Senaste kommentarerna i forumet

Du har startat några trådar här och beskriver din frustration, du har fått nog och känner att du inte kan påverka personens drickande. Klokt att du vänt dig hit och söker stöd, att sätta ord på sina tankar och känslor i en sådan här situation kan vara hjälpsamt. Hoppas det är det för dig också. Om du vill skriv gärna mer, kanske i samma tråd, om du vill att det ska vara enklare att följa dig, om du vill alltså!

Förhoppningsvis läser du här och kanske hittar en hel del hjälpsamt också, en del läser bara, en del både skriver och läser, gör det du är hjälpt av.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill säga att jag blir berörd av ditt inlägg. Vad fint att du skriver. Jag ville aldrig skaffa barn med mitt ex då jag såg hur sjuk han var. Han skyllde alltid på att jag var sjuk och det var jag ett tag, i min bipolaritet, men jag arbetade med mig i massvis av år och idag är jag frisk. Från psykisk ohälsa och från medberoende.

Du kan starta en egen tråd. Andra kan behöva höra om dina erfarenheter. Du kanske mår bra av att skriva av dig. Jag har skrivit här i 6 månader. Tog bort innehåll i ett par trådar då jag kände att jag kanske lämnade ut mitt ex för mycket.

Världen är liten.

En vet aldrig vem som förstår för mycket och använder det fel.

Ta hand om dig!

Det låter som du har fått många insikter. Att läsa böcker och ta del av andras resor eller kunskap kan vara ett oerhört stöd. Jag tror också att det gäller att pröva och se vad fungerar för dig.

Jag har gått i samtal hos flera olika professionella då jag också har varit sjuk i en bipolär sjukdom. Jag hade en svår bipolär kurva med svåra skov under en tid på nio år. För mig var det också en "räddning" att träffa min alkoholist. Jag ville träffa en man för att bilda familj och han ville inte ha barn. Jag lyssnade inte på det och var upptagen med mina drömmar och med min resa. Och jag hade ett tydligt mål, sedan första dagen jag tog medicin. Jag ska bli medicinfri om jag ska bli en mamma och jag ska bli frisk som jag var innan jag blev sjuk.

Jag blev sjuk genom SSRI, antidepressiva. Det är för övrigt helt vanligt, har flera vänner som insjuknat på samma sätt och en del av dem sliter verkligen med biverkningar. Det gör ont att se. Särskilt som en vän valde att avsluta sitt liv i den sjukdomen. Jag vet hur han slet med sina biverkningar, med alla mediciner och jag vet hur jag slet med biverkningar i många år.

Om jag inte hade haft en man som drack dagligen så hade jag inte kunnat arbeta med mig själv som jag gjorde. Jag fick lov att prata med han om allt, då han orkade lyssna på mig när han drack. Han var också klok att prata med, även om han blev långsam när han drack och jag lyssnade förstås på honom.

Eftersom jag har pratat med psykiatriker, psykologer, specialistsjuksköterskor i många år har jag också lärt mig hur deras samtalstekniker har hjälpt mig. Jag använde det med mitt ex och vi kom till botten med varför han dricker. Detta har vi pratat om länge och jag har bett honom att söka upp en professionell kontakt för att få hjälp att arbeta med det och han ville aldrig arbeta med det.

Det är samma idag. Han vill inte arbeta med det han behöver. Och han är medveten om det. Jag läste någonstans att en alkoholist stannar i den ålder där han blev alkoholist (har inte källan och heller inte granskat den) men jag minns att jag förstod varför jag upplever honom så väldigt ung. Han är liksom kvar i en ung vuxen mans dröm om att tjäna pengar och köra fin bil, vilket han hade gjort innan vi träffades. Han hade allt och jag visste inte vad han hade. Jag har aldrig varit intresserad av pengar på det sätt som de flesta av mina vänner har.

Jag är nöjd med enkelheten. Kanske också för att jag har haft en riktigt bra karriär och levde gott på många sätt, men som ändå inte levde min dröm. Jag har sett baksidorna och jag har också sett hur människor jagar materiellt utan att förstå vad det kostar. Det kostar livet. Det kostar att uppleva livet.

Så för mig så var min alkoholist värdefull. Han älskade mig och han peppade mig för varje steg jag tog. Han är den som ger mig bäst återkoppling på det jag gör idag. Han var med om min första medicinfria dag och han var med mig när jag behövde behovsmedicinera och han var med mig när jag behövde söka upp psykakuten.

Det tog mig ett par år att bli helt "nykter" från mediciner, då medicinerna bromsade min personlighet och jag var tvungen att lära mig att leva igen, som jag. Jag var tvungen att hitta nya rutiner för sömnen och träningen, att börja studera igen och träffa människor på ett nytt sätt.

Det här var under en period som min diagnos fortfarande var laddad att prata om. Jag öppnade mig lite här och där och insåg att den här världen är skruvad. Jag vet hur hemskt det är att vara medberoende och jag kan förstå hur hemskt det är att vara beroende. Jag har levt med en sjukdom som människor kopplar till inlåsning på mentalsjukhus förr, filmen Gökboet och en massa andra fördomar. Fast mest okunskap. Frågetecken.

Jag har skrivit och jag har landat i alla mina faser. Jag har observerat den här världen länge och jag har observerat andra länders behandling och förstås så har jag varit i kontakt med en massa professionella världen över.

Jag har fått respons som fått mig att inse vilken resa jag har gjort och jag har pratat med flera andra som gjort liknande.

Alla behöver göra sin resa på sitt sätt.

Därför är mindfulness så bra. Du är i den situation du är i just nu. Det är en process. Du behöver ta reda på dina behov. Hur ska du prata med din fru. Hur ska ni mötas. Hur ska ni gå vidare. Ett steg i taget. Två steg framåt och ett tillbaka. Så kommer det kanske att vara. Ni går fram och ni backar, ni går fram och ni backar.

Kanske det är du som går fram och hon backar. Det vet du inte nu.

Jag vet att jag gick fram och mitt ex backar. Jag kommer alltid att älska honom livet ut, men jag behöver inte leva med honom och jag vill aldrig leva med honom.

Alkoholen dödade den rätta känslan. Men jag kan älska honom som den människa jag har skattat med. Som jag har fått uppleva så mycket fint med. Och alla hinder jag själv mött och alla hinder jag observerat i hans liv.

