Senaste kommentarerna i forumet

Hängmattor, hänggungor, gungstolar.... Har du köpt nån specialmodell av hängmatta att sova i?
Själv sov jag i vår gäststuga som endast rymmer en dubbelsäng, dörren vidöppen hela natten....
Nu längtar jag efter en hängmatta att sova i......berätta mer om din

Så bra skrivet Nordäng67. Börjar också fundera om jag följer ett mönster när jag träffar någon. Pratade med döttrar i dag, och dom säger: mamma du vill gärna pyssla om och ta hand om människor. Kanske så det är. Att jag tar hand om män i förhållande, och duttar och fixar.
Kanske det nu är dax att ta hand om och stötta mig själv.
Hoppas du vågar fråga mannen du tänkte på. Du är värd att ha det bra.
Ha en fin helg✨

Tack Självomhändertagande. Ditt meddelande värmer. Känns som att jag rasar och allt mitt värde som människa tagits från mig. Jag är så trött, ända in i själen trött av allt.
Allt hopp,all glädje, all kämparglöd bara rann ut i sanden. Läser vad andra skrivit om sina upplevelser och förstår att det är många som lever i det helvetet som jag levt och lever i.
Orkar inte vara stark, vill bara vara.
Tack för din omtanke, den är som ett ljus i allt mörker.

Skickar jag dig ❤ kämpa och hoppas det höga blodtrycket ger med sig snabbt. Som du skriver, vi blir starkare här för var dag. Vi får tvinga oss att lyfta blicken, jag måste lära mig att imorgon är en ny dag hoppas det är så för dig imorgon och att det känns lite bättre ?

Det är så fint att vi har varandra och betyder så oerhört mycket.
Varsågod Bestemor❤❤❤Dessa är till dig

Det blir kanon att göra så.
Som du säger, inte överanalysera utan bara ta chansen när det passar fint. ?

Ha en mysig kväll och njut av helgen. ☀️??Azalea

Inte lätt vara naturlig när det känns som man ska dö av skam, men värt att pröva. Lite spännande också för chansen finns ju att det värsta inte händer om du frågar. Lite i förbifarten nja.... kanske är det bättre att vara naturlig, säga som det är . Man kan ju om man är riktigt modig även tala om att det känns lite jobbigt att fråga, men att det skulle vara trevligt att hitta på något tillsammans. Det är väl så kanske att man vill gardera för att inte dö av skam om man skulle få ett nej. Jag och många med mig känner nog precis som du att man duger inte riktigt till en man som är bra, men det gör man faktiskt om man bara vågar. ❤ .

Tack för fina ord!!! Jag antar utmaningen. Jag vet precis i vilken blomaffär blomman finns, en bild kom upp direkt jag läste...
Det stämmer verkligen att man kan inte leva någon annans liv... Idag har jag inte hört något. Första gången på 5 år vi inte hörts av. Jag låter det vila nu , han måste sakna något för att vilja göra en förändring. Men jag tvivlar..Kanske, kanske...Men det blir bra vilket som. Nu tar jag hand om mig själv.

Har möblerat om...städat, tänt ljus och gjort tee. Djuren ligger runt mig, man mår bra med päls runt fötterna. Regnet smattrar utanför.

Då har han ju en plan och måste dessutom inse att det finns ett problem. Annars behöver man ju inte ta ett uppehåll. Blir ju jobbigt att lova om man ej kan klara det sen... Vi får se vad som händer. Hoppas!
Kram och tack för pepp. Verkligen!

TACK ♥️ Vågar inte idag men någon dag framöver ska jag! Tror jag gör för stor sak av det. Man kan ju passa på när man träffas i jobbet och fråga, lite i förbifarten, om han känner för att hitta på något. Då blir det ju naturligt. ?

Jag vet på ett ungefär hur du kan känna nu. Tillåt dig att känna det du känner och pröva ta hand om dig med extra mycket kärlek. Var varsam med dig själv och jag tänker på sinnesrobönen plötsligt. Jag tog bort det religiösa ordet som jag inte tror på. En bra påminnelse tänker jag. "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Sänder en virtuell kram och jag önskar dig lugn och ro. Just nu.

Du är fin både på in och utsida så våga bara. Det kan vara det bästa du någonsin gjort och han kanske skulle bli så glad över att göra nåt tillsammans.

