Senaste kommentarerna i forumet

Modigt och klokt att skriva här och berätta, det är ett steg mot att ta bättre hand om dig själv!

Du är bekymrad både över hur du ska kunna sluta oroa dig över honom, hur du ska kunna må bra och det låter som du ständigt hanterar olika akuta situationer. Du berättar också att du tidigare varit i en relation med misshandel, förstått att du själv har mönster att arbeta med som handlar om att ge för mycket av dig själv och ta ansvar över sådant som inte är ditt ansvar. Bra att du är medveten, det är steg på vägen även det.

Det du beskriver är att när du tidigare försökte sätta stopp i den andra relationen ledde det till misshandel och förföljelse, inte konstigt då att du blir rädd och har svårt för att sätta gränser i denna situation.

Sanningen är att det är klokt att du lyssnar in det också, är en person onykter, redan aggressiv etc. så finns det risk för våld och då kan det vara bra att ta hjälp utifrån när man börjar göra annorlunda. Sätter gränser etc.

Jag skulle rekommendera att du tar kontakt med Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 de har öppet dygnet runt, anonymt och kostnadsfritt. Tänker att de kan hjälpa dig att prata om det du tidigare varit med om och även det som sker nu, att sätta gränser i en riskfylld situation på ett säkert sätt.

Du gör ju såklart som du vill och det som passar dig bäst!
Fortsätt såklart skriva och läsa här. Hoppas något av detta blev hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tänk att kommentarerna och elakheterna alltid kommer ut när alkoholen går in.
Igår blev jag så osäker, så undrande...ÄR det så som han säger? ÄR jag manipulerande? ÄR jag egocentrisk? ÄR jag elak och kontrollerande? ÄR jag den intelligenta som han hela tiden känner sej underlägsen?
ÄR jag någon som han bara står ut med för att han inte orkar skiljas?
Att hans självkänsla står på minus är ju helt uppenbart- men varför är det mitt FEL? Jag blev så omskakad i går så jag började tro på det han påstår.
Men samtidigt så måste jag ju jämföra med mina andra nära relationer som jag haft både sedan barndomen,ungdomen och vuxen ålder. Ingen har haft såna åsikter om mej nånsin. Jag brukar snarare få höra att jag är omtänksam, klok ( ja viss intelligens) inkännande och en människa som går att lita på.

Ja, jag skulle behöva åka iväg ensam, men tillhör den djäkla Coronariskgruppen så att jag knappt törs åka till affären.
Mitt stora äventyr idag blir att tanka bilen, åka till en liten mataffär och kanske kanske en loppis.....
Jag ska iallafallringa en vän ?

Du kom hit och startade en tråd, titeln antyder att det var ett stort steg för dig och att du kanske funderat på att söka någon form av stöd tidigare. Ser inte längre vad du skrivit men vill ändå passa på att hälsa dig välkommen hit! Det krävs kraft och mod att göra en sån här sak och inte konstigt alls att fundera över om det var rätt eller inte. Oavsett gör det som blir hjälpsamt för dig, berätta mer när och Om du vill! Vi finns här ute i etern!

Skulle du vilja prata med någon finns även Alkohollinjen, 020-84 44 48 www.alkohollinjen.se (sommartider 11-17, fre 11-16) anonymt och kostnadsfritt.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Men nej, det som kändes så bra, att nu så. Tror att vi är så svältfödda på kärlek, närhet och normalt samliv så det är inte konstigt tycker jag att det blev som det blev igår för dig, men att han är stygg är inte ok. Jag skrev i min text, att jag har nog börjat bygga lite murar, tar vad jag vill ha och försöker strunta i resten men ändå bete mig. Kan du ta time out, dra iväg, orkar du? Fylla på dina depåer, dom behövs fyllas på.

Jag har läst tråden och det är så plågsamt för er. Jag har levt med en alkoholist i 12 år och jag förstod det inte till en början. Nu är det hans föräldrar som är medberoende och det eskalerar. De är oroliga för att han ska dö, när som helst. Även jag, men jag har fått distans genom detta forum.

gros19 skriver "det som hjälpt honom mest är att han började meditera och gör så dagligen."

