Senaste kommentarerna i forumet

Så bra att du har satt din gräns!!
Det tar lite tid för oss medberoende men jag tror att till slut har vi nått vår botten och först då kan vi sätta tydliga gränser kring oss och sätta oss själva i fokus.
Mycket bra skrivet till honom?

Kramar från Azalea?

Hej och välkommen hit. För mig började en förändring genom att jag skrev mitt första inlägg här. Kanske det är så för dig. Nu vet jag inte hur ditt liv är men för mig var det så att det "vände" lite när jag släppte den som dricker, min man- som förändringen började. Han fick falla och ta konsekvenser för att han drack. Han "förlorade" sitt hem, sin familj och föll ner på parkbänksnivå...Jag stöttar när han är nykter , jag är tyst när han dricker. Han får ingen energi alls av mig i onyktert tillstånd... Han får ta 100 % ansvar själv och vill han ha hjälp finns det folk som stöttar.

Jag började fokusera på mig själv och hur jag var och behövde göra en del förändringar där...
Allt detta kom jag på med hjälp av de människor som finns här inne, här finns förståelsen för att det är svårt, tufft och att det ibland går bra och ibland inte. En dag i taget. Du kommer göra din resa.

Men... du är den friska föräldern som har ansvar över att dina barn slipper uppleva en full mamma.
Googla, läs på-finns massor av bra videos, att läsa osv om du googlar Medberoende.

Fick tips här att kolla upp googla Anhörigstöd och så din kommun....

Om din fru ( och min man ) inte får känna av konsekvensen av sitt drickande och vi, du och jag möjliggör och hjälper dom så de kan dricka, finns det ingen anledning för dom att sluta...

Oerhört tufft, men du skriver här -du har börjat ett steg i rätt riktning, bra gjort!!
Jag sänder dig all värme, massor av styrka!
Ta hand om dig!
Kram

Tack, ja du har rätt.
Jag skrev ett meddelande i går till honom. Kort och tydligt. Så tydligt att jag blev "nervös" av det själv. Vänligt men tydligt.
Skrev att " jag har levt under stark stress under en lång tid. Nu när Du inte är här kan jag stressa ner och andas igen. Jag vill aldrig, aldrig leva som jag gjort dessa senaste år med den oro som funnits. Du har gått över alla gränser och nu måste du ge mig lite frid och visa mig respekt att ge mig andrum.Jag behöver tid att återhämta mig. Jag lever mitt liv nu och du får leva ditt".

Han svarade inte på hela kvällen och hela fm.... Det tog.
Idag vid 12 kom ett meddelande att nu hade han med sin väns hjälp fixat alla papper och anmält sig för första steget för behandling.

Så där ja.

Jag har sålt allt som går att sälja. Hans bil åkte igår. Alla verktyg. Soffan. Jag fixar och donar. Städat och röjt, slängt och stuvat om. Njuter av en kopp kaffe i solen och sitter och tittar på stjärnhimlen i natten...

Skönt.

Jag kommer aldrig mer blanda in mitt liv med någons annan där jag inte har koll på vem som gör vem eller vems känslor jag faktiskt känner.
Hit men inte en jäkla millimeter till!

Tack till alla er. Idag är en bra dag.

Hej, jag är en kille på 32 år, har 4 yngre barn och en fru som har grava alkoholproblem.

Allt började 2 år sen när hon började gömma folköl för mig. Jag undrade varför? Klart man kan dricka någon folköl då och då.
Jag sa till henne att hon inte behöver gömma något för mig.

Men, ändå, så fortsatte hon med det, och det gick från folk öl då och då, till varje dag, som gick till vin och sprit. I princip varannan dag. Både starksprit och starkvin.

Jag har konfronterat henne om detta, gång på gång på gång. Hon kommer alltid med någon ursäkt om att det är gammalt, eller "inte mitt" och ljuger mig rakt i ansiktet precis som jag vore blind och dum. Jag har hotat med skilsmässa, socialen har varit inblandad. Familjen är inblandad och försöker prata med henne. Allt förgäves och jag vill inte skilja mig och överge henne. Jag vill hjälpa henne men enligt henne dricker hon typ aldrig.

