Senaste kommentarerna i forumet

Att backa några steg låter klokt och du är ju klok. Nu har gjort rätt och ett nytt LVM är bra för honom OCH för dig ! Vet inte vad jag ska säga annat än att jag finns här och håller handen. Kram och godnatt

Säg till honom att om han inte respekterar din vilja till att i te ha kontakt så kommer du att polisanmääla.

Då har han ett val.
Fortsätter han,polisanmäl.
Väljer han att trots det kontakta dig,be om ytterligare hjälp från kvinnojour.

Jag trodde aldrig att mannen till mina barn skulle tappa kontrollen,men det gjorde han trots att han aldrig hade krökt ett hår på mitt huvud.
Han kunde ringa 30 ggr per dag och jag skulle ömsom dö.
Nästa gång älskade han mig över allt annat.

Var försiktig.

Bränslet börjar ta slut och motorn hackar känner jag.
Märker hur mycket energi det här tagit ifrån mig den sista veckan med all turbulens som har varit.
Ska försöka vila mellan varven och skaffa mer kraft.

Mannen blev hämtad av 2 polisbilar och inkörd igen...... Så denna veckan har de jobbat på att få ordning på abstinensen vilket tydligen varit svårt. Väldigt hög puls och svårt med balansen och att gå.
Imorgon får han nog mer reda på vad som kommer att hända sen då advokaten kommer. Han är på väg mot ny LVM och ringer och tjatar att jag ska ta tillbaka anmälan. Sjukt jobbigt när han inte förstår att det är för hans livs skull vi har gjort anmälan.
Fortfarande total förnekelse och vad finns det att säga. Han har druckit minst 70 cl sprit i 44 dagar i sträck, kropp och huvud håller inte för det så han behöver verkligen hjälp.

Jag försöker hålla distans men attans så svårt det är emellanåt när allt just nu kretsar kring honom. Hela familjen är stressade just nu men ändå lättade att han inte kan skada sig själv så längre och att vården får ta hand om det nu.

Ska försöka backa några steg och lugna ner mig lite, lägga honom åt sidan just nu.

Sov sött ?Azalea

... för du blir utsatt för känslomässig utpressning även om det kanske inte är hans avsikt. Du kan och ska inte ta ansvar för hans liv, det kan vara han själv göra. Det är så svårt och jag önskar dig att lycka till.
Blade Runner

Som står på dig. Jag tänker att du inte behöver fatta beslut idag eller imorgon. Att flytta därifrån är ett första bra steg och försök att bara fundera på vad du vill och lägg duktig flicka och hjälpa till i en annan skål med ”övriga känslor”. Om någon vecka kommer du vara klarare i tanken när den första chocken lagt sig. Jag skulle kunna tycka att om du bestämmer dig för att fortsätta med honom gör det på ”distans” till att börja med så att han får bevisa att han kan vara nykter. Om han inte klarar det behöver du och dottern iallafall inte vara mitt uppe i smeten och allt det jobbiga. Blir arg på hans syster som tyckte du var taskig, men förstår samtidigt att hon också vill sin bror väl.
Lycka till !!!
Blade Runner

Det är förstås olika. Vi är alla unika varelser. Vi har alla våra olika tid för insikter. Någon får den aldrig. Någon upplever den tidigt. Någon förändrar och någon är kvar.

Jag tror att om du inte är rädd för ditt ex så är det bättre att acceptera att det är som det är. En polisanmälan kan uppfattas som ett hot.

Det är bara du som vet vad som är riktigt. Varken din vän som är polis eller din pappa. Du vet.

Är du rädd? Eller besviken?

På att du inte upptäckte hans missbruk tidigare. Eller på att han valde missbruket före dig.

Något för dig att reflektera över. Hur du vill ha det.

Det triggar nog bara honom att fortsätta höra av sig, särskilt om du polisanmäler. Då blir det kanske en annan grej, som bara kan vara.

Men det är du som vet, ifall det behövs eller inte.

Ta hand om dig!