Jag mediterar dagligen och det hjälper mig i livet. Nu är jag också utbildad mindfulnessinstruktör för att jag ville må bättre. Har bestämt att jag ska förmedla det till andra och under Corona så började jag med långa meditationer igen så att jag kan leda andra när det är dags.

Meditation är inte ett bot, det är inte heller säkert att det läker, men när en mediterar så får en kontakt med sig själv och efter träning så kan meditationen bli en guide till val.

Det finns så mycket olika videos på youtube, böcker om meditation och det handlar om att sitta med sig själv och andas, stilla sig allt från 5 min till 1 h. Sen kanske någon vill sitta längre, när en har kommit igång.

För mig har det blivit en metod att ta beslut. Att stilla mig och sitta med en fråga, som jag själv får svar på.

Jag tänker för er del, för att orka. Det är hemskt att vara anhörig och se när det går åt fel håll och det eskalerar.

Jag skulle inte tveka med LVM för att också avlasta er. Jag har varit sjuk i allvarlig depression. Min mamma följde med mig till min psykiater, som jag nyss blivit tilldelad ett par månader efter att jag fick en bipolär diagnos.

Hon hade sett en välfungerande ung kvinna säga upp sitt karriärjobb, flytta utomlands, byta bostad, göra slut med kille där det var en stabil relation utan anledning annat än att jag blev hypoman av att ta SSRI, antidepressiv medicin.

Hon förstod inget, men eftersom hon kom hem till mig pga oro och hon mötte en dotter med självmordstankar som började bli till en plan (första gången jag ens haft suicidtankar).

Hon sa till psykiatern "Nu orkar jag inte längre"

Han så "Det är nu vården tar över".

Därför säger jag för er skull "Låt vården ta över en stund" genom LVM, vila upp er och begär all hjälp ni behöver och sedan är det upp till er dotter att välja hur hon vill ha det.

Lycka till!

Oj vilka insikter och framsteg!
Vill bara säga att jag är imponerad och glad för din skull ?

Ibland kan jag sakna närheten, att sova bredvid mannen. Igår tog jag lite närhet, sa att jag behövde det bara. En kram, hålla handen. Det räcker så. Igår va fint, lugnt. Idag pratade han om den högre makten, jag tror han är nära, han hade fått ett tecken. Jag kan lyssna, försöka förstå... Men jag sa även att jag kommer se till att klara mig, jag kommer att göra bra saker för mig själv och det är ok. Kommenterade bristen av närhet, och jag sa att vill han inte ha mig, så finns det säkert nån annan som vill ge mig det. Sa det för att han ska förstå, att hans kontakt med ett ex gör ont, att det gör att även jag kan lyfta blicken om han inte tar ansvar för oss, inte nådigt men ibland spelar det ingen roll om man är sjuk, man får stå sitt kast. Han tog det på rätt sätt, låta det sjunka in. Att efter 2 års depression pga av långvarig alkoholmissbruk så räcker det inte bara med att vara nykter några månader, man måste nog göra annat grovjobb och det är att bygga upp tilliten för dom närmaste. Och jag vet efter min flytt time out, att det finns ett liv på där borta, och jag är inte rädd längre. Känner ingen skuld el skam. Men självklart kommer jag fortsätta stötta mannen i mitt liv här och nu, men inte utan att jag ser att vi lever som man och hustru, inte bara under samma tak. Kvällens reflektion ❤ Att komma till positiva insikter för en själv får man genom att ge sig själv lite kärlek, göra saker även fast det känns långtråkigt och sorgligt, det är att stå upp för sig själv. Jag lärde mig det från den här sidan, att jag kan köpa och göra vad jag vill för mina pengar. Sedan fick mannen skriva under ett äktenskapsförord så vi båda vet vad jag behåller om det kraschar fullständigt, det var något jag gruvade mig för men så skönt när det var gjort ❤

Det verkar som ni har den hjälpen som finns att få, men i slutändan är det ju motivationen det handlar om och det är ju ofta negativa konekvenser som leder fram till den. Dock tror jag inte alltid det är så. Vad jag kan tillägga, men det vet du kanske redan, är att det finns möjligheter att göra ett omedelbart omhändertagande om man inte kan avvakta tills en LVM utredning är klar. Självklart är frivillig vård att föredra.

