Senaste kommentarerna i forumet

Det är sant, vi kan inget göra för att förändra en person. Finns inte viljan att bli frisk så kan man inte göra mer. Så här i efterhand undrar jag om en orosanmälan och ett LVM till hade hjälpt honom. Den här ilskan mot familjen är jobbig när dom inte förstår att man gör orosanmälan för att försöka rädda liv. Jag försöker att inte skuldbelägga mig själv för jag och familjen gjorde allt vi kunde och orkade i 13 år. Vi gav upp mot slutet när vi såg hur hans kropp tynade bort och han blev sämre och sämre. Nånstans tror jag att han också gav upp. Skrållan och Azalea, hoppas det går bra för er och familjen. Hoppet är ju det sista som överger oss.

Det är tungt och man känner skuld, jag tror att det är okej att man gör det. Det visar på omtanke och ett stort hjärta.
Men det finns inget vi kan göra för att förändra en annan person. Valet ligger helt och hållet hos dem och den tröst vi kan ha är att vi har gjort det som finns i vår makt resten är faktiskt utom vår kontroll.

Min man som jag just nu lämnar har stora problem, alkohol, inget jobb, förskjutit vänner och familj.
Våra orosanmälningar ledde till 6 mån LVM, han drack 44 dagar, hårt, i sträck när han kom ut. Nu väntar ev ny LVM, han väntar på dom imorgon.
Givetvis är han väldigt arg på oss i familjen för anmälan men vi försöker rädda hans liv.
Hur det kommer att gå vet vi ej för valet ligger helt och hållet hos honom.

Du gjorde allt som var möjligt och bär ingen skuld till något och det är fint att du har hittat hit. Det finns så många människor här som kan stötta och som har levt i samma verklighet.

Sänder dig en stor varm kram?Azalea

Vi anhöriga gör oftast allt vi kan. Men vi kan ju inte bestämma när någon ska sluta dricka. Det beslutet är inte vårt.
Tycker du, Mejlil, gjort allt du kunnat för denna man. Att det slutar så tragiskt har du ingen makt över. Men förstår att du tänker så, kunde jag gjort något mer?
Har lämnat min man sedan drygt ett år tillbaka. Det har varit en kamp. Och jag har fortfarande inte fått svar på många frågor. Mitt ex har fortsatt att dricka. Tänker att om inte den som dricker erkänner att det är dags att söka vård, så får den som är anhörig inga svar.
Vill bara trösta och säga att även om mitt ex lever, så har jag inte heller fått svar på mina frågor, och inget är utrett. Tror det är så det är när det handlar om beroende.
Fortsätt skriv här. Det kan ge dig tröst och även för andra på forumet.
Vill också skicka en stor varm kram.

Tack för dina fina ord. Önskar att jag hade hittat hit lite tidigare för här finns stödet man behöver när det är som jobbigast.

Du är så stark och modig som vågat och orkat ta steget till det liv du vill leva. Kram till dig och stå på dig. Jag har varit där du är just nu och det är tufft. Som många skriver så är det jätteskönt att ha någon nära att prata med och som kan finnas där och stötta och peppa när det blir jobbigt.

Jag känner igen mig i allt du skriver. Var själv där för 6 år sedan då jag sa stopp. Jag hade både N:s pappa, min då 19-åriga dotter och socialtjänsten som fick mig att ta beslut att lämna. Hade jag inte gjort det så hade både jag och min då 16-åriga dotter gått under. Tyvärr eskalerade hans drickande efter vår separation då hans pappa var den som fångade upp N och blev medberoende istället. Som vi har försökt att få honom att förstå att han måste låta N sköta sig själv för att han skulle ha en chans att bli frisk. Det gick inte så bra för N och han somnade in den 25 juli.
Styrka, mod och kram till dig som orkade och vågade ta steget. Stå på dig!

