Senaste kommentarerna i forumet

Tack till gros19.

Jag kommer att ta med dessa ord;

"VILL JAG DET HÄR?
KAN JAG DET HÄR?
ÄR DET BRA FÖR MIG?"

De har jag inte hört så tydligt i sitt sammanhang tidigare. De orden ska jag ta med mig. I versaler.

Tacksam.

Min pappa kom förbi på en fika utomhus idag.
Talade om att han hämtat ut medicinen mer åt min bror ( sömnmedicin) Jag frågade varför han inte hämtade ut det själv och fick till svar att han var så trött o skulle lägga sig!! Det är fler som är trötta och pappa ska inte vara ut bland folk i onödan eftersom han är över 70 och tillhör en riskgrupp!
Men min kära bror bryr sig inte om sånt utan bara om sig själv! Det är bara han det är synd om och som behöver hjälp med allt.
Skulle det ha varit som det skulle så skulle han också ha stöttat pappa som nyss förlorat sin livskamrat.
Men nej de tankarna finns inte hos en missbrukare..

Länge sen jag skrev nu. Tiden flög iväg. Jag jobbade i ett par dag innan jag stack ut och seglade i en vecka. På natten mot lördag fick jag ett sms av min bror där han frågade om jag var vaken. Eftersom att klockan var halv 2 så sov jag. Dagen efter ringde jag honom och då berättade han att mamma och pappa bråkat riktigt högljutt och länge. Mamma ringde mig på torsdagen vid 12 också, aspackad och irriterad och då svarar jag drygt och lägger på. Efteråt messar pappa "Visste du inte bättre än att svara?".
Sista kvällen på båten mådde jag skit så min kompis (från husbilssemestern) satte sig och pratade med mig. Är glad att jag iallafall har mina vänner.

När jag kom hem så var det inte mycket hushållsgrejer som var gjorda men min lillebror hjälpte mig med det iallafall. Efteråt så började han och mamma bråka om just det faktum att hon inte gör något. Sedan berättade han att mamma och pappa bråkar nästan varje kväll och att han har svårt att sova då. Pappa tar även extra sängen i min lillebrors rum ibland och då sa han att han brukar ta min säng. Råkade av en slump läsa deras sms från pappas telefon, inget trevligt.

I onsdags flyttade jag också. Började skolan på torsdagen. Det gick bra, stor klass men trevliga människor. Förföljs dock av en ständig oro som nog alltid kommer finnas där. Åker hem till mina föräldrar först nästa helg. De ska tydligen iväg med några vänner, så jag ska vara hemma med min lillebror över natten då han inte riktigt är stabil nog att vara själv.

Har pratat en del om problemen med farmor iallafall. Tidigare idag åkte vi och handlade. Då åkte vi förbi en mottagning och då sa farmor att mamma var där i maj men inte berättade varför. Då sa jag att det var för att hon hade skakningar i händerna och hon trodde hon hade problem med någon nerv. Farmor sa dock att det lät lite som abstinensens besvär. Och det är fullt möjligt att det är det, hur kunde jag ens missa att tänka så långt? Jag och farmor har iallafall kommit fram till att något måste göras, för min brors skull.

Ja det är nog så att det mesta om inte allt ansvar ligger på mig när det gäller att förändra situationen vilket inte är lätt, nästan omöjligt som sagt..
Fick ju in honom på tvångsvård i 6 månader förut och det var väldigt skönt!! Då får du ck mina föräldrar lite lugn o ro då iallafall.
Att han ska ta emot vård självmant tror jag aldrig han skulle göra.
När han var tvångsvårdad blev det nästan än värre när han kom hem för då hade han skaffat sig kontakter där som inte var bra..
Flera som vårdats där har gått bort efter de kommit hem..

