Senaste kommentarerna i forumet

Förstår precis hur du känner och hur du kämpar och att du varken vet ut eller in. Jag levde så till och från i 20 år men de sista åren var det intensivt. Det tog mig oerhört lång tid att förstå att inget jag gör kan hjälpa honom. Först när jag förlikats med den tanken och på tanken att vara själv med barnen påbörjade jag redas att lämna och den processen tog två år efter att jag fattat ett beslut jag stod fast vid. Det måste få ta sin tid och du kanske inte är beredd att lämna eller ge upp honom för kanske finns det en möjlighet att han blir frisk. Kanske är han på botten och nu vänder det. Ingen vet på förhand och till slut så fattar man ett beslut även om det inte är lätt. För mig så hade jag gett honom så många chanser att jag inte längre trodde det kunde bli bra. Jag orkade inte bara överleva, jag ville börja leva. Jag har inte ångrat mig en sekund men det betyder inte att jag inte är ledsen och vilsen ibland. Att vara med om detta är svårt och omgivningen har också svårt att förstå. Försök att lägga någon timme per dag på att ta hand om dig själv där du tillåter dig att inte fokusera på honom utan bara på dig själv, det är en bra start.
Kram Blade Runner

Det var inte du som hade koftan utan den beroendesjuke, det jag menar är att dom tar så mycket energi, dom tycker så synd om sig själva och som du skriver vi servar allt åt dom och för dom. Ha inte dåligt samvete, du kan inte göra mer.? Jag menade i min text att jag finns där fast han inte egentligen förtjänar det, jag borde ha hivat ut honom och jag har provat, det blev bara som en parantes jag skrev, en egen reflektion, inte att du inte har funnits för din man. Hoppas så att han vaknar till och ringer dig för att säga nu är det dax, att botten är nådd

Mitt tjat får mig att hata mig själv..
Jag behövde skriva av mig, så om någon läser detta och har nån typ av tips så mottages det gärna.

Jag har varit tillsammans med min kille i snart 2 år (sambo i 1år) och i början av vårat förhållande så var vi båda ganska sliriga med droger, han med alkohol jag med cannabis.
Men idag är jag ren och blickar ganska ljust på MIN framtid. Jag vill ha barn, hus, hund, alltså den riktiga Svensson drömmen.
Jag jobbar så jävla hårt varje dag och tjänar bra med pengar och vill utvecklas mer och mer.
Däremot har min sambo andra prioriteringar, han är nöjd med sitt sitt jobb, tjänar under medel och är nöjd om lönen räcker till öl.
Det finns inget vuxentänk att det kanske är bra att man har lite på sparkontot..

Idag nådde jag en punkt att jag blev så arg när jag kom hem och han sitter dyngfull i soffan, varken plockat undan disk m.m.
Detta tjat har pågått i över ett år och jag är mest trött på mig själv att jag står ut med detta.. Och att han ser sig själv som offer och att jag alltid tjatar på han... Men helt ärligt vet jag inte vad jag ska göra.. Jag älskar honom över allt men det känns som jag försörjer honom med mat och hushåll och det känns inte rätt.
Jag känner mig helt förvirrad över våran relation och framförallt över mig själv.. Är det såhär det ska va? Och om inte... Vad fan gör jag?

Mina vänner har reagerat stark också att han dricker tills det inte finns nåt mer spelar ingen roll om det är hemma framför tvn eller på fest. Det har droppats kommentarer från honom som "det är ovärt att dricka 2 bärs, då kan jag va utan".. Och enligt mig är det oroväckande.. Jag har pratat så många gånger med honom ang. Detta men det verkar inte riktigt gå in.. Ska även tilläggas att hans bror och pappa har haft/har grova alkoholproblem vilket han har/är orolig för... Men varför faller han in i det också?

Jag behöver verkligen få prata med någon om vad jag kan göra utan att han är inblandad då han inte anser att han har problem...

/ vilsen själ

Du måste lämna och bygga upp din egen styrka.
Du vet ATT han kommer att börja om igen, med misshandeln du berättat om
Du vet inte NÄR det blir livsfarligt.
Du kan inte vänta och se - nu måste du leva DITT liv.
Din kraft kommer, var så säker ?

