Senaste kommentarerna i forumet

Hej,
Har läst ditt inlägg och vad andra tipsat dig om. Vill bara säga att jag själv varit i en liknande situation. Min man drack starköl i smyg under flera års tid, vilket eskalerat under det senaste åren. För ca 2 år sen gick jag med i en anhöriggrupp genom kommunens omsorg som följde CRAFT's upplägg. Dessa träffar har hjälpt mig att ändra mitt förhållningssätt till min man i olika situationer som uppstått när han varit onykter. Har också fått mig att inse att det absolut viktigaste är att ta hand om sig själv först och att det inte är mitt (eller ditt) fel att han väljer att dricka alkohol. Alkoholism är en sjukdom som din man måste få experthjälp för att kunna ta sig ur.
Jag kan verkligen rekommendera dig att söka dig till någon liknande grupp i din kommun eller via nätet. Läs också boken "Du är viktig" av Carina Bång eller sök upp hennes hemsida där du kan få tips och råd kring din situation.

Idag har min man varit nykter i ca 21 veckor och han får hjälp via sin företagshälsovård. Vi mår bra tillsammans nu, men det har varit tuffa år. Vill bara ge dig hopp om att det går att vända en ond cirkel, men du måste ta hand om dig sjäv först för att orka och ta all hjälp du kan få. Du behöver det!! Och kom ihåg att det är en sjukdom din man har som går att göra någonting åt, men han måste själv inse att han behöver hjälp ut ur detta!
Många styrkekramar till dig och hoppas att du hittar rätt väg för just dig och er familj att få hjälp ?

Jag tror separationsångesten har gjort att vi ”stått ut” längre än nödvändigt. Jag har lidit av det sedan jag var liten och de senaste 10 åren har det blivit bättre. Jag fick fysiska reaktioner med kraftigt illamående, panikkänsla och gråt när det var dags för avsked. De första åren i min relation ( innan jag fick barn) resonerade jag att det var bättre att dö än att separera för att jag inte skulle klara det. Idag har mycket av detta släppt men klart det finns kvar i viss mån. Så bra att du tagit dig tid att fundera igenom detta och helt självklart att din mammas ”farväl” påverkat dig som vuxen ?. Visst är det fascinerande att det finns så mycket att jobba med inom sig själv bara man vågar erkänna sina ”brister” och förbättringsområden. Kram Blade Runner

Dina ord värmer och jag vet ju vem jag är egentligen men det är en sådan karusell kring dessa alkoholister hela tiden och man dras in i det och tumlar sedan runt som i en torktumlare. Jag ska blocka honom. Barnen bor ju ändå hos mig så om han vill mig något kan han ringa dem. Han kommer dock attackera över mailen istället men mailen behöver jag ju i te öppna, sms är så påträngande och märks direkt när man alltid har telefonen med sig.
Jäklarns vad vi är bra och jag ska fortsätta stå på mig och inte ta skit.
Tack för allt pepp !!!
Kram Blade Runner

Tack för din respons och kloka reflektioner. Jag vet att du är något på spåren, ffa detta med tomhetskänsla och kontroll som jag måste släppa. Jag blir förvirrad, osäker, rädd, ledsen, sårad, arg osv på hans sms (sedan jag skrev igår kväll har jag fått ytterligare 39 sms bara idag). Jag vet att när jag får dessa sms är det en bekräftan på att jag fattat rätt beslut precis som du beskriver. Jag har flera gånger idag varit nära att svara honom men undvikit det och måste fortsätta jobba på den omedelbara impulsen. Nu skriver han att han lämnar landet eftersom jag pratat skit om honom inför alla han känner ( vilket inte stämmer förstås) och jag har varit nära att skriva att det inte stämmer men sedan struntat i att svara eftersom det vara göder en negativ spiral. Jag har blockat honom några gånger och det har känts skönt men är knepigt när vi har barn tillsammans. Han kan ändå attackera mig på mail. Nu ska han ha semester med barnen i fem dagar och jag hoppas och tror att han tar sig samman då, han brukar vara glad när han är med dem. De är hos barnens stora halvsyskon och sambo så det kommer nog fungera. När barnen är åter på söndag så kan jag blocka honom i ett par veckor på prov och se hur jag känner/tänker/resonerar.
Jag vet också att jag undvikit att blocka tidigare för att ha konkreta bevis ifall han skulle ansöka om vårdnad av barnen eller liknande och ingen skulle tro på mig. Eftersom jag vid detta laget har tusentals och åter tusentals sms tror jag att det är bevis nog och inte längre en valid anledning.
Om jag har tur finns en plats för mig i terapi till hösten , enskilda samtal, det ser jag fram emot !
Visst måste det ändå vara rätt att ignorera hans sms ? Men jag kanske också ska sluta att berätta för honom vad jag gör/vem jag träffar även om han tjatar ?
Kram och tack för kloka ord som alltid !!!!

