Senaste kommentarerna i forumet

Fick klokheter att fundera över i helgen: en vän berättade om sin separationsångest i samband med avsked, korta som långa. Något jag också haft med mig genom livet utan att reflektera över det. Separationsångest har varit en del av mig likt ett av mina ben eller en av mina armar. När jag ska skiljas åt från någon som står mig nära känns det som om att det är sista gången vi syns. Vet med hjärnan att vi träffas ikväll, imorgon, nästa vecka eller vad det nu kan handla om. Men hjärtat är fullt av sorg som om personen ifråga kommer lämna mig för evigt. Jag känner mig tom och kan till och med få för mig att det jag känner är en föraning om att "något hemskt kommer att hända". Funderat mycket runt detta dom senaste dagarna. Min mamma kunde få hemska utbrott när hon hade sina dåliga perioder. Det hände ganska ofta att hon smällde igen dörren och stack hemifrån och var borta i allt från några timmar till flera dagar. Jag blev alltid så himla rädd och förtvivlad. Egentligen spred sig lugnet hemma när hon inte var där men inom MIG var det kaos. Varje gång det hände tänkte jag att den här gången kommer hon inte hem mer. Fast pappa sa "hon kommer när hon har lugnat ner sig, det brukar hon ju göra". Kanske kan det vara dessa upplevelser som "spökar". Och också därför kanske som jag även har svårt att släppa taget om sånt som är dåligt för mig.
Jag kan aldrig säga hejdå "lagom" till mina barn. Jag måste krama dom och säga "kör försiktigt" flera gånger och min känsla är ledsen. Dom tycker "hej då vi syns ikväll" skulle räcka. Vet också när jag var tillsammans med mitt ex att jag kunde gråta på vägen hem efter en helg med honom. Han kramades och sa glatt vi syns i veckan. Men jag hade känslan av att vi aldrig skulle träffas mer, avsked, sorg, tomhet, saknad. Fast det bara gällde någon dag eller två.
Ska försöka tänka runt dessa känslor och försöka lugna mig själv när dom dyker på mig. Och kanske också tänka tillbaka runt dessa tillfällen när det hände mig som barn, trösta och lugna mig själv för det som hände mig som barn.

Är ny här och har idag bara en kort fråga:
Att dricka en halvflaska rödvin + 1 helflaska champagne + 3 st 33cl starköl själv är väl ganska mycket?! Vi har även två barn (1,5 och 5 år). Jag tycker INTE att det är ok när barnen är hemma (visserligen sovande men ändå) Han dumförklarar mig och säger att det inte är speciellt mycket för ”det är inte så mycket alkohol i champagne”. Detta är bara ett litet utdrag ur livet med honom men orkar inte dra hela skiten nu.. Men är det inte ganska mycket eller är jag knäpp?

Hej åh vad jobbigt, förstår precis känslan av hjärtklappning/tappa fokus. En tanke som dyker upp är att blocka honom i tfn, sms honom och skriv exakt vad du tycker för att sedan blocka. Åtminstone skriva att du blockar honom. Vet inte om ditt ex har våldsamma drag, och vad detta kan utlösa men det vet säkert du? Tänker mig att man kan vara bortrest nån dygn om risken blir att inte få vara ifred, är dom inte helt skogstokig så brukar det lägga sig ganska snabbt ändå. Men jag tror absolut att man inte ska ta nån skit, säga ifrån på ett sätt som dom förstår, för tar man emot så blir det en form av hjärntvätt, du är inte psykopat/sociopat. Du är stark, empatisk kvinna som värnar och vill människor gott, därför har vi så svårt att säga "Nu räcker det!" För vi tycker så synd om dom och därför blir vi kvar så länge. Jag är kvar för jag vill så gärna att det blir det liv jag trodde för 2år sedan, behandling är avslutad och han kämpar men beroendehjärnan är stark vilket yttrar sig i humörsvängningar delux och det enda jag kan göra är att säga det räcker! backa och göra saker jag mår bra av med mina barn, sällan nån dag som är enkel men jag tar plats, hela tiden så han förstår att det är också på mina villkor. kram

