Senaste kommentarerna i forumet

Hur har söndagen gått för dig? ?

säga att jag tycker du var modig som skrev hur du känner för honom till honom. Tror det var bra för dig själv att sätta ord på det och också föra fram det. Lättare för dig att ta dig vidare på det sättet. Jag fick inte heller något riktigt avslut så jag förstår dina känslor av sorg och frustration. Man undrar och tänker på hur det låg till med allt egentligen. Men som du säger, det spelar ingen roll. Var snäll mot dig själv, pyssla om dig själv och unna dig sånt du tycker om. Stor kram till dig

... om du behöver det. ?
Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur du känner dig just nu.
Det hela blev ohållbart för dig, och du skriver att du rasat om du stannat kvar.

Har du möjlighet att prata med någon professionell i morgon, så gör det, det verkar som att du behöver det.

Ta hand om dig. ?

Fortsätter skriva för jag behöver verkligen skriva av mig.
Nu har jag hämtat mina sista saker. Han klarade inte av att ge mig ett ordentligt avslut.Skrev till honom att jag älskade honom och kanske kommer jag göra det livet ut. Ville bara att han skulle veta, bortom sjukdomen som gör att vi inte kan leva ihop som älskar jag honom. Jag vill inte vara arg längre eller besviken. Det är en sjukdom men han har ansvar för att ta sig ur den.
Hade jag följt med så hade jag rasat. Det känns så förtvivlat hårt allting. Sjukdomen är verkligen så hemsk och jag önskar att alkoholen kunde ses som det knark det är istället för den romantiserade bild som ges av den.

Gud ge mig sinnesro. Jag bara babblar men det är så förtvivlat jobbigt att vara i den här sitsen och jag måste gå vidare. <3

Jag hänger med på din dejtingresa också. Det kommer att gå fint. Du har så mycket koll och känner dig själv så väl plus att du kan alla signaler så lita på dig själv.
Jag är ju inte där än.... har en bra bit kvar på skilsmässan... men förstår hur du känner redan.
Jag tror att vi inte ska vara för allvarliga och ta det för seriöst.
Våga chansa lite och tro på oss själva så blir det säkert bra.

Ha en fin söndag ?Azalea

Jisses så häftig du är .
Visst är det bra att träna lite hemma och sen drar du iväg mot vilken sovplats du känner för.
Det är frihet????

Min hund bökade också omkring mina första nätter och kunde inte riktigt fatta vad tusan vi gjorde där bland träden mitt i natten, haha.

Kram ?Azalea

Kontaktade honom för att hämta mina saker. Ser honom gå in i porten med en hund (han har ej haft hund).
Han ser mig komma med bilen men går in genom trappen och stänger dörren. Igår fick jag ett drypande SMS om att han var ledsen och bad om ursäkt och nu stänger mig helt ute.

Jag blir så förbannad på mig själv som ändå ringer på dörren. Får självklart inget svar, ringer på tlf och får inget svar. Skickar massa SMS om vad jag tycker. Återigen lyckas han få dit mig. Vad har hänt med min självrespekt? Vad är det för egoist jag har att göra med egentligen, fullständigt kallhamrad.

Andas, andas, andas. Vad är det jag håller på med? Varför släpper jag inte bara en man som beter sig så illa mot mig.

Arghhh

Ja, jag känner att det här är ett steg....mot nåt mer....?

Du förstår att detta bara är början va?
Var ä mormor?
Hon hänger där i trädet !!
Var är mormor?
Hon vandrar i Tibet!
Var är mormor?
Hon mediterar på Bali!
Var är mormor?
Hon bestiger Kebnekaise...

Du kommer göra som Doris i Nemo, fortsätt simma, fortsätt simma!!!
Kram

För att träna nu så sover jag på altanen ute! En av katterna fattar ingenting? Ställer sej och skriker och trampar på mej mitt i natten. Han "pratar " också, säger NÄ,ä med envist tonfall ?