Framför allt så älskar jag honom för att han utmanade mig.

Han berättar ibland om några av hans vänner som träffat en kvinna och så har det visat sig att hon har en bipolär diagnos och alla vet om att jag har varit sjuk. Jag kände en del av dem förr, men jag orkade inte umgås så mycket socialt med dem, då jag alltid har prioriterat min hälsa och sett till mina behov, som varit ett heltidsjobb under en del år. De vännerna förstod inte och de fanns inte som stöd för honom. Nu visar det sig att ingen vill prata med honom om det. Han kan föreställa sig vad de går igenom och varför de inte vill prata med honom vet han ju inte.

Det är få som vågar prata om beroenden och psykiska sjukdomar i det verkliga livet. Därför behövs det här forumet.

Däremot så tror jag en professionell verkligen kan vara ett bra stöd för dig, oavsett. När du är redo att arbeta med dig så kommer du att söka upp en professionell.

Det står inte sjävklart på menyn idag. Du kan behöva söka på fler ställen. Det är inte heller säkert att du träffar rätt. Jag träffade en professionell som inte var professionell och jag förstod snart att hon hade egna problem och jag var tvungen att avbryta. Det kom att ta mig ett par år till innan jag träffade rätt. Då gick livet i rätt riktning.

Och då hade jag också lärt mig att landa i varje framsteg. Och när jag menar landa, då landar jag tills jag är klar i den fasen och det går inte att sätta en tidsram på det.

Ett bröd är klart när det är klart, inte för att det står en viss tid på receptet. Ugnar är olika.

Jag lärde mig efter flera år att jag kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Det var den bästa insikten jag fick och den sista pusselbiten till det fick jag i det här forumet.

Det hjälpte mig att hjälpa mig själv istället och jag har en drömutbildning jag ska pröva ta mig in på. Och jag vet att det kommer att ta väldigt lång tid.

Men jag har tid. Jag har bara mig själv att ta hänsyn till. Och jag lever i balans och mår bättre än någonsin. För jag lever det liv jag alltid borde ha gjort. Däremot så behövde jag mitt ex för att ta mig dit.

Om jag hade träffat en problemfri man när jag ville bilda familj då hade jag förmodligen varit tvungen till att medicinera än idag, jag hade förmodligen inte blivit utmanad som jag blev och jag fick kliva undan mycket, då jag inte orkade med att spela i den fasaden jag upptäckte att många spelar i. Jag valde att arbeta med mig själv och vara den som jag alltid varit. Enkel. Nykter. Fri från ipren vid mensvärk. Fri från mediciner för bipolaritet. För jag lärde känna mig själv. Valde en livsstil som passar mig.

Det handlar om hur en vill leva. Det är upp till var och en.

Vad vill din fru.

Vad vill du.

Idag. Imorgon. Om en vecka. Om en månad. Om ett år. Om två år.

Först. Lev nu. I detta ögonblick. Alltid i detta ögonblick. Med en vision om din riktning i ditt liv. Som förälder tillsammans med en kvinna som idag lever ett liv som du inte mår bra av.

Hur ska ni arbeta vidare.

Först. Just nu. I detta ögonblick.

Vad kan du njuta av idag. Vad kan du uppskatta idag. Vad är du tacksam för just nu.

Ta hand om dig. Om barnen. Och kommunicera med din fru på ett sätt som du önskar att du vill att hon ska kommunicera med dig.

Jag kommunicerade inte så bra när jag levde med mitt ex. Jag var arg i min kommunikation för att jag hade blivit arg. Idag är jag glad. Det märker mitt ex när vi pratar i telefon. Till och med när jag säger, att nu behöver vi avrunda. Om 5 min ska jag göra annat.

Ett steg i taget.

Lycka till!

Jag berättade för hans chef om problemet och han var väldigt schysst.
Min man blev inkallad och fuck själv tillstå att han hade problem med alkohol.
Det hände mycket rätt direkt via deras alkoholpolicy och han fick skriva på avtal att inte dricka och blev kontrollerad på vårdcentralen kanske varannan vecka eller 1 gång i månaden. De testerna ser bakåt i tiden ifall man druckit och kallas för peth-test.
Han fick även gå på samtal varje vecka i 40 veckor.

Det tog mig några år innan jag vågade ta detta steget, kändes som man svek men det är inte så. De behöver hjälp men inser det inte.

Hoppas du känner dig lite hjälpt av detta och det är just det. Du måste främst se till att du får återhämtning och ta hand om dig själv.
Kram Azalea?

Någon som vänt sig till sin sambos chef och pratat om hens alkoholvanor och fått hjälp från det hållet?

De har redan koll på min sambo. Han har fått lämna urinprov osv. Dock för sällan enligt mig och han blir dumt nog förvarnad när det är dags att lämna prov så han trappar ner eller slutar dricka så värdena inte ska se bra ut. Han har fått skriva på papper vid 2 tillfällen att han inte fått dricka alls under 6 månader. Detta klarar han galant men så fort de 6 månaderna har gått köps det hem ett flak öl så är det igång igen. Nu är det snart dags för semester o jag längtar verkligen inte.
Hade önskat att hans jobb krävt urinprov nu och att han ska ta ett direkt efter semestern så kanske han håller igen lite iaf.

Så är det någon som fått hjälp av er partners chef?

Är det någon som kan detta med provtagning och CDT?
Ett värde på 10,5 är väl mindre bra?

Läser denna tråd för första gången och jag klarar inte att läsa alla kommentarer nu. Det är en mycket bra tråd. Jag har just blivit utredd för adhd och har fått syn på så mycket om mig själv, från min barndom till mitt vuxna liv. Jag förstår att jag valde min alkoholist och jag förstår allt jag behövde lära mig för att bli fri.

Idag är jag fri från medberoende. Däremot så har mitt ex och jag tagit upp kontakten igen efter kanske 6 veckor som jag hade sagt upp kontakten. Corona kom och jag tog ett samtal från honom. Jag märkte då att allt jag förstått genom detta forum gjorde att jag kunde vara rakare och säga att nej, nu vill jag inte prata med dig mer och om vi ska ha kontakt så får du respektera när det är dags att avrunda osv. Han kan nämligen prata i timmar och han kan ringa när som helst på dygnet så därför har jag alltid stör ej på.

