Senaste kommentarerna i forumet

Har läst lite om att du börjat ha kontakt med ditt ex och nu också börjar få din sömn störd.
Jag hade mycket svårt att låta mitt drickande ex vara utan hade iaf kontakt en gång i veckan ibland mer.

Jag kunde helt enkelt inte bryta kontakten av en massa skäl.
Till slut såg jag mitt eget mönster.
Jag hade en inre oro som behövde stillas och sökte därför honom eller någon annan i nöd för att få ned min egen ångestnivå genom att råda/upplysa eller kontrollera andra.

Naturligtvis i all välmening.
När jag läser dina inlägg så får jag en känsla av att det kanske finns en risk att du iom kontakten med ditt ex riskerar att hamna i återfall.
Dvs river upp mycket av den styrka du byggt upp under många år.

Är jag ute och cyklar så be mig hålla klaffen?

Skriv skriv skriv! har människor sagt till mig genom åren och det säger jag till dig.

Om du ville bli författare så kanske du ska skriva för dig själv och se vad det blir. Jag har skrivit till mig själv under 20 års tid. Det blev min process att reflektera och bearbeta. Jag går tillbaka till dagböcker från min tonårstid just nu. Och från min barndomstid. Jag läser brev från mina vänner som jag hade inom samma län, men för långt för att åka och leka så vi skrev brev.

Nu slår det mig att min brorsdotter som är 10 år kanske aldrig har haft brevvänner. Jag har skrivit brev till barndomsvänner som jag fortfarande har kontakt med genom whats up idag. De som bor i andra länder. Wow. Jag är så inne i min resa, då jag utreddes för adhd under våren och det satte det igång så mycket inom mig att jag ville se på min barndom utifrån de brev och fotografier jag har.

Tänk barn av idag. Skriver de handskrivna brev? Jag skriver fortfarande handskrivna brev till människor jag tackar, någon gammal vän som jag mött men inte byter nummer med osv...

Jag funderar på att skriva en bok om min tid som barn ur det perspektiv att jag troligen har adhd och hur jag som barn var "duktig och snäll" och att jag var söt gjorde det inte lättare. Jag tror att jag kom "undan" på ett sätt där jag inte var uppseendeväckande. Gjorde inget störande bus, men bus gjorde jag!

Jag tog studenten med usla betyg och mycket skolk på gymnasiet för att jag inte klarade av att koncentrera mig och var istället med en vän i skogen. Hon var deprimerad och jag tog ett ansvar för henne som jag inte skulle ha tagit.

Min medberoende personlighet ligger troligtvis i min icke synliga adhd. Rastlösheten i att alltid leka med en kompis och jag hade massor av kompisar. Alla ville leka med mig.

Jag var aldrig ensam och visste aldrig vad jag ville. Fanns alltid där för andra.

Nu finns jag bara för mig själv och för mina närmaste. Förstås för andra också. Efter mina behov. Aldrig efter andras. En stor skillnad.

Ha en fin dag!

Massor kramar!

Du är så klok! Verkligen klok.

Bestemor, jag känner igen. Du är så medberoende nu och ser bara den där elefanten i rummet.
Rikta blicken på dig själv. Vad ser du? Vad vill du.

Jag minns när jag såg mig själv i spegeln och verkligen såg på mig själv. När jag levde med mitt ex. Mina ögon var ledsen. Den charm som jag kunde höra att jag haft tidigare, var helt som bortblåst. Jag såg mig själv platt och nästan utan liv.

Därför att jag var så medberoende och riktade min blick åt fel håll och att försöka ändra mitt ex.

Jag började se på mig själv. Och tänka, att jag vill ha tillbaka min leende blick, jag vill skratta igen och jag vill vara glad.

Jag älskar att vara glad, då jag var en glädjespridare förr och det behöver jag inte vara nu. Jag behöver bara känna hur det kännas att vara glad. Det är en skön känsla. Jag fick tillbaka min glädje och den fick jag kämpa för att återfå. Det är en färskvara. Jag kan inte räkna med att den alltid finns där. Jag behöver leva så att jag känner mig glad. Leva som jag vill.

