Senaste kommentarerna i forumet

Att förhålla dig neutralt tror jag är bra. Visst det är till stor del förvaring, men möjligheten finns ju att vara på ett öppet behandlingshem, där man kan få behandling i större utsträckning. Förmodar att man har för avsikt att pröva det igen. Din son är förhoppningsvis drogfri på LVM hemmet, en förutsättning för förändring. Det är ju individuellt vad som motiverar någon att leva ett drogfritt liv och det brukar vara negativa konsekvenser som gör att man fattar beslutet. Att tvångsomhändertas är en negativ konsekvens t.ex. Du hanterar det nog på bästa sätt. Det var en handledare som jag hade när jag jobbade i missbruksvården som sa att "lite svalkande likgiltighet" är effektivt ibland. Förstår din oro, min son är också väldigt känslig och har svårt att hävda sig, men har klarat sig betydligt bättre än vad jag förväntat mig.

Orosanmälan det gäller missbruket gör man till socialförvaltningen när det gäller vuxna myndiga personer. Vad det gäller övrigt bl.a. boende så har kommunen yttersta ansvaret även om man inte är så villiga att hjälpa till, men att kontakta skolan är ju också en väg att gå. Det är dock socialförvaltningen som ansvarar för missbruksvården.

Tack snälla!
Har du något anhörigstöd? Jag träffar en kurator regelbundet som bara jobbar med anhöriga. Det är väldigt skönt och jag får hjälp att sätta gränser samt att jag kan ställa alla frågor som dyker upp hela tiden. När det varit som värst har hon ringt nästan dagligen för att kolla hur jag mår och hur det går. Sök på anhörigstöd missbruk på kommunens hemsida el ring växeln och kolla. kram och lycka till!

Tack Gros 19 för allt du förmedlar. En sak jag funderar över är hur jag ska förhålla mig nu när han ringer och pratar om hur värdelöst stället är, att det enbart är förvaring , ej vård osv. Han mår dåligt och allt är negativt. Antar att det är så för de flesta. Jag försöker bemöta det ganska neutralt. Säga att han ska ge det tid osv.
Hur gjorde du?

Jag stod på mig och han drog tillbaka ansökan till Skatteverket efter en veckas påtryckningar och påhopp :-). Han insåg att Skatteverket skulle utreda ärendet om han påstod att sonen bodde där och jag uppgav korrekta uppgifter eller om jag avstod från att svara. Han var alltså inte själv beredd att ljuga om bostadsadress men tyckte att det var min plikt som mamma.
Kram Blade Runner

Tänker på dej, och det som hänt...
Vilken märklig händelse,
Hoppas att situationen reder upp sej ❤

att du är luttrad och tar direkt tillbaka det jag skrev förut, du har gjort-som det låter- allt i din makt.
Andra mammor får råda dig, jag är inte mamma utan fru och känner att det är en annan sak. Men att dra en gräns (fast det är ens barn) måste du ha rätt till. Och har du bollat det med myndigheter? Jag satt med elev/ mamma på soc-möte där mamma sa: Nej, nu räcker det. Han får flytta ut-jag orkar inte en dag mer. Sen gick hon. Då var soc tvungna att agera och ge sonen tak och omvårdnad. Går sista året på gymnasium.
Du är också viktig!!! Kram!

Tänker på er, både på hur hemskt du har det, Dearself, och på vad du, Gros19 gått igenom och att det blivit bättre, . Vi har haft det jobbigt nu med täta återfall varvat med bättre perioder. Jag mår själv väldigt, väldigt dåligt och känner att jag inte orkar mer - men det måste man ju. Känner som Dearself enorm rädsla och ständig oro, och tilltagande hopplöshet. Det är som om hoppet krossas gång på gång. Försöker tänka på ett annat sätt, men det är svårt. Stor kram till er.

Tack! Det värmde. Googlade lite på vårdhemmet, lite andra regler än i Sverige.... Frivilligt att gå in, du skriver på ett papper och pang! Sen är du inlåst. Galler för fönstren. 24/7 med arbete med sig själv, enskilt, i grupp.
Han skrev att redan är satt på detox vad nu det betyder. Avgiftning antar jag.
10 dagar avgiftning och sen 8 veckor terapi.