Det anhörigprogram jag genomgick på Nämndemansgården blev jag beviljat pengar till av socialförvaltningen, men jag har även bekostat ett själv och det kostar 11.000 kr och då ingår övernattningar och all mat. Att socialförvaltningen beviljade det berodde på att jag själv jobbat där och kände behandlarna. Jag har även genomgått ett sorgebearbetningsprogram på Nämndemansgården. Det finns ju så mycket sorg förenat med att ha ett barn som förstör sig själv och sitt liv. Så mycket av allt som är plågsamt inte minst skam. Kan ju upplevas som att man ett misslyckats i sin föräldrarroll. Svårt att hantera men ju bättre man mår ju lättare är det.

Min son var inte i behandling på Nämndemansgården för man gjorde där bedömningen att han hade för mycket ångest för att kunna tillgodogöra sig behandlingen och det var en helt riktig bedömning. Han har varit på flera behandlingshem men det som hjälpt honom mest är att han började meditera och gör så dagligen. Han lär sig hantera de jobbiga känslor som tidigare gjorde att han återföll i missbruk..

Var för snart två år sedan i en förfärlig situation. Min son hade varit försvunnen i 17 dagar, efterlyst av polis och missing people. Hur dåligt jag mådde kan jag inte beskriva och till slut bestämde jag mig för att jag ska leta tills jag får veta vad som hänt. Det får man kalla medberoende om man vill, men jag anser jag gjorde helt rätt och som genom ett under hittade jag honom och han följde med hem. Han hade levt på gatan i Köpenhamn och där är det djungelns lag som gäller. Blev varnad att ge mig in i dom miljöerna men det handlade om mitt älskade barn. Så är det att vara förälder.
Lycka till!

det är ju det som jag tycker är så svårt att typ identifiera. Jag förstår att det var vakuumet jag fyllde på när jag redan har fyllt på så att säga. För min egen del vet jag att det är när jag blir "rastlös" och inget hjälper (som att motionera, städa mm). Rastlösheten (tomheten) kvarstår fast jag sprungit en mil och storstädat. Och fast jag vet så förstår jag inte förrän efter att jag gjort något som inte är bra att göra (engagera mig i någons problem, ringa till fel person, överreagera på egna problem, fel proportioner på saker mm). Sitta lugnt i båten är bra typ ägna tid åt att "inspektera så flytvästen funkar". Då lugnar man ner sig om man lyckas med detta kapitel. Men det är ju det...att stanna lugn och inte göra något är så svårt. Och även om man lyckas lägga band på sig i hur man agerar så känner man och tänker MYCKET. Fasaden kan man (numera) hålla frisk men sitt inre är det värre med.

5 dygn är ju rekord. Det kändes som en helt normal tillvaro. Jag hade börjat släppa fram ledsna känslor, utan att dölja dem. Det finns oro både utanför och inom vår relation. Jag fick en famn att vila emot i morse, första gången på evigheter.
Under förmiddagen tar jag tag i en " surdeg," och kontaktar en myndighet med en skrivelse. Blir peppad av maken.
På eftermiddagen kommer han med vin för att fira min bragd.
Jag föll...vi delade vinet. Att jag inte fattade att han druckit innan! Vi hade en trevlig stund...som naturligtvis urartade. Mitt i allt så börjar han säga att han bara stannar kvar hos mej av praktiska skäl och av lathet. Han skulle ju kunna hitta nån 15 år yngre ....blabla....
Jag ifrågasatte, är det bara därför du stannar kvar????
Så....drog allt igång. JAG vänder alltid allt emot honom. Blabla
Där satt jag.
Kunde inte ta timeout då jag ju var " medskyldig "och druckit 2 glas vin.
Han kunde gå på.....nergöra och på påstå...
Vilken fälla!!
Nu ligger jag. Han dricker vidare. Så, nu ä de väl som vanligt igen då.

