Senaste kommentarerna i forumet

Borra ner fötterna och titta mot horisonten?

Det är krokigt Skrållan, det är en sak som är säker.
Vissa dagar håller jag distans och är lite förbannad, vilket hjälper mig, och få går det rätt bra ändå.
Men sen plötsligt börjar jag tänka för mycket och tycker då så synd om mannen och det är oerhört jobbigt.
Försöker då intala mig att alla har ett val, det är väl då att ta fram styrkan att göra det bara.
Inte så himla enkelt alltid men till slut fann jag den och gjorde mitt val. Men det kräver också väldigt mycket att hålla sig fast vid det.

Tror nog att det är på något sätt lika svårt för oss båda fast han behöver välja livet istället för alkoholen. Tufft, ja det är det men det går. Många andra lyckas så inte är det omöjligt men det är fortfarande något som han själv måste välja och där är han inte alls ännu.
Därför kliver jag av tåget nu och har valt livet till mig själv.
Det kommer att bli en tuff resa men tack vare en sak av er här så vet jag att det inte är omöjligt.

Massa sol och kramar från Azalea?

Hej
Min kompis dricker för mycket öl och han blir full. Men dagen efter har han enorm ångest han får panik attackar, har skakningar och mår jätte dåligt. Han dricker för att kunna utrycka sig och våga mer på det han har på hjärtat. Han har druckit sedan 18 års åldern. Förut drack han bara på fester. Men nu dricker han minst två gånger i veckan. När han dricker och gör nåt dumt dagen efter får han ångest och panik attackar då dricker han igen för kunna dämpa sin ångest.
Hur kan jag hjälpa honom???

Jag tror, att om någon utomstående kliver in och säger att nu äre dax, som i erat fall en arbetsgivare så är mycket vunnit. Läser det på andra sidan också. Då kommer allt upp till ytan direkt, en hjälp att slippa ta det jobbiga beslutet att berätta för utomstående. Jag har bett min man att berätta för några få i hans umgängeskrets, men icke. Det isolerar honom på ett vis han inte förstår, är skadligt för honom. Han umgås med några nyktra, går på AA, har berättat hemma i hemstaden. Men här på byn är locket på, ingen ska få veta, punkt. Tror det kommer ske förändring under hösten, men det som tär är känslokylan oss emellan och hans raseriutbrott om jag nämner det jobbiga för mig. Blir glad av att läsa er resa, antagligen är inte min man där, än.

Han for hem till sin hemstad, efter 6mån sedan sist, inte träffat barn, föräldrar, släkt och vänner. Helt galen förra veckan då han tyckte det var fördjävligt att jag inte hade uppmärksammat får årsdag, som han glömt och som han sagt att han inte ville fira med mig tidigare. Sluta med att han slog sönder peltorkåpor. Han hotar då med att åka hem, och jag fattar ingenting, det är ju bara skönt att jag får andas. 2 dagar senare får jag frågan om jag inte ska följa med, knappast. Jag far till stugan med min son. Jag kommer hem söndag, han meddelar att han åker hem på måndag. Han kommer upp sent måndag, sover hos sina föräldrar, träffar sina barn på tisdag eftermiddag, åker sen hem onsdag. Jag förstår inte, varför träffar han dom inte mer, han längtade ju så. Han skulle komma hem sent onsdag, kommer till 19 och då har jag huset fullt av familj som ska käka tillsammans, han sitter med och är trevlig. Vi kan prata om hemresan, han går till sitt rum och lägger sig. Mycket märkligt alltihopa....

Pratade med min man idag, vad som gjorde att han äntligen sökte hjälp?

Han har nu varit nykter i 22 veckor. Är just nu på AA möte som blivit en del hans nya liv. Han har också varit till sin behandlare idag och de pratar om att han ska sluta med Antabus inom kort. Förra veckan oroade jag mig för det lite omedvetet. Kommer han att fixa det? Idag känner jag mig faktiskt trygg i att han kommer att fixa det! Han har gjort en sådan helomvändning i sitt liv och pratar så öppet om det med mig. Så olikt från innan han fick hjälp. Jag tror verkligen att detta är den stora vändningen för honom och för mig i våra liv. Känns verkligen som så!

