Senaste kommentarerna i forumet

Låter underbart att du kommit dit, jag har liksom kommit halvvägs, kommit av dansgolvet men blir uppbjuden om och om igen och har så svårt att stå emot när det är kärleksguden som bjuder upp.
Sen blir man lika förbannad på sig själv och besviken när man upptäcker att det återigen är djävulen som man står med i famnen.

men det är ett underbart stöd att gå in här och läsa och se att man inte är så ensam och galen som man känner sig. Så en dag kanske jag inte ens kommer till förhoppningsvis dit du är..... och kan gå hem i tid 😎🎶

Tack! Ja, det har varit tungt och tröstlöst i flera år men nu finns hopp att vi kan hitta varandra på nytt. Vi har bättre kommunikation nu när alkoholen inte spökar med all förnekelse från hans sida. Lögnerna är värst så jag förstår dig mycket väl och bristen på tillit gör så allt är emotionell sankmark i relationen. Hjärtat sjunker mer och mer och önskan att lämna växer i samma takt. Vad jag har förstått så är lögnerna ett skydd och kommer automatiskt. Allt från helt banala saker till sånt som ska hemlighållas till varje pris. Smärtsamt och svårt att utsättas för mer eller mindre dagligen. Utestängningen tror jag också är ett skydd, ett försök att hålla ihop sig själv, det egna jaget som flyr med hjälp av alkohol och svagheten som inte får synas. Som t.ex. oförlösta barndomstrauman. Känslor som stoppats undan istället för att fått tagit plats där och då. Vi har alla nånting som satt sina spår. Traumat tar varje tillfälle i akt i ett försök att få ett avslut. Kommer man för nära så visar det sig oftast i reaktiva återkommande mönster. Att vilja är en sak och att våga är en annan. Det behövs både mod och styrka att möta sina inre demoner men inte på nåt sätt omöjligt. Inget som man direkt fixar utan stöd och hjälp tänker jag. Annars hade man ju gjort det redan.

Får du nåt stöd själv? Vad behöver du?

@Stark2025 tack själv för att du skrev! Vi är i samma soppa allihop här men jag unnar er alla (liksom mig själv) avstånd och lugn och ro! Det är guld värt att inte dansa djävulsdansen längre. Kliv av dansgolvet, byt låt och gå hem i tid, liksom... 🤗

@Sargad Så tungt det låter, vilken kämpe du är! Och han med! Känner du att ni har en bättre kommunikation nu? Min sambo har mycket från barndomen att jobba med, tror allt grundar sig i det💔 Jag är dock så rädd att jag i hjärtat är påväg bort efter alla lögner.. 🥲 Vill finnas där och stötta honom men han stänger mig ute

@låtosshoppaspå det låter tufft. Vill du berätta mer?

de sista meningen du skrev träffar mig helt och fullt. Skulle just gå in på forumet och skriva av mig..... Skulle ha överskriften Lämna eller stanna kvar.
Jag är i ett förvirrat töcken min kärlek, mitt förnuft, Al-anon texter, Al-anon gruppen, hans dåliga sidor, hans bra fina kärleksfulla sidor, omgivningens åsikter ALLT i en enda soppa och jag vet inte vad jag vill vad jag bör göra.

Enligt Al-anon ( är super bra och hjälper mig mycket så missförstå inte det) ska man förlåta så mycket, inte vara bitter, minnas de dåliga mm
Men när han sätter oss och vårat förhållande i skiten om och om igen hur ska man då orka släppa ilskan och vara förlåtande.

Förlåt kidnappade din tråd, men ville säga att din sista mening gav mig en lite knuff i tanken iallafall. För jag tror nog i mitt förnuft att ni som skriver här sitter på sanningen
Så tack för dina ord

Det har varit en lång och intensiv period, många bråk och samtal oss emellan. Lögner, besvikelser och ultimatum samt hjälp utifrån. Största insikten för maken var mötet med hans inre övergivna barn genom meditation och feberdrömmar. DET förändrade allt från att vilja till att de fakto sluta. Nykterheten är fortfarande väldigt ny och äntligen efter åratal så känns det hoppfullt samtidigt som jag är livrädd att det inte håller.

