Senaste kommentarerna i forumet

Du får bra råd om att fokusera på dig själv och att söka hjälp för egen del. Finns även alanon. Om du säger till din man att du behöver stöd i den situationen ni befinner dig så händer det saker inom honom. Sedan blir jag betänksam om du kan leva med en man som du är rädd för. I längden måste man ju få uttrycka det man tänker och känner. Helt enkelt vara den man är. Håller med om att konfrontera honom är ingen bra lösning och har ofta motsatt effekt

När jag läser råden du fått Bestemor att uppmuntra när han är nykter, gå undan, försöka stå ut med att han dricker. Mycket märkligt, men det är min åsikt. Alkoholiism är en familjesjukdom säger man, beroende och medberoende. Innebär det inte lika gärna att den beroende ska stå ut med sin medberoende sambo? Känns som man är helt befriad från ansvar när man har en beroendesjukdom. Vid vilka andra sjukdomar kan man bete sig så. Time out jättekonstigt. Ett synsätt som jag inte delar och vad ska det leda till?

Jag har varit i samma situation som du för många år sedan med en man som drack och blev väldigt otrevlig och aggressiv när han var onykter. Jag och mina döttrar fick jättebra verktyg när vi gick på kommunens samtalsstöd för anhöriga. Det var det som höll oss flytande under dom åren vi bodde tillsammans med honom. Till slut blev situationen hemma dock ohållbar för mig och yngsta dottern och vi blev tvungna att flytta för att inte gå under allihop. Tyvärr fanns inte viljan hos honom att sluta dricka och hans kropp orkade inte till slut. Hoppas du hittar någon form av anhörigstöd i din kommun. Du måste tänka på dig själv i första hand.

Tänk att vi är så många här som kan stötta och peppa varandra, det behövs. Dina fina ord tar jag med mig Bestemor.

Håller med er alla, har kämpat många år med tanken att gå och sedan hitta rätt tillfälle, min man dricker inte varje dag men dock varje vecka, mina tankar har varit över allt, ångest över att lämna, tanken på om jag kunnat göra något annat mm.

Har sedan ett år egen lägenhet men fick flytta hem förra hösten då han drack och körde om kull med sin motorcykel, låg på sjukhuset i två månader opererades flera ggr och de trodde inte han skulle klara sig, han blev dock bättre och kom hem i rullstol, jag flyttade hem och tog hand om allt. Nu är han ur rullstolen och jag bor åter igen i min lägenhet och nu har drickandet börjat igen fick åka och hämta barnen förra veckan två ggr pga att han druckit.

Han är ömsom snäll och vill ha mig tillbaka och blir elak i tonen när jag inte svara som han vill.
Ringer smsar mina vänner då han tror att jag hittat någon annan. Han spårar mina foton för att kolla varit jag är och hotar med att slå ihjäl en manlig bekant jag har om han ser honom.

Han har t.o.m. dragit på oss två socialanmälningar ang barnen pga hans drickande.
Hela min semester har jag haft fullt jobb att gå på möten på alkoholrådgivningen med barnen pga honom.

Bara liten bit av vad som händer i mitt liv just nu, trots detta så har jag sån ångest å rädsla över att skriva under och fullfölja skilsmässan nu när betänketiden gått ut. Lever på hoppet att få tillbaka mina känslor för honom och att vi kan bli en fin familj igen, men samtidigt vet jag att jag kommer sitta i skiten igen om jag skulle gå tillbaka. Har tagit mig så här långt och känner sen skön känsla att komma hem i min lägenhet. Måste bara väga släppa fullt ut för min och barnens skull.
Har aldrig trott att jag skulle hamna i den här medberoende fällan så hårt, är en stark och bestämd person i vanliga fall, nu tvivlar jag bara på mig själv och känner mig elak som person, mår skit fast jag inte gjort något.

Lycka till i ert kämpande, tror att det få som kan gå tillbaka och få ett underbart liv efter det man gått igenom.