Terapi är toppen och skapar så mycket bra! Härligt för dig att börja med det. Bara det att få en stund när man fokuserar helt på sig själv ?? Japp ska berätta om det händer något på "dejting" fronten. Idag har jag varit ute i skogen och plockat kantareller ?? Så idag är en sån där dag när man tycker livet är toppen och superbra utan någon man. Vi får se om jag vågar. Det är ju det där att man jobbat så mycket med sig själv och faktiskt kommit framåt. Tänk om man råkar välja en man som gör att allt arbete är för intet. Med tanke på mina tidigare val när det gäller män? Skall inte vara en sån där som dyrkar marken man går på men å andra sidan inte motsatsen ? Tack för pepp och kram tillbaka ♥️

Berätta hur det går och om du vågar att steget ! Tycker du beskriver din osäkerhet kring normala män klockrent. Jag känner samma sak och blir vilsen när jag tänker på hur en normal relation skulle vara. Jag börjar i terapi imorgon och detta är en av de saker jag vill arbeta med, att kunna navigera i en vanlig sund omgivning. Men vi är oerhört driftiga och kompetenta så om vi klarar det med jobb och barn ska väl detta gå också :-). Jag hejar på dig och det värsta som kan hända är ett nej. I vår iver att få bekräftelse och trygghet är det inte konstigt att vi valt män som dyrkat oss från början, ett säkert kort där man inte känner att man riskerar att bli lämnad. Lycka till och kram !
Blade Runner

Fint med igenkänning. Fint att du står redo att börja ditt självhjälpsarbete! Det fungerar.
Apropå sponsorskap.... jag jobbar i Stegen just nu, kommer garanterat att sponsra när jag gjort mitt eget. / mt

Mulletant, när jag läser ditt svar så känner jag att jag står precis i början av att börja jobba med mig själv.

Min far var alkoholist och jag har haft relationer med män i missbruk tidigare. Nu har jag precis, i dagarna, lämnat den jag älskar pågrund av A.

Jag läser att du verkligen har jobbat med dig själv och känner igen mig i det du skriver: föraktet mot människor som kämpar med beroende, att inte klara av att släppa, medberoendet sedan barnsben. Du har aldrig funderat på att bli sponsor? Jag vet inte var jag ska börja?

Förlåt mig att jag skriver i din tråd Oslo: jag känner med dig och vet hur det är att aldrig nå fram, att leva med någon man älskar som bara försvinner mer och mer ifrån en och inte minst lögnerna.

/Vic

Vill bara säga det, att jag läser här med en känsla av OJ, ja så gör min man också!!
Tack för att ni delar. Idag tar jag emot ?

att läsa inläggen ovan. Det väcker minnen och smärta. Välkomna ni alla i tråden!
För tjugo år sen var jag på väg dit där du/ni är och för femton år sen var jag där.... Jag insåg att mannen jag älskat - och ännu älskade som den som var i sitt nyktra sanna jag - var alkoholist och jag hatade insikten. Jag gjorde allt för att hjälpa och ingenting av det hjälpte. För ganska precis tio år sen hittade jag hit och började också läsa om medberoende.
Strax före årsskiftet (2010-2011) beslöt jag att lämna honom, jag hade tänkt på det länge men beslutet kom plötsligt. Då insåg han.... valde och lovade att sluta dricka. I ett och ett halvt år var han nästan helt nykter med enstaka korta och ’små’ återfall. Sen tog han ett rejält återfall och det blev hans egen verkliga vändning. Han hittade till AA och sen dess har han varit nykter.
Det här forumet var min livlina under flera år. Adde och Berra som skriver här ännu blev mitt hopp om att det är möjligt för vuxna män att vända väg. Jag hittade Alanon och det hjälpte mig att förstå och ändra mitt eget tänkande. Jag insåg också att jag hade ett inlärt medberoende sen barnsben, min pappa var alkoholist.
Jag har haft en oerhörd hjälp av att läsa på de olika forumsidorna här och att gå på öppna AA-möten. Nu finns också poddar, t.ex Medberoendepodden och Alkispodden.
Det är en nödvändig och ofta lång väg till insikten att man inte kan förändra nån annan än sig själv! En nödvändig insikt för att kunna släppa taget. Det är också viktigt att inse att beroende, oavsett vilket, är en sjukdom och inget som någon valt. Att lyssna på människor som kämpar med beroende har gett mig respekt för det jag tidigare kände förakt för.
Sök kunskap, sök stöd hos Alanon och andra som har erfarenhet. Fortsätt läsa och skriva här. Sluta skyla över och hemlighålla. Du är inte ensam❗️ Vi är många, både beroende och medberonde❗️
Glöm aldrig att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv❗️Det är inte lätt men det är möjligt❗️ / mt

Hej! Vilken jobbig och tröttsam situation du är i. Det svåra med det här är att det smyger sig på... att det som är onormalt blir normalt och att man accepterar det... Kan du försöka ställa dig utanför och se in med friska ögon? Låssas att en vän har det så som du beskriver, vad ger du för råd? Jag filmade min man när han var full, jag fattade inte fören jag såg filmen att...han är inte stressad..han är ju FULL!!! Jättefull!!

