Senaste kommentarerna i forumet

Hej, jag har upplevt detta med och jag har fått höra att det är "suget" efter drogen som gör att de blir så elaka. Min partner eller X eller var vi nu står gör likadant precis innan han tar ett återfall. Han bygger upp till en konfliktsituation med mig och sedan exploderar det. Jag känner av hur han blir helt avstängd känslomässigt innan det sker. Det är djupt obehagligt och det är ännu svårare när man inte får en upprättelse efteråt. Ett uppriktigt förlåt eller etc.
Det blir ju som att leva med 2 personer eller rättare sagt en demon och en person.
Det är inte meningen att du ska känna dig rädd och jag tycker du gör rätt i att söka ett eget boende där du kan vara trygg. Det blir alltför jobbigt annars, du måste kunna få pauser ifrån det.
Kram

"Den här gången är jag mer ödmjuk på så sätt att jag förstår att jag varken behöver vara stark eller tuff, bara mer inse att det är smärtsamt och att det får ta tid. En dag i sänder." Att vara ödmjuk med sig själv och ge det tid. Ett verktyg som har hjälpt mig mycket är SOAS inom mindfulness. S = Stanna upp, O = Observera, A = Acceptera (det som sker just nu) S = Svara/Släppa taget (om det som är just nu) Att lyssna på sina behov. Vad behöver jag. Vad orkar jag. Just nu. Hela tiden just nu. Inte tänka så mycket på hur det ska bli, utan "bara" vara i det som är just nu - hela tiden.

Om du har övat på detta så vet du att det är ett bra förhållningssätt. Om det är nytt för dig, ta gärna hjälp i ett sammanhang som passar dig.

Mindfulness har varit min räddning och kompass. Det var också så jag upptäckte hur medberoende jag var. Jag lärde mig att lyssna på mig själv och idag lever jag mitt liv, som jag alltid velat.

Jag förstår var du befinner dig. Du ska göra din resa och fortsätt ta en dag i sänder.

Glöm inte att vara varsam med dig själv. På alla sätt.

Ja, jag får väl kalla det ett återfall. Jag gick tillbaka och har levt i samma torktumlare bara det att det gått ännu 3 månader. Han har försökt med AA, varit nykter en månad men är tillbaka igen i samma spår med supandet. Det blir värre och värre och jag blir mer och mer nedbruten.
Förr veckan var jag på Al-anon möte, det var så obehagligt och jag kände mig så rädd och liten. Är så van att vara stark och klara allt men ack vad jag haft fel hela tiden. Jag läser era kommentarer och det ger så mycket att läsa era historier. Den här gången är jag mer ödmjuk på så sätt att jag förstår att jag varken behöver vara stark eller tuff, bara mer inse att det är smärtsamt och att det får ta tid. En dag i sänder.

Hej,
jag har under ett års tid varit i en av och på relation med en missbrukare. I måndags ville han flytta ihop och påbörjat AA´s tolvstegsprogram och igår hade han ställt ut mina saker i trappuppgången och hotade mig med polis om han inte fick tillbaka sina nycklar. Jag fann givetvis starköl i kylskåpet och inser att det var det han ville dölja.
Paralellt med detta så börjar jag fråga mig själv vad jag ska göra vidare. Jag inser att jag också är beroende, medberoende och har gått långt över vad som är ok för mig. Att jag någonstans blivit sjuk själv i hela den här processen för att det upptar mitt liv. Jag har kommit till en återvändsgränd och är på väg att bli nedbruten av mitt beroende av alkoholisten. Jag vet inte längre vad som är kärlek, jag inser att han behandlar mig väldigt illa och att hans alkoholdrickande styr hela vår relation.
Det har varit så många löften efter varje supaperiod. Jag vet att han är på väg att dricka ihjäl sig och att jag står helt maktlös inför det. Hur gör ni? Är rädd att bryta ihop snart.

