Senaste kommentarerna i forumet

Hej.
Jag har ett numera ex och vän med beroende.
Han och jag bröt för några år sedan. Jag minns så väl nu när jag tänker bakåt att han någon gång sagt att du, jag alltså, varit med om en hel del. Han menade då att jag drogs in i något jag inte borde dragits in i ... Med en alkoholberoende vet nog både du och jag att det kan bli lite vad som ... Ett beroende är så starkt. Då jag var i en relation med en beroende började jag lyssna på " 2 fyllon och 1 sanning" för att förstå hur beroende fungerar. Och jag insåg då att man kanske har ställt upp mål att hålla sig nykter vissa dagar, tillfällen, men att det inte ändå går och våndan där emellan. Beroende är ett starkt gift.

Vem har du och barnen som känner tillit till? Att fara dit om läget blir så.

Kram.

Hej @HellenII och välkommen till Alkoholhjälpen!

Jag förstår verkligen din frustration över hur din sambos alkoholvanor ställer till det för dig och för er familj. Det är så tufft att stå bredvid och se vad som skulle behöva förändras, men inte kunna nå fram. Du berättar att situationen har blivit lite bättre, men att ni har tappat tålamodet, ni orkar inte mer. Jag föreställer mig att ni har levt länge i den här situationen, att det har påverkat era liv, att ni har anpassat er, att du kanske fått ta ett stort lass.

Alkohol påverkar hjärnans belöningssystem. Belöningssystemet är till för vår överlevnad och ser till att vi fortsätter göra aktiviteter som är bra för oss. Alkohol och andra droger kidnappar belöningssystemet och när man väl har blivit beroende är det inte lika lätt att sluta längre, många fortsätter dricka trots negativa konsekvenser. Det betyder också att många fortsätter dricka trots att det ställer till det för ens familj, trots att man bryr sig om dem och älskar dem. Vad tänker du om det?

Men det betyder inte att ni behöver finna er i allt. Det låter som att du börjar fundera på om att ta steg för att förändra din och barnens situation. Hur går dina tankar? Fortsätt gärna skriv här! Ring till oss på 020-84 44 48 eller skriv med oss rådgivare genom att använda funktionen som ligger under "Stöd - Skriv till oss".

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@HellenII Med all respekt. När hjärnan är kidnappad väljer man inte längre. Beroende ÄR en sjukdom. Du kanske inte tycker att det är så men det känner jag i så fall speglar din icke-beroende-personlighet och den vill jag gratulera dig till. Grattis till vinstlott i beroendelotteriet. 🙏🏼🩵

@Åsa M Jag tycker det är en aning överdrivet att försöka bortförklara aktiva val av att konsumera en viss vara (alkohol i detta fall) som en ”sjukdom”. Om jag haft sjukdomssymptom som lämnat mig avsmälld var och varannan helg så skulle nog jag söka läkarvård..

@washington Hög igenkänning på det du skriver. Min man likadan ibland men tur inte så ofta nuförtiden. När han blir så så har han druckit mer än vad jag har sett. Oftast hände detta på helgerna o varje kväll blev väldigt tråkig för mig. Så jag vågade inte prata när han nått en viss gräns o jag blev tyst för att inte trigga igång något. Viste aldrig vad han kunde bli irriterad på. Så till slut tog jag en diskussion med honom när han var nykter o allt var lugnt o bra hemma. Jag berättade vad jag upplevde och hur dåligt jag mådde av det. Efter detta samtal har det blivit lugnare. Jag hoppas du kan ta ett samtal med honom när han är nykter 🤗

Är man svårt sjuk i en beroendesjukdom är det inte val man gör aktivt, de följer med sjukdomen. Jag tror inte han är kapabel att göra andra val, men det är du. Du är den friska.