Får du hjälp av någon utomstående? Vet någon som du kan prata med? Jag fick tipset här, att googla din kommun och anhörigstöd alkohol. Man får ca 5 samtal med en professionell, man kan vara anonym.
Det du beskriver är ju ett rätt, i mitt tycke, långt gånget alkoholistbeteende, ni har barn... Tänker på deras uppväxt, vad man vill ge med dom. Det var när jag tänkte på det jag kom till skott och "slängde ut " min man trots att jag vet att han ramlar ner för ett stup då...

Jättesvårt när man också driver företag, vi gjorde det med-jag fick ett 6 sidors långt brev från en kund som var missnöjd. Han beskrev i detalj det jag kände och visste... Min man var full på jobbet och gjorde dåliga jobb. Han ville ha pengar tillbaka så jag betalade, bad om ursäkt och ...satte ner foten. Hit men inte ett jäkla steg till...

Sköter han sin del av företaget? Hur länge till? Kan du driva det själv om det rasar? Kan du flytta med dina barn? Ja frågorna är många och svåra. Hur vill du att dina barn ska minnas fredagsmyset?

Jag har fått mycket hjälp här inne, bara det att skriva ner orden gör att jag såg vad som hände. Idag ligger min man längst ner. På en parkbänk. Typ. Han får resa sig själv. Han är inte mitt ansvar nu.

Om du tänker på dig själv... Vad får du? Vad ger dig energi och lycka? Det är så energikrävande att dölja, ursäkta och städa före,runt och efter någon annan... Läste här inne att man ska fråga sig själv: Vill jag ha det så här ? Du är inte maktlös!!! Kan du prata med honom om det när han är nykter? Kanske ha med en till person, om du har någon sådan nära-en vuxen, som kan stötta dig. Det där att "andra vet " kan vara jobbigt för alkoholisten med... Tänker på dig, känner med dig! Ta ett steg i taget, en dag i taget! Kram

Nu är jag orkeslös. Men visst inser jag. Ohållbart att det fortsätter såhär.
Jag skriver här för att inte kunna förminska och nästan glömma hur det är.
Makens sämsta sidor, finns ju oavsett alkoholen. Det är bara att han släpper fram mer som onykter. Så känner jag. Inte alls synd om honom.
Jag har inte sett honom ännu, så jag har en oro. Jag har en liten önskan också, att vi börjar prata om hur det har blivit.
Samtidigt så vet jag att han kan häva ur sej lika mycket otrevliga kommentarer som nykter. Det orkar jag inte.
Parsamtaltal hos terapeut. Det vägrar han.
Jag har inte ekonomi att ens klara mej. Pga smärta/sjukdom.Utan vidare förklaringar. Men en stor press. Nu även stressreaktion.
Jag tänker att min egen tillvaro, mitt eget inre behöver ro.
Med min nya hängmatta kommer jag att söka mej ut. Finna inre ro. Försöka landa i mej själv.
Hitta min egen grund.
Medberoendet, det ska jag jobba mej bort ifrån. Vad det nu är?
Märkligt så ensam man blir i coronatider. Jag tillhör riskgrupp.
Mina vänner är äldre, och därför också riskgrupp.
Att sova ensam - är också ett steg för min egen skull, kom jag just på. Jag kanske gör nåt konkret ändå. ..
Nu ska jag gå till mina djur ?

Hej alla!
Jag har levt med min man i 17 år, vi har två barn i åldrarna 9 och 13.
Första 11 åren var allt bra, det var ingen alkohol om det inte var fest, men han var alltid den som blev för full, inte kom in på krogen eller blev utkastad strax efter att man kom in, sovit i fyllecell x antal ggr, slagits med främmande människor av ingen anledning etc etc.

Men sista 6 åren ändrades något,
han började dricka någon öl så fort han var ledig, även om han inte hade sällskap. Inte många, så jag reagerade inte på det så mkt i början.
Men ju mer tiden har gått så ju oftare har det druckits och ju fler öl har det blivit.
Jag började ifrågasätta det här med att dricka sig full ensam, men har alltid fått ursäkter om att han inte kan slappna av och känna sig ledig, att han är stressad etc, att "när sommaren är över så blir det som vanligt igen".
I början av den här perioden så drack han bara efter barnen lagt sig, då kändes det inte så fruktansvärt hemskt.
Men till slut hamnade vi så till att när vi skulle äta fredagsmiddagar, så var han så full att maten ramlade av gaffeln, missade halva munnen och vinglade omkring i huset när han gick, tills han slocknade i soffan till fredagsmyset, snarkandes, stinkande av alkohol.