Förstår precis. Jag har haft turen att ha en vän som hjälpt mig att stå på mig. Vart han tar vägen är inte ditt ansvar säger hon till mig gång på gång på gång.

Jag har tvivlat många gånger på om jag gör rätt. Är det bättre för honom att... stopp! Borde jag låta honom... stopp! Han vill hellre... stopp!

Vad vill JAG?

Min fråga till dig, vad vill du?

Styrka och mod. Kram.

Jag kan inte svara på dina frågor men vill ändå sända en kram och massor av kärlek...Vet att folk här inne har skrivit om sorgegrupper osv för att få hjälp att sörja, både äkta hälft men också missbrukande barn som tom kanske lever men som man ändå förlorat på något sätt.
De kommer säkert skriva här till dig med mer hjälp. Jag vill bara säga att du har nog gjort mer än man ska, det fanns inget mer du kunde göra. Det var inte ditt fel, du kunde inte göra mer. Kramar i massor!

Är precis där du är.... Bara det att han är på ett behandlingshem , skrivs in på tisdag. 4 veckor. Tror jag. Har också ångest för att han ska hem hit igen. Orkar inte med letandet, oron, den glömda maten på spisen osv. Han har inget arbete att återvända till, ingen möjlighet till stuga. Skönt att läsa att du reagerar som jag för jag är förvirrad över vilka känslor som är vad. Han ringer och säger jag saknar dig så, jag svarar att jag saknar dig inte ett dugg...

Man kan inte förvänta sig ett annat resultat om man gör som man alltid gjort.

Ett visdomsord som jag läst eller hört nånstans. Så jag bestämde mig för att göra annorlunda nu.

Har levt med en man i drygt 20 år. Vi är gifta och har en son som är 13. Jag har i minst 10 år vetat om att han dricker i smyg.

Jag har gått igenom alla stadier från första chocken och insikten till egen förnekelse, tvivel på mitt eget omdöme, hopp om förändring, besvikelse, känsla av svek, sorg, vanmakt, ilska, förakt, misstänksamhet, hopp, förtröstan, vemod, rädsla för att förlora allt, flykt, resignation och allt däremellan.

Vi har förstås haft många och långa perioder när det varit lugnt. När tankarna i mitt huvud varit tysta och jag fått ro. Men tentaklerna är förstås alltid på och letar efter tecknen som alltid kommit tillbaka förr eller senare.

Det har också varit många och långa perioder när jag ägnat nästan all min vakna tid åt att leta gömmor, kolla var han är, åker rundor och kollar om bilen står parkerad vid bolaget, letar systempåsar, kvitton, kollar kontoutdrag, försöker förhindra inköp, vara ivägen, ställa oskyldiga frågor, samla bevis.

För det var bara med bevis i handen som ett ärligt samtal om problemet gick att ha. Aldrig annars. Då var jag taskig, misstroende och elak och det vara synd om honom som alltid blev anklagad och aldrig blev trodd.

Så en vecka eskalerade det. Påkommen igen. Samtal. Du måste sluta, du måste söka hjälp. Jag kan inte leva med det här. Ok. Han ska boka tid nu. Veckan går. Den lugna period som brukar komma efter samtalen uteblir. Han är uppenbart påverkad i flera dagar. Somnar, glömmer mat på spisen, sitter slö vid datorn. Går lovar ner till lilla toan. Jag hittar tomma ölburkar och en tom vintetra gömd i arbetskläderna där.

Ilska, vanmakt, frustration. Insikt. Det har gått överstyr. Långt överstyr. Det här går inte längre. Nu är det nog!

På fredagen kommer så vändpunkten. Det som gör att denna gången blir annorlunda. Inget samtal eller resonerande. Proppen går. Jag blir vansinnig. Skriker, kastar ölen på honom, slår med knytnävarna på ryggen på honom när han vänder sig bort. Hatar den där människan som står framför mig. Ut! Försvinn! Du har inget hem! Dra härifrån!