Du skriver så himla fint och har ordets gåva.
Jag vill återkomma med svar till dig lite senare idag men är tacksam för att du finns.

Njut i naturen och i solen?☀️
Stor kram Azalea

Tavk, jag tar det som ett slags beröm att lagt hans supande Utan för mig själv. Det är ju dit man strövar i kampen om att bli fri medberoendet. Det är en riktigt lång och krokig väg märker jag och lätt att falla ner i groparna men så är ju livet i allmänhet. Inget är lätt och spikrakt och får försöka att inte deppa ihop när offerkoftan varit på en stund utan försöka ta av den och slänga den i tvätten?

Det stämmer ju att vi har ju också levt i en förnekelse under åren i närheten av missbruket.
Herregud alltså så sjukt det kunde vara men ändå var det vårt normala och vi lindades in i det och accepterade.
Sen har ju de alkoholen som gör att de inte minns såklart, men det är som det är, hjärnan blir kidnappad och det är inte längre samma person som han var tidigare.

Jag hoppas att han en dag vaknar upp till insikt och den dagen kommer jag finnas där och stötta, fast på lagom avstånd.

Ha en underbar dag i solen ☀️Kram Azalea

Det var en bra påminnelse för mig.
Jag har lätt för att bara agera direkt, fast jag har blivit mycket bättre på det under senaste halvåret. Försöker att inte släppa det som händer eller sms för nära mig.
Det fungerar rätt okej men plötsligt har man en allmänt låg dag och då fastnar det elaka och offerkoftan känns på mina axlar igen .
Ska skriva upp frågorna du skrev och hänga på kylskåpet med en gång. Då måste jag kolla där och med det vänta innan jag agerar.
Tack snälla för tipset.

Idag är en riktig skitdag ( förlåt ordval) sms haglar in ned det ena hotet efter det andra, sjukt jobbigt eftersom jag ändå blir berörd.
Slutade med att telefonen fick ligga i köket och jag gick ut och på mig och solade ☀️ Det var skönt och på det viset valde jag mig själv och hur min dag ska bli.

Är så glad över att du finns med kloka råd?Kram Azalea

Fokus på dig själv känner jag spontant. Fick lära mig något när jag genomgick ett anhörigprogram som jag haft stor nytta av. Vi anhöriga som ofta gör alldeles för mycket ska
ställa oss tre frågor innan vi gör något.

Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?

Inte alltid lätt men värt att pröva. ?

Säkert jättebra där har jag varit. Skönt han kom dit.

att förnekelse kan vara så total och minnet helt väck. Fick för mig ibland att mitt ex även drabbats av Alzheimers eller nåt. Googlade även mycket på mytoman och adhd under åren ihop med honom. Nu det senaste året har jag insett att min egen insikt om mig själv var lika obefintlig för några år sedan. Har pratat mycket med mina närmsta vänner om dom osunda relationerna i mitt liv (mamma, mitt alkoholiserade ex mm). Mina vänner kanske tänkte likadant om mig typ "herregud MINNS hon inte vad som hände förra helgen, hur kan hon vara kvar där, fattar hon inte?". Kanske kommer ditt ex till insikt någon gång, kanske inte. Vi har gjort det tack och lov! Märks att du har kommit långt när du skriver, han supande sitter utanför dig nu på något sätt, ett bra sätt! Många kramar till dig ♥️☀️

God morgon Azalea,

Trots sommaren så har det varit lite för mycket dagg ute när jag stiger upp runt 5 tiden. Det är som det är. Juli blev inte så varm som jag hoppades, men jag badade de varma sommardagarna. Och eftersom jag älskar regn så tog jag på mig regnkläder och gick ut när det ösregnade hos mig häromdagen. Jag tog av mig mina skor och gick barfota en stund, en mindful gående meditation.

Och jag lekte i regnet, som när jag var barn.

