Senaste kommentarerna i forumet

Vi lever ihop, eller han bor i husvagnen ? jag tror att man ska göra det man känner för, så har jag tänkt. Jag har berättat, fast jag har fått lite dåligt samvete, och jag har inte berättat allt. Jag har tänkt lite innan, kan det här falla tillbaka på mig negativt och gjort bedömning utifrån det. Till mannen har jag skrivit brev, skrikit, gråtit, hjälpt och baddat pannan. Men jag har hela tiden stått upp för mig själv i form av att fara iväg själv, umgåtts med vänner och inte anpassat mig efter honom. Min man blir när han är trängd aggresiv, lite utfall och verbal på ett hjärndött sätt. Jag har förstått att han känner sig hotad. Han har sedan sjukdomen blossat upp inför mig bettet sig väldigt märkligt, sagt så många gånger att han känner sig otillräcklig inför mig, mindervärdeskomplex, att jag har ångrat mig hela tiden. Och det stämmer, han har inte fel fast jag sagt att det inte stämmer, jag har tänkt så mycket negativa tankar om honom, och det känner dom nog. Därav fick han ett sms av en kvinna som jag känner sedan länge och som han jobbade med, som tyder på att hon blev kanske förälskad och han behövt bekräftelse. Han hade inte svarat henne. Han har även haft ett ex som sms i tid och otid och som han svarade nu på då jag hade flyttat ut och han fick återfall, ett absolut icke ok konversation där hon skickade lite halvnaket men han inte svarade upp med samma engagemang. Därav att jag förstår att det är inget han vill mer med. Sen är det ju så även om man förstår har det ju gjort jävulskt ont ibland, och man lever med en svartsjuka gentemot i vårt fall spriten och depression, så det har funnits så många vakna nätter med ångest och oro. Vill du sträcka ut en hand ska du göra det, ni har barn ihop. Att han berättar att han är på Tinder bevisar ju antingen att han vill göra dig svartsjuk el så är han dum i huvudet, det vet bara du. Testa och säg att du finns (om du vill så klart) att du förstår att han är sjuk, att ni kan göra resan mot tillfrisknandet tillsammans och sen får tiden utvisa. Tänker ni har barn och det kan vara skönt att veta sen om det går käpprätt att du gjorde vad du kunde ❤ jag har bokat tid till en alkoholteraupet för min man, sagt till teurapeten och min man att jag kliver på sen för parterapi, och så sa jag senast i morse till min man att sen får vi se. Då tänker jag att han får ta ansvar för sin del mellan oss, det 9:e steget. Din man har ju gjort stegen, han vet. Och jag rekommenderar även en bok som är skriven av en Craig om beroende personligheten, rekomnderas varmt. Dom är svårt sjuka och jag kämpar med att inte bli bitter, varje dag som jag inte känner någon frustration el ilska är en bra dag. Du har kraften, du är mamma och det är det viktigaste ❤

Och låter konstig. Han kanske håller sig halvfull på något sätt. Ligger mest hemma i sängen hos föräldrarna och väntar på...jag vet inte vad.
Vill inte jag ska prata med kompisen, han tycker han är snobbig och säger att han inte gillar att vi har kontakt. Nähä...
Att göra något själv förmår han inte. Han bara ligger där. Säger "jag älskar dig" och fiskar efter vad jag ska säga, säger att han förstår vad han gjort... Men jag blir bara irriterad.
Han har slutat supa för pengarna är slut, ingenting annat. Orkar inte....

Tack för ditt svar. Det är ungefär i dom banorna jag själv tänkt.. att det är lättare att bara klippa alla band till mig för honom där han befinner sig just nu. Men det är så svårt att inte sträcka ut en hand trots att det är han som valt att gå.
Lever du och din man fortfarande ihop?