Detta har nu pågått i 2 år. Det dricks från morgon till kväll. Allt hon kan komma över. Från folköl till ren gin och vodka.
Hon tror att hon kan gömma det för mig men jag hittar flaskor överallt i hela huset. Senast idag, 31 aug 2020, gick hon och la sig i sängen klockan 1300 utan att säga något. Jag fattade direkt vad det rörde sig om, och hittade en flaska gin i skåpet bland skorna som var halvdrucken.

Orken börjar ta slut, tillsammans med mina nerver. Jag orkar inte bråka eller diskutera med henne snart längre för oavsett vad jag säger, ljuger hon, sen reser sig bara upp och går iväg och gör samma sak dagen efter igen.
Psykiskt dör jag. Och jag är ledsen och frustrerad varje dag och undrar vad som gått fel för att det ska bli så här och värst av allt skyller jag på mig själv, att jag orsakat detta.
Vi bor i stor fin villa, vi är höginkomsttagare, vi har 4 fina barn åldern 0-8 som alltid är glada. Utifrån kanske vi ser ut som den perfekta familjen men bakom stängda dörrar finns ett mörker vi inte kan ta oss ur.

Jag skriver här i detta forum för jag har googlat och letat efter svar men hittar inget. Jag är tacksam över alla råd och tips jag kan få gör att hjälpa henne bli kvitt detta problem så hon och vi alla tillsammans i familjen kan ta oss ut ur denna djupa grop, innan barnen börjar förstå vad det är som händer.

Mvh

Välkommen till forumet. Jag ser att du skrivit ditt första inlägg i en tråd som inte varit aktiv på länge. Om du vill får du gärna starta en ny tråd, kanske berätta lite om just din situation. Du skriver om att känna igen mycket, här inne blir det tydligt att du inte är ensam om det. Du gör såklart som du vill, startar en tråd eller läser andras och stöttar som du gjorde i denna tråd. Oavsett är det fint att ha dig här.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

En oehörd kamp du för men någon makt att ta tillbaka en anmälan har du inte. Har det kommit till socialens kännedom att en person eventuellt behöver tvångsvårdas är det deras sak att utreda det. Möjligtvis skulle en läkare kunna göra bedömningen att personen inte utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, men så är det väl knappast. Finns alltså ingen möjlighet att ta tillbaka en anmälan.

Har jobbat många år med detta och gjort många tvångsomhändertagande och jag skulle vilja säga att alla, även dom det gälle, vet hur illa det är.

En liten solskenshistoria mitt i allt elände kan kanske behövas. Blev under en utredning om tvångsvård erbjuden en stor summa pengar av en man om jag la ner utredningen, vilket jag självfallet inte gjorde. Ett par år efteråt mötte jag mannen nykter och fin på stan. Han bad mig vänta en stund och gick då och hämtade sina föräldrar och sa "här är hon som räddade mitt liv". Ett starkt ögonblick så tänk aldrig någonsin att du eller någon annan gör n0got fel när ni anmäler. Hoppas du har någon hjälp för egen del ❤

Inte konstigt att du blir trött och stundtals uppgiven inför läget.
Men du har erfarenhet och vet att än en gång måste fokus bli på dej själv. Finna ljusglimtar och glädje i vardagen, i det lilla.
Ju fler ljusglimtar vi lyckas med att upptäcka och samla, desto mer ljus i vår tunnel ????

Att backa några steg låter klokt och du är ju klok. Nu har gjort rätt och ett nytt LVM är bra för honom OCH för dig ! Vet inte vad jag ska säga annat än att jag finns här och håller handen. Kram och godnatt

Säg till honom att om han inte respekterar din vilja till att i te ha kontakt så kommer du att polisanmääla.

Då har han ett val.
Fortsätter han,polisanmäl.
Väljer han att trots det kontakta dig,be om ytterligare hjälp från kvinnojour.

Jag trodde aldrig att mannen till mina barn skulle tappa kontrollen,men det gjorde han trots att han aldrig hade krökt ett hår på mitt huvud.
Han kunde ringa 30 ggr per dag och jag skulle ömsom dö.
Nästa gång älskade han mig över allt annat.

Var försiktig.

Bränslet börjar ta slut och motorn hackar känner jag.
Märker hur mycket energi det här tagit ifrån mig den sista veckan med all turbulens som har varit.
Ska försöka vila mellan varven och skaffa mer kraft.

