Senaste kommentarerna i forumet

Jag undrar...
Hur skulle er relation se ut om det inte fanns alkoholproblem hos din fru....
Min tanke är att ni har väldigt svårt med att kommunicera oavsett. Så försök att hitta en parterapi som kan fungera för er. Om ni båda fortfarande har en önskan att leva tillsammans.
Ni verkar relativt unga och har små barn tillsammans.
Oavsett vilken väg ni väljer så måste ni kunna prata med varandra som föräldrar.
Hoppas att ni hittar en framkomlig väg

Har liknande tankar och utmaningar som du .. Löser inte din situation, men kanske känns bättre då någon liksom - förstår.
* att inte våga prata /ringa
* att vara orolig
* svårt att sova

Jag har försökt tänka ut vad som gör att jag mår bra, eller snarare mår mindre dåligt, och att hitta på sådana saker. Att också på något sätt avleda mig för att komma fram till hur tackla läget.

För att slippa tänka så mycket, t ex tog jag kontakt med en vän jag inte pratat med på länge. Vi drog iväg på picknic. Gör inte jag sådana här saker, skulle jag få totalt spader och tyngas ner.

Glöm inte dig själv i kaoset. Kram. ?

Men jag går en som heter Craft. Du kan läsa om den i min tråd om du vill. Jag vill inte ta upp plats med det i din tråd.

Ledsen är ni säkert alla 3, i stugan. Prata om det en stund.
Välj sedan att aktivt göra nåt annat som ni brukar.
Bestäm att, vi kan prata igen imorgon, men nu försöker vi att göra det bästa av kvällen.

Även tårarna och ledsenheten behöver vila.
Imorgon är det en ny dag, då kan känslorna ha lagt sej något och tankarna klarnat.
Nu är fokus på DEJ och dina fina pojkar ??

... vet jag att jag måste göra. För både honom och mig.
Men kommer aldrig mig för. Jag vet, jag vet att det måste göras. Har tänkt några gånger att "nu!" Men sen så hejdar jag mig. Vet inte varför. ?
Vet bland annat inte hur jag ska börja.

Jag går kursen och är hittills nöjd.
Nu inne på modul 4. Kursen är Internetbaserad.
Liten beskrivning :
"CRAFT lär man den närstående att med hjälp av positiv uppmuntran av önskade beteenden och utsläckning av oönskade beteende hos den som missbrukar, göra den som missbrukar nyfiken på behandling och samtidigt förbättra livssituationen på hemmaplan.

När man jobbar med CRAFT måste man alltid kartlägga eventuellt våld i relationen så att den närstående inte ökar risken för att utsättas för våld.

Det är också viktigt att befria den närstående från all skuld de eventuellt kan känna. Det är aldrig den närståendes fel att den andre dricker eller drogar."

Kanske är det svårt att ta till sej alla råd om samtalsteknik, förhållningssätt osv. Om man själv är allt för slutkörd...
Jag upplever inte att " man ska gilla läget" utan att man hellre ska gå undan och ha en egen frizon när den andre blir full. Inte lyssna och ta emot skit, inte heller svara emot i stunden.
Däremot vid ett lugnt läge utan alkoholpåverkan förklara sitt " nya " förhållningssätt. Jag gör såhär därför att:.........
Även uppmuntra och visa uppskattning de nyktra stunderna. Inte det enklaste om man kvällen innan fått ta en massa skit! Just där för är en frizon viktig.
Hitta en bra mening att säga, typ
- nu går jag till....så kan vi prata om det imorgon istället .

Jag tycker också att den personliga feedback man får efter olika uppgifter är värdefull!

Man deltar i kursen via 1177 där man loggar in. Kursen är 8 veckor med individuell start.
Jag rekommenderar fler att gå den.
Även om man gjort " allt rätt" tidigare så är det bra med bekräftelse.

Ja jag håller med morgonsol, inte vara förbannad och besviken, man ska som bara vara glad, .... och tacksam ? men jag har läst det i någon annan litteratur också, beroende personligheten har nog tufft med sina egna skuldkänslor. Och jag har fått en par förlåt från hjärtat. Men jag tror det här är så mycket större, så många år som han har dåligt samvete för, otrohetsaffärer, fyllkörning med dom, skvallrade lite för honom om vad hans söner berättat osv. Och det här var ju före min tid, och inget jag visste utan det här framkommit sen, efter husköp och giftermål. Vi for till stugan jag och pojkarna, men det känns inte riktigt bra, jag känner mig ledsen, känner att sönerna är ledsna. Vi ska ju vara 4 vid matbordet, vi gick från att vara så lyckliga, kära till total katastrof på bara loppet av 1,5år. Fick ett frispel på en kylbag som tippade och äldste sonen frågade vad det var för fel på mig. Jag har förklarat varför vi inte träffar hans barn, dom som mina barn kallade för plastbröder, sagt att han orkar inte vara pappa. Ja fy fan, skickar en stor kram till er alla, vilken skit vi hamnat i. Röstar fortfarande för en stor Finlandsfärja som vi alla kan åka med och surra i verkliga livet ?

