Senaste kommentarerna i forumet

Jag har pratat med honom en miljon gånger på alla tänkbara sätt men hittills har ingenting fungerat. Till en början konfronterade jag honom när han var onykter men det var ju ingen idé lärde jag mig fort. Har därefter pratat med honom i nyktert tillstånd men det är som att prata med än vägg. Även när jag lägger upp det med att jag är orolig och vill finnas här för honom..
Jag har försökt att få stöd av hans mamma men det gör jag inte om. Hon tyckte att det är mitt fel att han smyger då jag varit för sträng angående alkoholen...Hon ville inte alls kännas vid att det är ett problem.. Vet tyvärr ingen annan jag skulle kunna blanda in utan att han skulle känna sig väldigt utlämnad och förnedrad. Tror det bara skulle bli värre då..

Bestemor!
Planen är att jag ska ringa min vän som bor nära nästa gång jag tycker att han verkar onykter. Då ska hen bara dyka upp och låtsas ha ett ärende. Det skulle vara skönt för mig att fler ser, är så svårt att förklara annars! Trots det skulle han nog aldrig erkänna men förhoppningsvis känna skam inom sig och kanske därmed få en tankeställare.
Jag ska faktisk iväg på ett samtal på kvinnojouren här i stan imorgon. Är min nära anhöriga som har ringt och bokat in en tid på grund av oro för mig. Vet inte om det är rätt forum då jag absolut inte känner mig rädd för honom men då han på senare tid även får mycket utbrott som såklart skrämmer den minsta av våra barn med sitt skrikande och skällande så tyckte de att jag skulle komma dit och prata.

Ska även kolla upp vad kommunen har att erbjuda för stöd. Är dock så rädd att någon ska göra en orosanmälan om jag berättar då det skulle kunna få förödande konsekvenser för barnen ifall han får veta och väljer att lämna mig. Då har jag inga bevis för hans missbruk och blir tvingad att lämna barnen med honom halva tiden...Nu vet jag ju att barnen har det tryggt och bra när jag är med..
Kram och tack för återkoppling!

Gör det! Jag blev helt besatt av den podden och tycker den har gett mig hopp när det varit som mörkast. Och angående "bara alkohol". Min son dricker också alkohol ibland även om det inte är hans huvuddrog och många gånger är jag som räddast då. Det blir så kaotiskt och de blir ju aldrig bara lite berusade utan redlösa och utsätter sig för enorma faror så kampen mot alkohol är precis lika allvarlig. Jag har gått en kurs i CRAFT. Suger i mig allt jag kan när jag har ork och plockar det bästa ur det. Sedan finns det andra stunder då man absolut inte ens orkar prata om situationen. Lycka till med din dotter. Det enda man vill är att de ska få det liv de egentligen vill ha.
Jag är säker på att du är otroligt viktig för din dotter. Många ( gamla vänner,osv ) vänder dem ryggen när de inte orkar med deras återfall längre och de ser på sig själva med ett allt större självförakt.
Ta hand om dig<3

Det låter som om du gjorde ett bra val för din dotter och dig själv! Starkt gjort.

Tack för tipset om beroendepodden, ska lyssna!

Tack för din kommentar! Jag vet att det kan gå fort! Och det skrämmer mig. En bra sak är att mitt barn står under kontinuerlig läkarövervakning med provtagning samt samtal, och skulle en fysiskt riktigt hotfull situation uppstå så blir det LVM. Hon umgås inte med folk som dricker, som för många andra har det blivit så att kompisar inte vill dricka med henne eftersom det blir för jobbigt och de inte vet vad de ska göra.Så när hon dricker, gör hon det ensam. Jag ska läsa dina tidigare inlägg!

