Senaste kommentarerna i forumet

Jag har inte tänk att JAG är medberoende! Men oj så fel jag har haft! Nu sitter jag och gör en lista på egenskaper som jag tror stämmer in.....inte egenskaper som jag är stolt över...
Kontrollerande
Dominant
Hjälplös
Konflikträdd
Rädd att bli lämnad
Ser andras problem och stöttar
Svårt att hjälpa mej själv
Känner mej ensam
Söker bekräftelse
Vill vara duktig
Uppfattas som klok och stark
Känner mej ofta ledsen
Uppfattas som glädjespridare
Har lätt till skratt
Kan vara ironisk
Sarkastisk
Egocentrisk
Kan känna mej som ett offer
.....en del av sånt som dyker upp nu i stunden.
Vad tänker du att en medberoende är?
Till mitt lilla försvar vill jag berätta:
Jag dricker inte tillsammans med min man ( nyss slutat, men minskat under lång tid)
Jag har berättat för mina vuxna barn om mitt eget beroende som jag sökt och får hjälp med.
Jag har berättat för 3 nära vänner om både mina problem och makens dagliga drickande.
Jag går anhörigkurs på 1177 CRAFT där jag får träna på kommunikation, förhållningssätt, smarta mål osv.
Jag har egna intressen, vänner, bekanta.
Jag tränar ( hemma under sommaren)
Jag har flera olika saker att hitta på här hemma när maken är full på kvällarna.

Men, jag tycker ändå att allt för mycket av mina tankar och känslor fokuserar på maken!!
Jag saknar energi till att hitta på mer. Skyller mycket på Corona då jag tillhör riskgrupp.

Så, jag har verkligen en del att jobba med hos mej själv. Hittade nyss medberoendepodden! Ska lyssna lite på den nu!
Så tacksam över respons!?️‍♀️

Jag har läst, jag funderar och återkommer...TACK ❣

är en mycket bra sak. Och det tar tid. Observera i din takt. Vad tycker du om. Vad vill du ha av en kille. Vilka samtal, vilken relation. Vad behöver du?

Jag pratade med en terapeut för mer än 20 år sedan. Eftersom jag hade lätt för att bli förälskad så sa hon "du ska bestämma dig för vem du blir kär i" och jag tyckte att det lät så knäppt.

Jag fundrade på det där och det var förra året som jag förstod det på riktigt.

Jag ska inte låta min hjärna gå igång på det spännande eller passionen.

Jag önskar en livspartner och jag behöver varken gifta mig eller få barn. Jag är självständig och vill inte bli försörjd av en man. Jag vill inte heller bli behandlad som en drottning eller satt på en piedestal.

Jag vill prata om universum, livet, relationer, fåglar och allt däremellan. Jag har pratat massor och jag lyssnar gärna.

Det där har jag förstått att jag behöver och så behöver jag förstås känna pirret och attraktionen. Om inte det finns så går det aldrig, men det räcker inte med passion.

Det ska gå och prata också. Och i min värld så vill jag ha det nyktert. Och sunt.

Det tar sin tid att förstå, men jag älskar att jag betalade dyrt för terapi som ung vuxen. Jag lärde mig att observera, fundera och reflektera över det som jag tycker är viktigt.

Sedan är det inte så lätt att finna den där personen, men den finns. Och det finns många som passar en. Så en behöver inte ha så bråttom. Utan lära känna varandra i en sund takt. Och den andra ska gärna också välja en tillbaka. Så att man väljer varandra.

Massor av kramar till dig!

Känner igen mig i mycket det du säger, att anpassa sig..
Jag får dock inte dåligt samvete då jag tänker på honom men jag gör det mycket. Oroar mig över drickande och vad han ska hitta på.
Det jag undrar är var gränsen går för att stanna kvar eller bryta, det är ju något som bara jag kan fatta beslut om ...

