Senaste kommentarerna i forumet

Tror också det är bra att testa nya saker. Dels skaffar man sig nya och egna minnen och också stärker man sig själv. Som du säger, man blir utmanad av att vara själv. Det i sin tur gör en starkare.

Tack för din feed back. Jag vet vilken resa jag har gjort.

Angående din vän. Fint att du inte pratar mediciner. Jag förstår. Det är många som äskar sina piller. Jag har aldrig tyckt om piller. Har knappt tagit ipren vid mensvärk i mitt liv. Jag sprang i skogen eller tränade aerobics på gym som ungdom regelbundet. Insåg för bra många år sedan att träning vid mens, pms, lätt huvudvärk osv funkar bäst.

Så det beror lite på hur en är lagd antar jag. Möta problem och jobba med dem, som jag gillar eller ta lösning på annat sätt.

Jag var förstås riktigt jobbig med mitt ex. Jag tjatade och konflikade mycket. Men han och jag var lika och vi hade båda behov av att prata om allt, så vi redde alltid ut det. Vi är goda vänner än idag och pratar i telefon då och då. Han bor flera timmar bort och det är bra, för jag skulle inte må bra av att ha han för nära. Han är i sin dimma och hittar inte ut.

Det är faktiskt så att jag har tjatat så mycket att jag blev trött på det. Jag lärde mig något. Träffade en man efter honom en stund och han hade levt i ett förhållande med en kvinna som också tjatat. Jag sa, jag har tjatat och jag orkar inte tjata längre. Jag är ingen som tjatar, men när inte jag mådde bra då projicerade jag det på en annan och det är inte ok.

Så nu har jag tagit extra bra hand om mig länge och jag skrattar gott och är glad igen. Jag har ingen anledning att tjata på mitt ex när han ringer heller. För det är inte jag som behöver köpa hans mat. Det är inte hos mig han bor utan att betala en räkning.

Han är inte längre min hotellgäst, som jag kallade honom.

Jag är noga med vilken man jag bjuder in i mitt liv idag och jag tror att jag har funnit honom. Helt otippat. Så stod han bara där.

Allt är naturligt. Jag är så enkel som jag är. Och jag valde att vänta tills vi setts flera gånger med att berätta om min bipolära historik. Han tog det bra. Som de flesta gör numera.

Sedan visade det sig att han också hade något han ville säga. Jag ska inte skriva det här, men en sak vet jag.

Det är att han är självständig. Skötsam. En omtänksam pappa med en bra relation till barnets mamma och han är sund. Han lever som jag gör. Vistas gärna i naturen och så har han humor.

Vi lär känna varandra och jag vet inte vad det ska bli. Jag vet bara att jag lever i det som är just nu. Det är bra med coronatid för mig, då krävs det verkligen avstånd och att en lär känna varandra mycket mer.

Jag tror att jag har blivit klok genom åren, genom att begå misstag och genom att lära mig av dem. Jag har inte alltid var så klok ;-) som jag känner mig nu.

Jag tror att du gör det klokt i att inte lyssna på din vän när du inte vill det. Lyssna till dig själv och lyssna vad du vill och behöver. Livet ska innehålla hinder och motgångar för att vi ska lära oss hur vi vill leva.

Jag tycker du verkar klok. Det kommer att bli bra för dig.

Om du är närvarande i samtalen med din kille och reflekterar vad som känns ok och inte och säger det. Om inte till han så åtminstone till dig själv.

Så länge du mår bra i konfliker så är det bra. Jag tror att konflikter är bra för utvecklingen. Det är däremot inte bra om den är riktad med negativitet som får en att må dåligt.

I alla fall.

Tack, det var trevligt att skriva med dig denna morgon.

Massa kramar!

Wow

Vilken resa! Och vilken fantastisk människa du är. Hur du tänker och hur du gör.

Jag hade kanske gjort liknande om jag hade haft en diagnos. Tagit reda på allt man kan och försökt att må så bra det bara går. Försökt hitta någon annan livsstil. Jag gjorde det lite grann när jag utbildade mig och tog mig bort från världen jag var i. Men långt ifrån på samma sätt som du. Jag hade ingen diagnos att brottas med också.

Jag har aldrig pratat medicin med henne. Det är bara observationer och det hon själv sagt. Jag är en sån som inte lägger mig i, alla får vara precis som de är. Det får hon också. Suicid har hon inte varit på väldigt många år. Men jag kanske inte orkar prata om hennes detaljerade mat-intag klockan 4 på natten längre.

Håller mig också borta från SSRI som många försökt få mig äta. Inom psykiatrin kunde jag inte få hjälp om jag inte åt antidepressiva. Hur sjukt är inte det? Jag fick låtsas ta det för att få komma in.
Helt galet att det kunde trigga igång en bipolaritet!
Men det är såklart bra att de finns. Ibland behövs de verkligen.

Jag tror inte jag räcker till längre för henne. Jag har ju egentligen inga svar. Försökt hinta om både det ena och andra. Hon älskar sin psykatier som skriver ut även andra piller och skulle aldrig gå till någon annan.

Nu när man fått en liten bild av hur du är, förstår jag hur svårt det är med alkohol. I 12 års tid försökte du. Tror inte du var en av dom som tjatade och försökte sätta gränser, som man kan räkna ut från början inte fungerar.
Det tar jag till mig. Min enda chans med den här killen är om han skulle vara annorlunda än ditt ex. Men den chansen är säkert väldigt liten.