tack för dina ord! Mina barn tycker nog mer att jag är "hönsig" och verkar ta det hela med ro och humor. Dom kan lägga handen för pannan och säga "farväl kära mor vi syns om åtta timmar när jag har jobbat klart" typ. ? Mest jag själv som tycker avsked är jobbiga. Gick i terapi nyligen och jobbade då bland annat med att släppa kontrollen för andra till dom själva. Tror det har en viss koppling till det också. Går inte i terapi just nu men jobbar på med mig själv på egen hand. Kommer säkerligen att gå igen men känns bra att hålla upp emellanåt och smälta det man lärt sig. Just nu är min terapi att plocka blåbär, så härligt! Man plockar, andas frisk luft och har något att stoppa i frysen när man kommer hem. Kram

Självomhändertagande - tack för dina ord. Man vet tillslut inte vad som är rätt och fel när man inte har någon utomstående att prata med. Men jag ska nog ringa alkoholhjälpen och se hur jag kan börja ta tag i saker och ting..
Tack för ditt stöd!

Du har verkligen tagit tag i din situation nu och söker stöd omkring dej.
Jag hoppas att du får förtroende för de du möter!
När det gäller ens egen säkerhet tror jag att man själv har svårt att bedöma det. Därför är det bra att i förväg ha tänkt igenom vilken utväg man ska ha. Vem man ska kontakta då. Vart man ska ta vägen.
Förstår din oro över barnen. Hoppas att du får möta någon med erfarenhet på kvinnojouren som kan ge dej bra råd.
Men jag tänker att om det skulle bli en orosanmälan kring barnen, så behöver det inte betyda att DU är en olämplig MAMMA. Tvärtom, om du dessutom söker hjälp.
Så viktigt att du omger dej med vänner, och människor som ger dej stöd! Lycka till ?

Så är det absolut, vi har rätt till våra känslor och att berätta om dem. Jag blir ändå lite imponerad över ATT ni ens pratar om problematiken!
Det finns alltså en ärlighet i att problemet finns!
Kanske skulle det vara hjälpsamt för er med parterapi?
Det har jag själv föreslagit min man, men absolut NEJ!
Jag tror att det är bra för alla relationer med friskvårdssamtal, att alltså våga ta emot samtalsstöd långt innan krisen är uppenbar.
??

TACK Backen123 för tipset!
Nej, min man har inte alls problem med alkohol enligt honom själv. Att ens försöka prata om att vi båda har/har haft alkoholproblem har inte heller fungerar. Det var mitt försök tidigare, när jag själv drack tidigare. Att föreslå att vi skulle förändra och minska på alkoholen.
Dra inte in mej! Det är ju DU som har problem, inte jag! Var alltid hans svar.
Jag har börjat säga ibland nu " vi är allt bra lika ändå, du och jag, det blir än det ena och än det andra som det blir för mycket utav" Det säger jag när jag vräker i mej glass och han godis.
Jag syftar även på vinet.
Men något samtal får jag inte igång.
Min terapeut från beroendeenheten har kommit tillbaka från sin semester, det känns bra. Så viktigt att prata med någon utomstående. Det vill jag verkligen uppmuntra alla!
Visst, man kan vara klok själv också. Men när det gäller mej själv så är jag många gånger så känslostyrd. Tappar fotfästet och blir tokledsen. Ser bara allt som genom ett förstoringsglas och glaset riktar jag bara mot eländet som inte funkar! Det blir ju helt överväldigande!
Att varsamt föras tillbaka till tankarna istället för känslorna är hälsosamt. För jag behöver inte agera direkt på mina tankar. Jag kan vända och vrida på dem. Vad är rimligt, viktigt just nu?
Byta fokus!
Se det lilla som ger glädje och rikta förstoringsglaset på det istället! ?
När det är som tuffast är det vanligt att jag går ut och fotar närbilder i naturen - ett sätt för mej att byta fokus.

Hej Emmy,
Du har rätt. Det är för mycket. Oavsett barn eller inte. Däremot med barn i hemmet så kan du göra en orosanmälan till soc. Jag har själv inte barn och valde bort barn då jag levde med en man som drack för mycket. Läs i andra trådar här, det år många med barn som skriver. Du är inte alls knäpp. Ta en dag i taget. Ett steg i taget.
Ring till alkoholhjälpen här och fråga dem var du kan börja. Jag har inte pratat med dem, men läst andra som ringer och är nöjda. De har kurser och kan hänvisa dig till hur du ska agera.

Ta hand om dig! På alla sätt!

