Senaste kommentarerna i forumet

Min mamma dricker alldeles för mycket och är alkolist! Nån med samman erfarenhet? Hur gör man hur går man ens vidare

Att ta hjälp av en advokat. Och klokt att kalkylera med lite tillfälligt kaos framöver. Då stålsätter man sig och blir inte chockad och besviken. Snart är det över och du är i hamn.
Vad impad jag blir av att du campar själv? Jag har inte vågat det än. Sov du ute i vildmarken eller där det fanns andra runtomkring? Skulle vilja våga för då är man ju inte beroende av att någon annan kan. Och skönt att vara själv ibland och bara vara och ladda energi. Åh vad härligt det låter med sjön och gäddor som plaskar? Jag har haft en skön helg, målat staket och badat mycket. Kram till dig. ?

Tänker på dig och hoppas du fått lite ny energi
Kram Azalea?

Jag var på möte med min advokatvän i torsdags och hade skrivit upp säkert 20 frågor om hur jag går vidare till vad som händer om han dör eller får alkoholdemens under skilsmässan.
Det var jobbigt men min allra bästa väninna följde med som stöd och extra öron till vårt möte.
Jag är så tacksam över henne❤
Han svarade på alla frågor och tipsade om allt jag ska tänka på gör att komma vidare. Det var värdefullt.
De uppgifter jag fick var att värdera huset och skaffa lånelöfte, känns helt oöverstigligt just nu men jag har lovat mig själv att ordna det kommande vecka. Kan ju inte förhala detta längre nu.

Så för att fylla min själ med energi åkte jag rätt ut i skogen till en sjökant och satte upp min camping, helt ensam inatt.
Ställde klockan på 5 och satt på en filt och tittade på soluppgången och lyssnade på tystnaden och gäddorna som plaskade. Det var underbart och gav mig lite lugn i detta kaos jag lever i nu och som kommer att pågå och förmodligen eskalera framåt.
Gäller att ta det lugnt och vila när man kan☀️

Hoppas att er helg har varit fin och fyllt er med energi?Kramar Azalea

Tack för svar! Det betyder verkligen allt att man inte är ensam i det här. Även om man önskade att ingen skulle behöva gå igenom något sånt här, så hjälper det så oerhört att få prata/skriva med andra som förstår på riktigt.

Jag och barnen har en väldigt bra relation och pratar jättemycket om det här. Det gjorde jag inte när vi levde med deras pappa (eftersom han förnekade all missbruk), och det hjälpte dem så mycket när jag äntligen berättade det.
Jag var också så himla trött på att alltid ljuga och lägga upp en glad och fin fasad utåt, så efter det har jag försökt att vara så ärlig och öppen med allt som möjligt.

Så de sista månaderna i mitt senare förhållande visste mina barn om att alla konflikter handlade om hans drickande. De försvarade honom och sa ”men han är inte som pappa, mamma”

Och det är han verkligen inte. Han är en otroligt fin och klok och underbar människa som jag verkligen vill spendera mitt liv med, om han bara inte drack på det viset han gör.

Så ännu hoppas jag innerligt att vi ska kunna bli tillsammans igen, att han ska ta tag i sitt problem och jag på nåt vis ska få nån slags upprättelse att det finns nån rättvisa i världen.

Det som gör mest ont är att han säger att han inte vill vara tillsammans med mig heller! Jag har ställt upp på så oerhört mycket och gjort allt för att vara den perfekta flickvännen och så väljer han bort mig! Även om min hjärna tror att det bara är bortförklaringar, så tror hjärtat annat... och jag är så rädd att när han fått hjälp så vill jag ha honom igen, och då kanske han inte vill ha mig...

Efter förra förhållandet gick jag på enskilda samtal och anhöriggrupp vid alkoholrådgivningen och på al-anon. Jag fick fantastisk hjälp.

Jag har nu börjat med enskilda samtal på alkoholrådgivningen igen och på onsdag skall jag till al-anon.

Nu tar jag en dag i taget... gråter i stort sätt konstant, pratar med nära och kära... försöker att varken titt framåt eller bakåt... men det gör bara så ont. Hela själen värker och det går inte att andas, inte att äta... ??

Hej, hur det gått för sonen på LVM-boendet? Hur mår ni?

Är det den tanken du har?
Hur mycket man ska kämpa och var gränsen går? ?