Massa kramar!

Jag vill tillägga en sak. Genom att jag skriver om min resa nu, vilket jag också gjort i mer än 10 år! Så pratar jag med en del av de vänner som jag tappat kontakten med då våra liv sett väldigt olika ut.

Idag har många barn som börjar bli stora och går i skolan. Det innebär att jag får höra från en och annan ibland. Jag var mycket sjuk under nästan 10 år. Alltså, upp och ner i bipolära skov.

Mina dåvarande vänner hade inte tid, ork eller möjlighet att lyssna på mig. Jag träffade mina vårdgivare så ofta och jag minns att jag lekte med tanken att de fick vara mina "vänner". Den sociala kontakten som jag hade innan med stort nätverk! krympte och mina sociala kontakter fick jag genom vården.

Och jag har haft sådan tur. Jag har haft riktigt bra vårdgivare. Det är bara nu på senare tid, då jag vid behov behövde träffa en ssk för samtal som jag upptäckte att det inte var något stöd. Jag begärde att få byta.

Jag vet några som lärt sig av mig, istället för att vi skulle göra det vi skulle göra. Jag ville läsa hela min journal och min mycket kloka psykiater sa att det får du inte göra själv. Det kan trigga igång så mycket. Du får träffa din sjuksköterska och min sjuksköterska hade ju slutat så jag fick en ny (vilket jag inte behövde längre) men vi träffades och läste min journal. Eller vi skulle göra det....

Jag babblade och babblade. Har troligtvis adhd och jag har haft svårt att få tyst på mig själv. Ha ha roligt idag när jag inser detta och väljer att vara mer tyst. Så skönt.

I alla fall. Jag älskar inte, men nästan älskar.... flera av mina tidigare vårdgivare. Känner stor tacksamhet. En hör av sig till mig regelbundet, skriver vykort och sms och jag svarar. Vi sprang på varandra vid ett tillfälle. Då hade hon varit ute med vänner och druckit lite, och var sådär ärlig som en blir med lite alkohol i kroppen.

Hon sa vid det tillfället "vem är det egentligen som är sjuk" hon tycker att jag är frisk och jag är ju frisk men jag lever med en känslighet.

Vi lever alla med en känslighet. Alla människor har några former av besvär. Somatiska eller psykiska. Så länge det är "skillnad" på människor och människor så kommer det vara så här.

Jag hoppas att psykiatrin får andra resurser, jag vet att vissa enheter erbjuder träning, efter att Anders Hansens bok Hjärnstark kom ut. Underbar utveckling!

Så bra. Det finns möjligheter till förbättring. Med hjälp till livsstilsändringar. Det behövs. För alla egentligen. Fast för dem som äter tung psykofarmaka kan det vara svårt och tungt att träna på egen hand. Inte bara pga mediciner, utan för att livssituationen liksom ångest och annat kan göra det svårt för den enskilde individen att komma igång på egen hand.

Jag är en obotlig optimist och vill tro att den märkliga tiden med coronaviruset kan ge de "normala" människorna en större förståelse för psykisk ohälsa då fler kommer att drabbas. De som väljer att ta mediciner kommer att förstå hur svåra vissa mediciner kan vara att ställa in liksom att hantera de biverkningar som kommer. Som en inte alls kan föreställa sig. Då kanske vi får en annan diskussion i debatten. Kring behandlingsformerna. I Sverige.

Jag känner med alla vårdgivare som står på golvet idag och kämpar. Jag hör inslagen om hur de diskuterar sömntabletter. Och jag vet vilka som funkar för mig och vilka som är direkt obehagliga. Det finns en sömnmedicin som alla min bipolära vänner känner till och jag vet ingen som inte blivit hög på den.

Jag vet också hur illa det kan vara på en psykavdelning. Jag blev hög på avledningen av medicin jag fick av vem vet jag inte. Antagligen en mentalskötare.

Jag hör storys och vet inte vilka som är sanna, men jag kan säga så här. Jag förstod tidigt att jag vill aldrig och då menar jag aldrig bli inlagd igen, för där kan en bli hög på medicin och vad kan ske då.

Så jag tog ansvar och tog hand om mig.

Alla är vi ansvariga för oss själva. Nu har vi alla också ett större ansvar att ta ansvar för varandra i denna tid.

Det är tydligt att det inte är så många som förstår vad kris innebär. Eller som anar hur svensk sjukvård ser ut.

Jag tar ansvar för mig och har lärt mig att stanna där. Jag lever mitt liv nu, som jag önskat så länge. Jag behöver inte kämpa längre. Jag behöver bara leva. Och njuta. Av livet. Av ögonblicken. I det som är. Just nu.

Var rädd om dig. Du är värdefull.

Tack för att du säger det, att jag är guld härinne för många.

Jag såg till att skaffa mig massor av vänner som har bipolaritet för några år sedan och jag vet vad min resa betyder för dem. Men det var en resa som jag verkligen ville göra. Jag förespråkar verkligen inte att andra ska minska eller sluta med medicin.

Det är på riktigt farligt att sluta eller minska på egen hand. Liksom att laborera själv. Även om jag vet många som gör det.