Ja det är omöjligt att förstå hur den hjärnan fungerar! Ikväll har min man druckit 3 öl (som jag känner till). När jag kom hem från jobbet sa mannen att jag kunde gå upp och lägga mig en stund så skulle han säga till när maten började bli klar. Han lagar nästan alltid mat. Jag hör från sovrummet på övervåningen hur han spolar i kranen när han öppnar sin öl... Vi äter en god middag, allt är bra tills hann helt plötsligt bara vänder & skäller ut mig för att jag inte vidarebefordra ett mail till honom. Jag sa att jag i te visste att han ville ha det men att jag absolut kunde skicka det. Han går på om hur jag är... Vad jag borde fatta...Hur otacksam jag är. Jag önskar jag spelat in det så han fick höra. Det är HELT galet hur man kan vända i humöret så. Jag ber honom att använda en annan ton...då blir det ännu värre. "Det är så synd om dig, jag är så hemskt" osv. Sen börjar han slå mot lådor i köket osv. Absolut inte direkt agressiv mot mig. Hur skall det här sluta! Så sorgligt😭

Sambons alkoholvanor/problem har alltid varit påfrestande för hela familjen. På senare tid har vi sett viss förbättring och han har minskat både drickandet och förbättrat sitt sätt att hantera det. Men det har även blivit så tydligt att trots vissa framsteg så har både jag och barnen på senare tid ”tappat tålamodet” rejält, och trots att han kanske (eller kanske inte) är påväg uppåt så störtar vi som familj nedåt. Jag har så svårt att förstå hur han kan åsidosätta oss/sin familj så gravt. Exempelvis genom att utsätta barnen för att själva utveckla ett eget missbruk längre fram, då risken för den typ av problem ökar med ca fyra gånger (eller 30%) för ett barn som lever med en förälder med missbruksproblematik. Men även genom att riskera följderna som skulle kunna bli aktuella redan i dagsläget, så som att barnen som annars bor med sin mamma inte längre skulle vilja komma hit, eller en separation oss emellan. För mig känns det helt ofattbart.

@washington Så är det, och det är så svårt att få honom att se. Min sambos pappa är alkoholist och bor ofta på behandlingshem, min sambo kan säga både det ena och det andra om han pappa, att han inte förstår hur han ska supa bort sitt liv på detta vis. Hur han kan tvingas till nykterhet i månader och när han kommer ut från behandlingshem så dricker han ändå igen. Alla traumatiska minnen från sin barndom där hans pappa utsatt honom för oro och obehag pga sin alkoholkonsumtion.
Och visst min sambo är inte på den nivån själv men han är inte allt för långt ifrån, han påminner mycket om sin pappa och han kan ju själv säga att han ska sluta och klarar en vecka innan han ändrat sig och påstår att han aldrig sagt att han skulle sluta, han själv väljer ju alkoholen på kvällarna ist för att umgås med sin familj och finnas för sina barn.
Det är så svårt att lyssna på när han går an om sin pappa, hur han stör sig och blir irriterad när jag pratar med honom i flera år om hur hans egna drickande påverkar mig och vår relation.
Det är skrämmande också, att han ser sin pappa så och har åsikter men inte kan se sitt egna liv trots att jag påpekat det och trots att han flera gånger tidigare sagt själv att han vet att han druckit för mycket under en period och nu senast då han erkände att han har alkoholproblem.
Det är galet hur den där alkoholhjärnan fungerar och den är svår att förstå.

@inteigen
Vill säga välkommen hit till forumet!
Så tufft det låter för dig. Självklart är du arg o ledsen. Man blir det.
Jag känner igen mig i en hel del du beskriver. Ilskan o oron är oerhört tärande.
Min man dricker dagligen numera. I smyg. Har varit ett problem i 2-3 år nu. Går långsamt utför är jag rädd. Jag håller koll på gömmorna, hur mycket det går åt. Dock är det en falsk känsla av kontroll.
Fick det kloka rådet här, för länge sen, att istället lägga energin på något för mig själv. Så nu skickar jag vidare det rådet..
Slutar räkna. Lägg istället tiden på något som du mår bra av, som gör dig gott.
Skönt att du fick nog o reagerade. Vad det sen ger är svårt att säga men din man behöver höra hur du mår i detta.
Du o barnen är det viktiga.
Ta hand om dig!

@inteigen tillägg… han dricker inte varje dag, säger att han har ett problem, men att det är under kontroll. Jag är rädd för dagen när det är för sent, jag vill inte hamna där.

Både han och jag har vuxit upp i en familj med missbruk. Hans pappa dog pga alkoholen. Jag blev psykiskt utsatt som ung av min anhörig.