Usch vad jobbigt ni har det. Några tankar får jag av det du skriver:
Mannen lider av djup depression som säkert fanns där innan, eller hade varit där ändå, alkohol eller inte. Det är inget en lätt tränar bort. Det kan vara så att han aldrig blir mycket bättre, tyvärr. Du är medberoende, om inte i hans alkoholism, så i hans depression. Han kommer med största sannolikhet aldrig bli den partner du hoppas på, och du verkar ha tappat bort dig själv helt i det dysfunktionella förhållandet ni har. Men som ovanstående skrev, det går att lämna. Det går att skiljas och sälja huset. Det är ett jävla jobb, men i långa loppet kommer du i alla fall återfå kontrollen över ditt eget liv. Och en dag kanske du kan få lite värme och närhet igen, hos någon annan.

Kanske kan du göra en lista på hur du skulle vilja ha det och sedan jämföra med hur det är i verkligheten? Det gjorde jag när jag var ihop med mitt ex. Det blev så tydligt då hur allt var. Man tappar bort sig själv när man lever i ett sådant förhållande. Till slut vet man inte vad man vill, vad som är rimligt och man blir allmänt "geggig" i huvudet. När man läser dina inlägg och tittar "utifrån" så är min reflektion: din man uppför sig som ett barn som är på semester på ett All-inclusive resort. Varför känner han sig utnyttjad för att han förväntas dra sitt strå till stacken i vardagslivet? Han ska väl bidra precis som alla andra i ett hem? Dina söner verkar mognare trots sin ringa ålder. Lätt att fokusera på problemet "alkoholism och nykterhet" och glömma bort sig själv och sina egna behov och önskemål. Han blir ju inte fysiskt invalidicerad av vare sig att supa eller att hålla sig nykter. Så förutom att han har problem med alkohol så verkar han vara lat och han har inga bekymmer med att utnyttja dig! Lätt att känna att man måste "fixa detta nu" om man tagit stora steg och gift sig och köpt hus. Men det går att skiljas och det går att sälja ett hus. Gör honom medveten om det. Kram

han kommer hem, 21,30. Jag och sönerna har städat och grejat. Jag uttrycker min frusteration till dom att jag blir så jävla less, ingen hjälp, hade jag vetat detta när vi köpte gården hade jag aldrig köpt. Jag köper hem läsk för att ha till barn och helger, han tömmer dessa flak, återvinning säckarna blir fullare och fullare, men han pantar inte eller åker på någon återvinning för då känner han sig utnyttjad. Märker att pojkarna blir tysta och försöker hjälpa till, men jag förklarar snabbt att det är inte deras fel och jag är jättetrött och sur på Per. Men det är klart, när jag frågar om han sa vart han skulle och etc så blir dom ju brydd, att så ska det inte vara. När hankommer hem är jag påväg till säng, han sätter sig vid köksbordet och frågar hur det har varit på jobbet, han berättar att han varit iväg och käkat och jag svarade väldigt torrt att han behöver inte göra sig till, nä säger han och går och lägger sig. Får lite ont i magen att jag har barnen hemma med honom,, (dom är stora 11 och 13, och inga veklingar) men jag jobbar 12 timmar idag och vet ju inte vad som händer. Han brukar inte vara sur mot dom, men ändå, tippar på att dom backar ifrån honom när dom får veta att han beter sig konstigt......

Det tipset har jag fått och det brukar ge en tankeställare, du tycker inte att det är ok att han ställer dessa krav och det är det inte heller. Funkar det med ljudlöst. Han blir säkert frustrerad om du inte svarar men du blir utvilad och kommer må bättre och du har satt ner foten. Har han ångest? Vad vill han prata om på nätterna som inte funkar att säga på dagarna? Dom mår ju väldigt dåligt, men det är dom som måste ta ansvar över sig själv, inte vi, fast jag vet att det är jättesvårt. Backa små steg, inte för att lämna om man inte vill det men för att själv försöka må bra

och inspirerande att höra om era berättelser på temat "att våga testa nya saker" Tack för att ni delar med er?? Tror det har många positiva effekter att våga bryta ny mark. Man skapar nya minnen och intryck som har koppling till den nya vägen man går på. Det är ju ganska mycket slit och släp, bra att fylla på med ren glädje och positivism också. Sen stärker man sig själv känns det som typ "yes I did it även om det var lite läskigt att börja/våga". Man får då en större trygghet i sig själv. Man visar sig själv på ett konkret sätt att man KAN genomföra något man VILL och som känns RÄTT. Kram till er alla

Träffade killen en stund igår ett par timmar. Han var nästan nykter, och det kändes faktiskt lite konstigt. Han sa nästan ingenting, ifall inte jag började prata om något. Då kunde han skratta och prata på, men i övrigt så sa han inte så mycket. Han hade nog hellre suttit med polarna och ölen.