...för din berättelse om hur du kom till ett större lugn. Jag har varit inne och "nosat" på de tankarna en hel del själv, för att försöka hitta ett slags tröst eller självhjälp. Din beskrivning ger mig jättemycket! Just nu försöker jag också tänka att jag värdesätter varje stund och dag då jag är med mitt barn när hon är nykter, hon är en underbar människa.Jag hoppas ju mest i världen att min dotter ska bli frisk, men annars hoppas jag att jag kan komma närmare dit du är. Kram

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Det är verkligen som att leva i en mardröm. Även om mitt barn "bara" använder alkohol så blir det väldigt dramatiskt. Har varit ambulansfärder, inläggningar, poliser...Jag känner också igen mig i känslan av att vilja veta att jag har gjort allt jag kunnat. Så har jag tänkt länge.
Även min dotter var som "vem som helst" (om än som en person som drack "lite för mycket") innan hon blev så sjuk. även om det förstås varit en gradvis utveckling. De perioder hon lyckats vara helnykter har hon varit tillbaka i det, efter en tids dåligt mående och abstinens. Sen, pang, har det hänt igen, och då forsätter det bara...
Det lite modernare sättet att se på relationen till sin beroendesjuka anhöriga finns t ex hos CRAFT, det känner du säkert till. Kanske speciellt viktigt när det handlar om just att vara förälder till någon med beroende. Det handlar mycket om att bevara en så god relation som möjligt, samtidigt som man försöker hjälpa sin anhöriga att söka hjälp/bli frisk. Jag besökte ett alanonmöte en gång och där tyckte jag att det handlade mest om "stäng dörren, tänk på dig själv" (förutom allt högläsande ur alaonon/aa-litteraturen). Men det var bara en gång och jag har ju hört att många fått bra, mycket bra, stöd från alanon. Nu finns CRAFT på frammarsch i Sverige och utbildade rådgivare finns bland annat hos socialtjänsten på olika håll. Jag går just nu en kraft-baserad internetkurs hos Beroendecentrum i Stockholm, och har även haft en privat stödkontakt med en craftutbildad rådgivare. Innan jag visste så mycket om att det fanns i Sverige läste jag en del på framförallt amerikanska sidor, bl a detta: https://www.rehabs.com/pro-talk/dont-abandon-your-children-when-they-ar…
Tänker på er och hoppas på att förvaltningsrättens beslut ska leda till att det kan börja bli bättre. Kram.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Det är verkligen som att leva i en mardröm. Även om mitt barn "bara" använder alkohol så blir det väldigt dramatiskt. Har varit ambulansfärder, inläggningar, poliser...Jag känner också igen mig i känslan av att vilja veta att jag har gjort allt jag kunnat. Så har jag tänkt länge.
Även min dotter var som "vem som helst" (om än som en person som drack "lite för mycket") innan hon blev så sjuk. även om det förstås varit en gradvis utveckling. De perioder hon lyckats vara helnykter har hon varit tillbaka i det, efter en tids dåligt mående och abstinens. Sen, pang, har det hänt igen, och då forsätter det bara...
Det lite modernare sättet att se på relationen till sin beroendesjuka anhöriga finns t ex hos CRAFT, det känner du säkert till. Kanske speciellt viktigt när det handlar om just att vara förälder till någon med beroende. Det handlar mycket om att bevara en så god relation som möjligt, samtidigt som man försöker hjälpa sin anhöriga att söka hjälp/bli frisk. Jag besökte ett alanonmöte en gång och där tyckte jag att det handlade mest om "stäng dörren, tänk på dig själv" (förutom allt högläsande ur alaonon/aa-litteraturen). Men det var bara en gång och jag har ju hört att många fått bra, mycket bra, stöd från alanon. Nu finns CRAFT på frammarsch i Sverige och utbildade rådgivare finns bland annat hos socialtjänsten på olika håll. Jag går just nu en kraft-baserad internetkurs hos Beroendecentrum i Stockholm, och har även haft en privat stödkontakt med en craftutbildad rådgivare. Innan jag visste så mycket om att det fanns i Sverige läste jag en del på framförallt amerikanska sidor, bl a detta: https://www.rehabs.com/pro-talk/dont-abandon-your-children-when-they-ar…
Tänker på er och hoppas på att förvaltningsrättens beslut ska leda till att det kan börja bli bättre. Kram.