Vad mår du bra av att göra? Gör det. Läs Hjärnstark av Anders Hansen. Om du inte redan vardagsmotionerar, gör det. Hjärnan mår bra av rörelse och det är också bra för mycket annat. 30 min fysisk aktivitet om dagen är bra.

Jag minns inte om du skrivit att du tränar. Dansa hemma till musik du gillar. Cykla. Träna till Sofia som har morgongymnastik varje vardag, om du har TV. Det är enkel och bra träning.

Det är bra att bryta ett mönster. Och att bryta ett beteende.

Laga den maten som du tycker om. Ät den själv om han är full. Jag åt ensam i flera år. Även när han var hemma. Jag började också att öva på mindful eating. Sitta med en tallrik mat som jag tycker om. Se på maten. Dofta den när jag lagar den och när jag ska äta den. Ät den i tystnad. Lyssna på tuggorna. Lyssna på hur ett salladsblad låter. Hur smakar en färsk potatis med lite smör och salt. Hur känns det att tugga en bit av maten. Sådär höll jag på att upptäcka min mat när min alkoholist var full och hade slutat äta.

Jag tog hand om mig och åt det jag ville och lagade det jag ville och jag planerade bara för mig, eftersom han hade slutat äta.

Ps. Jag är så glad för att katten kom hem!

Du är så klok! Tack! Jag behövde läsa dina ord just nu.

Jag hämtade ut en sömntablett som jag tar vid behov häromdagen och jag undrar lite varför händer det här nu. Jag har en vän som lagt in sig på psyket för att vila, hon är småbarnsmamma och hon är den enda jag känner som skaffat barn under vår vänskap med bipolaritet. Det är jättetufft. Med sömnen.

Varför spårade min sömn ur plötsligt och jag behövde ta sömntablett som väcker mig med en torr mun, tänker på mina tänder som redan fick början till flera hål under alla medicinerande år, då jag helt enkel inte tog instruktionen på allvar "du behöver ta fluourskölj eller tabletter som ökar salivproduktionen och skyddar" Inte fasiken tänkte jag på det som 25 åring och det var en chock när tandläkaren sa att jag hade början till dessa hål. Jag lyckades bromsa utvecklingen till att bli hål genom tandtråd varje kväll och genom att ta dessa salivstimulerande tabletter då jag tar vid behov medicin.

Du säger det så bra nu. Pausa. Läs. Sätt dig i lugn och ro och läs igenom allt du skrivit här. Jag skulle vilja citera allt du skriver. Det är så bra. Jag behövde höra det själv.

Jag har nämligen haft min mobil i mitt sovrum och jag har vaknat och sett missade samtal från mitt ex varje dag. Jag har läst hans meddelanden på whats up och då ser han att jag är online och han ringer.

Det har påverkat min sömn till den grad att jag förstod att nu måste jag ta sömntablett. Därför att jag vill inte varva upp.

Igår kväll gjorde jag som Anders Hansen berättat om i massor av inslag i TV rutan. Jag blev påminde om vikten att inte ha mobiltelefonen i sovrummet, så jag la den i hallen. Klockrent.

Det där med att ta hand om sig. Att se till sina egna behov.

Olycklig Make, det är så. När en hela tiden är "uppkopplad" och "redo" för en diskussion, konflikt, ev konflikt och är spänd eller beredd, då är kroppen i ett läge som inte är så bra. Antar att det är en slags stress. Om den är långvarig så får det konsekvenser och sätter sig i kroppen.

Har jag nämnt boken Hjärnstark. Jag läste den och la om min träning. Började studera igen, som jag velat länge utan att klara det.

Jag visste redan om träningens effekter då jag läste en annan bok tidigare och testade. Fysisk träning är jättebra för att stå emot stress och jag tänker att du kanske kan träna dig trött under en tid. Det blir ett sätt för dig att ta hand om dig.

Du kanske kommer fram till ett resonemang lättare. Hur mår jag nu. Hur mår jag efter träning. Vad är viktigt nu. Kanske du kan landa i något där du får må bra i stunderna och landa i hur du ska kommunicera med din fru.

Bara en tanke. Jag önskar dig ett träningspass. Och sedan vila en stund. Träna efter dagsformen. Det som passar dig just nu. Ta hand om dig!

Jag visste att han festar, men inte att det är så här. Han dricker. Mängder.