Oj Nordäng67 vilket skratt du bjöd på, bilden av dig som envist släpar cykeln över kalhygget är väl ändå för roligt! På nåt vis är det också en talande metafor för hur vi alla här på anhörigsidan kämpar för att ta oss framåt, vidare. Cykla ja när det går lättare men när det tar emot så släpar vi hellre cykeln över stock och sten snarare än att ge upp och vända tillbaka, för framåt ska vi oavsett hur det ser ut för det finns bara en väg och den är framåt!

Jag tror också att det är bra för själen att prova nya saker, även om det kan kännas konstigt i början. Jag valde för ett drygt år sen att byta jobb, till en helt ny bransch som jag varit nyfiken på redan länge men av vana ändå jobbat på i det som var vant och tryggt. När jag fick chansen tackade jag ja på stående fot, och ja visst tänkte jag länge att vad tusan har jag ställt till med och tvivlet kom några månader in på nya jobbet krypande om jag någonsin ska bemästra allt det nya. Men ja det gick och idag är jag glad och tcksam jag fick chansen att utmana mig själv och ser hur mycket jag lärt mig om allt möjligt bara för att jag den där ena korta stunden av entusiasm vågade säga ja istället för nej. Så hoppa på de erbjudanden som kommer er väg och ta för er av livet, ingen som tackar en för att man sitter hemma och lever tråkigt.

Men du verkar ha funnit en bra balans Nordäng och känner dig själv, bara att fortsätta på den inslagna vägen. Vill passa på att önska dig, och alla andra härinne också, en riktigt skön fortsättning på sommaren som det än är mycket tid kvar att njuta av!

Jag har kommit hit då jag inte längre vet vart jag ska vända mig. Min äldre syster har problem med alkohol och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag började märka det för några år sedan under högtider när familjen sågs. Hon kunde dricka mycket, be mig fråga om mer vin då hon sa att mamma inte ville ge henne mer. Mycket osanning kunde komma ut henne på fyllan, saker som bara var stora lögner.. Jag har varit nära min syster när vi var yngre men senaste åren har vi glidit från varandra, mycket pga att vi inte längre förstår varandra. Hon är idag arbetslös, har haft lite ströjobb och pluggat lite men inget har ”fastnat”. Åter till hennes alkoholvanor - förra året nådde det botten och hon berättade för mamma och pappa att hon har problem. Hon började med antabus och jag hoppades att detta skulle ändra hennes mående - men nu har jag genom sociala medier sett att mycket riktigt dricker hon igen. Jag frågade mamma kanske 2 veckor sen om hon dricker och mamma sa ”nej det hoppas jag inte” men uppenbarligen gör hon det.. dvs hon ljuger för våra föräldrar. Kan nämnas att hon i princip bor hemma och lever på våra föräldrar - trots detta kan hon vara fruktansvärt otrevlig och rent ut sagt elak mot dem. Jag vet inte vad jag ska göra. Lite osammanhängande story här men det jag vill få fram är att jag såklart älskar min syster men kan bli så fruktansvärt arg och besviken på hennes beteende. Jag vill hjälpa både henne och mina föräldrar men jag vet inte hur...

Han har ju inte direkt hjälpt till heller utan påpekat att ja behöver ha dåligt samvete när ja inte orkat hänga i luren ned honom på kvällar eller nätter. Att ja är dålig partner som inte ställer upp. Osv. Va fan ? Ja som innan insett att rutiner är viktigt för mig vad gäller sömn bl.a. Nu känner ja alltså dåligt samvete när ja går.o lägger mig. Hur sjukt är.inte det?