Vad jobbigt du har det !
Reagerade på det du fick höra på beroende enheten att inte du ska visa känslor som ilska, ledsen osv. Det är ju det du behöver för o gå tvärtemot att vara medberoende. Han behöver väl höra hur du mår ? Dels för din skull men också för han ska förstå att allt inte handlar om honom ? O du ska inte ta på dig hur han reagerar på dina känslor. Han måste ju lära sig förr eller senare att ta ansvar för sina känslor. Du tar ju ansvar för ditt mående o tar sig på allvar när du säger hur du känner. Fattar inte faktiskt

Kanske visa honom ditt inlägg här?

Låt inte tiden gå, det är redan ohållbart med den otrygghet som det skapar för dej.
Prata med honom när han är nykter.
❤

som den psykolog jag pratade med är skriven av Melody Beattie och jag köpte Codependent No More How to Stop Cotrolling Others and Start Caring for Yourself liksom Make Miracels in Forty Days.

Jag har öppnat dem båda, läst lite och känt "fan också" och så har jag istället suttit i mina långa meditationer liksom gått ut i skogen och kramat träd.

Tack för att du ger mig feedback. Jag förstår att jag dansar en djävulsdans och nu när jag var i blåbärsskogen och plockade blåbär så lyssnade jag om hela sommarpratet med Rasmus Troedsson och sände det till mitt ex med uppmaningen "lyssna".

Jag ska läsa Melody Beattie. Böckerna står överst på min lista just nu. Och jag har dem framför mig. Vid min fåtölj.

Tack för påminnelsen.

Jag orkade för övrigt inte se Djävulsdansen när den gick, för jag var i en slags förnekelse då.

Du är en närvarande pappa och observerar dina barn hur de uppfattar deras mamma. Det är bra.

Så många kloka handlingar du har gjort!
Så oerhört ledsamt att inte få gehör!
Oavsett vilka val din man gör så är det helt och hållet hans eget ansvar.
Du kan inte ta på dej att skydda honom, från sej själv.
Skulle DU kunna ta pojkarna och åka själv?
Den tid ni nu tillbringar tillsammans i samma hus verkar mer riva sönder det ni har kvar tillsammans, för att läka behöver båda egen tid.
Jag förstår det där med att han inte har några vänner, det är samma här. Förmågan att upprätthålla en längre relation saknas. Det finns fel på alla andra...relationer värdesätts inte.
Min man har ingen!!! Trots 5 syskon.
Så, det är förstås ledsamt men INTE mitt/ditt ansvar!
Medberoende tar på sej hela ansvaret över en situation som man omöjligt kan påverka eller råda över.
Det enda som händer är att även jag/DU tärs sönder, tappar kärleken, blir totalt ihåliga.
Då står man där och har absolut ingenting att ge.
Så steg 1
Ta hand om dej själv och dina barn ??

Jag har läst mycket av dina inlägg och förstår vilken kamp du går/gått igenom.

En fråga har du läst någon bok om medberoende?
Jag läste "Djävulsdansen - bli fri från medberoende" av Sanna Lundell och Ann Söderlund.

Min fru är inte någon fullblod alkoholist skulle jag vilja påstå, men hon har ett beroende som jag är oerhört rädd att det ska eskalera och bli värre.
Denna bok har hjälpt mig att förstå mig själv mycket bättre och vad jag behöver göra för mig själv.

Kanske den kan hjälpa dig med då jag i det du skriver förstår att du dansar djälulsdansen fortfarande med ditt ex trots att det är länge sedan ni gick isär.
Det är en otroligt jobbig sits vi sitter i här på detta forumet även om jag vet att min sits ännu inte är på långa vägar så tuff som många andra har det.
Boken har hjälpt mig att förstå och börja agera mot mitt medberoende.
Min fru har börjat märka av detta då jag är betydligt rakare mot henne om hennes beteende.
Jag lägger mer fokus på.mina barn idag för att skapa en stabil grund tillsammans med dem.

