Senaste kommentarerna i forumet

Men tar inget initiativ till att prata om hur det har varit under en lång tid med hans onykterhet och otrevliga beteende.
Jag sover fortfarande i gäststugan. Känner mej förvirrad. Ska jag göra som jag alltid har gjort. Svälja och gå vidare?
Jag tror inte det. Då kräks jag.
Jag bestämmer mej för att mer konsekvent dokumentera det som händer. Inte sopa under mattan innan det finns nedskrivet. Jag har i perioder gjort så, och känner väl igen mönstret. Efter en period av kränkningar och totalt nergörande kommer små kärleksyttringar. Men aldrig förlåt.
Samma mönster i nära 25 år!
Självklart upprepar det sej.
Alkoholismen har smugit sej på. Under de senaste 5-6 åren var jag själv illa däran och drack för mycket. Jag började söka hjälp för ett par år sen. Minskade ner. Nu har jag inget behov att bli berusad. Jag vill inte alls bli det.
Då, blir det tydligt att han fortsätter dricka, ja även ökar sin konsumtion.
Men, hans elaka beteende, som är ren psykisk misshandel, den har funnits sedan vi träffades. Faktiskt har jag nog blivit härdad. Eller kanske har jag normaliserat hans beteende.
Jag går undan när han sätter igång. För hans kommentarer är totalt hämningslösa.
Idag tänker jag, varför tror jag att det skulle bli bättre om han blir nykterist?
Är det inte så att jag nästan försvarar hans otrevligheter med att han var full?
Att konfrontera honom dagen efter går inte. Han minns ju inte!!
Jag har förnekat och dolt det här spelet som han håller på med under alla år.
Både inför mej själv och omvärlden.
Borde jag inse att det är ju såhär det ÄR och såhär det kommer att VARA om jag stannar kvar...oavsett om han är full eller nykter?
Jag har blivit på min vakt. Vaktar över mina känslor och mitt engagemang. Vill inte låta mej luras mer. Vill se verkligheten som den är. Låta tiden gå lite, se hur det utvecklar sej. Fundera. Skriva . Prata med min samtalskontakt. Reda ut - Hur vill JAG ha det?

Hoppas det är okej att jag svarar på din senaste fråga till Li-Lo, vi är inne lite olika dagar här :).
Enligt det jag har förstått så borde det vara kopplat till alkohol, missbruk, vara anhörig mm mm. Kanske kan du skriva eller ringa dem och höra? Vad tror du om det?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag ska försöka göra precis så.
Ta till mig det jag vill från alla er som skriver här och vara i det som är. Lyssna på mig själv.

Tänker att insikterna han får kommer ta tid, så jag försöker att inte tjata ;)
Förhoppningsvis väljer han det här nya livet. Än så länge tycker han om det.

Så har jag märkt att jag är prestationsmässigt väldigt stark men känslomässigt typ svag och osäker. Jag har bra självförtroende men svag självkänsla. Eller hade svag självkänsla den börjar bli riktigt bra nu. Känner precis som Bestemor att jag har valt män som är starka på ytan, en spelad styrka. Kaxiga, verbala, omhändertagande på det sättet att dom har styrt och ställt mycket.

Du skriver att du å ena sidan älskar din pappa och å andra sidan vill honom ont. Exakt så kände jag med! Man hatar och älskar en och samma person typ. Och dom känslorna är bra att ta hand om och jobba med. För tyvärr "lär" man sig att någon man älskar kan göra en väldigt illa. Jag var som sagt inte lika medveten som du är när jag var ung. Därför har jag valt män som är å ena sidan någon man älskar men å andra sidan gör en illa på olika sätt. Jobba med det där att kunna sammanfatta en person för att kunna göra en bedömning om hen är bra för dig. Ett exempel du dejtar en person som kanske är rolig och får dig att skratta mycket MEN dricker jättemycket och blir elak mot dig. Har man vuxit upp med det beteendet så ringer kanske inte varningsklockorna, det gjorde dom inte på mig. Så fortsätt jobba med dig själv, det märks att du redan har börjat. Du har bra människor omkring dig, mamma, syskon och kanske också bra vänner. Umgås med dom. Prioritera dig själv och gör saker du mår bra av. Man tar gärna undermedvetet på sig skulden och ansvaret men varken skulden eller ansvaret är ditt. Din pappa lider av en sjukdom, alkoholism. Han kan inte hjälpa det men han kan ta ansvar för det och söka hjälp. Det är inget du kan få honom att göra, han måste göra det själv. Många kramar