härligt att höra ifrån dig, har tänkt på dig och undrat hur du har det. Min reflektion sagd med omtanke för att jag vet att du jobbar stenhårt med dig själv och verkligen vill komma framåt. Han uppför sig riktigt illa, psykisk misshandel han utsätter dig för om man ska vara lite krass. MEN som vanligt så är det bättre att vända fokus till sig själv. Fundera över om du får någon slags "näring" av hans elaka sms, fel sorts bekräftelse eller vad man skall kalla det. Jag lät också elaka sms strömma in ohejdat i min mobil, jag tyckte jag hade kommit långt för att jag inte svarade. Förra sommaren började bilden av mig själv klarna, jag vände fokus till mig själv lite mer på riktigt. Isället för att tänka MASSOR om och på honom började jag granska mig själv. Varför låter jag någon skicka elaka sms till mig, visst varvat med kärleksförklaringar, men ändå? Jo för att jag fick bekräftelse på en del saker: han super fortfarande (=jag fattade rätt beslut som lämnade), han tänker på mig fortfarande (=jag betydde något för honom) och mycket annat. Osund bekräftelse helt enkelt för att jag inte var riktigt trygg i mig själv och mina beslut. Jag blockerade honom, vi har inga barn ihop så då kunde jag göra det. Tänker numera, om han vill ta kontakt med mig får han anstränga sig, inte bara plocka upp mobilen när han sitter och dricker. Du har barn ihop med ditt ex men kanske kan du freda dina kvällar och nätter genom att blockera honom? Och som sagt fundera lite över hur livet utan elaka sms och drama skulle vara? Man säger ju gärna "det skulle vara jätteskönt och jag vill ha det lugnt och stabilt". Åtminstone gjorde jag det. Innerst inne kände jag en tomhet som är svårt att sätta ord på när jag blockerade mitt ex och dramat "dog". Hade även hemska känslor av separationsångest och kontrollförlust. När dessa känslor lagt sig var det som om röken skingrades och jag kunde fokusera på mig själv på djupet. Kanske detta inte alls stämmer på dig men fundera lite kring det. Du har levt många år med honom i ditt liv, även något "dåligt" kan vara svårt att släppa. Kramar från mig

Vad härlig du är! Dig hade jag nog kunnat snacka med hur mycket som helst.

Nja.. jag mest undrade om det var så med adhd. Läste väldigt mycket psykologi förr. Särskilt om vissa personlighetsstörningar. ADHD har jag väl alltid tänkt att jag kanske haft/har men att det är så lite nu att det inte spelar så stor roll. Jag har lugnat ner mig och kanske inte hade så kraftig.

Umgicks mycket med en vän när han läste till läkare och särskilt under deras psykologi-kurs. Läraren började med att säga att psykopater är överrepresenterade i deras klass, Många smarta (finns misslyckade oxå) psykopater har 5.0 och många läser till läkare. Sen sa han att de kommer känna igen sig i varenda diagnos, för man har personlighetsdrag från alla olika diagnoser. De flesta är en mix av allt.

Min typ kille måste ha adhd iaf. Fast han nog inte fattar det. Idéerna sprutar ut och han snackar jävligt mycket. Om allt. Du nämner aktier, Han frågade mig om det igår och jag sa att jag är all-in med alla mina sparpengar på en högrisk-aktie som jag väntar på att ska bli uppköpta. På ett av hans tidigare jobb hade de "spelat" lite på aktiemarknaden med småpengar, mest för att se vem som vann av dom. Han hade handlat mycket med derivater. Jag kan typ inget om det men det lät som han visste en del.

Men adhd ser jag inte som något jobbigt. Aspergers däremot. De är så jäkla svart-vita och kan ha empati-problem.

Mindfulness är bra! Men jag förlorade en av mina vänner. Jag var i mindfulness under några av våra telefonsamtal, och satt och tänkte för mycket på vad hon sa. Tredje dagen hon klagade på något hos sin syster, så sa jag att hon borde ringa till henne istället för till mig. Reda ut det och prata med henne om det. Tror det lät konstigt och okänsligt från min sida. Eller det blev det stört iallafall.

Det låter som att du kämpar framåt iaf med adhd:n. Det är det viktigaste. Försöker få rutiner osv. Om du lever efter alla lappar, så blir det säkert ett naturligt beteende för dig till slut.

Måste nog själv sätta rutiner om jag är hos min typ kille om kvällarna. För han snackar så mycket att jag inte kommer hem i tid. Jag brukar vakna mellan 5 och 6. Så kan inte sitta hos honom till 24. Larm är en bra idé.

Nu måste jag också sluta och ska till kompisen lantställe. Hon vill väl höra om mer om min fängelsevistelse. Får se hur mycket jag berättar. Men jag har faktiskt tänkt på säga saker om mig själv. Vi satt båda i en styrelse för en organisation något år, och hon har sagt att det bästa från den tiden var att hon fick lära känna mig. Jag har mått lite dåligt över att hon faktiskt inte har en aning om vem jag är. På tal om adhd, så får vi det väldigt tillsammans, och leker som små barn. Hon är över 50 och härlig hon också.

Stor kram till dig!

Ja vi ljuger för de vi älskar mest. Vi manipulerar för att få oss framstå som bättre och för att försöka skydda att det är ok att dricka. Alkoholism är en sjukdom och den sitter djupt rotad i hjärnan, själen, kroppen. När man dricker så tänker man bara på sig själv. Jag flydde från verkligheten men den kom ju dagen därpå. Ge han ett ultimatum. Vård (då måste han genuint vilja ha hjälp) eller lämna. Du mår inte bra, din dotter mår inte bra av att leva i ett destruktivt förhållande. Min mamma var alkoholist, pappa drog med mig. Han träffade en ny, hon var också alkoholist. Samma visa igen. Så det blir inte bättre om man inte vill ha hjälp./Skrivet från en alkoholist

Du skriver också bra saker!

