Senaste kommentarerna i forumet

Hejsan.

Det har blivit mer och mer tydligt att min bror har alkoholproblem. Sista tiden försvinner han iväg 1-2 dygn i sträck och kommer sen hem med ångest och lovar att aldrig göra det igen. En vecka senare är det dags igen.
Ett stort problem är att hans sambo väntar barn. Och hon är livrädd för att detta ska fortsätta när barnet är fött.
Till saken hör att hab har varit med om rätt traumatiska saker i sitt liv som ingen borde vara med om.

Nu till frågan. Man säger ju ofta att ska man sluta dricka måste man vilja det själv. Så hur får jag honom att sluta?
Skälla? Vara förstående?

Med vänlig hälsning,

Din man var först sjuk i alkoholism, du fattade modet, byggde upp din styrka för att lämna honom.
Nu har han drabbats av en trafikolycka och skadats. Det är fortfarande tillåtet att lämna honom.
Var tydlig mot vården, berätta att ni redan var på väg att separera och att du inte kan stanna kvar i relationen som vårdare. De får betrakta honom som ensamstående.
Det är samma person fortfarande, som du för nån vecka sedan var helt klar med och beredd att lämna.
Du ska inte ta på dej skuld och skam för att du valt/väljer att lämna honom.
Fortsätt att planera för din framtid. Självklart är det synd om honom som skadats, men ett liv tillsammans måste bygga på nåt helt annat, än skuldkänslor.
För er bådas skull - gå vidare ??

Du är inte ensam, du har oss och vi förstår hur du har det och vad du tvingas gå igenom. Du är en inspiration och stöd mitt uppe i allt som är så jobbigt. Din resa går ingen obemärkt förbi och du är värd all kärlek i världen ?????.
Jag tror på dig och vet att med din inre styrka och fokus rör du dig hela tiden i rätt riktning- ett liv med dig själv i fokus och friheten att göra det du vill och det du mår bra av.
Kram
Blade Runner

Barnet är 19 år och går på gymnasiet (med nöd och näppe, för hon är sällan där och inte så flitig med studierna). Jag känner att min ork är på upphällningen efter alla år av enorm kamp med och för henne (hon har autism mm också). Hon super och hamnar i trubbel, har blivit allt från våldtagen själv till polisanmäld för misshandel. Hon krossar inredning i vårt hem och har hotat mig med kniv. Jag har tappat räkningen på hur många gånger hon har åkt ambulans till sjukhus pga. redlöst berusad eller "sneat", ibland med misstanke om droger dessutom (men endast bevisat en gång). HUR ORKAR MAN SOM FÖRÄLDER? Jag vill inte bo med henne och vore hon inte mitt barn så skulle jag kasta ut henne. Längtar efter att hon flyttar hemifrån och skäms över det.

Läser ofta men skriver sällan, men nu kan jag inte låta bli. Mitt hjärta och ögon svämmar över för dig. Som du kämpat och var på gång till mer frid. Så kommer detta, inte klokt vad som kan drabba en. Du kommer att hitta en lösning på detta, du har tidigare alltid gjort det. Det är tufft nu men bryt ihop ibland gråt och tillåt dig att vara ledsen. Jag tror verkligen att din tid kommer, be universum om hjälp och låt det vara jobbigt. Skriv här också - vi finns för här, beredda att lyssna och stötta. Men se till att du och barnen inte blir drabbade om maken blir arg, elak eller bara dum. Nu kan du välja att gå och inte ta skit! Kom ihåg att du är viktigast i ditt liv och barnen är de viktigast, de behöver dig som bäst. Det är inte ditt ansvar att se till att en vuxen man klarar sig, självklart kommer du att hjälpa, stötta och finnas där, men det är INTE ditt ansvar.
Hjärtevarm och styrkande kram

Så skönt, det är bara ni som förstår på riktigt. Sjukvården skickade hem honom, fanns inte platser, ingen vårdplan gjord, det missade man. Nu är han kvar iaf till imorgon, sen hem. Dom är här och fixar med riktig sjukhussäng. Övriga hjälpmedel har vi fått. Som sagt jag har under hans aktiva tid, sagt stopp, tagit time out, gjort saker med vänner, fixat allt med vård och resan tillbaks. Så min känsla är att det spelar ingen roll, hur jävla mycket jag har kämpat, jag får det bara tillbaka i knäna, nu som svårt fysiskt skadad. Tänkte när olyckan skett att nu kanske vi får en väg tillbaka, men så lätt är det inte, inte för mig iaf, jag har inget mer att ge ❤ idag bara gråter jag, det är inte jag. Tack för ert stöd

Finns det ingen annan eller som Bestemor säger, vårdplan??!!
Dina barn är ju inte betjänta av att du kollapsar också .
Se om du inte kan få någon form av avlastning någonstans ifrån.