Han berättade idag några saker som gjorde att han är där han är idag. Tänkte dela det med er för att kanske ge någon slags ljusglimt.

Första steget enligt honom var när han kom till Beroendeenheten via kommunen för ca 3 år sedan. Där och då var han inte redo som han säger, men det var ett litet startskott för honom. Samtidigt gick jag en CRAFT kurs som gjorde att jag ändrade mitt förhållningssätt mot honom. Har också hjälpt honom att långsamt inse att han var alkoholist, sjuk och behövde professionell hjälp. Den riktiga vändningen kom dock i våras. Drickandet eskalerade, i efterhand har han sagt att det handlade om 40-50 burkar starköl per vecka. En dag körde han påverkad till jobbet. En kollega som visste om hans problematik skjutsade hem honom och detta följdes av att arbetsgivaren blev inblandad.
Min man berättade idag för mig att han trodde att han skulle dö då hans behandlare berättade då att han skulle antingen hamna på behandlingshem eller börja äta antabus. Idag 22 veckor senare är han helt annan person. Att han har fått rätt slags hjälp har verkligen varit vår vändning i livet!! Så tacksam att det ändå finns många förstående och professionella personer därute som vet vad detta är för en allvarlig sjukdom och som leder oss rätt. Jag hoppas verkligen att fler än vi ska få uppleva liknande vändningar i era liv!

Kanske ger vi lite hopp därute till någon om att det kan finnas ljusglimtar och att det går att få bukt på denna sjukdom, trots att det kan kännas svårt och tungt stundtals. Ta hand om er ?...vi fortsätter kämpa tillsammans!

Även fast det är svåra saker vi delar, så är det en styrka i att fler upplever liknande. Man inser att msn inte är helt knäpp, utan reagerar som de flesta andra.
Därför både läser och delar jag olika situationer som uppstår.
Ibland är det faktiskt omskakande att läsa sin egen tråd!
Man ser sin situation med andras ögon helt plötsligt. Intressant...
Hejja oss!!

Jag har tjatat, bråkat, hotat och har kommit till den punkt då min man vissa dagar är en främling. Han är en periodare som dricker sina folköl och gömmer vinet. Det är nu eller aldrig

Tack för din kommentar Bestemor! Jag är inte så bra med det här med trådar, men lär mig eftersom ?. Så bra forum detta att få prata av sig med likasinnade som förstår. Hoppas detsamma tillbaka...att även ni kommer att få det lugnt i ert förhållande! Styrkekram ?

Låter som du ändå är på rätt väg! Skönt att han får träffa en alkoholterapeut!
Tror det också är viktigt att visa tydligt att du mår bra av att han är nykter. Känner igen det där att det känns jobbigt att helt plötsligt prata med sin man som helt plötsligt är nykter och anstränger sig. Så oväntat! Man får tassa fram på tå, rädd för att säga fel saker som gör att han väljer att gå tillbaka till flaskan. Tycker Craft har bra tips på hur man ska uttrycka sig, men så svårt i stunden att "välja rätt ord". Har tänkt på detta nu i efterhand. Jag tränade på vad jag skulle göra och säga när han var onykter. Typ "Jag märker att du har druckit nu och det mår inte jag bra av. Väljer att ta en promenad själv, så pratar vi om det här när du är nykter istället". Tror det fungerade rätt bra där och då och det blev ett litet steg i rätt riktning att han skulle söka hjälp. Viktigt också att på något sätt uppmärksamma honom om vad bra det är att han är nykter när han är det. Lika svårt åt det hållet tycker jag det varit.
Lycka till med allt! Styrkekramar ?

