Senaste kommentarerna i forumet

Skönt att få vila från kampen läser jag, du får lite sinnesro, lite som jag nu. Och jag har också kompassen ställd efter barnen, är vi i balans då är det ett tecken på att det är bra. Blev glad att höra ifrån dig, och känner som du att det är tufft att läsa om hur många har det, att det väcker mycket men samtidigt en viktig påminnelse som provocerade så från början att man kan bara jobba med sig själv, att hitta sitt sätt att förhålla sig, var sak har sin tid ❤

Tack för att ni delar med er. Det har nu gått 7 dagar sedan jag fick veta. 6 dagar sedan jag såg honom i ögonen eller ens pratade med honom ordentligt(skrek, grät och svor). Ändå har vi befunnit oss i samma lilla lägenhet med ett barn med få undantag från då han varit på vårdbesök eller då jag varit ute med barnet. Barnet har all fokus såklart. Men det svider och gör så ont att han inte fegar och inte talar med mig. Att han inte ens försöker rädda upp? Jag är så fruktansvärt ledsen. Han försöker vara som vanligt. Ignorerar min tystnad. Skrattar till åt någon roligt han läser. Hur kan han ens?? Min värld har gått under och jag känner mig så jävla ensam i detta nu när han inte ens släpper in mig i sina känslor. Inte förklarar eller försöker. Vad är det ens vi gör? Vad väntar jag på?

Tack gros19. Bra med frågorna och håller med dig, det svindlar nästan när man tänker så. Men känns bra att man som du skriver att man får träna sig fram. Senaste utryckningen var i måndags natt och jag känner I efterhand att jag svarar: ja, nej och nej på de frågorna. Känner precis som du angående att rädda liv. Där måste något kalibreras för hittills så har de ju inte gjort allvar av det utan jag vet att det är delvis spel för att komma åt resurser, läs starka mediciner på kontrollerad avdelning, för att hantera avtändningen efter en suparperiod. Samtidigt är jag ju lika rädd för avtändningen som de själva pga depression, skam och förtvivlan som i sin tur gör att de tar tag i saken och avslutar allt. Måste hitta ett förhållningssätt som funkar för mig och oss här.

Hej Ragna. Sorgegruppen var fantastisk . Man bär på så mycket sorg, ilska m.m. och det går åt mycket energi att hantera det.

I det sorgebearbetningsprogram jag genomgick sörjde vi båda döda personer, men även de som lever t.ex min son men även andra som finns i mitt liv. Man valde själv vilka personer som var viktiga, men det allra viktigaste och det som kändes mest befriande var att sörja det som inte blev som man önskat t.ex. ett missbrukande barn. Vi vill ju alla att våra barn ska bli självständiga och kunna skapa sig ett liv dom är tillfreds med och att kunna ta vara på sina talanger och resutser. Alla förväntningar som inte infriades bearbetade man i programmet.

Vi skrev långa brev till personerna det gällde och varje brev jobbade man med under ett par veckor. Breven lästse sedan upp i gruppen. Det brev jag skrev till min son var så plågsamt att läsa upp så jag trodde inte jag skulke klara det, men det gick. Efter uppläsningen eldade vi tillsammans upp våra brev och därefter började man med en ny person. Idag minns jag självfaloet allt som hänt under åren, men det är inte längre laddat med känslor, en fantastisk befrielse.

Jag genomgick programmet på Rönneholms slott genom Nämndemansgården. Kanske bor du inte i närheten och då kan kanske dom hänvisa dig till något liknande i dina hemtrakter. Ring och fråga dom är väldigt tillmötesgående. Vi träffades en kväll varannan vecka så det får ju inte vara för långt iväg. Jag kan verkligen rekomendera det.

Förmodar det är ganska lugnt med din dotter just nu. Min son är ju drogfri och kämpar med sina psykiska problem. Var inlagd på psykiatrin ett par dagar, men både han och jag tror att allt blir bra till slut.❤

Hej, jag blev så intresserad av det där om att du varit med i en sorggrupp för att bearbeta sorgen över din (levande) sons beroendesjukdom. Har kikat runt lite men de flesta sorggrupper verkar ju vända sig till anhöriga till avlidna. Var det en sådan du var med i, eller hittade du någon specielll, "bredare" för sorg över huvud taget, eller kanske till och med specifikt för anhöriga till beroende? Jättetacksam för tips. Kram och hoppas att det fortfarande går bra för din son.

