Senaste kommentarerna i forumet

Häromdagen såg jag mannen jag fortfarande är gift med gå hand i hand med sin nya tjej på stan. Han låtsades inte se mig utan gick bara förbi utan att säga hej.

Den här mannen har jag haft en relation med i nästan 6 år. Jag har levt med hans alkoholmissbruk. Jag har lämnat honom på grund av hans alkoholism. Han har erkänt sina problem, sökt hjälp och bett om en andra chans. Allt skulle bli som det var i början. Allt var alkoholens fel, han skulle göra allt i sin makt för att det skulle bli vi igen! När han såg tillbaka på sitt liv så var det viktiga oss och det vi hade tillsammans. Och jag trodde honom. För det verkade så då. Han verkade
”vara tillbaka”. Så jag flyttade ihop med honom igen. Men långsamt kom de gamla mönstren åter. Jag tror inte han drack, men vet förstås inte.

Nu när jag har lämnat igen och är ”på andra sidan” har jag med kvinnojourerns hjälp förstått att jag har att jag blivit utsatt för psykiskt, ekonomiskt och sexuellt våld under relationen (Ja, det räcker med att du ger efter för sex fast du inte vill för att slippa negativa konsekvenser för att det ska klassas som sexuellt våld).

Jag sökte egentligen inte kontakt med kvinnojouren på grund av det, utan behövde bara få hjälp att hitta en jurist då exet var helt omöjlig att göra med när det gällde bouppdelningen. Ena stunden: du kan ta allt, jag vill inte bråka och jag hoppas vi kan vara vänner efter det här! För att i nästa stund mena att om jag skulle ha den saken vi båda ville ha så skulle den andra ta resten för då gällde nyttoprincipen. När huset inte blev sålt som tänkt ville han inte betala mig något och hävdade att det var på grund av marknadsekonomiska skäl.

Hon som svarade på kvinnojouren sa: jag tycker du ska komma hit på samtal. Man har kartlagt våldet och det såg inte bra ut. När jag sa till min kontakt att han skulle hånskrattat mig rakt i ansiktet om han hade sett dokumenten så svarade hon att det bara bevisade vilken typ av man han är och att kartläggningen stämmer. En sund person skulle bli allvarligt oroad och skämmas ögonen ur sig.

Och denna händelse är förstås bara ytterligare ett bevis: att inte stanna upp och bearbeta utan snabbt gå vidare in i nästa relation. Inte kunna vara själv.

Jag tror olika former av våld tyvärr är väldigt vanligt när en har en relation med någon som har missbruksproblematik. Man förstår att det som sker inte är ”ok”, men skyller allt på alkoholen, även som anhörig.

Men det är ändå våld och våld bryter ner. Lögner, manipulation, gaslighting blir lite av vardagen med en alkoholist. Men det skadar lika mycket som när alkohol inte är inblandat.

Hur kan man märka att man är utsatt för våld? Man börjar ifrågasätta sig själv, man tänker sig noga för i vad man säger och gör för att slippa en reaktion. Man tar överdrivet ansvar för relationen. Man tappar bort sig själv, sånt som är viktigt för en, vänner och aktiviteter. Och man blir väldigt, väldigt trött eftersom det tar så oerhört mycket kraft att hela tiden försöka pejla av läget.

En kompis tipsade om en bok där en kvinna blir utsatt för våld och när jag skulle läsa den upptäckte jag att jag redan läst den. Jag hade läst den under tiden som jag själv var utsatt för våld, utan att jag alls fattade att det var så.

När jag läste den nu blev det nästan kusligt hur kommentarer och händelser ibland var mer eller mindre identiska, som tagna ur samma manus.

Varför skriver jag det här? Jo med förhoppningen om att det kan hjälpa någon annan i samma situation. Om bara en enda av er som läser skulle börja känna ett obehag av igenkänning och kan söka hjälp så har den här texten en mening.

