Senaste kommentarerna i forumet

Kristoffer och EsterHanna och andra :

Jag hade kontakt med min pojkvän som berättade att han börjat tvivla på mina känslor för honom, och att han gärna önskar bli mer bekräftad ... ?
Tvivlar gör jag med, tror ni jag tog upp varför? Nej. Måste få kraft att prata om hans alkoholvanor - igen , men tycker det är fel att ta det per telefon.
Tvivlar bland annat pga detta magmol då han är onykter och fräck och att balansera det med de nyktra stunder han är en fantastisk människa. För det är han. Känns att jag ibland tappar förståndet. ? Kanske inte så konstigt att man inte "bekräftar" någon då läget är som det är, suck. ?

Sedan undrar jag, Kristoffer och ni andra, om man som beroende blir mer "mån" om att människor omkring en nästan ska dyrka marken man går på? ?

Vad det är mycket jag känner igen InteMera. Det att till slut handlar det inte bara om att mannen ska bli nykter. Hela förhållandet har fått sig en ordentlig törn.
Träffar mannen ibland, och han är så trevlig. Men inget har förändrats, inget har retts ut. Det är det som är så ledsamt. Att aldrig få några svar på alla frågor.
Och vad Berg- och dalbanan känns igen. En dag bra, nästa fylla och man är dum i huvudet.

Du vet vad du vill och tänker se till att det blir så, bra! Sätt dig själv i första rummet nu och skapa ett liv för dig och barnen, det är du så väl värd!

Ja som misstänkt så var det inget riktigt slut på hans drickande, bara en paus. Efter semester och återgång i distansarbete, suddas gränsen mellan veckodagarna och fyllan kommer numera snarare en vanlig tisdag än på helgen. Full vid lunchtid på en tisdag, eller redan från morgon en vanlig arbetstorsdag. Och ändå kan han tycka han inte har problem? Nu kan han skylla på viruset att han inte vill träffa någon terapeut, men all annan kontakt med mänskor är inget problem? Jag blir bara trött och ledsen. När han är nykter är han numera ofta så glad och vi gör saker och jag inbillar mig att nu har vi så kul tillsammans så han inte behöver dricka för att fly. Och nästa förmiddag kan han ändå bli full och tvärsur vingla in utan förvarning. Så tvära kast, två olika personer och kontrasten blir bara större mellan den nyktra och den fulla. Ibland åker jag bort med barnen och vi stannar borta ett tag, efter en vecka lovar han bättring och den yngsta börjar längta hem och jag viker mig till sist och hoppas att denhär gången kanske...Som det är nu kan jag inte låta den yngre var ensam med honom ens på vardagar, då man aldrig vet. Han är inte att lita på. Finns det andra därute som sett denna virussituation göra allt så mycket värre?

EsterHanna. Blir berörd av det du skriver ... ?Jäkla alkohol. Att man kan gå ner sig så, och att du mår så dåligt. Jag tappar ord.
Men jag önskar att du hittar ljuspunkter i denna sorg, att t ex kontakta en kompis du inte träffat på länge. Att rå om dig själv och göra det du mår bra av. Du kanske är helt urlakad på energi och känner dig orkeslös men detta önskar jag dig. ❤️ Du har kommit på god väg att rå om dig själv, fastän det innebär sorg.
Ligger mycket i en sak min vän sagt nyligen, och jag insåg att hon begrep att jag inte berättar allt nämligen att : "Ibland måste man fatta beslut som krossar ens hjärta men är nödvändigt för ens själ". ? Klokt.

Han har bred bekantskapskrets, men få nära vänner och de dricker de med en hel del. Känner inte riktigt att han skulle få stöd - rätt stöd. Önskar att han hade vänner som dricker normalt eller inte alls.

Jo, jag har en professionell jag talat med men jag kom fram till saker jag redan visste... Men kände samtidigt att det var behövligt att prata med utomstående. Jag Gör ju inte det, inte ens med mina nära vänner.

Ja du... , man har inte alla svar här i livet varför saker blir som de blir, och allting kan man tyvärr inte kontrollera.

Hoppas att han inser läget och skriver in sig.

En dag i taget EsterHanna. Kram. ?

Såg att det var socialtjänsten i min hemkommun som "håller i det"...Hm, även om jag inte arbetar på socialtjänsten så arbetar jag MED dom, har en annan roll där...Känns jobbigt. Får kolla upp annan väg....