Mannen blev hämtad av 2 polisbilar och inkörd igen...... Så denna veckan har de jobbat på att få ordning på abstinensen vilket tydligen varit svårt. Väldigt hög puls och svårt med balansen och att gå.
Imorgon får han nog mer reda på vad som kommer att hända sen då advokaten kommer. Han är på väg mot ny LVM och ringer och tjatar att jag ska ta tillbaka anmälan. Sjukt jobbigt när han inte förstår att det är för hans livs skull vi har gjort anmälan.
Fortfarande total förnekelse och vad finns det att säga. Han har druckit minst 70 cl sprit i 44 dagar i sträck, kropp och huvud håller inte för det så han behöver verkligen hjälp.

Jag försöker hålla distans men attans så svårt det är emellanåt när allt just nu kretsar kring honom. Hela familjen är stressade just nu men ändå lättade att han inte kan skada sig själv så längre och att vården får ta hand om det nu.

Ska försöka backa några steg och lugna ner mig lite, lägga honom åt sidan just nu.

Sov sött ?Azalea

... för du blir utsatt för känslomässig utpressning även om det kanske inte är hans avsikt. Du kan och ska inte ta ansvar för hans liv, det kan vara han själv göra. Det är så svårt och jag önskar dig att lycka till.
Blade Runner

Som står på dig. Jag tänker att du inte behöver fatta beslut idag eller imorgon. Att flytta därifrån är ett första bra steg och försök att bara fundera på vad du vill och lägg duktig flicka och hjälpa till i en annan skål med ”övriga känslor”. Om någon vecka kommer du vara klarare i tanken när den första chocken lagt sig. Jag skulle kunna tycka att om du bestämmer dig för att fortsätta med honom gör det på ”distans” till att börja med så att han får bevisa att han kan vara nykter. Om han inte klarar det behöver du och dottern iallafall inte vara mitt uppe i smeten och allt det jobbiga. Blir arg på hans syster som tyckte du var taskig, men förstår samtidigt att hon också vill sin bror väl.
Lycka till !!!
Blade Runner

Det är förstås olika. Vi är alla unika varelser. Vi har alla våra olika tid för insikter. Någon får den aldrig. Någon upplever den tidigt. Någon förändrar och någon är kvar.

Jag tror att om du inte är rädd för ditt ex så är det bättre att acceptera att det är som det är. En polisanmälan kan uppfattas som ett hot.

Det är bara du som vet vad som är riktigt. Varken din vän som är polis eller din pappa. Du vet.

Är du rädd? Eller besviken?

På att du inte upptäckte hans missbruk tidigare. Eller på att han valde missbruket före dig.

Något för dig att reflektera över. Hur du vill ha det.

Det triggar nog bara honom att fortsätta höra av sig, särskilt om du polisanmäler. Då blir det kanske en annan grej, som bara kan vara.

Men det är du som vet, ifall det behövs eller inte.

Ta hand om dig!

Tack ? jag mår bättre nu. Gjorde dock misstaget att inte prata alkoholvanor i helgen med honom ... Att sånt ska vara så jäkla svårt. ? Helt klart en spärr med det, typiskt medberoende-beteende har jag förstått.. ? Men blir så trött på mig själv. Börjar ju kännas så märkligt och frustrerande då saker och ting som hänt och händer i hans fylla sopas under mattan och man inte diskuterar dem! ...

Han hade en lugnare helg nu, vilket var skönt. Han ska ju ta en nykter period från september har han sagt (eget initiativ) så kanske han faktiskt nu i helgen jobbat med sig själv med att ta det lugnare. Nå, jag lär väl märka hur det går då vi gått in i september ..

Kram på dig. En dag i taget. ❤️

Jag har varit så tydlig jag bara kan, i flera veckor har jag sagt låt mig vara ifred, jag vill inte prata med dig......

Han ringer av o till o frågar om jag inte pratar med honom längre, ehhh... när jag åter är rak och tydlig så säger han -skämtar du eller.

Det har gått så långt att min vän som är polis säger åt mig att det är dags att polisanmäla för att han inte lämnar mig ifred...
Idag sa jag det till honom, när jag var dum och svarade i telefon.... han la på och skickar mess att det är inte alls vad jag sagt till honom, jag säger läs alla meddelanden här ovan igen!!!

Jag fattar han är knäckt, han dricker säkert en hel del, men det har blivit patetiskt och rent av obehagligt ibland...