Bra att du har börjat skriva här och ventilera dina bekymmer. På forumet kan du lära dig massor genom att läsa andras trådar, skriva om dig själv och få pepp och stöd. Kanske kan du fundera över hur du själv vill att eran kontakt och ert samarbete skall se ut om du får bestämma? Man är ju så klart två om att samarbeta och man kan inte få helt som man själv vill. Men det är bra att vara ordentligt medveten om vad man själv känner, tycker och tänker. Då anpassar man sig mer lagom. Lätt att känna annars att man åker den andres "berg-och dalbana". Tryggare för barnen också om dom märker att du vet vad du vill. Om yngsta är 11 år är ju trots allt alla dina barn i den åldern att du kan prata öppet med dom. Inte "prata skit om pappa" men ändå bekräfta vad dom säkert känner när det gäller hans problem. Han verkar vara som många andra alkoholister: manipulativ. Gör saker för att det skall kännas på ett visst sätt som han har tänkt ut innan. Tänker på det du berättar att han gjorde mot dottern. Hon vill inte vara hos honom, då gör han något som gör henne ledsen och hoppas säkert på att hon skall räta in sig i ledet. En sund pappa tar dotterns känslor och reaktion på allvar och pratar ut om det på ett bra sätt. Jobbigt för dig! Kram

Jag vet inte hur detta går till. Jag skrev endast rubrik och vilket forum sedan kunde jag inte skriva inlägget så det får bli såhär i en kommentar istället, hoppas det går fint.

Detta är mitt första inlägg och jag ber er att svara med vänlighet. Jag vet att jag säkert gör massor med fel och att jag är alldeles för snäll men jag behöver stöd och råd, inga förmaningar.

Hej!
Jag är före detta fru till en alkoholist. Jag har varit väldigt medberoende och som jag ser det har jag kastat bort många många år av mitt liv. Jag skilde mig för ett halvår sedan och med facit i hand var det faktiskt lättare att leva med honom än utan honom. Han påverkar mig negativt mer idag än när vi var gifta och det är inte många dagar jag lever utan ångest.

Han blev nykter maj 2018 och fick sitt första återfall (vad jag vet) våren 2019. Sedan dess dricker han då och då. Inte så ofta när vi levde tillsammans men sedan vi skilde oss dricker han varje vecka han inte har barnen och vi har varannan vecka. Han dricker sig emellanåt stupfull och drar hem kvinnor och äldsta dottern har tagit honom på bar gärning mer än en gång. Han säger att han inte dricker när han har barnen och jag har inte hört att de misstänker att han har druckit men jag kan inte vara helt säker.

Han säger till mig, precis som när vi levde tillsammans, att jag överdriver hans drickande och att jag borde tagga ner lite. Enligt barnen är han enormt irriterad och arg. Han är pedant och perfektionist och om de tappar ett glas beror det på att de satt fel med ett ben. Tappar de mat från tallriken beror det på att de höll gaffeln fel. Det låter konstigt men det är såhär det är.

Emellanåt vill han att han och jag ska ha så lite kontakt som möjligt och endast när det gäller barnen. Då är han ofta ganska arg och anklagande mot mig. Det är jag som har förstört hans liv, det är jag som satt honom i denna livssituation som han inte alls vill befinna sig i och allt är mitt fel. Jag anpassar mig efter hur han vill ha det och när han inte vill att vi ska ha kontakt hör jag endast av mig om det är något viktigt kring barnen.

Ett par dagar senare, upp till en vecka kan allt ändra sig. Då kan han ringa och prata om sitt jobb och om något annat som händer i hans liv. Han kommer förbi och undrar om jag bjuder på kaffe osv. När han är på det goda humöret vill han ofta kramas och stå kvar länge i kramen. Jag värjer mig och han undrar om jag inte tycker om det. Jag svarar att jag inte tycker om det och att jag inte hänger med i hans svängar. Men som vanligt anpassar jag mig och bjuder på kaffe och låter honom vara hemma hos oss en stund. Jag tänker att det är för att träffa barnen men dem bryr han inte sig så mycket om när han hälsar på.
Han kan fråga om han kan följa med och bada vilket han då får. Han föreslår att vi ska äta pizza i parken osv.