Igår ringde han kl 6.30 på morgonen, då redan full...Hörde inget på hela dagen och inget idag. Så...idag på messenger ringde en kompis till honom, typ den enda han har från barndomsbyn... Han är så långt borta, kan inte se och inte "känna" honom längre.... Det är vilande. Han frågade rakt ut hur det stod till och jag bara rabblade allt... Han berättade att han förstod det då han försökt få kontakt men att han är full som en kastrull. Han föreslog Rehab, finns tydligen där. Kostnadsfritt med "hela paketet"... Han skulle gå förbi i eftermiddag och kolla om han var nykter nog och prata med. Han skulle ringa mig sedan och tala om hur läget var.

Få honom att skriva in sig på rehab... Vet inte om han tar den bollen eller om han måste sjunka ännu längre ner. Jag sa till honom att jag tror det finns risk för självmord. Han höll med.

Ja herre... Vad är meningen att jag ska lära mig av denna resan? Att sända honom tillbaka är som att sätta flaskorna i handen på honom...fri tillgång, bästa miljön och psykiskt - ett helvete. Svåraste jag gjort men nödvändigt. Nu är han sitt eget ansvar-jag tror inte han tar det. Synd på en sådan fin människa. Sörjer så....

Jag förstår. Ja den är svår den nöten, att vilja dit fast han utsätter dig för det han gör. Om ok att fråga, du behöver inte svara-får du professionell hjälp. Att bena i varför man utsätter sig själv för det ska jag försöka ta tag i. Svårt, har inga bra svar. Men tänker på dig.

Tack, ska genast kolla upp båda två sakerna!
Tack igen!

Bra! Jag blir överraskad och imponerad. En viktig sak, kom ihåg att göra en formell bodelning. Annars kommer du aldrig få en riktig punkt och ett slut.
Du går vidare med dina pojkar, fint! Kram och all kraft till dej ?

Mångurkan,
ledsamt med detta beroende... Förstår att du är arg, besviken och ledsen. Ja, det finns väl alltid en ursäkt. Något roligt /dåligt har hänt, det är helg, det är hett - eller så kan man helt enkelt inte låta bli.

Då du säger till om drickandet kanske det blir som en signal på något hen inte kan kontrollera i sin vardag. Hen kanske inser att hen borde låta bli/dra ner men kan inte. Eller så ses allt vara under kontroll av hen, typ "lite kan man väl ta". Och att de som säger annat är jobbiga.

Känner hur en kraft kommer, hur något tungt släppt. Om jag säger något hemma så får jag ett barns svar, "Men durrå" Mannen kan inte sätta sig ner för att prata, och säger dom klassiska sakerna som hur mycket ska du ha då? Han trodde det var så enkelt, han kan säga att det var du som ville skiljas. Men jag kontrade med att jag kanske vill bo kvar i huset, jag vill inte flytta på mina barn igen, och den känslan växer sig starkare. Jag har varnat honom för något han inte vet, men anar, att jag kan ta en fight och den kommer han förlora! Tar tillbaka mitt liv, just nu iaf. Men imorgon kan man ligga där platt igen, en dag i taget. Fast jag har tagit fighten från dag ett, därför kom han snabbt på behandling, därav hamnade han också under mig och då kom sparkarna uppåt, anfallen, sms otrohet, ilskan osv. Jag klarar mig, jag har ett rikt socialt liv ett bra jobb, familj och nära vänner som vet allt, sen kan jag ju inte göra mer för en sjuk människa förutom leva mitt liv med mina pojkar och det känns bra.

Jag är så arg, så besviken och så fruktansvärt ledsen.
Samtidigt känner jag mig så jävla lurad.
Under våren och sommaren har det eskalerat. 6-12 starköl/dagligen.
Har bett om och om och om igen att låta bli. Hen som jag skriver om har till och med bett mig säga till att det inte ska drickas någon öl..
När detta påtalas blir hen sur och det finns alltid en ursäkt att öppna en öl.

Under vår bekantskap som varat i 4 år kan jag nog räkna gångerna som hen varit nykter.

Har också den tanken att slå min pojkvän pga att jag blir förtvivlad, men gör det inte. Vänder det inåt i stället och härdar ut... Skulle jag göra det vet jag inte vad han skulle göra. Skulle inte förvåna mig om jag skulle få en smäll.

Min pojkvän är också snäll - i "vanliga" fall.

Vi bor på olika ställen. Så... Jag behöver ju inte träffa honom om jag inte vill. Men (antagligen medberoendehjärnan? ) jag känner att jag vill dit fastän han dricker.

Det var länge sedan du startade den här tråden, och såhär i semestertider har den inte "tagit fart". Ibland kan en behöva skriva flera gånger. När du skrev hade du mycket oro kring din kompis relation till alkoholen, och bad om tips på hur du skulle kunna hjälpa och stötta. Hur har du det nu, några veckor senare? Skriv gärna igen och berätta mer.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har precis fattat ett mycket stort och svårt beslut, vilket gör det rimligt att det dyker upp tvivel och motstridiga tankar och känslor när du nu ska stå fast vid det. Det betyder inte att beslutet inte var rätt att fatta! Låter klokt att försöka lätta på den där tryckkokaren av skam och skuld, och få stöd att reda lite i tankarna och känslorna.