Kommer han ge sig nån gång??

Du lyckas sammanfatt min strävan på ett otroligt fint sätt!
Det stämmer som du säger, och visst är det så att nu när jag själv först kommit till insikt och därefter kommit ur mitt eget beroende så vill jag ju se samma sak hos min man.
Ingen har heller släpat in mej på arenan utan min egen insikt och vilja har fått mogna fram under lång tid. Då blev det knappt jobbigt ens att avstå alkoholen.

Så, ja jag fortsätter att jobba med mitt förhållningssätt. Inte är det enkelt.
Men alla dagar är inte lika dåliga. Det försöker jag att ta vara på. Att även inse hur jag själv kan förändra, åtminstone mina egna val av att agera eller ignorera.
Tack för att du tog dej tid ?

Jag kommer från andra sidan, eller från samma sida som du egentligen. Det jag tänker när jag läser dina kloka inlägg är att du för två kamper, ett tvåfrontskrig. Du har lyckats med något som inte många klarat av, att inse dina svagheter och tagit tag i dem. När vi gör det börjar vi ofrånkomligen se liknande svagheter hos andra, och vill hjälpa dem, så som vi hjälpt oss själva.
Du är också medveten om att resan måste göras inifrån, man måste själv se att man behöver förändring och gå rakryggad in i den.
Min resa började, som mångas, i en vilja att vara till lags, med en utgångspunkt i skam och dåligt samvete. Det gjorde att jag byggde min nykterhet på andra, min hustru, drogterapeut osv. Jag föll.
I fallet insåg jag att det var för min skull jag behövde förändring, att jag förtjänade att slippa tillvaron i beroendets fängelse. Att jag inte ville längre. Efter det har jag gjort resan för mig själv, inte för mina barn, inte för min fru. Inte för mina föräldrar, mina syskon. När jag blev självisk i min strävan blev jag också en mer osjälvisk människa, och när jag tar hand om mig själv kan jag bättre ta hand om andra.

Nu blev det långt, och du kanske undrar vad det här har med dig att göra?
Det jag vill säga är att du gör helt rätt. Ta hand om dig själv, odla och vårda din nykterhet, odla och vårda din frid.
Om du vill står du bredvid din man. Du väljer. Om han vill ha din hjälp väljer du om du vill ge den. Det är storsint om du väljer att ge den, mer storsint än de som inte levt med missbruk kan förstå. Men, du väljer.
Jag avslutar med ett citat från Harry Potter som jag bär med mig:
”Men nu förstod han äntligen vad det var som Dumbledore hade försökt säga honom. Det handlade om skillnaden, tänkte han, mellan att släpas in på arenan för att tvingas kämpa till sista blodsdroppen och att själv gå in med högburet huvud. Somliga skulle kanske tycka att skillnaden var obetydlig, men Dumbledore visste – och det gör jag också, och det gjorde mina föräldrar med, tänkte Harry med en rysning av häftig stolthet – att den skillnaden betydde allt.”
Kramar!

Tack för dina ord. Han ringde idag, len och fin i rösten. Ville ha mer pengar. Jag sa att jag sänder för sista gången, har inga själv... Sände 500 kr. Han skulle ringa om 30 min när han var hemma igen. Inte ett ljud, 5 timmars snart. Känns bra att jag sagt det, nu är det slut med finansiering.

Känn konstigt,har sett honom förut som ett offer, offer av en tuff uppväxt, offer av vad andra människor gjort mot honom osv men idag... Han ljuger, manipulerar mig, tigger pengar... känner mig plötsligt utnyttjad till tusen...
Vad fn....
Just när jag skriver här ringer han, låg men nykter...Blir så irriterad när han ringer och släpar sig fram i rösten. Vill prata med sin fru, vill inte prata...Sa det och bad att han skulle ge mig space. Höras i morgon...

Bra med kompisen, han har friska ögon att se...plus att han informerar mig lite vad som händer.
Tröttiz, hur mår du?

