Senaste kommentarerna i forumet

Min mamma har haft problem med alkoholen i nu över 10 år.
Hon dricker tills det tar slut varje gång och det slutar ofta med att hon ramlar, kravlar eller sitter på golvet och pratar med sig själv ; helt obegripliga saker. Vad beror detta på? Det blir och har blivit så vid varje fylla sen typ 1-2 år tillbaka. Har försökt googla men hittar ingenting. Är det hjärnan som börjar ta stryk eller kan det bero på något psykiskt? Hon lever verkligen i förnekelse och gör det mesta för att förtränga jobbiga problem så som sin uppväxt, bagatelliserar saker som är rätt allvarliga osv .
Tacksam för hjälp !

L

Hej.
Ja.. Det finns alltid något att skylla på. ?

Man kan säga att man är orolig och ta upp olika konkreta situationer. I stället för att säga att han är si eller så, är det som jag ser det en bättre idé att berätta hur den andras drickande upplevs. Nu har ju inte jag lämnat min anhöriga, men så här tänker jag.

Sköt om dig. ?

Hur säger man till någon att man vill lämna honom pga av att han dricker för mycket. Börjar man prata om detta så blir han bara arg och så säger han att jag inte förstår honom och att det inte är så lätt och nu har han så mycket runt sig. Men jag försöker säga till honom att jag gör allt för att hjälpa honom men jag tror inte han vill ha någon hjälp. Det finns alltid något att skylla på. Hur har ni andra som lämnat sagt eller gjort❤

....för det hjälper otroligt mycket.
Jag har pratat med en kompis om våra problem i flera år och det har hjälpt mig under tiden även om jag mått dåligt och att det tog flera år för mig att komma till beslutet att lämna situationen.
Kompisen har alltid funnits där och det är jag otroligt tacksam för, när jag äntligen tog beslutet sa han till mig, " jag tycker att du gör rätt val efter allt som varit, gräset är oftast inte grönare på andra sidan men i ditt fall kommer det nog vara det"....
Som jag skrev tidigare så blev vändpunkten för mig när jag läste boken djävulsdansen, den fick mig att inse mitt eget problem som medberoende och även hur en beroendeperson fungerar.
Jag kan verkligen rekommendera dig att läsa/lyssna på den.
Jag förstår precis hur du känner dig även om det var han nu som lämnade dig, ta det som ett tecken att du slapp och ta beslutet.
Jag kan ju se här, även om min fru är ordentligt medveten om vår situation och att vi haft skillsmässo diskussionen tidigare så är jag nu det svarta fåret även om hon vet och sagt att hon förstår varför jag lämnar.
Du har nu chansen att komma ur det utan att bli skuldbelagd för allt man kan tänkas bli skuldbelagd för när man själv tar beslutet.
Jag hoppas du finner styrka i din jobbiga situation, men tänk på dig själv. Fundera över alla stunder du mått dåligt, stora som små pga beroendet. Tänk på ett liv utan att behöva se detta precis framför dig hela tiden.
Visst , eftersom barn är med i bilden finns ju alltid kontakten med pappan att riva upp känslor under lång tid och rädslan för att de ska dricka när de har barnen.
Jag ser det som så nu att jag ska ta mig ur bojorna här hemma och få till mitt egna boende för mig och barnen på halvtid.
När sedan huset är sålt och allt är klart kan man sätta lite hårt mot hårt om de inte tar sitt ansvar när de har barnen.
Skriv gärna av dig dina känslor och tankar även här så mycket du orkar, även det har hjälpt mig i mitt beslut då det är otroligt skönt att få tankarna och känslorna på "papper"
Många styrkekramar till dig!

Jag hejar på deg! Jag önskar dig styrka och mod.

Jag önskar den till mig själv också. Tiden skal visst hjälpa.

Jag läser dina ord och önskar att det vore mina på ett sätt.

