Senaste kommentarerna i forumet

Jag är tillsammans med en kille som är beroende. Han håller med om det. Iallafall när vi är vänner. Han äter Antabus tre gånger i veckan och skickar film när han tar den.Jag har dock kommit på honom att han druckit ändå. Först nekar han. Men ” erkänner” alltid efter ett tag.
Jag tror verkligen han vill sluta. Och jag vet att han kämpar. Men jag är orolig att han faktiskt inte kan. Vad kan jag göra?Han vet att jag behöver en period när han inte dricker alls för att jag ska känna mig säker. Vi har haft en härlig helg tillsammans nu. Idag ska han ta Antabus och skicka film. Det kommer han säkert göra. Men om han ändå dricker nån öl vet jag inte och jag får inte reda på det heller. Det suger verkligen att min tillit är borta. Hur ska jag få tillbaka den?
Jag har sagt att om vi ska fortsätta tillsammans så måste vi prata med någon. Han har gått med på det.
Jag går alltid runt och är orolig när vi inte ses. Vi bor inte i samma stad. Jag pusslar hela tiden för att vi ska kunna ses så ofta det går. Men det känns som att det hänger på mig. Att om vi inte ses någon dag. Som Idag då.Då är risken att han dricker och går bakom ryggen på mig.
Det senaste året har han ljugit så mycket.
Ska jag säga till honom att jag inte vill ses förren han bestämt sig om han kan ge mig det jag behöver?
Jag tror han då kommer säga att han har bestämt sig för det. Det har han sagt 100 gånger tidigare. Men inte klarat att hålla det.
Han tycker jag straffar honom när han ljugit eftersom att jag ställer in träffar med honom då.
Han tycker lixom det blir lättare för honom om jag inte är så hård.
Men han får vara utan mig när han druckit och ljugit. Vilket gör att han mår ännu sämre och antagligen dricker mer.
Hur vet jag om han ändrar sitt beteende och verkligen slutar dricka för ett tag.
Känns alltid olustigt när vi säger Hej då och inte kan ses. Som idag.

Min man har också försvunnit i dagar, jag har reagerat så starkt med oro, lever han, varför gör han såhär, om man älskar nån så gör man inte så här, och så lite ilska på det för att till slut falla in i att jag kryper, hjälper. Försök att hitta nån att prata med, uttryck dina känslor, ilska och skit måste ut. Jag har inte hållit tillbaka något för att skydda mannen, men även uttryckt att jag är medveten om att det är sjukdomen. Känner du nån som kan kolla till honom, ibland räcker det med att få veta att dom lever.

Har ångest efter att jag inte hört ett ljud på några dagar. Sista gången så var han så borta i det blå att jag är rädd att han hamnat i en psykos eller liknande. Funderar över varför det är så svårt att släppa och kommer fram till att det inte är så konstigt egentligen, det är en person som inte är vid sina sinnes fulla bruk och egentligen förgiftar sig så pass mycket att han svävar mellan liv och död.

Maktlösheten är svårast att hantera. Jag låter dagarna gå och tar dag för dag. På onsdag börjar jag på ett nytt jobb och det känns både skrämmande och bra. Jag känner mig rädd denna gång för på något sätt känner jag på mig att det är annorlunda.

Fördriver tiden med att tvätta, städa och rensa ut allt gammalt i lägenheten. Under en tid nu så har vi pratat om att flytta ihop och nästan bott ihop men jag har bestämt mig för att inte flytta någonstans det närmaste halvåret. Jag ska ägna mig åt att göra lägenheten mysig och fin.

Urs jag har sån konstig känsla den här gången. Jag vet inte ens om jag hoppas på total tystnad eller att han ringer.

Vilket liv!

Ja, kanske jag ska ge mindfulnessen en till chans. Gått på två kurser. En i vården och en på aleris. Men kanske jag inte riktigt förstod vad jag skulle ha det till, förutom att det är skönt att vara i nuet. Särskilt när man är i någon vacker natur eller i stunder man vill ta in. Men om man ska sova, då ska man ju faktiskt vara i nuet och inte tänka på något annat. Så jag kollar in det programmet!