Jag tyckte bara själv att det behöver finnas andra sätt. Som att ändra livsstil. Och jag har pratat med läkare och författare världen över. Detta var min uppgift under flera års tid och det tog mig ca 8 år att ändra livsstil och trappa ut medicin. I samråd med psykiater. Jag prövade sluta med litium vid ett par tillfällen och då blev jag allvarligt sjuk i hypomaniska skov igen.

Litium tog bort hela min personlighet och la till massor av övervikt. Inte för att jag gick upp av den medicinen, utan för att jag saknade arbete (hade sagt upp mig i ett hypomaniskt skov från mitt karriärjobb) och som "insjuknad" i en psykisk diagnos ville jag inte gå ut och bli sedd av andra. Det tog lång tid för mig att landa. I en diagnos, i medicinering, i att jag upplevde biverkningar som fick mig att skämmas för skakiga händer. Jag blev apatisk av litium och jag hade inte längre lust med något.

Jag skulle aldrig äta litium igen om någon sa att det inte fanns alternativ.

Det finns alternativ och jag har tagit en annan medicin som egentligen är för epileptiker, men som många med bipolaritet svarar bra på.

Allt är val vi gör. Jag hade det svårt när mina vänninor gifte sig runt 30, de skaffade barn, och de hade till synes "normala" liv och bor i hus, har landställen, bilar och reser på semestrar osv.

Jag hade inte möjlighet att uppmärksamma deras födelsedagar, vara med i det sociala. Jag förlorade alla de som inte var riktiga och idag så har jag ett par utvalda vänner som jag träffar regelbundet. Trots denna coronatid.

Jag "hjälper" en del av dem som också har insjuknat med SSRI som jag gjorde att varva ner. Jag ger tipsen som jag lärde mig under dessa 8 år.

Hälsan är allt. Det finns inget materiellt som kan ersätta hälsan. Förr gjorde jag karriär och var höginkomsttagare. Och det hade sitt pris. Jag stressade länge och det var ohållbart. Gick i terapi och till slut tog jag SSRI för depressionen släppte inte.

Då fick jag en biverkan som jag förstod senare var en hypomani. Jag har kartlagt allt. Skriver om det. För egen skull.

Insjuknade alltså i en bipolaritet pga SSRI.

Det har varit jättetufft att leva i detta land med en diagnos som satte mig i en ofrivillig isolering under en tid. Jag saknade mycket som andra tar för givet. Men jag hade en möjlighet att välja. Och jag valde att arbeta med att bli frisk och det är inte genom vården i Sverige om en säger så...

Ja, motion är bäst. Fysisk aktivitet och mindfulnessträningen blev mina behandlingsformer sedan många år.

Jag har inte bara slutat med medicinen, det går absolut inte. Jag har förändrat min livsstil helt och hållet.

Går aldrig på fest där alkohol serveras, går inte på fest alls. Det är en trigger och jag vill inte bli triggad.

Jag har samtal med mina vänner, oftast på tu man hand.

Jag förstår om din vän tar medicinen och är nöjd med den. Den håller henne i ett tryggt läge och det är bra. Om du är läkare så förstår jag att du vill prata om medicin eller om du själv har en bipolaritet så förstår jag det också.

Om du inte har de erfarenheterna så vill jag säga till dig, att du ska nog inte prata med henne om mediciner. Om du inte bara lyssnar på när hon vill berätta. Jag förlorade en vän i suicid och jag vet varför. Jag vet hur hemska biverkningar hen hade och jag har själv ätit en hel del preparat.

Under flera år så åt jag mediciner och jag minns varenda biverkan till varenda otäckt piller, men de pillerna var också de som räddade mig från att inte välja bort livet.

Medicin ska tas när det är akut eller allvarligt. Om en människa vill sluta så måste det ske i samråd med behandlande psykiater. Nu vet jag som har massor av vänner med bipolaritet att det är väldigt få psykiater som tänker på livsstilen. Det räcker inte till med tid. Biverkningarna behöver diskuteras, ändra och justera dosen.

Prata om andra behov. Kanske sjukskrivning. Vilka åtgärder en behöver. Olika andra kontakter inom psykiatrin. Andra samtal eller utredningar parallellt.

Det är många som förlorar sina arbeten på olika sätt och vägen tillbaka är inte alltid så enkelt.

Jag hade aldrig klarat av det om jag inte hade möjlighet att köpa de kurser och tjänster som jag har köpt. Så ska det inte vara. Fast så är svensk sjukvård idag. Psykiatrin är inte ett prioriterat område.

Jag känner även vårdgivare privat. Som jag umgås med. Jag vet hur deras belastning ser ut. Det är skulle jag säga ett ohållbart läge.

Jag är tacksam att jag blev sjuk för 20 år sedan och inte idag.

Massa kramar!

Vad intressant att du bara tar den vid behov. Att du kan sluta och hålla upp och bara ta ibland.

Ja, säkert individuellt som med allting annat. För hon fick kraftiga maniska skov på den ändå. Men sedan hon började med lithium för ett par år sen, så är hon väldigt mycket jämnare, och de ville sätta ut olanzapinet. Men hon vägrade. Och precis - mat och sömn är det enda hon tänker på. Det är så tråkigt. Förr var hon en aktiv människa, nu vill hon ha beröm om hon orkar diska.

Hon vill inte bli gravid, och har slutat bry sig om killar för längesen. Men här undrar jag om inte olanzapinet också spökar.