Först när jag läste din kommentar fick jag fruktansvärt dåligt samvete...sviker jag honom nu, han är så nere... Men jag har stöttat sen dag 1. Han har fått ett dukat smörgåsbord, jobb, hem, kärlek, familj.... Han super ändå! Hans supande har dessutom ställt till det för mig. Han älskar mig men det räcker liksom inte. Jag kan inte ha en vuxen bäbis att försörja här hemma, jag har inte råd. Jag jobbade extra på kvällen, han låg däckad på golvet framför min 11 -åring som trodde han var sjuk....

Jag vet vad jag vill. Att han ska ringa och säga "Älskling, jag har ringt en läkare, jag tar hjälp nu. Och sen...." men han gör ...ingenting. Bara ligger och.... sen super han. Jag orkar inte. Kan inte. Vill inte! Men har så dåligt samvete!!!

Gör det som ÄR rätt, det kommer även sonen förstå tids nog

Ska lyssna.

Ärlighet varar laltid i det långa loppet!

för er pepp att jag gör rätt.
Känns som att det är mitt fel om sonen inte får en lägenhet när det är dags men det är ju inte så sjysst att lägga ansvaret på mig och kräva att jag ska ljuga för Skatteverket.
Jag står på mig :-).
Kram

Ska beställa på biblo.
Ja, det är en daglig kamp att inte ryckas med i makens destruktiva tankar om livet. Som snart 60-år har han svårt att få nytt jobb, det han har otrivs han med, samt förlorar förmodligen. Så han har stor oro, men förutom ekonomi så är hans självkänsla helt i botten. Men där kan jag inte tycka synd om honom. Mår man så dåligt så söker man stöd.
Mot mej är han avvisande och otrevlig, att söka vård kommer inte att ske.
När jag mår dåligt, söker jag stöd och får stöd av nära fina vänner.
Jag söker också sjukvård.
Men han har sett till att ingen är vän med honom. Antagligen för att han är en dyngdryg person som tycker att alla andra är mer eller mindre idioter.
Hans människosyn har börjat göra mej chockad! När blev han sån???
Så klokt av dej att ta paus på en retreat. Jag ska hålla ögonen öppna, kanske finns nåt i min närhet. Det är verkligen viktigt att behålla fokus på sej själv och sin egen utveckling.
Jag är en människa som tror att man kan utvecklas hela livet om man vill. Jag kommer att fortsätta ha ett öppet förhållningssätt.
Ibland också följa impulser, som hängmattan. Väntar på den än. Men sover i gäststugan med vidöppen dörr ?
Ja, den där kilen, att nå min man. Jag har nog gett upp ett tag, tänker att jag bara ska hålla mej lugn. Få se hur det utvecklar sej. ikväll startar han supandet igen, väldigt konfrontativ var han i början. Men, nu är han lugn, spelar dataspel väldigt mycket.
Jag har djuren, de ger mej närhet och en känsla av kärlek.
Jag har nyss kommit hem efter en dag hos en mycket nära vän i närheten. Tacksam att vi funnit varann i mogen ålder.
Det är lite så jag är, knyter lätt vänskap och närhet med människor. Så jag är inte ensam. Det är jag tacksam för ???
Stora boken, just de, den ska jag kolla efter!

Du har hittat hit och startat flera trådar. Denna med innehåll som handlar om att du vill släppa lite på kontrollen när det kommer till din pojkvän. Det låter som att det tar mycket energi från dig när han är iväg, oavsett om det kommer bli alkohol eller inte så finns din oro där. Du vill hitta sätt, om jag förstår rätt, att stänga av den oron, göra annat och OM det sker saker ta det då och inte lägga massor av energi innan.

Fint att du är här och skriver och läser, hoppas du hittar mycket som hjälper dig här inne.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har skrivit ett par trådar här med lång tid emellan, inte så mycket text men en gissning är att du har det tufft och kände att du ville ha stöd utifrån. Berätta gärna lite mer, precis som Bestemor här skriver så kan vi försöka ge dig stöd och hjälp här utifrån.