Du skriver «jag har äntligen brutit mig loss» - Men jag känner bara en ändlös svart mardröm. Jag känner inget äntligen. Jag känner inget hopp om en bättre framtid. Jag känner bara sorg. Jag fattar inte hur jag skal klara detta.

Rent intellektuelt vet jag att det är det rätta, men mina känslor, min sorg är förtvivlande stor. Han drog igår, och då kändes det som en blanding av lättnad, förtvivlan och sorg.
Natten har varit helt jävlig. Den har gått igenom alla dessa år, alla løgner, alla svek.

Jag har hållt mig sammen på morgonen, fått dessa tre barn till förskola och skola. Jag bad till och med om ett møte i förskolan før att berätta om situationen. Jag gör allt jag kan før att inte ångra mig. Inkluderar flera människor.

Men nu. Jag sitter bara i bilen. Det är så mörkt. Undrar faktiskt om jag kommer att orka. Hur fan skal man klara detta?

Jag känner mig så jävla ensam!!

Jag känner mig otrötslig. Jag känner mig kraftlös..

Läser din oro och dina tankar. Det är hemskt att känna som vi, min man är också nykter sen 4mån, men jag kan inte påstå att det var lösningen. Anledningen varför dom dricker måste dom jobba stenhårt med, ta ansvar, min gör det inte. Om det har gått långt så är dom svårt sjuka i själen och det är bara dom som kan läka, jag rekommenderar en alkoholteurapet, dyrt privat men värt det. Nu efter en bilolycka så har jag funnits där som medmänniska men det duger inte fullt ut. Så efter att ha sin sjukhussäng i tv-rummet så har han nu flyttat ut i husvagnen på gården, jag tycker det är så pinsamt inför barnen. Jag hade så höga förväntningar ifjol då han började sin resa, återfallen var inte värst utan det som har varit jobbigast är att ilskan varit kvar, vännerna försvann, Netflix blev vår livlina. Och så mina barn, deras tysta funderingar som jag igår tog upp, tacksam för att vi kan prata. Enda tips jag kan ge dig, men det är svårt. Min teraupeft som kan ämnet sa igår, att försök släpp tankarna på honom, hur han mår, tänker, känner, så kvinnligt och så mycket anhörig till en beroendeperson, det brukar snurra hela tiden mer eller mindre. Känn efter vad vill du göra idag, till helgen, tänk litet. Tänker på dig ?

Det låter bra att stanna kvar i det, tvinga honom att stanna kvar i det tycker jag.
Som jag skrev så kommer jag från andra sidan. Jag dricker inte nu, men när jag drack hände det ibland, ganska sällan, att jag blev oerhört berusad. Inte elak eller påstridig men väldigt, väldigt full vid några tillfällen typ på dagarna. Oerhört pinsamt och jag lät gärna bli att prata om det där. Trodde jag kunde låta bli att dricka, trodde jag hade kontroll men det hände igen. Tillräckligt ofta för att skapa en stor osäkerhet här hemma.

Jag tror att du gör klokt i att fortsätta att prata om det den här gången, även om han blir ledsen.
Han måste ta ansvar för det han gör/har gjort. Han borde gå och prata med någon, kanske gärna i behandling mot a-beroende. Och du skulle nog egentligen också må bra av att prata med någon. Det är väldigt, väldigt skrämmande det du har varit med om. Du håller det hemligt för att skydda honom, kanske finns det en känsla av skam i det här också.
Mitt barn har behövt prata med andra om sin oro. Det är klart att jag ogillar det på sätt och vis, det är ju min skam och min hemlighet, men hen behöver få ut sina känslor och sin oro, så som ansvarig förälder kan man inte låta det vara hemligt. Jag har ”gett hen tillåtelse” genom att våga låta det vara öppet. Vi har också pratat om det. Jag har lovat och brutit löften. Trott att jag kan dricka litegrann och misslyckats. Har nu brutit helt, det är inte värt skadan det gör hos min familj.