Jag har varit och tittat på lägenheter i smyg och idag fick jag ett mail att jag blivit tilldelad den som faktiskt var vettigast. Tredje våningen i ett mindre hyreshus i ett väldigt lugnt område. I princip bara äldre som bor i huset. Kruxet är att jag måste lämna besked senast i morgon. Detta innebär att jag måste lämna ett underbart hus på landet med eget stall. Jag kommer inte längre ha en egen gräsmatta att gå ut på, jag kommer inte längre kunna titta ut genom fönstret och se mina hästar. Allt detta som är värt så mycket för mig. Faktiskt har jag bortsett från min destruktiva relation med en alkoholist i så många år bara för att kunna bo så här.
Och HUR ska jag kunna berätta det för honom? Jag har flyttat ut ett flertal gånger när det varit totalt ohållbart, senast mars, april och maj i våras. Just nu är det en lugn period, han tänker sig för vad han säger och han blir inte okontrollerbart arg på mig. Men skulle detta bara försvinna som genom ett trollslag efter 26 år? Jag vet innerst inne att detta bara är tillfälligt, snart är vi tillbaka i samma elände igen. Jag antar att detta är det som kallas för "smekmånad". Han bönade och bad att jag skulle komma hem och han säger att han älskar mig över allt annat. Själv vet jag inte om jag har några känslor kvar efter allt som hänt. Jag bor kvar därför att jag älskar mitt hem och för att jag har dåligt samvete. Hur ska han kunna klara sig utan mig? Det är jag som har hållit honom under armarna i alla år, han är ingenting utan mig. Men hur länge ska jag orka sälja min själ?
Hur ska jag våga ta steget och hur ska jag våga berätta för honom? Jag är rädd att han låser in mig, det har hänt förut.

Så bra att du har hittat hit! Det är många som har " gått före" dej.
Du har tagit ett klokt beslut.
❤?????

Hej, jag tänker på dig, hur har du det? Hur har sommaren varit? Önskar så att det är bra, att du mår och din dotter mår bra. Kram

Du gör det så bra, en beundransvärd person som står upp för dig själv, kampen för eget tillfrisknande, sviktande hälsa och en svårt sjuk man. Blir glad hur du mer och mer lyfter dig i dina planer på bla hängmattan, jag är inte där är för bekväm ? jag har också djur, det ger ju så mycket och av den anledningen är jag kvar i huset samt att jag inte vill flytta på mina barn nu. Jag har bokat en vandringsretreat helg med yoga som en liten present till mig själv, det ska bli skönt. Jag tänker på din man, har jag skrivit om stora boken? Den finns hos oss, den är bra med historier om andra beroende sjuka, ger även insikter för mig. Kanske du kan ha den hemma. Finns det nånstans du vet du kan nå din man, få in en kil för att påbörja någon process?

Känns som han flyr, att det gör för ont. Min man är lika, han har aldrig bönat och bett att jag ska ta honom tillbaka. Vet inte din mans uppväxt förhållanden men min man säger att han stänger av, att han känner sig så värdelös. Och dessa handlingar som inte är ok, bla andra kvinnor säger min man att det är riktat mot honom själv, ett visst skadebeteende och bekräftelse. Kanske låter som om jag är förd bakom ljuset men hur det har hänt och skett bekräftar att det är nog så, inga fysiska möten. Kanske är det så med din man. Min man har pga av uppväxt fått väldigt dålig självkänsla och sen resan till att utveckla sjukdomen har medfört så mycket dumheter mot hans tidigare familj och mig att skammen och skulden står nog honom upp i halsen. Jag skulle rekommendera dig att gå på al-anon, där kommer du träffa vänner som du säkerligen kan få stöd av, som har samma erfarenheter som du och fortsätt skriva här ❤ glöm aldrig, det är inte ditt fel

Vill bara säga, hejja dej! ???

Du vakar över att bitterheten inte ska invadera ditt inre, så klokt. Den ska vi akta oss för. Denna tärande känsla.
Lite ro tycks börja infinna sej, mitt i det som händer. Du har kunnat bli stilla och avvaktar vad som händer. Samtidigt kommer du aldrig acceptera att bli behandlad illa mer.
Att se lite nyfiket omkring sej i det nya är bra för sinnet.
Kanske upptäcker du redan nu små saker som ger lite lust och glädje.
Jag tror på att samla det lilla man har av glädje som små smultron på ett strå. Ett och ett. Verkligen se, känna, förnimma doften av det som ÄR ?
För mej blir det ett skydd mot bitterhet och offerkänsla.
Jag har MITT liv i alla lägen och jag är RIK på mycket!
( inte pengar)
Sinnesro, ja tack ?