Tack ? jag mår bättre nu. Gjorde dock misstaget att inte prata alkoholvanor i helgen med honom ... Att sånt ska vara så jäkla svårt. ? Helt klart en spärr med det, typiskt medberoende-beteende har jag förstått.. ? Men blir så trött på mig själv. Börjar ju kännas så märkligt och frustrerande då saker och ting som hänt och händer i hans fylla sopas under mattan och man inte diskuterar dem! ...

Han hade en lugnare helg nu, vilket var skönt. Han ska ju ta en nykter period från september har han sagt (eget initiativ) så kanske han faktiskt nu i helgen jobbat med sig själv med att ta det lugnare. Nå, jag lär väl märka hur det går då vi gått in i september ..

Kram på dig. En dag i taget. ❤️

Jag har varit så tydlig jag bara kan, i flera veckor har jag sagt låt mig vara ifred, jag vill inte prata med dig......

Han ringer av o till o frågar om jag inte pratar med honom längre, ehhh... när jag åter är rak och tydlig så säger han -skämtar du eller.

Det har gått så långt att min vän som är polis säger åt mig att det är dags att polisanmäla för att han inte lämnar mig ifred...
Idag sa jag det till honom, när jag var dum och svarade i telefon.... han la på och skickar mess att det är inte alls vad jag sagt till honom, jag säger läs alla meddelanden här ovan igen!!!

Jag fattar han är knäckt, han dricker säkert en hel del, men det har blivit patetiskt och rent av obehagligt ibland...

Kommer han ge sig nån gång??

Du lyckas sammanfatt min strävan på ett otroligt fint sätt!
Det stämmer som du säger, och visst är det så att nu när jag själv först kommit till insikt och därefter kommit ur mitt eget beroende så vill jag ju se samma sak hos min man.
Ingen har heller släpat in mej på arenan utan min egen insikt och vilja har fått mogna fram under lång tid. Då blev det knappt jobbigt ens att avstå alkoholen.

Så, ja jag fortsätter att jobba med mitt förhållningssätt. Inte är det enkelt.
Men alla dagar är inte lika dåliga. Det försöker jag att ta vara på. Att även inse hur jag själv kan förändra, åtminstone mina egna val av att agera eller ignorera.
Tack för att du tog dej tid ?

Jag kommer från andra sidan, eller från samma sida som du egentligen. Det jag tänker när jag läser dina kloka inlägg är att du för två kamper, ett tvåfrontskrig. Du har lyckats med något som inte många klarat av, att inse dina svagheter och tagit tag i dem. När vi gör det börjar vi ofrånkomligen se liknande svagheter hos andra, och vill hjälpa dem, så som vi hjälpt oss själva.
Du är också medveten om att resan måste göras inifrån, man måste själv se att man behöver förändring och gå rakryggad in i den.
Min resa började, som mångas, i en vilja att vara till lags, med en utgångspunkt i skam och dåligt samvete. Det gjorde att jag byggde min nykterhet på andra, min hustru, drogterapeut osv. Jag föll.
I fallet insåg jag att det var för min skull jag behövde förändring, att jag förtjänade att slippa tillvaron i beroendets fängelse. Att jag inte ville längre. Efter det har jag gjort resan för mig själv, inte för mina barn, inte för min fru. Inte för mina föräldrar, mina syskon. När jag blev självisk i min strävan blev jag också en mer osjälvisk människa, och när jag tar hand om mig själv kan jag bättre ta hand om andra.

Nu blev det långt, och du kanske undrar vad det här har med dig att göra?
Det jag vill säga är att du gör helt rätt. Ta hand om dig själv, odla och vårda din nykterhet, odla och vårda din frid.
Om du vill står du bredvid din man. Du väljer. Om han vill ha din hjälp väljer du om du vill ge den. Det är storsint om du väljer att ge den, mer storsint än de som inte levt med missbruk kan förstå. Men, du väljer.
Jag avslutar med ett citat från Harry Potter som jag bär med mig:
”Men nu förstod han äntligen vad det var som Dumbledore hade försökt säga honom. Det handlade om skillnaden, tänkte han, mellan att släpas in på arenan för att tvingas kämpa till sista blodsdroppen och att själv gå in med högburet huvud. Somliga skulle kanske tycka att skillnaden var obetydlig, men Dumbledore visste – och det gör jag också, och det gjorde mina föräldrar med, tänkte Harry med en rysning av häftig stolthet – att den skillnaden betydde allt.”
Kramar!