Under coronatiden så har jag fått kontakt med mig själv som barn igen och det beror även på att jag utreddes för adhd. Har varit ute i skogen och kramat träd och doftat på bark och kåda. Sett nya fågelarter och börjar känna igen ljuden. Har blivit helt fascinerad.

Och så har jag skrivit här. Du påminde mig om att jag dansade djävulsdansen. Och jag letade fram mina böcker om medberoende och så skulle jag börja läsa dem, men jag orkade inte det nu. Jag har så mycket annat som jag vill göra först. Jag skriver om en tid och jag har börjat hitta på karaktärer som bara kommer. Jag har använt min humor att överleva och även om det bara är jag som skrattar så skrattar jag.

Tack för påminnelsen om att jag dansade djävulsdansen. Jag älskar mitt ex som människa och allt jag lärt mig i livet tillsammans med honom. Jag sa ifrån att jag inte vill svara han på telefon, men han kan skicka bilder och vi har kommunicerat med några få ord via sms.

Det går att hitta en slags balans i kommunikationen, om en vill ha den och jag vill ha den med mitt ex.

Jag märker att han inte har så mycket insikt och just i det där, att jag reste till min barndom och jag känner till hans barndom fick mig att inse hur allvarlig en skadad barndom kan göra med en. I hans fall så blev han mobbad och var rädd för att dö i skolan varje dag.

Det fick mig att tänka på alla filmerna jag sett om mobbing och hur han och jag har pratat kring dem.

Jag vet inte vad din man, snart ex man flyr från, men jag vet vad mitt ex flyr från och det är så sorgligt och jag tror att han aldrig någonsin kommer att ta tag i sin barndom, då han valde flykten med alkohol sedan han tog sitt första glas.

Har skrivit med banankaka i ett par andra trådar och detta kom upp till mig så tydligt igår. Läser vänners texter och jag skickar texter till andra. Jag bearbetar allt mitt genom att skriva, sedan många år. Om min egna tidigare ohälsa och om mitt medberoende.

När alla ord blir så tydliga. Och det får landa i meditationer. Och sedan landa ännu mer och inse att det är jag som skriver om vad jag har varit med om. Det tar tid för mig. Att landa. Verkligen. Då menar jag åratal.

När vi som varit medberoende börjar ta hand om oss själva och sätta oss i första rummet. Då blir det så tydligt efter att ha landat i det, i det nya, att den som står kvar och fortsätter förneka sitt missburk är så sjuk.

Och jag tänker, att så sjuk var jag också. I mitt medberoende. Jag var sjuk i 12 år. Kanske även efter separationen till nu, 2,5 år till.

Det är nu jag lever på riktigt. Och är den jag är. Jag lever fullt ut som jag aldrig gjort tidigare. Och jag är inte rädd för något. Nu utsätter jag inte mig för något som jag kanske skulle vara rädd för. Typ som att hålla i en livsfarlig spindel eller hoppa fallskärm, för jag behöver inga kickar mer och jag behöver inte utmana mig alls.

Jag har levt ett farligt liv på lagliga mediciner för min bipolaritet och jag ser att den här världen, det här landet och andra länder skiter fullständigt i individen. Vi är bara siffror.

Därför behöver vi ta ansvar för vårt liv, hur vi vill leva och hur vi vill må.

Varje dag. Hela tiden. Det är en färskvara.

Våra tidigare partners är i dimman och har medicinerat med alkohol så länge att de ser ingen annan väg.

LVM. Psykiatrin.

Du blir inte botad där, du står ut i en slags förvaring antar jag. Vet inget om LVM. Känner till psykiatrin. Som patient. Som kusin till en sjuksköterska som berättade om hur hennes praktik var för många år sedan. Vad som hände där. Hur maktspelet yttrade sig.

Har en annan vän som börjat arbeta med beroendevård och hon berättade lite om det innan hon flyttade.