Kroppsscanning med rumpan på underlaget, känna kroppsdelar osv har jag faktiskt tänkt jag skulle testa när jag lägger mig. Har jag gjort det på någon andningskurs. Ska prova det när jag lagt mig istället.

Älskar din lista på grejer du gör för att somna. Jag gör ganska många av dom. Samma sovtider, bara koffein på morgonen, motionerar mm. Under våren sov jag faktiskt ganska bra och behövde nästan aldrig ta sömnmedicin. Men i juni när jag fick ta ett annat jobb eftersom det inte var så mycket att göra på mitt vanliga jobb, pga coronan. Så nu när jag måste gå upp 5.15 så har det blivit knas igen. Dessutom spökar säkert nya killen också. Eller åtminstone gjorde. Jag har ju honom nu. Men ditt tips på att säga ifrån till det som inte känns bra under dagen låter bra. Inte grubbla på sådant när man ska sova. Vara färdig i tankarna så långt man kan, innan man går och lägger sig.

Nu när jag läst mycket här och förstått att dom flesta av dom som dricker inte mår bra, så försökte jag i fredags prata med en av dom andra killarna här som också dricker. Han känns så snäll och fin och borde verkligen göra något annat än att sitta på puben och dricka. Vi pratade mycket och länge. Försökte dra ur det ena och det andra varför han mår dåligt. Han var redan lite i processen att han måste lägga ner, då han varit ledig under sommaren och snart måste tillbaka till jobbet. I lördags lade han ner. Hoppas att han fixar det, själv eller om han uppsökt någon avgiftning. Håller tummarna iaf. Han sa också på slutet att jag inte borde ha pratat med honom, utan med min kille istället, för att han inte heller mår bra.

Jag hamnar sällan i konflikter så det är sällan sådant.

Älskar att inte du heller tar skit.

Kan skriva mer sen. Lite dålig sömn inatt ha ha

Hoppas du hade en bra helg och har en fin dag!

Stor kram!

Han blev dömd till 6 månader och åkte in i januari.
Måste säga att det var väldigt bra för oss anhöriga samtidigt som för honom.
Alla fick en återhämtning och fick vila under den tiden när vi kunde släppa allt ett tag.
Det var skönt att han blev omhändertagen och andra fick ta över ett tag.
Passa på att vila och ta hand om dig nu så du blir starkare.
Kram Azalea?

Men man ska ju inte sluta att förvånas över människor, tänker på dottern. Hoppas verkligen att hon tänker om, kanske blev hon chockad? Inte förstått allvaret. Men så otroligt bra gjort av dig, att kliva av

Tack för stödet och detsamma. Skönt att höra att du tar makten över ditt liv tillbaka. Blir alldeles chockad när jag tänker på hur mycket jag anpassat mig och hur lite mina gränser respekterats.
Ingen blir frisk av att man blir en del av det sjuka kring de. <3

Det har jag varit med om själv som du beskriver. Att man får bära ansvaret för att A rasar. Jag vill säga bra gjort av dig att göra val utifrån dina behov. Det är sanslöst hur mycket som läggs på våra axlar som anhörig.
Om dottern vill så kan ju hon stanna och bo hos sin sjuka pappa. Jag känner med med och förstår din ilska.

Hej och tack för råden!
Speciellt det om listan om hur ett förhållande ska vara och hur min framtid ska se ut!
Jag har nog börjat lite att försöka se tydligt hur det ser ut med denne man och det blir tyvärr bara värre för var vecka.
Jag har börjat lite smått med att genomföra det jag vill göra men det är svårt när man kommer hem och man blir förhörd.
Jag ska börja träna på att försöka se vad jag verkligen vill nu tänkte jag.
Tack igen!
Kram Lomalu

Hej och tack för dina råd!
Jag har nu tillbringat en vecka med denna man som återigen visat plötslig aggressivitet när jag bad honom dricka mindre. Jag har observerat hans beteende och tagit egna beslut och inte avstått från att göra saker själv då han inte kan delta p g a att han måste sova ruset av sig m m det kändes skönt men han har även blivit mer tydlig med att han inte gillar att jag gör saker själv så ditt råd att ta kontakt och hjälp av kvinnofridslinjen är jag tacksam för.
Jag är glad att kunna få skriva om detta då det känns bättre när man skrivit av sig.
Lomalu

Hans dotter ringde nyss och sa att det var dåligt skött av mig att bara lämna honom... jag har pratat med honom varje dag och han är vuxen...

