Senaste kommentarerna i forumet

Ibland vill man bita sej i tungan då känslorna börjar tala innan man riktigt hunnit tänka efter.
Det blir mycket att bära inom sej och visst blir man less på att hela tiden visa ett slags hänsyn.
När man innerst inne känner sej så sårad av den andre!
Inte alls enkelt....??

Det är dubbelt så länge,
2 dagar ❤
Vilar nu....bara vilar.....
Tack för din respons Backen123

Ger en stunds vila och glädje, hoppas så för din/er skull. En dag i taget

Så sant, för dig är ju förhoppningsvis resan lite påbörjad för din man. För min är det snart 9mån av tillfrisknande. Och det tror jag också att man måste lyfta blicken, men igår hade vi årsdag och inget vi vill fira. Idag ringde han och sa han glömt... Men såren dyker upp ibland, och nämner jag det så är ilskan igång från honom.

Hhh

Tack för ditt svar... det är lite så jag känner.
Det dåliga samvetet kommer smyga sig på oavsett. Egentligen har jag inte dåligt samvete för att jag ”smiter”, det kommer när han är så kontaktsökande och jag varken kan eller vill möta honom i det...

Ska du inte bara dra då? Nu när du verkar ha kraft och inte ens tycker om honom?

Jag tycker nog det låter lite väl destruktivt. Lögner och förnekande. Jag menar att det känns som en tuff och väldigt lång väg att gå om han ens någon gång kommer sluta. Tänker på din dotter.

Man kan alltid välja ett annat liv. Han kanske är gullig som messar och ringer. Men det gör andra också.

Du får såklart göra som du vill. Kanske stanna kvar och kolla lite? Men kanske inte hoppas på för mycket?

Kram!

Fy det låter hemskt.
Jag var också rädd varenda dag. För min mamma. Man visste aldrig vilket humör hon var på och man fick ofta en smäll i huvudet. Men försöker se på det som att det kunde varit värre. Idag förnekar hon allt. Tycker att jag och min bror hade det bra eftersom vi fick mat på bordet och hade rena kläder. Men jag är tacksam över att jag åtminstone fick lite kärlek de första åren, vilka är dom viktigaste, så att man blev ganska empatisk till skillnad från henne.

Jag frågade min kille för någon vecka sen om han mår bra inuti, utan att egentligen veta att man dricker för att må bra. Han svarade att han börjar må bättre. Att hans födelsedag inte är lika jobbig längre (hans farsa söp ihjäl sig samma dag som min kille fyllde 20) och att han börjar komma över att hans mamma dog för några år sedan.

Tänker att det är där jag ska börja. Inte snacka så mycket om alkoholen utan mer om måendet, barndomen, bearbetning av den osv
Försöka gå den vägen istället, och se om den vägen leder nån vart.

Jag träffade en alldeles underbar man för ett år sedan ungefär.
Allt gick snabbt, jag och min dotter flyttade in efter bara några månader.

Det hände märkliga saker, han hade som kollapser och yrsel. I backspegeln, han var ju full som f-n....
Hans psykolog sa att han hade som krisreaktioner, han förnekade att han drack.

Jag köpte allt, trots att hans dotter och ex varnade. Trots att jag någonstans i mig förstod att nåt var fel.

Förra veckan var han så dålig att jag ringde ambulans, dem ringer sen mig från tillnyktringen och frågar om jag ska hämta honom...

Något dog i mig då, jag tog min dotter och flyttade.

Jag tycker inte han har full insikt om vad han gör och gjort, han har ljugit sen dag ett, vad finns det att bygga på?

Jag är inte ens ledsen än, besviken, bedövad, arg, irriterad...

Nu får jag dåligt samvete för att jag bara vill avsluta och dra... han går på hela tiden att han nu tar tag i det här (i egenremissen till beroendecentrum har han skrivit som främsta skäl att han inte vill förlora mig och måste ta ansvar för sin familj).
Jag försöker förklara att jag inte är mottaglig, att jag inte kan ha mitt barn i det här. Han messar o ringer varje dag om vardagssaker, säger godnatt varje kväll etc.

