Senaste kommentarerna i forumet

Det är inte rimligt att DU ska vårda och ta det ansvaret! Det måste väl göras en vårdplan?
Jag fattar ingenting, fungerar sjukvården så illa?
Vilket kaos du hamnat i...???
Jag blir förstummad...

Du har stöd, så bra.
Men som du säger, man är ändå ensam.
Egocentrisk , kallas jag av min man.
Jag har också stöd, tacksam för det.

Jo, jag har en som jag går och pratar hos som är jättebra och kan detta med beroenden. Hon är tuff, tuff mot mig när jag vacklar och hon får mig att förstå att det är okej att vara egoist. Något som jag aldrig varit innan eftersom jag blivit kallad det så många gånger och har då verkligen inte satt mig själv i första rummet. Så hon är väldigt bra för mig.
Är unnad fint stöd från både hans och min familj och har fina vänner på jobbet också så jag har det bra jämfört med många andra som är själva med problemen.
Men ibland känner jag mig ändå ensam för det är ju min vardag det gäller, andra kan ju gå hem till sin.
Är såå tacksam ändå ❤
?Azalea

Förra veckan kändes det som arbetet börjat, att det var pågång. Första riktiga terapibesöket hos alkoholteraupeten för min man, även ett besök hos kiropraktorn för sina restless leva som har gjort att han nästan inte kunnat sova en hel natt på 2år. Han sover i husvagnen och vi har det just då sinnesfrid. Han hade köpt blommor som tack för hjälpen.
På fredagsförmiddagen får jag ett tfn samtal efter att jag tagit sovmorgon att min man råkat ut för en bilolycka, läget var ok, åkt in för observation med ambulans. Nykter, singelolycka. Jag åker förbi olycksplatsen på väg till sjukhuset med grejer och ser bilen, totalkvaddad. Känner chocken. På eftermiddagen ringer min man och säger att han har en fraktur på en ryggkota som inte ser bra ut. Senare ringer han och säger att nu blir det ambulans till universitetssjukhuset, jag får panik, åker efter, känner att tar det aldrig slut?! Op lördag, han till vår stad måndag kväll och hem till oss torsdag i jättedåligt skick, gåbord, handikapp toa, sjukhussäng och jättemycket morfin plus andra mediciner. Jag får helt enkelt finnas där, och jag känner jag har passerat gränsen, nu räcker det för mig. Men vad hjälper det? Sover bredvid honom på soffan, det är en heltidstjänst att vårda och han är verkligen hjälplös. Inatt får han nervsmärtor som ökar i densitet. Jag ringer hjälp överallt, slutar att ambulans tar med honom efter bedömning. Jag har ett sådant tryck över bröstet, syrran säger om jag kan komma förbi och hämta lite grejer för dom håller på att packa ur sitt hus, min mamma blev kränkt när vi inte bjöd på kaffe samma veva som sjukgymnasten kom och jag vill bara skrika ge er, jag pallar inte mer!! Gifte mig med en man med ett dolt alkoholberoende som utvecklade ett djup depression som har hållit i länge, även innan men jag mitt spån fattade inget. Och som nu kommer vara beroende av mig pga av sin skada, hans dröm om verkstan på gården, jobbet i vår skogsplätt, drömmen försvann och ska nervsmärtan ge vika eller är den kvar vilket är vanligt vid dessa skador.... Men jag då, känns som det går inte värja sig längre, jag är fast här nu och folk säger tänk på dig själv också, ja jag har gjort det. Men det känns som nu ger jag upp, jag kapitulerar. Och som grädde på moset, morfin!! I mängder, nervsmärtstillande, medicinlistan skriker bara error men jag kan inte göra nånting åt det, bara hoppas att han fortsätter ta ansvar. Och eftersom han har betett sig så illa mot mig, och det vet flera så är han så ensam, hans vänner från hemstaden är besvikna på hans beroende sjukdom som knappast har gjort dom nåt. Forts i livet med beroendesjuk och numer även ryggskadad

Bara släpp

Det blir ditt nästa fokus, att jobba emot.
Jag antar eller åtminstone hoppas att du har en egen samtalskontakt. Det du tvingas att leva igenom, är inte en vanlig vardag.
Så, hitta en samtalskontakt som står utanför, som kan stötta dej i vardagen. Du är klok och förnuftig, men även vi behöver stöd ?