Hoppas att du hittat mycket här inne som blivit hjälpsamt för dig även om du inte skrivit så mycket i dina trådar.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja men precis så! Och egentligen älskar man ju kanske båda men inte alla handlingar och val alkoholisten gör. Och absolut inte lögnerna och bristen på kommunikation som uppstår

Du har hittat hit och startat ett par trådar, bra gjort! Det krävs både energi och mod att komma hit och berätta öppet om det som tynger. Din kille går på antabus och jobbar med sina alkoholvanor.

Detta har påverkat er relation och ert sätt att kommunicera kring situationer med alkoholen och även tilliten i relationen har påverkats negativt. Detta är vanligt och flera här inne kan nog känna igen sig i det.

Tufft att känna såhär såklart oavsett om flera känner så eller ej. Vill ändå lyfta att det är klokt att du sätter ord på det här och det låter som en bra idé att ni tillsammans kan gå och prata med någon om det.

Nu var det ett tag sedan du skrev det här och kanske har något mer redan skett på den fronten att få stöd?

Ibland behöver en skriva flera gånger här inne i forumet innan en tråd får fart så skriv gärna och uppdatera lite om du är inne igen, hoppas du också hittat mycket i andras trådar som blivit hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Wow.
Det jag tänker då jag läser ditt inlägg är att människor omkring ser "alkoholisten". Du har ju sett den andra, den du blev kär i, den som fått dig att skratta ... De har inte de glasögonen på så att säga.

Vi som har pojkvän, flickvän, sambo m. m. Vi alla har ju "fått ögon" för den andra personligheten. Det är ju det mångas vår vardag också innebär tänker jag, en berg- och dalbana mellan personligheterna. Inte undra på att det tar knäcken på oss. Till slut tror jag vi blir helsnurriga för vi t ex inte vet om "alkoholisten" eller den vi blev kära i fattat beslut och frågar oss : "är detta på riktigt eller inte"? Vem pratar jag med.

Kanske lite flummigt inlägg.. ? Men mina tankar spretar lite hit och dit nuförtiden. Förlåt.
Kommer att tänka på en The ark låt : "it takes a fool to remain sane", att man nog ska vara lite knäpp för att orka hålla sig "på banan"...

Kram. ?

Tips: Medberondepodden - avsnitt - släpp kontrollen

Just det där med ilskan man kan känna när han mår bättre känner jag igen. Och att man själv aldrig är den som blir ”omhändertagen” jag har precis samma erfarenhet av att jag gång jag kraschat och mitt mående varit helt under isen har han aldrig riktigt funnits där. Jag tror jag ska försöka ge det några dagar och se om han söker kontakt istället för att jaga honom. Meningslösheten i att jaga någon som inte vill vara med en är ju ganska talande men det är tufft dom dagar ens barn gråter efter pappa och man känner sån otrolig ilska över att han väljer alkoholen framme henne.

Styrkan har man inte alla dagar, jag har haft/har ångest, varit väldigt ledsen, känt mig övergiven och allt det där. Driver eget företag och har behövt vara på jobbet, även om han har varit försvunnen(oftast till skogs) och jag knappt vetat om han levt, så det har tärt. Jag har skrivit tidigare och kommit fram till att jag är inte samma person som innan, men vem vet, kanske bättre men till ett för högt pris. Jag har för att klara mig från att bli "galen" läst hör, försökt hitta andra att identifiera mig med, gått lite på Al-anon, ringt titt som tätt till kommunens beroende avdelning och fått pratat och framförallt, pratat ältat med vänner, dom har haft sina åsikter. Beroende på vilken fas jag varit i så har jag ibland tyckt det varit skönt när någon försvarat min man, det är lättare att tycka synd om än bara. Sådärför har jag försökt att förstå, men många gånger inte förstått min egen reaktion, jag kan känna mig arg/ledsen när Han mår/mått bättre, då faller jag, helt naturligt så psykologen men då finns han aldrig där utan då svarar han upp med ilska. Helt stört ? jag har pallat pga av mina barn, mitt arbete och mina nära, annars har det aldrig gått. Låter klyschigt men vi kvinnor besitter en kraft som inte män har, studier som gjorts visar att anledningen att barn klarar ex krig så pass bra är att det finns kvinnor som styr upp vardagen, fixar så hjulet snurrar ändå. Jag tror på det, jag tror på dig. Att han skickar sms till dig är fint, fast jag vet varannan dag oerhört provocerande. Som min man idag efter att jag skickat honom till kiropraktor och teraupeft kommer tillbaka med en jättefin bukett blommor och tack för att jag fick iväg honom, får igång ilskan i mig, med en känsla av jag då, jag vill inte ha blommor, jättekonstigt reaktion från mig och jag trivs inte med den känslan men det är det jag brottas med.

