Senaste kommentarerna i forumet

Leva går väl knappast som jag ser det. Handlar endast om att försöka överleva och knappt det är väl möjligt. En förfärlig situation du befinner dig i och det stämmer ju att missbruket leder förr eller senare till döden om man inte får stopp på det.

Du säger att det pågått 2,5 år men jag undrar hur var det innan? Mådde din son bra då. Ett så destruktivt missbruk som du beskriver och de preparat din son använder tyder på ett väldigt dåligt mående som jag ser det. Ursäkta ser nu att du skrivit att han inte mådde bra. Sedan undrar jag självfallet hur ser han själv på det? Finns det någon motivation till att sluta.

Just nu undrar om det är möjligt att leva med den oro du känner och som är berättigad. Har själv levt i en obeskrivlig oro under många år. Till slut mådde jag så dålig och hade så kraftig yrsel att jag kunde inte överhuvudtaget röra på huvudet. Blev då inlagd på sjukhus, alla prover togs, allt var bra och man gjorde bedömningen att det var psykosomatiskt. Jag överlevde då men levde gjorde jag inte. När jag på djupet insåg min maktlöshet började oron släppa, men vägen dit var inte smärtfri. Det är så otroligt mycket sorg i att se någon man älskar förstöra sitt liv och jag genomgick ett sorgebearbetningsprogram vilket gjorde att jag kunde släppa det som varit och se framåt. Jag styrdes inte längre av alla plågsamma känslor, sorg, ilska smärta, skam alla smärtsamma känslor som finns.

Min son har idag varit drogfri ett halvår, mår psykiskt sätt väldigt dåligt stundtals, men arbetstränar på heltid ett under eftersom han tidigare inte arbetat. Jag är fullt medveten om att det inte finns några garantier för en fortsatt drogfrihet, men jag är inte orolig. Insett min maktlöshet, sorgebearbetning, anhörigprogram, alanon samt att jag upplevt att framstegen min son gjort har kommit när jag gjort ingenting är vad som hjälpt mig, men lätt har det inte varit och jag vill inte bara tänka på hur dåligt jag mått. Min son har varit på två LVM och ena gången åkte jag på semester med ett par vänner. Hade hela tiden känslan av att jag glömt något och kom slutligen på att det var oron jag inte hade med mig, min ständige följeslagare. Allt var bara bra och jag mindes inte när jag senast upplevt det, hade glömt att livet kunde vara så. ❤

Hej

Beroendecentrum, går han där? Då kan de lotsa er vidare. Annars är det socialtjänsten. Han kan själv göra en anmälan om att han behöver hjälp.

Hej !
Finns det föräldrar till vuxna barn här?
Jag har befunnit mig i en akut situation med min nu 24 årige son i ca 2,5 år. Han är blandmissbrukare och började missbruka sent pga dåligt mående. Det är mkt Benso och Subutex men även annat. Hans nedåtgående spiral har gått väldigt fort och han har fått 7 öppnade LVM utredningar på 2 år. Alla har slutat med frivillighet och han har varit iväg på 3 behandlingar men klarar aldrig att fullfölja längre än ca 6 veckor och då är LVM- hotet borta. Jag kan aldrig ens beskriva alla trauman vi upplevt under dessa år med ambulansfärder, sjukdomar, överdoser, rån, olyckor misshandel och allt missbruket innebär. NU gick soc till förvaltningsrätten och vi får beslut om LVM i veckan. Han hotar med att rymma om han får det men jag hoppas det bara är desperation men är så orolig över att han ska förvinna och att jag ej får kontakt. Jag går i anhöriggrupper och träffar kurator på öppenvården men känner ändå att jag snart går under. Jag vet att han kommer dö om han inte kommer ur detta. Hur ska man klara att fortsätta leva under den här ständiga pressen och oron? För 2,5 år sedan var han en vanlig kille med jobb, flickvän osv som inte missbrukade,

Hej! Jag är ny här. Är det nån som vet om det finns nån jourhavande alkoholrådgivare att nå nu under helgen? Är i desperat behov av stöd inför ett möte i morron. Jag borde ha bra på fötterna kan man tycka då jag är uppvuxen med föräldrar med alkoholberoende och även själv har problem ( håller mig nykter med hjälp av antabus) Tacksam för svar.

Var ska jag vända mig för att kunna hjälpa min sambo till ett behandlingshem? Tips o råd välkommnas

Jag var med om en riktigt dålig sak. Då slutade jag dricka. För alltid. Innan drack jag och blev charmerande enligt en del och rolig enligt andra.