Tack för dina ord. Han ringde idag, len och fin i rösten. Ville ha mer pengar. Jag sa att jag sänder för sista gången, har inga själv... Sände 500 kr. Han skulle ringa om 30 min när han var hemma igen. Inte ett ljud, 5 timmars snart. Känns bra att jag sagt det, nu är det slut med finansiering.

Känn konstigt,har sett honom förut som ett offer, offer av en tuff uppväxt, offer av vad andra människor gjort mot honom osv men idag... Han ljuger, manipulerar mig, tigger pengar... känner mig plötsligt utnyttjad till tusen...
Vad fn....
Just när jag skriver här ringer han, låg men nykter...Blir så irriterad när han ringer och släpar sig fram i rösten. Vill prata med sin fru, vill inte prata...Sa det och bad att han skulle ge mig space. Höras i morgon...

Bra med kompisen, han har friska ögon att se...plus att han informerar mig lite vad som händer.
Tröttiz, hur mår du?

Hej Azalea, jag har inte läst allt så noga. Men jag ser att du orosanmälde honom och att även pappan gjorde det. Bra gjort! Att köra bil 44 dagar i sträck, berusad. Det är inte klokt. Att inte heller polisen stoppat honom tidigare, men det är så här det är. I vårt samhälle. Jag hoppas att det finns en ängel som ser vad du gör. Jag ska be universum vaka över dig och hjälpa dig så du får lite sinnesro. Du gör en insats för någon annan, som nu får änglavakt och inte riskerar att råka ut för din ex make, genom att du agerar. Jag kan inte säga det nog med gånger. Bra gjort! Ta hand om dig, på alla sätt och vila nu när han är inlåst. En stund i alla fall. Sen ute och som vanligt igen. Men då kanske inte änglavakten är där, eller ditt engagemang. För du har rätt att leva ditt liv. Som du vill! Kram

Men inte är det enkelt.
Samma eviga mönster från maken. 1 dunk vin ons-tors. Ny dunk + flaska fredag. Då vill han bjuda. Dela en flaska. God middag med dålig stämning hur jag än försöker att parera.
Avslutas med att HAN går från bordet.
Ja, jag får helt enkelt tacka nej till att dela 1 flaska vin.
Han har inte bjudit på vin såhär på ett par år. Utan bara köpt till sej själv. Plötsligt generös ( nåja, det har sitt pris)
Jag sitter ju pliktskyldigt kvar medans han drar igång....
Hör att han är misstänksam emot mej.
Tror att jag vill ont.
Han nergör mej totalt, som en som " tar sej tid att känna efter och vara sjuk"
( min sjukdom är verifierad)
Han måste minsann se till att jobba.
Jag svarar inte emot.
Jag ber bara om att inte ta den diskussionen nu vid middagen när vi ska " ha trevligt "
Nu när jag skriver det här....tänker jag VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!!?

Mina försök att gå framåt, söka stöd i vården, driva min egen kamp mot att må lite bättre..blir ju FÖRLÖJLIGAD

Först, SKÅL för dina framsteg!
( jag fick ett JA från vården )
Sen kom resten....

Jag fattar ingenting? Vart har mannen jag älskade tagit vägen?

Här finns en synisk , sarkastisk, elak människa som jag vill slippa se!
Var ä den andre? Jag blir också lite rädd. Jag tänkte att jag skulle hålla ut, låta honom " hålla på" utan att knäcka mej.

Nu har jag även börjat med personligt anhörigstöd för medberoende som kommunen erbjuder. Någon måste hjälpa mej att se detta utifrån.
Jag vill bara inte...det skrämmer mej så oerhört att mitt/vårt liv ska braka samman.
Men kanske har det redan gjort det.
Små stunder av egen kraft kommer ibland, då tänker jag: jag sk leva MITT liv. Jag ska fortsätta att vara utåtriktad trots vår galna tid. Hitta andra sätt att möta människor. Hösten och vintern skrämmer mej. Då snävas friheten i naturen in och kylan kommer.