Känslor av sorg och vanmakt kommer att välla över dej
Men vila i tanken att du gjorde precis allt du förmådde.
Skuld, bygger inte upp din och dotterns framtid.
Se framåt, nu kommer en annan tid. Tid att sörja, tid att släppa oro, tid att släppa skuld.
Ta hand om varandra ??

..allt du/ni stått ut med ? Min man var aldrig våldsam, varken som nykter eller när han drack. Han hade dock även han problem med levern, och borde inte dricka överhuvudtaget. Han medicinerade tungt med smärtstillande, sömntabletter, antidepressiv medicin. Arbetade heltid trots brist på sömn, med reumatisk värk och depression. Fattar inte hur han överhuvudtaget kunde stå på benen. Han lämnade blodprover/lever på torsdag morgon och på fredagen kom han hem med kassar från systrmbolaget. Jag hatade verkligen när han drack. Kändes som varje droppe alkohol som gick in i hans kropp gjorde honom sjukare och sjukare. Han liksom säckade ihop framför ögonen på mig. Han begick självmord i februari. Känslan av skuld är fruktansvärd. Vad jag sa och vad jag inte sa. Vad jag gjorde och inte gjorde. Att jag inte kunde rädda honom. Varför varför varför. Han gjorde slut på ett brutalt sätt. Gjorde slut med mig och barnen. Vi hann inte hrller reda ut allt. Var liksom beredd på att han kunde bli riktigt sjuk, men inte att han skulle mörda sig själv. Fy fan rent ut sagt ?

Idag har det varit lite nöstan deppigt. Kände inte för att göra nåt och bara vandrat omkring planlöst.
Tror det beror på att jag tänker för mycket igen.......
Imorgon kommer han nog att få sin dom till LVM eller så blir han utsläppt av förvaltningsrätten.
Det är så jobbigt med ovissheten att inte veta så det är nog därför jag tappat tråden lite idag.
Känns hemskt om han kommer hem igen och allt börjar om igen med oro och utryckningar.
Blir trött av att bara tänka på det.

Nåväl, nu har jag packat mina saker och flyttar tillbaka till lägenheten... igen....så får jag väl ta in morgondagen och ta det därifrån beroende på beslutet de tar.

Godnatt och sov sött?Azalea

Här finns plats för allt från sorg, glädje, stöttning och många svar på frågor.
Det jag upplevt efter både behandlingshem och LVM är att de anhöriga är helt frånkopplade.
Msn vet ingenting och än inte få reda på något såvida de inte är omyndiga.
Det saknas helt klart hjälp och verktyg för hur man ska agera både under och efter hemkomsten. Jag kände ju att jag var kvar i ilska och bitterhet när han kom hem igen som man någonstans skulle gömma undan.
Men det hade varit så mycket bättre om man hade fått lite tips och kanske utbildning hur man ska göra.
Prata om det
Vara tyst och "snäll"
Låtsas som inget har hänt
Ingen aning, och ärligt talat har jag provat alla sätt och inget har gjort skillnad, han har druckit ändå i stora mängder.

Sov gott fina ni?Azalea

Läser i en annan tråd hur plågsamt du verkar ha det just nu och känner igen mycket. Du funderar på hur du ska få din son motiverad att vilja vara drogfri. Jag har haft samma funderingar, trott att jag skulle hitta dom förlösande orden, äntligen skulle min son förstå. Jag hittade aldrig dom för det handlar inte om logik eller förnuft utan om känslor.

När jag genomgick anhörigprogram fick jag en del råd och insikter bl.a. att det spelar ingen roll hur mycket jag kan eller vet jag kan ändå inte hjälpa min son att bli drogfri. Han måste må riktigt, riktigt dåligt för att kapitulera och bli motiverad. Så svårt att se på som mamma. Othärdligt men på något sätt överlever man.

Som alla säger är det enda man kan förändra sig själv. Förstod inte i början det var ju min son som hade problem och om bara han blev drogfri skulle ju allt vara bra. Riktigt så var det inte och idag kan jag se att mycket av det jag gått igenom berikar mitt liv idag på olika sätt. Bl.a. har jag blivit av med mycket rädsla jag känner idag tillit till att saker ordnar sig på bästa sätt och att ha den känslan inom mig ger ett väldigt lugn. När jag befann mig där du är just nu var det fullständigt omöjligt att tänka sig att jag skulle känna så. Hade aldrig gjort det i hela mitt liv utan det blev följden av att möta all rädsla jag bar på. Tänker på dig och hoppas du kan få lite ro.