Och jag menar det. Det är så sant för mig. Min gräns är nådd och passerad nu.

Det går ett par dagar. Stämningen är spänd. Samtalen är ömsom ärliga och ömsom ljug. Jag står på mig. Du måste flytta ut. Det är nog nu. Ta din skit någon annanstans. Bo själv, då behöver du inte gömma och smyga. Jag skiter i vilket.

Han blir rädd. Rädd för ensamheten, rädd för att ha tappat kontrollen, lovar bättring, ångerfull. Jag står på mig. Du måste flytta. Vi kan inte bo ihop mer. Han bryter ihop.

På söndag förmiddag kör jag honom till psykakuten. Ingen av oss vet något annat mer än att han behöver professionell hjälp. Jag åker hem till vår son. Vet inte vad som händer nu men att den skit som händer nu är tusen gånger bättre än all annan skit som hänt.

Han blir inskriven på avdelning och får abstinensbehandling. Jag gråter av lättnad att han inte kommer hem nu. Jag får lite tid att samla ihop mig. Får också insikt att det varit värre än jag kunnat föreställa mig.

Vi har kontakt varje dag. Han låter piggare för var dag. Får nog komma ut och hem snart. Jag får ångest. Frågar honom var han ska bo när han kommer ut. Du ska ju inte bo här. Han blir ledsen. Trodde att han skulle få komma hem iom behandlingen. Nej. Vi kan prata om det när du är frisk säger jag. Du är inte frisk bara för att du fått akutbehandling. Det är bra, men du ska inte bo här under din behandling

För jag vet vad det innebär. Kommer han hit så kommer mitt fokus hamna på honom igen. Håller han sig nykter? Går han på sin behandling? Sköter han sig? Fokus på att vårt barn mår bra. Får sätta mig själv åt sidan igen. Vänta till sen. Eller aldrig.

Nej. Så kan det inte vara. Jag behöver ta hand om mig. Hon som bitit ihop, hållit ihop, parerat, spionerat, resignerat. Utvecklat medberoende på så många sätt. Ta egen hjälp.

Var för sig. Inte ihop nu.

Vi har båda också tagit kontakt med familj och vänner. Berättat hur det ligger till. Slängt ut elefanten i skogen. Inga mer hemligheter. Både svårt och skönt. Stödet utifrån är guld värt. Ingen har kritiserat oss. Bara pepp och stöd.

På fredagen skrivs han ut. Hämtar lite saker hemma och åker till en kompis. Vi ses en kort stund på neutral plats. Han får träffa sin son. De får gå lite själva en bit före och prata. Sonen verkar ok. Har saknat pappa.

Idag är det söndag. Igår bestämde han sig för att hyra en stuga inte så långt från oss. Lite för nära och lite för dyr för min smak men han får ta beslut om sitt liv nu. Vi har råd. Man får prioritera.

Han är ledsen och vill bo hemma. Men accepterar min vilja. Han vill bo nära. Ok. Vi börjar så. Får se hur det går. Jag vet inte. Kanske hade ett behandlingshem varit bättre. Men nu gör vi så här.

På tisdag har han bokad tid på beroendekontoret i vår kommun. Bra så. Vi börjar där. De tar det vidare.

Jag ska också boka tid på måndag. Nu börjar en resa som ingen av oss vet hur den kommer bli eller vart slutmålet är. Men allt är bättre än hur det varit.

Önskar er andra mod och styrka att göra annorlunda. Det är svårt. Det är läskigt. Det är jobbigt på så många plan. Men det är så värt det. Kram.

Förstår dig så väl.
Trots ett tjusigt och stabilt yttre med alla attribut som ingår liksom.
Men samtidigt finns den där skitiga och obegripliga baksidan som består av fylla, att ljuga för alla, att liksom bete sig som ett ärkefyllo.
Jag tror det effektivaste är att låta konsekvenserna bli som kallduschar.
Om man inte är klar med den process, vilken är mer eller mindre nödvändig innan man kan lämna.
Om man som sagt inte ” är där ännu”- då kan man ju vara totalt supertransparent och låta den supande partnern stå där med tappad fasad.
Jag har i alla fall kommit så långt i mitt tillfrisknande.