Ibland upprepar sig mönster, jag har också träffat män med alkoholproblematik, och funderat över vad det är för fel på en själv. Jag ställde frågan till en psykolog som sa, det är männen som söker upp oss. Vi är något dom behöver för att må bra tror dom, men det är inte så enkelt och det får vi om lever nära känna på. Vi är oftast starka, redbara kvinnor till män med sjukdomen. Så va snäll mot dig själv, prata, prata med dom som du känner tillit till, skriv här så kommer du snart få svar på att det är inte ditt fel. Pratat med barnen? Berätta om mannens sjukdom, jag sa till mina, att jag visste inte och berättade om ångest som bara kan berövas med alkohol och att i det här fallet garanterat har med barndomen. Sa till när jag var arg och less och stressad på mannen, inte vad som hänt men bara så dom förstod att jag inte var upprörd över barnen. Berätta att du vill inte att dom ska bo i detta kaos, och att du står upp för dig själv och dina barn. Tänk vad skönt när dina barn vuxit upp och dom gör som sin mamma, står upp för sig själv, vilket arv. Han kan bli nykter, vet inte om du vill att ni ska hitta tillbaka till honom men han måste göra jobbet själv. Och under tiden så gör lite roliga saker med barnen, jobba med dig själv, hitta tillbaka till dig själv. Och inget blir sig likt igen, men det behöver inte bli sämre ❤

Jag är ny här i forumet, va skönt att inte vara ensam. Naturligtvis vet jag ju att jag inte är det. MEN vem ska jag prata med?? Jag vill inte hänga ut hennes missbruk eller hennes beteende till någon. Kanske för att jag inte vill ha moralkakor,pekpinnar
eller fördömande kommentarer om att jag borde lämna henne. Jag vet ju redan vad jag borde. Och det gör ju mig irriterad över mig själv.
Det är ju inte förrän nu jag har börjat förstå att medberoende är något som minst lika skadligt eller värre än själva missbruket.
Just nu har vi varit ifrån varandra en vecka pga att jag sa stopp!! förra helgen.
Jag mår riktigt bra och behöver inte oroa mig för vad som kommer att hända i kväll eller om hon är full när jag kommer hem.
Mitt dilemma är ju att jag älskar henne och vill ju att vi ska kunna lösa det här.
Och när jag skriver det så känner jag mig svag och naiv?
För jag vet ju innerst inne är ju att flaskan kommer före de nära för en alkoholist .
Mitt förstånd och hjärta är inte sams just nu?

I 14 år levde jag med någon som söp. Vi fick tidigt i förhållandet två underbara döttrar. Hans drickande tärde sönder mig fullständigt. Jag la all skuld på mig själv, blev otroligt medberoende och berättade inget för någon. Efter 7 år ihop gick jag in i väggen totalt. Var jättesjuk i ett år och insåg då att jag aldrig kunde bli frisk så länge jag levde med honom.

Han insåg någonstans att han hade problem, kände sig mindervärdig och tryckte då ner mig istället. Allt jag gjorde var fel och inget jag gjorde var bra nog. I allt han gjorde och sa så var budskapet att jag inte var värd att ta hänsyn till.

Jag visste att jag måste lämna honom men kunde bara inte lämna mina två små döttrar ensamma med honom. Valet stod mellan mitt eller deras välbefinnande tänkte jag, och då var valet enkelt. Barnen var viktigast.

Till slut blev det omöjligt. När barnen var 10 och 12 år så flyttade vi.
Allt kom ikapp mig, jag hamnade i en hemsk depression, barnen mådde dåligt, soc blev inblandade då yngsta dottern mådde så dåligt av att vara hos pappa. Till slut fick vi igenom att barnen bara skulle vara hos honom varannan helg. Jag fick fantastisk hjälp genom Al-Anon och alkoholrådgivningen och vi kunde äntligen bygga upp ett liv!

Han erkände aldrig sitt missbruk utan la all skuld på mig. Vi bröt kontakten totalt.

Jag ville aldrig mer leva med en man. Ett förhållande för mig var bara förknippat med krav, uppoffringar och att må dåligt.

Men efter 2 år dök han upp. Världens snällaste, omtänksamma man. Han var bättre än jag nånsin kunnat ana och vi passade perfekt ihop! Allt jag drömt om fick jag! Han överöste mig med komplimanger och var helt fantastisk!

Han var nyskild och var ännu i sorgearbetet efter sin skilsmässa. Så vi tog det väldigt lugnt. Vi förstod varandra efter att båda ha haft destruktiva och dåliga förhållanden bakom oss där båda blivit nedtryckta och sårade.

Så i början förstod jag att han drack lite för mycket ibland.
Även han gick i väggen efter ett år. Både han och jag skyllde på utbrändheten när han mådde dåligt och behövde sova hela tiden. Jag ställde upp på allt! Bara jag äntligen fick höra hur fantastisk och vacker och bra jag var! Äntligen!