@Sargad Vad bra att han slutat , tog han hjälp? Ja det verkar som att han vill ha en förändring men jag tror att det kommer bli en tung resa framåt. Han är väldigt distanserad just nu och säger bara att han mår bra när jag frågar honom, men jag ser ju att han inte gör det. Han svarar mest bara på tilltal just nu. Jag antar att jag bara får låta honom vara ett par dagar och ta upp samtalet igen och se vad han kommit fram till.. terapi hade nog varit det allra bästa

Jag känner igen mig till viss del, speciellt känslorna av hopplöshet och att inte vilja vara kvar i förhållandet om missbruket fortsätter. Jag har en make som tills helt nyligen har skåpsupit i åratal. Din sambo har dock självinsikt till vad som är grundorsaken till missbruket och det är början till förändring. Om hen verkligen vill. Samtal för större självinsikt behövs för hens del. Stöd och terapi? Styrkekramar!

Känner att jag bara vill skriva av mig. Kanske någon kan relatera. Min sambo sedan 13 år har alltid varit glad i alkohol och jag har i många år haft en magkänsla att något inte helt stämmer med honom, men inte förstått vad. Han är en rolig, snäll och välfungerande person, bra med barnen och sköter om hushållet. Men ofta är han väldigt låg, innesluten och irriterad. Jag upptäckte för några år sedan en stor gömma av tomma vinflaskor/spritflaskor. Han sover ofta på soffan, har svårt att komma upp på morgonen och har oftast en dålig andedräkt. Vi har pratat mycket om att han verkar ha ett problem med alkohol och han har berättat att dricker när han mår dåligt/tycker illa om sig själv. Han har lovat att sluta smyga men jag har vid flera tillfällen hittat tomma flaskor i garderoben eller väska. Hans kropp mår inte bra och för kanske 6-8 månader sedan fick han konstiga domningar i foten och vaden. Han blev orolig och kollade upp det men fann inget fel. Det försvann efter nån vecka. Han blir också riktigt sjuk ganska ofta. Influensa, förkylningar, bältros. Jag har läst att alkoholen kan göra detta. Han påstår att han inte har ett stort problem och när jag säger att han ofta är trött, sliten och irriterad säger han att det är ju du med. Jag kämpar men jag känner att jag glidit ifrån honom emotionellt. Jag har kämpat med att lita på honom och sluta leta efter bevis men när magkänslan säger åt mig att nåt inte stämmer så hittar jag alltid nåt. Nu har vi haft ett prat igen och jag har förklarat hur det påverkar mig och att jag inte kommer kunna leva med honom om detta fortsätter. Han säger att han vill ha förändring men inte vad han tänker göra. Han är nu väldigt innesluten och allt känns bara jobbigt.. vi sa att vi ska prata om detta igen om några dagar så han får tid att smälta allt och komma med förslag på hur han ska gå vidare.
Är bara så uppgiven 💔

Trodde att det skulle lugna ner sig efter att exet sa upp sig från jobbet för att undvika att få sparken, och stack hem för att "få lugn och ro".
Men nej... Han kaosar vidare, trakasserar sin förra chef om nätterna med ändlösa fylleklagomål för att få referenser (vilket han inte får) och nu har han också hotat med att dyka upp på jobbet igen för att få som han vill, för att "jobbet förstör hans liv".
Alkoholmissbruk och psykisk ohälsa är en väldigt läskig kombination. Att denna person fortfarande lever är ett rent mirakel, men tyvärr är han väl på en inslagen väg som bara kan sluta på ett sätt. Jag kan bara tacka högre makter för att vår relation tog slut för fem år sen och att jag slipper leva mitt i det här. 🙏🏻
Till er som kämpar: låt inte åren gå. Agera! Det blir inte bättre. Det blir sämre.

Fy @sukada vilken tuff sits och vad svårt att hantera när situationen är akut men du har svårt att få gehör för hans behov av tvångsvård. Det finns nog inget klokt att tipsa om som du inte redan vet, förutom att kontakta 112 om du är orolig för hans liv. Utifrån hur du beskriver det så kanske situationen kommer att ställas på sin spets på ett sätt eller ett annat snart, att någon annan än du reagerar och agerar. Har du något stöd eller någon att prata med om hur du mår i allt det här?