Så bra att du funderar kring det där med separationsångest. Det är nog bra att fundera över hur det påverkar en i vardagen. Hur en mår. Vad säger barnen. Känner de av din separationsångest som en slags oro. Skulle det underlätta om du arbetade "bort" den eller minskade den? Jag känner igen mig något. Jag minns min rädsla att aldrig mer få se min mormor, min älskade mormor, som barn. När jag såg henne som vuxen, för sista gången var det inte längre "min" mormor. Det var en äldre kvinna i min mormors kropp som inte var densamma mer, hon var så medicinerad med för mycket mediciner, likt många andra äldre på boenden eller i sina egna hem i vårt land. Mediciner. Jag vet hur det är med för mycket mediciner. Personligheten är inte som den var.

Nu kom jag in på medicinspåret igen, jag tycks göra det ofta. Inte bara här inne.

Att öva på att släppa taget om att inte veta vad som kan hända. Kanske att jag blivit bättre på det då jag förlorat en vän i suicid. Min väns suicid har påverkat mitt liv varje dag i flera år.

På ett mycket konstigt sätt så känner jag en mycket större tacksamhet till livet än tidigare. Jag är medveten om att det är skört. Så jag prövar att leva i det som är, just nu. Och jag säger väldigt ofta då jag skiljs från en person som betyder mycket för mig, att den är viktig för mig, att jag älskar den, eller så tackar jag för nu och menar det.

Jag tar inte morgondagen för given. Inte heller fortsättningen på dagen eller kvällen eller natten för den delen.

Kanske också för att jag har varit mycket nära ett par platser där det har inträffat katastrofer som inneburit att människor har dött.

Det ger livet perspektiv. Kanske också ett tidigare trauma har fått mig att leva undvikande och vara redo för att dö. Jag har skrivit en scen om min begravning för flera år sedan och det är ju kanske helt sjukt, men sedan dess är jag lugnare.

Oavsett, så gör du som du behöver och du kanske inte vet vad du behöver ännu, men jag hoppas att du finner ut det.

Ångest är inte kul. Inte heller separationsångest. Kanske du kan få hjälp över länk i dessa coronatider, om du har tid och vill arbeta med det. Det känns som att det finns mycket resurser idag. Åtminstone inom den privata sektorn som ingår i högkostnadsskyddet. Vet flera som får mycket bra hjälp!

Ta hand om dig!

Fick klokheter att fundera över i helgen: en vän berättade om sin separationsångest i samband med avsked, korta som långa. Något jag också haft med mig genom livet utan att reflektera över det. Separationsångest har varit en del av mig likt ett av mina ben eller en av mina armar. När jag ska skiljas åt från någon som står mig nära känns det som om att det är sista gången vi syns. Vet med hjärnan att vi träffas ikväll, imorgon, nästa vecka eller vad det nu kan handla om. Men hjärtat är fullt av sorg som om personen ifråga kommer lämna mig för evigt. Jag känner mig tom och kan till och med få för mig att det jag känner är en föraning om att "något hemskt kommer att hända". Funderat mycket runt detta dom senaste dagarna. Min mamma kunde få hemska utbrott när hon hade sina dåliga perioder. Det hände ganska ofta att hon smällde igen dörren och stack hemifrån och var borta i allt från några timmar till flera dagar. Jag blev alltid så himla rädd och förtvivlad. Egentligen spred sig lugnet hemma när hon inte var där men inom MIG var det kaos. Varje gång det hände tänkte jag att den här gången kommer hon inte hem mer. Fast pappa sa "hon kommer när hon har lugnat ner sig, det brukar hon ju göra". Kanske kan det vara dessa upplevelser som "spökar". Och också därför kanske som jag även har svårt att släppa taget om sånt som är dåligt för mig.
Jag kan aldrig säga hejdå "lagom" till mina barn. Jag måste krama dom och säga "kör försiktigt" flera gånger och min känsla är ledsen. Dom tycker "hej då vi syns ikväll" skulle räcka. Vet också när jag var tillsammans med mitt ex att jag kunde gråta på vägen hem efter en helg med honom. Han kramades och sa glatt vi syns i veckan. Men jag hade känslan av att vi aldrig skulle träffas mer, avsked, sorg, tomhet, saknad. Fast det bara gällde någon dag eller två.
Ska försöka tänka runt dessa känslor och försöka lugna mig själv när dom dyker på mig. Och kanske också tänka tillbaka runt dessa tillfällen när det hände mig som barn, trösta och lugna mig själv för det som hände mig som barn.

