mer hjälp av läkare och psykologer för sin psykiska hälsa, påstår att hon bla fått tabletter mot sin rökning som skall hjälpa henne att minska den...!!
Hon kommer aldrig berätta för mig om hon tagit upp sitt alkoholproblem med en läkare eller psykolog.

*suck*

Jag känner igen tankarna. Efter ett taget beslut.

Jag har ju inga barn och kan inte sätta mig in i den situationen helt. Tycker att dessa ord från Oslo är bra;
"Eller på nått annat lungt sätt visa inför dem, att jag accepterar inte detta, och jag finns här för er."

Jag minns hur glädjen över att mitt ex ville flytta och göra slut fick mig att känna mig lung. I 6 år var jag medveten om mitt medberoende. Däremot så var jag inte medveten om hur sjuk jag var i att vara medberoende. Det har jag lärt mig här. I detta forum.

Mitt ex ville komma tillbaka. Inte bara en gång. Jag sa nej. Aldrig. Det kommer inte att hända. Det kommer inte hända oavsett om du "lyckas" med att bli nykter, bli förmögen igen och betalar tillbaka pengar för alla år jag försörjde dig med ränta och mer därtill.

Jag har sagt att jag vill inte ha något från honom annat än vänskap. Och vi har vänskapen igen. Vi känner varandra utan och innan.

Däremot så finns det stunder då han inte lyssnar. Då lägger jag bara på. För hans beteende ibland är ohållbart och jag har övat på alla tänkbara sätt.

Det är inte optimalt att jag lägger på. Men vi pratar om så tunga saker. Både han och jag har varit utsatt för människor som gjort oss ont och när det handlar om överlevnad så är det tungt.

Vi är de enda som upplevt en del svårigheter tillsammans och vi blev varandras terapeuter. Väldigt osunt. Men ingen terapeut vi gick till kunde hjälpa oss.

I alla fall. Nu får du en möjlighet att se din frus verkliga beroende. Ur ett annat perspektiv. Efter att du tog beslutet att lämna. Det kan vara värdefullt för dig. Att se det med nya ögon.

Och öva på att möta situationer som det är. Ägna dig åt dig och barnen. Prata med dem. Jag vet inte deras ålder. Men de behöver en vuxen som är frisk och som de kan lita på. För alltid.

Se deras behov. Då är 2 månader inte en lång tid. Tänker jag. Bygg förtroendet med det. Och se vad de är oroliga för. Helt ur deras perspektiv. Då får du tiden att gå.

Och kommentera inte allt detta för din snart ex fru. Hon förstår inte. Hon är sjuk.

Ta hand om dig och dina barn. Må gott!

Har ingen anhörig som fått diagnosen skrumplever, som du säkert vet är ett mycket allvarligt tillstånd. Hoppas din förälder fått nödvändig hjälp. Det jag undrar över är hur du själv har det och hur du mår under dom här omständigheterna. Skriv gärna och berätta lite mer.

Nej alltså jag vet verkligen inte.

Jag håller med tröttiz här, fokusera på dig och barnen. Går det på nått sätt att markera till barnen att du tar avstånd från henne när hon dricker. Att du och barnen tex kan sätta er tillsammans på ett eget rum och se på film och äta popcorn, bara ni.

Eller på nått annat lungt sätt visa inför dem, att jag accepterar inte detta, och jag finns här för er.

Lättare att jobba med det du kan göra istället för att kräva nått från henne tänker jag.

Som du kanske fått med deg så kommer jag att kräva 2 PEth test i månaden för att mitt ex skal få ha eget ansvar för barnen 50%. Men det är evt nästa steg för deg. Det kan vi prata om i december ?

Så nej, jag tror inte du kan göra så mycket. Jag är ju absolut nyfrälst på boken du rekommenderade och har gengivit så många citat att folk snart kommer tröttna på mig. ? Men det finns så mycket klokt där, så jag lägger med ett kort utdrag som du känner igen:

Tro på att det inte är dina gränser som gör att den beroende väljer att dricka. Hon kommer att dricka ialla fall. Det är ett faktum som du står maktlös inför. Helt ärligt så kommer du att börja förstå att du faktiskt kan bete dig lite hur som helst, den beroendes missbruk kommer varken att bli bättre eller sämre. Det är ju inte din platå, inte din business.

Ønskar deg en fin helg!

Det känns bättre.
?

Jag försöker bland annat låta bli att tänka för mycket, utan gå på mera just nu vad jag behöver.

Jag tänker på deg och hoppas att du mår lite bättre idag.

Kram

Beklagar att det blivit på det viset. ? Men förstår ditt val att skilja dig.

Jag har inte barn själv men vill komma med mina spontana tankar.

Vad man har rätt att kräva? Menar du juridiskt, moraliskt?