MEN det goda sätter vara sällan länge. Och jag går ständigt med en klump i magen under denna tiden. Rätt som det är, från ingenstans kommer det dåliga humöret igen. Att han vill ha minimal kontakt, att jag har förstört hans liv osv. Han skriver hundratals mejl och sms långt in på nätterna. Jag brukade försöka besvara dem och jag ställde till slut mig själv frågan varför jag besvarade dem. Jag tror det handlade om att jag ville försöka få honom att förstå att allt inte var mitt fel osv. Men jag har förstått att det är lönlöst. Han kommer inte förstå.

Barnen vet att det är jag som ville skiljas. Men saken är den att han i säkert fyra år varje vecka sade att vi borde skiljas, vi levde inte som man och kvinna, det enda vi gjorde var delade ekonomi. När jag sedan väl sade att jag ville skiljas var allt mitt fel.

Vi har tre barn. Den yngsta tjejen som är 11 vill inte längre bo hos pappa lika mycket som hos mig. Hon har sagt det till honom och då var det jag som fick ett sms med att det också är mitt fel. Jag visste inte ens att hon hade sagt det till honom. Han straffade henne den kvällen med att inte ringa henne och säga god natt. Hon grät sig till sömns den natten. Efter det har hon tagit tillbaka det och han är nöjd. De pratar inte om det mer.

Varför pendlar han såhär i sitt humör? Hur ska jag bemöta honom? Kan hans drickande varannan vecka göra att han har abstinens varannan vecka när han har barnen och därför är han irriterad när de är hos honom och han måste hålla sig nykter?

Detta tär på mig och jag bara hoppas att vi ska kunna vara skilda som vänner men inte ha alla dessa konflikter jämt och ständigt.

Med vänlig hälsning
Sara

Ibland vill man bita sej i tungan då känslorna börjar tala innan man riktigt hunnit tänka efter.
Det blir mycket att bära inom sej och visst blir man less på att hela tiden visa ett slags hänsyn.
När man innerst inne känner sej så sårad av den andre!
Inte alls enkelt....??

Det är dubbelt så länge,
2 dagar ❤
Vilar nu....bara vilar.....
Tack för din respons Backen123

Ger en stunds vila och glädje, hoppas så för din/er skull. En dag i taget

Så sant, för dig är ju förhoppningsvis resan lite påbörjad för din man. För min är det snart 9mån av tillfrisknande. Och det tror jag också att man måste lyfta blicken, men igår hade vi årsdag och inget vi vill fira. Idag ringde han och sa han glömt... Men såren dyker upp ibland, och nämner jag det så är ilskan igång från honom.

Hhh

Tack för ditt svar... det är lite så jag känner.
Det dåliga samvetet kommer smyga sig på oavsett. Egentligen har jag inte dåligt samvete för att jag ”smiter”, det kommer när han är så kontaktsökande och jag varken kan eller vill möta honom i det...

Ska du inte bara dra då? Nu när du verkar ha kraft och inte ens tycker om honom?

Jag tycker nog det låter lite väl destruktivt. Lögner och förnekande. Jag menar att det känns som en tuff och väldigt lång väg att gå om han ens någon gång kommer sluta. Tänker på din dotter.

Man kan alltid välja ett annat liv. Han kanske är gullig som messar och ringer. Men det gör andra också.

Du får såklart göra som du vill. Kanske stanna kvar och kolla lite? Men kanske inte hoppas på för mycket?

Kram!

Fy det låter hemskt.
Jag var också rädd varenda dag. För min mamma. Man visste aldrig vilket humör hon var på och man fick ofta en smäll i huvudet. Men försöker se på det som att det kunde varit värre. Idag förnekar hon allt. Tycker att jag och min bror hade det bra eftersom vi fick mat på bordet och hade rena kläder. Men jag är tacksam över att jag åtminstone fick lite kärlek de första åren, vilka är dom viktigaste, så att man blev ganska empatisk till skillnad från henne.

Jag frågade min kille för någon vecka sen om han mår bra inuti, utan att egentligen veta att man dricker för att må bra. Han svarade att han börjar må bättre. Att hans födelsedag inte är lika jobbig längre (hans farsa söp ihjäl sig samma dag som min kille fyllde 20) och att han börjar komma över att hans mamma dog för några år sedan.