O nu kommer dem socanmäla för att han blev inlagd idag och jag och min dotter är skrivna där... har redan adressändrat dock... blev så arg

Styrka i din text, häftigt att läsa, bra där ❤ jag tror på snabbare återhämtning om man står upp för sig själv, med att nu räcker det. Jag vet också din känsla, det är inte lätt men jag drog i väg till stugan i helgen, umgåtts med folk haft det härligt, börja snickra så lätt och så till mannen i fredags att du är inte inräknad att följa med

Fortfarande "lite lugnare"?

Tack Ragna! Han kom precis dit och ringde därifrån. Mkt ångest och i början väldigt låst! Lider med honom samtidigt som jag känner mig så lugn att han inte är ute och far här hemma och drogar. Hoppas verkligen detta leder till nåt gott!
Längtar efter att kunna leva lite normalt utan all oro som tagit över allt den senaste tiden!

Fina Azalea. Ja det är svårt att tappa kontrollen och att inte hjälpa. Men som du skriver, vi kan inget göra.
Får påminna mig om hela tiden att välja mig. Både vad det gäller mitt ex, men också i andra sammanhang så tränar jag på att inte hjälpa när inte någon frågat om hjälpen.
Och man blir ju ledsen många gånger. För man älskade ju den här personen, fast man nu ser att det inte är samma person.
Ja vägen är lång och krokig, men det går. Och vi tar tillbaka våra liv.
Nu och för alltid?

Hej Bestemor,
Det är aldrig ditt fel eller skuld att din anhörige väljer att dricka! Så svårt att förstå, jag vet, men du måste intala dig själv att det inte handlar om dig! Det är hans beroendehjärna som får honom till hans felaktiga beslut.
Försök att tänka på dig själv först och göra saker som du mår bra av! Jag vet att det är svårt, men en bra metafor jag ofta tänkt på...att ta på dig syremasken först innan du ska försöka rädda din nästa.
Vad mår du bra av att göra? Promenad, gå ut i naturen? Prata med någon utomstående? Våga ta nya steg och beslut! Det är ditt liv och du måste tänka på dig själv först innan du försöker rädda andra! Om du mår bra kommer det till slut att smitta av sig på din omgivning. Hoppas att din tid kommer och att du snart kommer att känna att du tar dig ur ditt medberoende sakta men säkert!

Kram och ta hand om dig ?

Hej,
Skönt att höra att din anhörige varit nykter så pass länge ändå. Märkte på min egna man och hört av hans behandlare, att det tar lång tid innan hjärnan återhämtat sig. De har trots allt druckit under lång tid innan de går in i behandling. Tydligen påverkar denna sjukdom väldigt mycket på hjärnan. Jag märker t ex av att min man ofta bli trött, men det blir bättre och bättre allt eftersom tiden får gå och att han får tid på sig. Han vill allt oftare t ex att vi ska ta promenader tillsammans och tar initiativ som inte hänt på flera år.
Förr, när han inte var sig själv, försökte jag tänka att det är hans "beroendehjärna" som pratar nu. Det har hjälpt mig något i allt elände.

Hur gamla barn har du nu och har du fått dem till Alanon? Känns det som att du får hjälp via dem? Tror det är viktigt att de får egen hjälp och att de kan prata med någon utomstående.

Styrkekramar och ta hand om dig!

...att detta kommer att leda till något gott för din son, och att du själv får en andhämtningspaus. Din kontakt med stället, och Gros19:s erfarenheter låter betryggande. Förstår verkligen de dubbla känslorna men det verkar ju helt klart att detta är nödvändigt nu, han behöver en längre drogfrihet för att komma ur det akuta tillståndet med abstinens. Håller tummarna och tänker på er!