Jag lever också med en man som dricker på liknande sätt. Vad jag har förstått så hjälper det inte med en konfrontation för att drickandet ska minska. Troligtvis är våra män medvetna om problemet, men vill inte förändra.
Jag har fått rådet att uppmuntra de dagar när han är nykter. Säga hur mycket jag uppskattar det.
Men jag har fått svårt för det, för jag orkar inte.
Jag har även fått råd att ta time out när situationen blir otrevlig. Gå undan, göra annat. Men nu efter några månader känns det som att hela min tillvaro är en enda timeout.
Jag har sökt samtalsstöd som anhörig hos kommunens alkohol och drogenhet. Det rekommenderar jag dej.
Jag är också öppen inför mina vänner, det känns också bra.
Du har tonårsbarn, prata med dem. De behöver också stöd.
Kanske kan konfrontation helt enkelt vara " jag har sökt/fått stöd som anhörig, för jag vet inte hur jag ska orka med när du dricker så ofta och mycket "
Så, mitt råd är att du söker stöd.
Fint att du skriver här, många har liknande erfarenheter.

Hur konfrontera mannen som dricker för mycket?

Min man som är 50 år dricker 5-6 glas vin per kväll flera dagar i veckan. Han börjar sluddra och kvällen slutar inte sällan med att han blir lättprovocerad och grälsjuk vilket oftast går ut över mig, men ibland över tonårsbarnen. På fest har han druckit så han somnar eller ramlar omkull, även om det är sällan. Han smyger aldrig med sitt drickande utan fyller ogenerat på. Alltid fint rödvin, sällan sprit. Han skulle ALDRIG erkänna att han har ett problem. Själv har jag helt tappat lusten att ta ens ett glas tillsammans med honom. Tappat lusten till annat också på köpet...
Jag har sagt det till honom vid ett par tillfällen, och responsen har varit ett halvhjärtat ”då får jag väl tänka på det då”. Men jag ser förstås ingen ändring. Problemet är att jag inte vågar konfrontera honom. Jag är rädd att han ska bli väldigt arg och jag vet inte vad nästa steg skulle vara. Men jag är så j-a trött på hans beteende. Råd?

Ja, ett sånt märkligt samtal vi hade ikväll.
Han hade kommit på att nu kan han betala 1/4 del av matkostnaden, samt att jag inte behöver betala hyra. ( gifta sedan ett par decennier)
Han har sett att jag har gråtit hela dagen.
Sen kommer uppläxning, hur illa jag har betett mej under 20-tal år! Egocentrisk, otacksam, elak....
Han upprepar uttalanden som jag aldrig nånsin sagt. Helt utanför mitt vokabulär. Låter mer som hans egna klumpiga uttalanden.
När jag inte förstår, förnekar, inte känner igen.
Ja, då är jag översittare som ser ner på hans Svenska.
Han pekar, du tror att du är här,
( pekar upp) men egentligen är du här ( pekar ner)
Jag tycker att vi ska avbryta, vi förstår inte varann, det spårar ut.
Nej, Då, blir han upprörd! Ska du också bestämma när det spårar ur?!
Ja, säger jag. Du har en massa åsikter om mej som jag inte känner igen. Du påstår saker som jag aldrig har sagt, nånsin.
??????
Känner bara, vem ÄR du?
Jag går undan
Han släcker lyset
Jag går till gäststugan.
Gråter inte, förstår inte, vilken verklighet är sann???

Ps: självklart var han onykter

Du kan inte hantera detta utan stöd. Kommunen har stöd för anhöriga. Gratis.
Det finns inget annat råd som jag kan ge, än att du behöver bygga upp dej själv. Se samband och få råd om eget agerande.
Du är säkert inte redo att lämna, så sök stöd

För ca 1 år sedan gick jag ifrån mitt förhållande med mina barns far. De hade varit pågång under en lång tid men vem som skyndade på processen är min nuvarande sambo. Vi träffades på en fest där han var så dragen att han sov på bordet (tydligen väldigt vanligt). ändå fann jag något hos honom konstigt nog med tanke på hans skick. Vi började ha kontakt och mer och mer vi umgicks så insåg jag att alkoholen var ett stort problem. han blev otrevlig vid varje tillfälle, älskade att få uppmärksamhet, fick han inte de så fixade han så han fick de i stil med "jag tar livet av mig" m.m. Jag intalade mig själv att lägga ner kontakten med honom pga att mitt välmående försämrades nå kompiöst. Tillslut började man "lova" att inte dricka och när man kom på honom fick man en stöddig kommentar eller något tillbaka trots att de var han själv som vart den som svikit. Jag var redan för insyltad och kunde inte släppa honom, Jag har aldrig i hela mitt liv känns så stor smärta och kärlek samtidigt från en person. Under tiden han inte drack så var han den mest fantastiska personen som fanns.