Underbart att höra hur du klarar av livet . Du verkar så klok och bra! Springer också. Visst mår man bra? Och vilken energi man börjar få.

Du är guld värd här inne för många. Hoppas du förstår det.

Massa kramar!

Jag vill förtydliga att jag tar medicin vid behov och jag älskar olanzapin, OM jag någonsin inte har lyckats bromsa min uppvarning i tid, så tar jag olanzapin direkt. Det är en del jobbiga biverkningar, som viktökning och en hunger som alltid finns där. I alla fall för mig.

Den fungerar som stämningsstabiliserande vid bipolaritet och den tar ner en på jorden direkt vid en hypomani/mani. Den fungerar även utmärkt på kvällen, för att få en bra sömn under natten.

Människor svarar olika på den. Jag kan förstå att någon tar den livet ut. Den räddar många att leva utan att vara "uppe". Jag har stått på den i perioder, under lång tid.

Varför jag inte ville ta den senare, var för att den ska absolut inte tas som kvinna om en vill bli gravid.

Underbart att du springer. Det gör jag också.

Massor av kramar!!

Hej.

Jag är vuxen dotter till en pappa som under hela min uppväxt haft problem med alkohol. Jag har alltid hanterat det ensam, men situationen har dock eskalerat iom att jag blivit äldre och hans missbruk ännu värre. Jag känner så mycket ansvar, och kan inte sluta ha skuld och samveteskänslor över att inte kunna hjälpa honom.

Han kan inte hantera någonting I sitt liv, han har skulder, inget fast arbete. Han tänker och pratar enbart på sig själv och sina egna "affärer". Lever i en drömvärld. De senaste veckorna har han druckit 1 l sprit om dagen. Ofta när han blir full hamnar han i ett psykotisk tillstånd och tror att alla är ute efter honom. Hans flickvän ringer Mig hela tiden och berättar varje detalj om hans drickande och hans beteende. Har fått köra dit flera ggr på nätterna för att skjutsa bort henne från min pappa. Tar så mycket energi.

Är arg på honom men samtidigt är han min pappa och någonstans älskar jag honom. Är så rädd att han ska hamna på gatan utan något som helst skydd. Vet inte vad jag ska göra...

Vad glad jag blir över att du fått en större förståelse för din vän, och tack för att du vill vara min vän. Jag tror att förståelse kan vara något utav det viktigare att ha för andra.
Att jag tar ansvar för andra är ju ingen nyhet, men om jag skulle skita i det skulle det ju inte blir gjort. Har liksom inte tid för att känna efter typ. Framför allt så vet jag inte om jag vill det konstigt nog. Har inte kunnat gråta sen maj förra året, har googlat lite och tydligen kan oarbetade känslor och mentala spärrar leda till det, vilket verkar logiskt.
Tack för tipsen. Ska försöka jobba på det, även om det är lite svårt.
Trodde jag skulle ha massa tid den här sommaren, men det visade sig vara motsatsen. Att försöka hinna med 2 jobb, seglingen, tvätten mm, underhålla min kusin och finnas där för min kompis visade sig ta lite tid.
Hoppas allt är bra med dig också!

Självomhändertagande, så länge folk är kloka lyssnar jag också. Som på dig.

Mycket bra beslut om tabletterna!! En tjejkompis från förr äter olanzapin varje kväll sen 15 år fastän dom inte hjälper, men vägrar att sluta. Hon är som en zombie på morgonen och när hon är ledig sover hon helst ett dygn. Hon har också slutat bry sig om saker. Jag har fått ta en paus från henne.

Jag tänker samma! Hälsan först. I våras började jag springa 3-4 ggr i veckan, och börjar må så bra.

Tack och detsamma, var rädd om dig! Jag kommer säkert läsa dina fantastiska kommentarer i andra trådar.

Massor av kramar!!

Min sambo har alkoholproblem. Vi har varit tillsammans i 5 år och har ett gemensamt barn på 1,5 år. Som jag förstår det har han inget sug efter alkohol, men när han väl dricker blir det alltid för mycket och okontrollerat. Han kommer till en gräns då han slår över och blir en annan person. Nonchalant, otrevlig, och dryg. När han blivit så full får han extrem ångest och fortsätter dricka dagen efter för att klara av dagen. Och så kan han hålla på i flera dagar. Ibland sjukskriver han sig för att dricka måndagen efter en helg. Han har ett jättebra jobb som han verkar sköta bra och jag tror inte att hans kollegor vet hur det står till. Jag känner inte att jag kan räkna med att han tar hand om vårat barn. När jag gick tillbaks till mitt jobb efter föräldraledigheten och han skulle vara ledig hade han en sån suparhelg som ledde till att han drack hela min första arbetsvecka. Så jag fick ordna barnvakt den veckan. Sedan kan det gå en månad utan att han dricker alls och då känns det bra. Jag ser att vårt barn märker när han är full och blir lite obekväm. Jag vill inte att han ska växa upp med sådant alkoholbeteende. Jag tycker att det är tragiskt att min sambo tycker att alkohol är så viktigt och att han ofta låter alkoholen ta över en helg då vi kanske planerat att göra något kul med familjen. Jag blir arg, äcklad, besviken och ledsen. Jag får naturligtvis också ta hand om vårt barn i princip helt själv och kan inte räkna med någon hjälp. Om vi separerar är jag rädd att han ska börja dricka mer och jag kommer inte att vilja dela vårdnaden. Vad tror ni, kan det bli bättre? Han har lovat att vi ska prata med någon om hans problem och han verkar uppriktigt veta att han har problem. När han är full "erkänner" han att han aldrig kommer sluta dricka men när han är nykter säger han att han kan inte fortsätta på detta sätt då han förstör för vår familj. När han är nykter är han den personen jag blev kär i. Trygg, lugn, snäll, rolig och smart. Men han fortsätter att ta sina korkade beslut att dricka.

