Senaste kommentarerna i forumet

Förstår att du är arg .. Du har varit med om mycket! Denna jäkla alkohol som vrider huvudet på folk, så är det bara jag jag jag ... ?

Det är ju som du säger att han har en fin sida, men att den sidan försvunnit alltmer tänker jag ..

Hoppas du hittar styrkan att komma vidare, och prata gärna med någon professionell om dina känslor. Du har mycket inom dig. ?

Själv funderar jag på alkoholists hjärna och logik ... ?
Från ena tidpunkten vill /ville pojkvännen min gifta sig med mig, andra stunden ville han göra slut pga enligt mig en petitess. Då jag sagt att giftermål är för hastigt in i vår relation, men att jag nämner mina känslor för honom så menar han samtidigt att jag ändå inte bekräftat honom tillräckligt.. ? Men har faktiskt inte känt mig manad till det då han varit mest onykter. Han har också fin sida, men ingen fin sida som onykter och den sidan vill jag inte bekräfta mina känslor till. Hoppas han kommer dricka mindre nu åtminstone, han har ju sagt så.

Jag läser här på forumet om anhöriga som är där, där jag var för nåt år sedan, denna förtvivlan, ilskan och sorgen och 1000 känslor till. Allt väcks till liv, men ändå som i dimma. Undra om det är hjärnans försvar? Förra veckan sa jag dom magiska orden, att jag ville skiljas. Han är kvar, men bor i husvagnen. Lite komiskt, men otroligt skönt. Som han sa, det blir billigare. Nåt hände med honom, han grejar som aldrig förr, upplever ett lugn och en glöd som jag inte sett sen vi kom till huset. Vi pratar normalt. Jag vet inte vart det slutar, men just nu ska jag i ingenstans, jag ska bo här med mina barn som jag sa förra veckan och det verkar han respektera. Imorgon börjar hans behandling hos alkohol teraupeft, och det var ju den jag skulle vänta ut.
Som någon skrev här om ilskan, om upprättelse att inte orka vara ett stöd och så förstående, det kände jag också så igen och kommer ihåg provokationen,idag är jag glad att jag har kunnat släppa det lite till, det är han som bär det jävliga, jag är offer på ett annat sätt. Är vaksam när bitterheten är på väg, och jag får nästan panik av den känslan, när det växer och river ner så förbannat mycket hos mig själv. Jag vill inte vara arg, jag vill bara leva. Och kan mannen vara nykter, skynda långsamt, återfå respekten hos våra(mina) nära och att terapin funkar så kanske kan vi leva under samma tak, ett normalt liv, inte det jag tänkte och drömde men harmoni kan funka. Mina tankar ikväll, imorgon kan det vara annorlunda men jag känner för att kämpa för min egen skull att inte känna dessa svarta tankar, för då tror jag man blir sjuk. Sen tror jag också dom måste upp förr el senare och jag vet att jag pyst ut så mycket, till honom, till nära och här. Tänker också på berättelserna om ni som gått, att det finns ett liv sen när man börjar bli nyfiken igen ❤?

Jag har aldrig skrivit tidigare i ett forum men hittade hit idag.

Jag träffade min man för tio år sedan har blev kär direkt men jag hade en pojkvän. Han hatade missbruksproblem redan då och åkte på behandling i två omgångar. När han kom hem efter två år blev vi ett par och gifta oss ett år senare.

Han drack alltid för mycket och jag drack en hel del själv. Vi hade oftast väldigt roligt tillsammans men bråken var lika intensiva och spårade ofta ur.

Flera gånger funderade jag på att lämna men älskade honom och han var mitt hemma så jag stannade kvar. Jag blev gravid och vårt barn är lite över två år nu. Han slutade dricka och var den som var hemma med henne. Vi har haft ett tufft år.. han hamnade i en depression och jag var stressad över jobbet och vi slutade kommunicera helt, allt blev rutin och jag såg hur han förändrades under våren. Det kom senare fram att han börjat röka lite cannabis på kvällarna. När jag ifrågasatte det för andra gången valde han att flytta till en kompis lägenhet för att tänka. Han kom aldrig hem igen utan började dricka intensivt och bara träffa oss sporadiskt. Slutade svara i telefonen när jag ringde. Han kom hem några dagar sa att han älskade mig och att vi kunde fixa det här. En vecka senare säger han att han vill ansöka om skilsmässa och att han bara velat göra mig glad som gett mig hopp.. efter det har han ringt och frågat om vår dotter och samtidigt berättat att han dejtar flera människor på tinder men tycker vi är vänner nu och borde kunna prata om sånt.
Han är nykter dom gånger han dyker upp för att träffa vårt barn som han alltså varit den som tagit störst ansvar över.