Jag kastades tillbaka till mitt liv med honom. Jag förstår inte ens att jag kunde ha det så. Och välja bort barn. För ett stort alkoholiserat barn.

Genom dig så kan jag få en större förståelse för hans föräldrar. Han flyttade nämligen från mitt "hotell" där jag försörjde honom i många år till sitt pojkrum och där har han bott i 2,5 år nu.

Jag gjorde ett försök att prata med hans far, men han sa inget till svar. Hans mamma sa inget heller. Nu förstår jag helheten. Beroendet dem emellan och de är försiktiga med alkohol. Jag menar, att nu förstår jag deras beroendesituationer till varandra.

De är tysta. Det gjorde mig vansinning. De pratar om den andra lyckade sonen som både är läkare och tandläkare. Fast han gjorde ju ingenting när jag var med och firade jul i hans hem med hans lyckliga familjen där frun också är läkare och barnen är jättefina.

Jag skulle inte velat ha någon av dem som läkare. Eftersom de agerar nämligen inte som läkare, när det gäller en familjemedlem och det finns en yrkesetisk kodex. Detsamma gäller föräldrarna. De har jobbat med personer som hamnat fel som deras son, men de sopar allt under mattan gällande sonen.

Det värsta av allt är, att de är inte ensamma om detta. Så här ser det ut i hela samhället. Det är inte deras fel. Jag dömer dem inte. Jag tycker inte heller synd om dem.

Jag tycker att de behöver lära sig. För det är vad livet handlar om. Vi ska lära oss och vi ska utvecklas.

Tanken på att det sitter människor på stolar och bestämmer i vårt samhälle, som agerar på det här sättet i det privata. Ja, det är det ju inte konstigt att vi har den vård vi har i Sverige!

Men om ingen berättar om hur en ska göra, vem ska då göra det?

Skam måste vara det farligaste som finns. För ett helt samhälle. Det är det ju också. Det drabbar den som redan är på botten.

Modig är den som vågar utvecklas.

Bestemor, du är modig. Du har börjat. Skriva här och prata med din man.

Fundera gärna på, för dig själv, "Hur vill jag ha det för mig själv just nu" .

Ta hand om dig. På alla sätt.

Tänker på några olika saker när jag läser det ni skriver. Har också ljugit och gör det fortfarande ibland vid den där typen av frågor. Särskilt om de ställs när jag har druckit och är påverkad. Det är ju så jäkla pinsamt. Och det är så jäkla pinsamt att ljuga. Men ändå den första instinkten är att göra just det. Tycker Nordäng67 resonerar klokt. Varför ställer man frågan? Du visste ju att han hade tagit dem? Eller finns det någon som helst möjlighet att det var någon annan? Det är skitjobbigt att bli ställd mot väggen på det där sättet när det blir en konfrontation. Vad händer om han svarar ja? Skäller du? Tycker att alla ni som tror att någon har druckit ska konstatera just det helt enkelt. Typ ”nu ser jag att du har druckit”, skulle ni någon gång ha fel... då jäklar får ni en extremt utförlig argumentation. Så då vet ni att alla andra gånger har ni gissat rätt. Sen finns det många av era alkoholister som kanske helt saknar insikt ändå men jag tycker att det är en bättre taktik. Sen kommer säkert många att tycka att man borde erkänna direkt, men ja... jag kan bara konstatera att det gör för ont just då att göra det. Och är jag berusad så tror jag nånstans att det ska gå vägen... otroligt pinsamt även det. Men jag erkänner oftare och oftare. Jag vill sluta.

Sen kan jag bara konstatera att det känns lite dubbelt.. du försöker sluta dricka eller i alla fall dra ner på drickandet, du upplever din mans drickande som ett problem och så köper du två liter rosé? Det är svårförståeligt och kanske onödigt.

Kommer ihåg dig ”träningstanten”, och önskar dig välkommen tillbaka. Tror att du gör klokt i att fundera över situationen du har omkring dig också som du gör nu. Bra med lite perspektiv.

God morgon Azalea. Det är en väldigt bra tråd det här. Jag älskar hjärnan och prövar förkovra mig på flera sätt, men har inte riktigt orkat ta reda på vad som sker i hjärnan under missbruk. Tacksam för mer insikt genom att läsa i den här tråden!

Jag tog upp mina långa meditationer igen. Väljer att svara när mitt ex ringer ibland och han har verkligen gått tillbaka till den berusning som är allvarlig. Eller den har nog varit där hela tiden, det var bara det att jag bröt all kontakt med honom under en tid, tills jag svarade en dag då han ringde. Efter att han ser hur corona krävt många dödsfall i Sverige. Det gjorde att jag pratade med honom igen och igår så sa jag "nä nu vill jag inte prata med dig faktiskt. Jag tänkte berätta en sak för dig, men det går inte" och han frågar varför och jag svarar därför att du är för påverkad och han svamlar om så märkliga saker. Han skrattar åt knäppa saker.

Jag skrattar inte.

Han har berättat för mig om en vän till honom som är mycket sjuk i missbruk, psykiska diagnoser. Och som har begått en mycket avskyvärd handling mot en kvinnlig vän. Jag har fått höra hela storyn och hur utgången blev. Hur advokat och rättssystemet i det landet agerade när denna kvinna råkade illa ut.

Jag ville höra hela storyn då jag skriver om den, som en fiktiv story. För att lyfta vissa viktiga frågeställningar i en text jag arbetar med.

Nu känner jag att jag inte vill höra mer. Jag sa "din vän har begått en avskyvärd handling och du har bjudit hem honom till dina föräldrars hus, det förstår jag inte. Din vän har farliga vänner och du tar en stor risk när du umgås med honom".

Han tycker synd om sin vän. Fast det är inte därför som han låtit honom komma över.

Hans hjärna är fucked up. Han behöver ett socialt liv och genom att han väljer att dricka så väljer han också att umgås med vänner som är lika nere i skiten som han själv.

På något sätt så fick jag en påminnelse hur snett det går för människor som hamnar i fel umgänge, när alkoholen tar över och jag minns min egna tid då jag flydde från mig själv med att dricka. Jag sökte hjälp och förstod att jag behövde sluta träffa mina sk vänner, byta jobb och bli lite tokig själv för att sedan reda ut det under flera år.