Ja man blir verkligen utmanad när man är själv. Kontaktade presis en gammal vän, som jag inte träffat på många år.
Hon blev glad, och vi ska träffas.
Och det att ut och cykla, kom jag också på att jag kan ge mig ut och upptäcka, när du skrev om det. Har ju många cykelvägar jag inte upptäckt än.
Ja det sätter igång nya vägar att umgås och att hitta aktiviteter.
Bra Nordäng67 att du testar nya saker, tror det ger mycket.

Jag är ett riktigt vanedjur, promenerar på mina favoritställen, badar där jag vet att jag gillar att bada och mycket annat. Den senaste tiden har jag försökt att utmana mig själv lite. Mina gamla favoritställen och favoritaktiviterer finns kvar men dags att lägga till nytt och variera sig lite Lämnade därför in min gamla mountainbike på service, har inte använt den på säkert tio år. Var ute och körde både lördag och söndag och det var så himla härligt. Tittade ut mål på Google Maps och bara körde dit på skogsvägar, stigar och utmed sjöar. På något ställe fick jag släpa cykeln över ett kalhygge men fram till målet kom jag till slut. Tycker bestämt att gäddhänget är lite mindre efter denna helg?
Kul att testa nya och andra saker bara man kommer loss med att göra det. Idag gick jag en av mina gamla favoritpromenader. Det var nästan så att jag började suga på tummen av trygghetskänsla efter helgens äventyr.? Ska fortsätta mixa gammalt och nytt. Finns ju hur mycket roligt som helst att göra bara man vågar och använder fantasin.

Du har startat en tråd här och berättar om någon som du oroar dig för. Funderar över vad du kan göra. Klokt och modigt att ta steget att skriva här, det ger oss chansen att ge dig stöd. Du har redan fått ett svar här av Ostrukturerad och jag ville skicka ett extra välkommen. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och en kan behöva skriva flera gånger.

Hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej banankaka! Vad glad jag är att min delning fick dig att tänka under helgen. Jag vet hur det är. Jag har lyssnat på andra kloka människor och jag har haft väldigt bra vårdgivare när jag behövt det.

Ja, jag tror att människan klarar det mesta. Det var inte från en dag till en annan som jag trappade ner på medicinen. Det fanns en vilja och dröm om att bli en mamma och då ville jag inte äta medicin, då jag har sett det jag har sett.

Nu blev det inte så och det är ok. Jag väljer varje dag. Jag valde varje dag. I sååååååååå många år.

Jag väljer fortfarande varje dag. Och jag väljer hälsan framför allt. För det är ingen annan som gör valet åt mig.

Denna rad "Jag har nog inget jag behöver förlåta mig själv för. Om jag inte skulle gjort vissa saker, hade jag inte varit den jag är idag." är underbar!

Ta hand om dig och ha roligt på alla sätt!

Kram!

Självomhändertagande, tack för de där orden om 12 års försök att få honom att välja dig istället för alkoholen. Du anar inte vad dom betydde för mig under helgen.

Helt otroligt att du klarar bipolariteten utan medicin. Då tar du bara vid mani? Och kan se själv när den kommer? Det är nog inte många som gör.
För många år sedan var jag själv och gjorde några tester men svaret var bara "kanske". Men de verkade tycka att jag inte hade några större problem, och kunde inte hjälpa mig. Jag sa att jag rökte cannabis varje dag, och jag fick känslan att dom tyckte att det var ok. Men idag tvekar jag till bipolaritet. Jag är ganska lugn och sansad.

Jag och killen var tillsammans hela helgen. Jag drack lite med honom och hans öl-kompisar hela natten i fredags och sen sov jag hos honom. På lördagen började han dricka öl hemma ganska tidigt. Senare gick vi till kvarterskrogen och jag beställde mat till oss. Jag drack ett par läsk och han några öl, och samma historia igår. Han drack lite öl hela dagen.

Han dricker mer än vad jag trodde. Tror det var nyttigt för mig att vara med honom en hel helg. Fått bli lite mättad på honom eller vad man ska säga. Kanske att jag fick honom. Jag vet inte hur många gånger han sa hur cool jag är och att han är kär i mig. Det är också sorgligt, då vi passar så bra tillsammans med gemensamma erfarenheter och älskar naturen båda två. Våra hemorter ligger bara ett par mil ifrån varandra. Nästan konstigt att vi aldrig träffats. Han är intelligent och det tilltalar mig. Han läser massor av böcker, och inte vilken skit som helst.

Jag tror inte att jag är rädd för att bli älskad. Det är väl det alla människor egentligen vill bli?
Killen sa att han är rädd för att bli sårad. Så jag måste nog nämna hans drickande ganska tidigt om vi fortsätter ses, så att han inte tror att jag tycker det är ok. Vet inte hur jag ska nämna det ännu bara. Vill ju inte att han ska sluta för min skull. Bara för sin egen.