Jag känner mig helt förkrossad... både över att han lämnar mig men men framför allt att han lämnar vårt barn och inte alls verkar intresserad av att vara en del i henne liv längre. Känner mig också dum som stannat så länge sen är det han som väljer att avsluta vår relation...

Vad ska jag göra?

Usch ja, vad kan man säga om hur han misshandlat sin kropp. Sorgligt är vad jag känner nu.
Men det är det enda jag förmår att känna just nu. Jag tycker ändå att jag kommit så långt att jag har ingen ånger, för jag har redan gjort att jag har kunnat och nu har jag ställt in siktet på att fixa detta.
Mycket styrka har jag fått av er❤underbara människor som finns här.

Jag tänker inte sakta ner min väg till ett riktigt liv utan jobbar vidare.
Huset är värderat och jag har fixat ett lånelöfte och ska ordna ett på en annan bank på torsdag sen antar jag att jag är klar för att begära bodelningen hos Tingsrätten.
Just nu använder jag tiden till att planera, tänka och göra listor och preppa mig inför det steget.

Det stöd och hela min familjs och hans gör att jag kommer att klara det❤

Ska hämta ny energi i skogen till helgen och leta kantareller sen är jag på bettet igen.

Ni är bäst??Azalea

Gör det som är lagligt och lita på ditt eget omdöme.
Det känns inte som en bra idé att du trassla in dig med luriga trix med ditt ex. Får en känsla att du ska låta bli.
Sonen kan säkert hitta boende sen när han behöver det.

Testa och ring FK och kolla med dom, de finns för att hjälpa till och har säkert stor erfarenhet av vad det finns för möjligheter.

Bamsekramar?Azalea

Så fantastiskt att höra! Det kommer att bli bra och en dag längre fram känns allt detta avlägset.

Låttips för pepp; Laleh - det kommer bli bra

Du tänker helt rätt. Det är olagligt och inte bra, så gör det inte. Håll dig till det goda samvetet så kan du sova gott om natten. En nyckfull alkoholist vill man inte ha som sin kumpan... Nej är svaret på frågan.

Jag skulle råda dig att ringa till FK, och berätta som det är. De hjälper dig att reda ut det och du kan söka underhållsstöd för alla barn som bor hos dig. De hjälper till att utreda om barnet bor hos dig eller inte, barnet ska vara skriven där den bor. Du får underhållsbidrag via FK och sen kräver dom i sin tur barnens pappa beroende på vilken inkomst han har.
Ring!!
Kram

Bra jobbat! Lånar en mening av dig: Jag lämnar inte honom , jag lämnar alkoholen. Den ska jag säga när jag får dåligt samvete när jag skickat ut honom till...ingenting.
Jag tog kort på högen av vodkaflaskor och ölburkar som jag hittade, den tittar jag på när jag vacklar...

Du tog ett starkt och modigt beslut, du har barn och du tar ansvar som en förälder!!! Var stolt över dig själv!

Hej! Jag bor också i Norge och går igenom samma situation som dig MEN jag har inte barn så den styrka du måste hitta nu för att orka lämna är oerhörd. Jag hoppas du finner den kraften för dina barn. ❤️

Jag fick för cirka ett år sedan reda på att min sambo smygdricker, pga sömnproblem och panikångest. (Det är väldigt återkommande här på forumet, alkoholisten hittar på alla möjliga ursäkter för att få fortsätta sitt missbruk) Jag har förstått ganska länge att något har varit fel men har inte förstått vad. Men tillslut undrade jag vart alla hans pengar tog vägen? Vi tänkte köpa lägenhet men han hittade på ursäkter efter ursäkter. Tillslut fick jag jordens största utbrott och krävde att få se hans kontoutdrag och såg att han handlade på vinmonopolet för flera tusen i månaden.

Lång historia kort, efter snart ett år i trauma (Och två månaders separation) så har han ändå inte slutat dricka. Nu ljuger han över mängden och säger att han dricker en halv flaska vin men jag hittade två stycken 3 liters vinboxar häromdagen. Fool’s on me. I’m out. Hur mycket jag än bryr mig om han så är detta ohållbart.

