Senaste kommentarerna i forumet

@has Tack för att du påminner mej ❤️

Vilken bra tråd!
Jag som sen 10 år inte lever med en alkoholist har lärt mig några saker om mig själv som medberoendeperson.

Jag behöver en beroendeperson i min närhet,att bekymra mig över för att känna att mitt liv är komplett.
Utan den personen är mitt liv torftigt och innehållslöst.

Att bygga upp mig själv från den sanningen tar flera år.
Att förstå att jag är en egen individ med ansvar för mig själv.

Att identifiera mig själv som den person jag är utan att blanda in beroendepersonen är ett hästjobb,ett mentalt stålbad som en annan härinne uttryckt det.

Bp(beroendepersoner) finns överallt och det är min skyldighet mot mig själv att försöka hålla ett mentalt avstånd till dessa så länge jag inte har full kontroll på mig själv.

Detta var mina första sanningar.
Jag återkommer med fler.

Insikter kommer och insikter går. Tänker att det kanske kan vara fint med en tråd där vi delar med oss av insikter lite mer generellt?

En tråd att gå tillbaka till när en behöver påminna sig om vad man en gång kom fram till, men som man sedan kanske tappade kontakten med för en stund.

Här kommer några av mina, högst personliga, insikter från den här resan.

Saker jag lärt mig av en alkoholist.

I den sjukes hjärna finns tusen och åter tusen anledningar och förklaringar till varför det är som det är. Varför denne ska, behöver och vill dricka. Och varför du är så jäkla jobbig, gnällig, övervakande och lägger dig i sånt som inte angår dig.

Lärdom: det spelar ingen roll vad du säger. Du är inte ens inbjuden till den pågående debatten. Alkoholisten projicerar och du blir hårt dömd av dennes inre jury utan att ens veta om att du står inför rätta.

Saker jag lärt mig av en alkoholist.

Alkoholisten kan tillfälligt få en aning om att något inte står rätt till. Om drickandet ännu inte helt tagit över kan morgonen börja med ångest och förhandlingar med självet. Det blev inte så bra igår, jag drack visst för mycket. Jag kommer inte dricka idag.

Men så går dagen. Kanske en bra dag kanske en dåligt. En glad fru, en sur fru. Ett lyckat projekt eller något som gick åt skogen.

Oavsett vad som händer finns där en tippning point där alkoholisten istället börjar glädja sig åt att klockslaget som ger ett ok till att börja dricka för dagen närmar sig och börjar också planera för hur det ska genomföras på ett så accepterat sätt om möjligt. Inför sig själv och inför andra.

Lärdom: det spelar ingen roll vad du gör. En glad fru, en trött fru, en sexig fru, en arg fru. Oavsett vilken roll du för dagen bekläder dig så finns det alltid anledning att dricka. Detta är en pågående dans mellan den sjuke och dess drog. Du kan försöka dansa med eller försöka avbryta dansen. Du kommer ändå att misslyckas eftersom du inte deltar och det egentligen inte alls handlar om dig.

Saker jag lärt mig av en alkoholist.

I de tidigare stadierna av sjukdomen kan alkoholisten visa upp förståelse för din oro och perioder av upplevt minskat drickande kan följa. Du kan känna hopp, att du fått gehör, äntligen blivit förstådd. Dessa känslor byts sedan ut mot grubblerier om det faktiskt är så att den sjuke dricker mindre eller ej. Om den alls kan dra ner. Något är fel. Du vet inte exakt vad, men känner det starkt i hela kroppen. Tills du ser spår av tomma burkar. Ölflak som aldrig tar slut. Eller flaskor som på något magiskt sätt aldrig minskar i innehåll, trots att du med egna ögon sett hur de fyllt glaset och druckits upp.

Lärdom: din oro ger inga faktiska resultat i annat än tappad energi. Likt en bil som spinner med däcken står du kvar på samma plats. Alkoholisten drar inte ner på sitt drickande, men blir däremot mer uppfinningsrik i sitt gömmande och smygande. Och i sina egna förklaringar kring hur hemskt det är att leva med en människa som tvingar denne att smyga, gömma och smussla. Känslan av att komma varandra närmre visar sig snart övergå till ytterligare steg ifrån och en ökad distans ifrån varandra.

Saker jag lärt mig av en alkoholist.

När saker så rämnar och alkoholisten börjar mista allt som stått den allra närmast blir den första reaktionen lättnad. Äntligen kan den sjuke dricka precis hur mycket den vill, när den vill och hur den vill utan att någon tjatig jävel lägger sig i. Utan en massa larviga pekpinnar och överdrivet fokus på drickandet, som den ju har fullständig koll på.