Jag vet inte hur jag ska hantera det, livrädd att bli manipulerad igen och just nu tycker jag faktiskt inte om honom.

Nja, sms vet jag inte. Ring hellre och bjud på fika så att ni ses när ni pratar om er fd konflikt och att du vet.
Underbart av dig att inte dra dig undan. Men skickar du sms ligger bollen hos hen och alkoholism är oerhört skamfyllt. Så se hellre till att ni har en personlig kontakt tänker jag och red utkonflikten ordentligt.
Lycka till!

Du skriver så bra saker! Tack själv för dina ord.

Innan jag börjar svara, måste jag fråga om "Jag förstår att min förmodade adhd kan göra att jag tröttnat på vissa människor ofta och blivit fångad av nya människor (som yngre)." Är det vanligt som adhd? För jag känner så mycket igen mig (egentligen i mycket av det du skriver). Jag kanske inte pratar lika mkt som dig, ibland bara, men tycker också om äldre människor som har erfarenheter man kan ta del av. Ett tag hängde jag mycket med en 80-årig granne. Hon var gammal hippie, och vi rökte ibland. Det var så coolt att röka med henne och prata med henne. Tyvärr gick hon bort för några år sedan.

Du skriver bra frågor att reflektera över. Varför jag vill flytta, och var jag ser mig själv inom de närmaste åren osv. Mycket bra! Skälet är väl att jag längtar hemåt och vill bo på ett ställe för resten av livet. Men jag har inte bråttom. Jag sparar lite pengar så länge. Har ett jobb jag trivs bra på och naturen nedanför porten. Killen bor 30 meter ifrån mig.

Funderar som dig på ett mindre samhälle. Att det är trevligt när man känner varandra. Skitprat är tråkigt men man behöver kanske inte lyssna eller bry sig om det handlar om en själv.

Hur vill du själv ha det? Eller du har inte landat i det ännu?

Jag vill vara fri som en fågel. Det har jag alltid sagt.

Vad han vill med alkoholen kanske nästan jag kan svara på. Säkert du också med ditt ex. Dom vill må bra och förstår kanske inte hur (eller att) man kan må bra utan. Igår ringde han upp en barndomsvän och hade på högtalare så att jag fick vara med. Han lät ganska vettig, men lite hård sådär och kallade min kille för kukhuvud ibland. Min kille verkade lyssna på honom. Kan nog vara bra att åka förbi honom på vår resa till hemtrakterna i augusti.

Är glad att du mediterar! Jag gör det bara ibland. Bland annat på Yogan en vän till mig har. Men jag är lite för rastlös. Hoppas det blir bättre.

Jag ska fundera vidare på frågorna du ställer. Det är så bra och kul att skriva med dig.

Hoppas du får en fin dag! Kunde inte somna om igår, så det blev ingen löpning. Men idag så!

Stor kram på dig!

Att få stunder och dagar när det känns lättare, då det nästan är som vanligt är ovärderligt! Att få unna sej att tro och hoppas, om än bara för ett NU.
Vem har förresten mer än ett NU?!
Att kunna känna att just nu är det ju faktiskt ok, just nu är jag nöjd det är väl det som är målet.
Visst, det är väl inte så att man ska " sopa allt under mattan" Men kanske inse att just NU är det inte läge att rota i det som var.
Om 2 personer vill komma vidare, så tänker jag att förr eller senare kommer det som krävs fram i ljuset, utan att man behöver gräva.
Om man vågar visa tillit till den som ständigt svikit, om inte annat för att supa i smyg, då mår man bättre själv.
Samtidigt också vara så klarsynt att inse att ingen har några löften om hur framtiden blir.
Jag skriver det här lika mycket till mej själv, för jag känner att vi just nu hamnat i liknande läge.
Vågar jag börja hoppas nu?
Kan jag lita på honom?
Det vet vi inte, men vi vet att just NU är det ok, då får vi vila i det.
Uppmuntra och bekräfta om vi orkar.
Ta emot glada stunder utan att varken se bakåt eller framåt ??

