Senaste kommentarerna i forumet

Ta emot all hjälp du kan få, jag tror att det värsta man gör mot sej själv är att inte våga se in i sitt inre. Våga känna..
Jag tror också att det som vi bär på, men inte låtsas om, det tär på oss och tar kraften.
Jag söker själv efter den bästa terapin för bortsopade känslor som grävt bottelösa hål i mitt inre.
Dit jag tidigare stoppat alkohol, shopping....mm och nu tycks det vara glass som jag fyller mej med.
Lycka till med nya möjligheter ❣

Vilken svår situation du befinner dig i, men inte olöslig. Vet inte skälet till att din sambo inte kan få en bostad, men socialförvaltningen har ansvaret för personer som saknar boende och försörjning. Det är dit han får vända sig. Låter som du måste komma ifrån honom inte minst för dotterns skull. Sedan är det självfallet inte lätt och mycket som behöver lösas, men viktigt är att det är hans ansvar att ordna boede och försörjning. Sedan tycker jag du ska berätta för personer du har förtroende för hur din situation ser ut. Det brukar kännas skönt och du kan få andra personers syn på saken, kanske råd och förslag på lösningar. Lycka till!

Nu har jag börjat jobba igen efter fyra veckor semester. Inga våldsamheter men mycket kontrollerande. Han har druckit i stort sett varje dag även om han bara dricker "öppet" på fredag-lördag. Jag undrar hur han tror att han ska få lägre CDT vid nästa provtagning. Han har börjat att få olika fysiska symtom som är alkoholrelaterade.
Jag har haft ett samtal med en psykolog idag, men hon är inte så kunnig i dessa frågor. Vi pratade mycket om normaliseringsprocessen. Jag funderar mycket över om jag förstorar upp min situation, det kanske inte är så farligt? Livet blir kanske inte roligare än så här? Så länge jag tänker mig för och inte gör eller säger något som provocerar honom så är det ju lugnt. Det är kanske inte något konstigt med att jag måste "uppföra mig"?

Ibland händer det att jag gör saker på egen hand, jag är t.ex. lite engagerad i en förening och ställer upp som funktionär. När man varit borta några timmar och kommer hem så har han alltid druckit. Det är inget roligt att komma hem. De gånger jag har försökt lämna honom har han rivit upp himmel och jord. Han jagar mig ständigt på telefon och talar om att han älskar mig över allt annat, han kan inte leva utan mig. Och ärligt talat så har han inte mycket utan mig. Då får jag givetvis dåligt samvete och tänker att jag ju inte bara kan tänka på mig själv.

Jag har funderat över ifall vi hade bott tillsammans i en lägenhet, hade jag stannat hos honom då? Svaret på den frågan är väldigt enkel..

Jag börjar sakta inse att ingenting någonsin kommer att förändras. Det är bara jag som blir mer och mer inskränkt. Och han som blir sjukare och sjukare. Dessutom undrar jag om han har en släng ADHD, han är något fruktansvärt rastlös. Eller om det är abstinens emellanåt. Bland de vanligaste orden jag hör är "skynda dig".

Jag har en kontakt på soc och vi ska träffas igen nästa vecka. Hon gav mig en uppgift där jag skulle lista hans bra resp. mindre bra egenskaper. Det gick inte så bra.. Snäll? Jo, men med förbehåll. Jag kunde inte komma på några bra egenskaper men andra sidan blev väldigt lång.

Jag inser faktiskt att jag är djupt nere i normaliseringen, jag vet ju i stort sett inget annat liv än detta. Och att det förmodligen kommer att ta väldigt lång tid om jag någonsin ska kunna ta mig ifrån honom på allvar. Jag vet bara inte hur jag ska orka stanna...eller gå..

Jag har nycklar gömda ifall situationen blir akut, så förhoppningsvis kan jag ta mig iväg ifrån honom om det behövs.

Ja det har du så rätt i....Ingen vet om detta runt mig, håller det gömt och isolerar oss. Jag jobbar, han behåller inga jobb. Nu skulle jag behöva jobba extra för att lösa vissa bitar, orsakat av honom men vågar inte jobba kväll...dottern hemma och orolig för att han ska dricka. Jag hör hur det låter, helt ohållbart. Var så arg i går, gapade och skrek, sa fula saker och kallade honom en det ena än det andra. Det är en ful bild av mig själv jag har på näthinnan... När jag ber honom göra en plan och flytta sitter han bara stilla. Han har ingenstans att gå, kan inte hyra en bostad osv.... Känns som han är en kvarsten runt min hals jag aldrig kommer bli av med.