Får lite "Gökboet-känsla" när jag tittar på byggnaderna på bilder på nätet...Ryser.
Kram

Det syftar nog mest till att han ska slippa betala underhåll till dig. "Alla" gör absolut inte så! Varför skulle sonen få lägenheten? Pappan ska väl bo där? Låter enbart skumt. Tror sonen reder ut sitt boende bättre utan pappans inblandning när den dagen kommer.

Grattis till att du har tagit dig loss och börjat bygga upp dig själv igen. Kämpa på!!

Tack för era svar. Vi är långvariga "kunder" hos både BUP/vuxenpsykiatrin och socialtjänsten. Jag gjorde ett nödrop angående boende för 1-2 år sedan, men fick nobben efter utredning med motivering att "dottern har det bra hos mamman". Dottern själv vill inte ha någon psykolog, inget boendestöd för att sköta sin egen tvätt och städa sitt eget rum i vårt gemensamma hem. Hon har även erbjudits missbruksbehandling mm, men vill verkligen inte ha någon hjälp alls.

Hon vill bo hos mig, ha full markservice och så mycket pengar som möjligt. Så klart. Det är jag som är utmattad och uppgiven, även om jag så klart förstår att hon också mår dåligt innerst inne. Och det är helt klart så att missbruket leder till att hon sätter sig i riskfyllda situationer och blir sexuellt utnyttjad och hamnar i andra problem. I nyktert läge är hon bra på att ta hand om sig själv, men så fort hon går ut och festar så hamnar hon antingen på sjukhus eller i nån vilt främmande mans säng. Ibland kommer hon hem och lever rövare och det är inte heller så kul. Hon dricker bort allt förnuft. Hon tänker att hon bara ska ta ett glas, men det funkar ju inte.

Det har gjorts många orosanmälningar genom åren pga. skolproblem och diverse dumheter (en gång av skolkuratorn för att jag inte ville köpa en häst åt dottern, folk är inte kloka ibland!). Det har aldrig konstaterats någon brist i mitt föräldraskap och nu är hon ju myndig. Hon är en mästerlig skådespelerska och lindar folk runt lillfingret och får det att se ut som att jag är en bindgalen kärring, tills vi kommer hem och då får jag sota för det... Jag är ibland fysiskt rädd för henne. Om hon vore en manlig partner hade jag ringt kvinnojouren för länge sen.

Nu har jag gått i min terapi i en månad och jag är så tacksam för att jag prioriterar mig själv och har tagit detta steg. Det är uppenbart att min mångåriga överlevnadsstrategi fått mig att stänga av känslor och jag har svårt att känna. Min terapeut hjälper mig att bryta igenom skalet och igår grät jag länge på terapin för det han sa nådde rakt in i hjärtat. Det kändes så oerhört förlösande, fridfullt och väldigt väldigt ovant. Jag litar inte på män och jag litar inte på mina egna känslor för jag vet inte vad jag känner. Jag är en mästare på att trycka undan känslor, rationalisera och intellektualisera med olika förklaringsmodeller men låter känslorna stå tillbaka. Jag har nedprioriterat mitt hela väsen i många år i syfte att skydda barnen och nu är jag på en plats i livet när jag faktiskt på riktigt är fri ! Min långa och väldigt slitsamma process i konstant uppförsbacke i våras har lett till att jag har juridiken på min sida och inte längre har några ekonomiska eller juridiska bindningar kvar till exet. Han kan alltså inte längre skrämma mig med sina scenarion och psykiska misshandel. Jag reagerar fortfarande på honom som om jag var i fara och får hjärtklappning, ångest och blir muntorr när han är i närheten eller messar mig men jag vet att det också är en effekt av det förflutna. Jag börjar sakta lära mig att inte agera på hans hot och kränkningar. Jag är fri på riktigt och det är fantastiskt spännande.
Jag tror jag vet vad jag känner för honom nu och det låter hårt men jag hatar honom. Jag ska försöka använda mina känslor för att sätta gränser. Han har gjort mig så fruktansvärt illa under så lång tid och han fortsätter med manipulationer, lögner och påhopp men varje gång känner jag att jag kan distansera mig lite mer. Jag är så oerhört tacksam att jag funnit er och detta forum och för att jag nu får terapi och tid att bearbeta det jag varit med om.
Kärlek till er !
Blade Runner

Ok. Jag läser och jag tänker. Vad hände först. Hur mår hon?