Min fru har som jag skrev tidigare inga fulla alkoholist problem ännu, däremot är jag rädd att det kommer att leda dit om jag inte gör något och försöker få henne i ett tidigt stadie att det hon håller på med inte är bra.
Vi har en fullt fungerande familjesituation även om barnen tror jag börjat förstå att något verkar fel.

Jag försöker varje gång att be honom dricka mindre men han har en ny kompis och de super tills de inte vet vad de gör. Förra torsdagen ramlade han över en kärra och bröt fm revbenen men går inte till doktorn
Han kommer dag två till mej och har kört bil och det första han säger jag måste ha en öl sen är han igång igen.
Jag har fått svårt att sova jag har ont i magen och känner mej oattraktiv då han kontaktar andra kvinnor på fyllan vilket han alltid förnekar trots att det finns bevis i telefonen.
Åter igår på fyllan med kompisen jag vågar inte ringa och vet inte vad jag ska säga till honom.
Jag vet inte hur jag ska må bra eller om hur jag ska sluta oroa mej för denna man

...förstår, men har inte det som krävs för att sluta. Jag har följt honom nu i 2,5 år, sedan vi separerade och har hört allt återberättat om ambulansfärder och akutmottagningar.

Jag minns mitt enda samtal med 112 där jag var rädd för om han kunde dö i sömnen. Jag upplevde att han höll på att kvävas, men det fanns ju ingen mat i hans magsäck då han i stort sett varken åt eller äter när han dricker som mest och det innebär lite mat.

Jag är på detta forum för att förstå vad medberoende är. Hur jag kunde hamna i det och vad jag behövde göra för att ta mig ur det.

Till viss del så är jag kvar i något och så länge jag lever ensam så känns det ok. Däremot så har jag förberett mitt ex att jag vill träffa en livspartner och har träffat en man som jag tror kan vara rätt.

Jag kommunicerar att jag inte kommer att ge honom den tiden i telefonsamtal i framtiden. Kanske jag även väljer att bli en mamma en dag och då kommer jag inte alls ha tid att prata med mitt ex om hans liv han väljer att leva.

I sitt beroende.

Det är en hemsk sjukdom.

Fruktansvärd faktiskt.

Det är också hemskt att vara medberoende.

Lika fruktansvärt.

Men det går att välja.

Att bli frisk.

Och det tar tid.

Det är en process med många faser att landa i.

Precis som det är i livet tänker jag.

Ta hand om dig!

Vad kan du göra för dig själv just idag, i helgen.

Så att du mår bra!

För du ska må bra!

Jag gjorde det för 2 månader sedan, skrev ett långt brev till mannens mamma. Om hur han mår, och hur jobbigt det var och att jag kände mig ensam. Hon ringde upp och jag var övertydlig om att jag inte ville kasta paj på honom utan att vi tillsammans kan hjälpa och stötta. Hon själv skildes sig ifrån mannen pappa pga av samma sjukdom och pappan fick ett tragiskt slut. Jag har ringt en par gånger tidigare, och pratat om han depression men hon nekar och säger att det har aldrig varit något problem. Sen har jag inte hört något mer..... Jag har föreslagit just att han ska åka hem, fara och fiska med sina barn etc, men nej, icke. Sen hade han en sms kontakt med ett ex, som jag tjuvläste (hamnar nog i helvete för det ;)) hon bor där och nu säger han att nu kan han inte åka hem pga av det, att jag skulle misstänka. Fast jag har bedyrat att det tror jag verkligen inte, det handlade nog om att hon söker upp honom, han var full, jag hade flyttat och hon har ställt till med så mycket elände så hon är tom portad i hans umgängeskrets. Så det ser jag bara som han säger att det är ett självskade betende. Att han känner sig så värdelös så då kan han skada sig själv ännu mer så folk ska förstår hur dålig människa han är, Väldigt märkligt, och det är det där jag inte kan hantera. Sen har jag tom sagt att det skulle kanske vara det bästa att han flyttar hem och att hon tar över, för han har ju själv aktivt skadat sig själv och mig ändå. Jag försöker fokusera på äktenskap och kärlek, men jag når inte fram, det är sådan kamp mellan oss, en ibland uttalad och ibland outtalad, en ojämnvikt som jag själv inte kan balansera, jag jobbar, har mina barn, en god relation till barnens far och hans nya, mycket vänner. Han har valt att inte ha något, och han förstår inte det ens. Märker hur dåligt han mår, igår kväll sa vi inte hej ens, han gick och la sig kl21, sover i eget sovrum. Och ikväll far jag och barn till stugan, han ska få erbjudandet att följa med om han är på bra humör, annars får han stanna hemma. Helst hoppas jag att han stannar hemma, för jag vill göra så mycket, och han inget... Eller jag vet faktiskt inte vad han vill göra. Han måste kliva ur garderoben, han har gått behandling, går på AA, har träffat ett gäng nyktra med samma intresse några gånger, men sen ska ingen få veta, locket på. Vårt (mitt) umgänge säger att dom inte vet hur dom ska hantera det, sådärför uteblir dom

