Senaste kommentarerna i forumet

Hej.
Han tog sig alkohol vid ett tillfälle, men kom på rätt väldigt fort igen som tur är.

Gällande kommunikation behöver både han och jag tänka på att kommunicera.. Annars kraschar vårt förhållande fort är jag rädd. Kommunikation är tror jag A och O i alla förhållanden...
Släppa kontrollen så att jag inte kollar varje steg han tar, att bland annat försöka lita på att han fixar det. Jag kan tänka mig att det är jobbigt att arbeta för att hålla sig nykter, att man då som partner bekräftar det och ger uppmuntrande ord nu och då uppskattas säkert av den som kämpar med nykterheten.
Hm.. Kanske jag ensam kan fortsätta ta besluten då det gäller inbjudningarna. Måste fundera. ? Men jag vill ju inte heller att han känner sig förbisedd och som omyndigförklarad till att fatta beslut.

Hoppas du haft en bra söndag. ? ?

Hej! Tack då mycket för att du frågade!
Skolan går rätt bra. Har fått jättefina nya vänner, skolan i sig är bra också. Dock är det väldigt mycket plugg och prov så det blev en omställning. Även att flytta blev en gigantisk omställning. Skulle dock vilja säga att jag generellt sett är lyckligare nu.

Det konstigare var när jag kom hem för första gången på en månad. Är upptagen 24/7 med olika aktiviteter (främst seglingen). Mamma var väldigt trevlig vilket var ovanligt. Dessutom var det lite mer städat än var det brukade vara. Drickandet var dock på samma nivå som innan. Kom fram sedan att pappa skällt om henne för att hon aldrig gjorde nåt, så det var ju bra iallafall.

Pratar egentligen inte så mycket med mina föräldrar nu. Främst pappa då eftersom att vi jobbar tillsammans ibland. Är dock redan lite fundersam över hur jullovet kommer bli (höstlovet e redan bokat) men det är ett tag till dess.

Tack ❤️
Jag har sett dina stöttande kommentarer här på forumet och ville bara tacka för alla uppmuntrande ord. Det är väldigt fint av deg!

Tack, hur går det med deg?
Kanske jag missförstod, men vad hände med din sambo/man för några dagar sen? Fick før mig att det var en incident där?

Fick lite frågor angående ditt inlägg.
Dina utmaningar:

- uppmuntra (vem då och till vaddå?
- kommunicera
- släppa kontroll (Angående alkohol eller vad?)
Jag har ensam tagit vissa beslut om att t ex inte besöka ställen där det kan tänkas snurra alkohol... (Før din skull?)

Aktiviteter med mina vänner. ?(det bästa som finns❤️)

Jag hoppas du har en fin Söndag kväll!

Ikväll blev jag dumpad. Har hänt förr men jag tror verkligen han menade allvar denna gången.
Han har varit kylig och avståndstagande i flera månader.
Tidigare så hade han alltid dåligt samvete när han betett sig illa på fyllan, och bad om ursäkt dagen efter.
Nu bryr han sig inte längre, han kan vara elak även när han är nykter. Senaste veckan har jag tassat på tå för att inte starta något bråk, men det är som han VILL bråka. Jag försökte verkligen undvika det denna gången. Men det hjälpte inte. Han har idag sagt att det är slut, jag får honom att må sämre, osv.
Han skrev det åter igen på sms. Och att han hatar mig.
Han har varit full då, men han bryr sig inte ens nykter längre.

Är det någon som upplevt att de kan vara elaka även som nyktra? Innan var han bara elak på fyllan, och världens underbaraste nykter. Men nu bryr han sig inte ens nykter längre. Jag har kunnat ligga gråtandes , förtvivlad i soffan och han vrålar att jag ska flytta mig därifrån för han ska sätta sig där.
Jag förstår liksom om känslor tar slut, eller att man av annan orsak vill göra slut. Men jag förstår inte empatilösheten?

Jag mår så otroligt dåligt och vet inte hur jag ska ta mig levande ur den här situationen. Jag vill inte vara ensam, jag hatar det.
Utöver problemen med honom, så riskerar jag att stå utan inkomst. Det är hans lägenhet. så jag riskerar också att bli hemlös i längden. Jag har otroligt dåliga förutsättningar för att lösa det.