@Ros Vad fint att samtalet fungerade. Det kan inte vara meningen att någon skall behöva trippa på tå i en relation.

Hej Lars. Tråkigt med din bror. Inte lätt att se sånt drabba ens nära. Har din bror haft alkoholproblem länge? Är han behandlingsmotiverad kan han skriva en egenremiss till en beroendemottagning. Är han inte behandlingsmotiverad men du ändå är orolig kan du skriva en orosanmälan till socialtjänsten.

Heja dig!!! STOR KRAM ❤️

Jag har en bror som den senaste veckan bara verkar ligga till sängs och dricker.
Jag försöker få honom att söka vård, är det vårdcentralen man ska vända sig till?

Jag lämnade i april, är inte längre särbo, och livet är lättare än på länge, var på semester ensam, jätteskönt. Dock vägrar han att acceptera att jag vill leva själv och kontaktar mig konstant och blir arg när jag inte svarar eller dröjer med att svara. Han kastar ur sig elakheter men det räknas inte, hans elakheter är ju ingenting. Är rädd att han börjat stalka mig, det finns lite tecken på det. Otäckt förstås....
Jag njuter iaf av min frihet, att ta hand om mig själv och slippa nån annans alkoholproblem och allt kaos det skapat.

Du är inte ensam, vi är många som vet vad du går igenom här. Kämpa ❤️

@Åsa M tack för din input. Nej, det är svårt när det gått så pass lång tid. Man har liksom levt i det. Alkoholen har alltid kommit först och ibland har jag t.o.m. fördragit att han druckit då han annars blir så otrevlig utan sin öl. Jag lät det gå för långt. Det är som allt annat. Jag har sånt tålamod och står ut med så mycket men tillslut rinner bägaren över och då har det oftast gått för långt. Jag vill inte känna så här. Han är fantastisk på alla sätt och vis utan alkoholen. Ibland vill jag att han ska falla tillbaka för att jag är så frustrerad på hur länge han har hållit på. Från början var det inte så här. Det har blivit värre med åren och jag har sagt ifrån. Då har det blivit bättre kortare perioder och sedan börjar det igen.

Jag känner igen mig i det du går igenom. Mitt ex har supit mer än halva livet och alla mina känslor för honom försvann när jag förstod hur illa det var. Om han känner annorlunda? Ja. Men det som var vi har dött, och det är inget jag vill ha tillbaka. Jag litar inte på karln mer, och jag tror du måste fråga dig om det skulle fungera att börja om från ruta 1. Man vill tro det, men är det sannolikt att det skulle fungera? Jag tror att samtalsstöd med någon som är van vid alkoholberoende kan vara en bra start för att få hjälp att reda ut tankarna. Att vara medberoende är inte något man bara tillfrisknar från, liksom att vara alkoholist.

@HellenII icke desto mindre ÄR det en sjukdom enligt den internationella sjukdomsklassifikationen som Världshälsoorganisationen har och som alla länder använder. Förstår man att det är en sjukdom så förstår man också att det inte går att resonera någon frisk. Han behöver vård, frivilligt eller via tvång, men han kan troligen inte göra andra val eftersom han är svårt sjuk. Som anhörig måste man acceptera det.
Här finns information om diagnosen och hur sjukdomen yttrar sig: https://icd.who.int/browse/2025-01/mms/en#1580466198

@HellenII icke desto mindre ÄR det en sjukdom enligt den internationella sjukdomsklassifikationen som Världshälsoorganisationen har och som alla länder använder. Förstår man att det är en sjukdom så förstår man också att det inte går att resonera någon frisk. Han behöver vård, frivilligt eller via tvång, men han kan troligen inte göra andra val eftersom han är svårt sjuk. Som anhörig måste man acceptera det.
Här finns information om diagnosen och hur sjukdomen yttrar sig: https://icd.who.int/browse/2025-01/mms/en#1580466198