Jag behövde aldrig dricka, men jag kände ingen spärr när jag drack och jag råkade illa ut. Jag umgicks med många som drack. Tja, nästan alla dricker ju. Mitt ex var alkoholist och jag förstod det inte förrän långt senare.

Jag drack för att han drack. Tills det gick åt helvetet. Då ändrade jag allt. Och slutade dricka. Slutade umgås med de som var törstiga. Kollade på film på fritiden och sprang.

Jag valde livet.

Det "behövde" gå åt helvete för mig, för att jag skulle uppskatta livet. Och jag behövde "jobba" med mig själv i många år.

För det är inte bara att sluta dricka. Det handlar om att ha en plats i tillvaron. I det sociala, i arbete eller studier. I familjen, Bland vänner. Osv.

När jag såg att alla de jag umgicks med drack, även de som var och är fortfarande "hälsogurus" i sin krets så insåg jag vilka fasader många klistrar på sig.

Märkligt. Att det är så.

Kram till dig

Genom att du tog hans bilnycklar.

Du har säkert räddat någons liv!

Det är inte klokt att det är så här och det är så här det är.

Ta hand om dig Azalea!

Kram!

Du har fått bra råd av Gross19 tycker jag. Ni verkar ha lite svårt att prata i er familj. Du skriver att hon mutar er med pengar, det är kanske hennes sätt att be om ursäkt. Tycker att du gör en väldigt klok reflektion när du skriver att det finns risk för att hon känner sig inträngd i ett hörn. Ni kan kanske behöva hjälp av nån utomstående som kan hålla det på rätt nivå. Det är bra att tänka igenom olika scenarier tror jag. Att hon inte visar att hon tar till sig alls... och hur ni då agerar. Att hon inte gör det i stunden är en försvarsmekanism kanske och just därför bör ert fokus vara på er och era känslor inte hos henne. Alkoholmissbruk är förenat med så mycket skamkänslor så att det är svårt att erkänna. Innerst inne vet hon troligtvis, men du skriver också att hon på senare tid visat ett beteende som är annorlunda. Risken finns att hon inte reagerar som ni hoppas och ni behöver fundera över vad ni gör då. Det här är en jobbig sak att göra och kräver eftertanke. Ni kommer att vara ”många mot en” vilket i sig är en svår situation. Ni kommer att vara nervösa o upprörda. Risken finns att ni blir arga om hon inte visar förståelse o ånger. Och det betyder egentligen kanske inte att hon inte hör och förstår och inser... det kanske handlar mer om att hon hamnar i försvar just där och då. Kanske behöver hon lite mer tid.
Man hör att du bryr dig om din mamma så jag hoppas att ni går tillbaks henne. Lycka till nu!

Usch, ja du gör helt rätt Azalea. Det har gått många mil för långt. Blir rätt förbannad när man hör hur vården funkar egentligen. Det måste ha kostat sjukt mycket pengar att ha honom där och så vill han inte och har heller inga krav på sig när det är klart. Varför inga krav på prover eller nåt? Finns många på beroendesidorna som inte får hjälp fast de vill.
Vila i att du gjort allt du kunnat och så jäkla bra att ta hans bilnycklar. Jag har sjukdomen... det betyder inte att man är maktlös. Han har kunnat välja väg tidigare. Hur det är nu vet jag inte, men jag vet att Ingen annan än han själv kan få honom frisk och han väljer en annan väg. Det är så tråkigt, men du Azalea har en annan framtid.
Så lev nu! Du har gjort för mycket redan. Kramar!

Läser som hastigast det du skrivit Azalea. Du är en kämpe. Och du är stark. Nu är det din tur att bara tänka på dig. Ger dig en stor kram i nattens timma?