Fint att höra att du tar våldet på allvar och att du ser till att ha platser att ta vägen om det skulle eskalera. Du har kanske redan koll på det, men eftersom det handlar om hot mot husdjur så vill jag tipsa om http://voov.nu/ som kan hjälpa till om det skulle behövas.

Vad frustrerande för dig med att samtalsstödet glömmer bort tiderna, förstår att det frestar på och hoppas att du får komma dit snart. Vad gäller bristande återkoppling i CRAFT så påverkar säkert semester- och coronatider, som du skriver. Oavsett förstår jag att du gärna hade fått den feedback du blivit utlovad. Om du inte redan gjort det så skriv till din rådgivare med synpunkterna, de är säkert intresserade av feedback för att förbättra kursen. Och som sagt, berätta också för dem om den hotfulla situationen i helgen, så ni kan prata igenom eventuella strategier du ska använda framåt.

I allt det här så lyser din målmedvetenhet och beslutsamhet kring att få det stöd du behöver och har rätt till igenom. Det kommer att hjälpa dig framåt! Gott att höra att dina djur ger dig tröst och ro, finns det något annat du kan göra för att få kraft och energi i väntan på att få komma till samtalskontakten?

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

God morgon, nu har jag ändrat min morgonrutin igen. Ledigheten är över och det är dags att skapa min dag och allt jag prövar få till.

Vilket också innebär att jag inte öppnar datorn förrän jag ska göra en ledd meditation av min lärare och det är en lång meditation.

Så fint att du har gått ett par kurser i mindfulness. Jag kan relatera till att inte riktigt förstå vad en ska ha det till. När jag fick min första panikångestattack och mitt ex gav mig en sobril för det och jag gick till vården så gav de mig också sobril. Jag läste på Fass - beroendeframkallande. Nej tack! Så jag letade upp en underbar liten gubbe som jag gick och hade gestaltterapi hos. Jag spelade min ångest och mig själv. Flyttade mellan två stolar. Och så låg jag på en säng och han satt och läste en kroppsskanning för mig. Så där höll jag på några gånger. Då hade jag ett ganska bra avlönat arbete och det hade jag aldrig kunnat betala om jag var student eller hade mindre lön. För det var riktigt dyrt.

Men jag hade en vän i tonåren som jag såg bli alkoholist och jag såg hur hans missbruk utvecklades till beroende. Och jag kunde inte hjälpa honom då jag inte fick. Jag prövade ta med han till en alkoholrådgivare, men han vägrade. Han var tydligen kär i mig och då bröt jag. Jag såg han som min bror, men jag orkade inte ha honom ringades i fyllan och prata kärlekskrankt. Det blev patetiskt. Jag vet att han har familj idag, separerad och han ringde en gemensam vän för några år sedan. Då var han full och hade ett barn i handen och gick över till ett annat hus på tomten där han skulle bo. Jag funderade på om inte någon borde orosanmäla då, men det var inte mig han ringde och jag hade fått stå ut med nattliga samtal liksom mina föräldrar under tonårstiden. När en hade hemtelefon och inte mobiltelefon! Han väckte hela huset, mina syskon undrade vilka kompisar jag hade.

Ett sidospår. Och jag satte en tydlig gräns att inte lägga mig i då jag absolut inte ville ha kontakt med honom i mitt liv mer. En vän i tonåren och är missbrukare sedan dess har jag förstått att den "förälskelsen" som han inbillade att han hade för mig. Den undrar jag om det inte är farligt på något sätt. Han ringde en gång och berättade att han hade en bild av mig under sängen (och jag minns att han fick ett stort kort från skolfotot, men då visste jag inte att han var kär i mig när han fick det). Jag skulle aldrig någonsin uppmuntra en kille, eller skoja med en kille, varken då eller nu. Jag har sett många som gjort det i min omgivning och de manliga vänner som har råkat ut för en sådan tjej, då har jag sagt till tjejen hur det ligger till. Det finns ju gott om kvinnor som väljer att hänga med bästa kompisen som bjuder på allt och de förstår att killen egentligen är kär, men låter han fortsätta bjuda. Jag lät aldrig min bästa kompis bjuda på allt, jag bjöd lika ofta då jag är självständig sedan tonåren och har aldrig varit typen som ska bli bjuden.