var ett helvete för mitt ex. I skolan med mobbing. Han var rädd varje dag. I flera år. Ja, han har druckit för att kunna berätta, för han behövde berätta och i början orkade jag inte lyssna, sen lyssnade jag och jag lyssnade om och om igen. Jag har bett honom prata med en professionell då jag inte kan hjälpa honom med det trauma som satt enorma spår och påverkat hela hans liv. Jag förstår honom varför han flyr och jag önskar att han kunde ta emot den hjälpen och bearbeta. Han har haft möjlighet till det. Det är inte alltid den finns. Jag förstår även hans behov av det materiella han behövde, det klassiska "jag ska minsann visa dem" osv. Han har visat en del av dem, men det gjorde ingen skillnad. Han plågas ännu av den obearbetade barndomen och för att orka leva i och möta världen så behöver han alkoholen. Vilket jag sorgligt nog kan förstå, eftersom det behöver bearbetas. Han lider uppenbarligen av PTSD. Men han är rädd för piller och psykiatrin, eftersom han såg hur vissa mediciner slog ut mig. Han har även andra vänner med diagnoser och en del av dem har spårat ur totalt. Mediciner och alkoholmissbruk är ingen bra kombo.

Hej, tack för alla dina ord. Det där med intelligens kanske jag ska kolla upp en dag. För nyfikenhetens skull. Det är enkelt att avfärda vissa kommentarer med att vifta på handen och säga "äsch, inte är väl jag..." Att jag är klok har varit enkelt att acceptera, då klokhet kommer genom erfarenhet tänker jag. Men intelligent är ett väldigt starkt ord. Och svårt att ta till sig när en inte har lärt sig att ta till sig vissa saker. Men jag övar. På mycket.

Jag får en del flash backs från mitt liv. Jag förstår att min förmodade adhd kan göra att jag tröttnat på vissa människor ofta och blivit fångad av nya människor (som yngre). Som vuxen samlar jag på människor och jag skriver anteckningar om trevliga människor som jag pratar med i butiker där jag haft något ärende. Då jag är medveten om vår planet så springer jag inte ofta tillbaka till butikerna, men har kommit på att jag träffar ganska mycket människor som jag börjar prata med. Det kan vara på busshållplatsen eller i skogen och då är det förstås människor som har samma behov som mig. Jag behöver prata, men jag behöver inte bli kompis med alla, även om jag gärna blir det. Över tid så visar det sig vem en fortsätter att prata med på busshållplatsen, på bussen eller i skogen. Det är som helt naturligt för mig och det är många gånger jag tänker att jag borde bo i ett mindre samhälle där människor hjälper varandra mer. Har sett det där en del av min släkt finns. Och det finns också en baksida med mindre samhällen. Skitprat. Jag läser att du har tankar att inte bli så långvarig där du bor nu. Vet du vad det beror på. Jag har levt med den känslan tidigare och jag har landat i svar varför jag kände så. Varför jag flyttade och bodde utomlands. Jag har inte jobbat med just den frågan, däremot så landade jag i den under mina meditationer och när jag jobbade med tillit, acceptans, släppa taget så ville jag inte flytta längre. Jag vill nog skapa ett nytt hem en dag, men det behöver inte ske nu. Och jag vill stanna kvar. När det gäller mig och min flykt så har jag lärt mig att möta allt som sker i stunden. Jag har mött mig själv länge och det har varit bra möten. Jag har förlåtit mig själv för att jag som yngre inte visste bättre. Jag har varit tacksam för allt jag erfarit och lärt mig. Och precis som du verkar vara, så har jag varit på ett sätt att jag inte kunnat köpas. Och det är nog för att det är så vi är. Att ha så starkt behov av frihet. Egen vilja.