Var rädd om dig?Azalea

Tack Nordäng67 för ditt svar. Att han du lämnade fortfarande finns i dina tankar tar jag till mig.

Han kom i morse och har gråtit hela tiden. Han har inga svar på varför han beter sig som en åsna. Bara att det är alkoholen som gör honom dum i huvudet men att det inte är någon ursäkt.

Jag frågar om han haft någon nykter period i sitt liv och han svarar 4,5 år

Det är inte rimligt att DU ska vårda och ta det ansvaret! Det måste väl göras en vårdplan?
Jag fattar ingenting, fungerar sjukvården så illa?
Vilket kaos du hamnat i...???
Jag blir förstummad...

Du har stöd, så bra.
Men som du säger, man är ändå ensam.
Egocentrisk , kallas jag av min man.
Jag har också stöd, tacksam för det.

Jo, jag har en som jag går och pratar hos som är jättebra och kan detta med beroenden. Hon är tuff, tuff mot mig när jag vacklar och hon får mig att förstå att det är okej att vara egoist. Något som jag aldrig varit innan eftersom jag blivit kallad det så många gånger och har då verkligen inte satt mig själv i första rummet. Så hon är väldigt bra för mig.
Är unnad fint stöd från både hans och min familj och har fina vänner på jobbet också så jag har det bra jämfört med många andra som är själva med problemen.
Men ibland känner jag mig ändå ensam för det är ju min vardag det gäller, andra kan ju gå hem till sin.
Är såå tacksam ändå ❤
?Azalea

Förra veckan kändes det som arbetet börjat, att det var pågång. Första riktiga terapibesöket hos alkoholteraupeten för min man, även ett besök hos kiropraktorn för sina restless leva som har gjort att han nästan inte kunnat sova en hel natt på 2år. Han sover i husvagnen och vi har det just då sinnesfrid. Han hade köpt blommor som tack för hjälpen.
På fredagsförmiddagen får jag ett tfn samtal efter att jag tagit sovmorgon att min man råkat ut för en bilolycka, läget var ok, åkt in för observation med ambulans. Nykter, singelolycka. Jag åker förbi olycksplatsen på väg till sjukhuset med grejer och ser bilen, totalkvaddad. Känner chocken. På eftermiddagen ringer min man och säger att han har en fraktur på en ryggkota som inte ser bra ut. Senare ringer han och säger att nu blir det ambulans till universitetssjukhuset, jag får panik, åker efter, känner att tar det aldrig slut?! Op lördag, han till vår stad måndag kväll och hem till oss torsdag i jättedåligt skick, gåbord, handikapp toa, sjukhussäng och jättemycket morfin plus andra mediciner. Jag får helt enkelt finnas där, och jag känner jag har passerat gränsen, nu räcker det för mig. Men vad hjälper det? Sover bredvid honom på soffan, det är en heltidstjänst att vårda och han är verkligen hjälplös. Inatt får han nervsmärtor som ökar i densitet. Jag ringer hjälp överallt, slutar att ambulans tar med honom efter bedömning. Jag har ett sådant tryck över bröstet, syrran säger om jag kan komma förbi och hämta lite grejer för dom håller på att packa ur sitt hus, min mamma blev kränkt när vi inte bjöd på kaffe samma veva som sjukgymnasten kom och jag vill bara skrika ge er, jag pallar inte mer!! Gifte mig med en man med ett dolt alkoholberoende som utvecklade ett djup depression som har hållit i länge, även innan men jag mitt spån fattade inget. Och som nu kommer vara beroende av mig pga av sin skada, hans dröm om verkstan på gården, jobbet i vår skogsplätt, drömmen försvann och ska nervsmärtan ge vika eller är den kvar vilket är vanligt vid dessa skador.... Men jag då, känns som det går inte värja sig längre, jag är fast här nu och folk säger tänk på dig själv också, ja jag har gjort det. Men det känns som nu ger jag upp, jag kapitulerar. Och som grädde på moset, morfin!! I mängder, nervsmärtstillande, medicinlistan skriker bara error men jag kan inte göra nånting åt det, bara hoppas att han fortsätter ta ansvar. Och eftersom han har betett sig så illa mot mig, och det vet flera så är han så ensam, hans vänner från hemstaden är besvikna på hans beroende sjukdom som knappast har gjort dom nåt. Forts i livet med beroendesjuk och numer även ryggskadad

Bara släpp

Det blir ditt nästa fokus, att jobba emot.
Jag antar eller åtminstone hoppas att du har en egen samtalskontakt. Det du tvingas att leva igenom, är inte en vanlig vardag.
Så, hitta en samtalskontakt som står utanför, som kan stötta dej i vardagen. Du är klok och förnuftig, men även vi behöver stöd ?