Tack för era svar, det känns så värmande och stöttande i allt kaos!

Ullabulla: Tack för ditt svar, det betyder så mycket med råd av er just nu. Ja, jag hoppade över Al-anon i veckan men ska nog vara med på onlinemötet imorgon. Precis som du skriver så är det viktigt att förnuftet är närvarande, jag inser att jag tappat det helt och hållet med honom. Jag läser och läser, lyssnar på medberoendepodd när jag är ute och det är så givande. Inser att det är viktigt att ta sig tid för reflektion.

Självomhändertagande: Känner igen det där med att pröva göra slut men de ger sig inte. Det är som om de lever i sitt egna huvud och har en ständig dialog med sig själva så det går liksom inte in vad man försöker säga. Psykiatrin vill jag aldrig någonsin söka hjälp hos igen men jag kommer fortsätta med Al-anon för att jag behöver se mitt mönster och kanske någon terapeut/psykolog att prata med under en tid.

Vaknade upp imorse och kände mig lugn och utvilad. Började tänka på att det vore roligt att göra om hemma och göra det snyggt och mysigt, vill resa mer. Det gjorde mig så glad att känna så för jag har inte känt det på väldigt länge, att se framemot och vilja göra saker för bara mig.
Helgen har varit ett rent helvete. SMS där jag blir anklagad för att vara anledningen till ett återfall, SMS om att han hittat en ny kvinna, SMS om hur hemsk jag är och elak, hämtat mina saker som stått i en trappuppgång.etc.
Igår skrev jag i det sista SMS till honom att jag inte vill att han kontaktar mig mer och att jag kommer att polisanmäla honom för ofredande om han fortsätter och att jag menar allvar. Det fick tyst på honom och tyst sedan dess har det varit.
Hela helgen har gått åt att titta på telefonen, vara sårad och arg och samtidigt orolig.
Var vaken inatt och började bli irriterad över hela alltet, tänkte att jag ska ge mig min upprättelse och bestämde mig för det. Han har utsatt mig för så mycket oro, ovisshet, ledsamhet och rädsla utan att ta ansvar för det, gett mig så många löften och går runt i hans jävla bubbla där han tycker sig ha rätt till det här för att sedan tycka synd om sig själv. Och här står man nedbruten, tomhänt, sårad, lurad och ska klara sig själv; nej, jag har bestämt mig för att ge mig själv den upprättelsen som jag aldrig fick och det kommer han bli varse. Jag är rätt fredlig av mig och ganska empatisk så det blir givetvis inom lagens ramar men makt över mig ska jag ha själv.

Ska under dagen handla ljus och god mat, sedan planera för hur jag kan göra det fint hemma hos mig. Jag inser att det är en process men är så tacksam för att vakna med lugn och hopp, iallafall en morgon.

Önskar er en fin och hoppfull söndag! Kram

Tack för dina peppande ord, Skrållan❤behövde höra dom idag då jag känner mig lite tilltufsad.
Jag vet att jag är snäll, empatisk, omhändertagande men det finns också en liten del styrka och jäkla anamma någonstans som jag måste plocka fram nu igen.

Denna helgen har varit fylld av sms som faktiskt gjort mig rädd, rädd för vad han kommer att göra, rädd för den ilska han visar och känslan av att han är någon annan och inte den jag gifte mig med.

Han som jag hade så roligt med och dom var min allra bästa vän i 25 år är borta. Idag känner jag bara sorg över att den personen har försvunnit.
Det är tungt att vara bredvid och inte kunna påverka någonting utan bara se förändringen.
Så idag jag sörjer jag men är också lite rädd och orolig över framtiden.

För att släppa taget lite lämnar jag telefonen hemma och åker iväg och ska rensa ogräs i rabatterna hos en släkting hus. Bra rekreation att gräva och rensa och låta tankarna flyta iväg.
Imorgon blir det jobba igen och det är också en bra distraktion.

Kram Azalea?