Jag fick kaffe, och kommentaren. Kan vi gräva ner stridsyxan?
Närmare ett förlåt kommer vi inte.
Ja, jag tycker att vi var för sej kan skriva upp vad vi hade tillsammans tidigare, men som vi saknar nu, säger jag hoppfullt.
Nej, där tog det stopp!
Var jag för " på" nu igen?

Jag tänker att de männen som vi har mött, har utsrålat en spelad styrka. Varit lite kaxiga och omhändertagande. De har kommit i en fas i livet när man längtat efter en famn som tröstar och tar hand om.
De starka männen, de som verkligen är i grunden trygga i sej själv. De behöver aldrig visa upp en sån sida. De kan både gråta och skratta.
Min man gråter inte - och faktiskt så skrattar han inte heller.

Du har fått fint stöd här och jag vill bara tillägga att jag är till 99.9% säker på att din mamma får behålla en större del av sin inkomst om du bor hos henne. Hänsyn tas till detta när man räknar ut hennes betalningsförmåga. Har en anhörig med skuldsanering som inte betalar någonting alls för det finns inget utrymme för det. Skuldsaneringen fortsätter ändå. Så detta bör inte vara något hinder för att du bosätter dig hos din mamma.

Hej Li-Lo och tack för ditt meddelande?
Jag gick in och kollade lite på sidan, men såg något om att den ända gruppen som fanns i min närhet rörde sig om våld i hemmet. Är det den gruppen man vänder sig till när det rör sånna här problem också? Eller har jag hamnat helt fel?
Efter att ha läst mycket på denna sidan om andras historier och råd som de fått så har jag börjat gå hos en psykolog. Har varit där en gång innan lite snabbt men imorgon blir första riktiga gången då vi ska grotta ner oss i min barndom, hoppas det går bra nu!
Stort tack för du skrev och visade omtanke, ta hand om dig❤️

Hej Nordäng67, tack för ditt meddelande?
Lite känner jag nog att han inte klarar sig utan mig. Jag är kluven i två delar, den ena delen önskar honom allt ont för att han fått mig att må såhär dåligt och för att han får mig att klandra mig själv, men den andra delen av mig älskar honom och vill honom inget ont, även om han ständigt sårar mig. Jag vet att det är alkoholen som talar när han väljer bort mig för ölen, men det svider lika mycket varje gång. Jag önskar jag bara kunde släppa honom och fokusera på mig själv för det gör grymt ont att älska någon så pass mycket så man skulle göra allt för dem, men man får inget tillbaka.
Jag tror absolut det är som du säger att min mamma hade blivit glad om jag bad henne om hjälp och att få bo hos henne för då skulle hon veta att jag är trygg, men jag kan inte fråga henne det. Min mamma har en skuldsanering i ett år till så hon lever på existensminimum. Hade jag bett henne om hjälp hade hon gjort allt för att hjälpa mig, men jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag levde på henne när hon har det såhär tufft. Kanske är fel att känna så, men det är så de är. Därför är det tvärnej där, men jag ska försöka spendera mer tid hos henne. Det kanske kan vara en lösning någonstans däremellan? Kommer hemifrån mer samtidigt som jag inte känner mig som en belastning.
Skönt att höra att du mår bra idag. Får jag fråga hur du gör när dina hjärnspöken kommer tillbaka? Har du samma som mig att det är som en röst som säger att man borde gjort mer, man borde gjort något annorlunda så hade hela situationen kunnat se annorlunda ut. Eller hur ser dina hjärnspöken ut?
Stor kram till dig med och tack för du tog dig tiden att skriva❤️❤️