Jag vet inte hur jag ska orka. Jag har liksom ingenting som talar för mig. Jag har kämpat så himla mycket i livet, men jag har alltid oddsen emot mig. Och det känns så otroligt orättvist. Jag är ingen elak människa, jag vill ingen illa, jag har aldrig gjort något kriminellt, aldrig tagit droger, dricker inte, röker inte. Jag är åtminstone normalbegåvad. Men något måste ju vara allvarligt fel på mig.
Hur tar man sig upp från botten med noll förutsättningar?

Åh, det där som många tampas med - när man så att säga ska "slänga in handduken" ? ?
Man får stöd av andra, t ex i detta forum, men just detta beslut är ett beslut man måste fatta själv.

Nu är den jag är ihop med nykter. Vardagen fungerar bra. Ingen olustkänsla i magen. Men han har förstås utmaningar, svårt att kommunicera, skam som sitter djupt, blivit några "förlåt" från honom i situationer som gått fel.

Vi har olika utmaningar. Det jag har att tampas med bland annat just nu är mig själv ... att uppmuntra, kommunicera, släppa kontroll, jag har ensam tagit vissa beslut om att t ex inte besöka ställen där det kan tänkas snurra alkohol... Att även planera in mer trevliga aktiviteter med mina vänner. ?

Inser att vi ihop borde diskutera inbjudningar, att han åtminstone får en chans att ta ställning till dem.. Att känna sig delaktig.

Jag får ha mantra, uppmuntra, kommunicera, släpp kontroll, släpp kontroll, involvera honom i beslut, involvera, släpp kontroll ... ?‍♀️

Kram. ?

Ja, för att vara tydlig så behövde jag hjälp med mitt trauma. Jag behövde bli kvitt en fruktansvärd erfarenhet. Och jag blev kvitt den. Och så kunde jag leva igen.
Jag har aldrig haft cancer, men jag tänker att jag hade en elakartad knöl som satt fast. I min själ. Och jag behövde bli av med den. Det var en knöl som satte sig där efter att jag råkade ut för två ondskefulla män.
Och nu lever jag igen. Ibland är livet verkligen "på liv och död".

Jag förstår dig. Och jag tycker att du ska lyssna på dig. Vad du behöver just nu. Din son är vuxen och han behöver också ta ansvar och kämpa för att få ett bra liv.

Du kan behöva en paus. Och hur länge du behöver den är upp till dig.

Ta hand om dig! På alla sätt!

Hej, jag har levt ihop med min numera fd man i 25 år och vi har 4 vuxna barn och 2 barnbarn.
De senaste 3 åren arbetar jag över hela Sverige med många resor då jag har nästan 240 anställda att ansvara för. Jag har under de senaste 5 åren oroat mig över min mans dåliga hälsa med högt blodtryck, ryggont,, han har fått åka akut till sjukhus då han ramlat och flera andra symtom. Vi har haft i mina ögon ett bra liv, fina barn, bra vänner, bra ekonomi, massor av trevliga resor med både husbil och utlandsresor. Nu isommar så for vi tillsammans med vår yngsta dotter (22 år) på en två veckor lång och mycket trevlig husbilssemester med många skratt och fina upplevelser. Vi intog som vanligt måttligt med alkohol och det i sånt fall med god mat. När vi kom hem så upptäckte dottern att det stod alkohol i garaget något hon tyckte var mycket märkligt och även frågade sin pappa om som sa att det var från husbilen. Hon trodde i te på det då dessa kassar inte varit med i bilen. Hon gjorde en markering på en gin flaska och dagen efter så saknades det2 dl. Hon kom då till mig och sa att hon tror att pappa dricker. Vi konfronterade honom och han erkände att han gjorde det. Vi var chockade, han har aldrig gjort bort sig, alltid skött sitt jobb, aldrig varit den som propsat på att vi ska ta något att dricka. Jag sa att om vi ska kunna fortsätta att leva ihop så får han söka hjälp vilket han omgående gjorde på vårdcentralen och fick träffa läkare och går sedan 9 veckor tillbaka dit 3 ggr per vecka och får antabus. Jag kände mig efter hans första besök trygg i att nu skulle han inte dricka och sedan att han skulle få tid på missbruksmottagningen. Jag gjorde också klart för honom att det är slut på att ljuga och om han gör det igen så skiljer jag mig. Men han hade redan från början som jag tyckte/trodde biverkningar av antabusen? Det gick 5 veckor och han sa att trots problem med huvudvärk så mådde han bra och hade inget sug efter alkohol. Nåväl livet normaliserades något och vi planerade som vi brukar framtid tills jag en kväll hittar ett korkomslag till Absolut i hans bil! Han hade som ni förstår inte en aning om hur det hamnat i hans bil!
Efter att dottern gjort en räd i garaget stod det uppenbart, han hade fortsatt att dricka samtidigt som han tog antabus och då förstod jag varför han hade så besvärliga biverkningar. Jag begärde samma kväll skilsmässa online! Vi bor fortfarande ihop i mitt hus och han går nu både på missbruksmottagningen, vårdcentralen och på AA möten. Tyvärr så fortsätter lögnerna och det tar mig hårt. Jag har förlorat min bästa vän...