Jag var precis som du känner dig, mesig.
Vågade inte säga ett knyst och mär han emellanåt var nykter så jag inget heller för jag ville inte förstöra när det var "bra".
Med facit i hand önskar jag att jag tagit upp det mycket, mycket tidigare.
För ärligt talat: vad är det som kan hända som vi är så rädda för?

Bara gör det en dag när du känner dig utvilad och stark. Det är bara ord och de har du rätt att säga eftersom hans beteende påverkar dig. Antingen blir det inget gehör för bad du säger eller så kanske ni får ett jättebra samtal och kan jobba utefter det.

Kram o lycka till?Azalea

Vi är ett speciellt släkte, vi medberoende.
Men bra att luta sig tillbaka och tänka igenom sina handlingar ibland.
Helst innan man gör dom, haha

Må väl Skrållan ?Azalea

Låter som en bra start att grå det var för sig och bart det leder.
Andas och vila dig och samla dina krafter så orkar du.
Kram Azalea

Idag har vi samlats dom närmaste, pratat och pratat. Vi har bestämt att var och en skall prata med honom ensamna till att börja med, tror att om vi alla träffas samtidigt så kommer han gå i försvarsställning direkt. Hoppas att detta leder till något bra. Har sådan huvudvärk och orkeslöshet efter dessa samtal men känner mig ändå starkare än någonsin. Håll tummarna ?

för påminnelsen och för metaforen! / mt

För att det var så länge sen.
Jag har också en tråd i det vidare livet som det också var länge sen jag skrev i.
Gott tecken förstås.

Jag tänker lite på vad som händer och har hänt med mig sen jag sist skrev och hur jag skulle kunna beskriva någon sorts balans eller välmående.

Just nu står jag i något som kletar lite runt fötterna och jag vet så väl vad jag borde.
Men jag förmår inte riktigt då det är en människa som i sig själv inte har kapacitet.

Alla har kapacitet kan man ju enkelt säga.
Men det är ju inte riktigt sant.
Pga min handikappade dotter så har jag ju sett andra kanten av kapacitet,dvs oförmågan att ta hand om sig själv.
Sen finns då "hybriderna" som min sambo uttryckte det.
De som klarar av det mesta och lite till nästan utan att darra på mustaschen.

Som liksom ångar på och knogar på oavsett vad kropp eller förstånd säger till en.
En som helt enkelt klarar långt mycket mer än vad de flesta orkar med.

Där har jag ofta varit genom åren och är väl där igen nu efter tunga år med stor kris i både mitt eget personliga själsliv och på det yrkesmässiga planet.

Återigen kan jag se mig omkring och tycka och tänka en massa om de som borde rycka upp sig,eller ta tag i sitt liv.

Det är ju bara..
Såklart inte och det vet jag ju också.

Men att i detta hitta balansen mellan att vara behjälplig och att stå tillbaka och säga:
Det här fixar du.
Du är starkare än du tror.

Men som jag beskrev för en annan medberoende.
När man lyckas kapa loss de sugproppar som jag vill kalla det som håller oss uppe och som både ger och tar energi.
Dvs medberoendemagneterna som jag så gärna drar till mig.

Då uppstår ett hål,ett vakuum där något annat måste in.
Helst ska man ju då bara stanna upp och låta ärret tillfriskna med min egen hud.
Men om jag då rycker ut och trycker dit en annan bit,läs en annan människas bekymmer så slipper jag ju läkningsprocessen.