Jag behöver få skriva av mig lite men skulle jag skriva om allt som hänt sedan 13 år tillbaka skulle det bli en hel bok så det blir en sammanfattning. 2007 började drickandet bli ett stort problem för min dåvarande man (vi skildes 2014) och det blev successivt värre och värre. Både barnen och jag for illa mest psykiskt men även ibland fysiskt. Han som jag en gång hade älskat så ofantligt mycket började förvandlas till ett monster när han drack. Jag blev medberoende och livet gick ut på att ljuga, gömma alkohol, köpa alkohol (för att få slut på tjatet), allt vårt sociala umgänge med familj och vänner försvann, högtider som jul och födelsedagar blev förstörda. Alla promenader jag gjort på kvällarna med förhoppning om att han skulle sova när jag kom hem igen, alla saker som blivit sönderslagna i vårt hem, dottern som fick låsa in sig på sitt rum när hon var ensam hemma med N. Listan tar aldrig slut. Polisen var inblandad flera gånger och till slut var jag tvungen att välja, att stanna och vår yngsta dotter blev omhändertagen eller lämna honom och få ha dottern kvar hos mig. Valet var inte svårt och jag och yngsta dottern, då 16 år, flyttade. Huset såldes och efter det gick det ännu mer utför för N (som jag kallar honom) och han blev av med både jobb och körkort. Mestadels har han bott hos sin far som tyvärr hamnade i samma medberoende som jag var fast i. N:s kropp började ta stryk med akut leverinflammation gånger flera och detta ledde till slut till levercirros. Han var inlagd ett flertal gånger och vi gjorde ett antal orosanmälningar. Till slut blev det ett LVM och vi fick ett halvår i lugn och ro med en liten gnutta hopp om att han skulle komma till insikt och förstå att vi skulle finnas där för honom om han höll sig nykter. Tyvärr började han dricka så fort han kom hem i mars och den 25 juli 2020 fick han en stor hjärnblödning som tyvärr inte gick att operera och han somnade in omgiven av sin far, sina döttrar och mig. Tankarna som kommit efteråt är skuld, kunde vi gjort något mer? Har vi gjort fel som tagit avstånd från honom när han inte har kunnat bete sig? Känslorna krockar med varandra då vi ser både den fina och snälla N och sen dyker den andra N upp som vi inte vill minnas. Han var en trasig människa som var väldigt ensam. Han var bitter på att livet inte blev som han tänkt sig och han var en elak alkoholpåverkad människa som vi helst bara vill glömma. Vi försöker minnas den make och pappa som han en gång var och jag hoppas att vi kan sluta känna skuld en dag. Vi försökte verkligen göra allt, men han förstod inte det och nu är det för sent. Vi hann inte reda ut allt.

Får se om jag pallar det, men jag vill nog verkligen försöka. Jag kommer dock bli besviken varje gång han går in där och tar en bärs.

Vi får kanske lägga upp en plan imorgon. Han måste få gå in där också, annars går man in på trots. Krav funkar inte.

Men han håller med om allt dåligt jag säger om alkoholen iaf. Han vet också. Och hatar den lika mycket som jag. Vi växte ju upp med den.

Han verkar lyssna på det dåliga jag märker. Att han är lite trög och att han inte minns allt vi pratar om. Att han inte tar hand om sig som han borde. Att han är lat och inte orkar göra så mycket efter jobbet. Att han skulle kunna vara så vass. Såna saker. Det tar. Får hitta fler.