Jag som i min enfald tänkt, ja men då har vi kommit in i en bättre period i vårt äktenskap. Men, uppriktigt sagt, går det inte bara utför...?
Jag dokumenterar här, för att inte sedan glömma. Oavsett hur det blir, det som händer mej nu kommer jag fortsatt att få bära.

Imorgon tänker jag träffa en nära vän.
Jag fortsätter att sova i gäststugan. Men jag har varit feg, inte sagt att jag ligger här för att han är full. Utan jag har sagt att det är för att han ska få sova ostört utan mina snarkningar.
Frågan är vem som snarkat mest....

Hej! Jag har en dotter som haft svåra alkoholproblem och psykiatriska problem mm i 6-7 år nu allt började med fel kille. Hon har varit på flera LVM om flera behandlingshem. Nu verkade som hon har blivit bättre, hon mår bättre o börjat plugga när hon är på behandlingshem o klarar det bra. Hon är extremt smart med. Men vi har legat mycket lågt och inte kommit med kommentarer eller tips o råd utan helt enkelt mycket neutrala. Men nu börjar hon gå in in samma destruktiva beteende igen att ragga ny kille för hon kan inte vara själv och så har hon någonstans att flytta när hon kommer därifrån. Troligtvis ingen dålig kille men att fortsätta och hålla på med destruktivt beteende och inte kunna vara själv och klara sig själv är ju tyvärr ett riktigt bakslag. När jag frågade henne när hon börjar dejta så var svaret att nej det var inget seriöst för det var hon inte redo för o nu tre veckor senare så är hon så förbannat redo. Enl henne så tycker personalen att det är bra att hon börja dejta igen. Ja för att hon väljer att berätta vad hon vill o inte har förstått att det år så hon gör varje gång o det slutar aldrig bra. Nu blev jag orolig och irriterad och sa till henne vad jag tyckte att hon skulle prioritera sig själv först och bli mycket stabilare och kan klara av vad den nye säger om han skulle säga något mindre bra en dag och att hon kan ta det allt detta innan hon träffar någon igen (varit nykter i 5 månader) Och ta vara på tiden ordentligt på behandlingshemmet o vad händer jo hon blir skitsur och vill inte prata med mig o säger att hon är ledsen för att jag inte tycker som hon o kan acceptera det. Det handlar om ren omtanke om henne. Detta är ett tydligt tecken på att jag har rätt att hon inte kan ta att någon säger något till henne. Idag vet ja fint hur det är hon kanske sitter o super där nu och skyller på mig. Ärligt talat jag är så less på allt detta efter så många år. Ska man inte få uttrycka att man är orolig över hennes beteende? Och lovar att hon sitter o smutskastar mig inför personalen som hon brukar göra om hur dum jag är. Vad ska jag göra? Tips? Ge upp? Själv mår jag inte bra och är nära utmattning. Vill jättegärna få tips. Ha en trevlig helg.

Tänk va bra dom är på att ljuga och gömma burkarna men vi som bor ihop med dessa. Men vi lär oss att leta och vi hittar dessa gömställen väldigt bra. Hittade ett nytt idag. Skulle slänga sopor i soptunnan och brevid den står det en tvättmaskin som ska till tippen men där låg det en påse med burkar. Har faktiskt varit två lugna helger nu så då är det väl dags för en helg med öl. Önskar till söndag kväll, jag jobbar även denna helg så då vet man ju vad man kommer hem till??.

Sänd inga pengar.. Lätt hänt att man i medberoendet gör det. Troligen hade jag själv gjort det. ? Skönt att du haft kontakt med anhörigstödet.

Fint att du kommit fram till att prata med honom enbart då han är nykter. För att du inte far mer illa, tror jag det är bra att sätta sådana gränser .. Fastän det säkerligen känns tufft. Men, som sagt, man är ingen robot som orkar med vad som helst.

Jag upplever det bra att du har kontakt med kompisen hans, nånstans tror jag att du kan få stöd av honom fastän han kanske inte direkt kan påverka ditt mående.

Kram på dig. ?