Tänker att det är där jag ska börja. Inte snacka så mycket om alkoholen utan mer om måendet, barndomen, bearbetning av den osv
Försöka gå den vägen istället, och se om den vägen leder nån vart.

Jag träffade en alldeles underbar man för ett år sedan ungefär.
Allt gick snabbt, jag och min dotter flyttade in efter bara några månader.

Det hände märkliga saker, han hade som kollapser och yrsel. I backspegeln, han var ju full som f-n....
Hans psykolog sa att han hade som krisreaktioner, han förnekade att han drack.

Jag köpte allt, trots att hans dotter och ex varnade. Trots att jag någonstans i mig förstod att nåt var fel.

Förra veckan var han så dålig att jag ringde ambulans, dem ringer sen mig från tillnyktringen och frågar om jag ska hämta honom...

Något dog i mig då, jag tog min dotter och flyttade.

Jag tycker inte han har full insikt om vad han gör och gjort, han har ljugit sen dag ett, vad finns det att bygga på?

Jag är inte ens ledsen än, besviken, bedövad, arg, irriterad...

Nu får jag dåligt samvete för att jag bara vill avsluta och dra... han går på hela tiden att han nu tar tag i det här (i egenremissen till beroendecentrum har han skrivit som främsta skäl att han inte vill förlora mig och måste ta ansvar för sin familj).
Jag försöker förklara att jag inte är mottaglig, att jag inte kan ha mitt barn i det här. Han messar o ringer varje dag om vardagssaker, säger godnatt varje kväll etc.

Jag vet inte hur jag ska hantera det, livrädd att bli manipulerad igen och just nu tycker jag faktiskt inte om honom.

Nja, sms vet jag inte. Ring hellre och bjud på fika så att ni ses när ni pratar om er fd konflikt och att du vet.
Underbart av dig att inte dra dig undan. Men skickar du sms ligger bollen hos hen och alkoholism är oerhört skamfyllt. Så se hellre till att ni har en personlig kontakt tänker jag och red utkonflikten ordentligt.
Lycka till!

Du skriver så bra saker! Tack själv för dina ord.

Innan jag börjar svara, måste jag fråga om "Jag förstår att min förmodade adhd kan göra att jag tröttnat på vissa människor ofta och blivit fångad av nya människor (som yngre)." Är det vanligt som adhd? För jag känner så mycket igen mig (egentligen i mycket av det du skriver). Jag kanske inte pratar lika mkt som dig, ibland bara, men tycker också om äldre människor som har erfarenheter man kan ta del av. Ett tag hängde jag mycket med en 80-årig granne. Hon var gammal hippie, och vi rökte ibland. Det var så coolt att röka med henne och prata med henne. Tyvärr gick hon bort för några år sedan.

Du skriver bra frågor att reflektera över. Varför jag vill flytta, och var jag ser mig själv inom de närmaste åren osv. Mycket bra! Skälet är väl att jag längtar hemåt och vill bo på ett ställe för resten av livet. Men jag har inte bråttom. Jag sparar lite pengar så länge. Har ett jobb jag trivs bra på och naturen nedanför porten. Killen bor 30 meter ifrån mig.

Funderar som dig på ett mindre samhälle. Att det är trevligt när man känner varandra. Skitprat är tråkigt men man behöver kanske inte lyssna eller bry sig om det handlar om en själv.

Hur vill du själv ha det? Eller du har inte landat i det ännu?

Jag vill vara fri som en fågel. Det har jag alltid sagt.

Vad han vill med alkoholen kanske nästan jag kan svara på. Säkert du också med ditt ex. Dom vill må bra och förstår kanske inte hur (eller att) man kan må bra utan. Igår ringde han upp en barndomsvän och hade på högtalare så att jag fick vara med. Han lät ganska vettig, men lite hård sådär och kallade min kille för kukhuvud ibland. Min kille verkade lyssna på honom. Kan nog vara bra att åka förbi honom på vår resa till hemtrakterna i augusti.

