Senaste kommentarerna i forumet

Så är det absolut

Men jag tror att besparar man barnen några upplevelser genom ett besök hos mormor så är det bra. Och att det kan vara ett steg i rätt riktning för den föräldern, samt en trygg paus för barnen. Samt att fler vuxna får insikt i situationen - och kan erbjuda stöd.
Men de är givetvis lika oroliga i tankarna när de är där som i hemmet.

I mitt fall handlar det om en periodare och som du skriver en otroligt fin och omtänksam man. Men det hjälper inte när det blir riktigt illa den där helgen ..

Ha en riktigt fin dag 🤗

Bella ja vad kan man göra?
Alla vi som lever i detta försvagas och bryts ner och blir ofta isolerade.
Vi har inget stort gäng vänner som står kvar.
Att "riva upp" barnen för att åka till mormor eller en vän kan man göra ett par gånger men inte återkommande.

Det är ju precis som för alkoholister en resa mot tillfrisknande man måste göra och det är mycket svårt när man är mitt uppe i det.

Alla har sina val att göra och som utomstående tror jag att stötta lyfta och motivera kan vara bägen.
Föreslå terapi,självhjälpsgrupper och orka ställa upp för den nyktra föräldern.
Men det är väldigt svårt.
Mitt drickande ex var en utmärkt och kärleksfull förälder,så allt är inte svart eller vitt.

@Ullabulla
Så är det - men ändå så svårt..

det är synd om den icke brukande föräldern som är medberoende
Men med det sagt kan man inte bara trösta och låta barn växa upp med ett aktivt missbruk

Som så många nu vuxna barn säger - många såg, ingen skyddade mig..

Sedan förstår jag - såg inte heller varningssignalerna först trots att de lyste rött - ville inte och blev helt ställd när min vän varnade mig att hon inte kände igen mig
(Hon är uppväxt i ett hem med grav alkoholism och har en fruktansvärd erfarenhet som präglat hennes liv)

Men frågan är då vad omgivningen kan göra? Tänker att det är bra att uppmuntra den icke brukande föräldern att söka hjälp? Att utomstående vågar anmäla och påtala oro?
Någon måste ju föra barnens talan när vi medberoende inte kan…
Hur svårt det än är… de flesta undviker och vill inte bli inblandade tyvärr.

@Letlive förstår din tanke/känsla där och tänker att det generellt är svårt med jämförelser av olika sorters sjukdomar.

Tänker att det finns många andra sjukdomar inom psykisk/beteendemässig ohälsa. Samt många beteenden som kan leda till följdsjukdomar, så som rökning, grav övervikt, inaktivitet, stress osv.

Jag anar en frustration bakom det du skriver och kan känna igen den.

Frustrationen som gör att man bara vill ruska om den som är beroende så att de bara ”skärper sig”. Det är så svårt att stå bredvid och se hur allt faller samman utan att alkoholisten bara tar tag i det och slutar dricka!

För mig har det känts hjälpsamt att luta mig mot WHOs definition av alkoholism som sjukdom. Den underlättar för mig att få fatt i känslan av att missbruket inte handlade om mig eller oss som par.

Saker som sades och gjordes under min mans aktiva alkoholism gör ändå ont, men att se sjukdomen ger mig perspektiv.

Hur maken beskriver sitt sjukdomsförlopp har också gett mig förståelse för att han inte kunde välja, alkoholen gjorde valen åt honom.

Boken Beroendepersonligheten beskriver också hur den sjuke gradvis försämras och tappar kontrollen över sitt drickande, sig själv och sitt liv.

På samma sätt som många andra psykiska/beteendemässiga sjukdomar gradvis kan försämras tills inget i livet längre är sig likt.

Jag tror att många mindre bra val runt alkohol längre fram faktiskt kan leda till att man inte längre väljer själv. Men jag har ju inte någon egen erfarenhet av det, utan har bara upplevt det ”i andra hand” bredvid min man.

@Ullabulla, så starkt av dig att beskriva det svåra! Jag tänker att medberoendet på många sätt fungerar som beroendet, vilket kan vara oerhört frustrerande att stå och se på utifrån! På samma sätt behöver nog den som är medberoende själv hitta fram till sin vändpunkt, där man börjar att tillfriskna.