Kanske hon behöver prata med en professionell psykolog. Ni pratar om soc och om myndighet. Jag tänker på hennes faktiska mående. Det finns en föreningen som heter Storasyster. Jag skulle rekommendera dig att kolla upp det och ge henne information på ett vägledande sätt.

Missbrukar hon för att hon blev våldtagen. Eller råkade hon ut för det för att hon var oaktsam i ett pågående missbruk tro.

Jag tänker att den frågan är till dig själv att svara på. Jag har ingen aning om hur du har det. Eller hur hon har det.

Men jag tänker att det går att få stöd om en vill och då får en kämpa för det stödet.

Hoppas att det blir bra för er båda. Och att hon kan få ett bra liv. Efter en våldtäkt. Så kan en behöva hjälp.

Ester Hanna, detta är ett fantastiskt steg i rätt riktning. Han får nu den hjälp han behöver för att bryta mönster och avgiftas. Du har gjort allt du kan och du ska vara väldigt stolt över den redan oavsett utfall.
Kram
Blade Runner

Orosanmälan det gäller missbruket gör man till socialförvaltningen när det gäller vuxna myndiga personer. Vad det gäller övrigt bl.a. boende så har kommunen yttersta ansvaret även om man inte är så villiga att hjälpa till, men att kontakta skolan är ju också en väg att gå. Det är dock socialförvaltningen som ansvarar för missbruksvården.

Tack. Har kommit fram till att första steget blir att jag sätter mig ner och förklarar hur jag ser på detta. Så får vi se hur han tar det

Balans och livsstil tillsammans. Det låter som du har blivit kär. Så härligt. Och det låter också som du har det tufft med att han dricker alkohol. Jag känner igen mig. I mycket du beskriver. Det som har blivit sagt tidigare är passerat tänker jag. Hur tänker du nu. Hur tänker han nu. Det är nuet som är viktigt. Inte förr. Hur vill du ha det idag, imorgon och i framtiden. Det är en process. Men älta inte missförstånd, tolkningar och hur du sa tidigare. Livet förändras. Jag var förtjust och sedan var jag inte det längre. Jag var kär i en annan och sedan älskade jag honom och sa det, sedan förändrades allt. Hur han svarade mig. Jag fick se hans rätta sida. Vad han verkligen ville. Och jag vet mitt behov. Och vad jag ville. Och jag stoppade. För jag har fått klarhet och insett hur jag vill leva resten av mitt liv. Jag har inte tid med otydligheter längre. Och det är för att min resa har varit så otydlig med en massa missförstånd.

Se dina erfarenheter som nya nycklar.

Hur vill du ha det. I livet ditt. Landa i det. Var snäll med dig själv och ta reda på det. Så länge som du behöver. Och pröva var varsam i den relation som ni har nu. Just nu.

Det är inte enkelt. Livet är inte enkelt. Men det behöver inte heller vara svårt.

Prata med varandra. Och lyssna på varandra. Och prata igen.

Ta hand om dig. Om er.

Kram

Skrivs min man in på behandlingshem. Kl 9... Han har varit nykter de två sista dagarna. Och såklart en annan person. Jag frågar om han inte märker skillnaden och jo, det gör han ju. Så nu...från parkbänken in i vård. Ni som följt med i svängarna vet ju att han ej är i Sverige, trodde inte det skulle vara så lätt att komma in på behandling i detta landet han är i men...kompisen verkar veta vilka trådar han ska dra i. Korruption när den är som bäst antar jag sarkastiskt! Jag själv...Andas, jobbar, går med hunden, pluggar (ska söka in till polishögskolan ) andas igen....Frid till er där ute!