Om adhd, och att du känner igen dig i många saker som jag skriver och om det skulle vara så att det kan vara hjälpsamt för dig att utredas, då kan du be om en utredning. I mitt fall så har jag förstått att mina idéer som sprutar ut har jag prövat förverkliga. Och jag har inte ofta ägnat någon större tankeverksamhet på konsekvenserna. Och det har fått konsekvenser, stora konsekvenser. Så här i efterhand har jag valt att se allt som erfarenheter. Jag har spenderat pengar jag borde ha investerat i hus. Du skriver att du sparar till hus och att du vill flytta hemåt - bra med tydligt mål och plan!

Jag har haft massor av sparandeformer, i fonder, aktier och på flera konton och jag har aldrig haft en tanke på hur utan bara att ha det, eftersom jag har arbetat inom bank fast inte som ekonom, så har jag lärt mig att jag borde ha olika former av sparande, men inte vetat hur och varför!

I alla fall.

När du är ung och sparar till en cykel då är det tydligt hur mycket du behöver jobba och lägga undan. Om du är äldre och sparar till en insats för en bostadsrätt i en stad eller om du vill köpa ett fritidshus någonstans vid havet eller i fjällen, då är det lite svårare att beräkna vad du behöver spara och hur länge beroende på när det där huset ska köpas.

Jag har haft medel som jag spenderat på väldigt tokiga, roliga och värdelösa saker, men allt det är erfarenheter. Jag gick inte under på 90 talet och jag har inte heller gått under nu.

Min förmodade adhd har gjort att jag har gått igång på "kickar" som jag inte känt till. Med män, flirtar, för tidigare resor med de jag ansåg att jag hade lärt känna och att jag visste vilka de var. Jag hade fel i samtliga fall och jag har lärt mig av mina erfarenheter. En var gift och hade visst fått en minneslucka. Då hade vi känt varandra i två år och jag skulle aldrig någonsin inleda en relation med en gift man.

Så, då har dessa "kickar" inte varit så hjälpsamma i mitt liv. Jag är inte en tonåring längre, även om jag känner mig som en ganska erfaren tonåring. Jag är ung i själen, i sättet och precis lika glad som jag var som tonåring.

Jag har facit idag. På mitt liv. Jag har plöjt alla böcker jag har kommit över om adhd och jag har också vänner med adhd som säger att jag har det. Nu har jag blivit utredd för adhd och får veta besked efter psykologens semester.

Så jag förstår att mina bus som barn, alla mina kompisar jag hade och tröttnade på, liksom i ungdomen, killen jag var så kär i tog all min uppmärksamhet och fokus och jag kunde inte koncentrera mig.

Det är min koncentration som är största problemet, jag vill läsa en viss utbildning och då behöver jag extra stöd för studier. Därför behövde jag bli utredd. Därför var den utredningen hjälpsam för mig.

Jag ser det redan idag. Och jag prövar planera och skapa en struktur, men det är så svårt. För jag fastnar ofta, börjar med en sak och sedan så har jag påbörjat något helt annat. Så där håller det på - hela tiden. Jag har larm som avbryter mig, när jag måste avsluta en sak - även om jag inte ens kommit igång och börjat med uppgiften.

Jag skriver post it lappar om mina "måsten" och då använder jag inte gärna orden måsten. Men jag måste betala räkningar i tid. Jag måste avrunda på kvällen och stänga skärmar, mobil i annat rum osv.

Jag har annars mat, sömn, fysisk träning och mindfulnessträning inpräntat sedan flera år de utgör grunden till min livsstil och de har blivit mina viktigaste behov att lyssna på för att leva medicinfri.

Nu pausar jag då min klocka faktiskt har ringt och jag ska göra annat.

Skriver igen.

Ha en underbar dag!

Så upptäckte jag att mitt ex som levde på mig i ganska många år. Det började med att han lånade pengar och jag ändrade mitt tänkande att det fick bli gåvor. Det var nog min räddning. Att jag började tänka så, eftersom jag ofta tänkte att han skulle komma på fötter som entreprenör igen och kanske betala tillbaka och då skulle jag kunna köpa mitt hus. Jag började meditera och gick en utbildning. Och arbetade med acceptans och att släppa taget. Det var då jag insåg att alla "investerade" år, alltså att jag försörjde honom och han skulle stå för ekonomin senare, så insåg jag att senare kommer aldrig att hända. Jag vaknade i mina meditationer och insåg hur beroende han var av alkoholen.

Under vårt första år som vi levde ihop bodde vi i hans hyrda bostad och vi var ute och åt på restaurang ofta och jag ville helst laga mat och äta hemma. Men jag klädde mig fint och vi var ute och åt med vänner, tills jag sa att min sömn betyder allt för mig för att jag skulle sköta mitt arbete så minskade våra middagar ute till helgerna.