för några månader tillbaka så har han flyttat in till mig och bort från umgänget han levt med. Han behandlar mig och mina barn som de finaste som finns på denna planet och är verkligen så försälskad i honom och mina barn älskar honom över allt annat. Han har inte visat nå tecken på dåliga alkohol vanor eller nåot. vi kan dricka ett glas till middagen men han behöver inte mer som förr.

Däremot börjar jakten nu och då han jagar på stället han "kom" ifrån så har de skett igen. Vi hade ett löfte att vi skulle prata om varje gång han skulle dricka samt att han skulle hålla sig borta från sprit eftersom jag upplevde att den "otrevliga " personen.

Han drack med sitt gäng vad vet jag inte men han var inte helt apad, tror inte han hade druckit sprit men ändå ljög han om detta. och de gör mig så ont.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, de har varit så många löften och varje gång han sviker så är de "jag ska aldrig mer göra de, jag lovar, jag ska aldrig mer såra dig". dessa ord går bara in och ut för mig. jag kan verkligen inte lita på de han säger. Jag känner mig så fruktansvärt sårad och de påverkar mig så enormt. kan varken jobba eller tänka på mig och barnens bästa. Han är så fin när han är med oss, och han håller sig borta från sitt gäng och ställe. men ska de verkligen behöva vara så. Någon som har tips eller ider, känns som att jag min hjärna inte kan fundera mera..

Använd all din energi på att fundera på vad du vill, vad du tycker om, vad som ger dig kärlek och värme. Lägg allt kämpandet i att investera i dig själv istället. Mannen du träffade är inte samma person längre och hur mycket du än kämpar kan han vara själv ta tag i sina utmaningar. Du är bra som du är och du förtjänar kärlek , omtanke och trygghet.
Blade Runner

Bra där, underbart när man läser om att förändring är på gång, att det finns där borta för någon av er. Det kan vara så vilsamt att veta att man kan ju faktiskt skilja sig, räcker ibland att tänka, passa dig, snart tänker jag ta ut skilsmässa ?

Jag finner inga ord för att lindra ditt och din sons lidande men jag vill ändå sända varma tankar och kärlek till er. ❤️ Du är oändligt stark och nu när du vet vad som hänt ges du möjligheten att finna frid.

Frid var ordet du fick till dig självomhändertagande. När jag vaknade efter ett par timmars sömn och läste vad du skrivit så var ordet du förmedlade till mig hopp.

Så fantastiskt att vakna till det och samtidigt upptäcka att jag är inte ensam. Har under sommaren mist tre nära vänner så det känns ensamt ibland, men när man finns i någons tankar är man ju inte ensam. Så tack till er alla.

Annan hjälp än bara medicin måste min son få och traumabehandling som du föreslår dearself känns rätt. Jag ska strida för det, men det är skrämmande och oförklarligt att det ska behövas

Tror jag läste att nästan 50 % av alla sjukskrivningar idag beror på psykiska problem. Bor sjålv vid ett länssjukhus och det byggs den ena kolossen efter den andra, men psykiatrin huserar i den äldsta byggnaden på hela området, belägen avsides för det är ju skamligt att vara psykiskt sjuk. En korridor och en avdelning för slutenvård samt ett akutintag. Består psykiatrins budget av 1 % av hela budgeten för sjukvården så är jag förvånad, men jag ska strida för att min son ska få den hjälp han behöver och har rätt till.

Kram till er alla och fantastiskt att ni finns.

Är så arg och ledsen. Han klarade sig igår men full idag? hela lördag kväll är fördärvad. Fy fasen.