Tyvärr tror jag att många samtalskontakter har dålig koll på vad de ska lyssna efter när det gäller våld i nära relation. Det behöver vara någon som är insatt och förstår att de som är utsatta oftast inte själva förstår vad de är med om. De behöver veta vad de ska lyssna efter och ställa rätt frågor. En kvinno- eller mansjour kan hjälpa dig reda ut vad som händer!

Idag känner jag inga tvivel kring att det är våld jag varit utsatt för. På alla plan utom de fysiska slagen. Och inget av det har ”sett ut” som jag tidigare trodde att det skulle göra. Manipulationen och kontrollen var ofta inlindad i förtäckta hot eller i omtanke, varför det var så svårt att upptäcka. Jag tror inte någon runtomkring hade kunnat ana vad som pågick. Jag har haft turen att ha människor runt mig som genast trott på det jag berättat och förstått att det är sant.

Blev jag överraskad när mannen jag fortfarande är gift med svassar omkring på stan hand i hand med en ny partner: ja och nej.

Det går helt i linje med mönstret jag fått förklarat för mig kring vem han är. Och det mönstret har jag sett igenom nu, det blev dessutom väldigt tydligt under separationen. All klagan om att jag aldrig kunde ge mig i diskussioner blev tex glasklara där det faktiskt är han som förvrängt och fortsatt diskutera sånt vi redan kommit fram till en lösning kring.

Att han gärna slängde ur sig något i sista stund för att skapa reaktion och dålig stämning i alla möjliga lägen. Framförallt när vi skulle göra något jag tyckte var skoj eller något som var viktigt för mig.

Att han tryckte på alla punkter han kunde komma på för att jag skulle reagera, och när ingenting fungerade kom den verkliga personen fram.

Så nej, det var inte jag som skapade konflikter i relationen. Jag försökte bara uttrycka mina gränser, behov och känslor. Men det avfärdades som kritik mot hans personlighet, sånt han inte kunde göra något åt.

Jag har förstått vem han, och det är ingen trevlig person som gömmer sig under ytan han polerar och försöker framställa som godheten själv. Han som gärna hjälper till, men som alltid har en dold agenda kring vad han själv kan få ut av det.

Efter lite reflektion så tänker jag att det var bra för mig att få ytterligare bevis för hur den här mannen funkar, även om jag knappt trodde mina ögon när det skedde. Vad är oddsen?

Det hjälper mig i min läkning framåt. Jag hoppas, hoppas att texten kanske också kan hjälpa dig❤️

Han kommer förr eller senare bli av med körkortet .Att dricka till mitt i natten betyder att han har alkohol i kroppen om han kör bil på morgonen .Han kan skada andra i trafiken och även sej själv .Mitt ex blev av med körkortet (grov rattfylla) han blev även av med jobbet några år senare pga alkohol .Trots detta har han fortsatt dricka och det är 6 år sedan .Arbetsgivaren är skyldig att ge rehab vid alkoholmissbruk .Mitt ex arbetsgivare hjälpte med rehab .Men trots insatser så fungerar det inte tyvärr ❤
Jag förstår att det är tufft .Jag separerade från mitt ex för 25 år sedan .mina barn var då 7 och 9 år .Jag hade ett halvtidsjobb .jag minns hur rädd och orolig jag var när jag väl tog ett beslut .En nära vän stöttade mej och sa -jag va i samma situation som du för några år sen ..jag gick till soc och fick hjälp ett tag och sen lyckades jag få extratimmar på mitt jobb .Mina barn säger idag att det är det bästa jag gjorde att lämna honom .Men trots denna historia så är vi vänner och har kontakt och det är slitsamt att vara medberoende ❤mitt ex va på Vårnäs behandlingshem i våras ( för andra gången ) jag fick en anhörigbehandling på 3 dagar , detta va givande .Många av dom som arbetar där har själva haft ett missbruk och har varit nere i botten..
Hoppas att jag kunde ge dej lite stöttning 💞💞

Jag har tyvärr inte erfarenhet av din situation godnoka, men jag kan säga att det bästa som hänt mig var att min relation med alkoholisten tog slut.
Rädda dig själv! 🤗