Så där höll det på. Sedan flyttade vi till mitt hem. Och jag ville inte längre följa med ut och äta, inte alls. Ställde upp ibland när vänner kom till stan. Lite som ett barn inte vill vara med och leka. Jag förstod att jag inte orkade med alla glasen med alkohol och alla samtal med bordsgrannar osv, vilket kunde vara trevligt till en början, men inte när jag började se hur det skulle fortsättas tills servitörerna hade gått hem och personalen bad oss gå. Varenda gång. Och jag orkade inte längre. Han fick gå ut själv.

Vi bröt upp för 2,5 år sedan och vi har pratat om tiden som var. Det kom fram att han har pratat med sina gamla ex och en väninna han var kär i under tonåren under hela vår tid. Inte som att han önskade dem istället för mig, utan jag vill bara säga att det är inte synd om mannen som sänder sms och ringer och behöver uppmärksamhet.

Det finns alltid någon annan som lyssnar och svarar och kanske har samma problem med missbruk. Eller så finner han en annan som också missbrukar.

Det låter som du är sund. Du tog din dotter därifrån. Bra gjort.

Lev ditt sunda liv. Visa din dotter att det var inte bra, men berätta för henne utifrån hennes ålder och förståelse, att du inte visste och var inte dömande, utan bara. Så vill inte jag leva.

Det finns så många sunda och friska fina män därute och du kan träffa en av dem.

Jag skrev, som jag brukar, mer än vad jag borde, men det blir mitt sätt att få ur mig det som jag pratar om i min vardag också. Jag levde i medberoende i 12 år och jag förstår inte hur jag kunde det. Men jag ångrar det inte. Jag har lärt mig mycket om mig själv, om andra och även om mitt ex har väldiga problem så kommer jag att älska honom för alla samtal vi haft under de åren. Han fick mig att växa. På ett sätt som ingen annan har fått.

Ta hand om dig!

Nu ska vi se om detta hamnar rätt.
Jag är ny här. Jag träffade en kille för 1 1/2 år sedan. Vi fastnade direkt för varandra och fick starka känslor för varandra.
Jag märkte dock tidigt att han drack. Jag kommer från ett 20 årigt stabilt förhållande med tre barn. Har haft en bra uppväxt med närvarande föräldrar. Han däremot har nästan alltid varit singel och kommer från en otrygg hem miljö med en alkoliserad pappa, psyk svag mamma, soc inkopplad m.m
Vi bor inte i samma stad så det ” problemen” började inte förren efter ett halv år. Jag började bli mer och mer osäker på hur stora problem han hade med alkohol. Jag tog upp det med honom och han höll med om att han drack för mycket. Han var van vid att dricka,men sa att han inte skulle ha några problem att sluta.
Jag tyckte det kändes olustigt och jag sa ifrån att om vi skulle ses så kunde han inte dricka den dagen eller dagen innan vi skulle ses eftersom han då kanske skulle lukta.
Flera gånger ” bröt” han mot det och han lovade igen och igen och igen.
Jag blev mer och mer osäker och kände att jag behövde ” bevis” på att han kunde klara sig utan ölen ett tag. Annars ville jag inte satsa på oss.
Han var med på det. Lovade att inte dricka så att jag skulle få känna mig säker. Men han höll aldrig det och har inte gjort det ännu.
Det har nu varit såhär sedan förra sommaren.
Varenda gång som jag kommit på honom ungefär 1-2/ gånger/ vecka har han erkänt efter ett tag. Men han ljuger alltid om det till en början. Han vet att om han dricker så vill inte jag ses. Han skyller på mig nu för alla inställda träffar och helger och menar att jag straffar honom och att det inte blir bättre av det. Men det bryr jag mig inte om längre. Han tycker att jag ska ” bjuda till ” mer med tex att ses mer, sova hos varandra. Han menar att det blir ” lättare” för honom då att avstå ölen. Men jag har kommit så långt i detta nu att det inte är jag som ska ändra på något. Han vet att om han vill ha mig så måste han vara utan ölen ett tag.
Han äter Antabus sedan en månad tillbaka men dricker ändå ibland. Inte mycket kanske alltid men han dricker. Han tycker att han har ” bättrat” sig men för mig räcker inte det. Jag tror han är alkolist. Han säger själv att han har problem och några gånger så har han sagt att han är det.
Det som är så sorgligt är att jag VET att han vill sluta. Men jag tror inte att han kan.
Jag har sagt att jag inte vill vara tillsammans med honom när det är såhär och sedan förra veckan har vi paus. Jag kom då oanmäld hem till honom och märkte att han druckit öl och tagit Antabus.
Han mår väldigt dåligt över att jag inte vill vara tillsammans med honom. Jag har sagt att jag ger honom nu tid till att komma fram till hur han ska göra. Vill han fortsätta med mig behöver han vara utan ölen ett tag för att jag ska kunna känna mig lugn.
Jag har oxå sagt att bestämmer han sig för det så beställer jag tid så att vi får prata med någon. Jag är så fruktansvärt arg, ledsen och besviken på honom. Jag har ingen som helst tillit till honom. Men jag älskar honom. Men han vet att jag klarar mig utan honom.
Han mår överlag väldigt dåligt. Han har inte haft det så lätt. Han vet att jag kommer finnas för honom och hjälpa honom. Men bara om han slutar dricka.
Han vill gärna lägga det på mig och menar att om vi hade ett mer fungerande förhållande, inte bodde så långt ifrån varandra, om han kände sig trygg m.m så hade han inte druckit. Han dricker för att trösta sig. Han verkar inte fatta att om han slutar dricka så är chansen större att han får det som han önskar sig mest av allt. Men jag oroar mig att han faktiskt inte kan sluta. Fast att han vill. Kan det vara så?