Vilken kamp du för, vilken kamp vi alla här utkämpar. Som du säger, så lätt att falla tillbaka i djävulsdansen. Så lätt att tycka synd om, att vilja hjälpa, att om han bara.......
Var och en bestämmer över sitt liv. Vi kan inte, även om vi vill, leva någon annans liv. Och vi kan inte rädda någon som inte vill.
Har haft så svårt att förstå att jag inte kan påverka mitt ex. Att jag inte kan säga att han ska sluta dricka. Det kan han bara själv.
Jag, vi här måste leva våra egna liv.
Det är så lätt att tro att man ska må bra fort. Men det tar tid att släppa ett liv som man levt ihop med någon som dricker. Och det får ta tid. Jag känner att jag återtar mitt liv undan för undan.
Det kommer du också göra Azalea. I det du skriver så förstår jag att du har styrkan. Det känns kanske inte så, men du kommer klara det här och du kommer gå stark ur allt detta.

Efter att jag levt med mitt missbrukande ex i nästan 9 år och jag väntade en kväll på att han skulle komma hem, vilket jag väntat i många år. Jag förbjöd honom att köpa hem alkohol. Så han drack på krogen. Sen tog pengarna slut. De pengar hans far skickade honom. Hans egna pengar tog slut långt innan dess. Och han hade en mycket god ekonomi när vi träffades. Jag såg hur mycket han betalade i ett par år. Sen när han inte kunde betala längre då fick jag notan. Och jag fick en chock och jag betalade. Ett par gånger. Under ett par år. Jag betalade när jag fyllde år och vi firade på restaurang. Jag betalade när han fyllde år på restaurang. Det var inte maten som var dyr. Det var alkoholen. Trots att han lovade båda gångerna att inte dricka. Jag lät mig luras om och om igen. Sen slutade jag att gå ut och fira min och hans födelsedag.
Jag minns den där kvällen som han kom hem väldigt sent och jag kände att jag inte orkade. Jag prövade göra slut, men det gick inte bra. Han vägrade lämna mig. Varje gång jag prövade göra slut. Och det är många gånger jag prövade göra slut. Säkert 100 gånger. Jag kände då att jag inte ville leva. Och jag tänkte att det är lika bra att jag hoppar ut genom fönstret. Men jag var inte deprimerad. Jag kände mig fången. Och visste inte hur jag skulle bli fri.

Den kvällen avgjorde allt. Jag ville leva och valde att leva vidare, men jag behövde hjälp och jag började att fråga om hjälp av fel människa. Hans far, som har arbetat med utslagna inom missbruk. Jag ringde och sa att hans son kan inte bo hos mig längre, men han valde att ringa sin son och ställa honom frågan "har du alkoholproblem" och sonen, mitt ex sa nej.

Jag kvädes, men detta gjorde också att jag fick en kraft att ta mig UT ur denna misär. Det finns läkare inom familjen, lika gammal som jag och jag undrade verkligen hur det stod till här. Med Hippokrates ed "läkareden" och allt. Kanske det är andra regler när en utbildat sig i ett grannland. Jag har inte kolla upp detta.

I alla fall.

Jag kämpade och hade ett driv att ta mig igenom detta och få hjälp att få honom att flytta. För jag kunde inte kasta ut honom. Då. Det tog mig 2 år att få hjälp av en professionell psykolog. Att hitta en bra AT-läkare som skrev remiss, väntade i 8 månader på första tiden och efter ytterligare 8 månader så ville han flytta då jag lärt mig hålla fast vid alla mina regler och gränssättningar. Psykologen gav mig verktyg att ta hand om mig och att förstå hur illa jag hade det. Jag förstod hur nära jag var att själv avsluta mitt liv, enbart för att jag inte hade stöd av någon innan jag träffade denna psykolog. Det är tack vare en vän som är insatt i vad som ingår i en läkares uppdrag som jag sökte på egen hand. Annars så har jag haft ett slag livsuppehållande stöd inom psykiatrin, men det duger väl inte att ha som liv!?

Det gör mig lite förbannad idag att det var så. Därför skriver jag nu. Jag har sovit i 2 h. Vaknade och behövde kissa. Loggar in här av rutin. Ville skriva nu. Känns viktigt att dela. Idag lever jag mitt liv. Han flyttade ut för 2,5 år sedan.