Jag inser att det inte lönar sig att tjata, gnälla. Det jag länge velat ta upp med honom är helt kort hur han blir då han dricker samt hur jag reagerar på det. Men - varför är det så svårt. En jäkla spärr. En gång var det som en demon tagit över honom, det hjälpte inte vad jag än sade. Inte våldsam, men låste tankarna. Vi måste prata om drickandet. Eller jag. Jag vet det!

Kanske han nånstans innerst inne vet att han har problem, och undrar vad jag sett och hört under hans fyllor. Eller har han insikt?

Kanske till och med vi båda vet att vi borde prata men ingen tar upp det. Så här kan man inte ha ett förhållande, men så svårt att ta upp läget. Blir arg på mig själv.

Allt känns himla märkligt och jobbigt just nu. Ibland undrar jag vem jag blivit tillsammans med. Vilka egenskaper påverkas av alkoholen?

Dessutom är jag trött, trött. Även orolig över vad han ska hitta på, kommer han tryggt hem från krogen, kommer han ihåg att stänga av spisen ...

Om du stannar upp, pausar alla diskussioner med din fru och andas lugnt och sätter dig i lugn och ro och läs igenom allt du skrivit här. Vad tycker du själv om det hela? Fråga dig själv frågor och försök svara dig själv. T.ex. Hur har jag det egentligen i mitt äktenskap och liv? Hur mår jag? Kan jag göra något för att göra det lättare och bättre för mig själv? Det är lätt att gå i försvarsställning när någon anklagar en. Oavsett om man gjort något fel eller inte, en fälla man går i. Anklagelser från en alkoholist tror jag ofta handlar om att föra över ångest och skam på andra. Det lättar på deras eget tryck. Men om man stänger locket och inte tar emot så får den som äger ångesten också ta hand om den. Låter som du har det riktigt jobbigt och inte får vila själen en sekund.

Hade nyss en rejäl diskussion....

Hej nystart....jo jag har läst om narcissism, enligt min fru så är hennes mor en narcissist...
Min fru har enligt mig oxå narcissistiska drag, vänder allt mot mig, ljuger, ändrar sanningen, vänder och vrider i varje diskussion som att allt är mitt fel.
Hon kan skälla ut mig för att jag skällt eller bråkat med barnen inför dem för att förminska mig för att sen 30 sekunder senare själv skälla ut dem om samma sak utan att ens reflektera över det. Tar man upp det så gjorde ju jag allt fel, inte hon....

Jag försökte för en stund sedan prata med henne och se vad hon tänkte om allt alkoholproblemen.
Enda svaret jag fick var att ja det är väl så då, sen vände det igen.
Enligt henne var nu jag en narcissist, det har hon försökt med tidigare.

Att det är pga mig som hon dricker, att hon gjort allt i hemmet själv i alla år, detta vet jag inte är sant då flertalet av våra vänner alltid säger att "jäklar vad du grejar och jobbar och städar hemma".
Jag vet själv oxå att jag alltid delat hushållssysslorna men det är klart de åren min fru var mammaledig och pluggade hemifrån så hann hon oftast göra det mesta innan jag kom hem från jobbet.

Jag vet att jag stoppar huvudet i sanden många gånger men det är ju för att allt vänder mot mig hur jag än försöker.

Hon tyckte att jag skulle fundera på hur jag vill ha det i framtiden.

Sa till henne att så bra vi haft det det senast halvåret har vi inte haft på flera år (läs tidigare i tråden)
Enligt henne var det ju för att hon hållt tillbaka sina känslor och inte gått in diskussioner för att inte stöta sig.

Att jag aldrig är romantisk på något sätt, tog upp några konkreta saker senaste halvåret som hon t.om sagt att jag varit det, men det ville hon inte minnas.
Det jag sa till henne oxå var att jag kan inte klarar av att sitta och vara romantisk när det enda hon sett som romantik är att dela på en flaska vin...

Jag har alltid (tydligen inte romantiskt) gett henne blommor/presenter inte bara på våran bröllops eller årsdag utan åxo på de flesta månadsdagar som vi varit ihop i ca 13 år!!
Försökt att vi ska skaffa barnvakt och åka iväg men det har aldrig passat henne.