Det finns lite olika alternativ, men jag tänkte nämna två saker som varit hjälpsamma för andra. Något många verkar vara nöjda med är det anhörigstöd som kommunerna/stadsdelarna har hand om. Alla kommuner har anhörigkonsulenter dit en kan ringa (anonymt i ett första steg om en vill) eller maila för att se vad de har att erbjuda dig. Utbudet kan variera lite från kommun till kommun, men oavsett har de ett lagstadgat ansvar att ge dig som anhörig det stöd du behöver. Du hittar mer information genom att slå in "anhörigstöd" och din kommun/stadsdels namn i din sökmotor. Ett annat alternativ är Al-Anon, som liknar AA:s upplägg fast för de som lever/har levt nära någon som dricker. Slå in det i din sökmotor så hittar du till hemsidan, där det finns information om vad som finns på din ort eller digitalt. Vissa tycker att det är enklare att öppna upp sig för personer utanför det egna nätverket, är det så för dig kanske något av dessa alternativ kan vara något att prova?

Fint att höra att forumet varit hjälpsamt hittills, du får gärna fortsätta skriva här om hur det går för dig!

Varma hälsningar,
Kristoffer

Ja , mammor dom vet instinktivt... Man känner på sig. Beklagar med din mamma. Du har ju rimliga krav, du vill ha det gott. Passivt aggressiv är inte sunt. Jobbigt att vara i och tär på en. Min man är snäll. Så snäll. Han blir bara dryg men aldrig elak. När han blir full vill jag bara slå honom, blir så förtvivlad. Det gör jag ju inte men tror att om jag skulle göra det skulle han bara "ta i mot".

Ja, han ringer. Hör att han är full hela tiden. Han är i sin hemby, det är förödande för honom, han kommer gå under där. Aldrig resa sig igen. Han ringde vid 6 på morgonen i går, då hörde jag att han drack och han var påverkad. Men han blånekar. Jag sände honom länken till AA men han vill inte gå... Nähä!

Ja, bodde själv i tio år före jag träffade honom så jag är van. Har min borg. Tufft ekonomiskt men jag säljer saker nu...soffan, verktyg osv... Det måste gå.

Hoppas ok att jag frågar men har du möjlighet att ordna en bostad själv? Typ hyra en lägenhet? Ett ställe dit du kan dra dig tillbaka när han dricker? Kan kanske vara en start?

Kram, du har ändå börjat en process i ditt huvud. Ett steg.

Vilken hjälp ni är här ”min familj”. Ni stöttar och peppar. Tänk vad lång tid det tar att bli frisk och fri.
Känt mig lättare till sinnet några dagar nu. Och har nu hittat en strand där jag känner mig så hemma. Tog med kvällsmat och kaffe, och en bok. Så skönt att sitta där och hämta kraft. Ska åka ut till den här stranden ofta känner jag. Så skönt med råd.
Ska också försöka komma på mer saker jag kan göra. Och skriva upp dom så att när jag känner mig ensam och ledsen så kan jag göra något av det jag skrivit upp.
När man är ledsen känns det som man inte kommer på något alls.
Och att försöka landa i att det är inte farligt att vara ensam.
Tack alla fina?

Idag sa jag, hur ser du på framtiden. Han vill inte prata, jag sa jag vill inte ha det såhär. Jag föreslog skilsmässa, och ha är hal som en ål. Han vill ha allt och lösa ut mig, jag vill ha ett samtal. Jag måste hitta en permanent lösning för mig och mina barn. Jag frågade om hans känsla om att jag vill skiljas, ledsen, arg el glad. Det tänkte han inte ge mig svarade han, han skulle inte visa upp några känslor. Ilska var sorg många gånger. Ja sa jag tar nog hellre tårarna. Berättade hur jag upplever det, han menar på att han kan inte leva upp till mina krav och så snurrar det. Jag var tyst, tänkte han får ta upp det själv om han vill. Ångesten släppte, för den här varit tuff dom här dagarna. Jag tror enda chansen att gå vidare är att få 9:e steget från den som försöker tillfriskna, man får aldrig chansen att gå vidare annars Ger mig själv en klapp på kinden och säger det kommer bli bra

Du gör det så bra! Vilken resa du gjort och nu få läsa om dina steg mot tillfrisknandet.