Nu förstår jag mer och är redo att läsa mer om hjärnan, egentligen mycket samma böcker som jag redan läst, bara det att jag inte förstått allt eller orkat ta till mig just vad det är som sker i hjärnan.

"Hjärnan blir kidnappad" har jag hört ett uttryck som jag tycker är bra, fast det är i sammanhang då jag själv har varit hög i ett hypomaniskt skov. Jag har ju varit sjuk i en bipolär sjukdom och jag är inte sjuk längre, sedan flera år. Skriver om den resan och förstår mer och mer. Hur farligt det är med mediciner. På riktig. Förmodligen lika farligt som det är med alkohol och droger.

Jag skriver bara nu. Läste din rad "Jag har en eller två veckor kvar till LVM är över och jag tänker använda varje minut till mig själv för att orka sen."

Då vill jag skriva och gör det "Azalea, du har hela livet kvar. Skit i LVM och din gubbe. Du har eget boende, du har din yoga och vandringar, din dotter i Usa och sonen närmare. Du har så mycket i ditt liv som du kanske inte ser, inte orkat se eller ännu inte upptäckt. Upptäck det! Lev det liv som du vill och ställ inte upp för din snart exman."

Nu väljer du förstås själv, vad du vill göra, men jag skriver även till mig själv. Jag ska inte ställa upp att prata med mitt ex så mycket som jag gjort de senaste veckorna, för han är så förlorad och jag kan inte hjälpa honom.

Jag vill inte hjälpa honom. Jag vill hjälpa mig själv. Att hitta en balans i relationen till honom, till det liv jag lever idag.

Jag ville berätta för honom att jag har mött en man som jag vill lära känna. Och jag är så tacksam för coronatiden som kräver distans och tålamod. Tid. Tid att lära känna.

Men mitt ex var så full att han inte kunde lyssna ens.

Det får mig att tänka. Att han är så förlorad i sitt missbruk och jag accepterar att det är så för honom. Och att jag har den märkliga kontakt jag har med honom. Fast jag vill ändå ha kontakten. Just nu. Just nu har jag tid. Och jag lever vidare. Känner så stor nyfikenhet på en annan man. Jag trodde aldrig att det skulle hända. Och så här har jag inte känt det sedan jag var tonåring. Fast det är en stor skillnad. Det är en sund man. Jag är frisk. Vi har båda arbetat med oss själva. Mycket. Och kan välja själva.

Allt är så naturligt. Dialogen. Hur vi möttes.

Vardag. Corona. Sommar. Lust och hinder. Övningar. På tålamod. Att vänta. På närhet. Så jäkla fint. Att känna fjärilar igen. Trodde aldrig att det skulle hända. Trodde aldrig att jag skulle få känna mig så vacker och kvinnlig igen. Från en sund man.

Azalea, utan att ha sett dig så vet jag att du är vacker.

Gå ut och var vacker idag.

En låt som hjälpte mig under en tung tid var "Gå ut och var glad" med Ulf Lundell.

Lyssna på den!

Kram!

Tack för era inlägg <3

Skrållan, jag känner igen mig så mycket i din beskrivning. Förutom att mannen jag älskar fortfarande finns. Jag älskade honom alltid och det jag älskade med honom fanns alltid där och gör nu med - även när mitt tålamod med drickandet tog slut och jag var ledsen och bitter.
Men nu vet jag att jag hade hellre levt med hans alkoholism än denna sorg och smärta. Det är inte värt att investera i någon annan för att jag aldrig kan älska någon igen.

Hej blomma12!
Förstår att du är orolig för din mamma men att tvinga någon till AA är helt bortkastat. Personen måste själv vilja ta första steget mot nykterhet och det går inte förrän hon själv känner att "det här går inte längre/jag orkar inte mer/jag måste ta hjälp".

AA är inte religiöst, dvs inte kristet/muslimskt/judiskt osv.

AA är ett andligt handlingsprogram. Alltså ett 12-stegs program som kräver ett aktivt deltagande med en sponsor och förlitar sig på att en Högre Makt hjälper till att hålla sig nykter. Högre makt/Gud (såsom du själv uppfattar hen).

Tala istället med din mamma om att du är orolig för hennes drickande. Utan att döma och förebrå henne kan du berätta lugnt vad du ser/känner/konsekvenser av hennes drickande. Tala förstås om detta när hon är nykter. Bli inte besviken om hon inte genast "hoppar på tåget". Ge henne lite tid att reflektera över detta. Förhoppningsvis ändrar hon sig och överväger ta hjälp av (AA/beroendemottagning).

Du skriver inte hur mycket/ofta hon dricker. Det fina med AA är gemenskapen, stödet och nya vänner. Men det finns inget AA möte utan "snacket om Gud". Och alla möten avslutas med Sinnesrobönen. Det enda kravet för medlemskap är "en önskan att sluta dricka".
Hoppas mitt inlägg varit till nån hjälp. ?

Du är en sån inspiration Blade Runner som klarat dig helskinnat genom processen! Du har helt rätt. Alkoholterapin är hans resa och jag har min. Det är bra om du Backen123 siktar på parterapi senare , men tror inte det skulle funka för oss. Jag är överraskad mannen ens själv velat gå till någon för att prata, han avskyr sånt och tycker det är strunt. Men han verkar nu hamnat hos någon som han fått respekt för och en god kontakt med, annars hade jag inte sett en nykter man som dessutom är glad och anstränger sig för familjens skull. Jag har ändå varit rätt road av den enorma rastlöshet han uppvisar. Måste göra nåt hela hela tiden. Tror suget överraskat honom själv också men han gör ett bra jobb hittills med att sysselsätta sig med vettigare saker. Jag passar på att göra mitt och försöka njuta av detta så länge det varar. I nåt skede brukar han tycka det inte är värt besväret längre och ansträngningen och trilla tillbaka i träsket. Men vi får se hur lång paus i eländet vi bjuds på denna gång.

Min man dricker för mycket , sitter mest inne hela helgerna , han jobbar mycket så han säjer att han är så trött , vill inte gå ut och röra på sej bara om våra vänner vill , när han dricker blir han ofta mycket otrevlig mot mej och min mamma aldrig mot någon annan , när jag tar upp detta blir han arg och säjer att det inte är så alls ...