Jag har ju skrivit tidigare om mitt val att bli en bättre förälder då jag som medberoende lagt energin på fel saker och tyvärr inte orkat med när barnen har gjort något.
Detta har jag jobbat med och fått en fantastiskt kontakt med dem.

Det hon säger till mig är att ja du försöker ju vara nån jävla superfarsa helt plötsligt, du har ju gjort likadant mot barnen tidigare som du påstår att jag gör mot dig.
Ja svarade jag, jag sa ju till dig tidigare i vintras att jag skulle ändra på mig och det har jag jobbat med massor och gjort.

Vi får se vad som händer men det ser ju inte speciellt ljust ut just nu!

Om du är kvar?
Det är här jag lärt mig massor om mig själv och den jag är och var.
Det du har varit med om är hemskt och inget man önskar någon.

Problemet är ofta att dessa män som man fastnat för så rejält ofta har massor med fina egenskaper och en massa kärlek.
Men deras stora problem är alkoholen som de inte vill/kan vara utan.
Och där står vi på sidan och försöker hitta en massa svar eller lösningar på hur man ska kunna fortsätta tillsammans trots det.

Det finns massor med klokskap härinne.
De flesta som tagit sig loss har gjort det inte pga bristande kärlek utan att man till slut gett upp.
Kampen har blivit för tuff och man mår allt sämre själv i utförsbacken.

Det finns hjälp att få för honom och också för dig om du vill ha den.
Anhörigsidan är full av kloka kvinnor och såklart en del män som står med kärlek och hopp och önskar hitta vägar att nå fram.

Kanske når du fram till din kille,kanske inte.
Jag hoppas iaf att du blir kvar på sidan.
Vi behövs allihop och vi kan stötta varann oavsett om vi är kvar i relationen eller väljer att lämna.
Så välkommen hit?

Jag vill varken laga mat eller äta med honom.
Är så less ! !
Så totalt ointressant oavsett vilket humör han är på.
Han minns ju ändå ingenting...
Bara total förnekelse!
Allt blir så påtagligt och svårt att fly ifrån i dessa coronatider.
Redan orolig för JUL!
Ensam med ett fyllo!!
Vill till mina vuxna barn...som inte bor på orten.
Känner mej utelämnad nu.

Prio 1 är dina systrar som ännu inte är vuxna.
Du verkar vara den som ser allt med klarsyn.
Att vara orolig för mamma och systrar är svårt. Jag tror att din mamma inte alls inser allvaret förrän hon står öga mot öga med en orosanmälan.
Du kan vara anonym.

Hej!
Min mamma har sedan många år tillbaka druckit alldeles för mycket alkohol, och dricker för att dämpa sin ångest efter min pappas död. Jag skulle kalla det en kontrollerad alkoholism, hon dricker inte varje dag utan bara på helgerna. Men det är VARJE helg. Oavsett tillfälle, och hon dricker till den mån att hon sluddrar, ramlar och välter saker. Varje gång hon är full bråkar hon med min styvpappa. Hon skriker, smäller i dörrar och stormar iväg. Jag bor inte hemma längre, men mina två yngre systrar bor hos henne fortfarande. Jag har pratat med dem om just detta och vet hur dålig inverkan det har på dem. De berättar att de har tagit upp det med sin pappa (min styvpappa) och att när han i sin tur tar upp det med min mamma blir det ibland bättre men dalar sakta tillbaka till det dåliga, oftast ändras ingenting alls. Jag själv har försökt prata med henne, nu var det väldigt länge sedan, men de gånger jag försökte prata henne blev jag utskälld och skuldbelagd för att jag antydde att hon var "en dålig mamma" enligt henne.
Jag känner inte att jag kan prata med henne, min styvpappa har också försökt och det har inte spelat någon roll. Hon skadar mina systrar och jag vill att det ska få ett slut.

Ni som hanterat en nära med alkoholbesvär - hur gick ni tillväga för att prata med dem?
Ni som själva har haft problem med alkohol - hur hade ni velat att någon nära er skulle tagit upp ert drickande? Finns det bättre och sämre sätt?

Jag överväger att kontakta soc, men min största önskan var att kunna prata med henne direkt om det. Men på grund av de tidigare erfarenheterna med det känns det inte bra det heller, jag fylls av kraftig ångest bara av att tänka på att sätta mig ner med henne.