STYRKEKRAMAR TILL DEJ 💞

@förvirradrjej såg att du inte fått svar här. Det låter verkligen som att du fått känna på allvarliga konsekvenser av din mans drickande. Vad tufft att du har behövt ha det så! Tror att det är många anhöriga som kan känna igen sig i att behöva ta smällar av ens partners alkoholvanor och inte alls få gehör när man försöker ta upp det med personen. Fortsätt gärna skriv här, i din egen tråd och i andras. Det finns mycket klokskap och värme att hämta kraft ur här på forumet.
Du är också varmt välkommen att skriva direkt till oss rådgivare under Stöd > Fråga oss.
Vi finns här!

Ta hand om dig!
/Jenny, Alkoholhjälpen

@hoppfullsambo jag hoppas att du kan visa dig själv samma omtanke som du visar honom. Det är det minsta du förtjänar. Släpp hans problem ett tag och fokusera på DIG. ❤️

Idag är han full igen. Rejält påverkad. Vi pratade innan å han tyckte hon var hemsk igår som vi var och pratade med. Kanske för att hon verkligen vågade gå på honom. Han tycker att hon sågade honom vid fotknölarna.
Jag personligen tycker det var rätt skönt. Kanske fel av en terapeut att gå på så som hon gjorde men samtidigt behöver han höra det från någon annan än mitt eviga tjat.

Han sa iallafall ikväll att ingen kan hjälpa honom. Att spriten inte är problemet utan hans mående. Fast jag menar på att efter 20 års drickande kan han omöjligt veta hur han skulle må utan sprit i kroppen.
Å jag tror inte att alla de antidepressiva tabletter han ätit genom år inte hjälpt på grund av kraftigt alkoholintag.
Men han vägrar att be om hjälp på vårdcentralen för de är idioter. Det var samma sak på beroendeenheten för typ 8 år sedan när han var där så slutade han för de var med idioter. Han vägrar lämna peth tester för han är livrädd för att ta spruta.
Han sa att han skulle bli gladare i livet om vi hade mer sex och närhet. Att livet är skit. Han drog upp en massa gammalt att han slutade träna för min skulle å att jag var svartsjuk så därför har han förlorat allt.

Det var verkligen ett rörigt samtal idag men jag vet inte om han känner sig trängd i ett hörn. Att hennes ord igår satte sig i huvudet honom.

Men jag vill fortfarande inte ha en man som ligger 24/7 i sängen å inte lyfter ett finger här hemma mer än när han lyfter flaskan.

@Kameleont Jag vet att du har rätt. Men det är som att eftersom att jag ser problemen och han inte gör det så får man ändå en känsla av ansvar för att få sin partner att se, för man vill ju ta hand om de man älskar och man känner ju ändå en del av ett ansvar över relationen liksom.
Jag vill inte på nått sätt förminska honom, men det är ju bara att jag ser att han inte mår bra och är orolig hur han skulle klara sig ur det på egen hand och jag vill lyfta honom ur det precis som han kan stötta och lyfta mig när jag har haft dåliga stunder eller dagar, bara det att det här är ju lite mer än en dålig dag förstås.
Jag vet att det inte är mitt ansvar, jag förstår att jag borde känna att det inte är mitt ansvar och ibland kan jag känna det, men ibland gnager dedär tankarna, ”jag hade kunnat göra mer, jag hade kunnat göra nått tidigare, tänk om jag gjort såhär ist” osv.
Men jag börjar jobba med mig själv nu, jag försöker hitta en balans och verktygen för min egen del också, inte bara för hans skull.

Det är ofta lättare att ge råd till andra än att följa dem själv, det är skrämmande och tungt våga lyssna på råden och agera. Oavsett hur körigt det är att leva i det så är det ändå nått man på ett vis växt in i och blivit som lite van med hur det fungerar när man börjar röra om i det så vet man ju som sagt inte vad som händer.
Jag kan bara skicka styrkekramar och förhoppningen om att nu nångång hittar modet och orken!
Du är klok, du är stark och du är värdefull.