H

Jag har två äldre systrar men vi har inte samma pappa. De båda är äldre och bor med egna familjer idag. De fungerar som ett bra bollplank och säger att jag alltid är välkommen, vilket jag såklart uppskattat, men jag tror inte de vet hur stort detta är för mig. Visst förstår dem allvaret i det men oftast får jag svar i form av att de tycker synd om mig och bara vill krama om mig. De menar bara väl och jag är jätte tacksam för dem, men jag behöver ingen som tycker synd om mig, måste bara få prata av mig ibland. Om jag hade bett om hjälp så tror jag absolut de hade kunnat prata med min pappa, men det är lönlöst för han kommer inte lyssna på dem.
Om man ser till andra i släkten så har jag inga fler vuxna att vända mig. Jag har testat de som finns i min närhet som lovar att hjälpa men sedan får jag höra att de smugit och druckit med honom, trist men det är så de är:/

...sen sist!
Jag kände att vi behöver hjälp så jag bokade familjerådgivning åt oss.
Några dagar senare fick jag en överraskningsfest av min fru när jag fyllde 40 i somras, blev glad som bara den när massor av vänner stod där i trädgården.
Festen var kul, dock så hamnade vi i gräl igen med varandra fram på natten...
Vi började dock prata dagen efter ordentligt då vi insåg att det här inte fungerade alls. Jag var igentligen färdig då och kände att nu var det slut.
Min fru spelade ut barnkortet, skulle jag förstöra för våra barn och skiljas, deras liv skulle bli helt förstörda för framtiden och hela den baletten så jag stannade igen.
Vi gick sedan på parterapi några gånger tillsammans och jag kände hela tiden att det är ju bara jag dom tar på mig skulden till våra problem.
T.om familjeterapeften avbröt samtalet till slut och sa till mig att det här är inte bara ditt fel, vi pratade om alkoholen, hennes kontakt med en kille som hon döljde för mig i över två år, m.m allt kom upp och jag kände bara mer och mer att jag måste ta mig ur detta, samtidigt som jag någonstans kännde att vi skulle klara detta....för barnens skull....vi har ju ibland mysigt.... alla dessa ursäkter!

Jag gick sedan själv på terapin och fick då bekräftat även av terapeuten att jag tog på mig alldeles för mycket av problemen, att hon oxå läst av min fru att hon gärna skyller ifrån sig och förstärker det mesta hon berättar och känner.
Där och då grodde ett frö igen inom mig att det här kommer aldrig bli bra mellan oss så för 2 veckor sedan var jag ute på promenad med en kompis som funnits där som stöd för.mig i flera år och pratade riktigt djupt.
Kom fram till att jag inte mått bra på flera år , alltid varit något dåligt vi pratat om under våra promenader/träning vi hållit på med i 5-6 års tid.

Morgonen efter tyckte mi fru att jag var så avståndstagande och då kom allt upp.
Berättade hur jag mådde och hur jag kände och känt länge.
Så hon frågar.mig till slut, "så det är slut nu då?" Ja, svarade jag jag orkar inte mer nu.
Så vi ska nu skiljas, vi har pratat med våra närmsta vänner och även våra barn.

Frun har varit helt förstörd och anklagat mig för allt möjligt, men jag känner att det biter inte längre. En sten föll från hjärtat den dagen och tänker inte gå i den fällan igen.
Vi är iallafall överens om att vi måste kunna vara vänner i fortsättningen för barnens skull.
Tyvärr har hon börjat smygdricka igen senaste veckan.
Märkte att hon druckit ikväll och tog upp detta med henne, hon försökte bortförklara allt ihop som vanligt men jag lät henne inte köra över mig,
Jag sa till henne att hur ska det gå när du har barnen själv varannan vecka om du börjar nu igen?
Tror hon fick sig en rejäl tanleväckare igen. Tyvärr är jag rädd att det kommer att fortsätt men jag tänker inte dansa denna djävulsdans mer.
Vi bor under samma tak tills någon av oss hittar ett nytt boende, sen får den andre bo kvar några månader för att barnen ska vänja sig i en lugnare takt innan vi säljer huset.
Jag har pratat med.bägge barnen och det har kommit fram att bägge har tänkt och funderat om inte vi skulle gå isär ett längre tag så ingen av barnen blev direkt överraskade.
Självklart är de ledsna och mycket känslor och tankar för dem som virvlar runt.