Jag tror att det är bra för honom med den press du sätter på honom nu. Det är lätt att förtränga de här pinsamheterna och ”glömma bort”. Det är också en process att börja ta ansvar. Ni är på väg!

Jag har lämnat min fd man som är alkoholist. Jag gick igenom samma funderingar som du och i mitt fall väntade jag och stod ut länge innan barnen var så stora så att de själva kunde bestämma var de ville bo. Idag bor barnen 100% hos mig och jag vågade inte lämna tidigare bla för att jag inte ville att han skulle ta hand om dem själv.
Kram
Blade Runner

Skulle jag nog vilja säga, tycker att det är ett så bra ord som beskriver hur jag känner.
Tack Azalea för din uppmuntran!
Ja, allt har sin tid. Var och en lever i sin egen process. Viktigt att inte rusa framåt i blindo utan låta varje steg landa.

Tack snälla alla ni som svarat med era tipps och erfarenheter. En sida av mig vill bara radera alla konversationer här och fortsätta som det varit. Jag brottas med mitt eget tvivel om detta verkligen ska tas tag i nu. Det kanske löser sig. Ni förstår nog hur jag menar? En annan del i mig skriker att nu får det vara nog! Det måste till ett ultimatum nu. För min skull, men också för hans. Det är svårt att greppa allvaret i bland när vardagen oftast är bra, och många helger också. Det gör att problemet förminskas och att jag inte känner mig tvungen att hantera det här då. Just då är det ju bra. För att jag själv ska våga tillåta mig se sanningen, på allvar, behöver jag få bekräftelse på att detta inte är ok. Hur dumt och självklart det än kan låta kanske. Det jag har gjort annorlunda efter den här gången är att jag vågat ta mig styrka och pratat med honom på ett annat sett än tidigare gånger. Antagligen för att jag på riktigt känner att det som fanns mellan oss är såå skadat och att jag tappar så mycket tillit och tro på oss. Jag blir både ledsen och ganska avtrubbad i känslorna när jag tänker på det som kan ske nu. Att gå isär. Vi som haft det så bra annars. Det är ju spriten som förstört! Den har lämnat en skugga över oss, och det känns såå onödigt! Jag har svårt att förstå hur han kan falla dit, gång på gång. När han vet... efter många råd och bra ord här i från orkar jag stå på mig lite mer denna gång. Jag har tagit upp situationen varje dag. I går var jag så tydlig att jag blev förvånad själv, men det var sådan lättnad för mig. Jag sa att jag glömmer inte bara för att vardagen rullar på. Den här gången var den sista. Att jag faktiskt inte kommer stanna kvar om det händer en gång till. Jag sa att vi ska prata om det här ofta, annars blir det som förr, det tas upp när det hänt sedan gömmer vi det dåliga i vardagen och nämner det inte. Inte fören det händer igen. Jag har sagt att vi måste sätta upp en plan, hur ska vi hantera framtiden. Vad ska gälla på somrarna eller på bjudningar exempelvis. Jag sa att jag kommer ha en plan för hur jag ska ta mig vidare på egen han om han inte slutar nu. Att jag vägrar ta den här skiten. Jag kommer vara med och jobba för att det ska bli bra, men funkar det inte så kommer jag behöva lämna honom.
Han blir ledsen. Jag ser att han mår så dåligt för det han gör mot mig, oss. Men han behövde nog höra mig säga det där. Han säger att han är livrädd att jag ska lämna honom men att han också förstår att han sårat mig så pass att han förstår om jag går. Han håller om mig som i desperation. Här blir det så dubbla känslor för mig. Som person stänger han ofta inne känslor och kan välja att inte prata om sådant som är jobbigt för honom. Men det gör också att han inte vågar ta upp dom här ändelserna i efterhand för att tex fråga hur jag mår. Det är för jobbigt för honom. Men jag då? Då blir det jag som stöttar och tröstar honom nu... den här gången måste han visa att han själv också ger allt. Hoppas vi kommer fram till en plan som är hållbar för oss. För oss och för våra fina barns skull.