Vilket kan vara en tanke för yngre människor tror jag. Att inte utnyttja någon för pengar eller för vad det nu är en del utnyttjar andra för. Osäkra människor som inte tar ansvar över sitt eget liv. Eller de vet kanske inte hur de ska ta ansvar över sina liv. Kan tänka mig att det är så. Min vän växte upp med alkoholiserade föräldrar och han fick dricka sin första öl när han var 5 år. Jag minns hur stolt han var när han sa det. Nu känns det bara så sorgligt. Jag vet inte om han lever. Förmodligen gör han det och när jag tänker på honom så kan jag förstå fler på detta forum. Jag hade förträngt han, men kom att tänka på honom nyligen. Dels för att jag rensar bland skolfoton och mindes det kort han fick. Dels så träffar jag hans vänner där jag bor, på lokala mataffären och i andra sammanhang. Det är märkligt. Hur det är. Hur det var. Hur det blir. Och så är det otroligt. Att vi kan styra våra tankar och ändra vårt sätt att se på oss själva och livet. Jag har påmint mig om så mycket i mina meditationer och jag gör sådant som jag tänkt att jag ska göra senare. Men vem vet, om hur senare ser ut. Nej. Jag lever nu.

Ett sidospår igen. En uppdatering idag den 7/8.

----

Nej, tack. Inga sobril här inte tänkte jag och det var därför som kroppsskanningen planterades hos mig. Det var dyra besök. När jag några år senare fick uppleva stressrelaterad ohälsa och jag gick till en sjukgymnast för att få hjälp, så läste även hon liknande kroppsskanning och jag förstod att det verkligen är en avslappnande effekt på kroppen.

Det där med tankar är en övningssak. Jag som har medicinerat i 10 år för bipolaritet valde att bara arbeta med mig själv och betala dyra årskort på yogastudios. I en tid som vänner bildade familj och gifte sig, köpte hus och åkte på resor. Jag har inte fått något serverat, utan när min krasch kom så sålde jag saker jag inte längre behövde. Påkostade kläder, väskor och saker som jag inte längre behövde finansierade min ändrade livsstil. Så att jag hade råd att köpa hälsa.

Sen började jag observera och såg hur jag själv sprungit i yngre år och lekt någon viktig person, skämdes och landade i det. Bearbetade och landade. En människa är en människa. Oavsett accessoarer.

Jag har ju varit inlagd vid ett tillfälle och där såg jag en del intressant. Jag kan säga så här. Hur mår människor som jagar och springer efter lyxen tro. Den sitter ju inte i det materiella. Den sitter i hur det känns i kroppen och hur en mår inuti.

Jag hoppas att fler hittar den vägen nu med tanke på coronapandemin. Samtidigt så läser jag om överbefolkade stränder och undrar.

Hur tänker människan.

Nu kom jag från ämnet. Du har fått prova på och testa. Du kan använda dig av mindfulness och öva på att vara i stunden och när obehag, oro, ångest eller svårigheter att somna så kan du vara just i det som är.

I annat fall kan vissa mediciner fungera för stunden, men mindfulness kan hjälpa på väldigt många sätt.

Vi hörs mer! Tack, jag mår bra. Jag träffar mannen jag berättat om och jag trivs med honom. Vi kramas inte ens, men det är som att vi förstår att vi vill kramas och vi respekterar båda den här märkliga tiden.

Det pirrar något vansinnigt varje gång jag tänker på honom och så här har jag inte känt sedan jag var en tonåring. För i mitt annars vuxna liv så har både jag och den andra som jag inlett en relation med alltid haft för bråttom.