Vad bra att få veta hur mkt de har rätt till från soc.. han har ganska hög hyra på ca 5000kr så det är väldigt konstigt att han får ha den kvar..
Det är väl det också att de ställer krav på honom o samarbetar han inte får han väl inga pengar vad jag förstår. Är också rädd att han blir av med lägenheten för då kommer han väl bo hos pappa för gott för han kommer inte slänga ut honom.

Jag har börjat gå hos en kurator på vårdcentralen och ska nog höra av mig till ett ställe som man som anhörig kan komma. Har gått där flera gånger förut även tillsammans med mamma. Fick med pappa en gång också men han var inte så mottaglig för hjälp då..

Åh vad jobbigt för dig att din son är försvunnen, hoppas verkligen att han kommit tillrätta. Kan känna din ångest, måste vara fruktansvärt!!
Skriv gärna och berätta hur det går ♥️
Det du beskriver att det är lugnare på nåt sätt att veta vart man har dem för då har man ändå kontroll tror jag stämmer. Mamma kände så vet jag o pappa säkert också även om han inte säger det.
Ta hand om dig så gott det går ?

En till sak "ÄGIR 20" - härligt att läsa att du sagt Stopp! ?
Den biten är tydligen en stor utmaning för mig - just nu ... ? Jag har så svårt med gränssättningar.

Till "ÄGIR 20" .
Ojoj, känner verkligen igen mig i mycket du tar upp ... ?

Jag har inte heller berättat för mina vänner om hans (min pojkväns) missbruk eller beteende, det skulle kännas väldigt oschysst mot honom - ett svek. Men att inte tala med mina vänner innebär samtidigt en ensamhetskänsla och frustration för mig.
Jag undrar dock om mina närmaste vänner känner att jag inte mår bra i förhållandet, att det är något som inte är ok. Häromdagen sade min närmaste vän:

"Ibland måste man fatta beslut som krossar ens hjärta men ger ro för sin själ". Så jäkla rätt hon har.. Men att komma dit.. Jag kommenterade det inte desto mer. Det är också så jag någon gång tänkt, och som du Ägir skriver, nämligen att förstånd och hjärta inte hänger ihop.

Allt känns nu märkligt och tungt. Händer och sägs massor under hans fylla, dagen efter kör vi på "som vanligt" ett tag med hushållssysslor och diskuterar inte gårkvällen alls - som om den inte alls existerat. ? (Senaste fyllan var jag det bästa som hänt honom, följande sekund skulle jag dra åt helvete.) Han vet dock att jag inte gillar den mängd alkohol han häller i sig. Jag har även berättat min upplevelse till hur han beteer sig i fyllan och hur jag påverkas.

Ska träffa honom i helgen, oroar mig över i vilket skick han är när jag väl är framme och hur kvällen slutar...

Sköt om dig! ?

Vill bara peppa dej ytterligare att söka hjälp och stöd!

Eller är det ens vettigt att ha förväntningar?
Jag tröttnar på sommarvärmen och vill helst inte ens vara utomhus...
Vill att mörkret och den klara luften ska invadera vårt lilla Paradis.
Jag vill kura i skymningen.
Den här sommaren har tröttheten varit så överväldigande att jag knappt orkat vänta på solnedgången.
Så lite energi...

Jag har inte barn eftersom jag levde med en man som drack. Trodde jag kunde få honom att sluta. I 6 år trodde jag det. Han lovade ju att vi skulle bilda familj sen, när businessen gick bra. Det gjorde den aldrig under vår tid. Jag fick försörja honom och jag var på väg att skriva att jag var naiv. Men det var jag inte. Jag var medberoende utan att förstå det. Eftersom jag själv varit sjuk med psykisk ohälsa och blev frisk så ville jag att han skulle vilja bli en pappa, då han skulle behöva ta stort ansvar så jag fick sova. För lite sömn triggar mig till uppvarvade skov. Min psykiater sa att jag var medberoende och jag prövade aktivt bli av med mitt medberoende och söka vägar. Gick till al-anon, terapeut inom beroendevården, stod i köer länge, pratade med en vän som har en anhörig som dricker. Fick tips om att gå till psykolog och det tog ca 1,5 år totalt, jag stod i kö länge. Där lärde jag mig att sätta gränser och han ville flytta. Äntligen! Blev jag fri från honom. Jag kunde inte kasta ut honom.