Känslor av sorg och vanmakt kommer att välla över dej
Men vila i tanken att du gjorde precis allt du förmådde.
Skuld, bygger inte upp din och dotterns framtid.
Se framåt, nu kommer en annan tid. Tid att sörja, tid att släppa oro, tid att släppa skuld.
Ta hand om varandra ??

..allt du/ni stått ut med ? Min man var aldrig våldsam, varken som nykter eller när han drack. Han hade dock även han problem med levern, och borde inte dricka överhuvudtaget. Han medicinerade tungt med smärtstillande, sömntabletter, antidepressiv medicin. Arbetade heltid trots brist på sömn, med reumatisk värk och depression. Fattar inte hur han överhuvudtaget kunde stå på benen. Han lämnade blodprover/lever på torsdag morgon och på fredagen kom han hem med kassar från systrmbolaget. Jag hatade verkligen när han drack. Kändes som varje droppe alkohol som gick in i hans kropp gjorde honom sjukare och sjukare. Han liksom säckade ihop framför ögonen på mig. Han begick självmord i februari. Känslan av skuld är fruktansvärd. Vad jag sa och vad jag inte sa. Vad jag gjorde och inte gjorde. Att jag inte kunde rädda honom. Varför varför varför. Han gjorde slut på ett brutalt sätt. Gjorde slut med mig och barnen. Vi hann inte hrller reda ut allt. Var liksom beredd på att han kunde bli riktigt sjuk, men inte att han skulle mörda sig själv. Fy fan rent ut sagt ?

Idag har det varit lite nöstan deppigt. Kände inte för att göra nåt och bara vandrat omkring planlöst.
Tror det beror på att jag tänker för mycket igen.......
Imorgon kommer han nog att få sin dom till LVM eller så blir han utsläppt av förvaltningsrätten.
Det är så jobbigt med ovissheten att inte veta så det är nog därför jag tappat tråden lite idag.
Känns hemskt om han kommer hem igen och allt börjar om igen med oro och utryckningar.
Blir trött av att bara tänka på det.

Nåväl, nu har jag packat mina saker och flyttar tillbaka till lägenheten... igen....så får jag väl ta in morgondagen och ta det därifrån beroende på beslutet de tar.

Godnatt och sov sött?Azalea

Här finns plats för allt från sorg, glädje, stöttning och många svar på frågor.
Det jag upplevt efter både behandlingshem och LVM är att de anhöriga är helt frånkopplade.
Msn vet ingenting och än inte få reda på något såvida de inte är omyndiga.
Det saknas helt klart hjälp och verktyg för hur man ska agera både under och efter hemkomsten. Jag kände ju att jag var kvar i ilska och bitterhet när han kom hem igen som man någonstans skulle gömma undan.
Men det hade varit så mycket bättre om man hade fått lite tips och kanske utbildning hur man ska göra.
Prata om det
Vara tyst och "snäll"
Låtsas som inget har hänt
Ingen aning, och ärligt talat har jag provat alla sätt och inget har gjort skillnad, han har druckit ändå i stora mängder.

Sov gott fina ni?Azalea

Läser i en annan tråd hur plågsamt du verkar ha det just nu och känner igen mycket. Du funderar på hur du ska få din son motiverad att vilja vara drogfri. Jag har haft samma funderingar, trott att jag skulle hitta dom förlösande orden, äntligen skulle min son förstå. Jag hittade aldrig dom för det handlar inte om logik eller förnuft utan om känslor.

När jag genomgick anhörigprogram fick jag en del råd och insikter bl.a. att det spelar ingen roll hur mycket jag kan eller vet jag kan ändå inte hjälpa min son att bli drogfri. Han måste må riktigt, riktigt dåligt för att kapitulera och bli motiverad. Så svårt att se på som mamma. Othärdligt men på något sätt överlever man.