...och välkommen till forumet! Starkt och modigt skrivet, det berör verkligen. Inget barn ska behöva se sin mamma råka ut för något sådant, och inte heller se sin pappa begå sådana hemska brott. Det här har följt med dig, och haft stor inverkan på din syn på alkohol och andras drickande. Fullt förståeligt.

Du inleder med att säga att du inte vet vad du ska göra. Vill du berätta lite mer om vad det är du behöver stöd i just nu? Ibland behövs det att en skriver flera gånger i sin tråd innan den "tar fart", så att säga. Oavsett är du välkommen till forumet, hoppas att du hittar något här som kan vara hjälpsamt för dig.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Han har inte ens värdighet att lämna dig, men ska det inte vara tvärtom att du visar dig själv värdighet och lämnar honom, om någon ska lämna. Håller med ovanstående att vad ska du med bevisen till? Man har mycket mer nytta av att titta på sig själv även om det är smärtsamt. Du har allt att vinna på det och dessutom det enda du kan påverka.❤

Hej Oslo,

Jag har inte barn, men jag har sett andra som har det som du. Och jag levde med en man som drack i stort sett varje dag i 12 år. Jag vet många som sitter i din sits som inte säger detta högt. De som stoppar huvudet i sanden, som du säger att du gör.

Ja, allt handlar om hur du vill leva ditt liv. Och det är inte alltid enkelt att finna ut av det.

Särskilt inte när en har upptäckt smygandet.

Bra att du skriver här. Skriver orden för dig själv.

Oavsett vad du vill. Så småningom. Så är det en process. Och det tar tid att landa.

Jag gick till en sykepleier under tiden jag levde i Norge. Jag älskar att hon sa till mig att "du må ta en tänkepause".

Du må ta en tänkepause. Min tänkepause tog 6 år. Sedan tog jag hjälp av professionella och det tog 6 år tills han själv ville flytta ut och jag tackade honom för att han äntligen flyttade.

Jag kunde inte säga nej, men nu är jag världsbäst på att säga nej, stopp och göra som jag vill.

Det var så jag ville leva och jag övade i minst 6 år.

Ta hand om dig på alla sätt. Och ta hjälp. Norge har ett mycket bra system. Och jag antar att du bor där då ditt tangentbord skriver norska ö.

Ställ dig frågan med omtanke, hur vill jag ha det i mitt liv. Och affirmera hur du vill leva om 1 år, 3 år och 5 år liksom 10 år.

Livet är nu. Och det kan vara bra att fundera hur en vill leva.

Ja det har du så rätt i... han är en fin människa men har stora problem med alkohol. Han går till en samtalsperson men vet inte om det hjälper... AA vill han inte gå till. Hittat så många ölburkar och spritflaskor gömda, orkar inte leta mer.... Och avskyr hur jag blir när han dricker. Har börjat processen att avsluta nu men han har inte ens värdigheten att lämna mig. Som en kvarnsten finns han kvar...han har ingenstans att gå. Det är det värsta....

Tack, vet att ni har rätt...

Om allt skulle vara så enkelt som att bara avsluta relationen med min man som är som två personer.
Den man som är bra då han är nykter och den skitstövel han är då han dricker, då han planerar att dricka och då han skäms för att han dricker.
Dessa dåliga sidor som kommer fram till följd av hans supande, påverkar ju mig som en giftig gas. En gas som gör att jag känner hans skam och den ynklighet han inte orkar bära. Men det orkar ju inte jag heller!

Problemet är ju att jag får skiten kladdat på mitt inre, i hela mitt system. Pga ojämlikheten kring hans supande gör att han har rätten att markera, brusa upp osv då jag kommunicerar på ett civiliserat sätt hur hans supande påverkar mig.
Förnekelsen som gör att han kan fungera trots skammen är ju just möjlig för att jag håller käften.