Är ny här och har idag bara en kort fråga:
Att dricka en halvflaska rödvin + 1 helflaska champagne + 3 st 33cl starköl själv är väl ganska mycket?! Vi har även två barn (1,5 och 5 år). Jag tycker INTE att det är ok när barnen är hemma (visserligen sovande men ändå) Han dumförklarar mig och säger att det inte är speciellt mycket för ”det är inte så mycket alkohol i champagne”. Detta är bara ett litet utdrag ur livet med honom men orkar inte dra hela skiten nu.. Men är det inte ganska mycket eller är jag knäpp?

Hej åh vad jobbigt, förstår precis känslan av hjärtklappning/tappa fokus. En tanke som dyker upp är att blocka honom i tfn, sms honom och skriv exakt vad du tycker för att sedan blocka. Åtminstone skriva att du blockar honom. Vet inte om ditt ex har våldsamma drag, och vad detta kan utlösa men det vet säkert du? Tänker mig att man kan vara bortrest nån dygn om risken blir att inte få vara ifred, är dom inte helt skogstokig så brukar det lägga sig ganska snabbt ändå. Men jag tror absolut att man inte ska ta nån skit, säga ifrån på ett sätt som dom förstår, för tar man emot så blir det en form av hjärntvätt, du är inte psykopat/sociopat. Du är stark, empatisk kvinna som värnar och vill människor gott, därför har vi så svårt att säga "Nu räcker det!" För vi tycker så synd om dom och därför blir vi kvar så länge. Jag är kvar för jag vill så gärna att det blir det liv jag trodde för 2år sedan, behandling är avslutad och han kämpar men beroendehjärnan är stark vilket yttrar sig i humörsvängningar delux och det enda jag kan göra är att säga det räcker! backa och göra saker jag mår bra av med mina barn, sällan nån dag som är enkel men jag tar plats, hela tiden så han förstår att det är också på mina villkor. kram

härligt att höra ifrån dig, har tänkt på dig och undrat hur du har det. Min reflektion sagd med omtanke för att jag vet att du jobbar stenhårt med dig själv och verkligen vill komma framåt. Han uppför sig riktigt illa, psykisk misshandel han utsätter dig för om man ska vara lite krass. MEN som vanligt så är det bättre att vända fokus till sig själv. Fundera över om du får någon slags "näring" av hans elaka sms, fel sorts bekräftelse eller vad man skall kalla det. Jag lät också elaka sms strömma in ohejdat i min mobil, jag tyckte jag hade kommit långt för att jag inte svarade. Förra sommaren började bilden av mig själv klarna, jag vände fokus till mig själv lite mer på riktigt. Isället för att tänka MASSOR om och på honom började jag granska mig själv. Varför låter jag någon skicka elaka sms till mig, visst varvat med kärleksförklaringar, men ändå? Jo för att jag fick bekräftelse på en del saker: han super fortfarande (=jag fattade rätt beslut som lämnade), han tänker på mig fortfarande (=jag betydde något för honom) och mycket annat. Osund bekräftelse helt enkelt för att jag inte var riktigt trygg i mig själv och mina beslut. Jag blockerade honom, vi har inga barn ihop så då kunde jag göra det. Tänker numera, om han vill ta kontakt med mig får han anstränga sig, inte bara plocka upp mobilen när han sitter och dricker. Du har barn ihop med ditt ex men kanske kan du freda dina kvällar och nätter genom att blockera honom? Och som sagt fundera lite över hur livet utan elaka sms och drama skulle vara? Man säger ju gärna "det skulle vara jätteskönt och jag vill ha det lugnt och stabilt". Åtminstone gjorde jag det. Innerst inne kände jag en tomhet som är svårt att sätta ord på när jag blockerade mitt ex och dramat "dog". Hade även hemska känslor av separationsångest och kontrollförlust. När dessa känslor lagt sig var det som om röken skingrades och jag kunde fokusera på mig själv på djupet. Kanske detta inte alls stämmer på dig men fundera lite kring det. Du har levt många år med honom i ditt liv, även något "dåligt" kan vara svårt att släppa. Kramar från mig

Vad härlig du är! Dig hade jag nog kunnat snacka med hur mycket som helst.

Nja.. jag mest undrade om det var så med adhd. Läste väldigt mycket psykologi förr. Särskilt om vissa personlighetsstörningar. ADHD har jag väl alltid tänkt att jag kanske haft/har men att det är så lite nu att det inte spelar så stor roll. Jag har lugnat ner mig och kanske inte hade så kraftig.

Umgicks mycket med en vän när han läste till läkare och särskilt under deras psykologi-kurs. Läraren började med att säga att psykopater är överrepresenterade i deras klass, Många smarta (finns misslyckade oxå) psykopater har 5.0 och många läser till läkare. Sen sa han att de kommer känna igen sig i varenda diagnos, för man har personlighetsdrag från alla olika diagnoser. De flesta är en mix av allt.