Hej.

Jag har levt i många år med min fru som druckit alldeles för mycket och nu har jag begärt skillsmässa då jag inte orkar mer, vi har haft en väldigt turbulent relation i många år.
Vändpunkten gör mig var när jag läste boken " Djävulsdansen, bli fri från medberoende" den fick mig att vakna, förstå mina känslor, förstå min frus problem och särskilt mina egna då man hela tiden är som en hök över den beroende.
Jag har äntligen brutit mig loss, flyttar till egen lägenhet om några månader med barnen på halvtid.
Frun ",slutade" dricka sent i somras men jag har tyvärr hittat gömmor samt givetvis direkt sett när hon druckit även efter detta.
Klart man är orolig om det kommer att drickas när hon har barnen sen men det får jag ta då.
Hon har iallafall minskat drickandet från varje dag till att hon kanske druckit nån gång i veckan det sista.

Tänk på dig själv nu och försök komma ur djävulsdansen.

Jag går sönder i kroppen. Mina känslor svämar över.
Jag googlar om skilsmässa och läser om faser.
Känner mig delvis igen, men söker den extra dimensionen om att lämna nån med alkoholproblem.Med allt vad det innebär.
Oron för barnen varannan vecka?
Oron för om han är nykter med dem, kör bil osv.
Känslorna över att detta är alkoholens fel.
Kärlekssorgen.
Vad säger man till omgivningen?
Skal alla barnens føräldrar få veta? Är det bra før barnen?

Ja ni førstår.
som har gått igenom detta?
Hur gick det? Vad hände med vårdnaden? Hur gick det med barnen? Hur blev eran relation?
Blev han/hon nykter?
Osv

Tack för omtanken. ?

Idag mår jag bra, vi har pratat. Han skäms dock och sade förlåt, men tar nya tag. Vi har varit i skogen, undrar när det hände senast. Så olika vardagen ser ut med och utan alkohol. ?

Jag skulle önska han hade vänner. Han har dragit sig från sina vänner tycker jag, som de flesta dricker mycket. Hoppas han skaffar sig nya nyktra vänner. Nu känns det som att han bara har mig, då hans kontakt till familj och släkt drastiskt har minskat.

Jag vet mycket väl att jag inte borde känna så, men jag upplever att jag har mycket på mina axlar om han håller sig nykter eller inte ...

Har fått tid för läkarbesök på tisdag.
Nästa torsdag skal vi på meglingsmøte.

Det är mer ett praktiskt möte (men obligatorsilt för par med barn) där man kommer överens om hur man løser praktiska frågor.

Herregud. Jag skal efter 10 år och tre barn bli singel.
Inget ovanligt, men skrämmande.

Jag gråter.

Hade det blivit såhär oavsett.
Jag tror faktiskt inte det. Vi har alltid haft en fin relation. Vi är goda för varandra.
Alkoholen drar oss isär.

Men vad vet jag om det egentligen? Han menar nog att det handlar om andra ting också. Sant eller bara ett sätt att överflytta skuld?

Jag går parallet med sorgen før alkoholen nu också igenom denna seperationen. Ångesten för barnen, rädslan før allt det praktiska. Sorgen över alla drömmar som krossas.

Herregud, livet kan gøra ont ibland..

Och vad känner du idag?

Han går nu.
Jo det blev så. Och tankarna snurrar.

Beror det på det han säger, att vi inte funkar längre eller beror det på nått annat?

Tanken slog mig inte först. När vi pratade och han sa att han ser ingen annan utväg än att vi separerar så var jag delvis enig.
Jag sliter. Vi sliter.
Speciellt de sista veckorna. Och efter søndagen är det illa på riktigt.

Jag har ju levt i förnekelse så länge och därför inte förstått, och därmed inte heller vart så svår att leva med før han. Det är annorlunda nu.

Jag grät och sa att denna alkoholen var ond. Då sa han att det vara andra saker också. Menar han det, eller vill han inte ta hela ansvaret? Menar han att jag har skyld i detta? Med vad i såna fall? Eller är det bara ett sätt att försvara sig?