Han kanske inte klarar av att släppa in. Han är bara väntar. Jobbigt för dig att vara i sådan tystnad och barn känner atmosfärer fast de inte sätter ord på det. Kan du komma ur det på något sätt. Skriv ett brev till honom kanske? Spela in?
Fråga tre konkreta frågor och lyssna på svaren och kom inte med en motfråga... Svårt. Ännu svårare när man är arg och besviken.
Att tiga leder nog ingenstans mer än att det blir en omöjlig och tryckande situation för er alla tre... kan ni ta hjälp utifrån?
Tänker på dig, verkligen. Stor kram

Nykter i fyra dagar...Planer, ödmjukhet, sorg och lite jävlar anamma...Skulle åka och skriva in sig för någon sorts försäkring idag. Pratade med kompisen i går som har helt andra glasögon på än vad jag har. Han ser fullblodsalkoholisten men vet att det finns en fin människa där med. han har gjort samma resa med sin bror så ...luttrad är väl ordet. Jag kände ett litet hopp tändas. Tänker att kanske, kanske... Sände pengar, inte mycket men så han kunde köpa biljetter osv. Kompisen sa: sänd inga pengar, rädda honom inte. Mitt dumma nöt, tänkte jag men nu får vi se... I dag vid 12 var han ok, idag vid 15 i sängen igen, tror inte han var nykter...Jag mår inte bra, ska sova...kl 15...

Nu sänder jag inga mer pengar.
Nu pratar jag inte med honom om han inte är helt nykter.

Har ringt kommunens anhörigstöd, hon bokade in mig till en kvinna jag gått kurs med och haft kontakt med i andra ärenden, känns sådär....Hon är duktig men ...ingen vet om detta, alla tror vi lever tillsammans och att allt är frid och fröjd. Utom på hans sida då.... Skrev ett kort messenger meddelande till systern hans, hon svarade bara med en ledsen gubbe.
Kram på er därute!

Skönt att få vila från kampen läser jag, du får lite sinnesro, lite som jag nu. Och jag har också kompassen ställd efter barnen, är vi i balans då är det ett tecken på att det är bra. Blev glad att höra ifrån dig, och känner som du att det är tufft att läsa om hur många har det, att det väcker mycket men samtidigt en viktig påminnelse som provocerade så från början att man kan bara jobba med sig själv, att hitta sitt sätt att förhålla sig, var sak har sin tid ❤

Tack för att ni delar med er. Det har nu gått 7 dagar sedan jag fick veta. 6 dagar sedan jag såg honom i ögonen eller ens pratade med honom ordentligt(skrek, grät och svor). Ändå har vi befunnit oss i samma lilla lägenhet med ett barn med få undantag från då han varit på vårdbesök eller då jag varit ute med barnet. Barnet har all fokus såklart. Men det svider och gör så ont att han inte fegar och inte talar med mig. Att han inte ens försöker rädda upp? Jag är så fruktansvärt ledsen. Han försöker vara som vanligt. Ignorerar min tystnad. Skrattar till åt någon roligt han läser. Hur kan han ens?? Min värld har gått under och jag känner mig så jävla ensam i detta nu när han inte ens släpper in mig i sina känslor. Inte förklarar eller försöker. Vad är det ens vi gör? Vad väntar jag på?

Tack gros19. Bra med frågorna och håller med dig, det svindlar nästan när man tänker så. Men känns bra att man som du skriver att man får träna sig fram. Senaste utryckningen var i måndags natt och jag känner I efterhand att jag svarar: ja, nej och nej på de frågorna. Känner precis som du angående att rädda liv. Där måste något kalibreras för hittills så har de ju inte gjort allvar av det utan jag vet att det är delvis spel för att komma åt resurser, läs starka mediciner på kontrollerad avdelning, för att hantera avtändningen efter en suparperiod. Samtidigt är jag ju lika rädd för avtändningen som de själva pga depression, skam och förtvivlan som i sin tur gör att de tar tag i saken och avslutar allt. Måste hitta ett förhållningssätt som funkar för mig och oss här.

Hej Ragna. Sorgegruppen var fantastisk . Man bär på så mycket sorg, ilska m.m. och det går åt mycket energi att hantera det.