Förstår att du är arg .. Du har varit med om mycket! Denna jäkla alkohol som vrider huvudet på folk, så är det bara jag jag jag ... ?

Det är ju som du säger att han har en fin sida, men att den sidan försvunnit alltmer tänker jag ..

Hoppas du hittar styrkan att komma vidare, och prata gärna med någon professionell om dina känslor. Du har mycket inom dig. ?

Själv funderar jag på alkoholists hjärna och logik ... ?
Från ena tidpunkten vill /ville pojkvännen min gifta sig med mig, andra stunden ville han göra slut pga enligt mig en petitess. Då jag sagt att giftermål är för hastigt in i vår relation, men att jag nämner mina känslor för honom så menar han samtidigt att jag ändå inte bekräftat honom tillräckligt.. ? Men har faktiskt inte känt mig manad till det då han varit mest onykter. Han har också fin sida, men ingen fin sida som onykter och den sidan vill jag inte bekräfta mina känslor till. Hoppas han kommer dricka mindre nu åtminstone, han har ju sagt så.

Jag läser här på forumet om anhöriga som är där, där jag var för nåt år sedan, denna förtvivlan, ilskan och sorgen och 1000 känslor till. Allt väcks till liv, men ändå som i dimma. Undra om det är hjärnans försvar? Förra veckan sa jag dom magiska orden, att jag ville skiljas. Han är kvar, men bor i husvagnen. Lite komiskt, men otroligt skönt. Som han sa, det blir billigare. Nåt hände med honom, han grejar som aldrig förr, upplever ett lugn och en glöd som jag inte sett sen vi kom till huset. Vi pratar normalt. Jag vet inte vart det slutar, men just nu ska jag i ingenstans, jag ska bo här med mina barn som jag sa förra veckan och det verkar han respektera. Imorgon börjar hans behandling hos alkohol teraupeft, och det var ju den jag skulle vänta ut.
Som någon skrev här om ilskan, om upprättelse att inte orka vara ett stöd och så förstående, det kände jag också så igen och kommer ihåg provokationen,idag är jag glad att jag har kunnat släppa det lite till, det är han som bär det jävliga, jag är offer på ett annat sätt. Är vaksam när bitterheten är på väg, och jag får nästan panik av den känslan, när det växer och river ner så förbannat mycket hos mig själv. Jag vill inte vara arg, jag vill bara leva. Och kan mannen vara nykter, skynda långsamt, återfå respekten hos våra(mina) nära och att terapin funkar så kanske kan vi leva under samma tak, ett normalt liv, inte det jag tänkte och drömde men harmoni kan funka. Mina tankar ikväll, imorgon kan det vara annorlunda men jag känner för att kämpa för min egen skull att inte känna dessa svarta tankar, för då tror jag man blir sjuk. Sen tror jag också dom måste upp förr el senare och jag vet att jag pyst ut så mycket, till honom, till nära och här. Tänker också på berättelserna om ni som gått, att det finns ett liv sen när man börjar bli nyfiken igen ❤?

Jag har aldrig skrivit tidigare i ett forum men hittade hit idag.

Jag träffade min man för tio år sedan har blev kär direkt men jag hade en pojkvän. Han hatade missbruksproblem redan då och åkte på behandling i två omgångar. När han kom hem efter två år blev vi ett par och gifta oss ett år senare.

Han drack alltid för mycket och jag drack en hel del själv. Vi hade oftast väldigt roligt tillsammans men bråken var lika intensiva och spårade ofta ur.