Han vill flytta ut. Helst idag. Menar att han kan flytta in i en airbnb lägenhet. Han vill ha barnen 50% från början. Jag är tveksam.

Tror inte att det är en superbra ide att han skal ha barnen varannan vecka boende i en airbnb lägenhet. Jag litar ju inte heller på att han håller sig nykter. Før det är den andra biten här?

Flyttar han ifrån mig (oss) eller flyttar han till möjligheten att dricka?
Jag vet inte.

Och jag vet inte heller hur man gør i denna situtionen?
Jag har kontakt min läkare før råd?

För å ena sidan vill jag ta mitt ansvar ovanför barnen, men vet inte hur jag skal göra det när jag inte har dem? Hur löser man det?

Jag vill inte vara beroende av systemet men jag kan ju knappst gøra nått utan det?
Jag har beställt så kallad mäklartimme men vet inte om de har myndighet att neka han sitt samvær som jag tror han har krav på?
Vem kan gøra det?
Vem kan følja upp att han är nykter?

Hej,

Jag känner mig så skyldig som ens skriver här. Min fråga där jag gärna vill ha input är hur man vet om nån har problem med alkohol?

Min man är världens bästa man och pappa när han vill. Men det som svävar över oss är en vän till honom som helt klart dricker alldeles för mkt o som alltid drar med min man i det. Min man är vuxen så jag skyller inte på vännen, men även om vi har pratat innan och min man har lovat mig att det inte ska bli så sent eller mkt så blir det så. En gång ljög han för mig om att han var där när de istället hade tagit sig in till stan för att gå på krogen (vilket är ett projekt i sig då vi bor långt ute på landet). En annan gång skulle vi fira jul med min mans barn men på morgonen innan de kom så stack mannen och vännen iväg för att fiska och jag fick hämta en jätte, jättefull man. Han kunde inte ens stå, snubblade hemma och spydde ner allt och bara satt på golvet och skrattade och jag fick höggravid städa medan barnet och exet var på väg till oss. Han var jättefull o missade hela julklappsöppningen, satt bara o upprepade samma sak. Jag fick dela ut presenterna eftersom att han inte riktigt kunde stå.

Det finns några fler såna här incidenter, men de är inte jättemånga på de sju åren vi har varit tillsammans. Det som är den gemensamma nämnaren är att han inte kan hantera mängden han dricker i sällskap med sin vän och det spelar ingen roll om han då är själv med barnen eller om vi har viktiga planer. Det blir alltid mer. En gång när jag inte var hemma så la han sig för att sova i snön, jag försökte ringa honom så många gånger, hans familj osv. Till slut svarade han och gick hem. Så framförallt är jag orolig för barnen, nu är de stora barnen så stora så utöver att de tappar respekten för honom kan han inte utsätta dem för något allvarligt, men vår lilla son är jag orolig för. Vill inte lämna min man ensam med honom om inte stora barnen är hemma.

Min man anser att jag är en väldigt tråkig, kontrollerande och stel person som inte kan släppa loss lite. Jag tycker inte man ska vara full framför barn, vilket han inte håller med om. Jag kommer från en familj där de vuxna drack max två glas vin och inget mer så jag vet inte om jag överreagerar eftersom det endast är en halvfull sådana här större incidenter, men å andra sidan tycker jag de är så allvarliga och läskiga eftersom det hade kunnat gå riktigt illa.

Min man sköter sitt jobb, det är på semestern han dricker (då dricker han öl hela dagen från lunch, men han säger att han inte dricker de starkaste längre och bara små burkar eftersom jag är så tjatig/tråkig). Har bett honom att inte dricka så mkt framför mina föräldrar men sist kunde han ändå inte hålla det utan drack tre starköl på en middag vilket är mkt i vår familj. Så jag får känslan av att han inte kan kontrollera det riktigt.