Tack för era tankar och er input❣️🙏🏼

Jag råder dig till att söka hjälp för det blir värre. Börjar med folköl sen trappas det upp… En dag blir han så full att du måste ringa 112 eller polis då gör de orosanmälan ändå. Tänk på dina barn, sök hjälp! Vissa hyresvärdar är förstående och vill hjälpa med om man är ärlig.

Det är inte säkert att han når insikt alls. Man kan inte räkna med det. Det beror på hur sjukdomen utvecklas. Mitt ex tog två år på sig efter att vår relation tog slut för att ens be om ursäkt för sitt svineri. Så jag tror man tjänar på att vara lite, lite cynisk här.

Håller med ovan. Möbler är bara saker. Liv och hälsa är viktigast. Kan du lösgöra dig tidigare så gör det.

Tio dagar på antabus nu. Min fru har (mig veterligen) lyckats vara nykter. De första tre dagarna satt hon bara tyst och grät. Det kändes sorgligt att se henne så. De senaste dagarna nu lite mer lättirriterad. Är väl nu mest orolig för att hon ska tycka dessa dagars nykterhet bevisar att hon inte alls har problem och falla tillbaka i gamla vanor. Det jag också insett av att ha sett henne nykter nu är hur sjuk hon är. Dessutom hörde en gammal vän av sig och ville gå på fotboll på söndag. Min instinktiva tanke var att tacka nej eftersom om jag går hemifrån i fyra timmar ger det henne en chans att smygdricka. Varför tänker jag fortfarande så? Jag har agerat så i två års tid. Det har inte hindrat henne att dricka tidigare och kommer inte hindra henne nu heller. Jag förstår ju det rent logiskt. Jag tackade ja till fotbollen iallafall och jag vet om att jag kommer känna mig orolig när jag är iväg men det är väl bara att repetera: vi är alla maktlösa inför alkoholen.

Mitt lyckliga slut är att leva mitt liv efter mig själv. Jag steg av kaoset och började välja mitt egna liv.
Det lyckliga slutet kan se ut på olika sätt och det var precis det jag bestämde mig för att JAG ska må bra.
Då kunde jag inte leva i relation med en missbrukande man så jag lämnade.
Jag flyttade, jag studerar och gör precis det jag själv känner för. Jag jobbade stenhårt med att börja bli vän med mig själv, förstående och accepterande. Livet går upp och ner och det tar oerhört lång tid att återhämta sig men det går.
❤️

Har du någonstans att ta in dessa tre veckor. Det materiella är inte viktigt men att du inte råkar illa ut är det.

Diskutera ej flytten eller vem som ska ha vad och ha med en bekant när du tar det viktigaste.

Fler insikter.
I denna tråd och i andra här på anhörigsidan så kommer ofta frågan om barnens skador av att bo med en beroende.

I mitt fall så var medberoendet i vägen för kloka val.
Jag valde hellre min partner än mina barn.
Nu var han stora delar av vår relation förhållandevis frisk.
Dvs drickandet pågick mycket sällan när barnen var där pga varannan veckas boende.

Men min insikt är:
Jag hade troligen låtit mina och hans barn skadats ännu mer om hans sjukdom hade varit mer påtaglig.
Dvs jag som var "frisk" hade inte styrkan/kapaciteten att sätta stopp.
Bättre än så var jag inte.

Så där tror jag vi bör ha lite ödmjukhet inför situationer där barnen utsätts för sånt de inte alls ska vara med om.

Att vi som nu står utanför på rätt sida stängslet ger tips och råd och kanske någon typ av handlingsplan.
Att skälla hjälper inte så mycket.
Den andra föräldern är ofta fullt medveten om hur galet det är.

Jag förmådde i alla fall inte bättre.

@Tröttiz ja, jag hoppas tiderna har förändrats lite och att färre vuxna är beredda att låta barn utsättas för att växa upp alkoholisthem. Man blir ju märkt för livet av det. Mer mod behövs- vi måste ta bättre hand om varandra!