Det var inte roligt att höra det hon sa. Det är ungefär detsamma som jag upplevde psykiatrin när jag var sjuk och jag var ju sjuk för att jag åt mediciner.

Du blir inte botad i Sverige, du får mediciner och medicinerna gör att symtomen lindras, skapar beroende och i värsta fall ger ännu mer biverkningar.

Hur lyckades han hålla sig nykter inom LVM? Var han nykter där? Eller fick han någon slags medicin som kanske är istället för? Jag ska fråga min vän om vad de där medicinerna gör som de får i den slutna inneliggande vård där hon arbetar.

Det finns så mycket sjukt som pågår bakom slutna rum.

Det är så sjukt det som pågår i vårt land. Att läkemedel går före. Vem bestämmer det egentligen? Trots så mycket litteratur om hur farligt vissa preparat är så fortsätter människor att ta dem.

Det kommer att öka i höst och självmorden kommer också att öka. Jag har fått så många suicidbesked genom åren och förstår att jag får höra det då jag har erfarit det en del och prövade skriva en text som jag skickade runt till en del.

I alla fall.

"Det är ju svårt för alla när det finns en så stor förnekelse."

Ja, det är det. Och du Azalea har valt att leva ditt liv vidare!

Grattis till dig. Kanske du blir pånyttfödd?

Det sa en kvinna till mig i bastun när jag berättade om att jag kunde sluta med mediciner mot depression för några år sedan. Ibland har jag pratat öppet om min bipolaritet och ibland om bara depressionerna.

Nu känner jag mig friskare än någonsin och jag tackar dig igen, för du påminde mig i en tid att jag behövde sluta dansa med djävulen antar jag att det står för.

Nu dansar jag med mig själv och kanske en dag bjuder jag in en annan man till en dans. När det nu är ok tack vare denna märkliga tid.

Ta hand om dig och njut av din helg.

Kramar

Sen han kom hem har han varit stupfull och däckad.
Det är i 18 dagar i sträck......
Nu har han varit " sprifri " förutom några öl hit o dit och lite annat, men uppe på benen ivarjefall.
Idag handlade han 2 st 70 cl plus 2 askar med 12 snapsar i.

Men det är helt utsuddat i hjärnan vad han har sysslat med. Hur kan man så totalt förneka det som har hänt senaste veckorna?
Det är som om tiden efter första flaskan till tillnyktring bara försvunnit. Rättså otäckt när man tänker på det. Där står vi med alla minnesbilder på vad som försiggått men för dom är det bara som en natts sömn. Det har inte hänt i deras värld, inte i hans ivarjefall.

Dottern frågade idag hur det har gått med alkoholen sen han kom hem från LVM:er?
Han svarar: Det har gått fint och jag har mått bra sen dess.

VA??? Otäckt att hans verklighet är så skild från den riktiga verkligheten.

Behövde bara skriva öite och fundera på det lite. Det är ju svårt för alla när det finns en så stor förnekelse.

Godnatt?Azalea

Jag hade gärna kommit och tack för allt. Jag har dig som ledstjärna och är så glad för din skull som fixat det.

Kände mig så nöjd att jag äntligen gjorde det och på torsdag ska jag träffa advokaten och har drivit en lång lista med frågor om allt möjligt. Han är lugn och jag känner honom lite så det känns tryggt.
Min bästa väninna ska följa med också ( han är hennes svåger ) så det blir fint med.
Jag är rädd att jag blir så stimmigt och inte fattar eller kommer ihåg vad han sagt och då blir det bra att hon är med o har lite koll.