Lärdom: alkoholism är en sjukdom och en väldigt lurig sådan. Det är troligtvis ingen som vaknar upp en morgon och tänker ”alkoholist, det vore nåt för mig” kavlar upp ärmarna och börjar jobba på sitt drickande. Sjukdomen smyger sig på, för någon går det fortare, för en annan långsammare, men den vrider till och sätter det normala ur spel.

När sjukdomen får fäste väljer alkoholisten inte själv längre. Den styrs av sjukdomen, som manipulerar både den sjuke och omgivningen.

Det är väldigt svårt att inte ta den sjukes beteenden personligt, eftersom de med all kraft drabbar en som person.

Det är svårt att inte dras med i det man tänker är dansen, samtidigt som man egentligen inte dansar med alls utan står utanför, tittar på och försöker förstå vad som händer. Försöker få det som sägs och den egna upplevelsen av verkligheten att på något sätt gå ihop. Försöker förstå och försöker bli förstådd.

Det jag lärt mig av min nu nyktre alkoholist är att jag aldrig var bortvald. Eftersom han inte längre kunde välja själv. Att han kände sig lika stressad och styrd som jag gjorde, utan att förstå att alkoholen, som styrde honom, faktiskt också styrde hela vår familj.

Det jag vet nu, är hur viktigt det är för samtliga, inte bara den beroende, utan även alla oss runtomkring att acceptera steg 1: Vi är maktlösa inför alkoholen.

Vi är inte bortvalda. Vi är maktlösa inför alkoholen som styr den vi älskar.

Det vi har makt över är att rädda oss själva, rädda våra barn. Om vi fortfarande älskar behöver vi älska på avstånd tills personen eventuellt blir tillräckligt frisk och själv lyckas bryta sig loss och acceptera steg 1.

@wasgij så tufft det är! Ville bara säga att du inte är bortvald. Din man väljer inte själv längre. Han är sjuk i alkoholism och styrs av alkoholen.

Så länge han inte kommer till insikt kring det är det tyvärr så det kommer fortsätta.

Du har all rätt att känna dig arg och sviken.

Men kanske kan det vara en liten hjälp att påminna sig det: du är inte bortvald, han väljer inte heller alkoholen. Alkoholen styr högst troligt hans liv och alla de val han gör just nu.

@Tröttiz
Sinnesrobönen är så väldigt sann. Och snurrar hos mig emellanåt.
Det jag försöker printa in är att han är en vuxen människa som tar sina egna beslut. Jag kan inte ta dom åt honom.
Väljer han alkohol, är det hans val. Jag vill inte ingå i det. Där väljer jag att säga stopp. Även om det varit svårt, där känslorna tagit över har jag nu införstått att jag kan inte göra mer än allt jag gjort. Det är sinnesro för mig.
Sedan finns det stunder av ilska och ångest av att bli bortvald. Den försvinner säkert tids nog. Men något jag tampas med emellanåt.

Det var en bra fråga.
Min första tanke var:
För att vi alla är barn innerst inne och känslan att älska och vara älskad kräver nästan ett barns nedrustade försvar.
Vi är oskyddade och lite hudlösa i kärlek och utsätter oss för risker.

Att vara vuxen,dvs förnuft och skyddsmur uppe är ju vad vi för det mesta bär omkring på.
Kanske är behovet av att få släppa taget och släppa in någon så stark så vi vill tillbaka dit.
Där vi inte hela tiden behöver vara på vår vakt.
Att det kanske är "barnets" oförmåga att skilja ont från gott som gör att vi lurar oss själv in i låtssvärlden igen.
Där vi egentligen inte hade några problem...

Det var mina första tankar av din fråga.
Jag kanske återkommer med ett mer nyanserat svar.

Om det finns lyckliga slut vet jag inte, för en nykter alkoholist kan inte lova att den ska var nykter för alltid. Men den kan lova att försöka.
Så lyckliga fortsättningar kanske finns. Lever med min partner drygt nykter 1,5 år. Och jag hoppas ju på att det är så det ska fortsätta. Men jag vet ju inte hur det ser ut om ett halvår. Och det, tillsammans med tilliten, har varit det svåraste. Men jag själv har nu landat i att om det börjar igen vet jag att jag klarar mig och vad jag ska göra. Tilliten är inte tillbaka än just när det gäller alkohol och jag funderar mycket på om den nånsin kommer komma tillbaka avseende det. Men jag tycker ändå vårt förhållande är värt det. För tilliten avseende annat är tillbaka. Och vi har ett fint förhållande idag, men det kommer aldrig bli som det var innan alkoholen, så därför är det annorlunda än innan, men ändå fint.
Men att min partner ska vara nykter resten av sitt liv har jag ingen aning om. Det får man jobba mycket på för att orka/klara att hantera. Men jag tycker att jag är en bit på väg där.

@Letlive missade din kommentar där om att känna sig som en tonåring - jag kan relatera och för mig hänger den ihop med att känna sig FRI! Lite: skiter väl jag i!