Tack för tips, som sagt!

Tack Backen, jag läser en del här men har tagit paus i skrivandet. Jag och dottern har haft en ok sommar, tillsammans med maken. Jag är verkligen rådvill och funderar mycket på vad jag ska göra. Men tänker att detta får ta den tid det tar, en dag kommer jag att vara redo att lämna. Att prata med en alkoholist är omöjligt, det går inte att nå fram förrän alkoholisten kapitulerar. Men min beroendeperson har inte kapitulerat utan säger att han har kontroll. Han har haft några få dåliga dagar de sista månaderna, men jag vill att de dagrna ska vara 0 - när han blir elak och demonen kommer fram och allt blir mitt fel! Jag hatar den personen! Han har dragit ner på drickandet vilket är skönt men han är inte fri och det märks. Dottern mår bra nu och har inte drabbats när han varit full.

Mina tankar är hur vill jag leva och har då kommit fram till att det inte är så här, det finns så mycket som jag saknar hos mannen jag lever med. Finns också så mycket bagage med psykisk misshandel som han totalt förnekar - på nåt vis är det också mitt fel efetrsom jag inte är perfekt. Kan verkligen känna igen mig i så många historier här inne, alkoholistens hjärna blir verkligen kidnappade och får till stor del samma typ av hjärna. Blir så ledsen över vad alkohol ställer till med. Det finns också så oerhört mycket som jag vill ha i detta, när han är nykter är det oftast bra. Fint hus som jag pysslar och fixar med, härlig trädgård som jag planerar - saker att äta som bär och vackra blommor och buskar med mysiga sittplatser, troligen en liten damm. En dotter som trivs och mår bra. En husbil för semester och helgutflykter. Ett område jag trivs i. Ja, just nu är det mer bra än dåligt så då stannar jag och njuter av det. Hade en tjejkväll i veckan och dryftade livet och fick många bra insikter med mig. Det bästa var, ibland måste det få ta tid. Om det inte blir som jag vill ha det att drickandet eskalerar kommer jag att fatta kraft och mod till att lämna. Men jag är inte där just nu,

Vilken bra och viktig fråga, tack för att du ställer den så att andra också kanske kan få hjälp att navigera i vad det finns för stöd. Vill bara tipsa om att det är större chans att gros19 ser frågan om du skriver den som ett inlägg i hens tråd istället, istället för att det blir en ny tråd som hen kanske inte ser. Här är länken: https://alkoholhjalpen.se/node/127745?page=3

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej, jag blev så intresserad av det där om att du varit med i en sorggrupp för att bearbeta sorgen över din (levande) sons beroendesjukdom. Har kikat runt lite men de flesta sorggrupper verkar ju vända sig till anhöriga till avlidna. Var det en sådan du var med i, eller hittade du någon specielll, "bredare" för sorg över huvud taget, eller kanske till och med specifikt för anhöriga till beroende? Jättetacksam för tips. Kram och hoppas att det fortfarande går bra för din son.

Grattis till ett liv! Ett bra liv! Utdelningen kommer!

"Jag lämnar inte han, jag lämnar alkoholen. Den skal inte vara i mitt och barnens liv. Vill han vara med oss, måste den bort."

Jag spenderade allt jag hade och det var mycket. Sen sålde jag mina dyra saker, kläder, skor, väskor, guld, inte konsten. Den har jag kvar.

Jag sålde sånt jag köpte innan jag träffade mitt ex.

Jag gav bort massor och jag skulle göra det igen. För det var inte förrän jag hade tömt mina besparingar och huset jag skulle köpa som jag insåg att jag ruinerat mig för hans alkoholmissbruk.