Önskar verkligen att vi hade kunnat träffas i verkliga livet och prata på riktigt. Visst hade det varit bra❤❤
Bamsekram Azalea

Var ska jag sova?
Lägger jag mej i sängen bredvid den toksnarkande gubben så gissar jag att allt är som vanligt imorgon
Lägger jag mej i soffan så startar jag kanske en process som jag inte alls är redo för
Maken är expert på att stänga av och bli iskall, totalt onåbar. Det är jag inte stark nog att möta känner jag. Jag har alltför mycket känslor för honom ännu.
Käre nån, det innebär alltså att jag ska svälja allt än en gång...låtsas som att det är ok om han säger ok.
Totalt underläge
Från början redan när vi började att ses....
Total rädsla att bli lämnad, under alla år, drygt två decennier
En nära vän säger " lämna"
Hon har sagt det i flera år " lämna"
Men jag är kvar
Väntar på nån slags förändring.
Jodå, visst har det förändrats, men bara till det sämre.

Hur liten kan jag tillåta mej att bli?

Ja, nu skriver jag OM
Du säger att du har en kontakt på soc och att ni träffas regelbundet. Då är du självklart 100% ärlig i den kontakten, eller hur.
Vi anonyma " vänner," här blir väldigt engagerad av din situation och även rädd att DU ska råka illa ut.
Nu när du berättar om din regelbundna kontakt med soc så blir jag innerligt glad och lättad.
Det är precis det stödet som jag önskar dej i första hand.
Om du har det så svårt som du beskriver så behöver du stöd i din närhet. Då räcker inte vi till.
Jag önskar dej verkligen att du är genuint ärlig i din kontakt på soc. För då vet jag att du får den hjälp som är bäst för dej.
Va rädd om dej och ta emot det stöd du får. ?

Jag hoppas verkligen att du kommer loss från honom ?, det där är ju ohållbart.

Ta kontakt med någon som har koll på vad gäller husköp? Skulle det vara något för dig att ta kontakt med socialkontor för att få stöd och hjälp i att gå vidare? Kram!

I kväll var det "fullt" igen. ?
Jag fick en dos av att vill jag vara med min partner får jag anpassa mig och fick även höra att det minsann finns människor som behandlar min partner illa ... Jobb väntar i morgon, fattar inte hur det går/gått ihop. Tur att jobbet är sådant att bil inte behövs.

Uppgiven känsla här hos mig är bara "förnamnet".

Jag har försökt lämna. Jag har suttit ensam i en lägenhet. Men jag har aldrig känt så mycket ångest som då.
Jag vet att jag är väldigt uppskattad på mitt arbete och är en sådan person som ställer upp och hjälper alla andra. Jag har en riktigt snygg fasad. Liten gård på landet med hästar. Men det är inte många som känner mig väl och som vet sanningen.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig ensam. Inte så mycket ekonomiskt, det löser sig alltid. Utan mer hur jag ska lyckas med att skapa ett nytt liv. Och han har talat om för mig att om han inte får ha mig så ska ingen annan heller få mig. Han har begränsat min bekantskapskrets. Jag råkade acceptera en vänförfrågan på Fb från en gammal arbetskamrat, jag har inte sett honom på åtminstone 25 år. Han kommenterade ett av mina inlägg och sen var det färdigt... Det slutade med att jag fick radera mitt inlägg och nu vågar jag inte göra några nya. Jag fick veta att han var ute efter mig. Min sambo är alltså galet svartsjuk och när han dessutom har druckit så kan vad som helst hända. Han är helt vansinnig över att min vänlista inte är öppen så han kan ha koll på vilka jag har kontakt med på Fb.
Jag har en kontakt på socialkontoret och vi träffas regelbundet. Men jag känner att jag kanske inte orkar att verkligen ta initiativet att verkligen lämna. Jag vet också att nästa gång han kommer ge sig på mig kommer att bli mycket värre. Både han och jag verkar följa mönstret i detta.
Tack alla som visar omtanke! ❤

Så glad att du vill berätta. Jag är rädd ibland att tonen är " lämna,"
Vi är inte där, alla
Kanske blir det ändå oundvikligt
Eller också finns det andra möjligheter som du visar.
Det halmstrået griper jag efter.
Möjligheter
Det måste väl ändå kunna förändras
Just nu är jag bara tillplattad efter kvällens uppläxning
Inte totalt urlakad ändå, jag tror ändå framåt
Men omskakad över det han sagt
Hur livet drabbat honom
Jag har och kan inte ens skydda
Men...skulden blir min.