Har sett honom, min pojkvän dricka 1 öl i helgen. Undrar senast jag sett honom dricka enbart det. Han har inte varit en sådan som gömt.

Vi var bjudna på middag igår, och han blev bjuden på öl "Nej nej neeej!! " tänkte jag, varför bjuda oss då de känner till hans utmaningar. Jag begriper inte sådant, varför bjuda!? Nåväl, det blev 1 för honom under middagen, säkert en stor utmaning för honom att hålla sig till enbart en (jag frågade inget). ?

Det enda jag tänkte under middagen var vad som kommer att hända då vi kommer hem .. Jag såg inte att han drack mera den kvällen. Jag hade öron och ögon på helspänn. Hade svårt känna igen honom, han har ju oftast varit onykter på lördagar. Hm, och annars med.
Fick spendera lördagen med den person jag blev kär i. ❤️ Det jag dock märkt är att han varvar med att vara trött och rastlös, men det kan jag förstå ...

Han har sagt att han ska sluta dricka på några månader, håller tummarna för det samtidigt som jag nånstans inom mig är orolig att alkoholen kommer att ropa på honom ... Hoppas gör jag ju förstås.
?

Vi gjorde verkligen allt vi kunde, det vet jag innerst inne. Vi trodde nog alla att han skulle komma till insikt när han var intagen på LVM då han började ta kontakt med döttrarna igen och han sa även att han ville ha kontakt efter behandlingen. Men något hände på vägen som vi aldrig får svar på. Ullabulla, ska absolut gå in och läsa din tråd. Dearself, det vi saknade var någon form av uppföljning och anhörigstöd där vi kunde fått lite verktyg till hur vi skulle agera och stötta när han kom hem. Tyvärr fungerade inte det av någon anledning och döttrarna hann aldrig bygga upp något förtroende för sin pappa då han ju började dricka så fort han kom hem. Hoppas du kan få hjälp med detta för det behövs efter många års medberoende. Så glad att jag hittade till detta forum.

mig så mycket. Det där med att man har långa och seriösa samtal. Man tror man har seriösa samtal som han sen inte minns innehållet av. Kommer ihåg känslan när man insåg att man hade lagt ännu fler timmar på att prata utan att det leder någonstans. Och dom där orden man så gärna vill tro på: "jag älskar dig så mycket, älskar dig så det gör ont, kan inte leva utan dig" och mycket annat. Hoppas det går vägen för er och att han kommer till insikt. Jag lämnade för tre år sedan men han finns fortfarande i mina tankar. Kram

Han mindes knappt vårt samtal eller att vi skulle ses.

Jag bara lade på.

Han skriver att han ändrar sig för mig. Att han mår så dåligt och älskar mig så mycket att det gör ont.
Jag svarar att det inte fungerar. Jag kan inte vara ett hinder till alkoholen.

Bara om han kan se fördelarna med att vara nykter istället.

Han svarar att jag låter likadant som hans kollega som inte dricker alkohol. Jag frågar om inte kollegan verkar må bra.
"Jo.. han mår mycket bra och är nästan för bra om man kan vara det."

Så det verkar finnas någon annan i hans liv som heller inte dricker. Som försöker påverka honom. Det är ju bra.

Så känner jag igen så mycket.
Det hann inte gå lika långt,men han tappade körkort och hade hand om min dotter(handikappad) onykter.

Vi separerade också och han fortsatte dricka i tre år.
Jag känner och kände också skuld.
För aty jag inte längre orkade leva med eller stötta en sjuk människa.
Läs min tråd om du vill.
Jaja och nu då som finns här under anhörigsidan.

Och välkommen hit?

Vi är experter på att lägga ansvaret på oss själva, jag är helt säker på att ni gjorde vad ni kunde. Min son har LVM nu och då är jag istället rädd för att den upplevelsen ska förstöra honom. Samtidigt så vet jag att han är en fara för sig själv om han inte vore där. Just nu går jag också och funderar på hur JAG ska få honom motiverad där inne så det inte fortsätter när han kommer hem. Jag vet ju att det inte funkar så men ändå kan jag inte låta bli att tänka så.
Vi gör allt vi kan ! Kram

Det är sant, vi kan inget göra för att förändra en person. Finns inte viljan att bli frisk så kan man inte göra mer. Så här i efterhand undrar jag om en orosanmälan och ett LVM till hade hjälpt honom. Den här ilskan mot familjen är jobbig när dom inte förstår att man gör orosanmälan för att försöka rädda liv. Jag försöker att inte skuldbelägga mig själv för jag och familjen gjorde allt vi kunde och orkade i 13 år. Vi gav upp mot slutet när vi såg hur hans kropp tynade bort och han blev sämre och sämre. Nånstans tror jag att han också gav upp. Skrållan och Azalea, hoppas det går bra för er och familjen. Hoppet är ju det sista som överger oss.