Jag förstår intellektuellt att jag inte kan göra något åt, påverka min mans förhållande till superiet.
Men känslomässigt vill jag trots allt förklara, adressera hur alkoholen påverkar mig!

Du kommer aldrig att få honom att blåsa. Jag ljuger när jag har druckit det är så pinsamt. Och sen när frågan kommer just när man är berusad så är det lättare att ljuga även om man vet att det är dumt.
Vet inte vad du ska med bevisen till. Du vet, han vet. Nu vet jag inte om han tar ansvar för det när han är nykter, det gör jag. Men egentligen kan du kallt konstatera att han har druckit. Frågan är onödig. Vill han inte erkänna eller prata om problemet i nyktert tillstånd finns det inget du kan göra. Sätt ner foten och se till att han flyttareller söker hjälp. Vet att det är lättare sagt än gjort, men det eskalerar om han inte ens vill se problemet.

Jaaa...har funderat på det. Ursch, hemskt att behöva vara polis i sitt eget hem. Tänker att de mätarna som inte kostar skjortan "ljuger"...Tack för svar. Orkar snart inte mer, har letat och hittat flaskor överallt. Han kan inte behålla arbete, dricker sig full när hans dotter är på besök.... om jag slänger ut honom hamnar han på gatan...

Skaffa en promillemätare och be honom blåsa i den? Har han ingenting att dölja så borde han vilja bevisa att du har fel genom att villigt blåsa i apparaten. ?

Läser alla era historier och ser att jag inte är ensam. Blir tokig av detta ljugande!!! Finns det något jag kan göra för att ha bevis för honom att han dricker? Han är full, stinker sprit men blånekar....

Denna ångest som kan slå till i full kraft, byggts upp under dagen. Varit till kurator och innan dess så hade jag en strategi, jag ville få verktygen att klara av det här, ett halvår för att göra en utvärdering. Hon slog hål på den strategin, och frågade efter mina känslor. Jag vill inte känna mer! Jag vill bara vara nöjd, leva. För mina negativa känslor har jag tvingats lägga i en burk, för mannen blir så uppriven om jag är ledsen eller arg. Jag ska ju applådera åt hans framsteg, och det gör jag oftast och då blir det så bra. Men rätt var det är pockar dom här jobbiga känslorna på, varför har han haft 2 kontakter med kvinnor på sin tfn, det senaste 2 åren. Jag förstår han längta efter bekräftelse, hans underläge och hans ångest. Men Ibland vill jag bara kräkas på allt. Kuratorn menade att jag måste ta hand om mina känslor också, att jag burit honom parerat barn skött mitt företag ja lista n kan göras lång. Så hon tyckte jag skulle få komma till en psykoterapeut, ta det till nästa nivå.
Jag tyckte det kändes ok nu, att bara få vara i det, vill inte ha dom här känslorna man inte kan styra över. Men det är kanske så att jag måste ta tag i dom en gång för alla för att kunna gå vidare i livet, för min skull inte för nåt jävla skit äktenskap som antagligen är dömt till misslyckande. Hur ska vi ta oss ur detta, han kämpar för att må bra, men hans barn och jag och mina anhöra mår jättedåligt. Hur ska han klara av 9:e steget när han måste slå sönder ett par peltorkåpor för att jag säger att jag är låg för allt det jobbiga som hänt. Ändå han berörde i ämnet var att han skulle inte köpa några nya för det förtjänade inte han, men ett förlåt det kan han inte heller kosta på sig. Och just nu är hans mående bättre och då brukar jag vilja förstöra det säger han.
Imorgon är en ny dag, önskar så att den känns lugnare ❤