Jag och min man blev tillsammans i 9an, har idag varit tillsammans 19 år. Vi har alltid festat mycket som ungdomar, men när jag blev gravid som 22-åring blev det slut med det. För min del iaf…

För några år sen började jag märka att han drack så mycket varje helg när vi i familjen bara satt hemma och tittade på film. Jag pratade till slut med honom och det slutade… eller ja, han blev bara bättre på gömma det! I samband med detta uppdagades det att han hade spelproblem också. Och allt fler lögner började komma fram… vi funderade på att gå i sär, men valde att fortsätta. Fick ett till barn, så klart…

Förra året började det eskalera allt mer. Han söp sig full på söndagskvällar, söp sig så full så han spydde rakt ut över vardagsrumsgolvet, däckade redan halv 7 på midsommar, etc…

I sommar har han druckit i stort sätt varje dag, han hittar ursäkter till att ta en öl eller två, en GT med kompisen eller bjuda över den nyseparerade gamla kompisen på middag. Ikväll fick jag nog… jag var så arg på han och är så otroligt ledsen nu. Jag vill inte lämna, men all denna oro och ångest över om han har druckit eller spelat idag eller inte… jag tar kort på hans alkohol för att kunna ha koll, men då dyker något nytt helt plötsligt upp.

Har stängt av helt, men känner ikväll när det sprack att det här tär sönder mig totalt. Har det dessutom piss på jobbet så kan inte andas någonstans.

Jag har vuxit upp med en pappa som dricker. Han har aldrig varit aggressiv eller elak i samband med alkoholen, utan snarare tvärtom, han blir lättsam och glad. Mina föräldrar separerade när jag var liten, vilket gjorde att jag inte behövde leva så nära hans drickande tidigare. Nu har jag däremot flyttat tillbaka till honom en period, i väntan på eget boende.

Det har blivit tuffare än jag trodde, eftersom jag nu på nära håll ser hur mycket alkoholen faktiskt påverkar honom. Jag har försökt prata med honom om hur jag känner, men oftast får jag bara höra att jag är för ung för att förstå och därför inte har något att säga i den frågan. Samtidigt börjar han bli äldre, och hans hälsa är inte den bästa. Jag vill bara att han ska må bra, för han är verkligen världens bästa pappa i övrigt. Men det är svårt att finnas där för någon som inte själv vill ta emot hjälp.

Jag undrar därför om någon annan befunnit sig i en liknande situation och kan dela med sig av perspektiv eller erfarenheter. Hur kan man tänka och hantera känslorna som uppstår? För ibland känns det som att man håller på att bli galen av maktlösheten.

Hej!
Min pappa är likadan. Vi tog bort hans alkohol (han är sängliggande) så nu är han så förbannad hela tiden, men jag hoppas verkligen att det ska gå över snart.

@hoppfullsambo Denna berg & dalbana... Det finns alltid en ursäkt eller anledning att dricka som sagt. Dricker han inte är han retlig pga det, dricker han är det åga det. Hjärnan är så trasig av stress & många år av att hantera det med alkoholen. Alkoholen fyller ju en funktion & det måste ersättas av något annat. Tack för tips, jag skall prova att ringa. Just nu känner jag bara sorg och hur mina känslor för honom förändras av det som sker...

Fundera över dina egna känslor mot barnens pappa. Han är ditt x, och har väl inte gjort så mycket själv för att ändra sin situation? Jag har också en x- man som söker mig ibland. Jag har begränsat vår kontakt. Jag satte upp gränserna, för att jag hade fullt upp med mitt eget liv, och absolut inga skyldigheter mot honom. Oftast får man knappt ett tack, utan dom som är så djupt nere i alko- träsket, räknar med att andra ska hjälpa dom. Det är 8 år sedan jag flyttade. Jag har byggt upp ett fint liv, och nu är barnen vuxna. Barnen har dålig kontakt med pappan, och det är hans eget fel. Dom orkar inte ha kontakt med någon som super ner sig mer och mer. Och absolut inte jag heller. Vi träffas någon gång på kalas, när han orkar hålla sig nykter. Men han verkar inte vilja bli hjälpt, eller ta sig upp, så trist nog får han ta sina konsekvenser själv, av dåliga val. Du verkar stark, så se problemet utifrån. Hur skulle du råda en vän att göra i din situation? Bra jobbat med separation och barnen. 🌟🌟🌟

Håller med ovan. Ditt ansvar är gentemot barnen. Behöver han hjälp får hans familj ta det via socialtjänsten i kommunen där han bor. Du har inget ansvar gentemot honom.