Den listan kan nästan vilken gubbe somhelst uppfylla.
Det du har glömt, finns det någon kärlek och tillit kvar?
Lyssna på dej själv, vad känner du egentligen?
Du har bara ett ansvar - det är att vara ärlig emot dej själv.
Vad jag menar med att din kravlista kan vem som helst uppfylla, det är att dina förväntningar på en kärleksrelation är på tok för låga.
Glöm inte bort dej själv ❤

Ja, det är verkligen en konstig känsla när man träffar på poliser mm " på stan " men de jag haft art göra med har verkligen varit fina och trygga.
Det är lustigt ändå hur man har blivit i allt detta drama som pågår jämt. Förr hade man inte kunnat tänka sig dessa situationen men nu plötsligt är det helt normaliserat att polisen kommer och hämtar. Inget förvånar längre.

Tack fina du för att du frågar. Jag vet ju hur svårt du har det själv med all oro.

Min man ringer och vill att vi ska ta tillbaka anmälan och säga att det inte varit så farligt. Han är helt och hållet i förnekelse och tycker att inget har hänt. Förstår inte hur vi kan göra så här emot honom.
Det är jobbigt efter som samtalen och jag märker att det tar för mycket energi ifrån mig, men är ju dum som svarar.

På måndag är det i förvaltningsrätten och då får vi se vad som händer. Få ta det med ro, det blir som det blir.

Kramar till dig och hoppas att du får en lugn söndag ??Azalea

Tack för svar Ullabulla. Intressanta saker du skriver med din egen erfarenhet som är lite liknande vår situation. Att han ville sluta dricka men ändå inte kunde. Vilken svår drog alkoholen är.

Förut idag orkade jag inte svara när han ringde. Men nu ikväll gjorde jag det och vi pratade om hans alkoholvanor. Han sa att jag gett honom dubbla budskap med det, då jag var ok i början med att han drack. Men sen kom det ju känslor in i bilden och det blev något annat. Han sa att han förstår och vill att jag ger honom en till chans, för han vill verkligen ändra sig. Att jag ska guida honom rätt. Men jag får vara beredd på att det blir något återfall och att det är svårt att ställa om livet på en minut.

Han hade blivit upprörd när jag kallat hans kompisar för alkisar igår på sms, men jag sa bara att det är sant. Det höll han med om och även att han själv kanske är det, men tyckte ändå det var elakt att säga så.

Vi ska ses imorgon efter mitt jobb och prata mer.

alltid att man får inte mer än man klarar av. Vet inte om det kan stämma men vad jag lär mig av detta. I kväll talade jag om att "nu stänger jag av telefonen för jag behöver lugn och ro"... Och så gör jag det. Har aldrig hänt förut, så skönt!!
Mannen min ligger i sängen och väntar på Tisdag. Mellan 11 och 13 ska han skriva in sig. Ibland går det ok och prata , mest på morgonen men när han låter släpigare på rösten efter lunch blir jag bara så sjukt irriterad...

Vad tråkigt att höra att ni haft det jobbigt<3 Vi delar med all säkerhet samma känsla. Jag är så rädd att han ska stänga mig ute när jag gör allt som jag måste göra, anmälningar , ringa polis, ambulans osv. Det blir ju jobbigt för honom när jag sätter i hans ögon " sabbar" hela tiden.
Just nu är jag rädd för hans psyke, paratade med honom och han lät väldigt arg och nere. Noll motivation till föränding. Men jag hoppas det kommer.
Tänker på honom varje gång jag ser nån utslagen som haft många års missbruk. " Är det så här hans liv kommer bli" eller så fort jag hör nån som gått bort " kommer hans liv också bli så här kort".
Det är svårt att vara positiv när det är så galet hela tiden.

Men jag håller med, det är så skönt att höra nån som det gått bra för. Jag följer flera såna konton på Instagram, där livshistorier med krafigt missbruk vänds till ett friskt liv. Kram och jag hoppas ni får lite lugn nu!