Hej!
Det du skriver är snudd på en kopia av min situation. På nåt sätt en tröst att läsa, en klen tröst men ändå. Där du beskriver honom som en ”bättre version av sej själv”
Känner exakt så. Känner ibland att det är ok pga just den biten.
I vårt fall är det frun som har problemen. Alltid sett alkoholen som ett problem för det går alltid överstyr på tillställningar. Vi har varit ett par i snart 20år & nånstans i början ledde alkoholen till att hon var otrogen mot mej. Därför har jag sen dess alltid varit spänd när det ska drickas. Fler insidenter har hänt under åren. Jag lider ett tag, försöker få till ändringar, allt rinner ut i sanden. Varje gång.
Jag antar att jag pga detta mm fått diagnosen djup depression vilket lett till att frun fått ta hand om allt under många år. Hon har själv varit i väggen & krafsat lite då & då. När jag mått lite bättre är det som att hon rasar istället. Förståeligt om man tar till vinet i det läget?
Jag spolar fram en massa här...
Efter nyår satte jag stopp!! Ingen mer alkohol i detta hus!!
I hennes ögon, ett förbud. Hon börja smygdricka! Hittar tetra rödvin i källarn titt som tätt, följt av dessa vidriga lögner som driver mej till vansinne!!! Uppenbara saker, svart på vitt, men nejdå, en lögn där med!!!?
Vattenflaskor efter träning...fyllda med vin!! Tatt svängen förbi systemet på vägem hem. ”Detta har aldrig hänt förut, ett infall...”

Även vi har 3 barn som märker mer än man tror.
Vi har det hur bra som helst utöver alkoholen, men så fort jag märker att hon druckit är det som att mina känslor sätts i standby.
Varje gång jag kommer på henne blir hon helt svart, hatisk, & drar igång skillsmässosnack, leta lägenhet ”för det är ju det du vill...”
Hon hör mej inte. Att jag sagt att jag älskar henne 2 timmar tidigare finns inte.
Jag håller mej oftast lugn i dessa situationer & försöker va saklig men det är lönlöst. Hon mal på. Målet varje gång är att få mej tyst, att få mej att tro på lögnerna, då lugnar hon sej efter nån halvdag, dag...tills nästa gång.

Sen midsommar bestämde även ”vi” att nu är det full öppenhet som gäller. Jag sa tom ”drick, bara du berättar att du gör det..”
Att komma hem från jobbet & direkt känna doften & även dom traditionella glansiga ögonen, är så plågsamt psykiskt så ibland försöker jag hålla mej undan så länge jag kan. När jag väl känt doften går psyket ner, kan inte hejda det. Mår skit resten av dan. Hon kan fråga 10ggr samma kväll ”vart är det som värst..”
Säger jag sanningen, att jag märkt, blir hon svart & hatisk. Jag håller alltså ut så länge jag orkar innan jag yppar anledningen.
Vaknar alltid med ångest.
Jobbet som jag egentligen älskar är nu ofta en plåga. Tänker bara på frun. & barnen. Få stunder som andra tankar kan ta plats

Kan skriva hur mycket som helst om detta. Inte många man kan prata med...

Det första jag undrar är om du har någon att dela det här med eller ser du det som ditt ansvar att din mamma blir nykter. Vet inte hur gammal du är, men någon form av hjälp och stöd behöver du nog. Socialförvaltningen brukar erbjuda stöd för anhöriga, det finns alanon, sök på nätet. Någon samtalskontakt på vårdcentralen, psykolog eller kurator kanske. Som jag ser det är det först och främst du som behöver stöd, det är för plågsamt att bära själv.

Vad det gäller din mamma är det ju viktigt att veta hur hon själv ser på sitt missbruk. Är det ett problem för henne eller lever hon i förnekelse? Är hon motiverad att ta emot hjälp är ju avgörande. Sedan undrar jag om vilka konekvenser det har för henne. Är hon fysiskt nergången är det kanske fara för hennes liv pga missbruket. Är du orolig tycker jag du ska göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Då hamnar ansvaret där och man kommer att erbjuda hjälp i någon form. Självklart är det svårt att ta ett sådant steg, men du kan inte ge henne den hjälp hon har behov av. Du kan ta hand om dig själv och berätta för din mamma var hjälp finns att få. Så alltså du först så ser jag det.❤

Alla dessa lögner.... eller vad dem nu är..
Nu ska han bli frisk och psykologen säger minsann att han kan dricka vin, men inte sprit, det är inte samma sak....

Men vet ni det spelar ingen roll JAG VILL INTE MER!

Skuldtripparna och gråten jag älskar dig, jag saknar dig, förstår du inte, min mamma vill att jag ska ordna det här... JAG VILL INTE!

Frågan kommer, får jag ringa dig om jag mår dåligt... ehhh nej! Jag är fortfarande så arg att jag helt opedagogisk bara skäller, vad gör det för nytta för nån?
Ge mig andrum, låt mig vara bara!