Min typ kille måste ha adhd iaf. Fast han nog inte fattar det. Idéerna sprutar ut och han snackar jävligt mycket. Om allt. Du nämner aktier, Han frågade mig om det igår och jag sa att jag är all-in med alla mina sparpengar på en högrisk-aktie som jag väntar på att ska bli uppköpta. På ett av hans tidigare jobb hade de "spelat" lite på aktiemarknaden med småpengar, mest för att se vem som vann av dom. Han hade handlat mycket med derivater. Jag kan typ inget om det men det lät som han visste en del.

Men adhd ser jag inte som något jobbigt. Aspergers däremot. De är så jäkla svart-vita och kan ha empati-problem.

Mindfulness är bra! Men jag förlorade en av mina vänner. Jag var i mindfulness under några av våra telefonsamtal, och satt och tänkte för mycket på vad hon sa. Tredje dagen hon klagade på något hos sin syster, så sa jag att hon borde ringa till henne istället för till mig. Reda ut det och prata med henne om det. Tror det lät konstigt och okänsligt från min sida. Eller det blev det stört iallafall.

Det låter som att du kämpar framåt iaf med adhd:n. Det är det viktigaste. Försöker få rutiner osv. Om du lever efter alla lappar, så blir det säkert ett naturligt beteende för dig till slut.

Måste nog själv sätta rutiner om jag är hos min typ kille om kvällarna. För han snackar så mycket att jag inte kommer hem i tid. Jag brukar vakna mellan 5 och 6. Så kan inte sitta hos honom till 24. Larm är en bra idé.

Nu måste jag också sluta och ska till kompisen lantställe. Hon vill väl höra om mer om min fängelsevistelse. Får se hur mycket jag berättar. Men jag har faktiskt tänkt på säga saker om mig själv. Vi satt båda i en styrelse för en organisation något år, och hon har sagt att det bästa från den tiden var att hon fick lära känna mig. Jag har mått lite dåligt över att hon faktiskt inte har en aning om vem jag är. På tal om adhd, så får vi det väldigt tillsammans, och leker som små barn. Hon är över 50 och härlig hon också.

Stor kram till dig!

Ja vi ljuger för de vi älskar mest. Vi manipulerar för att få oss framstå som bättre och för att försöka skydda att det är ok att dricka. Alkoholism är en sjukdom och den sitter djupt rotad i hjärnan, själen, kroppen. När man dricker så tänker man bara på sig själv. Jag flydde från verkligheten men den kom ju dagen därpå. Ge han ett ultimatum. Vård (då måste han genuint vilja ha hjälp) eller lämna. Du mår inte bra, din dotter mår inte bra av att leva i ett destruktivt förhållande. Min mamma var alkoholist, pappa drog med mig. Han träffade en ny, hon var också alkoholist. Samma visa igen. Så det blir inte bättre om man inte vill ha hjälp./Skrivet från en alkoholist

Du skriver också bra saker!

Om adhd, och att du känner igen dig i många saker som jag skriver och om det skulle vara så att det kan vara hjälpsamt för dig att utredas, då kan du be om en utredning. I mitt fall så har jag förstått att mina idéer som sprutar ut har jag prövat förverkliga. Och jag har inte ofta ägnat någon större tankeverksamhet på konsekvenserna. Och det har fått konsekvenser, stora konsekvenser. Så här i efterhand har jag valt att se allt som erfarenheter. Jag har spenderat pengar jag borde ha investerat i hus. Du skriver att du sparar till hus och att du vill flytta hemåt - bra med tydligt mål och plan!

Jag har haft massor av sparandeformer, i fonder, aktier och på flera konton och jag har aldrig haft en tanke på hur utan bara att ha det, eftersom jag har arbetat inom bank fast inte som ekonom, så har jag lärt mig att jag borde ha olika former av sparande, men inte vetat hur och varför!

I alla fall.

När du är ung och sparar till en cykel då är det tydligt hur mycket du behöver jobba och lägga undan. Om du är äldre och sparar till en insats för en bostadsrätt i en stad eller om du vill köpa ett fritidshus någonstans vid havet eller i fjällen, då är det lite svårare att beräkna vad du behöver spara och hur länge beroende på när det där huset ska köpas.

Jag har haft medel som jag spenderat på väldigt tokiga, roliga och värdelösa saker, men allt det är erfarenheter. Jag gick inte under på 90 talet och jag har inte heller gått under nu.

Min förmodade adhd har gjort att jag har gått igång på "kickar" som jag inte känt till. Med män, flirtar, för tidigare resor med de jag ansåg att jag hade lärt känna och att jag visste vilka de var. Jag hade fel i samtliga fall och jag har lärt mig av mina erfarenheter. En var gift och hade visst fått en minneslucka. Då hade vi känt varandra i två år och jag skulle aldrig någonsin inleda en relation med en gift man.