Men som tonåring så var jag präktig och väntade mycket länge på att vara med rätt person.

Vilket bra samtal du hade med de som dricker, om varför. Du väljer själv vem du pratar med. En bra observation av dig tänker jag.

Ha en fin dag!

Stor kram!

Det var ett bra sätt att se på det, vår tillfriskning borde vi hylla för varje dag som vi inte faller tillbaka.
Kram Azalea?

Det är säkert väldigt jobbigt när de inte dricker och hjärnan går nog på högvarv inför hur eller när de kan dricka igen.
Men att då vara elak, jobbig eller hotfull det känner jag också igen.
Det byggs upp nån sorts irritation och till slut exploderar det med diverse inte så snälla ord.
Men att även kontrollera dig och kräva dig är verkligen inte okej och du behöver vara rädd om dig.
Försök hitta en mysig lya som du kan må väl i och återta dig själv i.
Jag gjorde det och kände att jag kom tillbaka till mig själv igen och kunde tänka förnuftiga tankar igen när man inte bodde i den stress- Miljö som det är att leva med en beroende.

Kram och ta hand om dig?Azalea

Jag känner igen mycket av det du skriver liten blå svängningarna är så svåra att hantera och jag antar att han även plötsligt blir väldigt arg också och det är ju en riktig varningsklocka. Om du blivit tvingad till sex är det ju riktigt illa.
Jag sökte nytt boende utan att tala om det och såg till att få hjälp att flytta när jag avslutade ett av mina destruktiva förhållanden d vs jag hade med mig en vän som hjälpte till.
Hoppas att du tar dej vidare
Lomalu

Hej Bestemor!

Ja de kan verkligen vara otrevliga. Hör att det blev en otrevlig reaktion på att du tog för mkt kaffe. Det är alltid något när de är på det humöret. Kroppen har ju vant sig vid att få alkohol i sig och det blir jobbigt när alkoholen inte fylls på igen. Det är väl bättre med för mycket kaffe än för mycket alkohol ;)

Jag har märkt att det bryter ner en till slut. Det är alltid ett missnöje, otrevligheter och lynnighet. Jobbigt att leva med en person som svänger så mycket.

Jag har haft 0-kontakt i fyra dagar nu och inte träffats på en vecka, jag märker att jag börjar komma tillbaka till mig själv. Har du möjlighet att komma ifrån honom en period? Det är annars som om man glömmer vem man är och vad man själv vill.

Det är skönt att forumet finns, det är så mycket stöd att läsa andras kommentarer och skriva av sig ibland.

Kram <3

Läst och ser dina framsteg!
Helt rätt inställning har du fått!
All lycka och uthållighet till dej ❤

Med mina barn blir det så svårt, dom har aldrig sett min man full el arg. Dom har sett det låga, han som numer sover i eget rum. Jag har berättat att han mår dåligt, och därför dricker alkohol och att han sover dåligt, därav eget sovrum. För 13-åringen har berättat om beroende sjukdomen. Vi flyttade iväg nån månad här i vår, jag var ärlig och sa varför. Flyttade hem, växlade boende så vi fick komma hem, tänkte att det är väl själva f... han ligger ju bara på soffan ändå. Mina barn var glada över beslutet, fast vi hade en fantastisk period i andra boendet. Och så gillar dom min man, han bor numera hemma här av att jag kapitulerade pga ekonomi, tycka synd om osv. Jag är rätt hård nu, kostar på men jag står upp för mig själv så långt det går. Det jag inte kan leva med är depressionen el vad det är, aldrig nå glada tillrop, ingen framtidsplaner. Det är jag som hittar på, drar med och han tackar mig alltid för att jag gör det. Men jag tillåts inte dippa, vara irriterad, sur, dvs inga negativa känslor för då har det hus i h. Hör hur mina väninnor ryar åt sina karlar, jag får inte kritisera klaga gnälla det minsta, som är rätt vanligt om man bor under samma tak. Jag ser inte att det vänder, han rör sig inte, äter en massa skit, har för små kläder pga av viktuppgång. Men jag tänker vänta ut hösten, terapi hos en alkoholteraupet är på ingång. Nu har han farit hem efter ett halvår för att träffa sina söner, men han är bara i sin hemstad i 3 dagar, då är 2 resdagar, så det inte bara jag som blir drabbad. Så det här är så mycket, inget har fungerat. Jag drog till stugan med äldste sonen i helgen, han hade varit helt galen igen. Han trodde nog att jag ville att han skulle följa med, jag sa nej tack. Förväntade mig ett återfall, hörde han varit på middag. Men när jag kom hem så hade han varit på AA, hälsade, satte sig ner i tv-soffan och vi pratade väder och vind ansträngt. Men skillnaden var, han hade utfodra djuren, brukar han inte göra när han är kränkt, det var snyggt hemma, han berättade att han tagit bort Facebook och att han skulle åka hem. Så vi får se, om dom vita knogarna börja släppa, att han 3mån tröskel var hög. Men just nu är det skönt att vara hemma själv med barn utan honom, hade mina ungdoms kamrater här sedan igår och jag kunde slappna av i det, fått jättemycket hjälp ute.