Läser mycket av era inlägg, känner igen en hel del.
Det verkar vara gemensamt för alkoholister att grundsjälvkänslan är låg, nästan obefintlig. Därför ger man sej på sin partner "underifrån ".
Reagerar och pratar som en unge " jamen, du då!"
Så fort man/jag säger nåt kommer elaka kommentarer och försvar. Även när det inte finns nåt att försvara.
Är det hjärnan som regriderat?
Jag känner att jag tappar respekten för min man. Trots att han är hotfull och spydig i sina kommenrater. Det blir så platt och ynkligt. Som en sprattlande mört.
Tänkte idag, första gången, ..
Ska jag lämna?
Spiralen går bara nedåt.
Jag har legat i min hängmatta med nya sovsäcken ( som är mitt nya fria liv) Gråtit så att jag knappt kunde andas. Insikterna smyger sej på.
Önskar att bli upplyft ur den här verkligheten och nedsläppt i en fridfull tillvaro.
Jag har tänkt ALDRIG skilsmässa.
Plötsligt tänkte jag, det går fort! Inga gemensamma barn,
bodelning och Poff så flyger jag!
Tanken har nuddat mej nu. Inte alls landat. Men, jag måste sluta förneka den verklighet jag lever i.
" välkommen till verkligheten " sa maken när sjukpenning drogs in och jag inte heller får A-kassa. Jag har varit sjuk mer än 5 år.
Jag vet inte, om jag vill dela den verkligheten med den mannen.
60+ hitta jobb trots sjukdom. Ja, då säger han " du får se till att få jobb"
Med anpassningar på mer än 10 punkter som min läkare skrivit.
Är det här min verklighet?
Om/när maken blir uppsagd, som han tror, då måste jag ta ett beslut snabbt! Innan han supit upp alla tillgångar.
Jag försöker att vänja mej vid den tanken, att det kan finnas en annan verklighet. För mej....

Åh vad jag lider med dig när jag läser ditt inlägg❤️❤️ Har hans drickande alltid varit såhär illa? Så barnen fått ta del av det? Jag har en pappa som är alkoholiserad som under hela min barndom druckit mycket. Alla högtider, födelsedagar, semestrar och alla helger var/är fyllda med alkohol. Jag förstår att det är otroligt tufft att som anhörig ta ställning till en anhörigs alkoholvanor. Jag har precis som du testat allt och ställt ultimatum om att jag lämnar om han dricker igen, men precis som för dig så kommer dedär tomma löftena tätt inpå och även om man VET att det är tomma löften så är det så svårt att stå emot, för man vill ju bara lita på dem och hjälpa till, eller hur?
Jag hoppas du inte känner att jag tog över din tråd när jag drog upp exempel från mig själv. Ville bara visa några likheter och att den alkoholiserade är otroligt egoistiskt och jag tror inte man kan vara lycklig om man lever i det.
Jag har inte hunnit läs kommentarerna än men ska göra de nu direkt, var bara tvungen att svara dig först. Jag hoppa du lämnade honom så du slipper denna psykiska misshandeln, och om du inte gjort de så finns vi alla här som stöd och bollplank❤️
Ta hand om dig ❤️❤️❤️

Godmorgon?
Tack för att du svarade, de är så skönt att höra att man inte är själv och att det finns andra som känner igen sig i samma saker. Jag beklagar verkligen vad du fått gå igenom/går igenom än idag. Har du lyckats reda ut dina hjärnspöken och fått ordning på ditt mående kring din pappa drickande? Eller är de något som tynger dig än idag? Hur gjorde du för att må bättre i så fall? Jag beundrar de du säger att man måste bara släpp taget för det går inte att hjälp någon som inte vill bli hjälpt. Jag vet att det krävs oerhört mycket kraft och mod för att kunna släppa taget mer eller mindre och sluta klandra sig själv. Jag är påväg dit men har en lång väg kvar.
Ha en superfin lördag och ta hand om dig❤️

Känner så igen mig i det du skriver. Min pappa är också alkoholist och har varit det så länge jag minns. Samma som dig med massa fester,fylla bråk som jag nu i vuxen ålder har börjat rota i. Varför jag har mått som jag gjort etc. Det första är att klandra inte dig själv. Du är inte otillräcklig. jag har gjort precis som du ställt honom mot väggen och sagt han får välja mellan alkoholen eller att inte träffa sina barnbarn. (Detta var för 10 år sedan)Jag är idag 30+. Han drick fortfarande. Han vill inte sluta. Det enda du kan göra är att acceptera att hans drickande är inte din börda att bära. Förstår det är ännu svårare nu när du bor hemma såklart. Kan du inte vända dig till din kommun och prata om vad det finns för alternativ för dig och honom att göra? Anonymt.
Vill ge dig en kram för vet hur dåligt man kan må av det du går genom?