Jag hoppas att det är ett lyckligt slut jag lever i. Min man är alkoholist, mig veterligen nu nykter i två år. Innan dess nykter i dryga året med ett återfall för två år sedan. Min man har tagit sitt beroende och sin beroendepersonlighet på allvar. Han insåg vad han var på väg att förlora, och då menar jag inte bara mig och det liv vi har tillsammans, utan även sin egen hälsa och sitt välmående. Han tog hjälp, först genom kommunen - en klok och bra alkoholterapeut - som så småningom tipsade honom vidare till AA/ACA. För honom var det rätt väg att gå. Han arbetar hårt med sina känslor och inlärda reaktioner, i gruppsamtal, med yoga, läser böcker och lyssnar på andras erfarenheter. Han har en tuff uppväxt med bland annat missbruk. Alkoholistgenen i blodet. Han mår bra. Han går fortfarande på möten varje vecka och tar sig igenom ett 12-stegsprogram. Det är hans arbete, hans mående, hans ansvar. Var det slutar vet jag inte, inte heller om det finns ett slut på arbetet, om han någonsin blir klar. Men han mår bra. Han dricker inte. Han förstår till stor del hur han påverkat människor i sin omgivning. Han arbetar om sina invanda mönster och sätt att hantera känslor. Vi har en inte helt okomplicerad historia att leva med, lögner och svek. Det är inte alltid lätt men jag tror på oss. Jag känner förtroende för honom, även om jag alltid är medveten om att det kan gå snett igen. Vi har det bra, en fin relation där vi kan prata om det mesta. Det svåraste att komma förbi är lögnerna som varit, vetandet att han kan ta till den genvägen igen när han så bedömer att det är nödvändigt. Ändå, jag misstror honom inte. Vi tar oss igenom de frågetecken som dyker upp. Vi kan titta tillbaka och prata om det som var. Han ville och vill förändras. Han är motiverad och gör jobbet själv. Det tror jag är nyckeln till att det ska fungera. Jag vet att det finns många andra med ett, hittills, lyckligt slut. Ovissheten om det håller livet ut får vi nog leva med, och för mig är det värt det.

@Åsa M
Det kan kanske av olika anledningar vara svårt och en utmaning för en frisk förälder att göra aktiva val för sina barn kom jag att tänka på, men i detta är ju stöd av andra att lämna relationen / vara ett stöd för barnen, betydelsefullt tänker jag. Men för att komma dit bör ju "de andra" engagera sig ...

@Åsa M
Var det inte så att tidigare var tanken att "saker skulle hållas inom familjen", att man inte skulle blanda sig i? Håller med vad du skriver, att just blanda sig i bör man göra, bland annat i det fall du beskriver.

Jag har också en kompis som växt upp i liknande, för det första kunde hon inte förstå varför den friska föräldern inte bara drog och idag finns det en stor besvikelse över att föräldern "lät" barnen växa upp så. Besviken är hon också över de andra som såg och inte gjorde något.

Nej, precis, det går inte. Inget går in. Men hoppet lever ju, det är väl därför man försöker tills man själv går under eller relationen går i kras, vilket som nu kommer först.

Jag tänker på en annan sak och det är det här med att skydda barnen. Jag är uppvuxen med en kompis från ett alkoholisthem och hon sa en gång när hon var tonåring att hon inte fattade hur alla bara kunde lämna dem i sticket, med mamman som söp, pappan som var medberoende och två barn. Alla tog ju skada av det. Men alla runt omkring "lät" ju familjen hållas av någon slags missriktad respekt mot den sjuke. Istället för att den sjuke led så skulle alla lida. Det var så sorgligt när hon sa det och jag lärde mig av henne att aldrig acceptera att barn far illa för att man inte vill störa en familjekonstellation. Barn ska slippa se det där, punkt. Det är så grymt att låta barnen ta det bara för att man inte ids hantera det själv. En vuxens val av relation ska aldrig gå ut över ett barn.

@Åsa M
Ja, så klart och tydligt. Hjärnan blivit beroende.

Det är det också som jag fattade (för) sent ... Man kan som inte "prata förstånd" med en sådan person, inget f6nkar. 🙄

Jag tänker att när hjärnan har blivit beroende så är det väldigt svårt att ändra beteende. Det är lite som med psykisk sjukdom. Hjärnan är kidnappad, hjärnan är sjuk. Jag har haft en väninna med bipolär man - där var det övertydligt att han KUNDE inte förstå att hans eget beteende inte var normalt. Det är det som är sjukdomen, liksom. Jag lärde mig mycket av det.