Tack på förhand!

Man har rätt till alla sina känslor. Om du läser alla inlägg igen några gånger och låter dom smälta in så inser du nog att ingen har sagt att du inte får vara ledsen. Du skriver "jag är tydligen inget offer". Men vill du vara ett offer? Jag själv har uppfört mig som ett offer och tyckt oerhört synd om mig själv under livets gång. Det var inget som hjälpte mig så det har jag slutat med. Eller försöker låta bli det i alla fall. Och du har fått massor med äkta empati genom kommentarer på ditt inlägg. Empati i min värld är att känna med andra, bry sig och att våga säga saker som ger någon behållning i längden. "Styrkekramar" kan man få på Facebook men hjälper dom? Nej faktiskt inte i längden utan ger bara lite tillfällig tröst och bekräftelse. Det är definitivt inte fel på dig, ingen som har sagt eller tycker det. Däremot är det bara du som ytterst kan ta ansvar för dig själv och ditt liv. Den enda människan du har makt att förändra är dig själv. Att din man super och bedrar dig kan du inte styra över. Däremot kan du bestämma dig för att det är något du inte tänker acceptera. Du är värd så mycket mer! Tråkigt att du känner som du gör och tråkigt om du lämnar forumet för här kan man lära sig mycket. Det är bra att skriva om sig själv och sitt liv och ta del av andras för det ger en möjlighet att bearbeta och utvecklas.

Så tråkigt och ledsamt att du känner så. Som Nordäng67 också säger, så är det bara för att stötta dig och kanske belysa andra saker man själv inte ser när man är i sorg. Jag kan säga att jag tror att jag förstår dig, inte helt eftersom jag inte varit med om samma som du.
Men när jag lämnade min man efter 20 år, så var jag så ledsen att tårarna bara kom rätt som det var. Kunde vara på stan och fick skynda mig hem och bara gråta. Visste inte hur jag skulle klara dagen.
Förstår att det är jobbigt när han inte ens har kommit till dig och du fått prata med honom. Förstår att allt känns svart.
Men hoppas du kan fortsätta skriva här, du kommer få svar och stöttning från flera. Och så kan du ta till dig det som känns bra för dig.

Fantastiskt.
Sökte mig hit för att känna att jag inte är ensam. Och för att få empati, och tröst.
Istället lämnar jag nu denna sida med ännu mer ångest. Tydligen är det mig det är fel på och inte honom. Jag har inte rätt att vara ledsen, jag är tydligen inget offer. Att jag var lycklig för första gången i mitt liv och nu mår skit är också mitt fel. Jag behöver jobba med mig själv för det är fel på mig.

"Ryck upp dig, sluta tyck synd om dig själv".

Sorry för helt off topic, men jag har funderat mycket förut på det som Nystart skriver om. Att det är många "psykopater" som missbrukar. Inte bara narcissister, utan även antisociala personlighetsstörningar och andra.

För jag har svårt att tänka mig en empatisk person skulle kunna välja flaskan eller knarket före sitt gråtande barn.

Läste här nånstans att missbruk kan bedöva känslocentrat i hjärnan men vet inte om det stämmer.

Jag skrev tidigare i din tråd, jag vet inte om du missade det eller ignorerade det. Läs på om narcissism, jag tror av det lilla du skrivet är det som det handlar om. Silent treatment som du beskriver är en narcissist bästa vapen. Sen förstås drickande på det, väldigt vanligt att narcissister också missbrukar. Är det narcissism så är det bäst att du flyr, för isåfall lär det inte bli bättre.

Gör vad du vill med denna informationen, hur som helst vill jag önska dig lycka till.

är det enda rätta jag gjort under många år. Du skriver "Hur har ni andra upplevt det i sådana här diskussioner, finns det en chans att hon inser fakta och kanske vill försöka att leva utan vinet?"

Jag la just på luren med mitt ex då jag passade på att kolla detta forum. Han kan knappt prata, orden sluddrar och jag är lättretlig idag. Sov för lite och det gör mig lite irriterad. Då sa jag bara till honom att nej, nu behöver jag ta hand om mig då jag märker min irritation och jag gillar inte att vara irriterad.