Idag skulle jag klara att kasta ut en människa. Men. Det kommer dröja innan jag släpper in en människa på det viset igen. Om jag ens ska leva med en man igen. Under samma tak. Det får framtiden visa. Om jag någonsin blir redo för det. Igen.

"Att jag någonstans blivit sjuk själv i hela den här processen för att det upptar mitt liv. Jag har kommit till en återvändsgränd och är på väg att bli nedbruten av mitt beroende av alkoholisten."

Ta det på allvar och sök professionell hjälp!

Åkte dit och hämtade lite av dotterns saker... han visste när jag skulle komma.... han var full!! Han nekade och nekade... tänk om han fattade att hade han varit ärlig med sin sjukdom hade saken kanske varit annorlunda....
Nu sitter han hjälplös och vill att någon annan ska lösa saken, beroendeenheten har tre månaders väntetid, vad han ska göra under tiden vet han inte och verkar mer tycka att det nu är deras fel att han dricker eftersom dem inte hjälper honom....

Han säger att han vill ju bara att jag ska vara vid hans sida hela tiden, att han älskar mig etc etc... svänger till att med dimmig syn säga -det är kört nu va?

Psykologen sa häromdagen att det är ok att bara låta saken vara en stund, att få landa lite själv.... nu handlar det mer om att packa ihop utan för mkt gråt och skuldkänslor för att han mår så dåligt.

Det är verkligen en lång väg för att lära sig att inte vara medberoende. Jag är inte där än, det märker jag men jag får vara nöjd med mig själv de gånger jag lyckas ta ett steg tillbaka.

Du har fört en lång strid med både dig själv för att komma i fas med bipolariteten och mediciner samtidigt som du fick jobba med medberoendet.
Så nöjd du ska vara med dig själv att du har kommit så långt.
Det är som att lära kroppen och huvudet en helt ny livsstil och det tar ett tag att vänja sig.

Jag har ännu länge kvar och känner en stress inför hösten hur jobbig den kommer att bli.
Men har tänkt mig att till nyår 2021 då ska jag förhoppningsvis klättrat igenom den djungel och snårskog som väntar.
Men som Blade Runner en gång skrev: Borra ner fötterna i jorden och titta mot horisonten.
Vad som sen väntar där återgår att se men det borde bli så mycket bättre än det liv jag haft under dessa åren.
Jag får ge mig till tåls och se hur det blir.

Så himla lätt att snurra in i djävulsdansen och man behöver påminnas om att tacka nej till den för uppbjuden blir man ofta....

Jag höll på att tappa det idag efter en stor mängd elaka och hemska sms, det högg direkt tag i mig efter de första 4 och jag blev ledsen och orolig.
Till slut gick jag in och la mobilen i köket, på så sett kunde jag få distansen. Blev åtminstone en lättnad ett tag.

Idag blev det en lång runda i skogen, visstär det underbart och läkande att gå längs en slingrande stig. För mig är det den bästa terapi och lägg på lite yoga, som jag är nybörjare på men har märkt att det ger ett lugn, så känns allr lite lättare igen.

Hoppas du fick en fin dag ?Kram Azalea
.

I många år så hade jag en relation med en alkoholberoende man som för det allra mesta höll det på ett ok plan.

Men mellan avrven så föll han ned i hål där han också drack för att självmedicinera. I hans cyklar så föll också jag och jag har långt efter relationens av slut själv insett djupet/vidden av min egen sjukdom.
Fortsätt gå på alanon,det var räddningen för mig när jag var som sjukast och mådde som sämst.

Där fick jag redskap för att hålla mig själv precis ovanför vattenytan där jag simmade omkrin i flera år innan jag tog mig upp på land.
Läs läs och reflektera,ta till dig det som passar dig och låt det andra vara.
Om man klarar att hålla ögonen öppna för vad som sker och vad man låter ske så kommer åtminstone förnuftet ikapp även om känslorna säger åt en att göra något annat.
Till slut kan man så sakteliga väva ihop detta till en ny sanning som är så mycket bättre och enklare att leva efter.

Men det tar tid,är ibland ensamt och svårt.