Idag, ett par år senare har jag en ok tillvaro igen, ekonomiskt. Inte bra. Men jag överlever och jag är glad. Jag är glad och tacksam varje dag.

Jag har ett liv igen!

Du kommer att få det gott igen.

Alla människor ser olika på pengar. För mig räcker det med mat på bordet, tak över huvudet och att jag kan köpa "nya" fina begagnade kläder och löparskor när jag behöver.

Liksom att gå till frisören och tandläkaren när det behövs.

Mer behöver inte jag.

Just nu.

Livet.

Minst sagt förfärlig situation du befinner dig i. Inte lätt att tänka klart och rationellt under såna omständigheter. Har levt i liknande situation men det handlade då om min son. Jag genomgick ett anhörigprogram som var starten på den förändring som gör att jag idag mår bra och har sluppit den förlamande oron.

Fick rådet att ställa tre frågor till mig själv innan jag agerade som medberoende, vilket jag var eller fortfarande är.

Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?

Alla frågorna skulle besvaras med ja om jag skulle agera i någon situation. Kändes omöjligt i början att tänka så, att tillåta sig vara så "egoistisk". Fungerar rätt bra idag men jag måste påminna mig. En sak som jag tror varit väldigt posituvt för min son i den här situationen är att hans skuldbörda har lättat när jag sagt nej ibland.

Givetvis finns det akuta situationer då man måste agera enligt mig och det handlar ju då främst om att rädda liv.❤

Ja, du har rätt ...Tack!! Jag vill inte lägga 20 år...jag har lagt 5, det är för mycket redan där. Vårt liv här hade varit underbart om han inte drack. Han dricker trots det. Trots vårt liv här. Han dricker hela tiden, mer eller mindre med korta, ibland lite längre perioder i mellan så - vad kommer vara skillnaden? Det är inte så att: första hade vi det bra, då drack han inte sen hade vi det dåligt eller han förlorade sitt jobb och DÅ började han dricka...

Han "hotar" i telefonen att han vill ta sitt liv... jag säger att det är hans val. Han vill att jag sänder pengar. Han jobbar inte, han ligger på en soffa.... totalt nere.
Han säger att han inte ska dricka igen om han kan komma hit, släpper jag på det orkar jag inte putta i väg honom igen...jag pallar inte denna resa igen. Jag behöver hjälp nu, känner jag. Ska kontakta anhörigstöd i min kommun idag....
Kram

Jag förstår, ingen fara alls-det var bra att du skrev och det var ännu bättre att jag missförstod för jag var tvungen att ifråga sätta mig själv, titta på mig själv för första gången... Det var oerhört svårt. Jag gick in och läste på lite och upptäckte att jag går över gränser, går över hans gräns när jag skriker och gormar och undrar vad han pysslar med. Jag ska försöka att inte göra det ...
Kram och tack för den insikten!!!

Du undrar vad du ska göra och handlar det om vad du ska göra för att din sambo ska bli som du vill eller handlar det om vad du ska göra med ditt eget liv.

Att din sambo dricker trots hans erfareheter av att hans far och bror har eller har haft allvarliga alkoholproblem förstår du inte. Missbruk handlar inte om förnuft enbart om känslor som man hanterar genom att dricka, en flykt som jag ser det. Rekomenderar dig att läsa Craig Nakken "Missbrukaren och jaget".

Ditt tjat hjälper inte honom att bli nykter, kan istället bli ett hinder. Han måste själv uppleva konsekvenserna av sitt missbruk. Viktigt att inse din maktlöshet men det är väldigt plågsamt är min erfarenhet. Samtidigt en befrielse vilket gör att man kan fokusera på sig själv, den enda man kan förändra.

Jag har inte upplevt att personer med missbruksproblematik har några ambitioner att förändra sitt liv. Missbruket styr valen och som du säger han är nöjd om pengarna räcker till öl. Enligt mig har en person med missbruksproblematik, om inte alltid så väldigt ofta, inte lämnat tonåren och är därmed inte vuxen vilket kan förklara ansvarslösheten.

Det du kan göra är att fundera på hur du vill leva ditt liv, det enda du kan påverka.