Detta blebmv en lång kort summering av de senaste 2 månaderna.
Hursomhelst, jag mår bättre nu när beslutet är taget, jag vet att jag gjort rätt beslut.
Flera av mina närmaste som vet historien nu säger att jag gör rätt val.

Nu säger jag godnatt.
Tack för att ni finns :)

Varför vi starka självständiga kvinnor träffar så trasiga män. Kanske är inbillning, men det jag läser i texter hos er alla är just inga kvinnor man sätter sig på. Jag ställde den frågan till en psykolog då jag tycker jag haft ovanligt otur i ämnet, hon svarade det är inte vi som träffar dom, utan dom som träffar oss. Tyvärr blir vi väl så snabbt nedbrutna och gränser suddas ut så vi "fastnar" ja jag vet inte, nu skrev jag bara på känsla rakt av ? men det var texten " en självständig kvinna ... " jag kände i min skam, jag borde ha vetat bättre men den känslan har släppt

Härifrån och framåt, en dag i taget ❤

kände också skam. "En självständig kvinna med skinn på näsan låter sig inte behandlas så" typ. Blev nästan man själv som blev den dåliga och svags fast det inte var så. Skämdes ihjäl och försökte dölja för andra hur jag hade det. Bra att du tar hand om dig själv nu, sätter upp egna mål och ser framåt. ♥️

Jag känner att jag delar det med dej " jag kan se att jag går, men inte idag"
När den insikten kom till mej i helgen grät jag en hel dag. Nu känner jag en aning styrka i det.
Du har också byggt upp din styrka. Tagit tydliga steg. Gjort egna val för dej och pojkarna. Nu har du också en bra samtalskontakt. Jag tänket att processen får ta den tid som krävs. Under tiden bygger vi upp oss själva. Blir trygga och självständiga. Söker efter möjliga vägar. En sak vet jag - oavsett om jag går eller stannar. Jag kommer inte att stanna i en tillvaro utan kärlek och respekt. Det kommer inte du heller att göra. ♥️

Jag vill skicka en tanke och jag hoppas att du och din fru har en bra kommunikation och balans.

Oavsett hur det varit och ska bli. Så önskar jag er balans. Jag blev tacksam för att du läst vad jag skrivit och att du gav mig en återkoppling på det. Det kändes bra och jag har funderat mycket på hur du har det. Och din fru.

I alla fall.

Ta hand om dig och dina närmaste!

Önskar att jag hade hittat medsystrar för 20 år sedan. Men skammen var för stor. Aldrig att jag berättade om de skräckfyllda stunder då han läxade upp mej och hotade att lämna. Aldrig fysiskt, utan psykisk snara som gjorde mej skräckfylld av ångest.
Den låga självkänslan hos honom eldade på hans övertag mot mej. Det förstod jag inte alls då. Han skulle till varje pris känna makt över mej. Idag tror jag att han snarare känner vanmakt. Både inför mej, inför sej själv och inför den ensamhet som hans attityd har försatt honom i. Utan mej - har han ingen. Jag har kvar vänner sen barn och ungdom, nya vänner har jag fått och jag har lätt att knyta kontakter och blir lätt uppskattad. Så, kanske börjar en rädsla gro inom honom nu. Jag tar avstånd, lyssnar inte, delar inte ens samma hus när jag sover! Plockar upp intressen från förr, som är helt främmande för honom. Det sorgliga är att Corona begränsar. Men jag försöker hitta vägar. Jag vill inte längre vara rädd!

När man ser tillbaka så begriper man inte varför man var rädd att bli lämnad. I mitt första förhållande så "hotade" mannen regelbundet med separation. Jag fick panik varje gång. Men stannade gjorde han. Till slut insåg jag att det var ett elakt spel från hans sida. Som gick ut på att jag skulle hålla mig på mattan. Usch vad hemskt när man tänker tillbaka. Förstår att du inte vet vad du känner. Sånt är en riktig kärleksdödare. Vi har åldern på vår sida också. Sånt där beteende funkar kanske på en ung människa. Oss starka kvinnor mitt i livet är det svårare att rå på. Kram ♥️

Tack för respons ?♥️ Ja eller hur, att hoppas har man ägnat galet mycket tid åt. Det blir ofta besvikelse av det. Så sant! Kram tillbaka ?