Hej, du beskriver din fru nästan ordagrant som min fru är - fast utan alkohol. Min fru har andra beroenden, träning och kontrollerande av vad hon äter. Jag kommer iof från andra sidan då jag druckit en del, men mitt drickande har i princip berott på att hanterna att leva med henne. Även jag brukade mana på barnen och studntals vara väldigt hård mot dem bara för att vara på samma sida som min fru. De senaste åren har jag dock slutat med detta och fått en mycket bättre relation med barnen, med bekostnad på relationen med min fru. Jag har en tråd i forument för att förändra mitt drickande och skriver där väldigt mycket om min relation med henne, kanske du känner igen dig i vad jag skriver?

Lycka till med allt.

Sober Curious?

så får du bara en lögn om du ställer frågan. Jag försöker tänka till numera innan jag ställer frågor eller ställer någon till svars. Med betoning på försöker för jag ramlar dit i parti och minut. Frågar mig själv:
Är detta som jag tänker fråga om mitt problem eller ansvar? Försöker jag nu kontrollera någon annan människa? Svarar jag ja på dessa frågor låter jag (i bästa fall) bli att fråga. Förutom att man slipper bli serverad en frustrerande lögn så har jag märkt att personen ifråga faktiskt känner mer ansvar för sig själv. Hen blir lite utlämnad till till sina egna beslut när dom inte har mig som daddar och kontrollerar. Om man försöker göra det till en vana så märker jag också att jag inte bryr mig lika mycket. Eller man bryr sig lite mer distanserat, det kryper inte in i själen på samma sätt. Dom här sakerna har jag själv fått som råd/pepp härinne på forumet, testat dom i mitt liv. Otroligt värdefullt att har varandra här. Vi kan stötta och peppa varandra. Sen gäller det att våga prova nya sätt att agera, våga gå en annan väg. Att verkligen på djupet inse att den enda som kan förändra mitt liv är jag själv. Man är inte utlämnad till andra. Själv har jag gömt mig bakom "det är synd om mig". Det var jobbigt att se den sanningen i vitögat och göra något åt det Svårt är det men det går. Kram

Ja jag känner att mina barn är viktigast och jag vill bli en bättre förälder, jag har alltid funnits här men kanske inte på det sätt jag önskat själv.
Min fru är alltid extremt överdrivet rädd att någonting är fel med barnen eller att de ska skada sig själva de får knappt cykla på vår lugna gata utan hennes 30 förmaningar att de inte ska göra si eller så se dig för m.m .
Jag är betydligt lugnare av mig, anser att barnen måste testa, få göra fel, slå sig, lära sig. Självklart måste vi ju finnas där och varna för de uppenbara sakerna men tyvärr har jag "tvingats" blivit som min fru och varna dem och förmana dem och den föräldern försöker jag jobba bort låta dem cykla en sväng själva utan översyn men det är inte lätt att låta dem när frun hela tiden kontrollerar att jag måste kolla dem i allt de gör.

Lyssnade klart på boken "Djävulsdansen" om att bli fri från medberoende. I veckan. Där fick man mycket insikter om beroendet bojor, att väldigt få beroendepersoner blir friska och klarar av att sluta med sitt destruktiva leverne men det finns oxå de som kan vända på detta och leva sunt bara de får insikt och bestämmer sig.
Hoppas ju så att min hustru är en av dem som klarar detta...

Läste oxå tidigare i vår en bok om barnuppfostran "5 gånger mer kärlek" det är ju så otroligt självklara saker som man läser men det var så otroligt skönt att få tips,trix om hur man kan bli en bättre förälder den hjälpte mig otroligt.

Nu är jag här och söker, finner, får råd och delar känslor och det känns otroligt bra!
Jag har gett mig den på att jag vill leva ett sunt liv, för mig, för mina barn och hoppas är någonstans hela tiden (medberoendets bojor) att min fru vill följa med på resan även om jag börjar få mer klarhet i att risken är stor att så kommer inte att ske.
Måste verkligen prata med henne om hennes beroende.
Dessa dagar nu när min fru är borta så känns det otroligt skönt, inte behöva se dessa vinglas stå framme hela kvällarna, få ta hand om barnen själv, inte höra förmaningarna .
Inte se förändringen hos personen när hon dricker, inte vara rädd för att kommer hon bli onykter ikväll igen.
Oftast även när hon druckit så är det inga problem, hon är oftast glad och sprallig, men de effekter jag ser att alkoholen ger henne skrämmer mig.

Har ju nu levt så här i ca 5 år med ett större beroende hos min fru, och när jag tänker till så har beroendet nog funnits där hela tiden, när vi träffades kunde vi sitta tillsammans och prata, dela på en flaska vin flera dagar i veckan under den första nyförälskade tiden. Jag har oxå gärna tagit några glas vin och några öl på helgerna eller när vi har middagar med goda vänner men där har det alltid stannat under årens lopp.
Jag är definitivt ingen beroende människa själv, har provat att röka 2-3 cigaretter i hela mitt liv, aldrig snusat dricker inte kaffe. Jo en sak är jag beroende av...godis, kan inte sluta när jag börjat :)
Hon är rökare sedan 20 år och har inte klarat att sluta, vill nog inte heller sluta då hon alltid sagt att det är en del av henne.
Under graviditeterna varken drack eller rökade hon dock hade hon alltid alkoholfri öl hemma för att kunna känna sig delaktig vid middagar och på veckorna, räknade alltid ner till när hon skulle få dricka, röka igen och kunde pumpa ur bröstmjölk att kunna ge barnen bara för att kunna ta en cigarett eller några glas vin på helgerna "för de skadliga effekterna går ju ur på 12-18 timmar" jag gillade aldrig detta men vad skulle man göra?!