Hej alla fina medmänniskor/systrar.
Jag har varit utloggad några veckor men har nu en undran.
Mina senaste veckor har varit fyllda av semester och glädje och frihet med barnen och på egen hand. Jag saknar inte exet och jag saknar inte en ny man ( inte just nu iallafall). Jag läser mycket och jobbar i trädgården och tar hand om kropp och själ. Anledningen till att jag tror att jag har så lätt att inte sakna exet är att han fortsätter vara så otroligt elak i sms till mig. Han följer/ spionerar på mig på Facebook och han kollar upp vart jag varit via GPS:en på bilen som jag fortsätter låna ut till honom ibland för att han tjatar sönder mig om det.
När han inhämtat diverse information om var jag varit eller vad jag gjort attackerar han sedan med mängder av sms.
Sms:en har karaktären: du är sjuk i huvet, du tror att du har vänner fast egentligen finns det ingen som tycker om dig, din släkt är störda, du är falsk och manipulativ, du har gjort mig sjuk för att du är så sjuk, det är ditt fel att jag fick sparken från jobbet, du vänder barnen mot mig, det är inte hans barn för jag har varit otrogen, alla hans vänner och släktingar har alltid hatat mig, han vill aldrig mer se mig igen, jag är en sociopat / psykopat, enda anledningen att jag lyckas bra på jobbet är att jag är manipulativ osv osv osv. Jag är ju fortfarande fast i känslomässiga band till honom och oroar mig mycket för att han ska få reda på att jag träffat vänner för då attackerar han mig och ber mig hälsa dem att de ska dra åt helvete för att de träffat mig. Han namnger bekanta med olika mindre charmiga nya tilltalsnamn för att han hatar dem för att de träffar mig. Jag vet rent logiskt att jag kan träffa vänner och bekanta och inte har någon skyldighet att berätta vem jag träffar för honom men han är så ihärdig och förhör mig varje gång han får chansen.
Jag svarar inte på ett enda sms, det leder ingen vart och han blir arg på mig vad jag än gör men jag blir så arg, ledsen, förvirrad och stressad av alla sms. Jag blir också arg på att jag alltid låter honom få sista ordet eftersom jag aldrig säger emot eller sätter ner foten då jag väljer att inte besvara sms:en. Hans elakheter står liksom oemotsagda. ( under årens lopp har jag förstås försökt prata med honom om detta då det alltid varit så här men eskalerat nu och bönat och bett om att han ska sluta och att han skadar relationen men han har aldrig velat lyssna).
Bodelningen är iallafall klar nu och jag har gett honom hälften av allt jag ägde plus allt av värde i bostaden ( tex tavlor och möbler) och jag bor nu kvar i huset med barnen 100% av tiden mycket ”fattigare än innan” men med rent samvete så jag har kommit en bra bit på vägen.
Men hur ska jag hantera alla dessa sms som får mig att få hjärtklappning och tappa fokus ?
Jag inbillar mig tom att han kanske har rätt, att jag är sociopat/ psykopat men inte inser det själv och att jag faktiskt förstört hans liv ? Han gör allt för att förvränga våra 20 år tillsammans och smula sönder de 20 år vi hade som innehåller många fina minnen trots alkoholen men som jag försöker bevara ljust i minnet.
Hur ska jag agera/ tänka/resonera ?
Tack för eventuell input
Blade Runner

Jag står här med flaggor och hejarop , du fixat det !!!
Du kan lyssna på Anna Bennichs sommarprat i P1 också ( TV psykologen) . Hon börjar pratet med att berätta om kvällen innan hon ansökte om skilsmässa och ångesten hon kände. Att lyssna på henne som inte har de problem vi har och har genomlidit ger lite perspektiv. Du är bra !
Blade Runner

Ja, äre något vi har så är det känslor, i överflöd och det än då man vill ha är total likgiltighet ? men jag hävdar min rätt att nån gång få ge uttryck för mina känslor, utan ilska el för att provocera. Sen att min känsla är provocerande kan ju inte jag ta ansvar för, det borde han ha gjort för det är ju han som givit mig känslan. Kryptiskt men om jag står bredvid, stöttar peppar så måste jag få pysa lite nån gång, utan att få ilskan gånger 10å kastad i ansiktet. Annars kommer jag bara flyta ut till ingen, ett bihang och det vägrar jag. Känns skönt nu