Är glad att du mediterar! Jag gör det bara ibland. Bland annat på Yogan en vän till mig har. Men jag är lite för rastlös. Hoppas det blir bättre.

Jag ska fundera vidare på frågorna du ställer. Det är så bra och kul att skriva med dig.

Hoppas du får en fin dag! Kunde inte somna om igår, så det blev ingen löpning. Men idag så!

Stor kram på dig!

Att få stunder och dagar när det känns lättare, då det nästan är som vanligt är ovärderligt! Att få unna sej att tro och hoppas, om än bara för ett NU.
Vem har förresten mer än ett NU?!
Att kunna känna att just nu är det ju faktiskt ok, just nu är jag nöjd det är väl det som är målet.
Visst, det är väl inte så att man ska " sopa allt under mattan" Men kanske inse att just NU är det inte läge att rota i det som var.
Om 2 personer vill komma vidare, så tänker jag att förr eller senare kommer det som krävs fram i ljuset, utan att man behöver gräva.
Om man vågar visa tillit till den som ständigt svikit, om inte annat för att supa i smyg, då mår man bättre själv.
Samtidigt också vara så klarsynt att inse att ingen har några löften om hur framtiden blir.
Jag skriver det här lika mycket till mej själv, för jag känner att vi just nu hamnat i liknande läge.
Vågar jag börja hoppas nu?
Kan jag lita på honom?
Det vet vi inte, men vi vet att just NU är det ok, då får vi vila i det.
Uppmuntra och bekräfta om vi orkar.
Ta emot glada stunder utan att varken se bakåt eller framåt ??

var ett helvete för mitt ex. I skolan med mobbing. Han var rädd varje dag. I flera år. Ja, han har druckit för att kunna berätta, för han behövde berätta och i början orkade jag inte lyssna, sen lyssnade jag och jag lyssnade om och om igen. Jag har bett honom prata med en professionell då jag inte kan hjälpa honom med det trauma som satt enorma spår och påverkat hela hans liv. Jag förstår honom varför han flyr och jag önskar att han kunde ta emot den hjälpen och bearbeta. Han har haft möjlighet till det. Det är inte alltid den finns. Jag förstår även hans behov av det materiella han behövde, det klassiska "jag ska minsann visa dem" osv. Han har visat en del av dem, men det gjorde ingen skillnad. Han plågas ännu av den obearbetade barndomen och för att orka leva i och möta världen så behöver han alkoholen. Vilket jag sorgligt nog kan förstå, eftersom det behöver bearbetas. Han lider uppenbarligen av PTSD. Men han är rädd för piller och psykiatrin, eftersom han såg hur vissa mediciner slog ut mig. Han har även andra vänner med diagnoser och en del av dem har spårat ur totalt. Mediciner och alkoholmissbruk är ingen bra kombo.

Hej, tack för alla dina ord. Det där med intelligens kanske jag ska kolla upp en dag. För nyfikenhetens skull. Det är enkelt att avfärda vissa kommentarer med att vifta på handen och säga "äsch, inte är väl jag..." Att jag är klok har varit enkelt att acceptera, då klokhet kommer genom erfarenhet tänker jag. Men intelligent är ett väldigt starkt ord. Och svårt att ta till sig när en inte har lärt sig att ta till sig vissa saker. Men jag övar. På mycket.