Kanske är det där jag är nu.
Jag har en massa hud som börjar vara bra läkt och har också stoppat dit en massa nya friska bitar.
Men kvar är ändå en sorg,ett hål över att inte få vara den empatiska människa jag är som kan ge rätt mycket utan att tappa min egen kraft.
Eller är det bara abstinens över att glorian inte får skina på mig :-)

Kampen går vidare bröder och systrar..

Ja, det blev ju lite sammanfattat alltihop. Öppenvårdskontakten är bra med seriösa specialister och samtalskontakter, Min dotter hade tidigare haft behandlingskontakt med annan specialist som försökte hjälpa henne, trots alla råd och försäkringar om motsatsen hade hon länge en förhoppning om att kunna dricka "normalt". Remitterades till aktuell mottagning i våras och redan efter några besök gjordes en LVM-anmälan därifrån, då situationen då liknade den nuvarande. Det blev en lång utredning men det vände ganska snabbt efter anmälan och sen var det som sagt en lång period när det fungerade.I slutet av den lades utredningen ner. Hon följs noggrant med bl a blodprover och levervärdena har ibland varit mycket dåliga, sedan blivit ok. Enligt läkaren kan de stiga mycket snabbt även vid låg konsumtion i nuläget.
Så i det fallet - när det gäller vårdkontakt - är hon, och därmed vi, egentligen lyckligt lottade jämfört med många andra, det vet jag.
Hon har alltså haft ett återfall sedan midsommar ungefär, och hade förstås kontakt med öppenvården i början men då gick det lite upp och ner och nu har de flesta där semester, bl a läkaren och hennes vanliga samtalskontakt. Hon hade ett långt samtal med läkaren före dennas semester. Nästa vecka är hennes vanliga samtalskontakt tillbaka.
Men självklart kan, och kommer jag att, kontakta både vårdenheten och socialtjänsten (har redan gjort orosanmälan dit för nån vecka sen) om hon inte snarast kommer ur detta läge (vilket det tyvärr inte ser ut som).
Jag har haft egen kontakt med en erfaren anhörigstödjare (med inriktning fr a på föräldrar till vuxna) och går också just nu en webbkurs för anhöriga hos beroendecentrum. Den är bra, men lite svårt att ta till sig när läget är så akut och mycket rör kommunikationen - jätteviktigt, men det är inte där de stora problemen finns i vårt fall. Jag är också med i en grupp för anhöriga till vuxna barn med beroende/psykisk ohälsa (i många fall finns båda) men den ligger nere nu i coronatider,
Gick du en anhörigkurs hos Nämndemansgården på "egen hand" eller var det kopplat till att din son fick/fått vård där? Har varit någon gång på alanon men kändes inte som om det passade mig. Så skönt att höra att din son nu är drogfri. Det känns bra att känna att du nog kan förstå mardrömmen vi lever i- för det är verkligen det som det handlar om!
Kan också tillägga att det känns som om min dotter först nu senaste tiden börjat kunna ta till sig insikten om att hon troligen aldrig kommer att kunna dricka mer, något som är mycket svårt för henne att acceptera. Hon har också varit på en del aa.möten senaste veckorna och fått nya bekanta där. Dock fortsatt att dricka,,, Men kanske är det på rätt väg ändå när det gäller insikten och det är kanske det viktigaste, Vi har också pratat mycket om att om man accepterar och genomför den frivilliga vård som vården anser nödvändig så behövs inte tvång, även när där finns en anmälan,

Läser din tråd och vill börja med att ge dig en stor kram.

Det här kan bli något bra.
Ni har börjat prata och din fru har börjat ändra sig och är nu medveten om problemet.

Vad har då orsakat problemet?
Vad flyr hon ifrån?
Hur kan ni hjälpas åt att komma vidare? Vad kan hon förbättra och vad kan du förbättra?
Hur kan ni tillsammans ändra på livssituationen så att hon känner att det blir lättare att hålla sig borta ifrån alkohol?