Det är lätt att råda till att kontakta socialtjänsten här inne, men vet att det inte är så lätt. Man kan inte göra en orosanmälan på en myndig person om barn ej finns med i bilden och socialtjänst är ej ansvarig för boende. Det är inte olagligt att leva på gatan och destruktivt. Tyvärr, så ser Sverige ut idag.
MEN med tanke på att din dotter går på gymnasiet fortfarande, skynda , skynda -så omfattas hon av andra "lagar"(ung vuxen, går i skola och bor hemma).... Kontakta genast skolan, rektor, kurator, skolsköterska-gå dit, ring! De har enligt lag rätt att göra en orosanmälan (det skulle de redan ha gjort!!!) och då MÅSTE socialtjänst utreda. Om skolan gör den. Så skynda dig dit!
Lycka till! Och stor kram!

Tack för era svar!

Vi har inte haft någon intervention ännu men det har inte blivit bättre. Så svårt att föra ett samtal med henne om henne. Hon har aldrig o kommer nog aldrig erkänna att hon har gjort något fel. Behöver nog professionell hjälp men hur får man det, och känns inte det som mer inträngd i ett hörn av sin familj när man berättat för någon utomstående att man tycker att denna personen har ett problem?

Tack för era svar!

Vi har inte haft någon intervention ännu men det har inte blivit bättre. Så svårt att föra ett samtal med henne om henne. Hon har aldrig o kommer nog aldrig erkänna att hon har gjort något fel. Behöver nog professionell hjälp men hur får man det, och känns inte det som mer inträngd i ett hörn av sin familj när man berättat för någon utomstående att man tycker att denna personen har ett problem?

Han har ingen, han har bara mig. Har också tänkt tanken att han skulle flyttat hem en period, men nu kan han inte fraktas. Jag känner inte som jag kan göra nånting åt något längre, jag kan inte lämna honom hemma själv, vi bor ju här. Han kan inte bo på vårdhem med avlastning, han är 44år, han är knäckt av sin sjukdom och depression, försöker klara sig själv men blev bara ännu mer beroende av mig. Han känner en stor tacksamhet att jag finns, samtidigt säkert en stor frustration att bara jag finns, gör inte vågskålen jämnare precis, det han kämpat mot tidigare. Mitt samvete kan inte göra på annat sätt nu, det är det jag menar, jag kapitulerar inför en högre makts vilja. Det kan inte vara på något annat sätt, kanske finns en tröst i det också ? men era ord och stöd är ovärderliga, och mina vänner säger samma, det är helt galet alltihopa.

Så kan ni ju inte ha det är min första reaktion. Dottern är idag myndig men det är väl så att föräldrar har ansvar för försörjningen så länge man går i skolan. Hade din dotter varit under 18 år kunde man på socialförvaltningen inleda en utredning om eget boende. Hur man gör med ett äldre barn som är myndigt vet jag inte, men jag tycker du ska kontakta socialförvaltningen och berätta om den ohållbara situationen ni befinner er i. Det. Din dotter har också diagnoser berättar du och det inbebär att funktionsstödsförvaltningen kanske behöver vara inblandad, behöver hon kanske något skyddat boende, missbruksvård kanske och ekonomiskt bistånd. Ni behöver hjälp på många sätt. Jag hade nog börjat med att kontakta ekonomiskt bistånd och berättat att din dotter inte kan bo hemma längre och berätta varför. Jag hade också gjort en orosanmälan gällande missbruket. En omfattande problematik, men boendet är som jag ser det det mest akuta.

Här han någon familj som kan träda in och ta lite ansvar och skötsel? Jan han flytta hem till dom istället? Känns inte okej att allt ska lastas över på dig per automatik och absolut så måste det göras en vårdplan för honom.
Sjukvården är tuffa och skickar såklart hem patienten och räknar kallt med att det ska finnas en som tar över där hemma.

Det låter verkligen på dig som du behöver distans innan du går sönder. Jag önskar att du kunde sätta upp en hand och säga till allihop som drar i dig, STOPP OCH NEJ , det är inte jag som ska fixa allt!

Du behöver andas och leva du också nu och det är du värd, så säg nej, finaste??Azalea

Sök hjälp, för egen del, att vara anhörig är inte lätt. Det finns anhörigkurs på 1177, en bra start.
Ring kommunens alkoholenhet och be om samtal och rådgivning.
Om du ska tjata på din bror? Nej.
Skriv gärna mer här, vi år många med erfarenhet.
Medberoendepodden är också ett ställe som ger bra info och ökar förståelsen.
Kunskap ger trygghet!