Jag får en del flash backs från mitt liv. Jag förstår att min förmodade adhd kan göra att jag tröttnat på vissa människor ofta och blivit fångad av nya människor (som yngre). Som vuxen samlar jag på människor och jag skriver anteckningar om trevliga människor som jag pratar med i butiker där jag haft något ärende. Då jag är medveten om vår planet så springer jag inte ofta tillbaka till butikerna, men har kommit på att jag träffar ganska mycket människor som jag börjar prata med. Det kan vara på busshållplatsen eller i skogen och då är det förstås människor som har samma behov som mig. Jag behöver prata, men jag behöver inte bli kompis med alla, även om jag gärna blir det. Över tid så visar det sig vem en fortsätter att prata med på busshållplatsen, på bussen eller i skogen. Det är som helt naturligt för mig och det är många gånger jag tänker att jag borde bo i ett mindre samhälle där människor hjälper varandra mer. Har sett det där en del av min släkt finns. Och det finns också en baksida med mindre samhällen. Skitprat. Jag läser att du har tankar att inte bli så långvarig där du bor nu. Vet du vad det beror på. Jag har levt med den känslan tidigare och jag har landat i svar varför jag kände så. Varför jag flyttade och bodde utomlands. Jag har inte jobbat med just den frågan, däremot så landade jag i den under mina meditationer och när jag jobbade med tillit, acceptans, släppa taget så ville jag inte flytta längre. Jag vill nog skapa ett nytt hem en dag, men det behöver inte ske nu. Och jag vill stanna kvar. När det gäller mig och min flykt så har jag lärt mig att möta allt som sker i stunden. Jag har mött mig själv länge och det har varit bra möten. Jag har förlåtit mig själv för att jag som yngre inte visste bättre. Jag har varit tacksam för allt jag erfarit och lärt mig. Och precis som du verkar vara, så har jag varit på ett sätt att jag inte kunnat köpas. Och det är nog för att det är så vi är. Att ha så starkt behov av frihet. Egen vilja.

Jag läser dina rader "Våra cirklar har rört sig i varandras hela livet och vi har inte träffats förrän nu. Att det kanske är meningen." och jag tycker att det låter så fint. Sedan läser jag "När vi delade en pizza senast och jag sa att han kanske skulle behöva en hel, så sa han att han får i sig kolhydrater från ölen också." och det kunde ha knutit sig i min mage förr av ord om öl och kolhydrater, men det gör inte det längre.

Det är här sakta är så bra. Du behöver ta reda på vad han vill med alkoholen. Lika mycket som du kanske ska lägga på dig själv och ta reda på vad du vill nu eller vad du vill i framtiden. Var vill du vara om ett år eller om fem år. Var vill du vara om 20 år. Välj själv. Jag tycker själv att det är en bra övning att tänka på vad jag vill berätta för mitt äldre jag redan nu. Jag har skrivit en del till mitt yngre jag och så kom jag på någon gång att jag ville leka med tanken på att skriva till mitt äldre jag. Det fick mig att våga lite mer tror jag. Att vara i mitt nu och att våga vara i mitt nu. Jag har en del äldre vänner och då menar jag 80 +. Jag lyssnar mycket på dem och de lyssnar mycket på mig. Våra samtal om livet har bekräftat att jag har gjort bra val. De är de viktigaste relationerna som betyder något.

Och relationen till sig själv är den absolut viktigaste. Så då ställer jag dig frågor, för dig att fundera på och att svara på för dig själv över tid.

Vad värdesätter du i livet. Hur vill du leva. Hur ska du göra för att få det livet.

Om du skulle radera att du tänkt så här:
"Jag hade bestämt att jag skulle leva ensam. Med några djur som sällskap och ett gästhus så att folk kan hälsa på."

Och skapa en ny tanke om hur du vill leva. Hur tror du att den skulle vara då?

Vad hindrar dig för att få det du vill ha?

Jag är så glad att höra att du inte föll för prinsens försök att fånga dig. Det låter lite skrämmande och jag har sett hur andra har charmats av prinsar hit och dit. Fast då har det varit i andra kulturer och inte lika skrämmande, men förstås är det skrämmande hela fenomenet när det blir tydligt att en man vill köpa en kvinna och att kvinnor låter sig bli köpa.

Kanske tur ändå, vill jag säga lite slarvigt, för annars antar jag att det skulle vara mer kidnappningar än det som redan pågår och alla avslöjas ju inte. Vilken hemsk tanke som dök upp nu i mitt huvud. Hur många kvinnor lever kidnappade av män i världen.

Jag gillar också när du babblar. Jättekul att skriva med dig!

"Lev livet lite sakta, du hinner fram ändå". Underbart uttryck och det kanske är det som är framgången för ett innehållsrikt liv. Varför skynda till graven. Det gäller att uppleva livet.

Stor kram till dig!