Tänker lite redan nu att det är kört. För att vara beredd. Inte gå och hoppas på något.

Jag har lärt mig att kärlek går över. Nånstans läste jag också att det tar 3 månader att vänja sig vid vad som helst. Så en gång för 15 år sedan lämnade jag en riktigt stor kärlek pga att jag inte tyckte att han var tillräckligt bra för mig. Jag försökte tänka på annat i 3 månader och pratade inte med honom alls. Det gick!

Du skriver så mycket kloka saker! Tack för det.

Glad att höra att du äntligen älskar dig själv och sätter dig själv först.

Jag har nog inget jag behöver förlåta mig själv för. Om jag inte skulle gjort vissa saker, hade jag inte varit den jag är idag.

Kram!

mig jättemycket i det du skriver. Nästan så jag får en känsla av att du är ihop med mitt ex. Så är det ju troligtvis inte men dessa personer uppför sig så lika på något sätt. Väldigt bekräftande så länge dom har tillgång till alkohol och kyliga och avståndstagande när dom ska hålla sig nyktra. Mitt ex var också väldigt gränslös och tog kontakt med andra kvinnor. Har aldrig ertappat honom som du har gjort din stackare ♥️ Men är ganska säker på att liknande saker kanske har hänt bakom min rygg. Du skriver att du vill dö. Hoppas du inte menar allvar. Kanske är du som jag, "affektig" kan inte sortera känslor. Känner många saker men kan inte riktigt dra slutsatser och agera därefter. Börja jobba med dig själv istället för med hans supande. OCH svik inte dig själv. Han har gjort något oförlåtligt. Att han var full är bara en förklaring men inte någon ursäkt. Man gör bara inte så. I efterhand har jag varit så arg på mig själv för allt oförlåtligt som jag förlät. Nu har jag förlåtit mig själv och jobbar med mig själv istället. Ta hand om dig och vårda relationen till dig själv istället. Många kramar

För ett år sedan träffade jag en man. Det visade sig att han var alkoholist. Han sa det själv.
Nykter var han helt underbar. Påverkad kunde han variera mellan nästan tjatiga kärleksförklaringar, till dryga kommentarer, till att vara verbalt elak.
Jag har tidigare varit i en relation med missbrukare och även haft en alkoholiserad anhörig, så visste att det där med att ställa ultimatum, hälla ut sprit osv funkar inte.
Jag har istället kört the silent treatment när han har druckit och betett sig illa.

Han har många gånger på eget iniativ lovat att sluta.
Har såklart aldrig funkat.
Ett tag höll han på att gömma alkoholen.
Jag påtalade att lögner var värre än brukandet.
Då slutade han undanhålla det. Men istället började dricka mer.

Runt midsommar spårade det. Vi pratade inte på en vecka.
Jag sa att han behövde söka hjälp, han klarar det inte själv och han kommer aldrig kunna "dricka ibland".
Han lovade att göra det.

Fram tills igår har han varit nykter i kanske knappt två veckor men han har varit irriterad ofta, har inte sagt att han älskar mig och inte rört mig, kramar, pussar osv i den mängd som han brukade innan.
Svarat lite halvspydigt. När jag försökt ta hans arm för att lägga om mig så har han svarat att han vill ha sin arm där den ligger.
Igår så rann bägaren över på egentligen ingenting för min del, det var inte något egentligen bli sur eller ledsen över, men eftersom han betett sig så kyligt i nån vecka så räckte minsta lilla.

Senare, på kvällen försvann han ut. När han varit borta ett tag gick jag ut för att leta efter honom, var säker på att han satt på nån bar och söp.
Och jag hittade honom. Men det var betydligt värre än vad jag väntat mig. Utanför puben såg jag honom genom fönstret, sittandes tätt omslingrad med en annan tjej.

Han verkar inte bry sig att han blev påkommen eller hur jag nu mår. Helt likgiltig.

Jag vill bara dö.

Det är så sorgligt att det gör lite ont. Att det gått så långt. Att vara en mamma och missa sitt barn. Att vara en mamma verkar så stort. Något jag velat bli, men jag åt mediciner för bipolaritet som inte var ok för att bli en mamma på. Så när jag slutade med medicinerna genom ändrad livsstil så såg jag att mitt ex inte kunde bli en pappa då han drack sig berusad varje dag.

Jag ska läsa på mer om alkoholdemens.

Jag tror inte helt på uttalade "domar" då jag skulle äta litium livet ut enligt min första psykiater eftersom jag har en kronisk sjukdom. Säger psykiatrin.

Ska de bestämma över mig. Jag valde att navigera och hjälpa mig själv med att söka upp information istället, utanför Sveriges gränser.

Det tog nästan ett decennium men det var det värt. Idag är jag frisk och jag känner mig själv innan och utan. Lägger mig tidigt och vaknar tidigt.

Min hjärna fick sig några smällar av både depressioner och hypomaniska skov. Men efter att jag läste boken Hjärnstark och innan det började med mindfulness så förstår jag att min hjärna är någorlunda ok igen, säkert en del skavanker av svår sjukdomshistoria under flera år, men om jag skulle leva då ville jag verkligen leva igen.

Jag vet att vanlig demens inte går att backa. Är det samma med alkoholdemens?