Jag läser här och upptäcker på det ni skrivit att det finns ett givet mönster innan alkoholen kommer fram igen.
Nu är min alkoholist så sällan nykter, men de senaste 3 veckorna har han varit nykter mån-tis. Jag märker förstås att han är väldigt låg i humöret samtidigt som han kan brusa upp. Igår mot en granne!!! Jag fick en chock av att lyssna.
Nyss blev han arg för att jag tog för mycket kaffe! Trots att det finns mycket kvar!
Så ologiskt, så oväntat!
Jag tänker också, vem är han egentligen?
Vet knappt vem jag lever tillsammans med?
Jag är dock inte rädd, bara olycklig.
Det du utsätts för tänker jag är långt över gränsen.
Men jag förstår att andra säger detsamma om min situation
Frågan är, var går just MIN gräns?
Den frågan får ingen av oss sluta ställa!
Va rädd om dej ❣

Fin respons. Det jag saknar mest i kursen CRAFT är just responsen av rådgivaren. Den jag hade gick på semester och nån annan skulle ta över. Under den tiden händer för mej väldigt mycket som jag funderar på. Jag gör mina moduler, skriver lite extra men ingen respons. Förra veckan insåg jag att det är bäst att ta paus tills ordinarie kommer tillbaka efter semestern. Blev lovad respons på senaste modul 5 men har ännu inte fått det. Tacksam om ni ser över rutinerna så att ni inte lovar mer än vad ni hinner med. Jag har full förståelse att det är semestertider.
Ja, att hota med att döda mina djur är inte OK. Det sa jag igår till min nyktre man. Han såg mest förvånad ut, men inget förlåt.
Jag har förberett " flyktväg " om det urartar, har nyckel till en vän.
Det är 3:e veckan nu med ett par nyktra dagar. Rekord!
De dagarna är jag så ångestfylld och trött så att jag knappt fungerar. Min egen oro tycks bara välla fram. Inte bara kring alkoholen.
Mitt samtalsstöd har kommit tillbaka från semestern men
" glömmer" konstant våra bokade tider!! Varje gång! 7:e samtalet skulle vart i måndags men uteblev.. Det är från kommunens alkoholenhet.
Vet inte vart jag ska vända mej nu, tänker ta upp det med min läkare när jag har tid om ett par veckor.
Jag behöver stöd!
Ja, jag skriver här och famlar efter kontakt.
Jag har vänner som vet, men alla lever ju ändå sina egna liv.
Vuxna barnen vet, men de har också egna liv.
Så innerst inne handlar allt om att bygga upp en inre styrka. Täta till alla hål av ångest och oro. Just nu läker jag kraften ur mej som ett såll.
Mina djur är min tröst ❤

Det smärtar att läsa om hur du blev behandlad i fredags. Du gör verkligen så gott du kan och försöker tillämpa strategier du fått till dig i ditt arbete för att själv må bättre, men när någon är så elak och hotfull som din man blev är det inte många strategier som hjälper. Det är fint att se att du kämpar emot i tankarna, vägrar acceptera hans förvridna bild av verkligheten, det han vill få dig att tro. Du vet att det inte är sant, och du tar de steg du kan för att må så bra du kan. Hur blev helgen och hur mår du idag?