Vad jag tänker på först är barnen, var är de i allt detta? ? Min tanke är att man måste skona dem i detta så gott det går. Och där är ju du den som ser klart. Vad jag utläser i det du skriver, är inte din fru kapabel till detta och det hamnar då på dig att se till att de under omständigheterna mår bra.

Kram. ?

....jag har ju valt skilsmässa från min fru pga drickandet och flera saker, hon höll sig lugn under några veckor men nu har hon druckit till och från igen de senaste veckorna, vad ska man göra?
Vi kommer att bo under samma tak ca 2 månader till innan jag får tillgång till mitt nya boende.
Kom hem nu ikväll och ser direkt att hon druckit igen och nu stod vinflaskan helt öppet framme, samma sak förra helgen men då fick hon "dåligt samvete" och gav tetran till sin kompis för att det inte kändes bra, dock har hon varit och hämtat vin nån kväll i veckan där istället.

Vad kan man göra, jag har ju valt att skilja mig, ska man bara blunda, har jag rätt att kräva något av henne?

Det förstår jag ❤️
Det är inte konstigt du känner så efter allt du har gjort før honom.

Frågan är ju bara om du kan finna ut av vad han behöver, eller om han behöver komma på det själva?

Det blir inte din helg om du parallet skal ha kontroll på han. Då behöver du egentligen inte åka. Då kommer du knte vara där iallfall. Ger det mening?

«Det handlar om en enda livsviktig insikt: ”Jag är maktlös inför hans missbruk och jag kan bara ta ansvar för mitt eget liv.” Det räcker så. Kapitulera, släpp garden.
Det är själva nyckeln till förändring - för deg»

Jag menar inte att förenkla, men du kan inte styra han. Hur många kontrollfunktioner du än sätter upp. Du kan bara styra pch bestäma över ditt egna liv. Och som de också skriver,

«Han kommer att dricka i alla fall, Det är ett faktum som du står maktlös inför. Helt ärligt så kommer du att börja förstå att du faktiskt kan bete dig lite hur som helst, den beroendes missbruk kommer varken att bli bättre eller sämre. Det är ju inte din platå, inte din business»

Det är därför det är så oerhört viktigt, att du tar hand om deg själv!!

Stor kram!!

Hej! Är det någon annan vars förälder fått diagnos skrumplever med vätska i buken?

Mår inte bra ... Hade hunnit börja hoppas på att kunna planera för oss för framtiden liksom. Nu när han äntligen slutat dricka. Nu känner jag osäkerhet inför en gemensam framtid. Vad vill jag med oss, vad vill han mig?? Behöver han bara "någon" som finns där för honom, "någon" som kan försöka styra upp hans trasiga själ.

Jag har läst boken, känner igen mig i mycket.

Har funderat på vad jag mår bra av och bokat in det i helgen ❣️. Försöker ändå hålla koll på vad han gör, och försöka få honom att förstå vad den väg han går får för konsekvenser både för honom och relationer till andra människor.

Tack för din omtanke, Oslo. ?

Det är verkligen tråkigt att höra.
Hur mår du?

Har du läst den boken som jag fick rekommenderat och som jag nu lyssnar på om och om igen? Djävulsdansen.

Det står så mycket klokt i den.

«Det enda du kan göra är att sörja och försöka flytta fokus till dig själv och ditt eget mående. Skapa en normal och fin relation till ditt eget Jag. Ta hand om det så att du kan vara stark nog att hantera den sorg det innebär att en nära anhörig har insjuknat i en allvarlig sjukdom»

Alltså.
Att kräva nykterhet før umgänge med barnen är en ny demision. Det kräver ofattbart mycket styrka att stå emot det hatet från exet och få detta in i systemet.

Jag ger en extra tanke till alla som har stått i denna konflikten tidigare. Och jag som inte ens vill det. Jag som bara vill åka hem och lägga mig under täcket.

Nu skal jag stå mot min allra käraste och hålla barnen mot han. Rätt eller inte, det är nästan omänskligt.

Efter en tids nykterhet började han dricka igen. En ledsam sak som hände, och han behövde "lugna nerverna". Fan, det finns väl alltid skäl ... Dricker sig inte berusad, men druckit dagligen senaste veckan. Tillbaka till ruta 0.
Hur ska detta sluta ... ?

Hej! Så fint att höra hur du har det!

Jag tänker att du är en förebild för många ungdomar. Du har funnit en utbildning på annan ort och du får andrum, perspektiv, tid att växa utan att bli distraherad av en ohälsosam vardag med missbruk.

Jag är så glad för din skull. Jag ser hur du har fått nya insikter och reflekterar förändringar hos dina föräldrar.