I det sorgebearbetningsprogram jag genomgick sörjde vi båda döda personer, men även de som lever t.ex min son men även andra som finns i mitt liv. Man valde själv vilka personer som var viktiga, men det allra viktigaste och det som kändes mest befriande var att sörja det som inte blev som man önskat t.ex. ett missbrukande barn. Vi vill ju alla att våra barn ska bli självständiga och kunna skapa sig ett liv dom är tillfreds med och att kunna ta vara på sina talanger och resutser. Alla förväntningar som inte infriades bearbetade man i programmet.

Vi skrev långa brev till personerna det gällde och varje brev jobbade man med under ett par veckor. Breven lästse sedan upp i gruppen. Det brev jag skrev till min son var så plågsamt att läsa upp så jag trodde inte jag skulke klara det, men det gick. Efter uppläsningen eldade vi tillsammans upp våra brev och därefter började man med en ny person. Idag minns jag självfaloet allt som hänt under åren, men det är inte längre laddat med känslor, en fantastisk befrielse.

Jag genomgick programmet på Rönneholms slott genom Nämndemansgården. Kanske bor du inte i närheten och då kan kanske dom hänvisa dig till något liknande i dina hemtrakter. Ring och fråga dom är väldigt tillmötesgående. Vi träffades en kväll varannan vecka så det får ju inte vara för långt iväg. Jag kan verkligen rekomendera det.

Förmodar det är ganska lugnt med din dotter just nu. Min son är ju drogfri och kämpar med sina psykiska problem. Var inlagd på psykiatrin ett par dagar, men både han och jag tror att allt blir bra till slut.❤

Hej, jag blev så intresserad av det där om att du varit med i en sorggrupp för att bearbeta sorgen över din (levande) sons beroendesjukdom. Har kikat runt lite men de flesta sorggrupper verkar ju vända sig till anhöriga till avlidna. Var det en sådan du var med i, eller hittade du någon specielll, "bredare" för sorg över huvud taget, eller kanske till och med specifikt för anhöriga till beroende? Jättetacksam för tips. Kram och hoppas att det fortfarande går bra för din son.

Tack för tips, som sagt!

Tack Backen, jag läser en del här men har tagit paus i skrivandet. Jag och dottern har haft en ok sommar, tillsammans med maken. Jag är verkligen rådvill och funderar mycket på vad jag ska göra. Men tänker att detta får ta den tid det tar, en dag kommer jag att vara redo att lämna. Att prata med en alkoholist är omöjligt, det går inte att nå fram förrän alkoholisten kapitulerar. Men min beroendeperson har inte kapitulerat utan säger att han har kontroll. Han har haft några få dåliga dagar de sista månaderna, men jag vill att de dagrna ska vara 0 - när han blir elak och demonen kommer fram och allt blir mitt fel! Jag hatar den personen! Han har dragit ner på drickandet vilket är skönt men han är inte fri och det märks. Dottern mår bra nu och har inte drabbats när han varit full.

Mina tankar är hur vill jag leva och har då kommit fram till att det inte är så här, det finns så mycket som jag saknar hos mannen jag lever med. Finns också så mycket bagage med psykisk misshandel som han totalt förnekar - på nåt vis är det också mitt fel efetrsom jag inte är perfekt. Kan verkligen känna igen mig i så många historier här inne, alkoholistens hjärna blir verkligen kidnappade och får till stor del samma typ av hjärna. Blir så ledsen över vad alkohol ställer till med. Det finns också så oerhört mycket som jag vill ha i detta, när han är nykter är det oftast bra. Fint hus som jag pysslar och fixar med, härlig trädgård som jag planerar - saker att äta som bär och vackra blommor och buskar med mysiga sittplatser, troligen en liten damm. En dotter som trivs och mår bra. En husbil för semester och helgutflykter. Ett område jag trivs i. Ja, just nu är det mer bra än dåligt så då stannar jag och njuter av det. Hade en tjejkväll i veckan och dryftade livet och fick många bra insikter med mig. Det bästa var, ibland måste det få ta tid. Om det inte blir som jag vill ha det att drickandet eskalerar kommer jag att fatta kraft och mod till att lämna. Men jag är inte där just nu,