Tack, ja det är precis det. Träna på tidigare situationer var ett bra tips. Kom direkt på en från förra året då polisen kom och förklarade att de inte kunde ta med min syster då hon inte ville och inte visade några synliga tecken på självskada. Det efter att hon ringt runt och sagt adjö på fyllan - slumpartat urval av folk - och det larmats från olika håll. Den felande länken var ju att JAG stod i hennes lägenhet och räknade tabletter etc. Jag var ju där. Då kunde de lämna. Det kanske de iofs hade gjort ändå och hon hade kunnat stoppat i sig och dött. Men det måste jag våga känna in och framförallt omdefiniera skulden i så fall. Den är inte automatiskt min för att jag inte agerar.

att förändra men det går. Den dagen man inser att det inte är den problematiska anhöriga som man ska förändra utan sig själv det är först då man kan komma någonstans. Min mamma är psykiskt sjuk, hon har även perioder när hon dricker mycket. Jag har slitet som ett djur med henne, försökt hjälpa och stötta, tagit ansvar, känt mycket skam för henne när hon gjort och sagt konstiga saker och blivit osams med folk. Har gått i KBT för att lära mig vad som är mitt ansvar och inte. Det tar tid och krävs mycket träning men det går. För ett par veckor sedan ringde hennes kontaktperson på psyk och frågade varför min mamma inte kommit till en inbokad tid. Ingen aning sa jag, det får ni ringa och fråga henne om. Men det är lättare för dig att göra det sa dom då. Nej sa jag, det är lättare för ER om jag gör det men jag kan tyvärr inte idag. Jag för några år sedan hade kastat mig i bilen och ryckt ut. Vart jag vill komma är att om inte vuxna människor fungerar som dom ska är det samhället som ska stå för ansvar och resurser. Du skall inte behöva ta ansvar. Man kan stötta men inte behöva ta över! Jättesvårt, jag vet! Lägg fokus på dig själv när det uppstår en sådan situation. Träna på gamla och passerade händelser. Fundera på om du kunde gjort annorlunda, på ett sätt som hade blivit mer rättvist och bättre för DIG. Kram

Hej, ni får inte tro att jag är en galning, gick med i forumet någon gång men glömde av det och hittade det nu. Jag har startat en annan tråd som handlar om mina alkoholiserade syskon men lever faktiskt med en tillnyktrad alkoholist sedan 11 år. 20 år om vi räknar in vår första runda och 4 år långt uppehåll pga hans sjukdom. Jag undrar också om det är jag som drar till mig alkoholister, tvärtom eller bara en sinnessjuk slump att det är så. Kan ofrivilligt mycket om sjukdomen och är så TRÖTT på den. Håller med om kommentaren att vi anhöriga förväntas pusha och stötta. Vi separerade en gång i tiden för att jag tillslut satte ner foten och lämnade honom. Min älskling som var så sjuk och samtidigt så jobbig. Jag tog barnen och gav honom ett nummer att ringa. Men det var långt ifrån frivilligt utan på sträng uppmaning från en tillnyktrad och engagerad vän. Och Djup förtvivlan och i brist på andra lösningar. Men jag släppte. Och han tappade fotfästet helt. Men tog aldrig livet av sig som han lovat. Och fixade en lägenhet ganska fort. Och ett jobb. Och en ny tjej. Och mer sprit. Det var bedrövligt men blev så tydligt. Sjukdomen styrde hans liv och så när han insåg att jag - som var ALLT - menade allvar och var obeveklig så blev det tyst. Jag gick inte att använda längre och var inte intressant. Det gjorde fruktansvärt ont men var viktigt att inse för mig. Så ser sjukdomen ut. Glad att det inte gick längre än de åren.