Det här svaret rörde mig nästan till tårar. Bara genom att någon säger att det är okej att vilja ge mer. Jag uppfattar att människor runt omkring känner att det är en lättnad, vilket jag såklart har förståelse för, att han har dragit. Medan det för mig känns som jag går itu mer för varje dag även om uppförsbacken blir något mindre för var dag som går.
Jag ska prova al anon imorgon. Hur hittar du styrkan att orka?
Jag tycker det svåraste är förutom att se umgänget med dottern bli förstört är att veta vilken sida av honom det är som tagit beslutet till skilsmässa. Om det är sjukdomen som talar för att han helt enkelt just nu vill dricka och slippa allt ansvar som kommer mer familj eller om det är så att vi bränt ut varandra och att han verkligen är färdig och därför dricker för att hantera sitt dåliga samvete över separationen. Det gör det svårt för mig att bemöta antingen total tystnad eller sms där han skriver go natt och att han älskar mig. Min hjärna och mitt hjärta åker verkligen berg och dal bana konstant just nu.

Han har inte gett mig någonting som förklarar någonting. Inget förlåt. Inget att han mår dåligt över detta. Ingenting. Han delger mig information om hans läkarkontakter, leker med barnet. Servar mig utan att jag sagt något. Känns så fruktansvärt att han inte ens försöker. Att han är så feg.

Den kan bli tung för den sjuka, jag använder mig det uttrycket till mina nära, dom som vet, att nu är offerkoftan blöt igen ? han mår nog fruktansvärt dåligt, att hitta sin egen kraft i detta är nog väldigt svårt. Ibland känns det som dom gör det för att jävlas men jag tror inte det, inte idag imorgon kan min man bete sig illa igen och då ändrar jag mig säkert igen.Jag vet hur mycket energi det tar från dig, det är hemskt. Har du funderat över vad du vill innerst inne vill, utifrån det söka rätt hjälp utifrån, för din skull? Få hjälp att sätta orden, att få hjälp med tankarna som snurrar hela tiden som har varit värst för mig, att inte få stopp. Jag finns för min man, har funnits även när han har sårat mig, men jag har backat jättemycket och det är så skönt nu. Jag lever mitt liv som jag vill, nästan idag, sen får vi se.