@Åsa M Ja det är nog en bra liknelse. Hade allt kommit i en smäll på en gång så hade det nog sett annorlunda ut.
Jag tror jag har lättare att förstå och komma till insikt med saker med hjälp av liknelser. Det blir lite klarare och enklare att se. Men det gör det inte så mycket lättare att göra något konkret av det, även om jag förstår. Det är mycket känslomässigt som spelar roll.

Jag undrade också hur jag orkade. Den enda liknelse som jag kom på var detta: sätt en groda i en kastrull med vatten och höj värmen långsamt. Grodan märker inget. Men höj då värmen mycket, och då dör grodan.
Det är samma att vara anhörig. Värmen höjs gradvis i åratal, tills man inte längre orkar eller kan se det där fina som kanske (eller mer troligt inte) finns där längre.
Var inte grodan, kliv ur kastrullen. Du kommer må så mycket bättre. ❤️

@Sädesärla
Jag önskar dig också ett stort lycka till!
Så starkt o fint att du sätter dig själv först, att du söker stöd o tar emot hjälp. Det är verkligen inte lätt!
Kram till dig

@washington Du behöver inte starta en egen tråd om du inte vill, jag tror det viktiga är att du får ventilera alls oavsett vart eller hur. Jag känner att det har hjälp mig iaf. Om du inte ännu har ringt och pratat med alkoholhjälpen så råder jag dig att göra det också, det första samtalet var svårast att göra men samtidigt tog det bort en del tyngd och gjorde nästkommande samtal lite lättare. Men oavsett kan du alltid skriva här.

Att lämna, nej det känns omöjligt. Han är ju där, vi har det ju så bra ihop stundvis. Och vi har ju haft det så bra tidigare och jag tror vi kan få det så igen. Samtidigt när jag tänker på hur jag vill må och hur jag vill leva mitt liv så är det inte såhär, inte med denna konstanta oro och klump i magen. Man går på äggskal, räknar enheter han fått i sig så man själv ska veta hur man ska bete sig för att inte råka starta nånting, inget umgänge om kvällarna för han sitter med sina öl och mobilen och jag håller mig undan för att slippa se, eller så somnar han i soffan. Nej det är inte såhär jag vill må eller leva mitt liv och jag kan tänka där på kvällen att nu har jag fått nog, där och då kan jag tänka att jag säger till honom att jag inte orkar längre, att jag vill lämna relationen. Men dagen efter när han är nykter och vi har en trevlig stund så förstår jag att det inte går, jag kan inte lämna honom, jag vill inte lämna honom, han är ju där och jag älskar ju honom.

Ja jag känner igen mig en del i det också, att man få välja sina ord mer noggrant även när han inte druckit. Att han går i försvar och får taggarna utåt allt snabbare. Att jag inte riktigt kan utrycka min åsikt om den är olik den åsikt han har oavsett om jag inleder med att jag respekterar hans åsikt. Det blir för mycket diskussioner och jag lägger mig platt direkt för jag orkar inte och jag kan inte vinna, det slutar alltid med att jag får lägga mig för husefridens skull.
Jag minns inte senast han bad om ursäkt för nånting självmant. Han kan råka skada mig eller säga nått som sårar och om jag utrycker hur det kändes så kommer en förklaring istället för ett förlåt. Ibland säger jag att allt jag önskar är en ursäkt och då kan jag få det men ja de tar ju inte så bra när man måste be om dem.

Jag vet inte hur jag orkar eller hur jag håller ihop. Hur jag orkat så länge. Det är nu när jag börjat skriva här, pratat med alkoholhjälpen och börja nysta i allt som det känns lite bättre och samtidigt lite värre.