Jag är lite rädd att jag överreagerar och dömer honom för hårt. Men samtidigt är det jättejobbigt att alltid ha ont i magen när det närmar sig helg och inte veta hur han har tänkt sig det hela. Det är jobbigt att vara sur och grinig och känna att jag måste ha kontroll och hela tiden ligga steget före. O jag är också rädd för att lämna honom, dels älska jag ju honom men jag älskar verkligen inte hur jag har blivit som person. Trött, sur, grinig och som att jag inte riktigt vill känna efter hur bra den här relationen är för mig egentligen. Nu kan jag iaf se till att mitt barn får en nära relation till sin pappa, annars skulle det bara bli varannan helg och det är ju helgerna som är kritiska hos oss. Tror jag.

Zhelma, jag blir så berörd av ditt inlägg. Det påverkar oss oerhört att vara medberoende. Jag har lärt mig en del de senaste åren och mest har jag lärt mig genom detta forum. Idag är jag fri från mitt medberoende. Och jag levde med mitt ex i 12 år. Jag är glad att vi inte var gifta för då hade jag varit illa ute med Kronofogden och allt. Istället omvandlade jag lån till gåvor mentalt och tänker att det kostade mig en del pengar att vara medberoende och samtidigt så insåg jag att jag lärde mig verkligen något mer. Jag har lärt mig att uppskatta det enkla livet. Hälsan och att vara i nuet.
Jag vet hur skam och skuld känns och jag var på väg att ta mitt liv då jag förstod vilka uppoffringar jag har gjort. Och att jag levde som jag levde med honom. Jag levde i en misär. Och utåt så trodde hans nätverk att vi hade det gott eftersom han hade en helt annan ekonomi när vi träffades. Han var ekonomiskt oberoende på många sätt, men det räckte inte för honom. Han ville vara med och han var med. Och jag såg många människor falla, i missbruk och hur vissa höll på med ekobrott. Det var hemskt att se det och förstå att mycket är en fasad. Ännu värre tycker jag att det är att se idag och förstå vilka fruar som är med och spelar spelet liksom täcker upp fasaderna.

Jag skulle gå och prata med någon om jag var du. En läkare kan skriva remiss till psykolog eller kurator. Det är bra för hälsan att lätta på orden som kan behöva komma ut. Ta den hjälp du behöver. Den kommer inte och knackar på din dörr.

Allt gott till dig.

Mitt ex valde också flaskan. Jag trodde att jag skulle bilda familj med honom och idag är jag jätteglad att vi inte har barn. Jag kunde inte skaffa det med honom när jag såg hur illa det var. Han var som ett stort barn som jag fick ta hand om istället och jag gav honom fickpengar varje vecka, men det var mitt fel och jag behövde lära mig.

Livet. Acceptans. Släppa taget. Kanske du möter en ny kärlek om du inte redan har gjort det?

Ta hand om dig!

Hej, viket stort beslut du tagit. För dig själv och för ditt liv vidare. Jag är säker på att du har gjort ett val som känns bra för dig och jag tror att du kommer att upptäcka så mycket nytt och så mycket glädje för dig själv i livet. Det låter som du gjort allt du kunnat och du är bara ansvarig för dig och dina barn. Du är inte ensam om att det blev så här.
I en relation är båda lika ansvariga. Men om en människa missbrukar så handlar det om så mycket mer. Hoppas att du landar väl i egen bostad i december. Och landar i dig själv i din nya situation.
Allt gott!

Sedan jag läste boken om art bli fri från medberoende/djävulsdansen och att jag hittade detta forum hjälpte mig i min egen resa.
Jag lyckades tillslut få klarhet i mina egna känslor och tankar jag burit på så länge.
Vi gick på familjerådgivning och det gav mig oxå bara mer beslutsamhet då jag insåg att jag måste tänka på mig själv och barnen.
Jag har nu tackat ja till en lägenhetnsom jag får tillträda i mitten av December.