Det är väl det vi brottas med, som du skriver man tänker på dom hela tiden, hur man kan hjälpa, lindra och vad man har gjort för fel. Varför räckte inte min kärlek till, för det är som att leva med någon som är otrogen. Det känns i luften att något inte stämmer, så var det för mig innan jag förstod. Idag 6-7månader senare så tänker jag mindre, försöker lyfta blicken. Har läst och skrivit här, sökt hjälp, hittat litteratur på nätet och böcker, pratat med vänner. Sen kom jag till en punkt att jag kunde släppa,lite, mer och mer. Började lägga lite fokus på mig själv, göra mig fin, ge mig själv lite kärlek, fixa hår, naglar, ögonbryn mm. Men just idag är det tufft, när det sårar och då hänger jag här. Kram på dig

Tänker att vilken substans man missbrukar inte är avgörande utan vilka konsekvenser missbruket har dels för personen själv, men i detta forum främst för anhöriga. En skillnad är ju självfallet att alkohol är lagligt och övriga preparat olagliga, vilket ju innebär att man blir kriminell, men som sagt för anhöriga är det inte så stor skillnad. Har själv en son som främst missbrukat narkotikaklassade läkemedel, vilket är ganska vanligt att alkoholister även gör, så forumet är rätt för dig. Allt handlar om beroendeframkallande substanser.

Du undrar hur länge man brukar vara på behandlingshem om jag förstått det rätt. Har jobbat inom missbruksvården och självfallet varierar det mellan olika kommuner. Generellt skulle jag säga att ju yngre personen är ju längre behandling är man villig att satsa på, kostar ju en hel del pengar. Med yngre menar jag under 30 år. I den kommunen jag jobbade kunde vi ha personer på behandling mellan en månad och upp till ett par år. Den korta behandlingen var tolvstegsbehandling, men den fortsatte sedan istället på hemmaplan. Ju kortare behandling ju viktigare med fortsatt hjälp i någon form på hemmaplan s.k. eftervård. Generellt kan man nog säga att ingen är "färdig" när man lämnar behandlingshemmet. Självfallet är det ju bra med en lång behandling, men det viktigaste är att man är motiverad att leva nyktert och drogfritt. Hoppas du blev lite klokare och fortsätt skriv. ?

Som rubriken lyder. Hur fan gör man ? Min hjärna är helt besatt av min beroendeperson. Att ja sätter honom först i alla tankar. Ja vill inte känna så !! Som att ja inte vågar va huvud person i mitt eget liv. Ja ska anpassa mig efter honom. Tänk om vi inte passar ihop annars? Såna idiottankar. Vet ju han älskar mig. Ändå har ja fastnat i känslan att ja inte kan tänka bort honom o hans sjukdom. Typ att ja får dåligt samvete när ja inte tänker på.honom.

Idag möter jag honom på hojen när jag är på väg hem från jobbet, Förstår han är på väg till gemenskapen som har sjukdomen. Inte ett ord, inte ett sms om att jag far iväg. Han har inte lyft ett finger idag, sophinken med sopor i på bron, inte plocka undan något från flytten hem. Ungarna tror han sovit hela dan, hade frågat den äldste om lunch kl15. Jobbigt, tänker försöka använda mig av samma metod, fast jag har ju tvätt, städ, hönshus, barn som självklart måste fixas. Men tänker tala om att han får följa med på mina saker, jag frågar inte mer för jag vill inte att han ska känna att han dansar efter min pipa, utan han får aktivt välja om han ska följa och då sägs det... Men det som jag inte förstår är hur han kan kliva upp och fara iväg för att umgås, om det är sista kraftansträngningen? Han vill jag ska ha på mig ringen, han rycker upp sig om jag är uppåt och driver på. Aldrig ett initiativ från hans sida att göra något, inte ens för sig själv.

Glömnde visst texten i mitt inlägg. ? Jag har mycket funderingar. Hur länge var era anhöriga på behandlingshem. I mitt fall så var det inte bara alkohol, utan även narkotika av olika slag. Amfetaminet var huvuddrogen när inte alkoholen längre hjälpte. Det kunde bli litervis med röttvin och diverse substanser.
Jag förstår att denna sajt handlar mest om alkohol.
Vill mest dela med mig av mina inre tankar.

Testa nya saker, tror det är nödvändigt, krävs för att utvecklas som människa och det tycker jag är vad livet handlar om.