@Letlive Nej jag vet, jag är inte ansvarig för honom men jag kan ändå inte hjälpa att tänka att det kanske hade sett annorlunda ut nu. Samtidigt vet jag att jag var snabb på att prata med honom om det, tala om för honom att jag var orolig, såg röda flaggor och rädd för vart det var påväg. Jag sa allt till honom då och har fortsatt i flera års tid, det tog tid att inse att jag inte kan lita på hans ord om att trappa ner eller sluta, kanske för att han nog inte vet själv att det inte går att lita på.
Jag vet ju egentligen att det inte är mitt ansvar, jag kan bara ansvara över mitt eget välmående och mina val men samtidigt är det lätt att tänka ”tänk om..” i så himla mycket man hade kunnat göra annorlunda.

@hoppfullsambo
Förstår så väl dina tankar på 'om du sökt hjälp tidigare...' De snurrar liknande i mitt huvud, och jag har inte ens vågat/orkat ta profetionell hjälp. Men jag håller med ovan.
Det låter som du lägger ett orimligt stort ansvar för din sambos välmående o er relation på dina axlar. Vill inte låta för hård men vill göra dig uppmärksam. Utplåna inte dig själv o ditt eget värde!

Och vem är jag att säga detta?
Lever inte upp till mina egna råd precis, men jag önskar att jag gjorde.
Du har ändå tagit steget att söka hjälp och det beundrar jag. Det är starkt!

Att oron nu är större är fullt förståeligt. Du söker stöd utifrån, ställer krav o ifrågasätter.
Så nu är båten i gungning. Går inte veta vart det slutar men tvivla inte - du gör helt rätt!

@hoppfullsambo Du skriver ”Kanske hade min sambo lättare kunnat ta sig ur det om jag sökt experthjälp tidigare” jag förstår du vill din sambo väl men du är inte ansvarig för honom. Ingen människa kan ta på sig den nivån av ansvar. Vilka andras sjukdomar är du ansvariga för att förebygga? Det blir absurt att tänka så. Din sambo har en fruktansvärd sjukdom. Det är inte kul eller rättvist. Men det bästa du kan göra för honom är att sätta kärleksfulla gränser. Jag tänker att alkoholberoendet förvandlar personen vi älskar till en manipulativ lögnare. Det är inte vårt ansvar avslöja lögnerna eller få personen att erkänna lögnerna. Det är vårt jobb som friska att skydda oss mot lögnerna och manipulationen.

Så skönt att höra! Stå upp för dig, ingen annan kommer göra det. Och bra att du markerar att varken du eller barnen förtjänar det här livet.

@sommar2023 Låter otroligt tufft och inte konstigt om du känner dig fullständigt manglad och dränerad ❤️ men det jag ville säga är heja heja dig! Du står upp för dig och för barnen, nu är korten på bordet. Nu ska inte ha det så som du beskriver! Så bra att du tog stöd i terapeuten - nu är fler inblandade också det kan ofta hjälpa ☀️ väldigt starkt gjort!!!

Lever med en alkoholist sen 25 år tillbaka. Sen 11 år tillbaka dricker han ren sprit. Vi har barn på 11 samt 8 år.
Har belat i flera år med att kasta in handduken men inte orkat. Men något har hänt inom mig. En längtan efter lugn å ro, en stabil partner och en närvarande pappa till barnen.
Min man spenderar all tid i sängen med en platta. Oftast är han irriterad å trött osv. Jag göe allt hemma å han bara vilar. Men min kropp säger ifrån nu. Jag vill inte ha det så här.
Idag var vi på parterapi för första gången hos en suverän kvinna. Jag berättade allt hur jag har det å hon var stenhård mot honom. Vi bestämde där och då att han har året ut på sig att söka hjälp och påbörja sin resa. Sen om han gör det är en annan sak.
Han kändes rätt tagen under mötet och efteråt sa han att allt känns bara nattsvart och sen gick han.
Får se hur det blir men jag kommer hålla fast vid det. Å hon sa med att barnen ska inte ha det så här med en pappa som dricker å bara ligger i en säng.
Han behöver hjälp med hur han mår med någon psykolog. Inte bara KBT terapi. Han har mer inom sig.
Kändes bra att få komma till en sån kvinna som verkligen vågade säga saker å vågade möta honom.
Trots ett superbra möte mår jag skit. Som en rejäl baksmälla! Känner mig dum å elak.