Så jobbigt det måste vara..
All styrka till dig. ?
Kram.

Igår träffade jag min alkoholterapeut för första gången. Han sa att jag blivit expert på att överleva och nu ska han hjälpa mig att börja leva. Jag har stängt av så mycket känslor så jag kan inte ens beskriva för terapeuten vad jag känner för honom när han frågar. Jag berättar om hemska saker som jag varit med om med lugn och saklig ton men kroppen reagerar och är på spänn, jag får hjärtklappning och blir torr i munnen, men jag känner inget. Jag reagerar inte känslomässigt men kroppen visar på stor stress.
Tror jag har en bit kvar på min resa.

Nu till en specifik fråga till er:
Exet vill att jag skriver över sonen på hans adress så att sonen kan ta över lägenheten om några år. Det är förbjudet att skriva över barnen på annan adress om de inte är bosatta där ( olagligt sedan 2018). Jag är inte beredd att ljuga för Skatteverket. Han anklagar mig för att inte vilja sonens bästa och säger att alla gör så här. Jag hade också tyckt det vore toppen om han kunde bo där men jag är inte beredd att begå en olaglig handling. Jag tror jag tänker rätt men hjälp mig reda ut detta. Hans övertalansmail får mig som vanligt att vackla och tro att jag fattar fel beslut.
Det är ju också så att jag är ensamstående med barnen och står för alla deras kostnader. Jag har rätt till underhållsstöd men han betalar inte en krona. Jag kan söka bidrag från Försäkringskassan om han vägrar men då måste båda barnen stå skrivna på min adress. Om ett barn står på hans adress betalas ersättning inte ut då man tar hand om ett barn var ekonomiskt.
Jag tror att en bostad på något sätt kommer lösa sig för sonen när den dagen kommer men känner inte att det är rätt att göra som han föreslår.
Han säger att ALLA gör så här men hur vet han det ? Och de kanske inte har en så knepig relation som vi har.
Tacksam för kloka synpunkter från er som vanligt.
Kram Blade Runner

Jag fick insikt i hans alkoholproblem för ca 2,5 år sedan. Fann flaskor i källaren.

Men jag förstod inte problemet. Jag har ingen i min närhet som dricker alkohol som jag vet om på ett osunt sätt. Jag tog utgångspunkt i mig själv och tänkte att det bara var tillfälligt. Man slutar ju om man vill.
Ca 6 månader efter det så var vi tillbaka igen. Nya flaskor.

Jag ringde en behandlare som vi gick till tillsammans, jag krävde också att han skulle gå och prata med nån. Han gjorde det några gånger.

Jag informerade också hans mor.
Jag trodde det hjälpte, men han blev bara bättre på att gömma.

Jag fortsatte att vara naiv. Ville nog att det skulle vara så. Livet med renovering, fulltidsjobber och tre små barn har inte plats før ett missbruk. Så jag valde att inte se det. Han gjorde samtidigt ett bra jobb med att ljuga och jag märkte det knappast. Det skal tilläggas att jag inte har luktsinne så det är väldigt svårt att upptäcka det.

Dom ringde från förskolan för ett år sedan. Dom tyckte han luktade. Dom hade kontaktat han först för att ge han møjligheten att säga det till mig. Den møjligheten tog han inte.

Ny runda, jag trodde mina hot skulle hjälpa. Och jag trodde nog att jag var betydelsefull nog. Sedan dess har det vart något ca en gång i månaden.

Trots det så valde jag att ta tjänstledigt. Så att vi kunde komma iväg. Vara och leva i utlandet för en 6 månaders period. Ta det lugnt, ta vara på varandra. Jag trodde nog ändå att det inte var så farligt. Vi startade ledigheten 1 juli.

Jag har länge trott att covid-19 förstörde så mycket. Eftersom vi hade hyrt ut huset (till långresan) så blev vi tvugna att låna ett mindre hus i sommar. Vi umgicks därmed 24/7 allihopa. Efter det flyttade vi till ett väldigt lite boende i påväntan en annan resa som vi har bokat från september.