Alla kommuner har skyldighet att erbjuda råd och stöd till personer med beroende och till deras anhöriga. Om du ringer din kommuns växel så ska de kunna hjälpa dig.
I vår kommun är det kostnadsfritt (5-10 samtal/fysiska möten) och det går att vara anonym.

@Lilla Gumman
Ja, så har jag fått det förklarat. Vissa gånger blev jag arg och ledsen av att höra vissa saker av honom, men en förklaring till beteendet med att det mer har att göra med den person MED beroendet gjorde att jag fick åtminstone viss distans och inte reagerade lika starkt. Att det var så att säga beroendet som "talade".

Hans alkoholsvårigheter har pågått länge, länge och den här sommaren är jag tillbaka i gamla löften (från hans sida) och gråt och tjat/böner (från mig). Han får på sig till efter läkarbesöket och tydligen har han en samtalskontakt också. Nä, här går definitivt min sista gräns! Jag tror att han kan vara helt nykter och han ska alkoblåsa när jag kommer från jobbet. Helt nyktra perioder har aldrig varit något problem. Håller tummarna för det och i annat fall åker jag direkt någon annanstans!

Intressant att läsa Tröttiz förklaring om varför berusade personer ibland säger så fula och elaka saker!

Jag läste ditt inlägg för flera dagar sen @has och har tänkt på det. Du skriver väldigt fint och väldigt rimligt. En person vars hjärna är kidnappad av ett missbruk kan inte ta beslut på samma sätt som innan missbruket. Dessutom är ju alkoholism en erkänd sjukdom av WHO. Men efter att ha sett en släkting tyna bort i cancer har jag svårt med sjukdomsbegreppet i samband med alkoholberoende. Är alkoholisten lika kontrollös inför sitt eget drickande som min släkting var inför hennes egna cellers okontrollerade delning? Jag har svårt att känna det skulle vara så. Jag kan ju dock ha fel såklart. Hur tänker ni andra?

@Lilla Gumman
Men du sätt en tidsgräns.
Det är inte troligt att det kommer en vändning bara sådär - en lång resa om den ens påbörjas.
Du vill inte sitta i samma situation nästa år och året därefter.
Vilket är sannolikt. Tyvärr.

@Lilla Gumman
Hej.
Här ovan fick du svar att bollen skulle vara hos dig, så upplever jag det utifrån det du skriver.
Att du kan fatta dina beslut utifrån hur situationen ser ut.
Och ja, det kanske inte händer något fysiskt mellan er. Dock tänker jag att du i hans alkoholrumba kan komma i vägen och att du blir skadad.
En person med beroende håller säkert av anhöriga i dens närhet, men att få till stånd en sund relation begränsas av alkoholen. Det är alltså alkoholen som styr. Och då hjälper inte anhörigas hot, vädjanden, gråt m.m. .... Jag har förstått att det där med att kalla anhöriga fula ord, att det ofta är känslor som egentligen har att göra med de själva och det destruktiva. Att de emellanåt känner sig frustrerade / känner skam över situationen och att genom att slänga iväg skopa ovett till anhöriga kan känna sig lite bättre för en stund. Hur märkligt det än kan låta ... Så har jag förstått det.

KRAM.

Tack för svar 😌 Ja, jag bor hemma men håller mig undan på övervåningen i ett av barnens gamla rum på kvällarna. Han är mycket (!!) ångerfull och säger att han är oerhört skamsen, sorgsen och förstår att det här är över alla gränser. Han beskriver själv hur han har en total minneslucka av kvällen. Hans plan är att vara nykter i två månader och nu har han bokat in provtagning precis i början av september och därefter blir det ett läkarbesök. Just nu känner jag att jag gömmer mig därhemma och avvaktar vad han säger efter det.
En psykolog har beskrivit det som att "hjärnan blir kidnappad" på alkoholberoende person och jag tänker att han behöver en längre tid innan han ens har en chans att fungera som vanligt. Bella70, jag tror du har helt rätt i att jag får betrakta honom som en psykiskt sjuk person.