Jag läser dina rader "Våra cirklar har rört sig i varandras hela livet och vi har inte träffats förrän nu. Att det kanske är meningen." och jag tycker att det låter så fint. Sedan läser jag "När vi delade en pizza senast och jag sa att han kanske skulle behöva en hel, så sa han att han får i sig kolhydrater från ölen också." och det kunde ha knutit sig i min mage förr av ord om öl och kolhydrater, men det gör inte det längre.

Det är här sakta är så bra. Du behöver ta reda på vad han vill med alkoholen. Lika mycket som du kanske ska lägga på dig själv och ta reda på vad du vill nu eller vad du vill i framtiden. Var vill du vara om ett år eller om fem år. Var vill du vara om 20 år. Välj själv. Jag tycker själv att det är en bra övning att tänka på vad jag vill berätta för mitt äldre jag redan nu. Jag har skrivit en del till mitt yngre jag och så kom jag på någon gång att jag ville leka med tanken på att skriva till mitt äldre jag. Det fick mig att våga lite mer tror jag. Att vara i mitt nu och att våga vara i mitt nu. Jag har en del äldre vänner och då menar jag 80 +. Jag lyssnar mycket på dem och de lyssnar mycket på mig. Våra samtal om livet har bekräftat att jag har gjort bra val. De är de viktigaste relationerna som betyder något.

Och relationen till sig själv är den absolut viktigaste. Så då ställer jag dig frågor, för dig att fundera på och att svara på för dig själv över tid.

Vad värdesätter du i livet. Hur vill du leva. Hur ska du göra för att få det livet.

Om du skulle radera att du tänkt så här:
"Jag hade bestämt att jag skulle leva ensam. Med några djur som sällskap och ett gästhus så att folk kan hälsa på."

Och skapa en ny tanke om hur du vill leva. Hur tror du att den skulle vara då?

Vad hindrar dig för att få det du vill ha?

Jag är så glad att höra att du inte föll för prinsens försök att fånga dig. Det låter lite skrämmande och jag har sett hur andra har charmats av prinsar hit och dit. Fast då har det varit i andra kulturer och inte lika skrämmande, men förstås är det skrämmande hela fenomenet när det blir tydligt att en man vill köpa en kvinna och att kvinnor låter sig bli köpa.

Kanske tur ändå, vill jag säga lite slarvigt, för annars antar jag att det skulle vara mer kidnappningar än det som redan pågår och alla avslöjas ju inte. Vilken hemsk tanke som dök upp nu i mitt huvud. Hur många kvinnor lever kidnappade av män i världen.

Jag gillar också när du babblar. Jättekul att skriva med dig!

"Lev livet lite sakta, du hinner fram ändå". Underbart uttryck och det kanske är det som är framgången för ett innehållsrikt liv. Varför skynda till graven. Det gäller att uppleva livet.

Stor kram till dig!

Du skriver i en annan tråd, säkert också i min fast jag inte riktigt tänkt på det ännu, att ditt ex vet om varför han dricker och att han inte gör något åt det.

De mår ju inte bra. Det är väl det som det handlar om.

Både jag och min kille hade trasiga barndomar. Hans pappa drack ihjäl sig. Min mamma dricker också, men mest på helgerna när jag var liten, och hon gav mig ingen kärlek. Skillnaden är kanske att jag bearbetat det mesta av min och jag mår bra idag. Jag rökte så mycket cannabis och ofta ensam, så jag har tänkt mycket på min barndom och varför jag är som jag är. Min kille har också rökt mycket förut, men han har nog inte varit så mycket ensam och tänkt på sådant.

Hoppas det är ok att jag frågar om ditt ex. Hade han också en jobbig barndom? Det verkar vanligt. Ville han inte bearbeta den eller prata om den?