Etter 23 år i sammen med 2 barn vurderer jeg atter en gang å dra i fra han.
Han drikker hver eneste kveld, til langt på natt. Det oser sprit og øl når han legger seg i sengen.
Han nekter å oppsøke hjelp da han er redd for å miste førerkortet og sier han ikke kan sykemelde seg fra jobb. Mange unnskyldninger, sier han skal prøve å drikke mindre, men det går bare noen dager så er det på,n igjen.
Jeg er redd for å bo alene Etter så mangen år isammen, redd for økonomi og forandringer men samtidig så forstår jeg att jeg må ut, for meg selv og barna. Han er verdens snilleste resten av dagen, helt til klokka passerer 19 om kvelden, da starter det...
Kan noen som har gått ifra deres nærmeste skrive litt om hvordan det ble etterpå? Håper det går bra att jeg skriver på norsk, finner ingen slike forum i Norge.

@Åsa M

Ja jag har också bekanta som vuxit upp med en eller båda föräldrarna som varit gravt alkoholiserade.
Jag kommer ihåg en händelse speciellt från när jag var barn och för första gången fick se hur alkohol förändrar människor.

Det här var på 80-talet. Vi hade en sk "gårdsfest" en gång om året där hela villaområdet samlades på en grönyta och lekte lekar och åt mat och drack.
Vi barn tyckte att det var jätteroligt.
Ett år så blev en kompis pappa jättefull. Skrek och var otrevlig. Han började smöra för min mamma och ville väl ha henne i säng. Sent på kvällen/natten kom han hem till vårt hus och bankade på dörren och skrek hennes namn. Vi var livrädda och det slutade med att vår pappa fick gå ut och brotta ned honom.

Det var en helt vanlig snäll snubbe och en kompis pappa som skjutsade och hämtade på fotbollsträningar. Jag gick aldrig hem till dom igen.
Fick höra många år senare och dom skiljt sig och att han satt ensam och söp. Förmodligen är han död sedan länge.

Sådana händelser är mer eller mindre vardag för barn som växer upp med föräldrar som dricker mycket. Speciellt föräldrar som blir elaka när dom dricker. Dom är värst.

@Kameleont tack, det värmer och gör att jag känner mig lite starkare att få höra. Nu när jag börjat prata om det och sökt stöd för det så har jag kommit till insikt med att jag nog blivit mer påverkad av det än jag tidigare trott så känslan är att det är en ganska lång väg tillbaka även för mig att må riktigt bra, känna mig trygg och inte gå med en konstant magvärk och oro.
Jag var nog ganska nära bristningsgränsen, vilket också gör det så dumt för kanske hade min sambo också kunnat ha lättare att ta sig ur det om jag sökt stöd och experthjälp tidigare.
Men jag fortsätter framåt med vår bådas välmående och relation som ledstjärna så hoppas jag att det i bästa fall blir så men jag känner mig mer förberedd för att det kanske också inte blir riktigt så.

@has Jag hoppas det, jag känner mig bättre idag än dagarna innan jag kontaktade alkoholhjälpen och skrev här för första gången. Men jag är också på ett sätt mer orolig för min sambos framtid och vår relations framtid så det är på gott och ont allt det här.