Go for it ? Azalea

Azalea och alla ni andra, alla vi som stundtals känner oss så små och ensamma...
Men jag har förstått att VI som möts här har ändrat riktning, tillåtit oss att börja växa....trots allt som drabbar oss!
Därför är det med en stor och varm känsla som jag skriver här.
Delar mitt innersta. Peppar andra ibland.
Vi har aldrig sett varandra-men vi känner så MED varandra.
Tack för vartenda ord, varenda tanke av stöd. Idag är det jag....som tar emot ❤

I och med att hon varit på beroendemottagningen undrar jag om hon velat dit självmant eller känt sig pressad av maken, att hon därför gått dit ...

Kanske för dig att fråga hur dagarna ser ut, att få henne att berätta fritt? Jag vet inte hur mycket du vet om hur hennes dagar ser ut, hur hon ser på situationen .. Eller att fråga om skilsmässan, varför han begärt den och sedan ha henne att berätta sin berättelse.

Är hon i det stadiet att drickande inte ses som ett problem, skulle hon säkert svara "bra" på frågan om hur hon mår.

Kanske hon vaknar upp i panik till makens anhållan om skilsmässa, men att på djupet vilja göra något åt drickandet är en helt annan sak.

Hur medveten är hon om sitt problem? ... Har hon insikt?

Har själv erfarenhet att i onödan tjatat om min pojkväns drickande, förgäves. Det funkar inte.

?

Ville bara säga det och inte komma med en massa råd när jag inte vet hur det är för dig med ditt blodtryck.
Försöka njuta av solstrålar, naturen och bara andas för dig själv.
Då får flera stora kramar från mig ? Azalea

Fick jag nyss höra....
Vilken dag! Möte med f.kassan och vården som har helt olika uppfattning om min framtid. Min hälsa vacklar, nyss upptäckt högt blodtryck strax under nivå 3. Fick direkt medicin att hämta 3 mil bort. Efter 3 timmar, möte + vårdkontakt kom jag hem.
Maken erbjuder att köra till apoteket eftersom han ska till systemet.
Jag hänger med, ganska stressad, typ upp i gasen. Får en i mina ögon ganska omild uppläxning att lugna ner mej. Du tuggar som om du tänker äta upp bananskalet!
Svarar tillbaka, jag kan inte få ner blodtrycket gm att lugna ner mej, jag vilade en halvtimme och det var ändå skyhögt!
Så lämnar jag bilen och gör mitt ärende.
Hemma börjar han att dricka redan vid 15. Fullt ös.
Vid middag 18 ganska otrevlig om sånt jag ändå kan skita i.
Jag berömmer hans grillning, försöker vara lugn.
Men han tar upp sin underliggande irritation från idag i bilen. Jag tänkte " men gå å dö då" sa han
Jag förklarade att blodtrycket kan jag inte påverka
Men du fattar ju ingenting säger han, du måste ju lugna ner dej!!
Du fattar inte ens nu.
Jo, säger jag, men kanske bättre om du säger ANDAS
Då drar han igång! Att jag måste lära mej! Att jag måste lyssna när han säger saker av omtanke!
Jo, jag förstår.
Men inte att du säger
Men gå å dö då
Han upprepar att det är väl lika bra
Att jag går och dör!!!

Jag blir helt tom. Jag ska börja medicinera! Jag tänker inte gå å dö!