Tillslut gick det åt helvete för honom och då han använt upp alla livlinor så fanns det bara två saker kvar att göra. Ta livet av sig eller nyktra till. Så han valde att nyktra till. Inte för mig (vi hade varit separerade i fyra år då) eller barnens eller tjejens eller jobbets skull. Allt det var borta. Han gjorde det för sin egen skull. Och en lång tid efter det fick vi tillbaka kontakten och hittade kärleken igen. Det var inget jag hoppades eller planerade för utan det var nog ren tur. Men min poäng här är att det hade ALDRIG blivit så om jag stannat. Så den största chansen att rädda alla inblandade är att gör processen kort och tydlig. Att se sjukdomen som en drake som har den du älskar i sina klor och brännskadar alla som kommer nära och håller hårdare om du försöker bända loss din älskling. Det enda som får draken att gå upp i rök är att den du älskar ber draken helt ärligt att släppa taget. Och den hör om det är ljug så det finns inget annat att göra än att berätta det, lämna och hoppas att din älskling hittar den rösten inom sig.

Men det gör så ONT, är så SKAMFYLLT och det är SKRÄMMANDE och en STOR SORG att släppa den man älskar så man behöver hjälp. Ta den hjälpen. Känner så med er alla.

Kan jag flytta från er underbart hus som jag älskade, så kan du. Mitt hus var allt det jag önskade mig, men jag själv höll på att gå under av mannen som drack.
Trodde aldrig jag skulle lämna, men ett steg i taget, och nu är huset sålt, jag är skild från mannen som drack och jag klarar mig själv i egen lägenhet.
Det har varit och är en tuff tid. Men jag slipper en sur, arg man. Jag kan göra det jag själv vill.
Ta lägenheten, ta chansen till ett eget lyckligt liv. Hus, saker kan man skaffa sig igen, men inte sitt liv. Det går inte i repris.

Jag har två syskon som är alkoholister födda på 60- och 70-talet. Den äldsta är det nog tyvärr försent att få tillbaka. Den yngre, möjligen om viljan kommer. Övriga familjen, är välfungerande och nära men har levt med sjukdomens terror i över 30 år. Vi kan säga nej och sätta gränser men när det blandas in blåljusuttryckningar och grannar mitt i natten är det svårt. Då rycker vi ut. För andras skull numera skall jag nog var ärlig att säga. Vi kan inte lämna någon stackars granne ensam med en fullkomlig havererad människa en halv natt i väntan på polis eller ambulans för att manifestera gränsdragning. Det går bara inte. Och det är så utmattande. Ibland hoppas man i hemlighet på att de gör något brottsligt så att det kan bli ordentliga konsekvenser som god man eller tvångsvård. Men de balanserar så exakt, all promille till trots, att det blir maria med lugnande för avtändning. Sedan tack och löften om förändring och inte skolka öppenvården. Sen börjar allt om igen. Mår så dåligt av detta och känner skam, hat, ilska, frustration och kanske innerst inne väldigt mycket sorg över att det blev såhär för dem. Orkar inte ett till råd om att sätta gränser från folk som inte vet vad medberoende handlar om. Det är spyor, karatesparkar, blod, självmordsförsök, stulna ägodelar, bajs, kiss, chockade människor, sjukhus, polis, ensamma hundar, gråt, dålig hygien, blancolån och ursäkter. Det känns om man inte är gjord av sten. Hur gör ni?

Förstår precis hur du känner och hur du kämpar och att du varken vet ut eller in. Jag levde så till och från i 20 år men de sista åren var det intensivt. Det tog mig oerhört lång tid att förstå att inget jag gör kan hjälpa honom. Först när jag förlikats med den tanken och på tanken att vara själv med barnen påbörjade jag redas att lämna och den processen tog två år efter att jag fattat ett beslut jag stod fast vid. Det måste få ta sin tid och du kanske inte är beredd att lämna eller ge upp honom för kanske finns det en möjlighet att han blir frisk. Kanske är han på botten och nu vänder det. Ingen vet på förhand och till slut så fattar man ett beslut även om det inte är lätt. För mig så hade jag gett honom så många chanser att jag inte längre trodde det kunde bli bra. Jag orkade inte bara överleva, jag ville börja leva. Jag har inte ångrat mig en sekund men det betyder inte att jag inte är ledsen och vilsen ibland. Att vara med om detta är svårt och omgivningen har också svårt att förstå. Försök att lägga någon timme per dag på att ta hand om dig själv där du tillåter dig att inte fokusera på honom utan bara på dig själv, det är en bra start.
Kram Blade Runner