Hans barn visade tydliga varningssignaler att nåt var fel. 10-åringen vägrade vara där på kvällarna om inte jag var där. Hon ringde ofta och var rädd för att pappa sov och gick inte att väcka.
Han skötte varken jobb eller hushåll. Jag tyckte synd om honom som var utbränd och trött och skulle sköta 4 barn själv.

Många gånger märkte jag att han drack, alldeles för ofta och vid helt fel tillfällen. Vardagkvällar, själv med barnen...

Efter två år flyttade vi ihop och det blev väldigt uppenbart att alkoholen var ett stort problem. Flera förstörda helger och storgräl där jag var totalt förstörd. Efteråt ångrade han allt och förstod precis.
Så gick det en vecka eller två och det var samma visa igen.

Till sist gick det för långt. Då fick det vara nog. Då skyllde han allt på mig! Det var så jobbigt att leva med någon som tidigare levt med missbrukare, jag var överkänslig osv.
Han sa att han tyckte det var så jobbigt att leva med mina tonårsbarn och att det aldrig gick att säga till mig nånting om de gjort nåt fel.

Jag vet att jag är otroligt överbeskyddande över mina barn efter allt vi gått igenom.
Däremot så förstår jag inte hur han kan gnälla över att de ibland glömmer släcka lampan i badrummet eller plocka undan all sin disk, när det alltid är jag som får springa och plocka upp efter honom när han druckit och då struntar fullständigt i allt.
Hans hus, som vi flyttade in i, var en riktig svinstia när vi flyttade in. Det tog veckor att få det rent och hans barn var överlyckliga över att för första gången sett diskbänk och köksbänk rena och tomma, och att få kläderna tvättade.
Ändå kunde han gnälla över att min dotter lämnade plasten från micropopcornen kvar på micron när hon poppat popcorn.

Så han ville inte längre vara tillsammans med mig.

Så vi tog vårt pick och pack och har tryckt in oss i min mammas lägenhet där vi vantrivs. Jag måste ännu hitta någonstans att ha alla våra djur (lamm, getter, kaniner, katter och höns) samt någonstans att ställa alla våra saker som inte får plats i en liten tvåa. Yngsta dottern visar tecken på att bli deprimerad.

Jag pratade med hans föräldrar som länge varit oroliga för hans drickande. De fick honom att gå till alkoholrådgivningen där han varit en gång, men jag vet inte hur det gick då vi inte pratar med varandra.

Jag vet i huvudet att det är alkoholens fel, men i hjärtat känns det bara att det är mitt fel. Det är mig det är fel på och jag kan inte se något som helst värde i mig själv. Framtiden ser nattsvart ut. Barnen är trötta, ledsna och arga efter att ha behövt flytta för sjätte gången på 4,5 år. Det känns som om jag håller på att förlora dem. Den äldsta drar sig undan allt mer och den yngsta visar tydliga tecken på att hamna i en depression.
Min egen ork är helt slut och jag känner mig som den mest misslyckade människan i världen. Den jobbigaste och intensivaste känslan är att jag kan inte se att det finns något som helst värde i mig själv.

Vad jag önskar jag kunde ge dig råd, rätt av, så här ska du göra. Känner så väl igen hur din man blir, med eller utan alkohol. Så var min man också.
Jag lämnade, efter många års kamp. Kände att jag inte längre har tid att vänta på en man som skulle ta tag i sitt drickande. Än i dag, efter drygt 1 år isär, så vill han inte skylla på alkoholen, utan tyckte det var andra saker som gjorde att vi gick isär. Han lever i total förnekelse och fortsätter att dricka.
Det enda du kan göra är att tänka mer på vad du vill. Att göra saker själv, som du mår bra av. Det blir faktiskt bättre, man mår bättre, man börjar fokusera på sig själv istället för på den som dricker.
Sen är det ju bara du som kan bestämma över ditt liv. Orkar du leva så här om 1 år, 2 år, 10 år? Du kan ju inte bestämma över din man, om han ska bli nykter. Bara hur du vill leva ditt liv.
Ta hand om dig?

Jag har varit medlem i forumet för anhöriga i 5 år. Har väl lärt mig och förstått mer och mer om sjukdomen alkoholism. Trots detta är jag förtvivlad över det helvete det är att leva ihop med en människa med beroendesjukdomen.

Jag behöver något att hålla mig i, råd, om hur jag kan hantera saker som:

- om jag påtalar mina upplevelser och min oro över att min man dricker 1 Bib per dag under semestern. Han gör det i smyg- alltså springer in i garaget hela tiden för att hälla i sig ljummet vin.