Negativa konsekvenser är det som gör att man blir motiverad till förändring. Vi har alla våra gränser, klarar inte hur mycket som och nu har du nått din. Jättebra att du gjorde det som var bäst för dig. Din mamma får ta ansvar för sitt liv och du tar ansvar för ditt liv. Sedan är det ju självklart inte så här du vill ha det. Kan tänka mig du hade helt andra förväntningar när ni åkte. Bra gjort och försök hitta någon form av anhörigstöd. Finns även Alanon. ❤

Jag kan se mig gå numer, men jag kan inte gå idag. Idag gick han iväg med kryckor, fraktur på bröst ben och kotfraktur bort till sin husvagn, han pallade inte med mina barn. Det förstår jag, har man ont så orkar man inte mycket. Mina barn är hemma pga av förkylning. Men att ta det sämsta alternativet, gå i eländig terräng, lägga sig ner utan hjälpmedel i en husvagn. Här inne har han sjukhussäng, gåbord. Jag erbjöd både min säng och glasveranda men nä, så det är hans ansvar. Nu stappla han in med fruktansvärda smärtor, la sig och är helt slut. Jag kan inte säga stopp nu, det går inte till nån i det här skicket, jag klarar inte det. Men jag kan försöka se till att ta hand om mig, jag är rätt kraftlös, tappar tal osv.
Sen det ekonomiska kan man ju inte ducka för, vad blir det av gården, han kan ju inte lösa ut mig och jag behöver köpa något eget.
I morgon ska jag till en terapeut som kan dessa frågor, det ska bli skönt att få råd hur jag ska tänka just nu för att orka

Hej! Jag läser ditt inlägg om olyckan och ser att du kämpar. Och jag ser vad du kämpar med.

Jag har fått perspektiv på min egen tidigare djävulsdans. Och jag bestämde mig. Gick ut i skogen och kramade träd resten av sommaren, satt i skogen och lyssnade, mediterade och bestämde mig.

Jag träffade en man som jag tycker om för en tid sedan. Han har fått mig att öva på att vara rakt på sak. Så jag övade. Och jag började säga vad jag ville och inte ville. Högt, till mina närmaste i min omgivning.

Och under en kort tid så gör jag som jag vill. Jag frågar ingen om lov. Jag har kämpat med mycket tidigare.

Och nu säger jag stopp till allt som jag inte vill göra.

Jag tänker att det kanske kan vara hjälpsamt för dig att ställa dig frågan "när ska jag säga stopp?"

Det är bara du som kan göra det, för dig.

Kan du se dig själv lämna honom där han är och bara resa dig och gå. Som i en film. Kanske inte att du ska göra det, utan kan du se dig själv göra det.

Vad skulle du göra då?

Hur ska han få hjälp då?

Ja, vad kan ske. Vad är möjligt.

Hur vill du ha det. Du vet det själv. Och ta hjälp för att bolla dina tankar.

Han är inte ditt ansvar.

Du har ansvar för ditt eget liv.

Ta hand om det livet. Och ta hand om dig!

Jag förstår din oro. Min man har fått lämna blodprov på hälsocentralen och där ser dom rätt långt tillbaka vad jag förstår. Urinprovet som min man fått ta på öppenvårdsbehandling vet jag inte hur långt det sträcker sig bak, men jag vet flera som fick avsluta sin behandling. Ring behandlingshemmet och ställ frågan, du behöver ju inte svara på varför. Kan väl vara skönt om du vill stilla din oro för om han verkligen går dit. Tänker mig det är rätt avgörande hur du ska agera och tänka. ❤ självklart är det bäst och skönast att kunna bara släppa det, men jag vet av egen erfarenhet att det är inte så enkelt alla gånger. Kämpa på?