Art höra hur du har vänt blad till din egen och dina barns bästa.
Det är en resa dit och den får ta sin tid tills msn plötsligt en dag bara känner hur man ska göra.
Ni kommer att få det fint ?
Kram Azalea?

Jag tror du har helt rätt i at de inte kommer att komma ur detta tillsammans, och att det enda sättet nog är en resa var för sig. Vi har funderat på många sätt att stötta Alex, men tyvärr har hon flera gånger lyckats isolera honom helt från oss och resten av omgivningen, och även få honom själv att ta avstånd från oss. Jag vore väldigt tacksam för förslag på hur vii skulle kunna stötta honom då vi s a s inte riktigt når honom. Påpekar man att han för sin egen och barnens skull borde gå, vilket vi gjort många gånger, har resultatet ofta blivit att de sluter sig hårdare samman som par. det är liksom "de mot världen."

Tycker du ska berätta för nära och kära.För både din och hans skull.

Jag har läst din tråd, igen. Har egentligen läst den tidigare, men läste den med nya ögon nu.
Det är ju som om jag skrev den texten.

Jag kände igen mig tidigare också, men nu kändes det ännu mer som mina ord.

Men nått hände för deg mellan 19 juli och 22 september. Jag är nog nånstans där jag också just nu. Närmare 22 september för varje dag som går.

Samma sak med boken.
Man kan ju både läsa och lyssna på den på storytel. Jag blev besatt av den samma dag som jag startade att lyssna på den. Så jag läste ut den samma natt från telefonen.

Nu har jag startat på den på nytt.
Vill bara läsa mer och mer.

Insikten gör mig stark.

Men jag har ju barnen också, och det är nog bra, så att jag får varvat tankarna med lek :)

Jag har läst massor. Tänkt. Skrivit.
Funderat på hur jag har levt.
Vad jag kommer att sakna?
Vad jag kommer att få tillbaka i framtiden.
Vad som är förhoppningar, vad som är sanningar.

Han har i helgen spelat roblox på telefon med min äldsta några gånger om dagen och det är fint på ett sätt. Jag ser framfør mig att han kommer att få/ha bra relation med barnen. Han är en god far. (Förutsatt han är nykter såklart.. men som sagt, än så länge så är ju han aldrig dumfull. Han är ju alltid snäll, speciellt mot barnen.)

Jag har tagit en superstort steg de sista dagarna.
Har bestämt mig før att fullföra seperationen på torsdag. (Vi är inte gifta)

Jag tycker att det är sorgligt, och det är många utmaningar med tanke på att det är alkohol här, men just nu känns det som att jag vill ta det steget.

Det är inte heller så att jag bara måste ta det längre, jag vill ta det. Det är stor skillnad!

Idag är jag stark.
Tryggare på mitt val än jag nånsin har vart tidigare.

Jag vill på riktigt ha ett annat liv, och jag tror också att det kan bli bra..

Titta på Lyxfällan! Stoppa alla penningbidrag! Två vuxna människor som utnyttjar omgivningen för att supa ska inte ha ekonomiska bidrag! Om du tror att Alex verkligen far illa så bjud hem honom på mat! Ge inte pengar till mat. En av mina söner utnyttjade mig ekonomiskt - inte bara till alkohol - och jag lyckades bromsa det hela genom att vara med och handla, ta hand om hans lön mm, men det bästa hade varit att sätta ner foten mycket tidigare! Väljer Alex att fortsätta leva med Renata så kan ni inte göra så mycket mer än polisanmäla henne för misshandel! Om han är stark nog skyddat boende om det finns för män! Hoppas ni hittar en utväg för Alex!!! Styrkekramar

Vad jag är glad för din skull Bestemor ❤
Du har kämpat länge men har nu hittat din styrka och valt dig själv.
Jag förstår dig hur jobbigt det var att ta beslutet att lämna allt bakom dig men det blir lättare med tiden när du fått distansen.
Så kände jag det när jag drog hemifrån.