Vad skönt att du kommit så långt, jag har också länge levt med någon som nu valt att sluta dricka, men svårt att tro och släppa allt som har varit, det sitter så djupt i mig och funderar också på om det är så att jag måste söka hjälp utifrån, har vänner att prata med
men man ältar ändå väldigt mycket i sitt egna huvud. Önskar dig lycka till!

Har vetat och känt att mitt medberoende gör att jag inte tar hand om mig själv och har utvecklat destruktiva beteenden. Vill komma tillbaka till mig, ta hand om mig. Nyligen bestämde jag mig för att jag
vill bryta mönster och att jag inte
klarar det själv och behöver hjälp. Har känt enorm skam och dolt mycket. De få gånger jag valt att prata om det har
det varit med personer som inte blir
nåt stöd. Har äntligen berättat om hur
jag mår för några vänner. Har ringt
alkoholhjälpen som gav mig
fantastiska råd. Har pratat med annat
stöd som sa "sakta sakta har du vant
dig och till slut blir det normalt leva i det. Bra du tar hjälp!" Och som den i min närhet sa: jag väljer själv vad jag gör, om jag vill dricka så gör jag det,
du kan inte stoppa mig. De orden fastnade i mitt huvud och jag har
börjat backa och inte vara "räddare"
med mera. Det är svårt och befriande. Känner enorm sorg över hur långt jag lät det gå men försöker inte lägga
skuld på mig själv. Det går inte ändra
på det som varit. Börja ta steg, ta
professionell hjälp. Våga prata om
det. Och när jag vågar så vågar jag
också ta emot stöd. Det är så vanligt.
Flera som säger.

Den i min närhet drack igen nyligen. Valde att inte fortsätta. Kastade det som fanns kvar att dricka. "Jag vill inte dricka mer."

Och jag vet och förstår att en människa måste vilja själv. Och rätt stöd är så viktigt. Nu vill jag själv. Sitter djupt. Det är svårt. Nu har jag börjat. Små steg. Vara snäll mot mig själv. Har tänkt dela här länge men inte vågat. Inte varit redo /vilja ta emot det som kommer från omgivningen. Sen jag bestämde mig går det och jag väljer själv vad jag lyssnar på och inte. Tänker det är läkande att dela med andra som är eller varit i liknande situation. Och professionellt stöd. Önskar mig själv ett stort lycka till. Med tårar, sorg och omtanke om mig. Kram därute.

@hoppfullsambo Vad fint & sorgligt du skriver om att få se "glimtar" av din man & få vara med den du älskar. Känner igen mig på en prick i den beskrivningen. Hur lämnar man det. Hur lämnar man den man älskar så länge han finns kvar om än lite... Jag borde väl starta en egen tråd men känner en sån samhörighet kring känslan du beskriver.

Ganska ofta nuförtiden urartar helt vardagliga samtal då han tycker att jag tillrättavisar eller ifrågasätter det han säger. Det är helt galet i min värld Hur han kan tolka det så eftersom jag inte tyck att han sagt något fel & ännu mindre tillrättavisa... Jag fortsätter bara samtalet & plötsligt är det i hans paranoida värld något i min ton som dumförklarar honom. Obegripligt! Jag är helt säker på att det är alkoholen som gör detta. Ett konstant intag av alkohol skadar hjärnan. Han är inte full i sluddrande eller raglande mening men han är ju påverkad 5-6 dagar i veckan.

Vilken waste😔

Jag förstår att du har lite betänkligheter om dina barn m särskilda behov, och ev. flytt. Men för barnen är det alltid viktigt med förutsägbarhet, vilket är svårt med någon som dricker och familjen. Fundera över vad du hade gett för råd till en vän som skulle levt i din situation. Ibland är det bra att försöka se problem ” utifrån”. För att se situationen med andra ögon. Bara att du skriver och läser på forumet gör att du försöker förändra något, mycket bra. 🌟. Jag tror på dig. ❤️Försök även se och ta reda på vilka möjligheter som finns med flytt osv. Ibland behöver man bara sätta den 1.a stenen i rullning, så flyter det på sedan. Jag har själv barn i Norge, så det är bra att du skriver på norska, då lär jag mig mer. 😊. Skriv gärna mer om dina funderingar och hur du tänker. Skönt att få ner sina tankar i skrift. 😃