Det skulle visa sig bli min ögonöppnare. Eftersom jag också är hemma så är det svårt att gömma och plötsligt så stod allt helt klart och tydligt før mig. Han fortsatte att gömma så gott han kunde men det gick ju inte längre. Vi bor ju jättelitet och det finns ingen plats för det. Men när behovet är starkt så gør du så gott du kan. Han måste ju uppenbarligen ha alkohol dagligen. Han står och dricker ur en vodkaflaska på sovrummet, mitt på dagen, en søndag, när hela familjens han är hemma, när jag kliver in.

Men detta var min sista gång. Mina sista hot. Detta trots att det aldrig hade vart enklare och stoppa huvudet i sanden (vi skal resa hela familjen på måndag och allt är klart med boende osv) så väljer bort det. Jag väljer bort drömmen och rakt in i mörkret.

För det är ju iallafall mitt mörker. Mitt val.
Jag väljer den jobbiga vägen.
Jag tar steget nu.
Jag går ifrån alkoholen.

Jag har sagt det till han. Jag lämnar inte han, jag lämnar alkoholen. Den skal inte vara i mitt och barnens liv. Vill han vara med oss, måste den bort.

Jag grät i 48 timmar.

Sen åreruppstod jag. Tog tag i mitt liv. Ringde banken för att se på möjligheter. Ringde hyrfirmor för att finna lägenhet. Gav besked till skolor och förskolor om att vi blir kvar.
Jag tog med barnen till en vän och vi sover här nu.
Jag tackade nu ikväll ja till lägenheten jag var på visning på. Flyttar in i helgen.

Detta kostar mig dyrt, ekonomiskt och känslomässigt. Men samtidigt så ger mig massor. Styrka och tro på mig själv.

Jag kan och klarar detta.
Jag tar ansvar för mig och barnen.
Jag skal leva mitt liv!

Ge aldrig upp, lova det ! Nu när ni är skilda så är huset nästa steg. Efter det kan du ta ett steg till i din riktning mot ditt liv. Du har inte ”satt din honom”, du har återigen ropat på hjälp. Ta hand om dig , fortsätt njuta av naturen när tillfälle ges och snart har du kommit ytterligare ett steg på vägen trots alla ” väghinder”. Kram Blade Runner

Starkt av dig att sätta ditt och dina barns främsta först. All lycka till dig.

Ni har så rätt. Har pratat med min pappa nu. Det var skönt. Har bokat in saker de närmaste helgerna med vänner. Känns skönt att fokusera på det. Bokat in träningspass. Hoppas mitt barn blir frisk snart så jag kommer ut. Gå till jobbet och aktivera mig. Han är som en osalig ande. Söker kontakt, servar mig utan att jag sagt ett ljud. Tittar honom inte i ögonen. Tror det mest hjälpsamma är att låta honom förstå allvaret. Inte ge honom det han söker. Bekräftelse, eller "detta löser vi ihop". Utan han behöver fundera över vad han behöver för ett liv utan alkohol.

Åh vad det måste gnaga i dig att inte få någon ro, fyllkörning, kaoset, så kränkande att han bor och missköter erat hus. Och hur får han i sig så mycket?! Otroligt skönt ändå att du har hans pappa och syster. Du är en kämpe ❤

Och ändå får du ingen ro...
Du verkar ha bra stöd omkring dej. Kontakta en advokat, få klart vem som har besittningsrätt i huset.
Sök bodelning direkt om det inte är avklarat efter skilsmässan.
Helt rätt, nu är det vårdens ansvar.
Den enda som kan agera kring bodelning är du, din exman förmår inte.
Att strunta i bodelning kan innebära att exet kommer på om några år att det inte är gjort en formell bodelning. Då har han rätt att kräva det!!!
Så, gör klart allt, du kommer att känna dej fri!! ❤

Min man, exman, kom hem 10 juli från sitt LVM.
Började supa första dagen och har sedan dess kört på i full fart.
70 cl starksprit minst varje dag sedan dess. Alltså 44 dagar i sträck utan nåt enda uppehåll.
Helt galet att kroppen ens klarar av det.
Jag har hållt mig på avstånd och bara kört hem gör att klippa gräset och emellanåt för att se att han levde och inte är skadad .

Han har kört, KÖRT, bil till bolaget typ varannan dag och är såklart inte nykter så hans syster har lämnat bilnumret till Polisen så de ska hålla utkik men än har han inte blivit stoppad. SYND!!!