Tänker på dig varje dag och lovar att hålla dig i handen ❤
Azalea??

Usch vilken hemsk situation. De är vuxna. De har dessutom barn. De borde vara föräldrar. Ja, ni möjliggör ett fortsatt missbruk genom att ge dem pengar. Kan ni fixera på att stötta Alex på annat sätt än ekonomiskt? Tvivlar på att de tillsammans kommer ur ett så destruktivt beteende. De måste nog göra en resa var för sig. Hon verkar väldigt otäck.

Gör så ont att läsa hur du har det. Du skrev om dina systrar tidigare, kan de hjälpa dig? Antar att du fyllt 18, annars borde någon ha lämnat en orosanmälan till Soc. Då kanske din pappa skulle vakna. Har din pappa ett arbete? Arbetsgivaren har ett stort ansvar, kanske kan du vända dig dit. Du kanske kan ringa soc och rådfråga dem hur du ska göra för såhär kan du inte ha det.
Din pappa är ointresserad även nykter. Har han en depression? Som du beskriver honom så har han gett upp. Han borde gå till en läkare, men det är ju du som är barn här och det är ju inte ditt ansvar.
Jag tror att det är sunt att du är arg. De har svikit dig och gör inte sin uppgift, de som ska sköta om dig. Om det går, fokusera på dig själv, du verkar vara en helt fantastisk tonåring. Se det och var stolt över dig själv. Ett år är lång tid, samtidigt går det fort och du har skolan med olika uppgifter. En i taget, gör ditt bästa. Du är bra! Det finns jourlinjer att ringa. Du borde ha något annnat. Mer stöd, få vara tonåring. Hoppas så att du mår lite bätttre än häromdagen.