Tack detsamma❤ det är bra att skriva för sig själv, att läsa sen men det ligger en styrka i att någon annan med erfarenhet läser, och du ger så kloka raka ord. 1+1=2 ?
Har din man läst något om beroende, tänker AA:s den stora boken? Min man köpte den nu, och plöjer den. Den är konkret, inga djupa vetenskapligt på det plan jag personligen kan gå lös på, på Google om beroende personer. En tanke som slog mig bara

Tack så mycket för att du följer min väg till ett riktigt liv. Det känns fint att ha någon jämte sig som vet känslan.
Pappret ligger nu på bänken i köket och imorgon är det jag som ska stoppa det i lådan.
Du har så rätt!! Resan är ju redan påbörjad och de största klivet har jag ju redan gjort. Det var att bestämma mig att satsa på mig själv ju.
Ikväll känns det bra och imorgon tar jag ett nytt kliv framåt.
Massa kramar och hoppas att du mår fint?Azalea

Jag har pratat med honom en miljon gånger på alla tänkbara sätt men hittills har ingenting fungerat. Till en början konfronterade jag honom när han var onykter men det var ju ingen idé lärde jag mig fort. Har därefter pratat med honom i nyktert tillstånd men det är som att prata med än vägg. Även när jag lägger upp det med att jag är orolig och vill finnas här för honom..
Jag har försökt att få stöd av hans mamma men det gör jag inte om. Hon tyckte att det är mitt fel att han smyger då jag varit för sträng angående alkoholen...Hon ville inte alls kännas vid att det är ett problem.. Vet tyvärr ingen annan jag skulle kunna blanda in utan att han skulle känna sig väldigt utlämnad och förnedrad. Tror det bara skulle bli värre då..

Bestemor!
Planen är att jag ska ringa min vän som bor nära nästa gång jag tycker att han verkar onykter. Då ska hen bara dyka upp och låtsas ha ett ärende. Det skulle vara skönt för mig att fler ser, är så svårt att förklara annars! Trots det skulle han nog aldrig erkänna men förhoppningsvis känna skam inom sig och kanske därmed få en tankeställare.
Jag ska faktisk iväg på ett samtal på kvinnojouren här i stan imorgon. Är min nära anhöriga som har ringt och bokat in en tid på grund av oro för mig. Vet inte om det är rätt forum då jag absolut inte känner mig rädd för honom men då han på senare tid även får mycket utbrott som såklart skrämmer den minsta av våra barn med sitt skrikande och skällande så tyckte de att jag skulle komma dit och prata.

Ska även kolla upp vad kommunen har att erbjuda för stöd. Är dock så rädd att någon ska göra en orosanmälan om jag berättar då det skulle kunna få förödande konsekvenser för barnen ifall han får veta och väljer att lämna mig. Då har jag inga bevis för hans missbruk och blir tvingad att lämna barnen med honom halva tiden...Nu vet jag ju att barnen har det tryggt och bra när jag är med..
Kram och tack för återkoppling!

Gör det! Jag blev helt besatt av den podden och tycker den har gett mig hopp när det varit som mörkast. Och angående "bara alkohol". Min son dricker också alkohol ibland även om det inte är hans huvuddrog och många gånger är jag som räddast då. Det blir så kaotiskt och de blir ju aldrig bara lite berusade utan redlösa och utsätter sig för enorma faror så kampen mot alkohol är precis lika allvarlig. Jag har gått en kurs i CRAFT. Suger i mig allt jag kan när jag har ork och plockar det bästa ur det. Sedan finns det andra stunder då man absolut inte ens orkar prata om situationen. Lycka till med din dotter. Det enda man vill är att de ska få det liv de egentligen vill ha.
Jag är säker på att du är otroligt viktig för din dotter. Många ( gamla vänner,osv ) vänder dem ryggen när de inte orkar med deras återfall längre och de ser på sig själva med ett allt större självförakt.
Ta hand om dig<3

Det låter som om du gjorde ett bra val för din dotter och dig själv! Starkt gjort.

Tack för tipset om beroendepodden, ska lyssna!

Tack för din kommentar! Jag vet att det kan gå fort! Och det skrämmer mig. En bra sak är att mitt barn står under kontinuerlig läkarövervakning med provtagning samt samtal, och skulle en fysiskt riktigt hotfull situation uppstå så blir det LVM. Hon umgås inte med folk som dricker, som för många andra har det blivit så att kompisar inte vill dricka med henne eftersom det blir för jobbigt och de inte vet vad de ska göra.Så när hon dricker, gör hon det ensam. Jag ska läsa dina tidigare inlägg!