Som alla säger är det enda man kan förändra sig själv. Förstod inte i början det var ju min son som hade problem och om bara han blev drogfri skulle ju allt vara bra. Riktigt så var det inte och idag kan jag se att mycket av det jag gått igenom berikar mitt liv idag på olika sätt. Bl.a. har jag blivit av med mycket rädsla jag känner idag tillit till att saker ordnar sig på bästa sätt och att ha den känslan inom mig ger ett väldigt lugn. När jag befann mig där du är just nu var det fullständigt omöjligt att tänka sig att jag skulle känna så. Hade aldrig gjort det i hela mitt liv utan det blev följden av att möta all rädsla jag bar på. Tänker på dig och hoppas du kan få lite ro.

Har sett honom, min pojkvän dricka 1 öl i helgen. Undrar senast jag sett honom dricka enbart det. Han har inte varit en sådan som gömt.

Vi var bjudna på middag igår, och han blev bjuden på öl "Nej nej neeej!! " tänkte jag, varför bjuda oss då de känner till hans utmaningar. Jag begriper inte sådant, varför bjuda!? Nåväl, det blev 1 för honom under middagen, säkert en stor utmaning för honom att hålla sig till enbart en (jag frågade inget). ?

Det enda jag tänkte under middagen var vad som kommer att hända då vi kommer hem .. Jag såg inte att han drack mera den kvällen. Jag hade öron och ögon på helspänn. Hade svårt känna igen honom, han har ju oftast varit onykter på lördagar. Hm, och annars med.
Fick spendera lördagen med den person jag blev kär i. ❤️ Det jag dock märkt är att han varvar med att vara trött och rastlös, men det kan jag förstå ...

Han har sagt att han ska sluta dricka på några månader, håller tummarna för det samtidigt som jag nånstans inom mig är orolig att alkoholen kommer att ropa på honom ... Hoppas gör jag ju förstås.
?

Vi gjorde verkligen allt vi kunde, det vet jag innerst inne. Vi trodde nog alla att han skulle komma till insikt när han var intagen på LVM då han började ta kontakt med döttrarna igen och han sa även att han ville ha kontakt efter behandlingen. Men något hände på vägen som vi aldrig får svar på. Ullabulla, ska absolut gå in och läsa din tråd. Dearself, det vi saknade var någon form av uppföljning och anhörigstöd där vi kunde fått lite verktyg till hur vi skulle agera och stötta när han kom hem. Tyvärr fungerade inte det av någon anledning och döttrarna hann aldrig bygga upp något förtroende för sin pappa då han ju började dricka så fort han kom hem. Hoppas du kan få hjälp med detta för det behövs efter många års medberoende. Så glad att jag hittade till detta forum.

mig så mycket. Det där med att man har långa och seriösa samtal. Man tror man har seriösa samtal som han sen inte minns innehållet av. Kommer ihåg känslan när man insåg att man hade lagt ännu fler timmar på att prata utan att det leder någonstans. Och dom där orden man så gärna vill tro på: "jag älskar dig så mycket, älskar dig så det gör ont, kan inte leva utan dig" och mycket annat. Hoppas det går vägen för er och att han kommer till insikt. Jag lämnade för tre år sedan men han finns fortfarande i mina tankar. Kram

Han mindes knappt vårt samtal eller att vi skulle ses.

Jag bara lade på.

Han skriver att han ändrar sig för mig. Att han mår så dåligt och älskar mig så mycket att det gör ont.
Jag svarar att det inte fungerar. Jag kan inte vara ett hinder till alkoholen.

Bara om han kan se fördelarna med att vara nykter istället.

Han svarar att jag låter likadant som hans kollega som inte dricker alkohol. Jag frågar om inte kollegan verkar må bra.
"Jo.. han mår mycket bra och är nästan för bra om man kan vara det."

Så det verkar finnas någon annan i hans liv som heller inte dricker. Som försöker påverka honom. Det är ju bra.

Så känner jag igen så mycket.
Det hann inte gå lika långt,men han tappade körkort och hade hand om min dotter(handikappad) onykter.

Vi separerade också och han fortsatte dricka i tre år.
Jag känner och kände också skuld.
För aty jag inte längre orkade leva med eller stötta en sjuk människa.
Läs min tråd om du vill.
Jaja och nu då som finns här under anhörigsidan.

Och välkommen hit?

Vi är experter på att lägga ansvaret på oss själva, jag är helt säker på att ni gjorde vad ni kunde. Min son har LVM nu och då är jag istället rädd för att den upplevelsen ska förstöra honom. Samtidigt så vet jag att han är en fara för sig själv om han inte vore där. Just nu går jag också och funderar på hur JAG ska få honom motiverad där inne så det inte fortsätter när han kommer hem. Jag vet ju att det inte funkar så men ändå kan jag inte låta bli att tänka så.
Vi gör allt vi kan ! Kram