Jag och mina släktingar är anhöriga till en man (vi kan kalla honom Alex) som gift sig med en kvinna som är gravt alkoholiserad och även har någon form av psykisk störning. Vi kan kalla henne Renata. När Renata blir full blir hon väldigt aggressiv. T ex har hon huggit Alex med kniv, hällt en kanna hett vatten över honom, slagit ut alla rutor på deras hus med en kofot, skurit sönder möblerna med kniv, rispat sönder skärmar på datorer och tv osv osv. Till och med barnens nallar har hon förstört genom att elda upp dem, hon lade dem på grillen. Barnen har många gånger varit skräckslagna och har flera symtom av att vara traumatiserade. Skolan m fl har reagerat, så barnen är omhändertagna och placerade på familjehem. Barnen har berättat att Renata misshandlat dem och socialtjänsten har gjort polisanmälan om detta. Utöver den misshandel barnen själva berättat om har det kommit fram genom andra anhöriga att Renata använt barnen för att ringa och mordhota peroner som Renata inte vill att Alex ska ha kontakt med. Barnen har förmåtts att säga saker som att de ska "sätta en yxa i skallen" på personen om hen pratar med Alex igen. Renata kontrollerar Alex telefon, mejl och facebook-konto, och hon har flera gånger utgett sig för att vara Alex, och skickat ut meddelande i Alex namn att han inte vill att familj och vänner kontaktar honom. Hon har också skickat ut nakenbilder/filmer på Alex med nedsättande kommentarer om hans könsorgan. Vi ser det som att hon vill isolera honom för att öka sin makt över honom. Utöver sitt missbruk av alkohol har Renata också någon form av sexmissbruk, hon har t ex legat med Alex bästa vän och också med Alex tidigare chef, samt diverse andra män i närheten som nu Alex inte längre kan vara vän med. Hon säger till Alex att de var bättre i sängen än han. Renata trasslar ofta in sig i relationer med män, nu senast läraren på en arbetsmarknadsutbildning. Hon har inget jobb. Missbruket gör det svårt för henne att sköta jobb eller utbildning. Inte heller verkar det bli någon ordning på de övervakade samtal med barnen hon och Alex ska ha. Barnen mår dåligt av att föräldrarna inte hör av sig som lovat, och det är t o m så illa att familjehemmen aldrig kan berätta i förväg om när det planeras träff med föräldrarna eftersom barnen riskerar att bli ledsna och besvikna då föräldrarna inte dyker upp. Det är så smärtsamt att se Alex välja detta kaos framför en vettig kontakt med sina barn - men han verkar på fullt allvar tro att Renata kommer att kunna sluta missbruka och sluta behandla honom illa. Renata hade stora skulder på Kronofogden innan hon träffade Alex, han har tagit över delar av dem och de har blivit ännu mer skuldsatta. De har ingen bostad, utan bor på ett jourboende som socialen hänvisat dem till.Innan Alex träffade Renata var han som vilken vanlig kille som helst, han hade aldrig varit arbetslös, hade inga skulder utan hade jobb, bil och bostad. Nu har han bara jobbet kvar - men vi är rädda att Renata förstör för honom även där. Bl a har hon skickat nakenbilder på sig själv till hans jobbarkompisar, och på nätet har hon skrivit dåliga kommentarer om företaget han arbetar på. Hon tvingar honom också ofta att åka hem från jobbet med sprit till henne. Under tiden de fortfarande hade bostad hotade hon med att "riva stället" om han inte åkte från jobbet när hon begärde. Hon satte också sina hotelser i verket. . En gång hittade han t ex den nyinköpta tv:n slängd i rabatten när han kom hem. Hon kan också ge sig på husdjuren om Alex inte lyder henne snabbt nog, en gång försökte hon t ex dränka hans katt i badkaret. Som anhöriga till Alex står vi maktlösa bredvid och bevittnar denna störtdykning rakt ner i misären. En av alla de saker vi oroar oss för är att Alex börjat dricka alltmer sedan han och Renata blev tillsammans. De har nu varit tillsammans i många år, och under alla dessa år har de supit hårt. Han är dock inte värre däran än att han klarar att sköta sitt jobb. Vad kan vi göra? Gång på gång har vi uppmanat dem att söka behandling - hittills har det inte hänt. De uteblir t o m med möten med sina barn, och att prata med sina barn, pga drickandet och allt det kaos det för med sig. En sak vi funderar på nu är att sluta bidra med pengar till dem. Varje månad skjuter vi till pengar för att de ska "klara sig". Det kan vara olika saker de behöver köpa, det kan vara hyran eller det kan vara pengar till mat. Men pengar till sprit verkar de ha alltför ofta. Jag har mer och mer börjat tänka på det som att vi inte egentligen hjälper dem genom att ge dem pengar - istället möjliggör vi för dem att fortsätta som de gör. Vad tycker ni, ska vi fortsätta att betala saker för dem som de inte själva har råd med? Ska vi villkora och säga - vi kan hjälpa er med pengar om ni går i behandling? Eller ska vi bara säga at ni får själva ta konsekvenserna av det sätt ni lever på, utan att locka med någon sorts "morot" om de söker hjälp? Jag har också funderat på - hur kan vi ens veta om det stämmer att de sökt hjälp och/eller att behandlingen går framåt? Vad kan man vänta sig som "bevis" för att det går framåt, så att man inte bara fortsätter möjliggöra deras destruktiva sätt att leva?

Länge sedan jag skrev nu... Går in och läser lite då och då. Ser nya som kämpar. Min man valde behandling. Först 10 dagar avgiftning, ny 9 veckor i behandling. Terapi, enskilt och i grupp tre gånger om dagen. Han får skriv-läxor och lär sig.... I dag tackade han mig för jag fanns kvar i hens liv trots allt han utsatt mig för.
Jag vet inte om jag är bitter eller äntligen hittat gränsdragningar men det kan jag säga, när han kommer hem igen är det andra regler som gäller i detta huset.
Vill bara säga hej och kram till er alla, samt tack-ni hjälpte mig när mörkret var som störst!

På ett okänt ställe för mitt ex.
Jag vågar inte direkt åka till vuxna barn. Hans labila humör och beteende litar jag inte på.
Det omöjliga fick jag kraft att genomföra.
Under hela processen fick jag Guds beskydd.
Känner stor tacksamhet för stödet här, stöd av nära vänner och stöd av vuxna barn.????

Just nu skriver du, just nu när allt var nattsvart (innan jag läst vad du skrivit).

Har idag på djupet insett att jag klarar inte att vara med min son när han mår dåligt dvs är påverkad av röster vilket han varit från och till under det sista halvåret. Kände idag detsamma som min son uttryckte att jag hatar livet.

Han har kämpat så många år med sitt missbruk och blir drogfri, trivs för första gången på en arbetsplats och så börjar han höra röster som hotar honom och kan inte vara kvar på sin arbetsplats. Inför detta är vi maktlösa så känns det. Försöker motivera honom att ta emot hjälp och jag är beredd att betala, för att han mår bra och har möjlighet att skapa ett liv han är tillfreds med är viktigast av allt.