När man börjat skrapa på denna yta så inser man mer och mer att vi är väldigt olika.
Läste även boken "omgiven av idioter" för några år sedan och fick oxå mer klarhet i redan då varför vi är så olika.
Jag och mina kollegor fick göra personlighetstester via jobbet och kom då fram till att jag är främste en blå-grön människa. Ordning och reda, nöjd med situationer som de är, ska jag köpa en tv eller presentera ett jobb till någon av mina kunder kan jag sitta med excel och powerpoint i timmar, undersöka, jämföra, svårt att ta beslut i bland m.m
Medans jag förstått att min fru är en så "gul" människa man kan bli.
Vill inte veta hur något funkar om det är problem, det ska bara fungera, kryddar gärna en historia rejält för att fånga omgivningens intresse, står gärna i centrum, synas och höras.
De gula personerna är oxå de mest egoistiska enligt denna bok och det var oxå en rejäl insikt att förstå varför vi kanske hamnar i tråkiga diskussioner väldigt lätt.
Detta är enligt boken den svåraste kombinationen mellan människor att få det att fungera.
Samtidigt så har jag alltid varit attraherad av dessa tjejer hela mitt liv även mina tidigare flickvänner har nog haft en större del gult i sig.
Motsatsen attraherar ju oftast mer...

Ibland känns det som att jag redan har svaret framför mig vad jag borde göra för mig själv, att lämna.
Men så kommer tankarna, men barnen då, förstör jag inte deras liv och framtid om de ska bli tvungna att ha delat boende, inte få träffa dem varje vecka, se barnen bli gamla tillsammans, kunna göra den där bilsemester till Europa igen och besöka vissa fantastiska platser igen som vi gjorde innan barnen.

Sen välter det över igen, vill inte leva i ett medberoende, se en person förstöra sig själv, rädd för att gnällen, bråken som varit, misstron mellan oss ska komma tillbaka nu när vi haft det riktigt bra ett halvår om jag tar upp problemet igen...

Men vi kommer ju alltid ändå vara knytna till varandra med barnen.
Kommer man klara av att slappna av när barnen är hos mamma, dricker hon nu, får barnen se henne onykter......

Så himla svårt.....Jag älskar henne och hon är en fantastisk kvinna , mamma, hustru om vi bortser från drickandet.
*suck*

Jag tycker att du kan gott öva på att "bara" ta hand om dig i en vecka och njuta av det du tycker om.

Ta en paus från att göra, till att vara och observera om hon själv säger något.

Jag vet att med mitt eget facit att mitt tjatande om att han skulle välja mig eller alkoholen i flera år och ändå inte ha verktygen för att få han att flytta ut bara blev ett värdelöst tjatande.

Fast å andra sidan så har jag liksom tjatat klart i livet. Jag har valt en annan kommunikation med människor idag. En som jag själv vill ha och förväntar mig. Rakt och uppriktig. Och vänlig. Ibland bestämd.

Det är också övning. Precis som det tog lång tid för mig att få körkort. Det tog nästan 12 år. För när jag började köra bil så hade jag ett hetsigt temperament, efter att ha bott utomlands där det var så körstilen var. Och jag cyklade i den miljön.

Sen fick jag öva länge på att inte bli stressad av andra bilister. Idag är jag en bra förare. Uppmärksam. Medveten.

Förr körde jag andras bilar när det var fest. Det slutade jag med för länge sedan, klarade inte av att köra fulla vänner som ville ha hög partymusik på. Inser nu att det kan vara min adhd som försvårade den situationen. Har svårt med höga ljud och särskilt när jag ska koncentrera mig i trafiken. Sedan många år väljer jag bort fester där alkohol ens får plats.

Jag väljer bort att träffa mina vänner när de dricker. Jag ogillar allt dåligt som alkohol för med sig. Slöhet, dumhet, oförsiktighet, arrogans och annat tråkigt som jag upplevt med alkohol. När den "verkliga" sidan av människan som inte kan kommunicera nykter kommer fram.

För att vara tydlig återigen.

Testa att ta en paus från ditt medberoende. Som om du var på semester i ditt eget hem. Finn ut vad du vill göra.
Din fru åkte på semester med en väninna som redan förstått att din fru dricker. Vad vill du göra åt det?

Prata om henne. Eller prata om dig.

Vilka är DINA behov? Just nu.

God morgon.

Jag vet många som är i din situation. Utan alkohol. Småbarnsåren. Lite större barn. Tonårsbarn. Bara det att vara föräldrar är säkert inte alltid lätt. Med heltidsarbeten. Aktiviteter. Egna aktiviteter. Barnens aktiviteter. Ouppnådda drömmar som kanske bara får vara drömmar och blir till dagdrömmar. Måsten. Krav. Kommunikationen förändras. Och försämras.

Det är så bra att du skriver och ser dina ord. Att få läsa sina tankar. Det hjälper en vidare. Jag har skrivit i 20 år och jag förstår mig själv på alla sätt. För mig har det varit ett verktyg och det har hjälpt mig att bli frisk från depression, stress och ångest. Jag har förstått vad jag behövt arbeta med. Lära mig. Öva på. Och så har jag fått resultat på återhämtning och läkning. Att vara medberoende har ett högt pris. Det gäller att först se sig själv och faktiskt ta hand om sig själv, för att kunna göra en plan tillsammans med övriga som behöver vara med om planen. Fast om du inte mår bra så kan du inte heller hjälpa din fru.

Du har fokuserat på att vara en bra pappa och du har lyckats! Det ska du vara stolt över. Kanske ni gör den här resan för att du skulle tvingas bli en mer närvarande pappa. Vem vet.

Jag läser just nu en bok som stått i min bokhylla länge utan att ha blivit läst.

Tillsammans Om medkänsla och bekräftelse av Anna Kåver och Åsa Nilsonne. Jag har följt Åsa Nilsonne sedan en kurs jag deltog i på distans och vi fick se ett inslag där hur berättar om hur hon är mindful i varje ögonblick. Det inspirerade mig oerhört. Hon gör alltså inga meditationer, kan hända att det ändrats idag, men inte då inslaget spelades in.

Om du önskar läsa om mindfulness så skulle jag börja med att rekommendera dig Jon Kabat-Zinns bok Vart du än går är du där

Hans definition av mindfulness är;

att vara närvarande i NUET
med avsikt eller intention
utan att döma eller värdera

SOAS är ett av många verktyg inom mindfulness som innebär:
S - stanna upp
O - observera (det som händer just nu)
A - acceptera (det som händer just nu)
S - svara/släppa taget (om det som händer just nu)

Prova vid din frukost. Smaka på maten. På kaffet eller teet. På det du äter. Smaka på maten som du aldrig ätit den förut. Vad smakar maten. Kan du sitta en stund och bara äta din frukost och fokusera på hur det smakar och känns när du tuggar.
Vad upptäcker du.