Hej Azalea, jag har inte läst allt så noga. Men jag ser att du orosanmälde honom och att även pappan gjorde det. Bra gjort! Att köra bil 44 dagar i sträck, berusad. Det är inte klokt. Att inte heller polisen stoppat honom tidigare, men det är så här det är. I vårt samhälle. Jag hoppas att det finns en ängel som ser vad du gör. Jag ska be universum vaka över dig och hjälpa dig så du får lite sinnesro. Du gör en insats för någon annan, som nu får änglavakt och inte riskerar att råka ut för din ex make, genom att du agerar. Jag kan inte säga det nog med gånger. Bra gjort! Ta hand om dig, på alla sätt och vila nu när han är inlåst. En stund i alla fall. Sen ute och som vanligt igen. Men då kanske inte änglavakten är där, eller ditt engagemang. För du har rätt att leva ditt liv. Som du vill! Kram

Men inte är det enkelt.
Samma eviga mönster från maken. 1 dunk vin ons-tors. Ny dunk + flaska fredag. Då vill han bjuda. Dela en flaska. God middag med dålig stämning hur jag än försöker att parera.
Avslutas med att HAN går från bordet.
Ja, jag får helt enkelt tacka nej till att dela 1 flaska vin.
Han har inte bjudit på vin såhär på ett par år. Utan bara köpt till sej själv. Plötsligt generös ( nåja, det har sitt pris)
Jag sitter ju pliktskyldigt kvar medans han drar igång....
Hör att han är misstänksam emot mej.
Tror att jag vill ont.
Han nergör mej totalt, som en som " tar sej tid att känna efter och vara sjuk"
( min sjukdom är verifierad)
Han måste minsann se till att jobba.
Jag svarar inte emot.
Jag ber bara om att inte ta den diskussionen nu vid middagen när vi ska " ha trevligt "
Nu när jag skriver det här....tänker jag VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!!?

Mina försök att gå framåt, söka stöd i vården, driva min egen kamp mot att må lite bättre..blir ju FÖRLÖJLIGAD

Först, SKÅL för dina framsteg!
( jag fick ett JA från vården )
Sen kom resten....

Jag fattar ingenting? Vart har mannen jag älskade tagit vägen?

Här finns en synisk , sarkastisk, elak människa som jag vill slippa se!
Var ä den andre? Jag blir också lite rädd. Jag tänkte att jag skulle hålla ut, låta honom " hålla på" utan att knäcka mej.

Nu har jag även börjat med personligt anhörigstöd för medberoende som kommunen erbjuder. Någon måste hjälpa mej att se detta utifrån.
Jag vill bara inte...det skrämmer mej så oerhört att mitt/vårt liv ska braka samman.
Men kanske har det redan gjort det.
Små stunder av egen kraft kommer ibland, då tänker jag: jag sk leva MITT liv. Jag ska fortsätta att vara utåtriktad trots vår galna tid. Hitta andra sätt att möta människor. Hösten och vintern skrämmer mej. Då snävas friheten i naturen in och kylan kommer.

Jag som i min enfald tänkt, ja men då har vi kommit in i en bättre period i vårt äktenskap. Men, uppriktigt sagt, går det inte bara utför...?
Jag dokumenterar här, för att inte sedan glömma. Oavsett hur det blir, det som händer mej nu kommer jag fortsatt att få bära.

Imorgon tänker jag träffa en nära vän.
Jag fortsätter att sova i gäststugan. Men jag har varit feg, inte sagt att jag ligger här för att han är full. Utan jag har sagt att det är för att han ska få sova ostört utan mina snarkningar.
Frågan är vem som snarkat mest....