Jag glömde ju skriva, att vad skönt för dig att få rensa, att få börja läka själv. Att du kunde få iväg honom. Jag förstår vad det har kostat. ❤ önskar dig sinnesro

Hur jag vill leva? Frågar du. Jag vill "bara" ha det bra ... Trivas med tillvaron och det gör jag ju inte. Jag kräver inte mycket! ?? Ingen lyxvilla, ingen lyxbil...
Men känner mig fast. Låst. Hur jag än gör blir det fel, och det känns som att detta inte kommer att få ett lyckligt slut!

Kommer att tänka på min mamma som ofta frågade mig: "du, min skrutt, är du lycklig?" Skulle hon vara i livet, hon dog tyvärr förra året ?, och jag skulle svara "JA" på den frågan... Då hade hon genomskådat mig direkt!

Lämnar jag honom dalar han. Men samtidigt inser jag att jag kan komma att råka illa ut pga hans drickande. Jag kan hamna emellan, för han kan bli lite aggressiv då han dricker och jag har vid vissa tillfällen börjat säga ifrån. Jag bara kokar av frustration samtidigt som jag är ledsen över situationen. Kanske det bästa vore att lämna situationen, dra sug tillbaka, och inte börja opponera sig. Men jag kan inte låta bli! Inte att han slår men blir liksom "passivt aggressiv". Ibland säger han att han ska bland annat ge tillbaka på dem som behandlat honom illa genom livet.

Har du pratat något med honom efter att du bröt?

Härligt att du sagt Stopp! Jag tolkar att du börjat bygga upp ditt liv utan någon som tar massa energi och att du börjat se ljusare på tillvaron och framtiden. ?Gläder mig. Du har ju även en dotter att tänka på. En dag i taget.

Kram. ?

Hej! Och tack för dina ord. Det gjorde att tårarna sprutade.
Forumet "backade upp" mig så jag klarade säga stop, bättre sent än aldrig.

Nej, jag har ingen att säga något åt.. Ingen alls. Jag skäms tror jag. Har en vän som jag pratar med varje dag och jag ljuger för henne.

Jag har dåligt samvete för jag i princip tagit hans liv, för det är så det känns. Samtidigt som jag höll på att kvävas av ansvaret att ha honom vid liv.

Jag vet faktiskt inte alls vart jag kan få stöd? Tar tacksamt i mot förslag för jag inser ju att jag behöver det. Känns som jag ska spricka snart av sorg...
Tack igen!

Tack för ditt svar! Forumet har hjälpt mig mycket här, har kunnat fråga. När jag läste vad andra skrev och fick svar på de frågor jag hade blev jag förbannad. Det var en bra drivkraft för mig, jag fullkomligt slängde ut honom.
Nu efter sörjer jag det som inte blev. Men då...Jag sålde alla hans jäkla hönor med, han matade och gjorde aldrig rent till dom.

Kanske du kan hitta någon drivkraft på ditt sätt, läs igen vad du skrev till mig. Du är nygift (!)och har en man som sover i eget rum och blir arg om du öppnar munnen...
Gårdar går att sälja, om han inte kan lösa ut dig. Du, så som jag är värda något bra tänker jag. Svårt, alltid svårt med barn med. En gång när jag jobbade extra var min dotter hemma med honom. Hon ringde och sa att han var sjuk. Jag panikkörde hem, han var redlös och låg på golvet. Kan knappt skriva det. Ångest!! Det är tre år sedan och först nu orkar och kan jag bryta. Hur galet är inte det? Men att bestiga Mount Everest utan syrgas tar tid...
Stor kram och vad bra att du är hos dina föräldrar.
Kram

Tack för du skrev

Tack för ditt svar! Ja det ekonomiska är inte kul nu men ändå bättre än att ha någon som man sätter tro till och sen inte finns.
Så många gånger jag inte fattat att han varit full, inte fattat att han varit aspackad och jag trott att det varit stress...Jag fick ett brev av en uppdragsgivare som beskrev det jag märkt men då med krav på åter betalning. Han beskrev allt på 6 sidor, inget av det var nytt för mig och inget där kunde jag säga "nej det stämmer inte"... Jag bara betalade, bad om ursäkt och där började processen. Tror jag.

Jag har tänkt som du, han kommer dö om jag säger stopp. Och nu har jag gjort det och jag tror faktiskt han går under...Självmord är en sak som finns med i beräkningen här med.
Men du...jag /vi har ETT liv, ett enda. Jag vill ha det bra! Jag vill att min dotter ska se en stark och glad mamma!!! Det är vuxna människor vi talar om, de får reda sig själva. Hur vill du leva?

Måste vara hemskt för dig att han är så ambivalent i det han säger. Hoppet tänd och släcks, tänds och släcks...så svårt. Jag känner med dig. Kram