I vilket fall, jag och hans pappa har orosanmält och igår kom 2 polisbilar och hämtade honom igen. Så nu ligger han på psyket för avgiftning. Är nog 10:e gången.

Jag tycker att det är så skönt. Känner ingen ånger att jag "sätt dit honom" och mår väl av att släppa kontrollen helt till sjukvården

Hur det än är så länge han ligger och super ich missköter vårt gemensamma hus så är det stressigt och gör mig så jäk...a förbannad.

Så skönt att han är omhändertagen och familjen kan få lite lugn.

Kram Azalea ?

Jag förstår att detta grusar ditt bröllop... Nästan omänskligt att gå igenom. Kanske detta var kulmen som fick det att brista för honom. Min man "liknar" mycket din . så som du beskriver honom...Han kommer från ett helvete långt bort där jag knappt kan andas för misären och ångesten, maktlösheten sitter i väggarna-finns överallt. Han har haft en barndom som vi svårt kan föreställa oss utan soc som knackar på dörren när lille bror dör, går under av föräldrarnas fylleslag...

Jag kände under dessa 5 år att jag aldrig kunde "sända tillbaka" honom dit, han hänger sig i en snara, vilket han själv ofta sa... Det kom till en punkt när jag bara exploderade och gjorde just det. Jag har med ett barn. Hon är viktigare. Mycket viktigare. Och att leva med någon som man inte kan lämna med sitt barn... Nej.

Känn inte skuld. Vi söker inte upp sådana här män, de hittar oss.... Om du, detta är BARA ett förslag-känner igen mig själv lite i din beskrivning av dig själv. Sitt still. Gör ingenting. Bara vänta ett par dagar. Ta inga beslut. Rabbla inga konsekvenser i ditt huvud. Ta det lugnt!
Då kommer du veta. Tyst och stilla kommer du veta. Du är en bra mamma, du VET vad som är rätt för dig. Du kommer veta. Det behöver inte vara svart eller vitt...antingen eller.

Mitt beslut är att han måste" fixa en massa saker " själv, utan mig. Ingen stöttning, ingen curling... På stället som väcker massa trauman. Min idyll, min varma familj välkomnade honom, han ändrade inte sina val-nu tar jag tillbaka min makt, VI ÄR INTE MAKTLÖSA!!

Fixar han det , är han välkommen hit för att se. Fixar han det inte, kan jag bara beklaga och göra som Doris: Fortsätta simma...och minnas den bästa versionen av honom och hans fina sidor.

Andas in. Paus. Andas ut. Ta det lugnt! Kram

Är ju så nytt. I fredags kom det fram.. han har inget elakt i sig. Finns verkligen inte ens ett spår av något ont. Han pratar aldrig skit om någon. Han är aldrig missunsam. Alltid glad för andras medvind osv. Stort stort hjärta. Det var också det jag föll för. Att han är så genomgod. Därför har jag så svårt nu att se det här. Finns inget som jag känner igen. Han försöker inte skylla ifrån sig. Foglig som en hund som fått stryk. Erkände rakt upp och ner. Söker hjälp. Gör allt enligt boken. Då kommer mitt samvete men samtidigt allt annat. Vreden och sorgen.