Så tacksam för era kommentarer. Det är inte så lätt att vara i situtationen där ens barn förstör sitt liv. Min dotter och jag har, trots allt, en nära och bra kommunikation. Jag har helt och hållet förstått sen länge att det handlar om en sjukdom och inte om hennes "vilja" enbart. Hon vill vlll bli frisk, hon lider av situationen - och det är ju just ett kriterium för beroendesjukdom, att man trots att man inser alla negativa konsekvenser inte kan sluta. Men - det går ju ändå för många att göra det, kanske oftast med rätt hjälp. Jag kan inte sluta att försöka kämpa för att hon ska lyckas. Samtidigt känner jag ju att jag bränner ut mig och att jag själv mår fruktansvärt dåligt. Jag känner igen mig i det du berättar,, gros19, när du åkte till Köpenhamn - även om jag inte gjort just det, har jag gjort liknande saker och det har också ibland faktiskt gett bra resultat.Jag skulle förmodligen gjort likadant.
Jag är lite skeptisk till begreppet "medberoende", Kritiker menar ju att det egentligen bara handlar om naturliga reaktioner på en outhärdlig situation. Det är inte en "sjukdom" i sig. Jag är benägen att hålla med om det. Samtidigt, om resultatet mest blir att man själv mår fruktansvärt dåligt behöver man naturligtvis försöka göra något åt det. Jag kan också förstå tanken att "lämna över" till värden och i viss mån har jag gjort det, och också planerat att göra det mer om det inte blir bättre.
Just precis nu ser det lite bättre ut och jag gläds åt det och försöker ta vara på lugnet det ger även om jag vet att det nog kanske inte blir beständigt,
När det gäller skam och skuld har jag inte känt så jättemycket av det, Jag har sen långt tidigare, genom mitt jobb bl a, varit så inne på att detta handlar om en sjukdom och erfarenheterna har bara förstärkt detta. Men visst, inom mig har jag också en "hemlig" skuldkänsla om vad jag borde gjort och inte gjort långt tidigare,
Intressant med meditation, har bara provat pyttelite förut och inte känt att det riktigt funkade för mig. Men har nog inte provat tillräckligt allvarligt och ska kolla mer och försöka igen,
Än en gång, stort tack för era svar och skriv gärna igen! Så skönt att inte känna sig så ensam i situationen, Stor kram till er,

Igår bokade jag möte med advokaten och nu är det dags att ta tag i surdegen.
Just nu är jag arg och färdig. Han har fått chansen en gång till att visa på en förändring.
Efter 6 månader på LVM behandlingshem kom han hem och har nu druckit c:a 1 liter ren sprit per dag 13 dagar i följd.
Han har lyckats ta sig till bolaget för att handla men vi har aldrig stött på honom. Så hur kommer han dit?

Idag fick vi svar på det.

Mötte honom när vi var på väg ut för att se att han levde, man blir ju orolig över honom.
Han körde bil full.........och skulle handla?!

Vi stannade honom och hans syster pratade genom rutan och få dök jag in och tog bilnycklarna.
Han blev såklart jättearg men han fick inte dem tillbaka. Aldrig i livet han får köra full mer med risk att skada någon annan.

Så nu känns det så skönt att skicka in resten av pappren och träffa advokaten.

Mitt liv ska jag ta tillbaka för honom går det inte att hjälpa när han inte tar till sig utan lever i sån förnekelse.

Känns skönt att ha tagit ett nytt kliv framåt för mitt eget välmående.

Kram till er ? Azalea

Låter klokt att du vill leva mer normalt och ditt eget liv, samtidigt.
Jag har turen att maken ALLTID drar sej undan om jag får besök. Kan ni göra en överenskommelse? Ikväll vill jag bjuda hem...och få sitta själv med henne.
Eller kan alternativet vara att ni ses i stugan?
Fortsätt att planera, ta initiativ och lev så normalt som du önskar. Kanske behöver du inte begränsa dej så mycket som du har gjort.
Hoppas att din helg blir fin ?

Tack för dina värmande ord! Jag glömmer ibland om vilken resa jag gjort och det är fint att bli påmind.

Tack också för att du nämner en 3 månaders regel. Jag har börjat fundera på det och nu har jag släppt taget om att prata med honom den närmaste tiden.

Jag tror att jag redan funnit kärleken i den fina mannen som dök upp i mitt liv trots att vi våra läppar ännu inte mötts och inte heller omfamnat varandra med en kram.

Det är det finaste jag upplevt i livet. Genom alla erfarenheter så är det personen jag behöver tycka om och gör jag det så gäller det bara att känna sig själv tänker jag.

Och jag har övat. Velat mer, velat mindre, haft för bråttom och velat skynda, vilket aldrig har varit bra för mig och jag har nog påverkats av min omgivning. Idag ser jag de 30 + som har bråttom och jag minns hur jag hade det. Jag tänker, att de får upptäcka själva. Jag ska inte lägga mig i och det är jätteskönt.

Alla får göra som de vill.

Skriv och berätta när du vill, hur det går.

Jag följer gärna med på din resa.

Stor kram!

Hej! Vad fint att höra dina ord! Tack för dina ord! Ta väl hand om dig!
Genom att visa medkänsla för dig själv och andra så tror jag att du kan ha stor behållning av att praktisera mindfulness. Och det är en resa!
Kram

Tack så mycket för ditt svar Bestemor!