.

Han sa att han kunde döda mina husdjur, Närsomhelst!
Så kallsinnigt, om än i berusning
Han förlöjligar min sårbarhet och min gråt av maktlöshet för att f.kassan drar in min ersättning.
Detta i samma andetag som han menar att jag nedvärderar honom
Sätter mej över
Skrattar
Att han inte klarar av
DOM DÄR GRÖNSAKERNA!!!!
Vem i hela världen tycker att hans reaktion är rimlig????

Heter ett radioprogram som jag gillar....

Min historia kan du om du vill läsa under alias backen, kändes bara tuggigt att dra den nu. Tack för att du delar, om hopp. Min man är nykter nu, sedan 3mån. Vi har haft ett kaos i 2år, där tilliten försvunnit pga av hans strul i samband med sprit. Så många nätter i tårar, varför och så många nätter med oro då han försvunnit och inte vill veta av mig. Det som har varit jobbigast är ilskan från början blev jag också arg, men inte längre. Jag är inte jag längre fullt ut. Jag går också Craft, har varit på alalon och kommunens anhörigträffar. Jag vill inte ge upp än, men jag kan inte ta mera skit. Min man är passiv aggresiv, hör väl till sjukdomen men det tär att leva med någon som aldrig kan säga förlåt, eller jag förstår.

Min partner är inne på 8e dagen utan alkohol. Under denna tid har han kallat mig mentalt sjuk, hotat ta ifrån mig min trygghet i form av mitt hem, skuldbelagt mig m.m.

Har gång på gång bett honom bromsa i sitt beteende då jag förstått man kan säga saker man egentligen inte menar.

Han säger själv det känns som han är två personer.

Dagen kan börja med skuldbeläggande kastat på mig. Mot kvällen ett Förlåt. Och så fortgår det... Dagarna i ända.

Igår var han upplyst. Förstod min situation. Förstod han betett sig dåligt.

Idag kontaktar han mina föräldrar och säger jag gått in i någon slags depression...

Detta då jag (när han hotade med bodelning) sökte lägenhet.. För att på så vis skydda mig om barnen, om hotet skulle gå i bruk.

Han tycker jag övergett honom. Att jag genom bostadssökande handlar irrationellt.
Han verkar inte förstå den skada han åsamkat under de åren vi varit i lag.

Han har varit otroligt kontrollerande innan han slutade med avgiftningen, min vänskapskrets är i det närmaste obefintlig nu...

Har inspelat en diskussion med honom där han förbjuder mig att ha kontakt med min enda vän jag har. Detta då han anser att hon är trasig... Och ger mig dumma idéer.

Han har krävt sex av mig. Trots att jag sagt nej.
Han har bestämt hur mycket jag ska använda mobilen. Och sagt åt mig när jag inte får använda den.
Han har frågat hur mycket skärmtid jag har på den.

Min fråga är..
Alltså är det normalt att de beter sig såhär under tiden de slutar dricka? Är det normalt hur han betett sig under tiden han varit alkoholist... Försöker förstå vad som är alkoholen och vad som är hans personlighet...

Det är en berg-och-dalbana.. Känns som mitt huvud ska sprängas. Jag är rädd.. Vill härifrån...
Känner inte igen personen jag lever med längre...

Kram.
Liten Blå

Pratade med närmaste när jag såg det komma, då var det för sent. Jag var fast i husköp och äktenskap. Jag har pratat med mannen hela tiden, men det lättar inte för oss, han blir bara aggresiv och arg och jag vill bara att han ska lyssna, förstå. Klart jag vet han förstår men det blir nog för tufft att ta in, och då kommer ilskan. Och jag kan inte leva med ilskan