I alla fall. Jag slutade bara gå på fest då jag inte orkade med fasaden längre. Det var få som förstod att jag stod för försörjningen och det är inte så kul när grabbarna pratar på deras skrytsamma sätt när det i själva verket var jag som stod för notan länge och ändå hörde jag exet pratade om affärer som han pratar om affärer med sina partners och "affärsmän". Precis som att allt gick bra.

Alltså, jag har sett många kvinnor som tar fram plånboken och försörjer sina män. Och då pratar jag vanliga människor som har vanlig lön, kanske är egen företagare och har gjort det bra, men inte överdrivet.

Jag minns en middag vi bjöds på, till en fin krog i en stor stad. Fast vi betalade förstås själva och anledningen till jag minns det väl är att det var då som mitt ex spenderade sina sista pengar. Efter att han sålt bilen, aktier osv.

Jag trodde att han skulle få en lön, den kom aldrig och det dröjde flera år innan jag sa stopp. Då flyttade han och jag tackade så oerhört mycket för att han flyttade.

Jag har sett alltför mycket. Kvinnor som jag umgicks med förr som valde män för pengarna och tvärtom. Den enda anledningen att jag skriver om pengar är att det går åt helvetet till slut. Jag såg en man som var ekonomiskt oberoende till att dricka upp alla sina pengar. När jag valde att betala för honom så trodde jag på honom, att det var pengar på väg in. Att affärerna skulle gå bra. Jag levde i hans luftslott.

Jag hoppas att du har bra vänner och nätverk. Observera dina vänner. Vad händer om du pratar med någon om att du upplever det lite tufft just nu. Kan du göra det. Om du inte ens känner att du kan göra det, vad är det för vänner då.

Ibland är vi människor lite för försiktiga. Vi vill inte besvära andra med våra problem. Fast vad är vänner till för. De som är riktiga vänner kommer att visa sig och det kan hända att en blir förvånad.

De flesta har fasader, för att skydda oss. Det behöver inte vara dåligt. Det är så det är. Vi spelar ett spel här på jorden.

Några spelar fult och andra spelar bättre.

Välj ut någon som du tror att du kan prata med. Låt samtalen komma naturlig. Och tänk att du övar. Förr eller senare så behöver du prata med någon om hur du faktiskt har det.

Om din fru vill ha en förändring så behöver det komma från henne.

är det inte och det är definitivt inte bara "att göra". Åtminstone har det inte varit så för mig. Har varit galet mycket arbete med mig själv, mycket tårar och många olyckliga stunder. Har, precis som du, känt att jag har alla odds emot mig och bara velat ge upp. Om det senaste året är det bästa i ditt liv trots allt som hänt så kanske du har saker under tidigare perioder av ditt liv att jobba med och bearbeta? Så var det för mig. Jag har en trasslig uppväxt som jag bara tryckt ner någonstans inom mig. Kom till en gräns där jag kände att jag var tvungen att ta hand om det. Så kändes det för mig i alla fall. Ingen här inne på forumet vet exakt vad andra har varit med om. Och det man skriver här skriver man enbart av välmening och för att väcka tankar
Gemensamt är att vi vill varandra väl, dela med oss av erfarenheter både bra och dåliga. Gemensamt för oss alla är också att vi har svårigheter bakom oss, här och nu och säkerligen framför oss. Så ingen här har haft det lätt och jag vet att du inte heller har det. Dom som har det "lätt" finns inte på detta forum. Så med detta vill jag säga att jag inte menar att förminska vare sig dig eller det du varit med om utan min mening var såklart att stötta dig.

Det kan vara svårt att inse sanningen.
I mitt fall, reagerade jag mer på att min tidigare man flirtade med andra på fyllan, istället för att reagera mer på att han drack.
Så om du inte ser det nu, även om det är svårt, har ju själv varit i den situationen, så kan detta vara bra för dig. Nu får du chans att tänka på vad du vill med ditt liv.
Mina barn tyckte det var bra att min man flirtade med andra, för dom tror att jag aldrig hade kommit ifrån honom annars.
Det blev väckarklockan för mig, och kanske för dig.
Jag känner att jag vill ha en man som älskar mig, som vill mig väl, som inte ska kontrolleras, som vill vara trogen, vänlig, snäll.
Jag vet också att det känns som allt drabbar en. Har också varit där. Men tänk istället på vilka möjligheter du har, kanske inte nu, men sen när sorgen lagt sig. Du kan skapa det liv du vill ha.