När jag läste ditt inlägg kom jag att tänka på en sak jag gjorde för ett par år sedan. Hade en önskan om att jobba på en folkhögskola, en speciell skolform som tilltalar mig. En måndag förmiddag, minns det väldigt väl, ringde jag upp rektorn på den folkhögskola jag drömde om att få jobba på. Hade aldrig tidigare jobbat som kurator vilket var min önskan, men harformell kompetens och erfarenhet tycker jag. Jag frågade om man hade behov av kurator. Svaret jag fick var, om vi har behov av kurator, om du visste hur jag letat, det här är som en skänk från ovan.

Så fick jag mitt drömjobb och en ny värld öppnade sig. En fantastisk miljö både inne och ute, en mänsklig atmosfär, ingen stress, fantastiska kurser. Har själv gått på konst, meditation m.m. och dessutom förmånen att få träffa alla dessa fantastiska ungdomar som kämpar med sina liv.

Allt detta p.g.a att jag gjorde något nytt så pröva så mycket du kan och försök att inte låta rädslan styra ditt liv. Man har förmågor man inte tror och enda sättet att få veta det är att pröva något nytt.

Vill också säga Nordäng att jag är inte inne på forumet så ofta, men har läst en del du skriver och du förmedlar ett lugn och en visdom som är balsam för själen. Tack för det. ❤

Jag är också tacksam över forumet!

Du har gjort en så fantastisk resa Självomhändertagande. Du reflekterar och observerar, lär dig och utvecklas. Det är så stort.

Angående ditt ex tänkte jag först att du kanske också skulle prova 3-månaders regeln. Stänga av honom i 3 månader så du vänjer dig att vara utan honom.

Men det går inte nu när du stöttar honom i den här stora härvan.

Fortsätt glädjas över allt du hittills kommit fram till och njut av sommaren. Du skriver så fina mindfulness-ögonblick. Ut o spring i barndomsskogen och njut av sommaren. Kanske där är svamp?

Hör av dig till den andra killen om du vill. Tror du kan må bra av lite uppmärksamhet från någon som är bra.

Kan skriva mer senare.

Massa kramar!

Tror jag ska träffa killen en stund ikväll eftersom jag ska iväg och tälta imorgon.

Vet fortfarande inte vad jag ska säga om han börjar prata om sina alkoholvanor igen.
Skulle jag säga som det är, att för mig får han dricka hur mycket och ofta han vill, men att jag då inte kommer vilja vara tillsammans med honom på riktigt. Då blir det ju som ett ultimatum och det vill jag inte.

Så svårt. Är så oinsatt i just alkohol.

Har läst härinne att man ska stötta. Så kanske borde sagt igår att han var duktig som inte drack under mars månad?

Min man är nykter, 2,5 mån idag. Deprimerad sedan länge, men äter medicin nu som han tycker funkar skapligt. Det är tufft, jag tar hand om mig. Jobbar mycket, är peppande, berömmer positiva saker i tillfrisknandet, tjatar inte om det gamla. Han sover i eget sovrum, jobbar knappt, inkomst har jag ingen aning om... Jag hittar på utflykter, lite god mat, fixar så att vi har det gott och det är inte otrevligt på något vis så, men inte vad jag trodde för 2år sedan. Umgänget med vänner, vinet, myset det saknar jag. Igår va jag ledig, jobbat 10 dagar i sträck och då 12 timmars pass. Jag föreslog havet som utflykt, och att hjälpa mina föräldrar lite, han va på. Jag tog en timmes sovmorgon för jag var så slut, då kom det. Alla måste dansa efter min pipa, otrevlig, arg, smällde igen min sovrumsdörr hårt. Jag fråga varför, fick även höra att han var bara med bjuden för att det skulle jobbas och jag skulle nog bara sola och lata mig. Jag ställde in. Jag skyddar inte honom utan säger som det är till min mor etc. Jag tvättar, städar ur ett hus vi hyrt för time out, jobbar en sväng. Köper pizza, kommer hem 19.30 då har han gått på sitt rum. Hör hur han går ner till kylen på natten och äter. Förstår projeceringen, men det är så jävla jobbigt. Barnen tycker antagligen det är konstigt, jag saknar värmen, kärleken den fysiska. Nu väntar på att komma igång hos en alkoholteraupet som jag fixat fram och som han har träffat och som han tyckte kändes bra. I helgen är det planerat att fara till stugan, mitt förslag. Mysa, äta gott fiska. Sist for han därifrån för han var bara med bjuden för att det förväntas att han skulle köra med röjsåg. Och så var det inte, men vi är ju gift, han har nyttjat stugan för att supa i sin ensamhet. Men han känner sig utnyttjad om han gör något. Är det någon i samma situation, som känner igen. Jag går nu e-,kursen för anhöriga, den är bra. Och det gör så ont i mig att han inte har någon kontakt med sina barn, barn som längtar efter sin pappa men som han inte orkar vara pappa till. Mina barn funkar det med och mina barn gillar min man. Men ens egna värderingar sätts på prov hela tiden, och att hela tiden intala sig att han är sjuk, det är han som har det värst är också jobbigt. Jag är också ledsen ❤