Jag tackar mig själv varje dag att jag gjorde den här resan på det sättet som passar mig och min räddning för att upptäcka allt detta vara att jag utbildade mig till mindfulnessinstruktör och började meditera regelbundet för flera år sedan.

Jag vet inte din erfarenhet av alkohol i andra relationer. Jag hade en vän i tonåren som var alkoholist och jag bröt med honom, då jag inte visste hur jag skulle hantera det. Nu har han nyligen hört av sig och han går på AA möten och jag uppfattar honom som nykter. Men jag vet inte. Han har barn och jag minns hur han ringde vår gemensamma vän och sa till henne hur han gick med ett barn i varsin hand och han var packad. Han har gjort insikter som han vill berätta för mig och jag ska träffa honom och lyssna. För att vi var bästa vänner. Då kunde jag bryta eftersom han ringde och väckte hela familjen flera helger.

Då tänkte jag på att någon borde orosanmäla till socialen. Men jag orkade inte då. Jag hade fullt upp med mitt eget medberoende.

Idag är min längtan till barn förbi. Och jag har försonats med det. Jag lärde mig att sätta gränser och jag lever precis det liv som jag önskar leva idag.

Jag tror att du behöver göra din resa, som den passar dig.

Men att orosanmäla till socialen och få stöd av samhället är en bra början. Liksom att skriva här. Och läsa om andras erfarenheter.

Det låter inte hållbart med två små barn och din oro. Liksom en förlorad nattsömn är inte bra. Särskilt inte om en förlorad nattsömn upprepar sig.

En läkare på vårdcentral kan också vara en bra början. Det finns många kontakter att prata med och oftast behöver du gå till en läkare först. Och jag skulle rekommendera dig att ta reda på en AT läkare om det finns. De är extra noggranna och har mer tid för alla patienter.

Hej jag har länge insett att min sambo har det svårt med alkoholen. Men det är först nu när vårt andra barn har kommit till världen som jag inser att det är ohållbart. Innan har jag alltid hittat på ursäkter för honom. Och övertalat mig själv att när det väl gäller så är det klart han finns där. Men det gjorde han inte. Han har druckit sig berusad och sovit med vårt stora barn när jag har haft fullt upp med den lilla. När jag väl satt ner foten ordentligt erkände han att han hade problem och skulle sluta dricka i närheten av barnen, men sen börja han sakta öka mängden igen. 3 st 3,5or, 6 st 3,5or 3 starköl. Jag går sönder av att alltid behöva ha ont i magen, vara spänd och orolig. Är det idag han kommer gå över gränsen igen? Var det en ölburk jag hörde öppnade sig? Ligger vaken på natten och kan inte slappna av. Är rädd för vad som ska hända om barnen är själva med honom ifall vi har delad vårdnad. Han skulle aldrig bli våldsam eller något sådant mot varken mig eller barnen. Men är rädd att han ska bli full när han har dem.

Så plågsamt för dig, verkar som allt ansvar vilar på dig och dessutom är du maktlös. Det är ju enbart din pappa som kan ta beslutet att din bror inte får bo där.

Vad det gäller pengar från soc. så får han hyran betald om den inte är för dyr samt 4050 kr/mån. Möjlighet finns att söka mer pengar till vissa saker som anses nödvändiga. Inte mycket, men samtidigt om man drogar räcker väl inte pengarna ändå. Din bror säger att han inte kan jobba och att han har läkarintyg på det. I så fall får han söka sjukbidrag ich då blir det lite mer pengar, men som sagt ska man köpa droger så räcker ju inte en vanlig lön heller.