Flera gånger funderade jag på att lämna men älskade honom och han var mitt hemma så jag stannade kvar. Jag blev gravid och vårt barn är lite över två år nu. Han slutade dricka och var den som var hemma med henne. Vi har haft ett tufft år.. han hamnade i en depression och jag var stressad över jobbet och vi slutade kommunicera helt, allt blev rutin och jag såg hur han förändrades under våren. Det kom senare fram att han börjat röka lite cannabis på kvällarna. När jag ifrågasatte det för andra gången valde han att flytta till en kompis lägenhet för att tänka. Han kom aldrig hem igen utan började dricka intensivt och bara träffa oss sporadiskt. Slutade svara i telefonen när jag ringde. Han kom hem några dagar sa att han älskade mig och att vi kunde fixa det här. En vecka senare säger han att han vill ansöka om skilsmässa och att han bara velat göra mig glad som gett mig hopp.. efter det har han ringt och frågat om vår dotter och samtidigt berättat att han dejtar flera människor på tinder men tycker vi är vänner nu och borde kunna prata om sånt.
Han är nykter dom gånger han dyker upp för att träffa vårt barn som han alltså varit den som tagit störst ansvar över.

Jag känner mig helt förkrossad... både över att han lämnar mig men men framför allt att han lämnar vårt barn och inte alls verkar intresserad av att vara en del i henne liv längre. Känner mig också dum som stannat så länge sen är det han som väljer att avsluta vår relation...

Vad ska jag göra?

Usch ja, vad kan man säga om hur han misshandlat sin kropp. Sorgligt är vad jag känner nu.
Men det är det enda jag förmår att känna just nu. Jag tycker ändå att jag kommit så långt att jag har ingen ånger, för jag har redan gjort att jag har kunnat och nu har jag ställt in siktet på att fixa detta.
Mycket styrka har jag fått av er❤underbara människor som finns här.

Jag tänker inte sakta ner min väg till ett riktigt liv utan jobbar vidare.
Huset är värderat och jag har fixat ett lånelöfte och ska ordna ett på en annan bank på torsdag sen antar jag att jag är klar för att begära bodelningen hos Tingsrätten.
Just nu använder jag tiden till att planera, tänka och göra listor och preppa mig inför det steget.

Det stöd och hela min familjs och hans gör att jag kommer att klara det❤

Ska hämta ny energi i skogen till helgen och leta kantareller sen är jag på bettet igen.

Ni är bäst??Azalea

Gör det som är lagligt och lita på ditt eget omdöme.
Det känns inte som en bra idé att du trassla in dig med luriga trix med ditt ex. Får en känsla att du ska låta bli.
Sonen kan säkert hitta boende sen när han behöver det.

Testa och ring FK och kolla med dom, de finns för att hjälpa till och har säkert stor erfarenhet av vad det finns för möjligheter.

Bamsekramar?Azalea

Så fantastiskt att höra! Det kommer att bli bra och en dag längre fram känns allt detta avlägset.

Låttips för pepp; Laleh - det kommer bli bra

Du tänker helt rätt. Det är olagligt och inte bra, så gör det inte. Håll dig till det goda samvetet så kan du sova gott om natten. En nyckfull alkoholist vill man inte ha som sin kumpan... Nej är svaret på frågan.

Jag skulle råda dig att ringa till FK, och berätta som det är. De hjälper dig att reda ut det och du kan söka underhållsstöd för alla barn som bor hos dig. De hjälper till att utreda om barnet bor hos dig eller inte, barnet ska vara skriven där den bor. Du får underhållsbidrag via FK och sen kräver dom i sin tur barnens pappa beroende på vilken inkomst han har.
Ring!!
Kram

Bra jobbat! Lånar en mening av dig: Jag lämnar inte honom , jag lämnar alkoholen. Den ska jag säga när jag får dåligt samvete när jag skickat ut honom till...ingenting.
Jag tog kort på högen av vodkaflaskor och ölburkar som jag hittade, den tittar jag på när jag vacklar...

Du tog ett starkt och modigt beslut, du har barn och du tar ansvar som en förälder!!! Var stolt över dig själv!