Jag läser dina rader och jag får till mig ett ord och det är frid. Jag tänker att nu vet du vad han har varit med om. Att det fanns misstankar och du kunde inte tro det. Då. För vem ska tro att något så hemsk händer ens barn. Om han upplever en psykos eller inte hoppas jag att vården stöttar honom med. Annat än bara mediciner. En samtalskontakt.

Jag vill säga så mycket mer, om min erfarenhet av att bli fri från ett trauma. Men jag insåg när jag skrev allt att det är inte för allas ögon att läsa. Jag är inte där ännu. Det jag kan säga är att jag bad om hjälp i 12 år och jag har även gått privat till vissa som visade sig att de inte kunde hjälpa mig. De har köpt utbildning på stan och kallar sig psykoterapeuter eller något. Jag behövde en psykolog och jag ville inte betala för det i Sverige. Var istället på väg till USA, till mannen som utvecklade metoden NLP. Gjorde en chansning och ringde en välbärgad kommun med en vårdcentral som jag nu aldrig lämnar. Där finns all hjälp. Jag fick hjälp. Och jag blev fri. Jag arbetade endast med mig själv och med detta trauma under 6 månader. Då kunde jag inte arbeta med annat och stod helt utan inkomst. Ingen hjälp från samhället. Tömde mitt konto och sålde värdsaker. Nu lever jag och kan möta allt igen. 1 12 år så tänkte jag på suicidtankar varje gång jag blev påmind och det var minst en gång i veckan. Idag skulle jag kunna möta de människor som orsakade mitt trauma och jag vill det inte idag. Kanske imorgon eller senare. Jag behöver det inte. Jag har skrivit och i mina texter så har jag hämnats. Men nu vill jag inte hämnas i en text längre. Nu vill jag hjälpa andra kvinnor i framtiden som varit med om liknande som jag. Äntligen fick jag min adhd diagnos och jag behöver stöd i studier. Jag valde bort barn pga traumat och min längtan till barn är borta. Men jag har en vision och jag vet vad jag ska göra. Jag lever i varje ögonblick och jag tar hand om mig på alla sätt. Nu har jag lärt mig säga stopp och jag har en balans i samtal med andra människor.
Jag tar hand om mig varje dag. Jag övar varje dag. Jag gör medvetna val hela tiden och med facit i handen så behövde jag lyfta på locket på den puttrande gryten och smaka på innehållet. Låta den bli klar. Det tog mig 24 år. Jag tror att du är av samma "korn" som jag och då menar jag att du som alla här egentligen. Vill förstå. Vill höra hur andra gör och att berätta själv. Att du vågar lyfta på locket har du redan gjort. Jag tror att din process ligger i acceptans och att släppa taget. Men det är bara vad jag tror. Det är upp till dig att utforska vidare vad du behöver.

Ta hand om dig på alla sätt. Du kan få frid. Det är jag säker på. Du ska aldrig belastas för vad din son var med om. Idag så är din son ansvarig för sig själv. Han är inom vården nu och en kan ju hoppas att vården orkar ge honom det han behöver. Då vården är i färd med att bränna ut sig ordentligt lite här och där. Och vi är alla människor som behöver vara varsamma med oss själva och varandra.

En kan bara hoppas att Corona får människor att tänka mer på varandra och inte bara på sig själva och sitt eget självförverkligande. Där var jag en gång i tiden och jag tror på att samarbeta.

Och välja vilka människor jag omger mig med.

Det finns nämligen parasiter överallt och det gäller att se upp. Det gäller att ställa krav och att begära hjälp när det behövs och du som arbetat inom socialtjänsten med missbruk vet hur det ser ut.

Gör allt du kan, vill och orkar för din son. Risken finns att vården proppar han med mediciner, som den gör i Sverige. Men först! Ta hand om dig själv!