Är nog väldigt viktigt för dig att du får stöd i någon form, kurator, psykolog, alanon, anhörigprigram t.ex. Väldigt viktigt att inse vad som är möjligt för dig att göra, vad kan du påverka? Inte så mycket och förstår det är plågsamt att se att din pappa blir lidande och inte kunna göra något för att förändra situationen. Sök hjälp för egen del är mitt råd.

För min del har jag fått veta att min son är försvunnen, dock endast ett dygn, men det räcker för att jag inte ska kunna sova och för att all lust och glädje ska försvinna, som att bli dränerad på all sin energi. Han m0dde så dåligt innan och det skrämmer mig. Vet inte hur plågad och orolig din pappa är p.g.a, din brors missbruk. Ibland har man dom hellre hemma även om det inte är bra. Man slipper i alla fall oron för vad som kan hända när man inte är där. Ta hand om dig och se dig som den viktigaste personen i ditt liv. ❤

Det har hänt så mycket den sista tiden..
Våran älskade mamma har gått bort för 3 månader sen efter en kort tids sjukdom och jag saknar henne så otroligt mycket!! Vi stod varann väldigt nära och pratade nästan dagligen. Jag och min bror har inte haft kontakt på tre år men när det här hände så blev det att vi blev tvungna att träffas och jag tänkte att han kanske har förändrats så jag gav honom en chans..
Men märkte ju ganska snart att han inte gjort det. När våran mamma var sjuk fick hon morfin tabletter och han snodde en hel karta av dem. Jag var tvungen att ta med hennes mediciner hem så att inte han skulle ta fler. Han använde även hennes telefon eftersom hans var trasig när hon var jättesjuk Han använde den till som ny han inte ska!! Han var även drogad på begravningen. Nu efter mammas bortgång har han bosatt sig hos våran pappa fast han har en lägenhet och låter han försörja honom. Han gör inget för att hjälpa pappa hemma utan sitter bara med mobil och dator och låter pappa göra allt. Min pappa mår väldigt dåligt efter mammas död och behöver inte det här.
Han såg inte heller när pappa blev sjuk fast han bor med honom så hade inte jag sett det hade han nog inte varit i livet idag. Han beställer även saker i pappas namn som har gått till inkasso. Min bror har frågat mig att få låna pengar och när jag säger nej blir han fruktansvärt otrevlig o ber mig dra åt helvete och att jag är helt dum i huvudet.
Vet inte hur jag ska hantera den här situationen, han kan inte bo hos pappa!!
Han har inget jobb och lever på socbidrag. Är alltid arg på Soc för att han inte får pengar som han vill.
De ställer krav att han ska söka jobb men det verkar han inte vara intresse av. Han fick ett EP Anfall Hemma hos pappa och fick åka in på lasarettet. Antagligen pga droger tänker jag. Nu har han fått medicin för att hjärtat rusar. Säger att han har fått läkarintyg på att han inte kan jobba men tror mer att han inte vill.
Han manipulerar pappa så han tror ofta på honom men jag tror inte ett ord på vad han säger.
Han säger att han inte har råd att bo själv eftersom han inte får några pengar men jag vet inte hur det är.
Ja det var lite kort om vad som hänt.. och jag vet verkligen inte vad jag ska göra nu..vill bara kunna sörja min mamma i lugn och ro?

Näääää!! MYRORNA KOMMER!!

En endaste nära vän har fått veta om min aktivitet här. Jag tänkte att hon är så nära, och hon får följa min verklighet.
Men, jag tror inte att hon orkar.
Hon säger " lämna,"
Å jag lämnar inte.
Jag lever kvar och smulas sönder om och om igen.
Jag förebrår henne inte. Hon har egen erfarenhet.
Idag smulades jag ner, bad om sluta...
Han tog sej ett gott bad i poolen, jag tackade nej. " jag orkar inte mera sanningar nu". Han badade i godan ro.
Kom sen, Är det fred på jorden? Jag ser att du mår bra!
Jag är totalt rödgråten och svarar inte.
Han börjar klippa gräset......
Jag " gömmer mej" i en gunga under ett träd i vårt Paradis.
Ormen kommer inte och söker mej. Inga mygg, stilla på vattnet, Bara änder som flyger...
Ändå så ensam just nu...