Gick det, igår kväll var en kompis hemma, hon kom med varsin whiskey till mig och kompisen som hon vet alltid svarar ja när det är en ny sort att prova.(kompisen har inte en aning om vad som pågår)
Hon tar sen fram ett vinglas och frågar mig kan jag ta ett litet glas rose?
Min mage knyter sig, håller nästan på att kräkas av obehag, säger inget...
Hon ser min blick och ställer tillbaka glaset, tror dock redan att hon tagit ett litet glas då vi var bort några timmar men inte säker.
Kompisen går hem och jag går ut en promenad för att inte säga något dumt, hon ringer omgående och undrar vart jag tar vägen.
Svarar då att jag måste gå en sväng och att jag är så orolig, att det bara gått 4 dagar sedan jag tog upp hur rädd jag är om hennes hälsa oxå kommer frågan redan......hon säger då men jag ville ju bara vara med i gemenskapen, ville ju bara ha ett litet glas.

Hon har verkligen inte förstått innebörden av det jag pratat med henne om.
Känner att jag är på väg att ge upp, lämna. Nästa sekund får jag ångest över allt som kommer ske om jag lämnar.....vill ju helst att hon ska förstå....

Gomorron, finns det möjlighet att DU kontaktar hans anhöriga för att be om stöd för er bådas skull?
Känner du förtroende för nån?
Det vore att visa kärlek att berätta om er ohållbara situation och att ni behöver stöd som relativt nygift par.
Det är kanske inte samtalsstöd du ska fråga efter, utan helt enkelt att de hälsar på! Eller bjuder in er att komma.
Efter ett tag blir det naturligare att HAN själv kan umgås med sin gamla familj, och du kan hitta på nåt annat för en stund.
Tveka inte, men var försiktig så att inte nåt negativt ord om honom slinker ur dej. Fokusera på ert äktenskap, kärleken, ....
Ibland kan hjälpen finnas närmare än man anar ..Hoppas jag ?

Bestemor. Just att få avlastning, jag pratar hejvilt för att få ur mig mycket jag bär på. Min syster och mamma är guld värda, men självklart less. Det jag skulle behöva som avlastning är någon som bryr sig från hans sida, jag hör inte ett ord. Ingen släkt, syskon, vänner, hans barn el föräldrar, alla lyser med sin frånvaro, och det är riktigt märkligt. Vi åker inte till hans hemstad heller. Ingen osämja, hörde han prata med sin pappa igår om vädret...

Tänker bara, var riktigt rädd om din kraft. Du verkar ha 2 fina pojkar som ger dej glädje och som behöver sin mamma.
Jag hoppas att du ibland kan få avlastning i att vara din makes stöd. DU behöver få fylla på med ny energi. Få egen tid och eget utrymme. Va rädd om dej !

Medberoendepodden, ett avsnitt med intervju av Anders Hammarberg. Då får jag höra att termen Medberoende egentligen inte finns! Så då är det inte konstigt att det finns så många olika tolkningar av vad det är!
Han motsätter sej att det skulle innebära att man har vissa personlighetsdrag. Nåt som beroendepodden dock hävdar!
Han menar att man utifrån situationen utvecklar mer eller mindre bra beteenden som anhörig. Därför förespråkar han CRAFT , för anhöriga. En metod blandat med KBT och Motiverade samtal.
Jag gillar hans förklaring!
Men jag ska lyssna på fler avsnitt, det finns säkert andra sätt att tänka också.
Viktigast som du säger, Backen 123, att inte tappa bort sitt eget jag. Och att lära sej mer ökar förståelsen och minskar kanske även de förväntningar som man själv bygger upp.
Någon sa, att de jobbigaste perioderna med att leva med än alkoholist är de nyktra dagarna. Då har man så höga förväntningar. Och då blir besvikelsen stor.
Nu händer det inte så ofta här att det kommer nån nykter dag....
Min förståelse kommer från min egen erfarenhet av att dricka för mycket. Vem är jag att komma med pekpinnar, så det har jag undvikit.
Men min besvikelse är ändå stor och hans dagliga eftermiddagsfyllor gör mej både arg, ledsen, rädd....vart ska detta sluta?
Nu dricker han så mycket och snabbt så att han raglar efter 2 timmar, efter 4-5 timmar sover han. Innan 20.00.
Så, jag försöker att ta vara på sommarkvällarna så gott det går. Visst känns det ensamt, men hellre det än att sitta med honom när han är onykter.
Jag ska fundera vidare på det här med medberoende.....?