Var skönt att få prata med advokaten och få svar på allt som snurrar. Han kan inte företräda mig eftersom vi känner varandra för väl men han ska tipsa och lotsa mig till rätt folk som han känner när det är dags att begära bodrlningsförättare. Känns tryggt.

Så idag bokade jag värdering!!!!!
Okej, jag drog på det till klockan 3 innan jag ringde. Så sjukt trög man kan vara...... blir ju inte bättre av att skjuta på det men jag lär mig nog aldrig. Fast nu är det gjort och ska värderas nästa vecka. Check på det.

Jag känner mig lite stolt att jag tagit en del steg framåt. Det går sakta men säkert framåt och det är en massa kaos som väntar men ställer in mig på att det går ju över så småningom.

Det var ett bra tips om dubbla telefoner? Ska kolla upp det

Men ni måste bara prova att campa själva.
Det var underbart att få vara just ensam och lämna allt hemma.
Jag gick 30 minuter rätt ut i skogen till en sjökant så det fanns inga människor i närheten.
Fast jag har ju prov sovit i trädgården ett par gånger innan eftersom det går ju inte bara att gå hem mitt i natten på snåriga stigar ifall jag inte skulle tycka om det.
Jag har köpt mig en hammock/hängmatta så det enda som behövs är 2 trygga träd, sovsäck, lite snacks och du ser av träden.
Kan verkligen rekommendera det även om det är i den egna trädgården.

Tack finaste för ert stöd?
Nordäng67, Clara och Skrållan Det känns skönt att få tips, stöttning och bekräftelse på min väg.

Massvis med kramar och tack för att ni finns?Azalea

Tack för boktipset, jag gick direkt in på adlibris och beställde den!

Idag kom ett sms från honom att han varit på alkoholrådgivningen en gång, skall dit imorgon igen och sedan tänker fortsätta gå dit. Han tar det hela på största allvar och tänker sluta dricka helt.

Jag hoppas innerligt att han genomför det.

Jag skrev att det inte är hans drickande som sårat mig, det är hur han sedan behandlat mig när jag försökt prata med honom om det som sårat mig så mycket. Jag ser inte ned på honom på något vis för att han inte kan hantera alkoholen och jag kommer beundra honom enormt om han verkligen klarar av det här. Fick inget svar.
Jag vet inte vad jag vill med honom...och vad jag kan förlåta... eller vad han vill med mig. försöker ta en dag i taget.

Jag har blivit bedragen i ett förhållande när jag var 18-19 år och ja, det är mycket samma hemska känsla. Samma känsla att bli sviken, att bli bortvald, samma frustration att nån kan göra en så illa och värdera en så lågt. Den pojkvännen var också väldigt manipulativ och bröt ner mig otroligt. När jag läste min dagbok från den tiden för ett tag sen så fick jag sluta läsa då det var så obehagligt att läsa hur han kunde bryta ned mig så mycket på så kort tid och jag sedan var som hjärntvättad. Hemskt. Det kanske var då jag tappade självförtroendet så totalt... efter det jag värderade mig så lågt och var så desperat efter kärlek att jag blundade för missbruket. Det är underligt hur det kan bli så fel...

Just duktiga kanske vi inte ska vara så mycket mer, men jag är så impad av dig nu Azalea! Du har postat brevet, du lämnar telefonen hemma, du snackar med en advokat och du åker och campar själv. HEJA DIG!

Ett tips om telefon: Jag har två telefoner - min gamla, med billigaste abonnemanget, som exet kan hatmessa. Jag kallar den hatofonen. Och så har jag min jobbtelefon, som alla andra har numret till, men inte han. På så vis väljer jag själv när jag vill läsa hans töntmess.

Sista sommaren innan jag och exet flyttade ifrån varandra lyckades jag också hitta de där luckorna i tillvaron där jag kunde vila. Jag tänkte på det som att mitt i stormens öga är det lugnt.