Det är tungt och man känner skuld, jag tror att det är okej att man gör det. Det visar på omtanke och ett stort hjärta.
Men det finns inget vi kan göra för att förändra en annan person. Valet ligger helt och hållet hos dem och den tröst vi kan ha är att vi har gjort det som finns i vår makt resten är faktiskt utom vår kontroll.

Min man som jag just nu lämnar har stora problem, alkohol, inget jobb, förskjutit vänner och familj.
Våra orosanmälningar ledde till 6 mån LVM, han drack 44 dagar, hårt, i sträck när han kom ut. Nu väntar ev ny LVM, han väntar på dom imorgon.
Givetvis är han väldigt arg på oss i familjen för anmälan men vi försöker rädda hans liv.
Hur det kommer att gå vet vi ej för valet ligger helt och hållet hos honom.

Du gjorde allt som var möjligt och bär ingen skuld till något och det är fint att du har hittat hit. Det finns så många människor här som kan stötta och som har levt i samma verklighet.

Sänder dig en stor varm kram?Azalea

Vi anhöriga gör oftast allt vi kan. Men vi kan ju inte bestämma när någon ska sluta dricka. Det beslutet är inte vårt.
Tycker du, Mejlil, gjort allt du kunnat för denna man. Att det slutar så tragiskt har du ingen makt över. Men förstår att du tänker så, kunde jag gjort något mer?
Har lämnat min man sedan drygt ett år tillbaka. Det har varit en kamp. Och jag har fortfarande inte fått svar på många frågor. Mitt ex har fortsatt att dricka. Tänker att om inte den som dricker erkänner att det är dags att söka vård, så får den som är anhörig inga svar.
Vill bara trösta och säga att även om mitt ex lever, så har jag inte heller fått svar på mina frågor, och inget är utrett. Tror det är så det är när det handlar om beroende.
Fortsätt skriv här. Det kan ge dig tröst och även för andra på forumet.
Vill också skicka en stor varm kram.

Tack för dina fina ord. Önskar att jag hade hittat hit lite tidigare för här finns stödet man behöver när det är som jobbigast.

Du är så stark och modig som vågat och orkat ta steget till det liv du vill leva. Kram till dig och stå på dig. Jag har varit där du är just nu och det är tufft. Som många skriver så är det jätteskönt att ha någon nära att prata med och som kan finnas där och stötta och peppa när det blir jobbigt.

Jag känner igen mig i allt du skriver. Var själv där för 6 år sedan då jag sa stopp. Jag hade både N:s pappa, min då 19-åriga dotter och socialtjänsten som fick mig att ta beslut att lämna. Hade jag inte gjort det så hade både jag och min då 16-åriga dotter gått under. Tyvärr eskalerade hans drickande efter vår separation då hans pappa var den som fångade upp N och blev medberoende istället. Som vi har försökt att få honom att förstå att han måste låta N sköta sig själv för att han skulle ha en chans att bli frisk. Det gick inte så bra för N och han somnade in den 25 juli.
Styrka, mod och kram till dig som orkade och vågade ta steget. Stå på dig!

Förstår precis. Jag har haft turen att ha en vän som hjälpt mig att stå på mig. Vart han tar vägen är inte ditt ansvar säger hon till mig gång på gång på gång.

Jag har tvivlat många gånger på om jag gör rätt. Är det bättre för honom att... stopp! Borde jag låta honom... stopp! Han vill hellre... stopp!

Vad vill JAG?

Min fråga till dig, vad vill du?

Styrka och mod. Kram.

Jag kan inte svara på dina frågor men vill ändå sända en kram och massor av kärlek...Vet att folk här inne har skrivit om sorgegrupper osv för att få hjälp att sörja, både äkta hälft men också missbrukande barn som tom kanske lever men som man ändå förlorat på något sätt.
De kommer säkert skriva här till dig med mer hjälp. Jag vill bara säga att du har nog gjort mer än man ska, det fanns inget mer du kunde göra. Det var inte ditt fel, du kunde inte göra mer. Kramar i massor!