Det är bra att du jobbar med din pappa ibland. Det är bra att du ser att han jobbar. Att han också ställer krav på din mamma.

Det är så svårt när beroendet sätter klorna i en människa. Jag påminner mig ofta att det är en sjukdom.

Och den som är sjuk har ett stort ansvar att vilja bli frisk.

Det är annat med andra sjukdomar där en kanske behöver opereras, behandlas och bot finns.

Bot finns för missbruk och beronede, men som sagt. Det ställer helt andra krav på den som är sjuk och det är svårt.

I en värld där denna sjukdom för med sig så mycket ont.

Och du är så stark. Jag hejar på dig!

Kanske det sker bra förändringar innan jullovet.

Ta en dag i taget. Och njut av hösten nu. Där du är!

Tack olycklig make och Azalea,
Jag håller helt med. Det känns lite lättare när man inte är ensam med alla tankarna.

Att skriva ger min själ en dos av lugnande. Och läsa era berättelser och innlägg ger mig insikt och hopp.

Dagen idag har dessvärre vart några steg tillbaka før egen del. Jag märkte det på mig själv redan på morgonen, att jag ville ha ett sista bevis på att jag gør rätt. Alltså att han inte är nykter.

Det kan nämligen verka som att han klarar att vara just nykter. (Bortsett fra evt en händelse för søndagen som jag är mycket osäker på).

Som om jag skulle tycka att allt detta skulle bli enklare om han inte klarar det. Ja det verkar säkert dumt..

Oavsett så gick jag därmed in och levde på hans platå. Inte min. Jag vet inte hur mycket detaljer jag skal in på eftersom det säkert inte är relevant, men hur som helst så föll jag før frestelsen att kontrollera honom.

Jag stod vid ett tillfälle idag och letade flaskor ( där jag misstänkte att han hade gømt det), trots att jag har bestämt mig før att släppa den biten. Jag fann inget. Det gjorde meg besviken?

Som sagt så hänger det säkert ihop med att jag tidigare under dagen så gärna ville ha bevis på att jag har gjort det riktiga. Det fick jag inte.

Jag ringde till min vän och kände mig ledsen. Ledsen før att jag inte klarade att stanna på min egen platå. Att jag låter mig påverkas av saker som inte skal det längre.

Jag lyssnar på boken igen, igen och igen.

«Det handlar inte om att förlora. Det finns kanske inte ens någon vinnare. Det handlar om en enda livsviktig insikt: ”Jag är maktlös inför hens missbruk och jag kan bara ta ansvar för mitt eget liv.” Det räcker så. Det är stort att kapitulera, att släppa garden. Det är själva nyckeln till förändring»

Kom igen nu, tillbaka till platå.

Imorgon skal vi på meglingsmøte.
Där skal vi gå igenom førdelningen av barnen tillsammans med en advokat. Vem och hur tar vad. När skal man byta, hur gör man semester, hur løser man gemensamma kostnader osv osv. Jag kommer att gå med på 50/50. Jag har lovat mig själv att få in meningen «det förutsätter att han är nykter när han har ansvaret».

Jag är väldig osäker på hur han kommer att reagera på det. Vi får se.

Olycklig make. Det är så sorgligt att hon inte klarar att ta ett annat val i den situationen hon är i nu. Jag hoppas hon en dag väljer annorlunda.

Azalea. Det ger mig en tröst när du skriver så. När tog du ditt beslut? Hur har det varit før deg?

Du har hittat hit och svarat på ett inlägg i en tråd där du kan känna igen dig och den situation du och dina barn lever i. Din man dricker så pass mycket att det hänt att han skadat dig, mer än bara genom att vara onykter på ett sätt som inte känns bra, utan rent fysiskt om jag förstår rätt.

Detta har inte bara gått ut över dig utan också era barn. Tufft och svårt att vara i det, jättebra att du vänder dig utåt för stöd, kanske var detta ett första steg? Oavsett bra gjort! Om du vill starta gärna en egen tråd så blir det lättare att följa och stötta dig i den. Du gör som du vill såklart, vi finns här oavsett.

Du kan ju se lite de tips jag skrev ovan till Nojigfru, om att ta mer stöd utifrån, kanske även en god idé för dig, om du skulle känna dig redo för det. Om det skulle vara tillfälle så finns en hänvisning du skulle kunna tipsa din man om, https://valjattsluta.se/ :"Telefonlinjen för dig som riskerar att skada den du älskar"

Bra att du kommit igång med att vända dig utåt genom att du skriver här ber om reflektioner och sätter ord på hur du har det. Starkt och modigt gjort.