Jag tror och hoppas att ni kommer att lösa detta tillsammans om ni lyssnar på varann och din fru får möjlighet att analysera vad hon flyr ifrån ellervad ho vill "dämpa". ❤

Mina tankar kring detta jag läst.
Önskar er framgång och lyckade två!

En förfärligt plågsam situation att se sitt älskade barn förstöra sig själv. Att säga till en förälder att släppa taget när det är fara för livet anser inte jag är möjligt. Det är som du säger skillnad när det handlar om ens partner. Men det är en svår balansgång och det är viktigt att inte underlätta ett fortsatt missbruk genom att ge pengar, betala räkningar t.ex. Du säger att jobbet är hennes livlina, men är det egentligen det? Mister hon inte det förr eller senare även med er hjälp.

Tycker situationen verkar extremt allvarlig och undrar på vilket sätt hennes öppenvårdskontakt är bra. Av vad som framgår av din beskrivning så är det uppenbar fara för hennes liv och är man då inte villig att ta emot vård för sitt missbruk eller saknar förmåga att göra det handlar det om tvångsåtgärder. Din dotters liv är i fara, dricker tills hon blir medvetslös och utsätter sig för stora risker och läkaren säger att hon dör inom ett år om hon inte upphör med sitt missbruk. I detta läget handlar det om vård enligt LVM sk tvångsvård och det måste ju hennes öppenvårdskontakt vara medveten om. Kanske är det vad du menar med att det kanske blir vård på behandlingshem. Vad väntar man på i så fall?

I ett så här allvarligt läge handlar det om att rädda liv och då kan man ju inte låta personen ta konsekvenserna av missbruket vilket eventuellt skulle innebära att din dotter dog.

En förfärlig situation att vara i som förälder och jag hade nog försökt gå något anhörigprogram och även letat på nätet efter någon alanon grupp. Som förälder behöver du allt stöd du kan få. Det är så mycket plågsamma känslor man ska hantera.

Har själv en son som missbrukat droger, men har varit drogfri ett halvår. Jag vet vilken mardröm man lever i som förälder. Jag gick ett anhörigprogram på Nämndemansgården, något av det bästa jag gjort i mitt liv. Äntligen föll allt på plats och jag fick verktyg att hantera situation plus massvis med kärlek. ❤

Hej, vet inte om det blev fel i hur jag skrev tråden, men det handlar i alla fall om min dotter, 30+, som haft ett svårt alkoholberoende i flera år (uppbyggt under ännu fler år). På grund av att hon dricker sig så helt redlös hamnar det ofta om farliga situationer där hon riskerar att råka riktigt illa ut, Enligt läkarna kommer hon att dö inom något år om hon inte slutar. Hon har en bra öppenvård, men det kanske snart blir tal om någon mer omfattande vård typ behandlingshem. Hon förstår situationen intellektuellt men kan ändå inte sluta (det är ju det som är sjukdomen). Jag och hennes övriga familj är förstås helt förtvivlade, ständigt oroliga och förstörda av situationen, Hon hade en period under våren/försommaren när hon lyckades vara helt nykter i nästan två månader, och då slappade vi förstås av lite. Men sedan midsommar ungefär har hon ett återfall och det är värre än någonsin (eller än på länge i alla fall). Men det jag så gärna skulle vilja höra, både från andra föräldrar och andra personer på forumet, är hur ni ser på det här med att låta den beroendesjuka "ta konsekvenser", Det är kanske lite olika när det gäller partner och barn, men hör gärna synpunkter från alla som villl. Det handlar inte om att städa upp eller ringa till jobbet. Det handlar om att rycka in när hon ringer strax innan hon blir medvetslös ute på stan, eller när man hör i telefon att hon fyllnar till tills hon tappar medvetandet hemma (risk för alkoholförgiftning). Fast det har också ofta handlat om att rycka ut för att hindra henne från att fortsätta dricka för att hon ska bli helt nykter och kunna gå till jobbet nästa dag. För jobbet har varit hennes livlina, så viktigt för henne. Förlorar hon det riskerar situationen att bli än värre och mycket svårare. Vi orkar inte med det här längre, vi är helt utmattade och som sagt förtvivlade. Men hur ska vi kunna "släppa taget" och bara se hur vår älskade, fina begåvade dotter går under? Det verkar INTE vara så att hon då så att säga "skärper sig". Hennes sjukdom är för långt gången för det. Någon som har något råd? Eller erfarenheter? Svår fråga jag vet, Och förlåt om det blev rörigt. Men ofta tycker jag att frågan om att låta personen "ta konsekvenser" handlar om lite mindre allvarliga fall. Eller också är den särskilt svår när det gäller ens barn. Tacksam för all input.