Idag på eftermiddagen kom han in efter att ha varit ute i garaget och sluddrade igen. Tänk att jag fortfarande blir lika besviken varje gång.

Tog barnen och åkte iväg med bilen för att komma bort och slippa se.. Han tyckte att den yngsta skulle stanna hemma med honom ( vilket hen såklart inte gjorde) det visar på vilka risker han är beredd att ta. Han var verkligen inte i skick att ta hand om en 2-åring...

Är så rädd att det ska hända barnen något om jag är borta! Jag anpassar allt så han inte ska vara hemma några längre stunder själv med dem nu på senare tid.
Corona har varit bra på det viset att jobbrelaterade resor har ställts in för mig. Bävar för hur det ska bli till hösten när allt kanske drar igång igen..

När jag kom hem igen efter nån timme ikväll hade han nyktrat till igen men det var ingen idé att ens ta upp att han druckit. Det leder bara till bråk...
Är det fler som har erfarenhet av att missbrukaren dricker sig berusad och sedan nyktrar till snabbt igen. Det är i princip alltid så min man gör..

Min 11-åring har aldrig sagt något om att hen tror att pappa är full/dricker men däremot kommer hen ofta och är besviken på hur pappa har betett sig eller på saker han sagt..Vet inte vid vilken ålder det är lämpligt att berätta en sån här sak. Är rädd att han skulle få reda på att jag sagt det och bli så arg att han lämnar mig (mkt troligt). Då har jag inte en chans att skydda barnen...

I våras anförtrodde jag mig till en anhörig och till en vän så jag har några jag kan prata med. De har tyckt att min man beter sig konstigt ibland men inte tidigare tänkt att det beror på alkohol. Tror att jag som känner honom så väl är den som mest märker det då han oftast inte dricker sig stupfull.

Tack, vad fint. Ja jag har även skrivit bra saker, som jag tänker Och gör. Kan finnas en styrka för mig själv längre fram eftersom jag använder forumet mycket som en dagbok. Kanske lite för utlämnande ibland, men vad spelar det för roll, känns nästan mer verkligt då. Just nu funderar jag över att umgås, skulle så gärna vilja bjuda hem en väninna, äta, dela på en flaska vin på lördag. Går det för sig, får man aldrig leva det liv man trodde? Lite småaktigt tänkt, men nu umgås vi med ingen, en saknad från många i vår närhet, det blir inte naturligt eftersom han har gjort några av våra närmaste illa, bla min syster och hennes man. Sedan flera som är mina vänner sedan tidigare, men som vi umgåtts med tidigare dom vet ju hur illa jag har farit. Skulle min man kunna vara lite öppen med din sjukdom skulle allt vara lättare, men nu ska ju ingen få veta, och då har det ju blivit lättare att inte umgås. Konstigt och problematiskt ?

Hej! Kikar in hos dig och tackar för avtrycket i min tråd. Jag ska faktiskt kolla upp det här med mindfulness och närma mig med ett nyfiket, öppet sinne. Som du nog förstår redan så har jag aldrig varit inne i de banorna tidigare... Reagera, kämpa, strida, göra, agera, förändra... Det har varit mitt stuk livet igenom. Men nu är jag trött. Så trött. Och du tittade in i just rätt tid och påminde mig om att det finns andra sätt att vara. Kram

både att ens man super så han varken vet vad han gör eller säger och att han kontaktar andra kvinnor på fyllan. Känner även igen mig i dina känslor: man känner sig oattraktiv, svårt att sova och koppla av. Till slut tappar man bort sig själv, vet inte vad som är rätt och fel, tror man överdriver mm. Jag gjorde en lista på hur jag vill att det ska vara i ett förhållande och sen skrev jag en lista på hur jag hade det i verkligheten i mitt förhållande (med en alkoholist). Då såg jag väldigt tydligt att jag inte hade det alls bra. Kanske något du skulle ha nytta av att göra! Jag lämnade för tre år sedan. Dom tre åren har jag investerat i mig själv, jobbat med mig själv. Har precis som du fler dysfunktionella förhållanden i bagaget. Man slutar lita på sitt eget omdöme. Vänd fokus till dig själv, jobba med dig själv, stärk sig själv. Ställ frågor till dig själv och försök svara. Typ hur vill jag att min framtid ska se ut? Vart vill jag bo? Vad drömmer jag om att göra?Lär känna dig själv på djupet Upptäckte för egen del att jag inte visste hur jag skulle göra för att lyssna på mig själv, ta hänsyn till mig själv, visa mig själv kärlek och respekt. Det har jag tränat mycket på nu. Kram