@Kevlarsjäl62 tack för kloka ord, jag vet att du har rätt! Jag vet att jag borde men jag är nog inte redo att gå ännu. Så intrasslad i gamla älskade svärföräldrar, gemensamt företag, djur och annat. Å andra sidan går dagarna och veckorna, just nu har han varit nykter (tror jag) i 6 dagar. Grinig och missnöjd för allt möjligt men jag hoppas det blir bättre. Såklart… jag saknar den människa jag blev kär i och det är väl därför jag fortsätter. Det är väldigt nyttigt att få skriva här, det blir tydligare när jag sätter ord på det. Och får så kloka ord till svar sa jag känner att jag inte är ensam. Hemskt att vi är så många som upplever liknande historier. Så skönt att du kunnat försonats med att du inte kan hjälpa honom om han inte vill själv, tragiskt att en människa inte väljer familjen framför alkoholen, det säger allt om hur fruktansvärt ett beroende är. Imponerad av att du ändå tagit dig så långt i dina insikter. En förebild 🙏🏼🤗

@Kevlarsjäl62
Tänker på dig o undrar hur det är med dig. Hur går det med alla grubblerier?
Kram 💚

@esterest
Hur går det för dig?
Du skulle hålla ut tills ett psykologsamtal. Hur har du orkat hittills?
Förstår känslan du beskriver om att dra sig för att skriva här...
Jag gör detsamma. Gruvar mig men vill ändå. Försöker finna svar.
Jobbigt att blotta sig, lämna ut det mest privata o sen ändå kanske inte komma någonstans.
Men det brukar hjälpa att sätta ord på funderingarna. Se svart på vitt hur det är. Gå tillbaka o läsa o inse... Inse något om hur det faktiskt är. Smärtar ofta o är jobbigt.
Respons o tankar tillbaka värmer, stärker o öppnar ögonen.
Så om du orkar o känner att det ger dig något, fortsätt skriv här.
Kram till dig!
❤️

@hoppfullsambo
Har läst i denna tråd o tycker du låter omtänksam o snäll. Du vill er alla så väl. Och det vill man ju sina kära!
Därför extra starkt av dig att vågat söka stöd o hjälp o tagit jobbiga samtal. Det är också ett sätt att visa omtanke.
Nu måste du ta hand om dig själv! Genom att hjälpa dig själv hjälper du barnen på sikt.
Fortsätt kämpa o var stark.
Lycka till!

@TappadIgen 🤗

@hoppfullsambo det låter i alla fall som det blir bättre för dig och barnen, heja dig!❤️

@TappadIgen Nej det känns väl kanske inte allt för hoppfullt heller just för att jag känner igen det så mycket från lösningar efter tidigare samtal. Det hade absolut varit en bra fråga om hur han hade tänkt se till att det skulle hålla över tid. Jag har kommit på många fler saker att fråga också nu i efterhand men just där och då kan det bli så himla tomt i huvudet.
Jag pratade med alkoholhjälpen redan i fredags faktiskt och de höll med om att visst finns en liten chans men den var inte realistisk, hon jag pratade med tyckte att det verkar som att jag har gjort allt jag kan genom att prata med honom nu och att det är bevisat att det inte når fram så hon tyckte vi skulle fokusera mer på handling och hur jag agerar och beter mig runt honom.
Hon vill att jag ska täcka av elefanten i rummet som jag kämpar så mycket för att hålla gömd under ett litet skynke inför barnen, inte försöka dölja sanningen med saker som att ”pappa somna i soffan för han är så trött efter jobbet” utan isf säga som det är att han somna för att han druckit för mycket, inte täcka upp för hans frånvaro eller ignorans, inte städa upp och dölja vad som händer inför barnen utan låta dem se det då de antagligen redan förstått så mycket och ist finnas som ett stöd för dem i det.
Även tala om för honom att jag kontaktat alkoholhjälpen för att få hjälp för min egen skull, att jag även kommer vända mig till mina närmaste för att ha någon att prata med och att jag kan komma välja att lämna hemmet när han väljer att dricka. Förklara att jag gör det för mitt eget välmående och aldrig för att straffa honom utan för att vårda mig själv och för att våran relation ska ha nån sorts chans framåt.
Så ja vi får se hur det samtalet går och hur han först reagerar på det och sen även hur jag klarar av att göra det live och reaktionerna på det.
Det samtalet känns ju nu värre än då jag bara bad honom söka hjälp för nu blir det ju liksom så verkligt att saker kommer förändras och jag har ingen aning om det är för det bättre eller sämre.