Det kanske inte låter klokt. Men det är en övning. Om det inte är ett bra tillfälle att prova vid frukost. Ät en frukt för dig själv. Sitt på en stol, eller var du vill och ät en frukt, som om du aldrig smakat den förut. Det kallas mindful eating och du fokuserar på dina sinnen. Smaka. Dofta. Lyssna. Se. Känn. Frukten. Tugga långsamt. Hur känns det i munnen. Hur smakar det om du tuggar runt fruktbiten ett tag innan du sväljer. Prova.

Öva på att vara i det som händer just nu.

Du är på en bra väg. Genom att du skriver här. Och du tar till dig vad du behöver göra härnäst.

Det är svårt att kommunicera på ett lugnt sätt om en inte vet hur. Jag älskar kommunikation. Idag hörs mitt ex och jag via telefon och jag kommunicerar med honom på ett sätt som känns bra för mig. Och för honom.

Han är fortafarande full varje gång vi pratar och jag hade valt att bryta med honom då jag upptäckte det här forumet, sen kom Corona och han ringde för att höra hur det var med mig. Då hade han varit nykter i 4 veckor. Jag hoppades för hans skull att han var på en bra väg. Jag har bara upplevt 3 nyktra veckor med honom under 12 år.

Jag valde själv att sluta med alkohol pga tidigare psykisk ohälsa, men också genom att se hur hans missbruk förstört hans hälsa. Allt det ekonomiska är förstås också ett helvete. Och han var en framgångsrik entreprenör. Men en dag smäller det bara till och då smäller det rejält. Då handlar det bara om att överleva eller inte.

Jag väljer. Om jag vill svara eller inte. Hur jag kommunicerar. Och vi skrattar mycket. Han är medveten om att han kan dö pga sitt missbruk när som helst. Jag var orolig, arg och ledsen. Tills jag insåg att jag inte levde mitt eget liv.

Idag är vår relation fin. Jag ångrar ingenting. Jag behövde honom i mitt liv för att lära mig att sätta mina gränser. Det hade jag aldrig lärt mig annars.

Jag har också blivit utredd för adhd under våren och jag förstår att det kan ha varit en bidragande faktor att jag valde just honom när jag ville träffa en man. Vi är lika. Hade visioner. Och drömmar. Idag lever jag min dröm. Han lever också en dröm. Men han är berusad i det han gör. Varje dag.

Jag tänker att vi väljer varandra av olika anledningar.

Vi behöver alla lära oss något i livet. Alla har sina saker att arbeta med.

Ta hand om dig och pröva gör plats för stunder där du mår bra. Kanske du tränar eller tar en promenad. Leker med barnen. Cyklar eller vad som helst.

Aktivera kroppen i rörelse. Om du inte läst Hjärnstark så vill jag börja med att tipsa om den.

Fysiskt aktivitet och mindfulness är väldigt bra sätt att träna vår hjärna på.

Nu är jag frukostsugen och ska laga mig en kopp kaffe. Det regnar ute och jag älskar att lyssna till regnet.

Jag älskar också att jag inte lever med honom längre. För han och jag vill olika. Han vill missbruka. Jag vill leva nyktert och hälsosamt.

Det värmer av att läsa era kommentarer, jag ringde faktiskt till alkoholhjälpen för några dagar sedan, tyckte jag fick bra tid och tips på hur jag skulle försöka ta upp ämnet med min fru, att jag är rejält orolig då hon de senaste 2 månadern blir rejält onykter som hon inte blivit tidigare.
Har läst att sådan förändring kan bero på att kroppen tagit skada av vinet och inte längre klarar av att ta hand om det på samma sätt längre, att barnen märker att något är fel, att folk i samhället vi bor i grannar m.m börjat förstå att nåt är knas, vill hon verkligen att barnen ska växa upp med en alkoholberoende mor som beter sig märkligt och oftast inte vill hitta på något utanför vårt hem som gör att hon inte kan dricka vin.
Det är oftast jag som tar med mig barnen på aktiviteter, utflykter och hittar på nya saker, hon har alltid en orsak till varför hon bör stanna hemma.
Hon skyller på mig att hon började må dåligt när barnen var små och ja, hon var hemma mer än mig med dem och ja hon ville vara hemma med dem, men i efterhand var det ju så jobbigt att hon började må dåligt för jag var aldrig "hemma" enligt henne.
jobbar normala arbetstider 8-17 och har varit borta nån natt varannan var tredje månad i jobbets vägnar. Har alltid funnits där för henne och barnen.
Har bett henne i alla år att ta tid för sig själv att hitta på något varje vecka, motionera, träna åk till kompisar, gärna så ofta hon velat för att komma utanför hemmets väggar men allt jag fått höra är att jag bara tjatar och att det inte löser nånting med att gå ut och gå eller att åka och träna.
Nu blir det kanske rörigt det jag skriver man det är så mycket känslor som kommer upp särskilt när man får det skrivet framför sig.
Har en kompis som jag pratat med om hur vi haft det i flera år, han har tålmodigt lyssnat på mig och alltid funnits där men visst behöver jag prata med en professionell person oxå, finns så mycket jag skulle behöva reda ut själv.
Nu kommer jag till mig själv, detta har ju pågått i ca 5 år och ja jag känner själv och gjort länge att jag inte mår bra så detta tyvärr har jag själv oxå varit lättirreterad och tyvärr har jag allt som oftast skällt och skrikit på mina barn då jag varit frustrerad av mitt förhållande till min fru, då humöret och orken tryter.
Tog tag i mig själv och strax innan jul att det kan inte fortsätta så här. Min dotter 9år har alltid varit mammas tös och även enligt min fru rädd för mig för att jag har blivit så arg tyvärr alldeles för ofta. Jag kan förstå det, som tur är har jag lyckats få en fantastisk kontakt och närhet med henne det senaste halvåret så idag är alltid jag som hon vill ska natta, kommer alltid och kramas och myser, vi har långa underbara samtal på kvällarna innan nattning när vi är själva och jag frågar henne rakt ut ibland hur hon tycker att jag är om jag lugnat mig, och får då svaren att "jaaa pappa, det är helt annorlunda nu" :)
Min fru har alltid varit snabb på att kritisera och skälla på mig helt öppet inför barnen i många situationer som jag tycker att det kunde vi tagit när vi varit själva, har aldrig gillat att ta diskussioner framför dem.
Har jag däremot råkat kritisera henne för något hon gjort eller sagt så slutar det alltid med att hon blivit arg tillbaka och att jag återigen gjort fel.
Detta även när hon haft bra perioder då vinet inte varit något större bekymmer..