Det var inte du som hade koftan utan den beroendesjuke, det jag menar är att dom tar så mycket energi, dom tycker så synd om sig själva och som du skriver vi servar allt åt dom och för dom. Ha inte dåligt samvete, du kan inte göra mer.? Jag menade i min text att jag finns där fast han inte egentligen förtjänar det, jag borde ha hivat ut honom och jag har provat, det blev bara som en parantes jag skrev, en egen reflektion, inte att du inte har funnits för din man. Hoppas så att han vaknar till och ringer dig för att säga nu är det dax, att botten är nådd

Mitt tjat får mig att hata mig själv..
Jag behövde skriva av mig, så om någon läser detta och har nån typ av tips så mottages det gärna.

Jag har varit tillsammans med min kille i snart 2 år (sambo i 1år) och i början av vårat förhållande så var vi båda ganska sliriga med droger, han med alkohol jag med cannabis.
Men idag är jag ren och blickar ganska ljust på MIN framtid. Jag vill ha barn, hus, hund, alltså den riktiga Svensson drömmen.
Jag jobbar så jävla hårt varje dag och tjänar bra med pengar och vill utvecklas mer och mer.
Däremot har min sambo andra prioriteringar, han är nöjd med sitt sitt jobb, tjänar under medel och är nöjd om lönen räcker till öl.
Det finns inget vuxentänk att det kanske är bra att man har lite på sparkontot..

Idag nådde jag en punkt att jag blev så arg när jag kom hem och han sitter dyngfull i soffan, varken plockat undan disk m.m.
Detta tjat har pågått i över ett år och jag är mest trött på mig själv att jag står ut med detta.. Och att han ser sig själv som offer och att jag alltid tjatar på han... Men helt ärligt vet jag inte vad jag ska göra.. Jag älskar honom över allt men det känns som jag försörjer honom med mat och hushåll och det känns inte rätt.
Jag känner mig helt förvirrad över våran relation och framförallt över mig själv.. Är det såhär det ska va? Och om inte... Vad fan gör jag?

Mina vänner har reagerat stark också att han dricker tills det inte finns nåt mer spelar ingen roll om det är hemma framför tvn eller på fest. Det har droppats kommentarer från honom som "det är ovärt att dricka 2 bärs, då kan jag va utan".. Och enligt mig är det oroväckande.. Jag har pratat så många gånger med honom ang. Detta men det verkar inte riktigt gå in.. Ska även tilläggas att hans bror och pappa har haft/har grova alkoholproblem vilket han har/är orolig för... Men varför faller han in i det också?

Jag behöver verkligen få prata med någon om vad jag kan göra utan att han är inblandad då han inte anser att han har problem...

/ vilsen själ

Du måste lämna och bygga upp din egen styrka.
Du vet ATT han kommer att börja om igen, med misshandeln du berättat om
Du vet inte NÄR det blir livsfarligt.
Du kan inte vänta och se - nu måste du leva DITT liv.
Din kraft kommer, var så säker ?

Först när jag läste din kommentar fick jag fruktansvärt dåligt samvete...sviker jag honom nu, han är så nere... Men jag har stöttat sen dag 1. Han har fått ett dukat smörgåsbord, jobb, hem, kärlek, familj.... Han super ändå! Hans supande har dessutom ställt till det för mig. Han älskar mig men det räcker liksom inte. Jag kan inte ha en vuxen bäbis att försörja här hemma, jag har inte råd. Jag jobbade extra på kvällen, han låg däckad på golvet framför min 11 -åring som trodde han var sjuk....

Jag vet vad jag vill. Att han ska ringa och säga "Älskling, jag har ringt en läkare, jag tar hjälp nu. Och sen...." men han gör ...ingenting. Bara ligger och.... sen super han. Jag orkar inte. Kan inte. Vill inte! Men har så dåligt samvete!!!

Gör det som ÄR rätt, det kommer även sonen förstå tids nog