när det gäller mig själv: jag har svårt att skapa kontakt med helt vanliga män. Eller rättare sagt, jag har väldigt lätt för att få kontakt med män och människor men har svårt att ta saker till en annan och ny nivå. Både när det gäller män och nya vänner. Har alltid "lämnat ut mig" till framfusiga män som är väldigt "på". Mina tre förhållande har börjat på exakt samma sätt: mannen i fråga tar mycket initiativ och är väldigt pådrivande initialt. Amoröst överfall typ. Dessa tre män har jag dessutom lyckats träffa på krogen fast jag nästan aldrig är där. Inget förhållande har tagit sin början i den vanliga vardagen, på jobbet, runt fritidsaktiviteter eller via vänner. Alla mina tre ex är verbala, mycket smicker och komplimanger i början. Mer gemensamt är att dom har mycket kontor (kärleksförklaringar mm) men liten verkstad. Om jag vänder fokus till mig själv: jag har snabbt blivit intresserad, tagit det hela seriöst trots att inget seriöst egentligen har hänt eller gjorts från deras håll. Jag har med lätthet släppt in dom i mitt liv, dom har inte alls behövt jobba på det. Nu kör vi liksom. Jag har genast börjat engagera mig mycket i mannen och förhållandet. Kört på, forcerat det hela, tagit kommandot mm. Dom har lutat sig tillbaka, slängt åt mig lite komplimanger som jag slukat som något slags bränsle. Alla tre förhållandena har också utvecklats på samma sätt: efter ett tag börjar dom bli elaka mot mig, komplimanger byts till elakheter, verbala kränkningar mm. Smugit sig på, först förtäckt och diffust för att sen övergå i öppna elakheter och manipulation. Och när det kommer till elakheter har inte verkstad saknats: det har varit otrohet, svekfulla handlingar och mycket annat. Jag har blivit väldigt ledsen men har fortsatt sträva efter platsen i solen på piedestalen. Där har jag, efter mycket slit, fått klättra upp emellanåt och då har mitt hjärta svämmat över av "kärlek". Typ "jippi mannen jag blev kär i är tillbaka och nu stannar han nog kvar, allt är förlåtet". Efter något år in i dessa förhållanden har jag börjat reagera på att det bara är jag som engagerar mig, att det bara är jag som ger, ger och ger. Istället för att dra slutsatser och backa så har jag börjat kämpa för rättvisa och ömsesidighet i förhållandet. Jag har börjat böna och be om deras engagemang, förklarat hur ett förhållande ska vara och inte vara. Dom har kämpat emot för dom visade ju faktiskt sitt rätta jag från början. "Vad bråkar du om, jag är som jag är" typ.
När det gäller helt vanliga män, såna som inte "överfaller" en och överröser en med komplimanger utan bara pratar med mig på ett helt vanligt och respektfullt sätt, då är det svårt för mig. Hur tar man initiativ på ett bra sätt. Och hemska tanke, tänk om han tackar nej. Känns som jag skulle dö av...skam då. Dö av skam och få det bekräftat som jag är rädd för: att en helt vanlig och sund man kan inte vara intresserad av mig. Han kommer genomskåda mig på nolltid och se den sköra människan som finns bakom min fasad.
Varit hos frissan i eftermiddag och fixat mitt vildvuxna Coronahår. Känner mig fin. Önskar jag vågade ringa den där trevlige mannen jag träffar ofta i jobbet och fråga om han vill hitta på något. Men vågar inte! Så nu ska jag äta taco-rester och känna mig fin i min ensamhet. Tryggt och bra? Kram till er alla ♥️

Har en kompis som är alkoholist, har haft ett problematiskt förhållande till alkohol så länge jag känt henne. Nu har maken sagt att han vill ha skilsmässa och hon vaknar upp. Med panik. Tror att missbruket är en hemlighet som ingen vetat om, men, som i så många andra fall är det långt ifrån sanningen. Vad kan jag göra för att hjälpa? Är det någon mening att ta reda på vad det finns för stöd att söka för henne där hon bor (vi bor långt ifrån varandra, träffas bara en eller två gånger per år.) Hon har nu berättat att hon kontaktat kommunen och varit på deras beroendemottagning men att "de bara pratar". Jag vill så hjärna hjälpa men inte pressa, curla eller "skriva på näsan"...

Du känner att du gjort allt. Kanske en god idé att ha det som mantra? Och att försöka få det till din styrka.

"Jag gjorde allt. Nu måste jag tänka på att få mig själv på fötter". Skriv ner denna mening dagligen?

Ibland i livet går det inte som man önskar, i ditt fall innebär ju det att du gjort allt men att det inte räcker. Man kan inte styra allt. Har jag motvilligt kommit fram till. Man kan heller inte leva någon annans liv och inte styra det.

Får jag ge dig en utmaning? ? Vet inte hur du bor. Men om möjligt, gå in till en blombutik och köp en växt i någon form - i morgon eller snarast. En ros, en mynta ..? Vad som. Kanske märklig utmaning men det slog mig mitt i allt. Du får väl tycka jag är märklig ... ?

Hur jag har det. Tja ... Känns lite bättre. Han är nere på "bara" 5 - 6 öl om dagen och han menar att han skall ta ett halvårs uppehåll från och med den 1 september. Tror det när jag ser det. Man är realist att det inte funkar, men jag hoppas ju förstås.