Är det den smygande lögnen vi hamnat i, inte bara jag, utan vi medberoende?

Det som får mej att tro att jag är hyfsat normal och älskvärd,
Är att jag behållt mina vänner från både barndom och ungdomstid. Väldigt nära vänner...

Nu sitter jag här, efter en trevlig eftermiddag, även trevlig middag...
Jag är själv i en egen process...med f.kassa, egen tanke på adhd, möten å indragen sjukpenning...mm
Jag har med andra ord en helt egen process att orka
Berättar en del för maken
Poff poff pang bom!!!!!
Vilken skit jag får!
Jag bönar och ber...ja,ja, men stopp nu räcker det för NU
Än en gång, jag tvivlar på mej själv
Jag är kanske så egocentrisk som han säger
Totalt hopplös att leva med
Gode Gud - vem ÄR jag?

Tack BladeRunner?
Tänker också skriva upp det och sätta där jag ser det
Jag tappar så himla lätt bort mig själv och plötsligt står jag där i givakt igen.
Ska begrunda dessa frågor varje gång innan jag agerar.
Backen123?Du är stark också.
Våra situationer är liknande och de är jobbiga men vi överlever ändå och vi blir starka av dom fast det tar olika lång tid innan man reser sig. Mig tog det 5 år efter jag börjat tänka på det innan jag satte ner foten och tackade för mig. Jag tror att man behöver en viss tid, olika för alla, innan man är mogen för sina beslut.
Man får låta det ta sin tid och under tiden får du ta hand om dig själv och skapa distans.
Så svårt ibland men msn får jobba på det.

Idag ringde min man och gnällde att han brutit armen så jag åkte till huset och då blev det gnälligt att han hade ont i magen också.
Inte så konstigt när du dricker så så hans syster och då var det igång......han blev sååå förbannad.
Så vi körde efter jag lindat om armen, ingen aning om den är bruten och struntar i vilket, han får väl åka till sjukan isåfall.

I vilket fall så har jag nu hängt upp min hängmatta på en strand och Ska sova där inatt. Så himla skönt.
Telefonen lämnar jag eller stänger av gör nu tänker jag njuta av vår underbara sommarsol och värme☀️

Hoppas ni också kan få en underbar stund i solnedgången.
Andas djupt och bara njut.
Kramar från Azalea?

Kanske inte en tvärnit, men kära ni som i förväg ser vad som väntar...ta en paus. Skyll på Corona eller vad som helst.
Sök stöd för egen del under pausen. Bygg upp dej själv.
Sen, kan du ta ett beslut.

Tröttiz, jag kunde ha skrivit den kommentaren själv som du skrev.... Jag kommer inom kort vara gift med en man som ligger full på gatan. Jag har fått nog, jag kan inte vara ansvarig för en snart 40 årig man, försörja honom och aldrig kunna lita på något han säger och gör. Jag tvekar varje sekund och det är så svårt.... Jag vill inte ge bort mitt liv till något / något som inte ger något gott tillbaka... Men svårt att se på när någon faller.

Till MARGARETA 333.

Jag blev också tillsammans med en man fastän jag förstod att något var fel.

Nu kanske det rätta beslutet objektivt vore att jag lämnar honom pga situationer som uppstått som kanske riskerar min trygghet. Samtidigt vill jag inte det, för oavsett allt kaos så älskar jag honom. Vill också hjälpa honom.

Dessutom är jag övertygad om att jag är liksom en livlina för honom och lämnar jag honom når han absoluta botten och rasar precis.. ?