Tror vi behöver väldigt mycket av det.

Relaterar också till din parentes: vad jag tror är mina behov.

Nu när min man är nykter försöker han ofta få min input: vad vill du? Vad känner du?

Och väldigt ofta är det helt blankt. Ja, vad vill jag?

Jag gick in i väggen rejält i samband med separation och flytt (och sedan nykterhet och ett nytt tillsammans) och att få frågan vad jag vill blir nästan lite kravfylld i min presterarhjärna.

I ett samtal med en anhörig upptäckte jag dessutom att jag blivit rätt så negativ, ofta rädd för att inte orka osv.

Apropå att observera mig själv och mina beteenden 😅

Så har börjat vända på det och istället påminna mig om att det faktiskt är trevligt att folk vill ses och umgås och veta vad jag vill och känner. Orkar jag inte så är det så, eftersom jag ju ska bli bättre på att bara vara som jag är😊

@Letlive Min man (separerade men fortfarande under samma tak av olika, främst ekonomiska, anledningar) gick på Antabus i fyra månader december -23 till april -24, det var hans eget val att sluta, tyckte det fick räcka.... Han är fortfarande nykter men har i stort sett endast plockat bort substansen, jobbar inte alls med sig själv och ersätter beroendet med annat. Till att börja med var det träning på gym, nu är det fiske och båt, får se vad det blir sen för att hans sug ska hålla sig borta. Jag tror på att antabus kan hjälpa men jag tror också att det kan behövas terapi/samtal/möten då beroendet/beteendet oftast går djupare än bara själva the "drug of choice" så att säga. Det gäller att vara motiverad, det finns en del biverkningar som inte är så trevliga, men det verkar som att de lägger sig efter ett tag. De första veckorna utan alkohol och med antabus var ett rent h*e, vill inte försköna det. Så därav att motivation behövs. Min man började också för att våra barn bönade och bad och för att få mig att stanna, men när han någon månad in upptäckte hur mycket bättre han ändå mådde så fick han ett nytt mål. Jag kan inte sia om det kommer att hålla, hoppas på det för hans egen skull och våra barn. För min del är det för sent. Går på äggskal varje dag, kollar av hans humör. Lycka till, hoppas det kommer gå bra 🙏

Tack för pepp❤️

@Letlive
Ja det gjorde han, tyvärr bara för att jag skulle stanna kvar så det höll ej..
Menade även på att det gick att dricka ändå.

Hej alla.
Sambon ska börja på antabus nästa vecka. Hon verkar motiverad och har väl insett hon inte klarar av att sluta på egen hand. Jag försöker inte ha för stora förhoppningar men samtidigt är det svårt att inte hoppas på att detta ska bli lösningen. Är också rädd att sambon ska dricka på antabus och behöva leva med den erfarenheten. Aja. Vi är alla maktlösa inför alkoholen. Är dessutom rädd för abstinensen sambon kommer känna och hur hon kommer reagera på den.
Har era anhöriga tagit antabus? Vad är era erfarenheter? Hur gick det? Nyfiken på att höra allt

@Räkan75
Går det t.o.m. ut över ditt barn så får det vara nog.
Du (o dina barn) ska ha det bättre än detta!
Anar att du redan bestämt dig för separation - bara fortsätt 🤗

Nä, livet är för kort. Jag är en jävligt bra kvinna som för tjänar bättre. Arbetar med personer med svårigheter och vill vara ledig från detta när jag är hemma.

Ja, det tål att funderas på. En nyckel kan vara att fundera på varför en dysfunktionell relation ska romantiseras så. Jag var inte tillsammans med mitt ex så länge men i flera år innan vi blev ett par så var vi kära i varandra på håll. Jag kan säga att det var många rosa bubblor som var tvungna att spräckas på kort tid när jag såg vem han egentligen var. Det är svårt att ta av de rosa glasögonen, verkligheten är så enormt ful utan dem. Men icke desto mindre så är glasögonen bara utklädnad.

Vännen, det där ska du inte acceptera! Om du tycker han dricker för mycket, då gör han det för dig. Och då behöver du agera på det. Hur vill du leva? Vill du bli kritiserad för att du uppmärksammar ett helt övertydligt problem? Jag hade inte accepterat det i alla fall. Livet är för kort för sånt.

Levt med en man i 10 år, som alltid druckit för mycket på fest. Gjort bort sig enligt mig på olika sätt samt sårat mig med nedlåtande kommentarer såsom jävla kärring mm när jag sagt till att det räcker. Varit dum även mot min yngsta dotter. Dricker inte i veckorna eller onormalt på helgerna, men har ett sug trycker jag. Har kompisar som dricker likadant, vi umgås inte med dem. Gått i terapi och pratat om detta, upplever sig inte ha problem utan jag är tråkig som inte kan släppa loss. Har en pappa o syster som har beroende. Han är en typisk beroendeperson i allt han gör. Trött på att bli kallad fula saker,trött på oro vid fester att han ska dricka för mkt (han har ju lovat att dricka ”lagom”). Behöver pepp och input…Han har fått mig att känna mig tråkig, vilket jag inte är.