Hej! Jag har en dotter som haft svåra alkoholproblem och psykiatriska problem mm i 6-7 år nu allt började med fel kille. Hon har varit på flera LVM om flera behandlingshem. Nu verkade som hon har blivit bättre, hon mår bättre o börjat plugga när hon är på behandlingshem o klarar det bra. Hon är extremt smart med. Men vi har legat mycket lågt och inte kommit med kommentarer eller tips o råd utan helt enkelt mycket neutrala. Men nu börjar hon gå in in samma destruktiva beteende igen att ragga ny kille för hon kan inte vara själv och så har hon någonstans att flytta när hon kommer därifrån. Troligtvis ingen dålig kille men att fortsätta och hålla på med destruktivt beteende och inte kunna vara själv och klara sig själv är ju tyvärr ett riktigt bakslag. När jag frågade henne när hon börjar dejta så var svaret att nej det var inget seriöst för det var hon inte redo för o nu tre veckor senare så är hon så förbannat redo. Enl henne så tycker personalen att det är bra att hon börja dejta igen. Ja för att hon väljer att berätta vad hon vill o inte har förstått att det år så hon gör varje gång o det slutar aldrig bra. Nu blev jag orolig och irriterad och sa till henne vad jag tyckte att hon skulle prioritera sig själv först och bli mycket stabilare och kan klara av vad den nye säger om han skulle säga något mindre bra en dag och att hon kan ta det allt detta innan hon träffar någon igen (varit nykter i 5 månader) Och ta vara på tiden ordentligt på behandlingshemmet o vad händer jo hon blir skitsur och vill inte prata med mig o säger att hon är ledsen för att jag inte tycker som hon o kan acceptera det. Det handlar om ren omtanke om henne. Detta är ett tydligt tecken på att jag har rätt att hon inte kan ta att någon säger något till henne. Idag vet ja fint hur det är hon kanske sitter o super där nu och skyller på mig. Ärligt talat jag är så less på allt detta efter så många år. Ska man inte få uttrycka att man är orolig över hennes beteende? Och lovar att hon sitter o smutskastar mig inför personalen som hon brukar göra om hur dum jag är. Vad ska jag göra? Tips? Ge upp? Själv mår jag inte bra och är nära utmattning. Vill jättegärna få tips. Ha en trevlig helg.

Tänk va bra dom är på att ljuga och gömma burkarna men vi som bor ihop med dessa. Men vi lär oss att leta och vi hittar dessa gömställen väldigt bra. Hittade ett nytt idag. Skulle slänga sopor i soptunnan och brevid den står det en tvättmaskin som ska till tippen men där låg det en påse med burkar. Har faktiskt varit två lugna helger nu så då är det väl dags för en helg med öl. Önskar till söndag kväll, jag jobbar även denna helg så då vet man ju vad man kommer hem till??.

Sänd inga pengar.. Lätt hänt att man i medberoendet gör det. Troligen hade jag själv gjort det. ? Skönt att du haft kontakt med anhörigstödet.

Fint att du kommit fram till att prata med honom enbart då han är nykter. För att du inte far mer illa, tror jag det är bra att sätta sådana gränser .. Fastän det säkerligen känns tufft. Men, som sagt, man är ingen robot som orkar med vad som helst.

Jag upplever det bra att du har kontakt med kompisen hans, nånstans tror jag att du kan få stöd av honom fastän han kanske inte direkt kan påverka ditt mående.

Kram på dig. ?

Han kanske inte klarar av att släppa in. Han är bara väntar. Jobbigt för dig att vara i sådan tystnad och barn känner atmosfärer fast de inte sätter ord på det. Kan du komma ur det på något sätt. Skriv ett brev till honom kanske? Spela in?
Fråga tre konkreta frågor och lyssna på svaren och kom inte med en motfråga... Svårt. Ännu svårare när man är arg och besviken.
Att tiga leder nog ingenstans mer än att det blir en omöjlig och tryckande situation för er alla tre... kan ni ta hjälp utifrån?
Tänker på dig, verkligen. Stor kram

Nykter i fyra dagar...Planer, ödmjukhet, sorg och lite jävlar anamma...Skulle åka och skriva in sig för någon sorts försäkring idag. Pratade med kompisen i går som har helt andra glasögon på än vad jag har. Han ser fullblodsalkoholisten men vet att det finns en fin människa där med. han har gjort samma resa med sin bror så ...luttrad är väl ordet. Jag kände ett litet hopp tändas. Tänker att kanske, kanske... Sände pengar, inte mycket men så han kunde köpa biljetter osv. Kompisen sa: sänd inga pengar, rädda honom inte. Mitt dumma nöt, tänkte jag men nu får vi se... I dag vid 12 var han ok, idag vid 15 i sängen igen, tror inte han var nykter...Jag mår inte bra, ska sova...kl 15...

Nu sänder jag inga mer pengar.
Nu pratar jag inte med honom om han inte är helt nykter.

Har ringt kommunens anhörigstöd, hon bokade in mig till en kvinna jag gått kurs med och haft kontakt med i andra ärenden, känns sådär....Hon är duktig men ...ingen vet om detta, alla tror vi lever tillsammans och att allt är frid och fröjd. Utom på hans sida då.... Skrev ett kort messenger meddelande till systern hans, hon svarade bara med en ledsen gubbe.
Kram på er därute!