Jag har under en lång tid misstänkt min pappa för alkoholist, eller i alla fall någon med alkoholproblem. Efter skilsmässan med min mamma för 10 år sedan(skildes pga hans drickande) så började han supa ännu mer. Jag var ca 7-8 år och när jag tänker tillbaka på min barndom hos pappa kommer jag bara ihåg massa fester, varje helg och med främmande folk. Det var såklart hans kompisar som var här också, men alltid nya ansikten också. Folk som bara tittade förbi helt plötsligt. Jag har de senaste 10 åren försökt allt för att få min pappa att inse att hans drickande skadar mitt mående. Jag har skrikit, gråtit, försökt förklara lugnt, skrikit lite till, kastat glas i golvet för jag inte kan kontrollera mig eller bara gömt mig på rummet för att få gråta ut i lugn och ro. Jag har aldrig varit rädd för min pappa, han har aldrig krökt så mycket som ett hårstrå på mig och skulle aldrig göra det heller. Han har aldrig varit sexuell heller. Det som stör mig är den otrygga känslan som jag konstant kände när jag var yngre och helt hjälplös. Jag berättade för min mamma när jag var kanske 14 om vad som hände, med villkoret att hon inte fick säga något till honom för jag ville lösa det själv. Det gick/går inte så bra, därför är jag på detta forumet nu. Idag är jag över 18 så jag är vuxen. Jag har inte gått ut gymnasiet ännu och bor därför fortfarande hemma med min pappa. Jag har många gånger funderat på att flytta till mamma för att slippa allt detta men pga olika anledningar så går det verkligen inte. Min mamma är världens snällaste och mest underbara människa och hon skulle ta emot mig med öppna armar om jag frågade, men jag vet att hon har det dåligt ekonomiskt och dessutom är sjukskriven så jag skulle bara känna mig som en belastning för henne.
Anledningen till att jag skrivet detta inlägget nu är för att jag på senaste verkligen börjat ta tag i allt som händer hemma och pappas drickande. Jag stångar mig blodig känns det som, pratar med en vägg. När han är nykter är han feg och vågar inte säga emot mig men så fort han dricker är han en annan person. För en månad sen ungefär lovade han mig att han skulle bli nykterist. De höll en vecka.. Sen drack han, jag konfronterade honom över telefon eftersom jag inte var hemma och då var hans ursäkt att så länge jag inte är hemma borde det gå bra. Vi bråkade en del men det ledde ingen vart. Jag tänkte bara Fine, om jag inte kan få honom till att sluta helt så är detta bättre än inget. De höll i 2 veckor kanske, sen gjorde han ändringar i vårt avtal(utan att berätta för mig, jag fick bara själv märka de). Han söp när jag var hemma men hos sina kompisar, så han kom hem full istället. Sedan började han dricka hemma istället, även om jag är hemma. Det får mig att känna mig bortvald när han gör såhär. Jag har bett honom 2 gånger att välja mellan mig och alkoholen de senaste 10 åren, en gång som barn och en gång för en månad sen. Båda gångerna fick jag svaret "Jag kan ju inte välja bort alkoholen helt"...
Jag blir så ledsen, arg och besviken samtidigt. Jag vände mig till min farmor och farfar och bad om hjälp i tårar. De viftar i princip bort mig, vill inte hjälpa till och säger att jag får lösa de själv. Där blir jag sviken, IGEN. Jag pratar med hans bästa vän och kusin för att förklara och be honom sluta dricka med min pappa. Det gick inte, där blir jag sviken igen. Allt detta bara bygger på en känsla inom mig om att jag är otillräcklig och hela tiden ett andrahandsval. Jag VET att det inte är så, men jag kan inte hjälpa att jag känner så.
Hata är ett starkt ord men jag HATAR min pappa och vad han gjort/gör med mig, men samtidigt kommer jag på mig själv med att ständigt söka hans bekräftelse i de jag gör. Det finns så mycket mer att berätta men detta inlägget är redan på tok för långt. Jag mår bara så fruktansvärt dåligt och behöver höra att det finns fler precis som mig, om någon har råd på vad jag ska göra eller ta mig till så snälla hjälp mig. Jag har ett år kvar till studenten och måste bo kvar hemma tills dess. Hur klarar jag av att leva med mannen som kallar sig min pappa i ett år till utan att gå under. De känns som att alla känslosamma år som jag trängt bort börjar komma ikapp och jag klarar inte av det.
Om du läst hela inlägget så TACK, jag behövde verkligen skriva av mig lite.