@has
Jodå, tack.
😄
Du verkar sköta om dig själv på olika sätt.
🌺

Min man är en fixare av rang och han har varit högfungerande, så jag har inte varit den som fixat i vår relation, i alla fall inte praktiskt (vilket var en av anledningarna till att jag förälskade mig i honom eftersom jag tidigare haft relationer där jag behövt vara den som fixar och driver saker framåt).

Det har framförallt varit hans växlande humör och den plötsliga förändringen från att ha gemensamma intressen och göra mycket tillsammans, till att han helst velat vara i fred och känslan av avvisande samt alla konstiga beteenden som följer med beroendet.

Det är där jag behöver lita på att han finns igen. Att han ”tål” att jag berättar hur saker blir och har varit för mig, utan att han blir arg och försvarar sig. Att han vill göra saker tillsammans igen. Och att vår relation (samt hans nykterhet) klarar av ett tillsammans, men också att ha egna utrymmen. Att jag inte behöver vara den som tar ansvar för stämningen och det emotionella längre.

Jag hade också turen att få en helt fantastisk samtalskontakt på vårdcentralen som jag gått hos i 8 månader nu.

En utomstående som speglar mig så fint och varsamt men ändå tydligt. Som också belyser vikten av att det kan behöva vara lite skakigt en tid, då jag tar mer plats och inte viker undan för försöka bevara familjefriden längre.

Hittills har det gått rätt så bra tycker jag.

Jobbar också med trauman i kroppen genom meditation och när jag känner att jag behöver lyssnar jag på bok om medberoende för att påminna mig själv vad jag behöver fokusera på.

Nu när mannen är nykter märker jag tydligare andra relationer som också behöver justeras lite. Medberoendet lever ju i oss själva och inte bara i relation till den som missbrukar.

Eftersom vi fortfarande bor isär har jag en hel del tid för mig själv att reflektera och ”landa”. En vana jag behöver ta med mig in i det gemensamma hemmet igen.

Känner mig lite osäker på om det var svar på dina frågor?😅

Kram❣️

@Mycolia
Hej, jag upplever det väldigt sunt att vara särbo då man är tillsammans med någon i aktivt missbruk. Att få rå om sig själv i lugn och ro, för missbruk tär - både för den beroende och den anhöriga. Du överreagerar inte tänker jag, ens upplevelser kan inte ha fel.
KRAM.

@has
Hej, kom att tänka på dig och din resa. Hur tar du hand om dig, och det du är med om nu och det du/ni varit igenom? Jag tänker att som medberoende så har man så att säga tentaklerna ute och fixar det som ska fixas m.m. Om den man lever med slutar dricka, då får man ju en annan "roll", och det blir annorlunda tänker jag. Han har ju sin resa, jag funderar lite på hur du arbetar med din resa mot ett mer harmoniskt liv tillsammans med honom?

KRAM.

@Tröttiz
inte "KAN" förändra ska det vara. Nog för att vill kanske är det rätta här också ...

@wasgij
Hej. Jag kan tänka mig att för en beroende så finns inte förmågan till att ha en sund relation, samtidigt upplever jag att ( nu säger jag de) de måste ha "någon" för att så att säga inte drunkna i sig själva.

Som anhörig kan man ju stånga sig blodig, men det hjälper ju inte. Böna, be, skälla, nej, funkar inte! Man kan inte få någon annan att bli frisk hur gärna man än vill. Upp till den. Vet inte hur många gånger jag i mitt huvud haft mantrat och rabblat sinnesrobönen, att kunna acceptera det man inte vill förändra. Kommit på god väg, men daglig kamp med att inte slungas in i andra människors destruktiva snurr ... Det är en annan vuxen människa man har att göra med, en människa som man inte kan fatta beslut för.

KRAM. Sköt om dig.

Och just krocken i det,förnuft och känsla har alltid varit ett problem för mig.
Som om att jag har en alldeles egen människa som bor i mig och som är nära sina känslor,vågar tycka om knyta an osv.
Och sen den andra som så tydligt ser att det är oförenligt i nuläget.
Hur ska de kunna bli kompisar och samarbeta?

Åsa,visst är det så.
Jag har jobbat så hårt för att avveckla vår relation.
Bit för bit har jag nedrustat det vi har.
Flyttat alla mina saker,flyttat mitt företag till annan ort osv.
Ändå så står jag här och önskar något annat innerst inne.
Och kvar står han,likadan och helt oflexibel som alltid.
Definitivt inte läge för några förhandlingar då han inte ser problemet,problemen.