Min kille tycker säkert att han är ok, eftersom han inte dricker lika mycket som sin farsa. Men eftersom han pratar mycket om att man mår bättre utan alkohol så förstår han nog att han har problem.

Jag reflekterar lite bara, och har inte kommit så långt med det.

Hej Karhu, har det alltid varit så när du varit sambo med henne, att hon druckit som hon gör idag? Eller har du märkt en plötslig ökning. Du skriver "Hun drikker stort sett alene og drikker seg veldig full." Innebär det att du dricker med henne ibland och hon fortsätter dricka mer själv?
Jag tror att du kan pröva prata med henne och ställa frågor, utan att vara anklagande. Fråga när hon är nykter. Ibland är det bra med frågor som får en att tänka, varför en väljer att fly på ett visst sätt. Jag hade en period i mitt liv som jag valde att fly med alkohol efter en svår händelse och för mig var det enkelt då jag var tillsammans med mitt ex som älskade alkohol. Alkoholen fanns alltid tillgänglig och det var för enkelt för mig att medicinera med den. Det tog tid för mig att inse det och jag ville egentligen inte fly med alkohol. Jag ville ha hjälp och jag fick hjälp till slut, men mitt liv kunde ha slutat innan dess. Vägen dit var onödigt lång, men det är inte alltid lätt att förstå hur en ska söka hjälp.

Vad är det hon flyr från. Jag ställde den frågan till mitt ex och jag fick svaret några månader senare. Han väljer att fortsätta fly med alkohol och skillnaden idag är att han är medveten om sin flykt. Det har gått utför, hälsomässigt och det gör mig ledsen, men jag har jobbat med acceptans. Jag gjorde allt jag kunde och det var för mycket. Men jag hade inte kunskap om medberoende tidigare. Jag skulle släppt taget om han flera år tidigare. Jag prövade, men det gick aldrig då han manipulerade mig varje gång.

Det är bra om du tar ställning för vilken uppgift du har i detta. En som dricker behöver vilja sluta själv. Om det inte är så, så är det bra att du påminns om att du har val. Val att stanna och val att gå. Val att ta hand om dig, på alla sätt.

Ta den hjälp som du kan få, för att komma fram till hur du vill ha det i livet ditt.

Blev bra, väninnan kom och vi åt och drack lite. Mannen hade jour och han tyckte det var ok. Är trött, har jobbat mycket men ska ta det lite lugnare. Mannen är mycket gladare, hjälpsam gjorde tom middag idag, brukar aldrig hända fast jag jobbar till 19 ibland. Han pratar på om sitt, jag frågar, alla nöjda och glada? Får se när han ser mig? Vet inte hur jag ska hantera mig själv, när ska jag fångas upp av honom. Jag förstår ju att det är omöjligt, han är ju orsaken. Och jag klandrar honom inte, men ändå? Känner mig barnslig och tycker det är så jobbigt att börja om hela tiden, orkar inte det just nu. Grubblar ibland om han har kontakt med sitt ex, helt stört att det ens skett. Hon som han hatade så mycket, dom som tom slogs, hon som kontaktade mig precis när vi träffades och varna mig för honom och det blev han så olycklig för, hon som är 15år äldre.. jag fattar ingenting av det, men tiden läker ...

Jag har inte loggat in på ett par veckor men följer nu upp din tråd.
Jag tyckte det var exakt lika jobbigt som du att skicka in dessa papper men jag försökte bara se det som ett papper och valde att inte tänka på att det är det ”sista steget” som jag planerat för men knappt klarade av. Lägg det bara på brevlådan, helt mekaniskt, och sedan kan du känna. Jag fick lite panik när jag gjort det med det berodde nog på att jag var så ovan att faktiskt ta ett steg ut ur den onda spiralen . Jag var också väldigt stolt över mig själv även om ångesten tog överhand. Tänk att många personer lämnar in dessa handlingar varje dag och det ska inte kännas lätt, vi och jag är med dig. Du har ju faktiskt redan skickat in pappren en gång så då klarar du en gång till, annars måste du ju bara börja om och det är för slitigt för dig. Kram Blade Runner

Kvällen blev bättre med lite yoga och promenad.
Önskar dig detsamma?Azalea

Och in med lugnet.
Nu önskar jag dej en god natts sömn ❣

Att bli anmäld det blir det nog i get med men nu håller grannarna lite koll ifall han kör iväg med bilen.
Isåfall ringer vi polisen så de får ta honom. Körkortet kommer att flyga sin kos men banne mej att han ska köra berusad.
Det är ju livsfarligt.