...för din berättelse om hur du kom till ett större lugn. Jag har varit inne och "nosat" på de tankarna en hel del själv, för att försöka hitta ett slags tröst eller självhjälp. Din beskrivning ger mig jättemycket! Just nu försöker jag också tänka att jag värdesätter varje stund och dag då jag är med mitt barn när hon är nykter, hon är en underbar människa.Jag hoppas ju mest i världen att min dotter ska bli frisk, men annars hoppas jag att jag kan komma närmare dit du är. Kram

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Det är verkligen som att leva i en mardröm. Även om mitt barn "bara" använder alkohol så blir det väldigt dramatiskt. Har varit ambulansfärder, inläggningar, poliser...Jag känner också igen mig i känslan av att vilja veta att jag har gjort allt jag kunnat. Så har jag tänkt länge.
Även min dotter var som "vem som helst" (om än som en person som drack "lite för mycket") innan hon blev så sjuk. även om det förstås varit en gradvis utveckling. De perioder hon lyckats vara helnykter har hon varit tillbaka i det, efter en tids dåligt mående och abstinens. Sen, pang, har det hänt igen, och då forsätter det bara...
Det lite modernare sättet att se på relationen till sin beroendesjuka anhöriga finns t ex hos CRAFT, det känner du säkert till. Kanske speciellt viktigt när det handlar om just att vara förälder till någon med beroende. Det handlar mycket om att bevara en så god relation som möjligt, samtidigt som man försöker hjälpa sin anhöriga att söka hjälp/bli frisk. Jag besökte ett alanonmöte en gång och där tyckte jag att det handlade mest om "stäng dörren, tänk på dig själv" (förutom allt högläsande ur alaonon/aa-litteraturen). Men det var bara en gång och jag har ju hört att många fått bra, mycket bra, stöd från alanon. Nu finns CRAFT på frammarsch i Sverige och utbildade rådgivare finns bland annat hos socialtjänsten på olika håll. Jag går just nu en kraft-baserad internetkurs hos Beroendecentrum i Stockholm, och har även haft en privat stödkontakt med en craftutbildad rådgivare. Innan jag visste så mycket om att det fanns i Sverige läste jag en del på framförallt amerikanska sidor, bl a detta: https://www.rehabs.com/pro-talk/dont-abandon-your-children-when-they-ar…
Tänker på er och hoppas på att förvaltningsrättens beslut ska leda till att det kan börja bli bättre. Kram.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Det är verkligen som att leva i en mardröm. Även om mitt barn "bara" använder alkohol så blir det väldigt dramatiskt. Har varit ambulansfärder, inläggningar, poliser...Jag känner också igen mig i känslan av att vilja veta att jag har gjort allt jag kunnat. Så har jag tänkt länge.
Även min dotter var som "vem som helst" (om än som en person som drack "lite för mycket") innan hon blev så sjuk. även om det förstås varit en gradvis utveckling. De perioder hon lyckats vara helnykter har hon varit tillbaka i det, efter en tids dåligt mående och abstinens. Sen, pang, har det hänt igen, och då forsätter det bara...
Det lite modernare sättet att se på relationen till sin beroendesjuka anhöriga finns t ex hos CRAFT, det känner du säkert till. Kanske speciellt viktigt när det handlar om just att vara förälder till någon med beroende. Det handlar mycket om att bevara en så god relation som möjligt, samtidigt som man försöker hjälpa sin anhöriga att söka hjälp/bli frisk. Jag besökte ett alanonmöte en gång och där tyckte jag att det handlade mest om "stäng dörren, tänk på dig själv" (förutom allt högläsande ur alaonon/aa-litteraturen). Men det var bara en gång och jag har ju hört att många fått bra, mycket bra, stöd från alanon. Nu finns CRAFT på frammarsch i Sverige och utbildade rådgivare finns bland annat hos socialtjänsten på olika håll. Jag går just nu en kraft-baserad internetkurs hos Beroendecentrum i Stockholm, och har även haft en privat stödkontakt med en craftutbildad rådgivare. Innan jag visste så mycket om att det fanns i Sverige läste jag en del på framförallt amerikanska sidor, bl a detta: https://www.rehabs.com/pro-talk/dont-abandon-your-children-when-they-ar…
Tänker på er och hoppas på att förvaltningsrättens beslut ska leda till att det kan börja bli bättre. Kram.

Bra att du har börjat skriva här och ventilera dina bekymmer. På forumet kan du lära dig massor genom att läsa andras trådar, skriva om dig själv och få pepp och stöd. Kanske kan du fundera över hur du själv vill att eran kontakt och ert samarbete skall se ut om du får bestämma? Man är ju så klart två om att samarbeta och man kan inte få helt som man själv vill. Men det är bra att vara ordentligt medveten om vad man själv känner, tycker och tänker. Då anpassar man sig mer lagom. Lätt att känna annars att man åker den andres "berg-och dalbana". Tryggare för barnen också om dom märker att du vet vad du vill. Om yngsta är 11 år är ju trots allt alla dina barn i den åldern att du kan prata öppet med dom. Inte "prata skit om pappa" men ändå bekräfta vad dom säkert känner när det gäller hans problem. Han verkar vara som många andra alkoholister: manipulativ. Gör saker för att det skall kännas på ett visst sätt som han har tänkt ut innan. Tänker på det du berättar att han gjorde mot dottern. Hon vill inte vara hos honom, då gör han något som gör henne ledsen och hoppas säkert på att hon skall räta in sig i ledet. En sund pappa tar dotterns känslor och reaktion på allvar och pratar ut om det på ett bra sätt. Jobbigt för dig! Kram

Jag vet inte hur detta går till. Jag skrev endast rubrik och vilket forum sedan kunde jag inte skriva inlägget så det får bli såhär i en kommentar istället, hoppas det går fint.