Fint att läsa att du har en pågående samtalskontakt. Du har tipsat andra användare om Kvinnofridslinjen, är det några du själv har eller har haft kontakt med? Det du beskriver är våld, och det finns stöd att få för dig i det. Något du kanske redan gjort, men som annars är viktigt, är att du även tar upp det som hänt med din CRAFT-rådgivare. Att du som anhörig plötsligt börjar göra saker annorlunda och prova nya strategier kan, om det finns våld i relationen, leda till att våldet eskalerar. Jag vet inte hur risken för det ser ut för dig i nuläget men det är viktigt att du tar din trygghet och säkerhet på allvar. Du ska inte behöva vara med om våld!

Vad tänker du om det jag skrivit? Oavsett: fortsätt skriv här, och fortsätt använda ditt mod och din styrka för att söka dig utåt för stöd.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Han hörde av sig efter 3 dagar. Från okänt nummer som ringde fler gånger och till slut ett SMS där han skriver att han vill att jag ska veta att han älskar mig. Då lever han iallafall. Det var något som sa att jag inte skulle svara.
Det är 3:e dagen som jag håller 0-kontakt, eller ja sista sms var i lördags imorse. Det känns skönt att jag klarat det även om det är tufft.
Jag ska nog göra som när alkoholisten räknar nyktra dagar. Min 3:e "nyktra" dag. Har insett att man tappar allt förstånd när man lever med en alkoholist i aktivt missbruk. Distans leder ju till nykterhet för mig. Besattheten blir som en drog, även för mig.

Så min 3:e nyktra dag. Klapp på axeln.

Backen123: Det låter så befriande när du skriver att du inte är tyst längre. Tänkte ett tag att jag skulle skriva till en av hans kompisar men är glad att jag inte gjorde det. Känns som att ju mindre jag involverar mig desto lättare kommer jag vidare med mitt liv. <3

Känner också så, att jag ska få möjlighet till ett helt normalt liv några månader. Har läst lite i din tråd också. Så sorgligt när beroendesjukdomen gör dem så sjuka och personlighetförändrade. Lycka till med allt ditt! Kram

Du kan föreslå att ni har samarbetsamtal med stöd från soc. Då får ni prata igenom barnens umgänge, tider, regler osv.
Även barnen kan få bli intervjuade och lämna sina synpunkter.
Jag tror inte att den andre partnern kan neka till sådana samarbetssamtal.
Ett annat alternativ är att göra en orosanmälan, kring hur barnen har det hos honom, om det är en sån oro du har.
Så kontakta din kommun och be om stöd direkt, bättre att reda ut saker i tidigt skede och med hjälp av neutrala samtalspartners.
För ni kommer alltid vara föräldrar till samma barn.
Lycka till!! Jag tror på en sån lösning!

Ja, att bli medveten om sitt medberoende är första steget. Du får gärna skriva direkt i min tråd, så ser jag det direkt. Glad över dina tankar. Att bli en hel och stark människa själv måste vara fokus. Nu går vi omkring helt utmattade båda två
Jag lyssnar på medberoendepodden ibland, mycket bra där.
Det är också hoppfullt att hitta nån annan,som du, där läget har blivit bättre!
Jag vill våga tro på att det KAN förändras, men så poff kommer bakslag och jag bara orkar inte.
Det tar energi.
Önskar dej fortsatt lugn och ro i ert förhållande. ❣