Igen, varmt välkommen och hoppas du kommer hitta mycket som blir hjälpsamt för dig här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har hittat hit och startat en tråd, bra gjort! Det krävs mod och kraft att sätta ord på saker som är tunga och det kan finnas massor av skuld och skam kring att berätta hur det verkligen är, nu har du gjort det här. Det ger oss chansen att ge dig stöd. Ibland kan det vara bra att skriva flera gånger innan tråden riktigt får fart och på så vis kanske få fler tips, inspiration eller igenkänning.

Det är flera saker du skriver jag tror flera här inne kan känna igen sig i, bland annat de tankar som handlar om "överdriver jag". Du överdriver inte men det kan vara så att du levt i detta så länge, flyttat flera gränser för vad du egentligen tycker är ok och då börjar vända detta inåt till dig själv, funderingar på om det är så illa verkligen och liknande. De flesta som har problem med alkoholen har i övrigt ett ordnat liv och ett alkoholberoende gör inte att allt fallerar och som oftast syns och märks det inte utåt, kanske för de som lever närmast.

Det hörs att du fått nog av oron som är runt alkoholen, innan det eventuellt kan ske, efter det skett och under händelser relaterade till alkoholen. Du är omtänksam och klok som ser till situationen som helhet, du nämner både barnen och dig själv och honom. En idé är att ta mer stöd utifrån, både för dig och barnen, om du skulle vilja. Hjälp finns för honom om han vill ha den (här hos oss exempelvis) samtidigt behöver han vilja själv. Kanske har du redan funderat en del på detta.

Om du skulle vilja prata anonymt och kostnadsfritt muntligen med någon kan du alltid ringa Alkohollinjen, (för den som dricker & för anhöriga), 020-84 44 48 www.alkohollinjen.se. Du känner ju och vet bäst vad du är redo för nu, bra att du skriver och berättar här!

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har verkligen reflekterat mer och tagit flera steg i detta, bra gjort! Det är inte lätt och såklart att ha levt i detta under så många år är det en slitsam process att dra i, när det är lugnare för tillfället, vissa saker är gjorda, nya löften mm så kanske tanken på att lägga ner ofta dyker upp. Att hoppas att det nu ska bli för alltid och framåt.

Du nämner att du behöver bekräftelse på att detta inte är ok, hoppas att du känner att du fått den från oss här och kanske från annat håll. Det är inte ok, inget av det. Det som är minst ok är övergreppen som direkt är att utsätta dig samt hela er familj för detta. Oavsett vad barnen vet eller inte så brukar de ju små som stora känna av stämningar och måenden och det kan säkert vara en bra idé att prata med dem.

Du får tips här från flera som skriver i din tråd om att få stöd utifrån. Det låter som du själv funderar på det, kanske mer än detta forum om jag förstår rätt, i någon form. Du nämner att du vill inte vara den igen som tröstar honom när han behöver det, klokt. Ni båda behöver stöd på olika sätt. Även barnen som du nämner, stöd för dem, det finns mängder av varianter på anonyma grupper, stöd via kommun mm och även sådant på nätet, allt är beroende på hur gamla de är vad som kanske passar bäst. Skulle du ringa kommunen kan de nog komma med goda förslag lokalt där ni bor.

Det hörs att du satt ner foten nu, lite tydligare gränser än tidigare och vill hitta sätt nu att hålla detta och inte ”ge upp” och gå tillbaka till så som det var. Det är ett tufft jobb och just därför nämner jag detta med stöd utifrån. Hoppas det känns ok.

För hans del är det mer än alkoholen och vet inte om han gjort något för att ta stöd kring det men ett tips är att börja med att kontakta någon av dessa eller kanske båda, det är kostnadsfria och anonyma telefonlinjer: Preventell, 020-66 77 88, en nationell hjälplinje för den som upplever att den tappat kontrollen över sin sexualitet, som kanske känner oro för tankar och handlingar, eller är rädd att göra sig själv eller någon annan illa. Väljattsluta, 020 555 666, Telefonlinjen för den som riskerar att skada den en älskar.

Du har fått många tips här på forumet och hoppas du känner att vi vill vara ett stöd. Fortsätt skriva och läsa och hoppas som sagt du hittar mycket som hjälper dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det känns ändå på något sätt tryggt att man inte är ensam när vi går igenom detta.
Jag är glad över att vara med på detta forum och genom det lärt känna er .
Vi är på olika platser i vår resa men så fint att kunna ge varandra stöd och input när man behöver det som mest.

Det är bra att du tar dig ifrån en vardag med alkohol så snart som möjligt.
Jag ångrar nu att jag inte gjort det tidigare med så är det.
Mina barn är stora nu och utflyttade men det har varit väldigt jobbigt för vuxna barn också med all oro för både den beroende och för den andra.
Så med facit i hand skulle jag inte tvekat så länge som jag gjorde men är ändå stolt över mig själv att jag till slut tog steget.

Tack för att ni finns?Kram Azalea