Otrolig igenkänning på hur du beskriver din fru. Min svärmor är också vad jag tror narcissist, min svärfar var garanterat narcissist (och alkoholist). Med den bakgrunden så är det ju inte konstigt att hon blivit som hon blivit. Fast jag undrar om det är narcissism eller något annat, har kostat mig många timmar. Fast jag börjar komma till insikten att det kanske inte spelar någon roll vad det är, jag orkar inte med mitt medberoende till hennes narcissismt längre och försöker hitta en väg ut. Jag har precis som du varit hård mot barnen, jag har som hennes medberoende försökt få barnen att hela tiden följa hennes mall. Inte bara med barnen, jag har försökt vara ett steg före henne hela tiden och kratta manegen så allt ska vara så perfekt som möjligt för henne för att jag ska slippa bråk. Jag har undvikit att ha gäster, undvikit att hälsa på, undviker att bara gå ut för att jag orkar inte med när en bomb briserar. Jag har blivit precis som du, anklagar för att vara "Super dad" när jag gör något med barnen som inte hon gjort. Hon gör ingenting med dem om det inte är för att vara bättre än mig, allt är en tävling. Min fru är dock inte alkoholist, däremot har hon ätstörningar och träningsmani. Detta visar sig som ett beroende, och om hon inte kan kontrollera varje kalori och sin träning så får hon utrbrott. Jag gissar på att det är en av sakerna din fru håller hårt om, att kontrollera sitt "medicinerande". I vårt förhållande blev det jag som började dricka, mest för att jag var svag och inte orkade bråka om varje liten grej, då blev det lättare för mig att döva mig. För lite drygt ett och ett halvt år sedan hade vi en incident som skiftade balansen. Jag är inte längre på hennes sida, utan på barnens istället. Det klarar inte hon, för jag måste backa henne hela tiden, annars blir hon arg. Hon har skrikit på mig, hon har slagit mig, rivit mig, allt. Dock är hon ju så pass liten mot mig så det fysiska är knappt märkbart, dock sätter det sig i psyket och det gör ont.

Jag hoppas du kan lösa det, men kanske borde du börja rikta in dig på ett liv utan henne? Det har jag gjort, och jag visar det tydligt för min fru, om hon ändrar sig kanske det kan gå, men om inte så är jag mentalt redo att släppa.

Lycka till.

Hejsan!

Tusen tack. Du är på helt rätt spår. Jag insåg detta själv under gårdagen. Det är så svårt ibland med balans, all balans.

Jag tar till mig alla råd av Anders Hansen från alla hans böcker om träning, skärmtid osv. Nu gick jag och la min mobil i ett annat rum igår kväll. Sedan tog jag en vid behovs sömn tablett och så la jag mig i sängen och gjorde en kroppsskanning.

Skrev en rapport till min psykiater idag och är så tacksam för det samarbete jag har med henne.

Tack också för att du skriver det här och påminner mig. Det är lite som "journalanteckningar" här inne.

Jättebra.

Jag stöttar mitt ex i en process där han är vittne i en rättsprocess och det är en process som ständigt drar ut på tiden, av olika skäl. Jag känner till hela storyn och det är en svår resa. Många människor som blivit av med mycket pengar i tron att investeringarna ska öka som utlovat.