Vi lever ihop, eller han bor i husvagnen ? jag tror att man ska göra det man känner för, så har jag tänkt. Jag har berättat, fast jag har fått lite dåligt samvete, och jag har inte berättat allt. Jag har tänkt lite innan, kan det här falla tillbaka på mig negativt och gjort bedömning utifrån det. Till mannen har jag skrivit brev, skrikit, gråtit, hjälpt och baddat pannan. Men jag har hela tiden stått upp för mig själv i form av att fara iväg själv, umgåtts med vänner och inte anpassat mig efter honom. Min man blir när han är trängd aggresiv, lite utfall och verbal på ett hjärndött sätt. Jag har förstått att han känner sig hotad. Han har sedan sjukdomen blossat upp inför mig bettet sig väldigt märkligt, sagt så många gånger att han känner sig otillräcklig inför mig, mindervärdeskomplex, att jag har ångrat mig hela tiden. Och det stämmer, han har inte fel fast jag sagt att det inte stämmer, jag har tänkt så mycket negativa tankar om honom, och det känner dom nog. Därav fick han ett sms av en kvinna som jag känner sedan länge och som han jobbade med, som tyder på att hon blev kanske förälskad och han behövt bekräftelse. Han hade inte svarat henne. Han har även haft ett ex som sms i tid och otid och som han svarade nu på då jag hade flyttat ut och han fick återfall, ett absolut icke ok konversation där hon skickade lite halvnaket men han inte svarade upp med samma engagemang. Därav att jag förstår att det är inget han vill mer med. Sen är det ju så även om man förstår har det ju gjort jävulskt ont ibland, och man lever med en svartsjuka gentemot i vårt fall spriten och depression, så det har funnits så många vakna nätter med ångest och oro. Vill du sträcka ut en hand ska du göra det, ni har barn ihop. Att han berättar att han är på Tinder bevisar ju antingen att han vill göra dig svartsjuk el så är han dum i huvudet, det vet bara du. Testa och säg att du finns (om du vill så klart) att du förstår att han är sjuk, att ni kan göra resan mot tillfrisknandet tillsammans och sen får tiden utvisa. Tänker ni har barn och det kan vara skönt att veta sen om det går käpprätt att du gjorde vad du kunde ❤ jag har bokat tid till en alkoholteraupet för min man, sagt till teurapeten och min man att jag kliver på sen för parterapi, och så sa jag senast i morse till min man att sen får vi se. Då tänker jag att han får ta ansvar för sin del mellan oss, det 9:e steget. Din man har ju gjort stegen, han vet. Och jag rekommenderar även en bok som är skriven av en Craig om beroende personligheten, rekomnderas varmt. Dom är svårt sjuka och jag kämpar med att inte bli bitter, varje dag som jag inte känner någon frustration el ilska är en bra dag. Du har kraften, du är mamma och det är det viktigaste ❤

Och låter konstig. Han kanske håller sig halvfull på något sätt. Ligger mest hemma i sängen hos föräldrarna och väntar på...jag vet inte vad.
Vill inte jag ska prata med kompisen, han tycker han är snobbig och säger att han inte gillar att vi har kontakt. Nähä...
Att göra något själv förmår han inte. Han bara ligger där. Säger "jag älskar dig" och fiskar efter vad jag ska säga, säger att han förstår vad han gjort... Men jag blir bara irriterad.
Han har slutat supa för pengarna är slut, ingenting annat. Orkar inte....

Tack för ditt svar. Det är ungefär i dom banorna jag själv tänkt.. att det är lättare att bara klippa alla band till mig för honom där han befinner sig just nu. Men det är så svårt att inte sträcka ut en hand trots att det är han som valt att gå.
Lever du och din man fortfarande ihop?

Jag har varit och tittat på lägenheter i smyg och idag fick jag ett mail att jag blivit tilldelad den som faktiskt var vettigast. Tredje våningen i ett mindre hyreshus i ett väldigt lugnt område. I princip bara äldre som bor i huset. Kruxet är att jag måste lämna besked senast i morgon. Detta innebär att jag måste lämna ett underbart hus på landet med eget stall. Jag kommer inte längre ha en egen gräsmatta att gå ut på, jag kommer inte längre kunna titta ut genom fönstret och se mina hästar. Allt detta som är värt så mycket för mig. Faktiskt har jag bortsett från min destruktiva relation med en alkoholist i så många år bara för att kunna bo så här.
Och HUR ska jag kunna berätta det för honom? Jag har flyttat ut ett flertal gånger när det varit totalt ohållbart, senast mars, april och maj i våras. Just nu är det en lugn period, han tänker sig för vad han säger och han blir inte okontrollerbart arg på mig. Men skulle detta bara försvinna som genom ett trollslag efter 26 år? Jag vet innerst inne att detta bara är tillfälligt, snart är vi tillbaka i samma elände igen. Jag antar att detta är det som kallas för "smekmånad". Han bönade och bad att jag skulle komma hem och han säger att han älskar mig över allt annat. Själv vet jag inte om jag har några känslor kvar efter allt som hänt. Jag bor kvar därför att jag älskar mitt hem och för att jag har dåligt samvete. Hur ska han kunna klara sig utan mig? Det är jag som har hållit honom under armarna i alla år, han är ingenting utan mig. Men hur länge ska jag orka sälja min själ?
Hur ska jag våga ta steget och hur ska jag våga berätta för honom? Jag är rädd att han låser in mig, det har hänt förut.