Hej! Jag bor också i Norge och går igenom samma situation som dig MEN jag har inte barn så den styrka du måste hitta nu för att orka lämna är oerhörd. Jag hoppas du finner den kraften för dina barn. ❤️

Jag fick för cirka ett år sedan reda på att min sambo smygdricker, pga sömnproblem och panikångest. (Det är väldigt återkommande här på forumet, alkoholisten hittar på alla möjliga ursäkter för att få fortsätta sitt missbruk) Jag har förstått ganska länge att något har varit fel men har inte förstått vad. Men tillslut undrade jag vart alla hans pengar tog vägen? Vi tänkte köpa lägenhet men han hittade på ursäkter efter ursäkter. Tillslut fick jag jordens största utbrott och krävde att få se hans kontoutdrag och såg att han handlade på vinmonopolet för flera tusen i månaden.

Lång historia kort, efter snart ett år i trauma (Och två månaders separation) så har han ändå inte slutat dricka. Nu ljuger han över mängden och säger att han dricker en halv flaska vin men jag hittade två stycken 3 liters vinboxar häromdagen. Fool’s on me. I’m out. Hur mycket jag än bryr mig om han så är detta ohållbart.

Så jobbigt det måste vara..
All styrka till dig. ?
Kram.

Igår träffade jag min alkoholterapeut för första gången. Han sa att jag blivit expert på att överleva och nu ska han hjälpa mig att börja leva. Jag har stängt av så mycket känslor så jag kan inte ens beskriva för terapeuten vad jag känner för honom när han frågar. Jag berättar om hemska saker som jag varit med om med lugn och saklig ton men kroppen reagerar och är på spänn, jag får hjärtklappning och blir torr i munnen, men jag känner inget. Jag reagerar inte känslomässigt men kroppen visar på stor stress.
Tror jag har en bit kvar på min resa.

Nu till en specifik fråga till er:
Exet vill att jag skriver över sonen på hans adress så att sonen kan ta över lägenheten om några år. Det är förbjudet att skriva över barnen på annan adress om de inte är bosatta där ( olagligt sedan 2018). Jag är inte beredd att ljuga för Skatteverket. Han anklagar mig för att inte vilja sonens bästa och säger att alla gör så här. Jag hade också tyckt det vore toppen om han kunde bo där men jag är inte beredd att begå en olaglig handling. Jag tror jag tänker rätt men hjälp mig reda ut detta. Hans övertalansmail får mig som vanligt att vackla och tro att jag fattar fel beslut.
Det är ju också så att jag är ensamstående med barnen och står för alla deras kostnader. Jag har rätt till underhållsstöd men han betalar inte en krona. Jag kan söka bidrag från Försäkringskassan om han vägrar men då måste båda barnen stå skrivna på min adress. Om ett barn står på hans adress betalas ersättning inte ut då man tar hand om ett barn var ekonomiskt.
Jag tror att en bostad på något sätt kommer lösa sig för sonen när den dagen kommer men känner inte att det är rätt att göra som han föreslår.
Han säger att ALLA gör så här men hur vet han det ? Och de kanske inte har en så knepig relation som vi har.
Tacksam för kloka synpunkter från er som vanligt.
Kram Blade Runner

Jag fick insikt i hans alkoholproblem för ca 2,5 år sedan. Fann flaskor i källaren.

Men jag förstod inte problemet. Jag har ingen i min närhet som dricker alkohol som jag vet om på ett osunt sätt. Jag tog utgångspunkt i mig själv och tänkte att det bara var tillfälligt. Man slutar ju om man vill.
Ca 6 månader efter det så var vi tillbaka igen. Nya flaskor.

Jag ringde en behandlare som vi gick till tillsammans, jag krävde också att han skulle gå och prata med nån. Han gjorde det några gånger.

Jag informerade också hans mor.
Jag trodde det hjälpte, men han blev bara bättre på att gömma.

Jag fortsatte att vara naiv. Ville nog att det skulle vara så. Livet med renovering, fulltidsjobber och tre små barn har inte plats før ett missbruk. Så jag valde att inte se det. Han gjorde samtidigt ett bra jobb med att ljuga och jag märkte det knappast. Det skal tilläggas att jag inte har luktsinne så det är väldigt svårt att upptäcka det.