Min fru har varit i en rejäl svacka sedan jag meddelade att jag ville skiljas och har tyvärr hittat vin flaskor gömda igen.
Hon har inte vilja ta hjälp mot detta än men jag hoppas hon honser vissa saker.
Hon har varit rejält bitter mot mig men efter ett samtal hon hade med vår 9åriga dotter så klarnade nog vissa tankar.

Hon har nu sagt att hon förstår beslutet och att det ska inte vara vi, det gör bara då ont efter allt vi varit med om säger hon.

Vi får se vart allt tar vägen men jag känner mig starkare och mer beslutsam för varje dag som går.

Det är ett sånt otäckt inlägg det du skriver. Du ställer frågan om vem du ska prata med. Du kan ju söka till vårdcentralen och prata med en kurator. Kan vara bra att få lite perspektiv hos någon eller.fortsätta att skriva här. Det är många som kanske borde lämna, det är alltid mer komplicerat än att bara glra det. Själv kommer jag från andra sidan. Det är därför, med den personlighetsförändring du beskriver som jag upplever ditt inlägg som extra skrämmande. Att dricka på det sättet så att man helt tappar sitt omdöme och sin person borde vara en stark varningssignal. Vad gör din man, mer än gråter? Han måste söka hjälp. Hur ställer han sig till det? Han har passerat alltför många gränser. Bor ni nära Stockholm kan ni gå tillsammans till Riddargatan 1. Här på alkoholhjälpen finns också en wenbbasersd ”kurs” som han kan gå om han vill sluta eller avsevärt dra ner. Är era barn stora? Då kanske ni kan prata med honom tillsammans. Beskriva hans personlighetsförändring och hur läskig han blir. Varför dricker han? Tycker egentligen att det han har gjort är så oförlåtligt så han borde må illa bara av tanken på att dricka. All styrka till dig och det finns kanske ett alternativ till att lämna och det är att han söker hjälp. För både hans och din skull. Såhär kan ni inte ha det. Om han reagerar någorlunda normalt så har han nog en väldig ångest över det där. Jag blir därför väldigt bekymrad över att han fortfarande dricker en droppe. Eftersom jag kommer från andra sidan vet jag att det är svårt att sluta och att han måste vilja själv, inte ens då är det lätt. Men med den kontrollförlust som han har så borde han vara motiverad att aldrig mer ta en droppe. Han skadar ju den han älskar. Det satt långt in för mig att inse att jag skadade när jag sällan var berusad och aldrig elak, men man skadar ändå med oberäkneligheten och oron. Och icke att förglömma den personlighetsförändring som man genomgår. Finns det någon annan som kan prata med din man? Han behöver vakna. Och det är inte du som ska skämmas i det här. Du vill inte lämna men du är rädd för när det ska hända igen. Jag dricker inte mer, till stor del för att det kostar för mycket i min relation. Min familj ska inte behöva leva med den oron. Mår förövrigt mycket bättre av att helt lägga av. Kan jag sluta så kan han göra det.

att använda tiden som redskap. Och jag vet att det är svårt till en början. Jag är mest gul. Lite grön. Inte alls röd eller blå. Och det är mest på kul tänker jag. Men då förstår jag dig lite mer.

Oavsett hur vi är som människor och hur vi fungerar så är det inte dumt att veta sitt varför när en gör val. Medvetna val. Och för att valen ska kännas medvetna så behöver vi kontakt med oss själva. Du behöver kontakt med dig själv. Eller så väljer du ett annat sätt om det passar dig bättre.

Att välja att få kontakt med sig själv och göra medvetna val är ändå ingen dum ide. Jag går ut i skogen och sitter på ett underlag vid ett träd. Jag tar av mig så länge marken tillåter bara fötter och så går jag runt eller bara står, i ett parti där jag känner att jag kan göra det. Det är ett sätt att jorda sig och få kontakt med naturen och sig själv.