Jag ser ju offret i honom också. Ser vad som gjort att sjukdomen kunnat drabba honom. Att han befunnit i sig i ett tillstånd då han struntat i allt. Inte haft någon ljuspunkt eller någon som verkligen funnits där för honom. Han mamma dog plötsligt. Hon var allt han hade och de stod varann nära. Hamnat fel i vården och inte fått hjälp från början. Panikångest. Supit för att döva. För att sova. För att det var funktionellt för honom. Men så träffade han mig, blev välkommen med öppna armar i i min varma familj. Var lycklig och dolde det.. Bra dessutom. Mycket resor, konserter, verkligen roliga saker. Bäst på att fira det lilla. Överraska mig, uppvakta och ta hand om. Alkohol varje helg mer eller mindre. Inte alltid mängder (som jag sett.. men vad vet jag idag) Och där är jag heller inte perfekt. Funderat mycket över mitt egna intag. Men jag skulle aldrig låta det styra mig, skulle aldrig dricka med mitt barn hemma. Jag är en som har roligt med alkohol men har respekt för hur farligt det är. Aldrig att jag skulle låta mig bli för bakfull för att jobba eller ens ta en återställare. Och varför behövde det komma upp till ytan i samband med bröllopet? Det känns som att jag stod där och sa Ja till alkoholisten. För han var ju inte nykter. Några öl för att lugna nerverna. Vad jag vet, men vad vet jag idag. Och vad är några öl? Vad är rimlig mängd? Jag har helt tappat uppfattningen om det nu. Och sen small allt. Grattis! Till en alkis! Må de leva lyckliga.. och allt har varit allt annat än lyckligt sedan vi gifte oss för bara några veckor sedan.. Det som gnager mest är att jag lärt mig göra skillnad på min pappa och min pappa alkoholisten. Alkoholisten är en dålig version av min pappa. Törstig och med ett beteende som ett barn. Ska jag lära mig göra samma skillnad på min man och alkoholisten? Vem är han?? Han hade ju antabus i 6 månader.. men vad vet jag?? Jag vet ingenting. Att känna att jag inte skulle kunna lämna honom ensam med mitt barn ens en liten stund för att t.ex. gå till affären. Lämna, hämta varje dag. Vaka som en hök för att skydda mitt barn. Vänta på återfallet som alltid kommer enligt min erfarenhet. Och denna ovisshet nu. Vad gör jag nu. När brister jag? Tänk om jag bränner ut mig, får en depression eller kollapsar. Hur tar jag hand om mig själv för att förhindra att bli sjuk. Jag har alltid sett mig som stark. Jag har skinn på näsan och ingen sätter sig på mig. Jag är envis och får ofta min vilja igenom. Men ingen av de egenskaperna hjälper mig nu. Jag vet inte vad jag vill, har inget konkret att sträva efter just nu. Lugn och ro och slippa den gnolande dåliga magkänslan? Bestiga berget spm följer efter en seperation med brustet hjärta.. För jag kan bara vänta. Vänta på vad känslorna gör med mig. Vänta och se vad han gör eller inte gör. Denna maktlöshet som jag lärt mig att jag ska acceptera. Men att komma dit nu är otänkbart.

Jag kan bara hålla med dig!! Jag har ingen lust alls att stå bredvid med förståelse och pepp. Jag har försökt i 5 år, gett, motiverat och startat om. Gång på gång på gång. Han är vuxen, tar sina egna val och denna gången är det stopp. FÖRST ska han fixa vård, vilja bli frisk, skaffa ett körkort så han kan jobba....Då har han visat att han menar allvar med att vara fortsatt gift med mig. Jag har ingen lust längre , att offra tid, pengar, känslor på någon som svara med att göra egna/fel val hela tiden, det tar på en och kraften är slut! Slut, slut, slut!!!

Jag var sjukt opedagogisk i går när han ringde hem, buhuuu-ingen stöttar mig, alla är arga, jag måste ha pengar... "Bara kände, dra åt helvete"... Vet inte vad jag känner längre...Vet inte vad som är vad, vad är äkta känslor och varför är jag så arg?

Något som slår mig när jag läser runt här är att det finns någon uppfattning om att man som anhörig bör pusha, motivera och stötta alkoholisten inför att ta emot vård. Hur tusan kan jag det? Jag är så i affekt att jag blir arg bara av tanken på att den uppgiften ska ligga på mig. Jag behöver få vara i mina känslor. Men tolkar det nästan som att jag skulle kunna göra det värre som "straffar " honom genom att inte prata med honom. Inte säga godnatt osv. Det är inget jag gör beräknande utan för att jag inte kan annat. Är att stanna och hoppas på att han tar till sig detsamma som att skriva under att vara en stöttepelare? Låter hemskt nu men jag är så förbannad och sårad.

Dina ord - men också mina. Precis som jag känner:

Jag får en dålig magkänsla. Tar avstånd. Han säger att han inte känner sig älskad längre..
Samma dans.

Vil ha han tillbaka. Min älskling. Min bästa vän. Min stolthet. Min dröm.
Vi lever ett aktivt liv. Har många vänner och hittar på så mycket kul tillsammans. Vi reser jorden runt och älskar att vara med familjen. Tillsammans. Vi fem mot världen.

Först inatt förstår jag att han också parallelt med detta lever ett liv där han skal få tag i alkohol, gömma och planlägga. Det går sämre och sämre. Alltså jag vet ju att han smygdricker. Men det har inte gått upp før mig vad det faktiskt innebär för han.