Dom ringde från förskolan för ett år sedan. Dom tyckte han luktade. Dom hade kontaktat han först för att ge han møjligheten att säga det till mig. Den møjligheten tog han inte.

Ny runda, jag trodde mina hot skulle hjälpa. Och jag trodde nog att jag var betydelsefull nog. Sedan dess har det vart något ca en gång i månaden.

Trots det så valde jag att ta tjänstledigt. Så att vi kunde komma iväg. Vara och leva i utlandet för en 6 månaders period. Ta det lugnt, ta vara på varandra. Jag trodde nog ändå att det inte var så farligt. Vi startade ledigheten 1 juli.

Jag har länge trott att covid-19 förstörde så mycket. Eftersom vi hade hyrt ut huset (till långresan) så blev vi tvugna att låna ett mindre hus i sommar. Vi umgicks därmed 24/7 allihopa. Efter det flyttade vi till ett väldigt lite boende i påväntan en annan resa som vi har bokat från september.

Det skulle visa sig bli min ögonöppnare. Eftersom jag också är hemma så är det svårt att gömma och plötsligt så stod allt helt klart och tydligt før mig. Han fortsatte att gömma så gott han kunde men det gick ju inte längre. Vi bor ju jättelitet och det finns ingen plats för det. Men när behovet är starkt så gør du så gott du kan. Han måste ju uppenbarligen ha alkohol dagligen. Han står och dricker ur en vodkaflaska på sovrummet, mitt på dagen, en søndag, när hela familjens han är hemma, när jag kliver in.

Men detta var min sista gång. Mina sista hot. Detta trots att det aldrig hade vart enklare och stoppa huvudet i sanden (vi skal resa hela familjen på måndag och allt är klart med boende osv) så väljer bort det. Jag väljer bort drömmen och rakt in i mörkret.

För det är ju iallafall mitt mörker. Mitt val.
Jag väljer den jobbiga vägen.
Jag tar steget nu.
Jag går ifrån alkoholen.

Jag har sagt det till han. Jag lämnar inte han, jag lämnar alkoholen. Den skal inte vara i mitt och barnens liv. Vill han vara med oss, måste den bort.

Jag grät i 48 timmar.

Sen åreruppstod jag. Tog tag i mitt liv. Ringde banken för att se på möjligheter. Ringde hyrfirmor för att finna lägenhet. Gav besked till skolor och förskolor om att vi blir kvar.
Jag tog med barnen till en vän och vi sover här nu.
Jag tackade nu ikväll ja till lägenheten jag var på visning på. Flyttar in i helgen.

Detta kostar mig dyrt, ekonomiskt och känslomässigt. Men samtidigt så ger mig massor. Styrka och tro på mig själv.

Jag kan och klarar detta.
Jag tar ansvar för mig och barnen.
Jag skal leva mitt liv!

Ge aldrig upp, lova det ! Nu när ni är skilda så är huset nästa steg. Efter det kan du ta ett steg till i din riktning mot ditt liv. Du har inte ”satt din honom”, du har återigen ropat på hjälp. Ta hand om dig , fortsätt njuta av naturen när tillfälle ges och snart har du kommit ytterligare ett steg på vägen trots alla ” väghinder”. Kram Blade Runner

Starkt av dig att sätta ditt och dina barns främsta först. All lycka till dig.

Ni har så rätt. Har pratat med min pappa nu. Det var skönt. Har bokat in saker de närmaste helgerna med vänner. Känns skönt att fokusera på det. Bokat in träningspass. Hoppas mitt barn blir frisk snart så jag kommer ut. Gå till jobbet och aktivera mig. Han är som en osalig ande. Söker kontakt, servar mig utan att jag sagt ett ljud. Tittar honom inte i ögonen. Tror det mest hjälpsamma är att låta honom förstå allvaret. Inte ge honom det han söker. Bekräftelse, eller "detta löser vi ihop". Utan han behöver fundera över vad han behöver för ett liv utan alkohol.