Ja du har rätt... Jag har stångat pannan i väggen tills det inte går mer. Det var som att trycka på en lysknapp. Stopp. Nu räcker det. Bort, bort, bort med dig.
Jag känner inte att jag kunde gjort mer, har gjort ALLT!!!Precis ALLT! Det är därför jag känner mig så himla sviken och ...lurad. Du har så rätt, det blir oerhörda narcissistiska beteenden. I,me and myself...
Tröttiz, hur går det för dig och hur mår Du?
Kram

Precis!!! Jag växlar mellan tre lägen, sörja ,ingenting och förbannad. Ja han kom med sjukdomen, föräldrar, släkt och hela djäkla landet har sjukdomen, alla är alkoholister! Blir galen! Inte konstigt ni förlorade krigen, ni var för tusan fulla allihopa brukar jag tänka. Har dock inte fattat bredden av det, har smugit sig på, jag har flyttat gränser hela tiden.
Det sistnämnda väldigt mycket. Det enda jag kände, som en liten, subtil varningsklocka- var att skriva äktenskapsförord före vi gifte oss så min borg har jag kvar. Tur var väl det.
Jobbigt för dig att han klamrar sig kvar i din hemort, jag är evigt tacksam att han är långt bort nu...Kan se honom i miljön om jag blundar men jag "känner" honom inte... Delar din känsla av att bli lurad, han var inte ärlig. Han smög, gömde och talade osanning. Fan!

1

Jo, jag gick tillbaka efter dyra löften om bot och bättring. Han gick till AA men föll tillbaka och blev elak igen.
Jag har hämtat mina grejer i hans lgh. Jag har skrivit till gemensamma kontakter och berättat om vad han gjort mot mig och att jag nu lämnat honom. Han skriver att han gått vidare med en annan så som han gjort varje gång han super, vilket jag aldrig får reda på om det är sant eller inte men det spelar ingen roll längre. Det är över och sorgen över allt sköljer över mig. Ångesten har grepp om mig och jag har ont i magen för allt. Vill inte vara stark längre och är bara en människa med känslor som känner så sviken och förd bakom ljuset.

EsterHanna. ? Som jag ser det gjorde du vad du behövde göra för ditt välmående. Man gör mycket för den andra. Man vrider ut och in på sig själv. Stångar huvudet i väggen. Inget händer. Men - en dag tar den orken slut. Vi människor är inga robotar som orkar med hur mycket som helst. Vi har en gräns, och dit har du kommit.

Du kanske undrar om du kan/kunnat göra mer för honom. Tänk i stället i så fall på vad du har gjort för honom. En tanke jag har bara ... För jag är övertygad om att det är en hel del! Och försök "ge dig en klapp på axeln" för att du funnits där.

Vad jag tolkat utifrån det du skrivit i dina inlägg hade du dragits ner i ett svart hål, eller snarare ha dragits ner ännu mer om du fortsatt med honom.

På sidan av, men kommer att tänka på att jag tycker mig förstå att alkoholister visar samma drag som narcissister ... Har läst lite om det, det är "jag jag" och allt elände skickas över på andra. Och man ser enbart sitt eget perspektiv.

Jag önskar att den dagen kommer fort då du känner ro i själen, och kan slappna av. Att känna trygghet i dig själv.

Kämpa på. En dag i taget.

För mig är det också den känslan jag brottas med, upprättelse och att den sjuka tar åtminstone ansvar för den som är närmast, nån j.. gång. Har förstått att det får man i regel inte, men det köper inte jag. Det är som du skriver en sån förbannad sorg och chock, förstår det som att ni inte heller har varit tillsammans länge och att din man kom med sjukdomen. Jag har känt mig så lurad in i något som jag inte ville ha eller visste. Och sen är det vi som ska ta skiten, ansvaret. Skönt ändå att du har kunnat skicka iväg din man, min klamrar sig kvar i min hemort 45mil hemifrån, han har inget umgänge och dom flesta på byn vet vad han har ställt till med. Jag har kommit fram till att det här har skadat en så mycket med all oro, svartsjuka ilska så man kommer aldrig bli den samma, det gäller att inte gå rakt in i kaklet utan försök att påminna dig att det är inte ditt fel och det är inte mycket vi kan göra åt sjukdomen. Kämpa ❤

Jag vet... fick en lite släng av "jag då?" när han ringde...fattar att han inte reflekterar över mig. Kände mig så sviken, alla drömmar... Han är helt borta. Fattar inte att det går så fort. På något sätt är det väl jag / vårt liv här som har håligt i hopa honom. Förut!