Han hittar dom du säger Bestemor, på en hel och det bryr jag mig inte så mycket om. Är mest förvånad att han lyckas med det....

Vi har orosanmält, jag och hans far, för 2 veckor sedan. De säger nu att vi ska hålla koll på honom och ringa ambulans om han blir för dålig.
Få se vad som händer i det.

Jag har haft en lite dålig dag idag, alldeles för mycket som snurrar runt i huvudet.
Har ordnat lite med papper nu och ska ta en lång promenad i kvällssolen och rensa skallen lite.
Känns bra att jag ska till psykologen imorgon så jag kan göra upp mig igen.
Det är bara att upp i sadeln igen ju. Bli lite förbannad, vilket funkar bäst på mig och sen vända och göra mina saker jag njuter av igen.

Tack för dina ord Bestemor?Azalea

Skydda honom inte när han är onykter utan ring efter din vän eller anhörig som du har anförtrott dej till, om det är möjligt att de kan dyka upp på kort varsel.
Då är det inte bara dina ögon som ser. En trygghet för dej att få vittnen till situationen som han förnekar.
Jag tänker inte konfrontation utan bara ett konstaterande som ni båda sett.
Kanske kan det väcka skam hos honom, att bli ertappad.
Jag skulle vilja att han blev ertappad även som onykter
" barnvakt" ( inte till 2-åringen)
Men att fler än du ser hans onykterhet gör att han i första steget inte kan förneka iallafall.
Sök stöd som anhörig på kommunen på alkohol och drogenheten och pröva där min idé. Jag fick den spontant och tycker att du ska söka stöd.
Viktigt för hela familjen! Kram

Han har valt att INTE köpa alkohol idag = 1 nykter dag.
I helgen har jag orkat umgås med honom trots att han drack, han blev aldrig otrevlig. Jag valde att bli trött så att han fick sitta ensam mot slutet. Känns ok.
Nåt i hans mönster har ändå brutits eftersom han plötsligt väljer en nykter dag/dagar igen för 3:e gången i sommar.
Jag fortsätter mitt förhållningssätt att uppmuntra honom och se hans fina sidor när han är nykter.
Jag tiger och klagar inte när han dricker. Men blir han otrevlig tar jag time out och går iväg, gör annat.
Hoppas innerligt på några nyktra dagar nu. Men 1 dag är bättre än ingen.

Hej, jag fick idag veta att en nära släkting är under behandling för andra gången.

Jag har anat att det funnits problem tidigare men inte så här allvarligt.

Vi har haft en konflikt och inte rett ut denna och jag känner nu att jag ändå vill tala om att jag på något vis finns kvar, att jag inte dömmer eller hyser agg sedan konflikten.

Jag vet bara inte hur. Hur stöttar jag på ett schyst sätt. Vad tusan säger man?

Uppenbart är ju att jag vet läget.

Skicka ett sms och berätta att hans bror berättat lite och tjaaa, bjuda på fika?

Oroa dej inte över det. Hände mej en gång, blev anmäld med utredningen lades ner. Det är ju så uppenbart att det handlade om omsorg.
Ja, resten som han hittar på....
Där har du 0 kontroll.
Orosanmälan kanske är det enda du kan göra. Allt omkring honom är utom din kontroll.
Landa i sitt eget liv nu, i bästa fall kommer du att kunna släppa honom allt eftersom tiden går.