Det är enkelt att säga att "det är bara att göra" när man inte vet hur den andres livssituation är.
Jag har precis ALLA odds emot mig.
Jag har haft ett enda bra år i hela mitt liv (är 30+). Och det har varit det här, med honom. Trots all skit. Fram tills nu då.
Och nej, jag trodde inte att han skulle kunna vara otrogen.

Det är ju som att lära känna sig själv igen efter att varit anpassad tidigare till hur "läget" är.
Det är inte det enklaste att börja umgås med sig själv direkt men ju mer man gör det desto lättare går det.
Jag skrattade Nordäng år att du släpat cykeln över kalhygget :) :) Liknar mig lite där, enveten och man ska ju inte vända och ge upp. Det är för kycklinar, HaHa

Jag ska också damma av min cykel nu och sticka iväg på lite svampturer i närområdet. Det ska bli mysigt. Jag får sällskap ibland av min mans syster som är helt underbar och nog också behöver ut och vädra sig.

Ha det så gott medsystrar <3 Azalea

trodde du verkligen innerst inne att något riktigt dumt aldrig skulle hända? Egentligen är det bara en tidsfråga när man lever nära missbruk. Läs ditt första inlägg där du beskriver och sammanfattar erat första år tillsammans. Kanske behöver du träna på samma sak som jag behövde och fortfarande behöver träna på:
- att lära sig skilja på hur jag HOPPAS på att saker och ting ska bli och vara och hur det verkligen ÄR.
- Att släppa människor fria att vara precis som dom vill om dom själva får bestämma. Utan att man själv ska korrigera den andra personen så den skall passa in i det man själv har målat upp.
- Att leva här och nu, se sanningen i vitögat och inte leva i framtiden typ "sen när han har slutat supa kommer allt att bli perfekt".
- Att sluta se sig själv som ett stackars offer som bara "råkar ut" för saker och lever i andras berg- och dalbana.
Hur din semester skall bli kan du själv bestämma. Vart du skall bo kan du också själv bestämma. Om ni ska prata ut kan du även det styra över, du måste inte invänta att han kommer till insikt. För det kanske aldrig händer. Du är inte utlämnad till honom eller någon annan, du kan styra ditt liv. Förstår att du är i chock nu men åk hemifrån och andas, lägg upp en plan. En plan där du bestämmer hur ditt liv skall vara. Kanske tycker du att jag är hård, det menar jag inte att vara. Talar utifrån egna erfarenheter. Kram

Och två dagar har gått och vi har inte pratat. Som om det inte var nog med vad han gjort mot mig.
Att han sen inte ens har kommit till mig och bett om ursäkt, visat ånger. Ingenting.

Jag är i fullkomligt i uoplösningstillstånd. Allting i mitt liv går åt helvete just nu men jag trodde jag åtminstone hade honom. Vi som pratat om en framtid ihop, och barn.
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att han skulle göra så mot mig.
Men nu rasar hela min värld och jag har verkligen inte någon jag kan vända mig till alls.

Jag försöker att leva. Jag går upp på morgonen, äter frukost trots inte hungrig. Borstar tänderna, går ut och promenerar. Försöker hålla mig sysselsatt. Men jag vill inte göra något, jag vill inte kliva upp ur sängen. Vi har semester nu och jag hade sett fram emot den så mycket. Hitta ett nytt jobb som jag trivs bättre på. Spendera tid med honom. Fixa i vårt hem. Nu vet jag inte ens om jag har någonstans att bo framöver. Det är hans bostad.