Jag fick förklara för min man att jag vägra/ vill inte prata med honom 1) när han är full 2) När han är "nykter" men ff har alkohol i kroppen. Det är en person som jag inte gillar. När han ej har alkohol i kroppen så kan jag finnas tillgänglig.

Hejsan. Känner igen allt du skriver. Man hittar burkar och flaskor lite här och där och jag sa till honom att ställ burkarna i kylskåpet istället för jag ser ju på honom ändå och det är så fruktansvärt. Igår kväll så gick han å la sig men hörde efter ett tag att han öppnade altandörren flera gånger för att smyga ut och dricka. Blir så ledsen och förtvivlad. Han sårar mig så fruktansvärt hela tiden och det känns helt hopplöst att prata med honom. Han älskar personen av hela sitt hjärta men för vara gång det händer något så försvinner en liten bit av det hjärtat och kärleken blir mindre å mindre. Du ska veta att du är inte ensam om detta .❤

EsterHanna eller hur ?
Då vet ja att det är sjukdomen som pratat o inte han.. Han har fruktansvärd ångest över vad han gjort . Han inser hur svag han är o vilket grepp alkoholen har om honom. Blev ytterligare ett uppvaknande efter detta . O att han ringer mig !! Så idiotiskt. Bara förstör känslor emellan oss. Sen ska man reda ut vad som är vad. Så onödigt jobb !! Så onödigt spill med livskvalitet o energi. Ja kunde varit glad. Istället ledsen o orolig i flera dagar. Fan! Ja blir så arg

Jag ska inte skriva dig något på näsan.
Men om du har glädje av att vara tillsammans med denna man trots alkoholen, så stanna.
Om du far mest illa, så lämna.

En människa som trillat dit såpass att han sitter med andra beroende och dricker öppet har en lång resa och mycket kämpande framför sig.

Om det är ett krav från dig att han inte ska dricka så blir det jobbigt för er båda.
För dig för att du förmodligen kommer att försöka hålla koll. Och fara illa då han misslyckas.

För honom för att han troligen vill låta bli men kanske inte klarar det.

Sätt dig med tänkarhatten på och fundera.
Sen kan du bara hoppas att han väljer den nyktra vägen.

Jag själv valde också min man för 25 år sedan trots att jag såg.
Vi passade så bra ihop och jag älskade honom så djupt.

Men han klarade inte att sluta dricka trors egen vilja och mitt stöd.
Ofta behövs det hjälp utifrån.

Lycka till med din livsresa?

Jag blev besviken igår, när han valde alkisarna och kvarterskrogen före mig. Jag skrev det på ett sms. Hade 11 missade samtal nu när jag vaknade. Så det är väl dags för den där diskussionen om alkoholen nu.

Jag kontaktade hans bästa kompis, hon är bra... inte ens hon når fram till honom.
Han förstår inte varför det är slut... jag blir bara trött, orkar inte ha något med honom att göra, han ringde åtta gånger, messade och messade... fick nog

Kontaktade polisen igår, har blockat honom överallt... får se vad som händer nu

Hej, har varit borta härifrån några dagar då jag känt behov av att vila ifrån tankarna på allt det här. Så tråkigt att höra, men jag tycker Gros 19:s kommentarer är trösterika. Jag har själv mänga katastroftankar. Har nästan blivit uppgiven och är, tror jag, lätt deprimerad efter all ångest och återkommande "chockartade" besvikelser.Det blev tyvärr flera dramatiska och "oväntade" återfall i min dotters fall förra veckan. Just nu ser det bättre ut, men jag är orolig hela tiden, har blivit totalt nervös och funkar nästan inte själv, Jag är väldigt rädd att min dotter ska tillhöra dem som inte "går att rädda". Inte så kul att förmedla nu, kanske, men så känner jag, Kanske delar vi känslan just nu. Känner ändå att man måste fortsätta hoppas och att det finns många exempel på att det faktiskt blir bra till slut. Hoppas det blir så för alla våra barn. Det är inte omöjligt. Stora styrkekramar!