Detta är mitt första inlägg och jag ber er att svara med vänlighet. Jag vet att jag säkert gör massor med fel och att jag är alldeles för snäll men jag behöver stöd och råd, inga förmaningar.

Hej!
Jag är före detta fru till en alkoholist. Jag har varit väldigt medberoende och som jag ser det har jag kastat bort många många år av mitt liv. Jag skilde mig för ett halvår sedan och med facit i hand var det faktiskt lättare att leva med honom än utan honom. Han påverkar mig negativt mer idag än när vi var gifta och det är inte många dagar jag lever utan ångest.

Han blev nykter maj 2018 och fick sitt första återfall (vad jag vet) våren 2019. Sedan dess dricker han då och då. Inte så ofta när vi levde tillsammans men sedan vi skilde oss dricker han varje vecka han inte har barnen och vi har varannan vecka. Han dricker sig emellanåt stupfull och drar hem kvinnor och äldsta dottern har tagit honom på bar gärning mer än en gång. Han säger att han inte dricker när han har barnen och jag har inte hört att de misstänker att han har druckit men jag kan inte vara helt säker.

Han säger till mig, precis som när vi levde tillsammans, att jag överdriver hans drickande och att jag borde tagga ner lite. Enligt barnen är han enormt irriterad och arg. Han är pedant och perfektionist och om de tappar ett glas beror det på att de satt fel med ett ben. Tappar de mat från tallriken beror det på att de höll gaffeln fel. Det låter konstigt men det är såhär det är.

Emellanåt vill han att han och jag ska ha så lite kontakt som möjligt och endast när det gäller barnen. Då är han ofta ganska arg och anklagande mot mig. Det är jag som har förstört hans liv, det är jag som satt honom i denna livssituation som han inte alls vill befinna sig i och allt är mitt fel. Jag anpassar mig efter hur han vill ha det och när han inte vill att vi ska ha kontakt hör jag endast av mig om det är något viktigt kring barnen.

Ett par dagar senare, upp till en vecka kan allt ändra sig. Då kan han ringa och prata om sitt jobb och om något annat som händer i hans liv. Han kommer förbi och undrar om jag bjuder på kaffe osv. När han är på det goda humöret vill han ofta kramas och stå kvar länge i kramen. Jag värjer mig och han undrar om jag inte tycker om det. Jag svarar att jag inte tycker om det och att jag inte hänger med i hans svängar. Men som vanligt anpassar jag mig och bjuder på kaffe och låter honom vara hemma hos oss en stund. Jag tänker att det är för att träffa barnen men dem bryr han inte sig så mycket om när han hälsar på.
Han kan fråga om han kan följa med och bada vilket han då får. Han föreslår att vi ska äta pizza i parken osv.

MEN det goda sätter vara sällan länge. Och jag går ständigt med en klump i magen under denna tiden. Rätt som det är, från ingenstans kommer det dåliga humöret igen. Att han vill ha minimal kontakt, att jag har förstört hans liv osv. Han skriver hundratals mejl och sms långt in på nätterna. Jag brukade försöka besvara dem och jag ställde till slut mig själv frågan varför jag besvarade dem. Jag tror det handlade om att jag ville försöka få honom att förstå att allt inte var mitt fel osv. Men jag har förstått att det är lönlöst. Han kommer inte förstå.

Barnen vet att det är jag som ville skiljas. Men saken är den att han i säkert fyra år varje vecka sade att vi borde skiljas, vi levde inte som man och kvinna, det enda vi gjorde var delade ekonomi. När jag sedan väl sade att jag ville skiljas var allt mitt fel.

Vi har tre barn. Den yngsta tjejen som är 11 vill inte längre bo hos pappa lika mycket som hos mig. Hon har sagt det till honom och då var det jag som fick ett sms med att det också är mitt fel. Jag visste inte ens att hon hade sagt det till honom. Han straffade henne den kvällen med att inte ringa henne och säga god natt. Hon grät sig till sömns den natten. Efter det har hon tagit tillbaka det och han är nöjd. De pratar inte om det mer.

Varför pendlar han såhär i sitt humör? Hur ska jag bemöta honom? Kan hans drickande varannan vecka göra att han har abstinens varannan vecka när han har barnen och därför är han irriterad när de är hos honom och han måste hålla sig nykter?

Detta tär på mig och jag bara hoppas att vi ska kunna vara skilda som vänner men inte ha alla dessa konflikter jämt och ständigt.

Med vänlig hälsning
Sara