Så, då har dessa "kickar" inte varit så hjälpsamma i mitt liv. Jag är inte en tonåring längre, även om jag känner mig som en ganska erfaren tonåring. Jag är ung i själen, i sättet och precis lika glad som jag var som tonåring.

Jag har facit idag. På mitt liv. Jag har plöjt alla böcker jag har kommit över om adhd och jag har också vänner med adhd som säger att jag har det. Nu har jag blivit utredd för adhd och får veta besked efter psykologens semester.

Så jag förstår att mina bus som barn, alla mina kompisar jag hade och tröttnade på, liksom i ungdomen, killen jag var så kär i tog all min uppmärksamhet och fokus och jag kunde inte koncentrera mig.

Det är min koncentration som är största problemet, jag vill läsa en viss utbildning och då behöver jag extra stöd för studier. Därför behövde jag bli utredd. Därför var den utredningen hjälpsam för mig.

Jag ser det redan idag. Och jag prövar planera och skapa en struktur, men det är så svårt. För jag fastnar ofta, börjar med en sak och sedan så har jag påbörjat något helt annat. Så där håller det på - hela tiden. Jag har larm som avbryter mig, när jag måste avsluta en sak - även om jag inte ens kommit igång och börjat med uppgiften.

Jag skriver post it lappar om mina "måsten" och då använder jag inte gärna orden måsten. Men jag måste betala räkningar i tid. Jag måste avrunda på kvällen och stänga skärmar, mobil i annat rum osv.

Jag har annars mat, sömn, fysisk träning och mindfulnessträning inpräntat sedan flera år de utgör grunden till min livsstil och de har blivit mina viktigaste behov att lyssna på för att leva medicinfri.

Nu pausar jag då min klocka faktiskt har ringt och jag ska göra annat.

Skriver igen.

Ha en underbar dag!

Så upptäckte jag att mitt ex som levde på mig i ganska många år. Det började med att han lånade pengar och jag ändrade mitt tänkande att det fick bli gåvor. Det var nog min räddning. Att jag började tänka så, eftersom jag ofta tänkte att han skulle komma på fötter som entreprenör igen och kanske betala tillbaka och då skulle jag kunna köpa mitt hus. Jag började meditera och gick en utbildning. Och arbetade med acceptans och att släppa taget. Det var då jag insåg att alla "investerade" år, alltså att jag försörjde honom och han skulle stå för ekonomin senare, så insåg jag att senare kommer aldrig att hända. Jag vaknade i mina meditationer och insåg hur beroende han var av alkoholen.

Under vårt första år som vi levde ihop bodde vi i hans hyrda bostad och vi var ute och åt på restaurang ofta och jag ville helst laga mat och äta hemma. Men jag klädde mig fint och vi var ute och åt med vänner, tills jag sa att min sömn betyder allt för mig för att jag skulle sköta mitt arbete så minskade våra middagar ute till helgerna.

Så där höll det på. Sedan flyttade vi till mitt hem. Och jag ville inte längre följa med ut och äta, inte alls. Ställde upp ibland när vänner kom till stan. Lite som ett barn inte vill vara med och leka. Jag förstod att jag inte orkade med alla glasen med alkohol och alla samtal med bordsgrannar osv, vilket kunde vara trevligt till en början, men inte när jag började se hur det skulle fortsättas tills servitörerna hade gått hem och personalen bad oss gå. Varenda gång. Och jag orkade inte längre. Han fick gå ut själv.

Vi bröt upp för 2,5 år sedan och vi har pratat om tiden som var. Det kom fram att han har pratat med sina gamla ex och en väninna han var kär i under tonåren under hela vår tid. Inte som att han önskade dem istället för mig, utan jag vill bara säga att det är inte synd om mannen som sänder sms och ringer och behöver uppmärksamhet.

Det finns alltid någon annan som lyssnar och svarar och kanske har samma problem med missbruk. Eller så finner han en annan som också missbrukar.

Det låter som du är sund. Du tog din dotter därifrån. Bra gjort.

Lev ditt sunda liv. Visa din dotter att det var inte bra, men berätta för henne utifrån hennes ålder och förståelse, att du inte visste och var inte dömande, utan bara. Så vill inte jag leva.

Det finns så många sunda och friska fina män därute och du kan träffa en av dem.

Jag skrev, som jag brukar, mer än vad jag borde, men det blir mitt sätt att få ur mig det som jag pratar om i min vardag också. Jag levde i medberoende i 12 år och jag förstår inte hur jag kunde det. Men jag ångrar det inte. Jag har lärt mig mycket om mig själv, om andra och även om mitt ex har väldiga problem så kommer jag att älska honom för alla samtal vi haft under de åren. Han fick mig att växa. På ett sätt som ingen annan har fått.