- de stunder där inte alkohol på det sättet han behöver dricka, ja de stunderna är han otålig, stingslig allt är skit liksom.
För honom verkar det ens han behöver göra är att visa att han minsann kan låta bli att dricka.
Allt annat har jag fått om bakfoten- jag är en idiot som bara gnäller och är sur.

Jag vill inte längre träff människor tillsammans med min man, han är så otålig och stressad och deklarerar tydligt för mig att folk är idioter.

Hur ska jag göra?

Berätta mer eller sök stöd direkt där du är om det känns övermäktigt för dej.
Va rädd om dej ?

Det är så man får göra, glädjas just nu men bara hoppas lagom så att man fixar en ev besvikelse.
Glad för din skull, att just nu få känna steg i rätt riktning. Allt måste få ta sin tid. Bara det går åt rätt håll.....
Önskar dej det ?

2013 träffade jag mitt livskärlek ,många år skiljer oss emellan men finns ingen jag känt mig så trygg med och som jag har så roligt med, när han är nykter... Den andra sidan är en mardröm, han har börjat dricka vid 11 och sedan fortsatt till natten,börjat bråka,misshandla mig psykiskt,lämnat hemmet och begett sig ut i natten för att köra bilen stupp full, åkt iväg mitt i natten,polisanmält mig på fyllan,jag har fått sjukanmäla mig pga att han hotat med att begå självmord. När jag låg kräksjuk gjorde han slut med mig. Skyller på ej fungerande samliv och att det är därför han dricker. Han har vänt våra fina stunder till ett helvete så många gånger. Nästan 20 år äldre än mig men jag älskar honom fortfarande. 6 år tillsammans med 2 olika personligheter,något som bara tilltagit då han nu skriver på sms och vill tjaffsa trots att det är slut sedan nästan 2 år. Jag fortsätter också att höra av mig vilket folk i min närhet är mycket förundrade över,så jag själv. Dejtar en ny kille nu och allt känns rätt bra,men kan ej släppa mitt ex helt , jag vet inte hur jag ska lyckas.. har så mycket omtanke om honom och tror fortfarande att han kan vara mannen i mitt liv, om inte...
Behöver stöd hur jag ska klara det.
Mvh, Josi93

Hej på dig,

Jag är från norra Sverige där man inte talar så mycket typ säger "schju" istället för ja . Mitt tips är att lämna honom eller att få honom att skriva in sig på en anstalt motsv. Min pappa drack tom när han gick på antabus, drack och spydde i en hink sedan delirum och hoppade genom ett fönster på andra våningen.
Sammanfattning: Har ni barn, lämna honom, har ni inte barn, lämna honom.

Hej på er,

Jag vet faktiskt inte vad jag skall göra. Jag växte upp med en pappa som var superrik men som misshandlade och torterade min mamma med bla glödande cigaretter. Jag kommer ihåg bla när hon sprang in till vårt rum rum och skrek "jag dör jag kan inte andas" med brännsår på hela kroppen. Nåja han har varit död länge jag var ca 20 år då han dog, dock ångrar jag lite att jag sa "dö din djävul"och kastade ut honom från min systers lägenhet. Så förutom min klassresa från en miljonärresa till en fattigfamilj med mamma och syskon så har jag kvar mina gener. Jag önskar att jag jag kunde starta om från början med en ny nykter pappa. Jag saknar faktiskt min pappa och vet att han var en snäll pojke men spriten dödade honom.
HATAR alla som säger: Jaha du är hans son.
Min första tjejs föräldrar förbjöd mig att träffa henne eftersom min pappa var alkoholist.
Nåja jag kanske låter lite gnällig men vill inte förbjuda alkohol men djävlar i helvete om man slår kvinnor då lovar jag att ge mitt liv att skydda dem. Kunde inte skydda min mamma då men lovar att skydda någon nu.