Han hade då ofta ångest dagen efter, bad om ursäkt, han skulle sluta dricka etc. Det löftet har han aldrig hållit i mer än 5 dagar som längst...

Sista 3 åren har jag blivit tvär nör jag märkt att det är på gång och sagt att "det räcker väl med 2 öl". Då har han alltid blivit irriterad och fräst tillbaka.
Vi kom överens om att han inte ska dricka när barnen är vakna, han kan nämligen säga ganska dumma saker när han druckit, och missförstår ofta om man säger något åt honom och tar det som kritik.
Tyvärr så höll det inte alls, utan han började gömma öl i källaren, garaget mm.

Kom på honom en onsdag kväll att ögonen var glansiga och att han luktade alkohol, frågade om han druckit och fick till svar -en öl i bastun... ju längre kvällen gick ju sluddrigare blev han, så kom jag på honom att gå ner till tvättstugan hela tiden, smög efter honom och hör "pysch" ljudet av en burk som öppnas, så jag stiger fram och undrar vad han håller på med, står och smygsuper, ensam, varm öl... han skämdes nått fruktansvärt först, men gick snabbt över till ilska och skyllde över allt på mig, det var mitt fel att han var tvungen att smyga...

Vi har haft det jättedåligt sen dess. Smygandet fortsätter, han är full minst 3 dagar i veckan, alltid ensam.
Barnen har sagt till honom att de inte tycker om när han är full.
Jag vet inte längre vad jag kan göra.... jag mår jättedåligt i det här.

Han kan även "göra snälla saker åt mig" utan att jag bett om hjälp,samma dag som det är dricka på gång, det är som att jag ska vara tacksam och låta honom dricka för att han var snäll?

Sista tiden pratar jag knappt med honlm när han dricker, jag undviker honom och vill bara att han ska somna...

Har vi folk på middag så dricker han så fort att han är kalas väldigt tidigt, skämmer ut sig, pratar oförståeligt och alltid däckar tidigt, jag skäms och ursäktar honom, att han jobbat mkt och är trött i kroppen mm.
Är han vaken efter kl 21 så är det ett mirakel.

Jag har många gånger vart på väg att lämna honom , men det är svårt. Hur kan man hjälpa honom, han vill inte...
Vi driver också ett företag tillsammans där vi båda jobbar heltid.

...att man får faktiskt hjälp, även om man måste komma ned i någon viss promille först, förstås. Det är samma schema med benso överallt, som jag har förstått det. Som sen trappas ned. Man ska inte behöva må jättedåligt, det finns andra medel som kan hjälpa innan man kommer ner tillräckligt mycket. Har kollat detta noga, då jag haft samma diskussioner med min dotter. Men kan förstås inte garantera att det funkar överallt, Var bor nI? Kram

...att man får faktiskt hjälp, även om man måste komma ned i någon viss promille först, förstås. Det är samma schema med benso överallt, som jag har förstått det. Som sen trappas ned. Man ska inte behöva må jättedåligt, det finns andra medel som kan hjälpa innan man kommer ner tillräckligt mycket. Har kollat detta noga, då jag haft samma diskussioner med min dotter. Men kan förstås inte garantera att det funkar överallt, Var bor nI? Kram

Hoppas, hoppas, hoppas att det leder till något bra.
Och så skönt för dig att slippa den ständiga oron. Den är så förödande. Det känns som om den håller på att bryta ner mig helt.
Stor kram

Känner igen detta från min egen dotter. Orkar inte skriva så mkt just nu, men känner med er.

Känns som han reflekterar över sin konsumtion i alla fall. Du behöver vila, så är det. Sov, läs och försök få ro.
Min man ringde i morse... Nykter. Bad om ursäkt. Sa att han behöver hjälp och kompisen ska köra honom osv... Ja, jag vet inte.
Har inte hört något mer sen... Jag jobbar på här, säljer och säljer. Snart fått i hop till det mest akuta.
En del av mig vill sända ett sms eller ringa, men vågar inte. Om han är full igen så...orkar inte. Måste bara få vara.

Sådär kan du ju inte ha det, du går ju under helt till slut ... ?

Ibland måste man fatta jobbiga beslut. Sådana beslut som gynnar ens själ och välmående ..

Jag önskar att du snart befinner dig i en tillvaro där du känner trygghet och tillförsikt inför framtiden.