Hej.
Skriv gärna mer hur du tänker.
För mig har det inte alltid varit mängden som druckits som jag reagerat mest på, utan t ex känslan jag fått i magen då det druckits ... ? Bland annat personlighetsförändring har fått den effekten. Har varit frågan om Dr. Jekyll // Mr Hide-fenomen. Den mest omtänksamme snälle har ändrats till stingslig och fräck ...
Ur den aspekten har det ju varit "för mycket" med tanke på att den andres drickande påverkat mitt mående.

Jag tänker också att om en persons drickande till exempel leder till att den inte klarar av sitt jobb samt att det som planerats med människor inte blir av pga att personen är onykter, är ju helt klart tecken på att allt inte står rätt till.
?

Orkar inte skriva så mycket just nu, är själv under isen. Men vill skicka mina varmaste tankar till dig och din son. Kramar.

Åh vad tufft för er! Önskar jag kunde göra något för dig, du som alltid är så klok och kommer med peppende och stöttande inlägg till andra.
Han måste fått nån typ av psykos tänker jag. Min son har också haft det, framför allt när han inte sovit men det har alltid släppt när han väl får sova och får psykosmedicin. Jag vet hur rädd jag varit och då har han ändå inte försvunnit.

Vilken tur att han kom hem till dig! Han vet att han har dig, stödet hos dig och tryggheten. Fruktansvärt med övergreppen men nånstans kanske det ändå är början ut ur det, att han berättar?
Jag vet inte hur lätt det är att få traumabehandling men ligg på om det , det ska han ha rätt till. Jag blir så jäkla arg över att man ska behöva kämpa så för att få rätt hjälp!
Har läst om traumabehandling och tycker även alla som ska ur ett beroende borde få det, med tanke på allt traumatiskt de är med om. Vänner som dör, misshandel, våldtäkter, ambulansfärder mm. Ja du vet vad jag talar om!

Var ledsen, vila i att han blir omhändertagen. Jag tycker de brukar vara rätt bra på sjukhuset så man kan ringa och få lite lugnande besked ändå. Att få höra att han är i trygga händer. Ta hand om dig! Varm kram <3

Och hoppas det går mot en strimma av hopp. Jag tänker att det är bra att han talat om det, det är en början, en start. Upp med det i ljuset. Inkluderar er i min aftonbön i kväll .
Kram

Efter att min son varit drogfri ett halvår har jag äntligen förstått hur han mår och har gjort mer eller mindre hela sitt liv.

Ett outhärdligt lidande just nu. Han är plågad, jagad av månniskor som ska döda honom. Han hör röster och flyr. Har under två helger gömt sig i skogen men sedan kommit hem till mig i ett förfärligt skick. En fruktansvärd oro som gör att han inte kan vara stilla och inte sova. Varit ute i skogen i natt och det var bara fem grader och inga ytterkläder. Han var helt slut och sa att jag orkar inte mer och han menade det. Han orkar inte leva pga av en del händelser han fastnat i.

Tror inte längre att någon hjälp finns att få och jag förstår honom även jag tvivlar. Kunde i alla fall prata med honom och han sa att han varit utsatt för övergrepp som liten. Misstankar har funnits och psykiatrin var inblandad när han var liten. För egen del finns det inte i min värld att man kan utsätta barn för något sådant, men jag hör ju att det förekommer. Jag har tvivlat hela tiden men idag uttalade han klart och tydligt att han blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Varför är han drogfri kan man undra och jag har inget svar, men bakom missbruket kan dölja dig ett outhärdligt lidande och kanske är det just därför man flyr in i drogernas dimma.

Jag är jätte, jätte ledsen då här ska inte någon behöva lida. Så skönt med detta forum jag klarar inte att berätta för någon just nu. Min son befinner sig på PIVA och jag förväntar mig att man tar det här på allvar.