Meditationen som jag utövar dagligen, efter behov och hur min tid är, så har jag funnit ett sätt att göra medvetna val i allting i livet. Och då har jag övat i mer än 10 år. Jag mediterar annorlunda idag än för 3 år sedan, då jag trodde att det skulle vara på ett visst sätt. Sedan förstod jag att jag kan alltid lyssna på kroppen. Vad behöver den. Hur och var vill jag meditera.

Om du inte vet, eller om någon annan inte vet vad en meditation innebär så handlar det om att känna sina andetag. Att bara följa dem och sitta, stå, ligga eller gå. Du kan även vara i rörelse när du känner din andning och upplever den.

När du är medveten om att du kan förändra dina andetag genom att ta djupa andetag. Ta flera djupa andetag och känn hur det känns i kroppen. När du behöver. Det är då som vi kan ge oss själva en avslappning. Och det finns massor med videos på youtube om det.

Sen kan du lära dig hur du kan tänka kring tankar, göra kroppsskanning, rörelser och annat. Men om du inte övat på en meditation så gör det gärna.

Jag hör att du tränar och det är bra. Och att du sover bra. Det är jättebra. Jag tror att du skulle må gott av att stilla dig i vaket tillstånd. Och öva på att tillämpa en SOAS, att stanna upp och observera, acceptera att det är som det är just nu, svara eller släppa taget. Det är en metod som en kan träna i och googla på det och se om det gör dig nyfiken.

Då finns det så många möjligheter att dela i mindfulness online. Med många duktiga mindfulnesslärare. Och de är alla människor och de flesta människor har upplevt svårigheter i livet.

Om du har möjlighet att prova på mindfulness i en grupp eller någon enstaka mindfulnessmeditation, så gör gärna det.

Om du googlar så finner du utövare som gör det via zoom. Det finns en grupp för alla! Genom corona så har fler mindfulness/yoga och - meditationslärare skapat plats för online meditationer. Och det gör också att de som inte har provat så mycket meditation ännu får en ny värld att upptäcka.

En fin möjlighet. Och alla delar lite. Om en vill. Det är förstås valfritt.

Jag önskar dig att du hittar ett sätt att stilla dig och att du övar på att använda tiden till att landa. I vad du behöver och vill. Det som blir bäst för dig och barnen. Och för pappan tänker jag. För er alla.

Den process han är i kommer ta den tid som han behöver.

Du har ansvar för att du har det bra, för att barnen har det bra. Och jag tror att det är fint för er om ni kan hitta en lösning som passar er så att ni kan låta tiden ta den tid det tar. Livet är en process. Att upptäcka ett medberoende och en partner som missbrukat är inte lätt. Och som döljer. Och som dricker trots antabus. Det är inte ovanligt. Det är inte farligt. Det uppstår en allergisk reaktion. Nej, du kan inte se hans journaler.

Du behöver komma fram till hur du vill leva ditt liv. Och du bör inte stressa fram det. Det som är så fint med mindfulness. Det är att vara i nuet utan att värdera eller döma.

Där din kropp är där är också du. Du kan inte påverka historien. Du kan välja riktningar hur du vill ha det framåt. Men du behöver inte oro dig för framtiden. Om du är i nuet. Och det är en konst. Som alla kan uppnå. Om en övar.

Och jag övar hela tiden. Och jag är också här just nu. I varje ögonblick. Mindfulness handlar om att träna uppmärksamhet, medvetenhet, medkänsla med sig själv och andra.

Det är den bästa investeringen i min egen hälsa som jag någonsin har gjort. Minfulness är ett förhållningssätt. Hur en vill leva.

Kanske det finns någon möjlighet för dig att prova det någonstans via vården eller i en yogastudio.

Med omtanke och hopp om att du ska finna ett sätt som passar dig.

Jag hoppas förstås att alla här inne får tillgång till en bättre balans. I nuet. I livet. Och upplever livet. När det pågår.

Bra beslut! Kanske det bästa du någonsin tagit.
Du har blivit stark och tagit stor kliv framåt.

Kramar från Azalea??