Nu ringer han och jag hör att han är onykter. "Jag är snart hemma" säger han och jag bara känner att det låter som ett hot. Han skulle åka hem och fixa ett sitt liv var dealen. Trodde dock det skulle ta ett litet tag före han lät alkoholen ta tag i honom men det tog inte många dagar. Han måste höra på mitt tonläge och min röst att jag tar avstånd, men han bara lådsas som ingenting. Har inte sagt detta till någon, tänker att det får jag göra längre fram. Känner ett tryck över bröstet konstant... Besvikelsen är stor. Jag måste sopa ekonomiskt nu, idag kom en till överaskning. Han bara lämnar och låter mig fixa. Inte ok åt ngt håll. Så svårt detta är...

Så kloka råd, jag tar till mig dom fast jag lever med min man. Jag ska försöka att inte vara så öppen, tankarna får aldrig vila. Kan jag, vill jag, är det bra för mig tror jag faktiskt att jag ska skriva på kylskåpet, kanske en väckarklocka för honom också ....
Ni har kämpat så länge, beundrar er så att ni stått ut och står upp för er själva och flyttat.

Det verkar finnas en röd tråd i beteendet hos alkoholister... Jag bor tillsammans med en man som smygdricker. Han har hållit på i väldigt många år. Jag har lämnat honom några gånger men han har lockat tillbaka mig med fagra löften om att dricka mindre och bara dricka fre-lör. Resultatet är att han har blivit mycket bättre på att smygdricka. Han har börjat få problem med levern och högt blodtryck och han har blivit informerad av vårdcentralen om stödinsatser som finns att få för alkoholmissbruk. För de har förstått att han har druckit mycket och länge, det går inte att dölja då de tar prover. Han har väldiga problem med gikt i perioder, trots att han äter förebyggande medicin. Han har även fått Campral som ska hjälpa honom att dricka mindre. Han anser själv att han inte har några problem och har tackat nej till stödinsatser.
Han har en personlighet som gör att han väldigt lätt blir aggressiv. Detta har gjort att jag sakta men säkert har anpassat mig efter honom. Jag börjar inse det mer och mer. Jag har läst ganska mycket nu om normaliseringsprocessen och medberoende. Han begränsar mig och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har till och med gjort en polisanmälan om misshandel och väntar nu på att få komma på nytt förhör. Knepigt när man fortfarande är sambo. Han tror att jag har tagit tillbaka anmälan, men så fungerar det inte.
Jag har själv börjat få kroppsliga symtom, både fysiskt och psykiskt. Jag kan vakna av att hjärtat rusar och att jag har en vilopuls på 120 vilket är mycket obehagligt. Jag gjorde ett 24-timmars EKG och det visade att jag både har oregelbundna hjärtslag och för hög vilopuls. Jag har även kronisk migrän.
Han säger till mig att livet inte blir roligare än så här. Jag frågar ibland varifrån alla ölburkar kommer och då säger han att han inte vet. Nähä?
Jag undrar varför det är så svårt att lämna en sån här man? Jo, när han är nykter och "snäll" så säger han att han älskar mig över allt annat och inte kan leva utan mig. Han säger också att jag inte kommer att få det bättre om jag ska bo ensam. Han säger också att han har "ansvar" för mig. Ibland känns det som att han äger mig.
Jag tror att jag är hjärntvättad.

Välkommen till forumet.

Du är redo att göra en förändring och dra ned på ditt drickande, härligt! Klokt av dig att höra efter vad som funkat för andra. Nu har du skrivit i en gammal tråd i Anhörigforumet, så ett tips för att få mer svar är att starta en egen tråd i det forum här som heter "Förändra ditt drickande".

Ett annat sätt att jobba med din förändring och få verktyg för att nå ditt mål är att göra vårt självhjälpsprogram. Det kan du anmäla dig till under fliken "Program" på sidan. Där kan du också, om du vill, få en rådgivare som ger dig återkoppling på det du skriver och finns där som ett bollplank under en period.

Som sagt, välkommen till forumet, och hoppas att du hittar något här som är hjälpsamt för dig framöver!

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet