Senaste kommentarerna i forumet

Jag har varit här förut. Det är snart fyra år sedan. Då var jag rädd och kände mig fruktansvärt ensam. Jag hade lämnat min sambo (vi har levt tillsammans i 26 år). Jag bodde ensam i två månader innan han lockade hem mig med löften om guld och gröna skogar. I våras fick jag nog igen. Jag flyttade och bodde borta i två månader igen. Under denna tiden hann han att misshandla mig, vilket jag polisanmälde. Han har nu druckit sig till dåliga levervärden och går på kontinuerlig provtagning. Senast hade värdena blivit sämre igen och han har ingen förklaring till det. Det har jag... Han dricker precis som förut men är bättre på att smyga med det.
Jag har otroligt svårt för att hålla mig borta trots alkoholism och våldsamheter. Vi har ett underbart hus på landet med eget stall till mina hästar. Och jag vantrivs otroligt mycket i en lägenhet. Dessutom känner jag mig osäker på hur jag ska klara mig på egen hand. Det är i princip han som styr mig. Han lovade återigen att allt skulle bli annorlunda bara jag kom hem igen. Och här sitter jag nu... han går ut till garaget flera gånger varje kväll. Utom fredag och lördag då det är "tillåtet" att dricka och han då dricker öppet. Jag längtar bara bort. Vi har inga gemensamma barn.
Hur sjutton ska jag ta mig ur detta? Jag vågar inte ens ta upp saken längre eftersom han blir våldsam. Och jag märker ju att det blir värre och värre. Han brukar ta ifrån mig mobil, husnycklar och bilnycklar.
Jag inser ju att han aldrig kommer att ändra sig. Och han anser själv att han inte har några problem, trots provtagningen. Han har dessutom fått läkemedel mot missbruk.

När veta då man ska gå. När är gränsen nådd. Hur mycket ska man anpassa sig. Det vet bara en själv, ack så jobbigt.

Det man kanske kan göra är att skriva dagbok och sätta ett datum en tid framåt i tiden? Känns saker och ting jobbiga, så kanske man får vägledning hur agera genom att ta fram dagboken. Annars kanske tiden går och man kastat bort en stor del av sitt liv som kanske inte varit helt hundra. En tanke bara.
Sköt om dig. ?

Så är det. Som förälder är det omöjligt att blunda och tänka att de får ta eget ansvar. De blir så sjuka så det är helt omöjligt. Sedan måste man såklart sätta vissa gränser och försöka att inte möjliggöra.
Om det visar sig att han inte överlever detta vill jag ändå nånstans veta att jag fanns där och gjorde vad jag kunde för att hjälpa till hjälp.
Enligt den gamla skolan ska man " stänga dörren" . Annan forskning visar att det är viktigt med så tidiga insatser som möjligt så inte hjärnan skadas så mkt.
Och många fd missbrukare vittnar också om att de aldrig hade klarat det utan sina anhöriga. Det enklaste för en missbrukare är att fortsätta att missbruka, att dämpa allt de känner.

Jag mår riktigt dåligt. Det är 3: e sommaren med kaos och denna sommar har jag tyckt Corona + vädret varit skönt. Jag har bara kunnat strunta i semesterplaner och bara gjort vad jag orkat för dagen. Har sållat mkt bland vänner, vilka jag orkar umgås med. Jag är så förtvivlad över min älskade sons situation, men jag blir oxå nästa lite avstängd, orkar inte ta in allt, och jag handlar väldigt rationellt. Sedan kan gråten komma efteråt eller i nån helt oväntad situation.
Det är som en pågående mardröm. Att han för 2 1/2 år sedan var som vilken kille som helst visar hur snabbt det kan gå. Han har en mkt stark beroendeperson i sig. Jag försöker verkligen att påminna mig om att han är sjuk. Och jag är glad över att jag gått i grupper mm som hjälpt mig att förstå hur en beroendehjärna funkar ( och inte funkar ). Att hjärnan faktist blir skadad och att det är därför de tar så galna beslut.

Det finns en podd som heter beroendepodden som gett mig mkt tröst. Det är en kvinna som är nykter alkoholist som intervjuar personer som lidit av olika beroenden men kommit ur det. De berättar om hur de hamade där, vägen ut, tillfrisknandet och hur de lever idag. Även den som levt i ett heroinberoende många många år kan tillfriskna till slut.
Kram

Gros19
Jo jag känner till det. Tyvärr så krävs det ambulans el dylikt för att få till det, men jag tvekar inte en sekund att ta till både polis och ambulans om situationen kräver det. Förra vecka åkte han ambulans pga att han tagit för mkt subutex. Han ville först inte med men då fick han 2 alternativ. Ta ut en läkare för bedömning el ta dit polis. Han valde läkare. Läkaren sa att han måste in och hotade med tvångsintyg. Då följde han med. På akuten ville de behålla honom 12 timmar för att övervaka, men han vägrade. Då gick de med på att inte tvångsomhänderta mot att han åkte med mig hem och att jag ringde polis om han avvek. Där kanske jag borde stått på mig, men man orkar ju inte som anhörig. Läkarna borde ha tagit honom kvar. Nu föll ansvaret på mig istället, att ställa klockan och kolla hans andning, att han inte kräkts osv. Men i det läget var jag tacksam över att överhuvudtaget få med honom hem till mig. Sedan dess har han kört för fullt, all in i väntan på beslutet. Dock så är han mån om att ha kontakt med mig varje dag så jag har lite koll, men samtidigt är det ju omöjligt. Vi kan prata i telefon o han låter ok och sedan tar han en överdos direkt efter. På helgerna är man ju hänvisad till socialjouren också. De säger att det krävs mkt för att ta det akuta beslutet. Ja, du vet säkert hur man får kämpa!

Liksom sonen till gros19 så är meditation min "räddning".

Det är så jag kan leva medicinfri. Att landa och känna in, mina behov. Att lyssna till mig själv. Att sitta med frågor länge, ibland i dagar, veckor, år innan jag har svaren. Svaren får jag genom att jag mediterar dagligen. Och jag sover gott, tränar fysiskt och "fungerar" enligt samhällets normer igen!

Jo det ståmmer ju att läkarutlåtande och polis är viktigt, dpeciellt läkare. Har jobbat många år med detta. Du vet kanske att man kan göra ett omedelbart omhändertagande innan någon dom om LVM vård är fastställd. Detta gör man ju om man bedömer att personen utsätter sig för så stor fara att man inte kan avvakta en dom.

För unga finns det två kritetrier som gäller LVM dels att man utsätter sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara men även att man riskerar att förstöra sitt liv, att man lever i utanförskap t.ex saknar boende, inga försörjningsmöjligheter, kriminalitet m.m.

Du undrar över vad som fick min son att bli drogfri. Han har, vilket framkommit nu när han är drogfri, stora psykiska problem som blev honom övermäktiga. Han hade inget sätt att hantera det, orkade helt enkelt inte leva drogfri. Det som hjälpt honom är och det är han och jag överens om, att han mediterar dagligen och gjort så under flera år trots sitt missbruk. Haft mycket stora sömnproblem sedan tidig ålder. Idag somnar han utan problem och vaknar i tid utan klocka. Bara detta är ett under. Det var hans väg, men den är nog olika för alla.❤

råkade kopiera in samma kommentar två gånger

Också viktig info från dig, gros19, om att LVM-vård inte behöver innebära sex månader på LVM-boende. Nu har vi inte kommit så långt, och hoppas att vi inte gör det, men det är ju just den där längre tiden av alkohol/drogfrihet som behövs för att i bästa fall kunna vilja ha och klara frivillig vård.

Hej Dearself och ni andra som skrivit! Jag har själv en dotter med ett svårt alkoholberoende och jag känner igen mig i dina känslor, liksom du känner jag att jag själv håller på att gå under och att hon dör om hon inte kommer ur beroendesjukdomen. Just för stunden ser det lite lugnare ut men jag är ständigt i högspänning, vet att det kan svänga snabbt. Känner verkligen med dig.
Jag håller med om att i ett akut och "livsfarligt" läge så måste man agera, så är i alla fall min känsla. Och ens egen oro är ju då så stark och fruktansvärd. Jag skrev ett inlägg här för några dagar sedan där jag bland annat tog upp det här med att låta det vuxna barnet "ta konsekvenserna" av sitt beteende för att själv inse att hen måste förändra. Det är en svår fråga tycker jag, och antagligen finns inget svar som passar i alla situationer, det måste vara olika i olika fall och i olika lägen.
Men hur ska man själv stå ut med att leva med ständig ångest och oro? Blir själv helt psykiskt förstörd.
Något som du, gros19, skrivit på flera ställen är hur flera olika kurser hjälpte dig med detta. I någon tråd skrev du om att du inte längre kände den där hemska paniken varje gång det "hände något", även om du förstås kände sorg och oro. Just nu är det något jag verkligen skulle behöva lära mig. Jag är inte säker på att jag kommer att kunna gå någon av Nämndemansgårdens kurser (har haft kontakt med anhörigstödjare, anhöriggrupp mm). Skulle du ha möjlighet att beskriva lite mer hur just det där fungerade för dig, hur du kom fram till det? Kanske till hjälp för många av oss i den här situationen, även om man ändå känner att man ibland behöver ingripa. Den där totala paniken är så fruktansvärd och sliter så hårt på en, går dessutom ut över andra människor, t ex andra familjemedlemmar. Varma tankar till er alla.

Tack gros19 och självomhändertaande.
En timme i taget nu i väntan på beslutet gällande LVM.
Jag ser ingen annan utväg i nuläget. Har hört så många som inte fått det fast anhöriga kämpat för det och sedan har personen dött. Vi har tur i oturen att han fått flera anmälningar från läkare och polis vilket väger tyngre. Så nånstans får man ändå vara tacksam att de ser hur stora problemen är och agerer!

Hörs att du älskar din son och förstår din och din sons oro för LVM men ibland är det nödvändigt tyvärr. Vill berätta för dig att man är ofta inte alla dom sex månaderna på LVM hemmet. Det finns möjlighet att välja ett lämpligt behandlingshem utifrån din sons behov efter en tid på LVM hemmet. Kanske efter två manader ungefär, när han inte är abstinent och upplevs stabilare. Din son överflyttas då dit och vid ett eventuellt återfall överförs han åter till LVM hemmet. Viktigt välja så bra behandlingshem som möjligt och man har också möjlighet att ansöka om fortsatt vård efter att LVM vården avlutats, då i frivillig form. Som du säger en längre drogfrihet behövs och din son har ju levt ett vanligt liv och har därmed något att komma tillbaka till. Självklart vill man inte uppleva sitt barn tvångsomhändertas men vi får samtidigt vara tacksamma att möjligheten finns. Det räddar liv.

Jag vet. Jag har haft tur med att få en av landets bästa psykiater till min första psykiater. Det har jag förstått i efterhand. Jag har också velat få hjälp och tagit den. Har haft en mycket engagerad mamma. Utan henne hade jag varit död.

Jag har vänt mig utanför Sveriges gränser för att söka bot och jag har lagt varenda krona jag kunnat på min egen hälsa. Då jag sett hur det går till bakom kulisserna.

Jag har förstått vilken tur jag har som arbetade i en bransch där jag som ung fick möjligheten att utvecklas personligt och jag fick mycket kunskap i ledarskap. Jag har lett mig själv till att bli frisk och medicinfri.

En MÅSTE verkligen välja livet och liksom gros19 och min mamma så krävs det en förälder som DU.

Om du väljer att kämpa så tror jag att det kommer att bli bra. Ge det tid. Prioritera. Du har igen det senare.

Jag skaffade aldrig barn, då jag åt mediciner som inte var lämpliga att bli gravid på. Dessutom så skulle jag inte kunna bli en så bra mamma som min mamma.

Jag behöver sova och jag lyssnar alltid på mina behov. Kroppen säger allt. Ta hand om dig. På alla sätt.

Det är knappt att en frisk människa orkar...

Kämpa kämpa. Det finns hopp!

Hej,
Nu citerar jag gros19 "du förmedlar ett lugn och en visdom som är balsam för själen!" och jag håller med. Nordäng67, du och många andra har varit med mig under mina turer i skogen. I tankarna. Tacksamhet för alla dialoger.

Jag har på min lista att övernatta i skogen, men jag kom på att jag ska göra det tillsammans med andra och ta reda på vem som kan vilja göra det med mig.

Det är en våldtäktsman lös i krokarna och det fick mig att pröva hitta en lösning för att skapa trygghet istället för att klaga eller för den delen vara rädd.

Det kan ju vara min fördelaktiga drivkraft med den förmodade adhd. Läst allt jag kommit över och det verkar vara så. Psykologen som utredde mig hann inte ge mig besked innan semestern. För min del spelar det ingen roll. Jag har fått syn på så mycket som jag behövde få syn på.

Känner att jag blivit lite mildare den senare tiden. Är glad igen, som jag var som tonåring. På riktigt. Känner glädje och är inte rädd för att jag har varit sjuk. Däremot så när jag råkar på gamla skolkamrater, som jag gör denna sommar och de frågar mig om jag har man och barn, så säger jag "nej, jag har varit sjuk och har haft fullt upp med att bli frisk". När jag sedan berättar om min bipolaritet i korthet, typ "jag har haft svåra skov av hypomanier och depressioner under flera år" så ser en del frågande ut (de vet inte vad det är och det finns inte tid att berätta, behöver inte berätta) eller så lyfter de på ögonbrynet och det betyder olika. Någon är direkt lite "rädd" och någon är "oj, vågar du säga det" och jag förstår att det finns i familjen eller släkten vid den reaktionen. Vissa har barnen med sig. Då säger de inget. De som är ensamma, kan berätta att farmor hade det, "klarar du det utan medicin! - hur?" osv...

Intressant. Inte min uppgift att babbla - kanske min adhd som tar över. Nu har jag provat att även säga det och insett att jag ska prata om vädret, om den tiden vi umgicks osv. Alltså om ytliga ämnen och det är inte för att jag eller de är ytliga.

Det är för att det passar sig inte att prata om bipolaritet i ett centrum där det är alldeles för mycket folk i coronatider och hela familjen är med.

Bipolaritet och missbruk tillhör de kategorierna som det inte riktigt kan talas om öppet i en mataffär idag, men jag gör det (ifall mottagaren vill höra och då frågar jag) och jag tänker fortsätta göra det så länge jag vill. Även om jag får ett någon höjt ögonbryn, som känns väldigt utstuderade.

Och jag har kommit på vad det där utstuderade betyder "Men du ser ju FRISK ut!"

Just det, jag är frisk tillägger jag varje gång. Jag har lärt mig köra mig själv som om jag vore en bil. Och jag har slutat köra på autobahn i en snabb sportbil. Jag cyklar på grusvägar numera.

Ha en underbar dag alla ni!

Hej, jag har ingen aning om hur en kommer till behandlingshem.

Däremot så tror jag att om din sambo själv vill till ett behandlingshem och verkligen vill det, så borde det vara enkelt.

Precis som snusen skriver ovan, det är dyrt och det kostar samhället pengar.

I Sverige är det inte bara att åka dit och checka in, utan det är förstås en procedur.

Har din sambo en arbetsgivare och kanske en företagshälsovård?

I annat fall, gå till primärvården, till en bra läkare på vårdcentralen. Det är som ett lotteri med läkare. Pröva att ta reda på en läkare som är lyhörd. I annat fall prova den som erbjuds. Om det inte blir bra, gå till en annan läkare.

Be om remiss. Till beroendemottagning eller i bästa fall remiss till behandling.

Om din sambo vill detta, så kanske du kan gå med som stöd och trycka på.

Eftersom inget serverars gratis i Sverige så behöver en verkligen trycka på!

Jag har bott i ett grannland och där har jag sett hur det har serverats vård på ett helt annat vis. Som natt och dag. Även Tyskland är helt underbart när det gäller vård, har jag fått berättat av en vän som är uppväxt där.

Jag menar, är motivationen stor då gäller det att använda alla växlar som går för att få in din sambo,

Ge inte upp!

Om han ska betala det själv, så finns det en del fonder att söka pengar av som går till olika ändamål. Kanske det finns en fond som stöttar hans behandling.

Lycka till!

Tyvärr är de inte så enkelt komma till behandlingshem. Är en kostnadsfråga tyvärr för kommunen de erbjuder öppenvård i första hand. Jobbar din man? Om han erkänner han har alkoholproblem så är jobbet skyldiga tillhanda hålla hjälp och de kan ibland bevilja sån där 30 dagars behandling minnesotamodellen oftast. Går ju även betala behandlingen helt själv men de är inte billigt. Men är de behandlingshem din man vill till helst så ska man vända sig till sin socialtjänst. Så startar de en utredning om vad man bäst behöver för hjälp och omfattningen av ens missbruk de är inga snabba beslut utan en utredning kan ta 3-4 månader. Sen kan man gå via beroendeenheten men bedömer de att han bör vara på behandlingshem är de så fall via socialtjänsten.

Hej igen! Husbilssemesterns var väldigt trevlig, trots regnet som kom andra dagen. Det var mycket lugnare än vad jag är van vid att en semester är, trots att det ändå var lite små diskussioner och tjafs. Framför allt så dracks det inget alls. Råkar ju veta att båda hennes föräldrar har erfarenheter av anhöriga med alkoholmissbruk så det kanske inte är så konstigt.

Tillbaka på jobbet nu också. Min lillebror berättade att mamma och pappa bråkat en hel del medan jag varit borta, det har dem gjort de senaste dagarna också. Mamma tycker pappa jobbar för mycket och pappa tycker mamma bara sitter hemma hela dagarna. Hela släkten är dessutom nere på botten igen. Mormor misslyckades totalt med sin nykterhet.

Har tänkt en del på det och tror helt ärligt att jag skulle dra fördel av professionellt stöd av något slag. Inte bara för hur jag mår hemma utan också för mitt kontrollbehov. Dessutom skulle jag till 95% kunna säga att jag förmodligen har ångest problem också, har haft sådana problem sen jag var typ 10. Har en del tvångstankar också. Vissa saker jag måste göra, som jag måste nudda vid eller liknande för annars kommer allt skita sig.

Jag börjar iallafall skolan om typ 17 dagar. Alltså ska jag flytta om typ 15 dagar. Det ska bli skönt samtidigt som jag är orolig för hur allt kommer bli här till hösten.

Det går inte att släppa taget när hon är så sjuk. Det är er dotter och ni skulle i nuläget inte må bättre av det. Fortsätt göra orosanmälningar så hoppas jag ni får hjälp av samhället. Jag är så rädd för det LVM min son står inför men jag känner att det är nödvändigt. Det funkar inte med öppenvård för honom och jag känner som er att jag inte orkar vara rädd mer. Om inte annat blir LVM en stunds vila . Lycka till med allt!

Tack Självomhändertagande
Vården och framförallt psykvården är så vidrig att kämpa med. Du måste vara oerhört drivande som anhörig och mycket handlar om vilken läkare du möter tyvärr.
Ingen riktigt sjuk människa klarar det själv, hur ska de orka när de mår dåligt. Fint med vänner som hjälper och att ni gjorde det tillsammans!

Ostrukturerad
Förstår hur du tänker men i nuläget är det inte aktuellt. Just nu är det akut fara för hans liv och då behöver vi finnas för honom. Annars ska man såklart inte möjliggöra. Jag får mkt stöd av min kurator på öppenvården kring det. Att sätta gränser osv.

gros19
Han säger att han vill sluta men han är nog inte riktigt där ännu. Dessutom blir hans uppehåll för korta. 6 veckor räcker inte för hjärnan att återhämta sig. Så det är vad jag hoppas på att detta LVM kanske kan hjälpa till med. En längre period av drogfrihet. Sedan får vi se. Den är ju så lömsk denna sjukdom men jag hoppas han ska hitta vilja och styrka till förändring. Nu i detta akuta så klarar han inte att bryta själv. Nu behöver han vår och samhällets hjälp. Det kommer va en tuff tid framöver med mycket ångest när han kommer in i behandling, det vet jag sedan tidigare. Och då har han inte varit inlåst. Han har alltid varit känslig, haft ångest som tonåring och även separationsångest och en liten grubblare som barn. I övrigt välfungerande. När hans flickvän gjorde slut klarade han inte att hantera det och det var då denna cirkus började och sedan dess har det inte blivit bra.
Dock så upplevera jag mer att nu är det drogerna som ger honom ångest istället för tvärtom.
Han vill själv ha en utredning, men då krävs ju drogfrihet så det blir ju ett enda ekorhjul av detta.

Förstår att du haft tufft med din son också. Vad härligt med 6 mån drogfrihet. Hur kom han dit? Och vad skönt både för dig och för hans självkänsla med arbetsträning. Känns som han är på rätt väg!

Jag antar att han fick benso i vården. Jag är en anhörig vän till en som begick suicid pga svåra biverkningar från medicin för bipolaritet, typ 1 med svåra psykoser. Han fick LPT flera gånger. Han missbrukade droger och alkohol och det gick tydligen utför. Hade inte mycket kontakt hans sista tid i livet, då jag själv slet med att vara medberoende till mitt alkoholiserade ex utan att förstå hur illa det var. Jag själv har varit sjuk i en bipolaritet och har fortfarande känsligheten kvar. Vet massor med vänner som står på mediciner de avskyr. Det borde finnas ett ställe att avgiftas från mediciner. Jag fick in en vän på psyket och det tog mig flera dagar i samarbete med flera vänner. Jag blev helt slut efteråt. I månader. Skulle inte göra om det. Blev påmind hur vidrigt det kan vara inom vården. Det är ganska illa i vårt medicinerande land. Mediciner som gör en beroende och tar vissa liv.

Det är bara media som kan påverka och det verkar inte räcka.

Ta hand om dig på alla sätt.

Vilken fin och rörande berättelse gros19! ?
Jag tänkte samma sak som du skrev. Till Dearself: Släpp taget bara, släpp oron, släpp taget om din son! Du har inget annat val! Denna plågsamma oro, ångest & smärta dödar dig långsamt. Bara för att han "valt" denna väg ska inte du följa samma! Det är inte ditt fel, tyvärr kan du inte göra ett skit mer än du redan gjort för honom, och du förtjänar att ha det bra! Du ska inte fortsätta ställa upp på detta, du & resten av er familj är medberoende... Ställ ultimatum; låt sonen välja mellan er och drogerna. Ha inte med honom att göra förrän han är villig att ta emot hjälp. Det låter hårt & grymt, jag vet, livet är en riktig kamp för överlevnad..men vad för andra alternativ finns det?!
?❤

Leva går väl knappast som jag ser det. Handlar endast om att försöka överleva och knappt det är väl möjligt. En förfärlig situation du befinner dig i och det stämmer ju att missbruket leder förr eller senare till döden om man inte får stopp på det.

Du säger att det pågått 2,5 år men jag undrar hur var det innan? Mådde din son bra då. Ett så destruktivt missbruk som du beskriver och de preparat din son använder tyder på ett väldigt dåligt mående som jag ser det. Ursäkta ser nu att du skrivit att han inte mådde bra. Sedan undrar jag självfallet hur ser han själv på det? Finns det någon motivation till att sluta.

Just nu undrar om det är möjligt att leva med den oro du känner och som är berättigad. Har själv levt i en obeskrivlig oro under många år. Till slut mådde jag så dålig och hade så kraftig yrsel att jag kunde inte överhuvudtaget röra på huvudet. Blev då inlagd på sjukhus, alla prover togs, allt var bra och man gjorde bedömningen att det var psykosomatiskt. Jag överlevde då men levde gjorde jag inte. När jag på djupet insåg min maktlöshet började oron släppa, men vägen dit var inte smärtfri. Det är så otroligt mycket sorg i att se någon man älskar förstöra sitt liv och jag genomgick ett sorgebearbetningsprogram vilket gjorde att jag kunde släppa det som varit och se framåt. Jag styrdes inte längre av alla plågsamma känslor, sorg, ilska smärta, skam alla smärtsamma känslor som finns.

Min son har idag varit drogfri ett halvår, mår psykiskt sätt väldigt dåligt stundtals, men arbetstränar på heltid ett under eftersom han tidigare inte arbetat. Jag är fullt medveten om att det inte finns några garantier för en fortsatt drogfrihet, men jag är inte orolig. Insett min maktlöshet, sorgebearbetning, anhörigprogram, alanon samt att jag upplevt att framstegen min son gjort har kommit när jag gjort ingenting är vad som hjälpt mig, men lätt har det inte varit och jag vill inte bara tänka på hur dåligt jag mått. Min son har varit på två LVM och ena gången åkte jag på semester med ett par vänner. Hade hela tiden känslan av att jag glömt något och kom slutligen på att det var oron jag inte hade med mig, min ständige följeslagare. Allt var bara bra och jag mindes inte när jag senast upplevt det, hade glömt att livet kunde vara så. ❤

Hej

Beroendecentrum, går han där? Då kan de lotsa er vidare. Annars är det socialtjänsten. Han kan själv göra en anmälan om att han behöver hjälp.

Hej !
Finns det föräldrar till vuxna barn här?
Jag har befunnit mig i en akut situation med min nu 24 årige son i ca 2,5 år. Han är blandmissbrukare och började missbruka sent pga dåligt mående. Det är mkt Benso och Subutex men även annat. Hans nedåtgående spiral har gått väldigt fort och han har fått 7 öppnade LVM utredningar på 2 år. Alla har slutat med frivillighet och han har varit iväg på 3 behandlingar men klarar aldrig att fullfölja längre än ca 6 veckor och då är LVM- hotet borta. Jag kan aldrig ens beskriva alla trauman vi upplevt under dessa år med ambulansfärder, sjukdomar, överdoser, rån, olyckor misshandel och allt missbruket innebär. NU gick soc till förvaltningsrätten och vi får beslut om LVM i veckan. Han hotar med att rymma om han får det men jag hoppas det bara är desperation men är så orolig över att han ska förvinna och att jag ej får kontakt. Jag går i anhöriggrupper och träffar kurator på öppenvården men känner ändå att jag snart går under. Jag vet att han kommer dö om han inte kommer ur detta. Hur ska man klara att fortsätta leva under den här ständiga pressen och oron? För 2,5 år sedan var han en vanlig kille med jobb, flickvän osv som inte missbrukade,