Jag vet vad jag vill, och jag väljer livet, ta hand om mina barn på bästa sätt, jag hoppas ju att min fru vill vara med på den resan.
Sedan jag pratade med henne i söndags så har hon varit iskall mot mig, har samtidigt förståelse för det då jag tagit hennes "snuttefilt" från henne.
Har försökt att prata med henne flera gånger men hon säger bara att allt är bra fast jag vet att hon är skitarg.
Frågade henne hur hon känner efter det jag tagit upp med henne och får till svar, "ja mår bra, men det är väl så här vi ska ha det antar jag, som vanligt att vi inte pratar"
svarade då att vi pratar väl visst och fick då med ens kastat i ansiktet att varför har du då inte sagt något tidigare för typ en månad sedan, är ju alltid så här att du inte pratar med mig"
Jag vet att jag de senaste veckan har dragit mig tillbaka lite grann för jag har haft mina inbördes fighter om hur och när jag skulle försöka ta upp detta...

Faktum är att jag många gånger stoppar huvudet i sanden för att låta vissa saker blåsa över...jag vet att det är fegt men i alla år så har allting i slutändan alltid blivit mitt fel i alla diskussioner. Min fru är en person som aldrig har fel eller ger med sig, så visst drar man sig många gånger för att hamna i en diskussion när jag vet att hon alltid "har rätt"...

Samtidigt så varje gång vi bråkat eller diskuterat så har hon alltid mött mig med tystnad, hon kan gå över en vecka ibland utan att tilltala mig så fort hon känner att jag tagit upp något som upplevs som jobbigt för henne.
Kommer det däremot någon undr denna tiden och hälsar på är hon som vanligt tills personen gått och hon blir iskall igen.

Får se hur länge detta håller i sig denna gången och hur länge jag orkar.
Oavsett utgång så har jag iallafall påpekat riskerna för henne och hoppas att hon inser faktum.

Får ta en dag i sänder och se vad som händer, självklart förstår jag henne och hennes reaktioner då vinet ryckts undan.
Hon går igenom massa invärtes fighter med sig själv just nu på alla stadier.

Hur har ni andra upplevt det i sådana här diskussioner, finns det en chans att hon inser fakta och kanske vill försöka att leva utan vinet?

Hur ska man oxå göra med vår umgängeskrets?
Vi har några vi umgås med och när vi ses så tas det självklart nån öl och lite vin tillsammans,
vi ska iväg på en semestertripp om ett par veckor tillsammans och hur ska man då hantera denna situation, de kommer ju märka att saker ändrats, måste jag få min fru att erkänna sin svaghet för dem (kommer nog aldrig hända) eller ska man berätta för dem i smyg att så här är det?
Vet ju från boken "djävulsdansen att bli fri från medberoende" är ju att man inte ska mörka saker och ljuga om någons beroende för att man själv ska komma ut medberoende och inte hjälpa den beroende, men i verkligheten är det väldigt svårt, särskilt som jag tror att min fru aldrig kommer att erkänna ett problem för någon annan!

Det förvånar mig lite att du tjatade mycket. Men förstår samtidigt. Att konflikter är bra för utvecklingen är säkert sant. Bra att du säger det. Tar det till mig. Jag har nog bråkat för lite i mina förhållanden och gått när det inte passat mig. Ett ex sa en gång långt senare: "Varför sa du inte bara det? Jag kunde ändrat på mig."

Låter skönt att du inte behöver tjata längre och att du slipper betala för honom. När det ljusnar i dimmorna ibland, måste han ångra sig. Du verkar vara en fantastisk människa.

Jag gillar också att möta problem och jobba med dom. Så den här killen som jag träffat skulle kunna bli ett projekt som jag ska lösa. Men tänker inte det. Jag har blivit för gammal. Jag vill bara ha det bra, och det går bra ensam. Men jag kommer ge honom en chans och lyssna på vad han har att säga.

Vilken fin man du har träffat. Omtänksam och empatisk. Med naturen som gemensamt intresse också. Ni skulle kunna ha det väldigt bra tillsammans och skratta mycket.

Håller med dig. Livet ska innehålla hinder och motgångar så att man växer. Verkar som att vi båda har blivit ganska kloka med åren. På något sätt visste jag detta redan när jag var ung. Jag ville bli författare men tyckte att jag måste vara med om så mycket som möjligt för att få något att skriva om.

Du skriver så bra saker. Du nämner att jag ska reflektera. Perspektiv och reflektion är mina favoriter.

Tack själv, det kommer gå bra för dig också.

Det har varit väldigt trevligt att skriva med dig den här morgonen.

Massa kramar!