Jag älskar vårat liv. Jag vill inte sluta leva det. Men jag har inte sett hela.
Egentligen var det mycket bättre när jag inte visste. Men nu när det börjar klarna så går det ju inte att blunda.

Eller det går såklart. Men det är ju inte det rätta. Det går ju att läsa i alla trådar här..

Jag måste låta drömmarna krossas (det gör ju så ont att jag får fysiska smärtor), släppa och gå.

Jag måste gå. Jag måste det.

Gråter då jag läser alla berättelser. Så många som lider. Det känns bra att inte vara ensam. Men känns så ledsamt att det är en sån kamp för alla. Inga solskenshistorier. Men de skulle kanske inte hamna här. Om det ens finns några.

Vidrig situation hemma nu. Han har inte druckit vad jag vet.. Krångel med vården så blev inget antabus idag som var tänkt efter vidrig helg, men imorgon. Sökt igenom lägenheten igen. Gömt den fina champagne vi fick i bröllopspresent att öppna på 1års dagen..

Han fick Mirtazapin att dämpa ångest/sova på. Delgav mig att den kändes bra. Så skönt för DIG sa jag sarkastiskt.

Är hemma med sjukt barn från jobbet. Känner mig så instängd och vill bara fly. Barnet hostar massor så vi kan inte ens gå till lekplatsen eller hem till familjen i coronatider. Han har varit hemma utöver vårdbesök idag. Blir samma imorgon. Kvävs av stämningen. Varför är du ledsen mamma? Du ser inte glad ut. Min känsliga unge. Sen tänker han gå tillbaka till jobbet redan på onsdag. Kan inte möta hans blick. Har inget att säga honom då det känns lönlöst. Har redan skrikit, sagt hårda ord, tagit i från tårna gällande att orsaka skam och skuld. Sagt att han ska söka lägenhet.. men jag märker att han förtränger och väntar in något försonande. Vilket gör mig arg i små stunder. Vafan gör han här? Efter detta? Han vet att jag är bättre än så. Han avgudar mig. Vad får han att tro att vi har en framtid. Samtidigt längtar jag fruktansvärt efter hans närhet? Mer än på länge. Något i mig har stött undan honom under den här tiden. Har fått anstränga mig att vara nära då han tidigt i somras sa att han inte kände att jag var kär i honom. Gav mig dåligt samvete då jag vet att det var det här och magkänslan som satte stop för mig. Och så la han det på mig den jäveln. Vill ha honom tillbaka. Den alkoholisten som befinner sig här hatar jag. Jag pendlar mellan så mycket känslor. Ekar i mig alla sorgliga historier, den dåliga prognosen. Hur ska jag orka? En dag i taget. Försöker hindra mig ifrån att tänka på allt praktiskt och låta mig vara i känslorna och bearbeta.. det finns inga svar på framtiden, inget är definitivt. Om han väljer att fortsätta med spriten hur ska jag leva utan honom? Traumatiserad för alltid. Skulle aldrig våga lita på en man igen. Inga fler barn.
Tänk om jag är för hård nu och han hänger sig här hemma. Jag litar inte på honom, vet inget om honom nu. Är bara så rädd. Jag vet att jag inte ska skuldbelägga mig eller ens känna att jag ska ta ansvar för hans känslor. men det är lättare (logiskt) sagt än gjort. Vilket helvete det är. Ska samla kraft och prata med familjen. Men det kommer bli så stort. Delade läger. Vet vilka som kommer heja på mig att GÅ och vilka som kommer säga STANNA hjälp honom! Han är sjuk! Han har bara dig. I hela jävla världen. Och så sorgligt sant.. Min pappa kan säkert nå honom då de är alkoholister båda två(min pappa nykter långa perioder men vi väntar alltid på återfall..Som alltid kommer förr eller senare. Vi hoppas mest bara på att det inte ska behöva bli en LOB nästa gång som sist.. eller rattfylla som en annan gång) hela mitt liv känns som missbruk. Missbruk hemma, missbruk på jobbet. Är så trött på skiten!! Vill bara få andas. Känna glädje i hela kroppen. Det var längesen nu.

Så bra gjort av dig! Du kan ge honom alternativet att leva med dig, om han tar ansvar och aktivt arbetar med att bli frisk. Då har han ansvaret över vad han väljer. Dottern är en sån som behöver hitta någon att ge skulden. För att slippa ta ansvar för sina egna känslor.