@has tack för dina ord. Jag kan känna sån ilska till att jag låtit det gå på i så många år bara för att jag blev medberoende. Jag själv drack måttligt på helgen tills för två år sedan då slutade jag helt. Jag hoppades väl någonstans att mannen skulle tycka att det skulle kännas konstigt att dricka ensam men så var det inte. Han tycker ölen funkar som en motor för honom. Utan den saknar han motivation och allt känns tråkigt. Jag är glad att han nu är utan sin öl men jag bär på så mycket frustration att jag hoppas han åker dit igen på det. Hemskt jag vet…Det hann gå för lång tid. Jag hoppas att jag ska läka och bli av med min frustration så vi har en framtid ihop.

@Hoppfulla jag känner igen mycket av det du beskriver, även om det inte blev så många år ihop och vi inte hade gemensamma barn.

Vad gör man med alla känslorna, jag tänker att det kan vara bra att söka samtalsstöd för egen del. Framförallt för att reda ut alla känslor och tankar.

För att någon med beroende ska sluta behöver de komma till egen insikt för att förändringen ska kunna bli hållbart, det låter inte riktigt som att din man är där just nu? Det handlar ju om mer än själva drickandet, att ta tag i orsakerna till att det blev som det blev.

Min exman slutade dricka, var helt inne på att gå till botten med allt. Verkade väldigt lovande! Men efter att ha varit nykter (vad jag tror i af) något drygt halvår så kom de gamla mönstren tillbaka. Från ”du har räddat mitt liv och fått mig att se att jag är alkoholist” till ”det var bara lite otur och du var en del av anledningen till att jag blev alkoholist”.

Så jag tänker att det är ett stort jobb för den som dricker. För att en som anhörig ska orka den processen tror jag också det är viktigt att den beroende kan ta på sig ansvaret för all skada den gjort.

Med det sagt så är det ju fullt möjligt, om uppvaknandet håller i sig.

Så försök fortsätta med det du redan gjort - skifta fokus till dig själv. Och ta hjälp, det du går igenom är väldigt tungt att bära på egen hand❤️

Jag lever med en man sedan många år tillbaka och vi har barn. Hans öldrickande har gjort att jag glidit ifrån honom mer och mer. Det har varit så många år när ölen spelat stor roll i våra liv. Det började med helger för att sedan bli både på helger och vardagar. Jag var den som fick hålla ihop familjen. Hans korta stubin gick ut över alla oss andra och fick han inte sin öl blev det ännu värre. Vi upplevde honom trevligare med ölen i sig än utan. Under alla dessa år har jag varit medberoende. Det var först för ca två år sedan som något gick upp för mig. Så här ska det inte vara, det här är inte okej. Jag vill inte leva på det här viset längre och mina barn ska inte behöva ha en pappa som dricker varje dag och blir någon annan än den han är. Jag började påtala detta för mannen som tyckte jag överdrev. Han sa att jag ska dra ner på det till helgerna. Det gick ett tag som så många gånger förr sedan blev en dag till och en till och en till…Jag kände att jag mer och-element drog mig undan. Försökte hitta på saker att göra som jag mådde bra av. Helgerna satt vi mest bar för sig. Han i sin bubbla men sin öl och och jag på annat håll. Visserligen under samma tak. Jag blev mer och mer äcklad. Så fort jag hörde hur en burk öppnades så fick jag en rysning genom kroppen. Det här fortgick och det blev mer och mer tjafs om den här ölen. Tillslut sa jag att nu har jag fått nog. Nu blir det ingen mer öl annars flyttar jag. Han slutade och har varit utan den ett par veckor nu. Problemet är att jag kan inte bara få alla känslor tillbaka. Jag är besviken och ledsen. Jag vet att han kämpar men det har jag också gjort och gör. Jag älskar honom men jag känner mig inte attraherad på samma som jag var tidigare. Jag känner mig så jävla tråkig men det har gått så jäkla många år och mycket har blivit förstört. Han själv tycker inte att ölen har förstört något det är bar jag som tagit något han älskar ifrån honom. Vart tar jag vägen med mina känslor. Han har nog med sig själv och sitt kämpande.