Ta hand om dig!

Nu ska vi se om detta hamnar rätt.
Jag är ny här. Jag träffade en kille för 1 1/2 år sedan. Vi fastnade direkt för varandra och fick starka känslor för varandra.
Jag märkte dock tidigt att han drack. Jag kommer från ett 20 årigt stabilt förhållande med tre barn. Har haft en bra uppväxt med närvarande föräldrar. Han däremot har nästan alltid varit singel och kommer från en otrygg hem miljö med en alkoliserad pappa, psyk svag mamma, soc inkopplad m.m
Vi bor inte i samma stad så det ” problemen” började inte förren efter ett halv år. Jag började bli mer och mer osäker på hur stora problem han hade med alkohol. Jag tog upp det med honom och han höll med om att han drack för mycket. Han var van vid att dricka,men sa att han inte skulle ha några problem att sluta.
Jag tyckte det kändes olustigt och jag sa ifrån att om vi skulle ses så kunde han inte dricka den dagen eller dagen innan vi skulle ses eftersom han då kanske skulle lukta.
Flera gånger ” bröt” han mot det och han lovade igen och igen och igen.
Jag blev mer och mer osäker och kände att jag behövde ” bevis” på att han kunde klara sig utan ölen ett tag. Annars ville jag inte satsa på oss.
Han var med på det. Lovade att inte dricka så att jag skulle få känna mig säker. Men han höll aldrig det och har inte gjort det ännu.
Det har nu varit såhär sedan förra sommaren.
Varenda gång som jag kommit på honom ungefär 1-2/ gånger/ vecka har han erkänt efter ett tag. Men han ljuger alltid om det till en början. Han vet att om han dricker så vill inte jag ses. Han skyller på mig nu för alla inställda träffar och helger och menar att jag straffar honom och att det inte blir bättre av det. Men det bryr jag mig inte om längre. Han tycker att jag ska ” bjuda till ” mer med tex att ses mer, sova hos varandra. Han menar att det blir ” lättare” för honom då att avstå ölen. Men jag har kommit så långt i detta nu att det inte är jag som ska ändra på något. Han vet att om han vill ha mig så måste han vara utan ölen ett tag.
Han äter Antabus sedan en månad tillbaka men dricker ändå ibland. Inte mycket kanske alltid men han dricker. Han tycker att han har ” bättrat” sig men för mig räcker inte det. Jag tror han är alkolist. Han säger själv att han har problem och några gånger så har han sagt att han är det.
Det som är så sorgligt är att jag VET att han vill sluta. Men jag tror inte att han kan.
Jag har sagt att jag inte vill vara tillsammans med honom när det är såhär och sedan förra veckan har vi paus. Jag kom då oanmäld hem till honom och märkte att han druckit öl och tagit Antabus.
Han mår väldigt dåligt över att jag inte vill vara tillsammans med honom. Jag har sagt att jag ger honom nu tid till att komma fram till hur han ska göra. Vill han fortsätta med mig behöver han vara utan ölen ett tag för att jag ska kunna känna mig lugn.
Jag har oxå sagt att bestämmer han sig för det så beställer jag tid så att vi får prata med någon. Jag är så fruktansvärt arg, ledsen och besviken på honom. Jag har ingen som helst tillit till honom. Men jag älskar honom. Men han vet att jag klarar mig utan honom.
Han mår överlag väldigt dåligt. Han har inte haft det så lätt. Han vet att jag kommer finnas för honom och hjälpa honom. Men bara om han slutar dricka.
Han vill gärna lägga det på mig och menar att om vi hade ett mer fungerande förhållande, inte bodde så långt ifrån varandra, om han kände sig trygg m.m så hade han inte druckit. Han dricker för att trösta sig. Han verkar inte fatta att om han slutar dricka så är chansen större att han får det som han önskar sig mest av allt. Men jag oroar mig att han faktiskt inte kan sluta. Fast att han vill. Kan det vara så?