Glöm förresten inte att du FÅR sörja, trots att han är en idiot. Jag tänker fortfarande, efter fem år, på det som att jag sörjer nån som inte är död. Den jag gifte mig med, min allra bästa vän, finns inte längre. Den lallande tönten som dyker upp ibland har inte så mycket med mig, med vårt, att göra. Jag tillåter mig att, åtminstone ibland, längta efter den stjärnögda 30-åring jag gifte mig och hade så mycket roligt med. Sen stänger jag den asken och ägnar mig åt nuet (som innehåller två skitjobbiga tonåringar men också en fin och sund relation med en man som är HELT annorlunda och som jag inte behövt oroa mig för en enda sekund av våra fyra år ihop. De finns, de också. Man måste inte vara i kaos).

Önskar dig så mycket glädje och kärlek framöver! Och styrka i nuet.

Stor, stor coronasäkrad kram
från Clara

Han smygdricker. Och det har han gjort länge. Längre än jag både vet och orkar att tänka på. Minst 4 år.

De första gångerna jag hittade flaskorna blev jag galen. Skrek och hotade. Ställde krav. Men jag ville så gärna att han skulle sluta. Så jag hoppades. Blundade lite. Gav honom møjligheten att sluta. Men tiden gick. Nya runder - nya flaskor.
Jag blir mer och mer avtrubbad.
Jag märker inte att han dricker. Men jag hittar flaskor runt omkring överallt. Jag ställer han mot väggen varje gång.

Vi har tre små barn. Har renoverat huset. Du vet - det där som så många har. Mycket.

Mer flaskor. Mer förnekelse. Men också erkännanden. Nya ursäkter och förklaringar.

Men något ändras iallfall. Med tiden blir situationer när jag kommer på han blivit lugnare. Han «erkänner» enklare och vi pratar om det. Han lovar att sluta smyga och bara dricka öppet. Jag har inte nekat han att dricka. Jag vill bara inte han skal dricka i smyg.

Men denna sommaren har visat att det inte är så. Senast igår fann jag flaskor i bilen. Han fortsätter att smyga. Jag finner dem oftare och oftare nu. Han har alltid en förklaring. Jag har slutat att lyssna på dem nu. Jag ber bara om öppenhet.

Eftersom vårt førhållande är bra, han är snäll och jag inte egentligen inte upplever nått problem, så stoppar jag huvudet i sanden. För om jag inte hade sett dessa flaskorna så hade jag ju inte vetat att han har ett problem. Så många gånger som jag tänkt det. Det jag inte vet har jag inte ont av. Jag kan ju bara fortsätta att leva med detta. Allt funkar ju egentligen väldigt bra.

Men vetskapen äter ju upp mig. Før jag fattar ju att det inte är bra. Men jag vill inte lämna. Barnen avgudar sin pappa, och han dem. Han är en bra sambo och en pappa. Jag har inget att säga på det. Nästan som att han blir en bättre version av sig när han dricker? Ger det mening?
Jag märker det inte och har inga problem, førutom att han just dricker - i smyg. Och han kommer inte att sluta.

Jag blir galen.

Jag har provat att förstå, ge nya chanser, bett om öppenhet. Det funkar inte.

Jag kan gå, men jag vill inte det.

Jag kan stanna, och bli (fortsätta vara) medberoende.

Vad fan gör man? Jag ser att många skriver att man bara skal lämna - mitt hjärta krossas bara vid tanken. Är det min enda val?

Så orättvist när inte hjärna och hjärta samspelar. Jag har tyckt att leva med en alkoholist är som att leva med någon som är otrogen( har inte upplevt det på riktigt, men jag skulle tippa på att det är samma) det här som inte går att sätta fingret på, man börjar bli observant på småsaker och tankarna varför duger inte jag. Det plockar nog ner en själv ganska snabbt, så har då jag känt. Paniken över att inte få det liv med en annan människa på det här sättet, vet nog bara vi som lever eller har levt med en beroendepersonligheten. Jag rekommenderar beroendepersonligheten skriven av Craig, skönt att läsa och förstå lite mer om hur det fungerar. Och just nu verkar inte ditt ex vara så rolig att leva med ❤

Du är så klok Azalea. Så klokt att prata med en advokat, så du vet hur du går vidare.
Lät skönt med att tälta själv. Modigt. Skulle själv inte våga det.
Du tar punkt efter punkt och går vidare med dit liv?

Min mamma dricker alldeles för mycket och är alkolist! Nån med samman erfarenhet? Hur gör man hur går man ens vidare