Jag ska försöka göra som du säger, Kram

För oss fortfarande lite lugnare. Insåg att jag i dag för första gången på väldigt länge var i princip ångestfri. Ungefär som när man haft ont någonstans och det släpper,(Har tagit lugnande medicin en hel del under denna period, har bara hjälpas lite, nu inte tagit på flera dagar,) Är ändå fortfarande på min vakt väldigt mycket. Jag hoppas, hoppas, hoppas så mycket att det denna gång ska ta lång tid innan det rasar igen, Är beredd på att det kommer att ske, hoppas förstås att inte, men vågar inte tro det - så hoppas som sagt att det ska dröja länge.
Hur går det för er, Dearself? Hört något mer? Haft kontakt med sonen? Utifrån det du berättat så känns det som om det var det rätta, det bästa, som skedde. En längre drog/alkoholfri period är nog helt nödvändig för en bra fortsättning. Abstinens kan ta lång tid, alltså en bräcklighet och en ökad riskbenägenhet kan sitta i länge, har jag läst och hört. Har sysslat en del med beroendesjukdomar i mitt jobb och pratat med många experter,
Hoppas också så mycket att LVM nu ska bli inledningen till en bättre period för er! Mitt barn har anmälts en gång av läkare, det kanske jag skrev förut. Utredningen pågick länge men lades till sist ned när det gick bättre. När det kraschade igen förbereddes en ny anmälan, läkaren avvaktar nu för att se hur det går, Det känns som om mitt barn fått en större, eller mer djupgående, insikt om hur det är och om hur det kan bli. Jag har vetat länge att det verkligen handlar om en sjukdom, men nu inser jag det mer än någonsin när jag fått uppleva det på nära håll. Det är hur fina personer som helst som kan drabbas. Vi närstående måste ju hitta sätt att orka, men det kan inte handla om att ta avstånd från våra barn. Kram till dig och jag fortsätter att hålla tummarna.

Jag vet inte längre vad jag känner. Efter all ilska, rädsla, oro, frustration och skam, vad finns då kvar. Alla sömnlösa nätter då man funderade över varför, sen uppbyggnaden av en mur för att stå ut, jag vet faktiskt inte. Han jag bor med känner jag inte, det var inte han jag sa ja till. Huset, bröllopet, drömmarna. Men jag ska ge det ett halvår till. Men han är annorlunda, lugnare, det är något på gång. Hoppas för hans skull att det är på riktigt. Det han har gjort rent praktiskt under 5 dagar för oss har inte hänt på 2år. Han ska tom följa med till stugan för att hjälpa mig imorgon. Vi ska fiska och förhoppningsvis röka lite fisk. Läste hos dig, det kanske är något bra på gång hos er med, hoppas så...

Åh vad jobbigt, det brukar väl komma fram när det är lugnt. Dom där undanstoppade känslor som bla sorgen över att det blev som det blev. Vad jag har kommit fram till, att det är nu man behöver tala om för sig själv att det är en sjukdom som även drabbar oss anhöriga hårt. Blev så provocerad när någon sa man ska glömma det som varit och stötts den sjuke. Helt omöjligt enligt mig, men när jag säger åt mig själv att det är för min skull så hjälper det faktiskt. Så när han är lite bättre så försöker jag läsa mer om sjukdomen för att förstå beroende personligheten typ Craig, Alalons en dag i taget. Såg även filmen som hon som var gift med grundaregrundaren av AA, rätt bra och igenkännande. Gråt, va snäll mot dig själv och försök sen lyfta blicken. Kram

Av nån anledning så har maken inte druckit på 5 dagar!! Inga kommentarer från honom. Inga från mej heller. Han gillar inte det.
Men då väller min inre ångest fram och jag får skärpa mej för att inte gråta. Jag orkar typ ingenting. Är så oerhört trött.
Jag har flera orsaker till min oro, så det är inte konstigt alls. Jag får bara så svårt att hantera det. Som om hjärnan säger, nu är det min tur, ta hand om mej, trösta mej...
Vi har det lugn nu och inget tjafs alls. Tacksam för det.
Jag tröstäter, onyttigheter.
Vi samtalar inte om viktiga saker som handlar om oss. Det känns som minerad mark. Måste hållas undan.
Så, jag vill väl egentligen bara slippa min ångest som gnager invändigt. Den har krupit fram under sommaren och fått hjälp av både makens missbruk och livets övriga svårigheter.
Jag har en återkommande önskan: Jag behöver lugn o ro!

Så nära, i samma hus....men ändå detta avstånd emellan
Du kämpar på bra och står för din egen åsikt. Jag tycker att du är stark och framåt.
Hur går det med känslorna för honom, känner du att de finns kvar eller är du tom och kall efter alla påfrestningar?
Tänker på dej ??

Blir så glad att du berättar er historia och vändningen som vi är många som hoppas på. Jag tror också på förhållningssättet som man får lära sej i CRAFT.
Det ger ändå en slags inre trygghet att veta att man själv gör så rätt som möjligt och resten måste man försöka att släppa.
Den svåra delen tycker jag är min egen energi, den tar ju slut. Tröttheten övermannar mej mer, än ilska.
@Backen123 känslokyla är oerhört tärande. När jag möts av det blir jag rädd! Jag tror att din reaktion med ilska och att ta egna initiativ är bättre. Du tillåter dej inte att krympa.
Fint att mötas här ????

Skriv lite mer...