Oj orden bara rinner ur mig, är konstigt att skriva dem. Har som sagt pratat med min kompis om dessa situationer men att få det på pappret känns som en annan sak.....
Jo jag behöver som sagt professionell hjälp att reda ut mina känslor.
Nä nu är det dags att sova.
Tack för att ni finns och orkar läsa mina långa texter.

Att det kan förändra någon så totalt. Men de stämmer rätt väl Att alkoholen kidnappar hjärnan.
Jag har hjälpt och tyckt synd om i alla dessa åren och det har inte blivit ett dyft bättre. Det är ett kvitto på att det hjälper inte alls, jag kan inte göra någonting åt det.
Nä, jag har blivit starkare och ser klarare nu men vi är ju empati människor så det är klart att man bryr sig och tycker det är sorgligt nör allt går utför utan någon hejd.

Kram och ha en fin helg fina du?Azalea

Det som de gör när vi ställer krav och vill diskutera problemen, som i deras värld inte finns, är att direkt gå i försvarsställning. Vi attackerar ju det som de håller kärt och gud både om man står ivägen eller vill ha svar gällande det.
Min man har inga problem med alkohol direkt och ska kunna dricka som alla andra för det har han all tid kunnat göra.
Detta svarar han mig NU efter 6 månaders LVM.
Hur kan man ens säga når mer då. Mina ord är slut nu.

Var stolt över dig själv och gör din egen resa mot nykterhet. Ge dig själv en kram emellanåt och låt han göra sin egen resa för den kan du knappt påverka. De måste hitta sin egen vilja och styrka att göra sig fria från alkoholen. Nå sin personliga botten som de sägs.

Lägg all kärlek och fokus på dig själv och då ger du honom valet att följa efyer dig.
Kram ?Azalea

Så skriver jag till min alkoholist.
Frågar honom, mår du bra av dina lögner?
En liten småsak egentligen,
Han har druckit ur 2 nappflaskor med rosé som jag köpt. Hahaha gillar nappflaskor, men alltså pappflaskor.
Jag som försöker och nästan lyckas att sluta med vin, tänkte överraska med jordgubbar i rosé.
Oj, nästan tomt? Vet DU när den här öppnades? Näää
Sen, diskussion....skulle inte du sluta? Dricka ingenting? F kassa.
Tester , bla bla
Därefter lägger han sej 19.15
Så....jag misstänkte alkohol
Japp
Han har hällt i sej nästan 2 liter rosé
Och ljuger!!!! Det stör mej mest!!!
Är jag galen som knycklat ner pappflaskan i hans sko, med texten
HATAR LÖGNEN MER ÄN AVLOPPET
kanske drar jag igång en strid
Men jag hatar verkligen lögner!!!!!!
Tappar respekt
Tappar förtroende
Tappar hopp, kärlek, tro....på ALLT

Jag läste ditt inlägg och blev berörd. Behövde fundera på vad jag kan bidra med. Jag har läst de andras kommentarer och du har fått bra råd. Tycker att Nordäng67 har ett mycket gott råd, att du ska låta din fru läsa vad du har skrivit. Du behöver inte visa forumet om du önskar behålla det för dig själv. Däremot så kan du visa henne texten, eller läsa upp det för henne, ifall du klarar det. Förstår en del vad du går igenom. Jag levde med en man som drack dagligen och jag prövade bli fri från mitt medberoende i flera år. Det tog mig 6 år från det jag ville bli fri. Jag kunde inte kasta ut honom. Till slut ringde jag en vårdcentral och bad om hjälp. Då fick jag träffa en psykolog efter 8 månader och jag använde varje råd jag fick och jag lärde mig att sätta gränser. Så pass så att han ville flytta och då hade jag försörjt honom länge, jag brukade kalla att han var min hotellgäst som aldrig ville flytta. På skoj, men också på allvar. Det var det bästa som kunde hända enligt psykologen. Att han ville flytta.

Sedan han flyttade så började jag leva mitt liv igen, sakta sakta sakta sakta sakta. Idag, 2,5 år senare känner jag att jag är gladare än någonsin. Jag hade aldrig klarat detta utan att utbilda mig till mindfulnessinstruktör. Har suttit i långa meditationer och fått kontakt med mig själv under flera år.

Idag gör jag inget som jag inte vill. Jag lever mitt liv medvetet och närvarande och väljer själv. Med mitt ex var jag en helt annan människa. En arg människa, som inte ens orkade sörja att jag aldrig blev en mamma, eftersom jag insåg att han drack så ville jag inte ha barn med honom, men jag visste inte hur jag skulle gå vidare.

Idag lever jag det vidare livet, ett liv som är bättre än jag kunnat föreställa mig. Det som är bättre är att jag kan sätta gränser. Inte bara till mitt ex, utan till allt.

Jag tror att du skulle må bra av att få ett professionellt stöd och det kan vården erbjuda om du ber om det. Om inte så finns apparna med psykologer. Prova!

Jag tror att du ska prata med de som du har behov av att prata med. Behåll inte det inom dig med respekt för din fru. Det är en sjukdom och den är tung att bära som den är. Du behöver inte bära den.

Ni har barn. Det finns säkert hjälp att få. Däremot så är det bra att fråga någon som ger bra råd. Det är inte alltid som anhöriga eller närstående ger bra råd.

Därför förespråkar jag professionella. En läkare på en vårdcentralen kan skriva remiss till en psykolog.

Det finns bra hjälp att få, men det kan ta lite tid.

Ta hand om dig och tänk på att göra sånt som du tycker är roligt.

Nu har jag fått upp mina ögon för den eviga lögnen.
Att ljuga mitt inför mej.
Den han säger sej älska.
Finns det ens någon väg tillbaka?