Jag ser det flesta som bra egenskaper i det du listat, blir så osäker på vad medberoende är❤. Att du har berättat för nära vänner, inte dricker med din man är väl ett steg närmare att inte vara medberoende. Jag känner ibland att det kan blandas ihop med att vara medmänniska och vilja stötta, hjälpa någon som är sjuk som står en väldigt nära. Det är det där med känslorna och tankarna som man har hela tiden uppkopplad mot mannen som gör mig helt slut, känna in, vara olycklig, drömmar som man önskar slår in, man ska peppa, göra high five för varje framsteg, men är det medberoende, känns mer som jag håller på att tömmas av mitt jag. Och vi är oskyldiga offer därför vi lever med någon som är sjuk, och som behandlar oss väldigt illa ibland. Jag kan tycka att det är skönt att läsa litteratur om sjukdomen och hur den fungerar, ger mig lite tröst ibland och förståelse.

Oj då, när jag läser detta ser jag mig själv! Har samma problem fast med två barn. När han är nykter så är han det snällaste människa i hela världen men när han drycker så är det kaos! Han hittar alltid någon anledning att dricka. Ibland är det problem med jobbet men oftast säger han att det är mitt problem för att jag är alltid arg när han dricker och det kommer inte hjälpa om han inte dricker heller ? jag vet inte vad jag ska göra. Vågar inte ta något annat steg ännu och hoppas hela tiden att han ska ändra på den. Jag vill bara ha det lugnt hemma.

Och du är inte ensam med problemet... ibland hjälper bara att man pratar med någon om detta
Vara stark och ta hand om ditt barn

Skulle vara så skönt just nu. Känns som han är i ett läge han inte kan ta sig ur, värdelöshetskänslan står honom upp i halsen, och det förstår jag. Och han är som helt apatisk och kraftlös. Och det är det som suger musten ur mig. Han mår så dåligt, så han orkar inte ta tag i mycket, ser mönstret när han inte har varit på AA på länge, han var nog iväg ikväll. Han ska börja terapi i mitten av augusti, tänkte vänta ut den resan och se om han förändras, gör han inte det får han flytta ut. Så jag får nog bita ihop till jul. Men man behöver ju så mycket mer i tvåsamhet. Är så tacksam för era svar, dom värmde så jag fick en tår i ögat, jag är lite liten nu ❤

Min pappa har under hela min uppväxt druckit men endå vart en "fungerande" alkolist .
Jag är vuxen och bor inte hemma idag men vi har kontakt varje dag .
För ett par år sedan blev min mamma sjuk och det tog hårt på min pappa , för två år sedan dog hon och pappa började dricka mer . Han gick ner sig totalt , jag försökte ge honom en nystart köpte ett hus i en lugn kommun där han bor nu , tyvärr har min farbror flyttat in med honom och han har problem med blandmissbruk . Det enda de gör är att hitta ursäkter till att supa . Min farbror åkte till rehab för 14 dagar sedan och kom hem idag , jag var så glad att de äntligen skulle få ordning på sitt liv och att vi kunde ha en normal familjerelation . Men det första de gör är att börja igen . Jag sitter nu här 30 år gammal å gråter som ett barn , det känns som det sista hoppet jag hade är borta . Jag vill inte förlora min pappa men det här tar på mig så mycket . Vet inte vad jag ska göra så tips mottages tacksamt

Tack att du säger . Nej det var inte ok att han ringde mig på nätter. Tror det var ångesten som satte in plus behov att prata om alla känslor på fyllan. Ja stängde av telen. Satte ner foten. Han blev vansinnig men ja var tvungen. Hade inte fixat varken jobb eller barn annars. Att de kan bli så extremt egotrippade ! Tillslut accepterade han det men det tog sin tid. Men det är det att minnena ekar än att ja var taskig osv. Ja lämnade honom för ett tag sen. Å jävlar i helvette vilket liv det blev! Hot o kränkningar. Nu är han på behandlingshem för första gången. Ja hoppas ju det räcker men man har läst så mkt historier här så ja vet ingenting verkligen om framtiden. Men som sagt. Han insåg att ja orkar inte mer när ja gjorde som ja gjorde o han orkade inte må så dåligt som han gjorde när ja lämnade. Nu försöker ja leva på här. Det är svårt. Men ja försöker varje dag.