För hjärnan svarar bra på både fysisk aktivitet och på mindfulness.

Jag gillar inte att tänka att loppet är kört. Då hade jag inte skrivit här nu. Då hade jag varit som andra som accepterar att bipolaritet är kronisk och kanske också åkt in och ut på psyket med klippkort och medicinerat mig till döds eller till ett tillstånd som inte kan fungera, som för många gör i vårt land....därför att det är så vården ser ut.

Det måste bli en ändring.

Btw, jag tar medicin vid behov. Jag kommer att ha min känsligheten livet ut och jag älskar vissa mediciner när de hjälper mig att inte hamna i ett skov igen.

Jag blir glad att se er dialog och inse hur forumet hjälper er båda i en svår situation.

Det är inte enkelt att leva. I ett samhälle som tillåter alkohol och droger tidigt. Jag förstår inte att det inte pratas mer i skolan kring riskbruk, missbruk och beroende samt psykisk ohälsa.

Har en betydligt yngre vän som jag springer med i skogen. Hon fyllde just 20 år och hon berättar om en folder hon fick av systembolaget. Jag hann tänka att vad bra, nu informerar de om riskerna med alkohol. Hon sa, det trodde jag också att de skulle göra. 20 åringar som välkomnas till systembolaget ber den nya kundgruppen att alltid vara redo med sitt legitimation.

Det är skrämmande. På många sätt. Att ha sett alkoholens baksida. Jag ville inte dricka som ungdom, då jag var en präktig tjej och lyssnade på mina föräldrar, fast jag smakade vid några tillfällen (för att få tyst på mina sk vänner). Det var städat och jag såg flera allvarliga misstag bli till helt andra scener som verkligen är allvarliga med anklagelser. En situation där en sk vän som var kär i en kille var för full. Han ville inte hångla med henne. Hon grät och var riktigt full och hon anklagade honom för att han prövat våldta henne.

Konsekvenserna. Förstås blev det ingen polisanmälan då det aldrig inträffat och hon fick skämmas.

Vilka konsekvenser får det för de kvinnor som verkligen blir våldtagna.

Övrig kriminalitet och onödigt våld. Alla rubriker om våld med och utan dödlig utgång beror oftast på alkohol och droger.

Jag drack med min alkoholist i början då jag hade varit sjuk i en bipolaritet och jag trodde inte att någon ville vara tillsammans med mig. Det var de kommentarerna jag hörde då.

Så råkade jag illa ut för att jag var berusad och sen var det stopp med alkohol. Aldrig mer.

Jag valde livet. Jag valde att kämpa varje dag. Jag har haft en jävla vilja. Och jag har lärt mig vad jag måste göra. Hur jag ska navigera i vårt samhälle beroende på vilken roll en har. För vi behandlas olika.

Det är intressant.

En sak. När det gäller vård så behöver en ta för sig som bara den i Sverige. Det går inte att vänta. Det gäller att veta vart en ska vända sig. Jag har haft en väldig tur, eller så är det bara så att jag alltid var inställd på att bli frisk. Jag har fått hjälp av psykiatriker, sjuksköterskor och psykologer.

Det är tack vare en viss specialistsjuksköterska som sa "vilken hjälp vill du ha av mig" och jag tänkte länge på det där. Vi pratade mycket om livet, om riktningar i livet. Han och en sjukgymnast som jag gått till i perioder var de som erbjöd mig mindfulnessövningar i form av avslappning, andningsövningar och stöd som fick mig att förstå att jag måste välja.

Jag tog mig ur alla mina mediciner för flera år sedan, då jag ändrade livsstil helt och hållet. Yoga, meditation, mindfulness, daglig vistelse i naturen och fysisk träning blev en del av mina dagliga rutiner. Jag betalade förstås allt själv och jag insåg redan då att jag hade aldrig kunnat göra det om jag inte hade egna medel för det.

För sjukvården ger bara mediciner. Men så tog jag även kontakt med författare i världen som har svar jag sökte.

Med det vill jag säga, ge aldrig upp. För er själva och för era barn. Gör det ni kan och vill för era kvinnor.

Acceptera det som är just nu.

Ta reda på med stöd av någon professionell hur ni vill ha det framöver.

Ta hand om er själva.

Landa i nuet.

Ge er tid att sörja - om ni behöver.

Ge er tid att landa.

Det kommer en dag som allting känns bra igen.

Min dag där allt känns bra igen kom genom corona tiden. Nu behöver vänner min kunskap. Nu hör jag om bipolaritet överallt och så många förstår inte vad det är. Och det är ok.

Men det är inte ok att svensk sjukvård bara medicinerar bort den. Jag vet att det är forskning på gång med fysisk aktivitet. Det är på tiden.

I alla fall.

Viljan har alla tillgång till. Och sin rätt. Oavsett diagnos. Oavsett titel, status, kön.

Vad vill du?

Om du inte vet det nu, fundera varje dag tills du vet.

Följ ditt andetag in och ut och bara känn hur det känns. 5 djupa andetag.

Lyssna till en som verkar lära ut som jag har levt länge. Dr Rangan Chatterjee. Han berättar om hur han startar dagen med 5 min mindfulness, 5 min fysisk träning och 5 min meditation varje dag. Alla har 15 min. Just do it!