För mig är det oerhört intressant att se hur tidningar skrivit om detta, hur rättssystemet fungerar med polis (ekobrott) och när den huvudmisstänkte lyckas muta en del i processen som gör att denna aldrig kommer att bli dömd.

Det skulle kunna bli en riktigt bra eller dålig serie, men det är sorgligt, på riktigt. Jag har upplevt hot, då mitt ex upplevde hot och jag har sett mycket bakom kulisserna.

I verkligheten blir människor som inte tidigare missbrukar alkoholister, fruar blir av med sina pengar då det tror på männen, vilket jag också gjorde. Kvinnor stöttar med hushåll, ekonomi och männen leker. Med liv. I denna story.

Nej, jag ska aldrig skriva om detta. Det är hemskt. Allt faller. Vissa tar livet av sig. Pga enorma skulder. Och vissa dör i missbruk. De som aldrig skulle ha missbrukat.

Det är som om snabba cash och solsidan möter exit. Helt jävla galet. Såklart det påverkar min nattsömn.

Tack Ullabulla.

Kram ?

Ja, kanske jag lärt mig tillräckligt nu att det är dags att börja skriva igen. Gjorde alltid det när jag var liten. Minns en mysterie-berättelse som en extralärare skrev ut på skrivmaskin, 10 fulla sidor och jag gick i andra klass. När jag läste den 20 år senare blev jag faktiskt lite imponerad av språket.

Tack för tipset, om att skriva till mig själv, så jag inte behöver tänka att ingen kommer vilja läsa skiten.

Jag älskar också att skriva brev. Kul att du fortfarande gör det! Det skulle ju vara ett ypperligt sätt att ta kontakt med någon gammal barndomsvän.

Nä.. nu skriver väl ungarna bara över datorn. Inga handskrivna brev. Min halvsyster som är en generation yngre, skriver inte ens vykort, varken utomlands eller till högtider. Det är lite sorgligt.

Du utreddes för adhd skriver du. Har du fått svar om du har det? Jag har tänkt på det många gånger om jag har/haft det också. Mycket växer väl bort? Har alltid varit lite gränslös, och vågat göra mycket. Men precis som du lyckades jag komma undan det mesta. I låg-mellanstadiet hade vi inte betyg, men dom sa att jag skulle haft 5:a i allt utom skrivstil. Sen i högstadiet tröttnade jag. Ville göra annat. Valde allmän matte för att få femma och sånt.

Låter som en bra bok om din tid som barn! Skriv den!! Den skulle ju vara bra för andra att läsa!

Skillnaden med mig är väl att jag ofta var ensam. Har en bror som var lite äldre. Han gjorde oftast sitt och jag mitt.

Snackade förresten med killen i telefon i nästan 6 timmar igår. Han hade bara druckit en öl, så han var klar i huvudet. Jag berättade om husen jag varit och tittat på i området där vi kommer ifrån och han hade ungefär samma planer. Landet, odling och höns. Jag ställde lite frågor för att kolla så att han inte bara höll med. Men han visste hur man skulle nacka en stackars tupp om det skulle behövas, och han vet mer om både odling och hus än mig. Ville bygga ett så energisnålt hus som möjligt. Jag hade ju tänkt att köpa ett ganska färdigt hus där det mesta är klart eftersom jag är ensam. Men han sa att om jag gör det med en händig kille som honom, så kan vi fixa mycket tillsammans. Hade det varit en kille som inte dricker hade jag nog svävat på moln. Men nu behöll jag lugnet eftersom jag vet.

Han sa att han inte drack under mars månad och att han hade mått bättre då. Att han inte vill dricka så mycket. Att det är roligt, men att huvudet inte hänger med så bra. Att dom sitter på puben och berättar om saker de vill göra, men att det aldrig händer.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara om alkohol-biten, så jag sa typ ingenting. Kanske jag kan säga det? Att jag inte vet vad jag ska säga om det?

Det är så skönt att du bara finns för dig själv och dina närmaste. Att du tagit kontrollen över ditt liv igen. Jag blir så glad av att höra det.

Detsamma! Ha en fin dag! Jag ska packa för en tält-tur.

Massa kramar!