.. helgen gått och jag har inte sagt något om min upplevelse till hans drickande.

Det enda jag sade sent på en helgkväll, då han ville dricka mer, var att det finns en morgondag också. Att mer drickande kan väl vänta tills dess. Det enda jag fick fram. Mesig som jag är ...

Suck, blir så trött och irriterad på mig själv att jag aldrig säger det jag vill och behöver säga för mitt eget välmående. Han svarade något i stil med att han vill ha öl, och att han dricker öl när han vill. Och så hördes det där "ptschsch" efter en stund, och det knöt sig i min mage ...

Många ggr när man ska ta upp något med sin partner oavsett de gäller alkohol el inte är att msn börjar med du gör, du säger, du tyck, du är r osv den approachen kommer bara leda till att ens partner går i försvar och känner sig trängd. Och diskussionen är körd. Bättre säga jag känner, jag behöver, jag skulle vilja ingen kan säga emot en person som bara säger vad den känner el behöver. Så säg att när du väljer alkoholen så får de mig att känna......, Då har du utgått från dina behov. Sen va beredd på att han kanske inte väljer dig. Är själv missbrukare och tyvärr är vi egoister men alla har en botten , en gräns där vi känner att nu är de bra. Själv skulle jag aldrig va ihop med en missbrukare skulle lämna direkt.

Ja tror du ska prata mycket om hur DU känner. Att du inte mår bra . Att du kommer tvingas behöva gå om ingen förändring sker därför du bryts ner. Då visar du bara att du tar ansvar för ditt mående. Något han bör inse med. Antingen innan eller efter att ni brytit beroende på hur insiktsfull han är. Det är vad ja tror på ❤

Börja som du slutade ditt inlägg dvs vi har förlorat en förälder och vill inte förlora en till. Tala om vad som oroar dig/er, vilket innebär att fokus ligger på er och inte på henne. Då blir samtalet inte ett hot på samma sätt som kanske tidigare och er mamma behöver inte försvara sig. Även om hon förringar sitt missbruk och menar att ni inte behöver oroar er så är chansen att hon tar till sig vad ni säger betydligt större än när hon blir konfronterad och behöver försvara sig. Att berätta följderna av missbruket brukar inte fungerar eftersom missbruk inte handlar om förnuftet utan enbart om känslor. Alltså fokus på vad som oroar er och inte på hennes beteende. Så tänker jag. Lycka till!

Det är en bra plats här på forumet att läsa och få stöttning av människor som upplever detsamma. Man märker likheten hur förloppet är och det gör att man inte känner sig ensam.

Det är tungt att leva vid sidan om och som du säger ta allt ansvar hemma och med barnen.
Men till slut kommer man till en punkt då msn inte orkar eller vill axla det längre.
Det är en process och jag tror att plötsligt är man bara mogen för att förändra.

Jag har också barn fast äldre än dina men de lider ändå av att pappa dricker. Jag har varit medberoende och är fortfarande och haft svårt för att lämna, skuldkänslor tror jag.
Men har kommit så långt att mina barn ska inte behöva må dåligt och oroa sig för mig också så det har gjort att jag tagit steget och börjar min väg till ett riktigt liv.

Svårt, oroligt, nervöst men msn klarar det.

Tänk på dig själv och dina barn i alla lägen, det är det viktigaste.
Kram Azalea?