Hej alla fina medmänniskor/systrar.
Jag har varit utloggad några veckor men har nu en undran.
Mina senaste veckor har varit fyllda av semester och glädje och frihet med barnen och på egen hand. Jag saknar inte exet och jag saknar inte en ny man ( inte just nu iallafall). Jag läser mycket och jobbar i trädgården och tar hand om kropp och själ. Anledningen till att jag tror att jag har så lätt att inte sakna exet är att han fortsätter vara så otroligt elak i sms till mig. Han följer/ spionerar på mig på Facebook och han kollar upp vart jag varit via GPS:en på bilen som jag fortsätter låna ut till honom ibland för att han tjatar sönder mig om det.
När han inhämtat diverse information om var jag varit eller vad jag gjort attackerar han sedan med mängder av sms.
Sms:en har karaktären: du är sjuk i huvet, du tror att du har vänner fast egentligen finns det ingen som tycker om dig, din släkt är störda, du är falsk och manipulativ, du har gjort mig sjuk för att du är så sjuk, det är ditt fel att jag fick sparken från jobbet, du vänder barnen mot mig, det är inte hans barn för jag har varit otrogen, alla hans vänner och släktingar har alltid hatat mig, han vill aldrig mer se mig igen, jag är en sociopat / psykopat, enda anledningen att jag lyckas bra på jobbet är att jag är manipulativ osv osv osv. Jag är ju fortfarande fast i känslomässiga band till honom och oroar mig mycket för att han ska få reda på att jag träffat vänner för då attackerar han mig och ber mig hälsa dem att de ska dra åt helvete för att de träffat mig. Han namnger bekanta med olika mindre charmiga nya tilltalsnamn för att han hatar dem för att de träffar mig. Jag vet rent logiskt att jag kan träffa vänner och bekanta och inte har någon skyldighet att berätta vem jag träffar för honom men han är så ihärdig och förhör mig varje gång han får chansen.
Jag svarar inte på ett enda sms, det leder ingen vart och han blir arg på mig vad jag än gör men jag blir så arg, ledsen, förvirrad och stressad av alla sms. Jag blir också arg på att jag alltid låter honom få sista ordet eftersom jag aldrig säger emot eller sätter ner foten då jag väljer att inte besvara sms:en. Hans elakheter står liksom oemotsagda. ( under årens lopp har jag förstås försökt prata med honom om detta då det alltid varit så här men eskalerat nu och bönat och bett om att han ska sluta och att han skadar relationen men han har aldrig velat lyssna).
Bodelningen är iallafall klar nu och jag har gett honom hälften av allt jag ägde plus allt av värde i bostaden ( tex tavlor och möbler) och jag bor nu kvar i huset med barnen 100% av tiden mycket ”fattigare än innan” men med rent samvete så jag har kommit en bra bit på vägen.
Men hur ska jag hantera alla dessa sms som får mig att få hjärtklappning och tappa fokus ?
Jag inbillar mig tom att han kanske har rätt, att jag är sociopat/ psykopat men inte inser det själv och att jag faktiskt förstört hans liv ? Han gör allt för att förvränga våra 20 år tillsammans och smula sönder de 20 år vi hade som innehåller många fina minnen trots alkoholen men som jag försöker bevara ljust i minnet.
Hur ska jag agera/ tänka/resonera ?
Tack för eventuell input
Blade Runner

Jag står här med flaggor och hejarop , du fixat det !!!
Du kan lyssna på Anna Bennichs sommarprat i P1 också ( TV psykologen) . Hon börjar pratet med att berätta om kvällen innan hon ansökte om skilsmässa och ångesten hon kände. Att lyssna på henne som inte har de problem vi har och har genomlidit ger lite perspektiv. Du är bra !
Blade Runner

Ja, äre något vi har så är det känslor, i överflöd och det än då man vill ha är total likgiltighet ? men jag hävdar min rätt att nån gång få ge uttryck för mina känslor, utan ilska el för att provocera. Sen att min känsla är provocerande kan ju inte jag ta ansvar för, det borde han ha gjort för det är ju han som givit mig känslan. Kryptiskt men om jag står bredvid, stöttar peppar så måste jag få pysa lite nån gång, utan att få ilskan gånger 10å kastad i ansiktet. Annars kommer jag bara flyta ut till ingen, ett bihang och det vägrar jag. Känns skönt nu

Tack detsamma❤ det är bra att skriva för sig själv, att läsa sen men det ligger en styrka i att någon annan med erfarenhet läser, och du ger så kloka raka ord. 1+1=2 ?
Har din man läst något om beroende, tänker AA:s den stora boken? Min man köpte den nu, och plöjer den. Den är konkret, inga djupa vetenskapligt på det plan jag personligen kan gå lös på, på Google om beroende personer. En tanke som slog mig bara

Tack så mycket för att du följer min väg till ett riktigt liv. Det känns fint att ha någon jämte sig som vet känslan.
Pappret ligger nu på bänken i köket och imorgon är det jag som ska stoppa det i lådan.
Du har så rätt!! Resan är ju redan påbörjad och de största klivet har jag ju redan gjort. Det var att bestämma mig att satsa på mig själv ju.
Ikväll känns det bra och imorgon tar jag ett nytt kliv framåt.
Massa kramar och hoppas att du mår fint?Azalea