När du skriver förr ville jag bara dö då undrar jag vad fick dig att ändå välja livet och nu lever du på riktigt. Ibland tänker jag att man kan bara glädja sig åt något man tidigare saknat.

Tack för att du delar med dig självomhändertagande.

Åh tack för råd! Jag hoppas det kan lösas så. Till slut kommer han väl vilja sälja huset för pengarna, men bryr han sig om barnen kanske han kan vänta några år.

Idag är lite krisartad. Min man är nu mer eller mindre utslängd. Han fortsatte tjata om att ”få” köpa hem öl, Men jag vill inte att han tar det in i huset mer. Om han inte kan välja bort det så är det ett väldigt tydligt agerande från hans sida.

Jag höll på att mjukna ett tag då han förklarade att han visst älskade mig, men använder öl mot sin stress och press i vardagen och var öppen för att ta hjälp igen. Men ändå efter detta var det tal om att bara ta med si och så många öl hem. Då märker man att han inte tar det så allvarligt ändå. Nu är han på hotell. Barnen har ännu inte märkt någon skillnad för han brukar ju gymma eller promenera en hel del för att hantera stressen. När de frågar antar jag att jag förklarar att han hälsar på någon, för jag kan ju knappast berätta att deras far bor på hotell för att han inte kan respektera oss eller sig själv.

Jag har fysiska symptom av stress och sorg. Mår illa och har sån huvudvärk. Men vi gör saffransgryta och ska se på film jag och barnen. Det ska bli en fin och lugnt kväll med bara oss.

Jag processar mitt trauma efter att jag blev fri. Under senaste veckan så har jag öppnat upp mer och mer. Jag blev drogad av ett par farliga män. Jag har inte läst Klubben och orkar inte göra det. Men jag antar att jag mötte lika sjuka män som finns inom Klubben.

Och ingen har velat hjälpa mig inom psykiatrin. Så jag tänkte sälja en värdesak som skulle ta mig till USA och gå i terapi där, men sedan så fick jag hjälp av en sista chansning via en vårdcentral.

Jag var desperat, orkade inte längre leva med en upplevelse där jag endast pratat med mitt ex och han var med detta tillfälle. Det var en privat middag som jag manipulerades att följa med på, även om min mage sa ifrån. Mitt ex råkade också illa ut och han ville inte vara kvar. Men han blev inte drogad och han förstod inte att jag blivit det.

Så jag har sett hur hjälpen inte finns. Jag ser ett Sverige som saknar så mycket. Jag hade stor hjälp av att läsa Katarina Wennstams följetong av Dockorna i somras i DN. Jag förstår att det saknas resurser.

Det är väl bara människor med pengar eller kontakter som får hjälp i Sverige antar jag. Tur att jag hade vett att våga fråga, trots att jag frågat om hjälp i 12 år.

Nu lever jag. Sedan ett år lever jag på riktigt. Förr ville jag bara dö. Jag behöver reda ut med en professionell.

Alla borde få den möjligheten. Därför uppmanar jag till att be om hjälp. Liksom att söka den.

För det är ingen som kommer och serverar den.

Tack gros19. För vår kommunikation här under den tid som varit. Den har stärkt mig.

Vad tycker ni? Ska man berätta sanningen till anhöriga varför man valt att lämna? Min kille är 30 år och alkoholen har inte tagit över hela hans liv än. Men han styrs väldigt mycket av den, dricker en vin-box själv i veckan för att sova och lindra ångest. Jag är väldigt orolig för han nu för han har stängt av sin telefon och jag får inte kontakt med han...

Lilla vän, skriver så fast jag inte vet din ålder. Så där ska du inte ha det, lyssna till gros19, det är kloka råd. Och kom ihåg det är inte ditt fel, jag tror det kommer kännas skönare för dig att få berätta för någon annan du litar på ❤

Men så häftigt, du gör det. Ja vilken resa du gjort under dessa veckor. Förstår att dom närmaste veckorna kommer vara otroligt tuffa, men det lättar. Förstår din sorg att lämna det som var med djur och gård, ingen vet vad framtid har i beredskap. Hoppas så att du kom/kommer iväg i lugn och ro och inga uppslitande känslor och jag hoppas så innerligt att du får sova gott inatt med de dina. Stor kram till dig