Han är klok och han gästar Skavlan, skriver böcker och lär ut som doktor. Jag önskar att alla patienter i vårt land träffar en doktor som han första gången.

Att ta hand om sig är extra viktigt. Särskilt till er som har barn och en missbrukande mor till era barn.

Vad bra. Glad jag blir att jag vjälöer dig.

Men jag känner för min egen skull och min dotters skull fanns det knget alternativ annat än att sluta. Jag har ett ensamansvar nu och då kan jag ej vara berusad heller.

Läs lite om Wernicke Korsakoffs sjukdom. Välskgt ovanlig men efter organen tar stryk så är det hjärnan.

Musklerna är det som förbränner alkoholen. Därför kan vältrånade dricka mkt men har du inte musklerna o du dessutom är kvinna och dessutom kanske vegetarian då kan hjärnskada bli en följd.

Var overkligt först men på ett sätt är det bättre än för ett barn att växa upp med en alkohliserad förälder.

Om det skulle ta slut kan ju en ny partner som dricker mindre vars till hjälp.

Men i mitt läge känns det rätt. Kanske jobbigt första veckrona och månaderna men sen tycker man bara synd om alla amdra som dricker med deras åkommor, övervkkt och beroendeproblematik.

Livet är fantastiskt, även utan alklhol. Barn är ju beviset på detta. Ha kul med dina barn utan alkohol. De kommer defintivt märka det och hämta energi från dina barn. Det har gett mig så mkt fin energi tillbaka o min dotter är ju tacksam in i oändligheten, det märker man verkiigen.

Jag har följt din tråd och läste just det som hänt ditt ex de senaste dagarna och det var dina ord som fick mig att ta steget och prata med henne idag.

Jag har diskuterat alkoholproblem med min fru till och från i flera år.
Som du skriver så är jag jäkligt mån om mina barn, jag vill verkligen inte att de ska minnas att mamma alltid drack vin när de blir äldre.
Jag hoppas så att jag faktiskt skrämde henne idag med min oro om hennes hälsa, pratade med henne om skadorna hon kan råka ut för om hon inte slutar och om de skador jag redan tror hon har. Så att hon kanske kan ta till sig det, för att bara som bara pratat om tidigare att det druckit mycket har bara varit som att hälla vatten på en gås.

Jag har redan sedan drygt ett år själv dragit ned på mitt alkoholintag för att markera mot henne och särskilt det senast halvåret nästan bara smakat något halvt glas enbart för att ha något slags "mys" med henne på helgen men de senaste 2 månaderna mer eller mindre redan slutat helt och det är för min egen skull samt att även visa mina barn att man inte behöver ha vin för att man ska kunna äta gott, städa, ha mysigt eller så fort något ska göras i trädgården.
Min hustru har alltid varit väldigt snabb att oxå alltid hälla upp åt mig med i alla möjliga situationer hon kommit på genom åren hon tyckt att det passat med vin eller öl.

Som du skrev är ju tillslut en separation oundvikligt och vet inte om du läst hela tråden men det var varit väldigt nära att jag bad om skilsmässa i vintras och den finns väldigt nära nu oxå.
Jag älskar henne fortfarande men jag vet oxå att vissa saker kommer aldrig bli som förut tillsammans och ibland vet jag ärligt talat inte vad det är som håller mig kvar heller.

Vi får se vart detta tar vägen....

Vilka bra idéer ni kommer med.
Vill bara säga, trodde det skulle bli en grå dag här. Det blev det inte. Åkte till vatten och satt och fikade. Gick och tittade vid bryggorna. Köpte en glass.
Ja det blev en skön och mysig dag.
Tack för att ni finns och lyssnar när man behöver det?

Mitt barns mamma drabbades av aökoholdemens med permanenta skador. Hade liknamde upplevelser ovan och trodde aldrog det skulle bli så allvarligt så snabbt.

Men för dina barns skull skulle jag försöka att själv undvika alkohll själv och försöka få med frun på detta. Detta för barnens skull. Det känns inte slm en mellanväg fungerar. Hon är fast.

Går det ej,separera o håll ögomen på att hon sköter sina veckor,om inte orosanmäl och ha möte med slv. Dett amedans du själv kanake avjåller dig fråm alkohll likaså.

Vad är viktigare än dina barns framtid? Dricka alkohol eööer dina barns uppväxt?

Du minimerar risken för sjukdlmar för både dig o mamman med avhållsamhet fråm alkohol o mår.även bättre psykiskt. Känns lite som payoffen efter 40 är stt dricka inte riktigt är värt det.

Jur ska tonåren hamteras om mamman konststn dricler vin?

Tack för välskrivet svar.

Ja, jag tillbringar all min tid med dottern, dricker eej och arbetar inte ihjäl mig. Går till och från med dottern tklm skolan som är två km bort då dottern tyvärr fortgarande är skriver hos mamman.

"Jag hoppas att mammans tillstånd ändras. Att hon på något sätt kan få en försoning med sig själv. Att du och dottern är redo att lyssna på henne då."

Tyvärr är hjärnskadan permanent och irreversibel så loppet är tyvärr kört. Alkoholdemens är ju ett annt ord.

Men stämmer hoppas detta gjort så att dotter inte närmar sig alkohol för man fasat att det är delvis ärftligt. Mamman hade en svårt barndom med bortgånga föräldrar men för det ska hon inte förstöra för hennes barn. :(