Den psykiska misshandeln...så märkligt medveten är min man ändå.
Igår tog han upp ämnet misshandel. Hur hemskt med män som slår kvinnor. Att det är det värsta man kan göra! Men psykiskt...nja...det är ju ingenting som går att bevisa.
Ja, hur tänker man där?
Hur bevisar man psykisk misshandel, kränkningar. Jag har dokumenterat händelser under många år faktiskt. Av någon märklig anledning ( hans dåliga självkänsla) var han många gånger mycket otrevlig i början av relationen ( 25 år sen )
Sedan bättre i perioder.
För att dyka upp igen i samband med alkohol. Semester, jul och nyår. ....
Jag började själv dricka med honom, aldrig druckit tidigare.
Men jag har skrivit ner massor om olika händelser.
Även berättat för min barndomsvän under alla år.
Skulle " nån " tro på mej?
Eller är det bara blåmärken som räknas....
Sånt funderar jag på idag, för nån dag kanske jag inte orkar mer.

Tack Backen 123
Ja, tänk jag trodde att de kommentarer som min man säger inte alls är unika för honom!
Som en hjärnskada! Urblåst självkänsla men ett uppblåst SJÄLV!
Jag tycker att du tar hand om dej själv bra, en fin vändning efter förra helgen!
I eftermiddag ligger jag på soffan, efter mina små ärenden och samtal med vän. Jag behöver inte mer idag. Vill vara trött och ifred. Tror att det lyckas. Jo, lite godis under filten ? KRAM

Du är orolig över din storasysters alkoholvanor. Det har pågått i många år. Succesivt verkar det ha blivit värre. Du har märkt att hon inte är sig själv, ljuger och far med osanningar i samband med att hon dricker. Stora lögner beskriver du. Tufft att hantera de, både att kanske säga nej eller bjuda henne på vin, lyssna på lögner, liksom ta alla dessa beslut i dessa lägen då du säkert egentligen bara önskade allt var som förut med henne. Ni har på senare år glidit ifrån varandra då ni inte förstår varandra längre på samma sätt. Låter ju inte konstigt med tanke på det du beskriver.

Hon har tagit hjälp för sina alkoholproblem sedan en tid tillbaka, fått medicinskt stöd och nu har du sett att hon börjat dricka igen. Det oroar dig och du har lite kontakt med dina föräldrar. Det verkar också oroa dig att hon lever av deras pengar och samtidigt är elak mot dem. Kanske är de en krock i henne själv, innerst inne vill hon inte leva så. Oavsett vad hon säger utåt. Du har ju dock all rätt, och även dina föräldrar att bli besvikna och arga på hennes beteende. Att en nära anhörig som sin syster gör val som är osunda för sin egen hälsa gör ont.

Hon har delvis tagit emot hjälp, vet att den finns och att uppmuntra henne vid något tillfälle att söka sig till den igen är säkert något du redan gjort. Ingen hjälp i världen kan hjälpa henne om hon inte vill ta emot den.

En tanke jag får, vet inte om det är för dig men det finns ett självhjälpsprogram för anhöriga, kanske för dig eller dina föräldrar:
https://www.beroendecentrum.se/vard-hos-oss/narstaende/stod-via-natet-f…
Sedan finns också Alkohollinjen, nationell stödtelefon för den som dricker för mycket eller för den som är anhörig: www.alkohollinjen.se, 020-84 44 48

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här, ibland behöver en skriva flera gånger för att tråden ska få fart!
Igen, varmt välkommen!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Bra steg att du startat en tråd här i forumet och berättar om din situation med din far.

Han har alltid haft problem med alkoholen och du har burit detta på dina axlar. Hans alkoholproblem har nu eskalerat och resulterar ofta i akuta situationer där han blir så pass dålig att han hamnar i psykotiska tillstånd. De andra anhöriga runtomkring honom fortsätter lägga ansvar på dig genom att berätta allt och konstant kontakta dig.

Du har fått rycka ut och detta låter helt ohållbart för honom, dig, alla runt omkring. Klart du får känna dig arg på honom, det gör ju inte att du inte kan älska honom samtidigt. Klokt att du vet att du inte kan hjälpa honom, att han måste vilja själv.

Finns det redan en kontakt med socialen? Tänker om det skulle vara skönt för dig att få berätta, göra en orosanmälan. Annars kan det vara en idé ringa dem, socialjouren om det är efter ca kl 16 (olika tider olika kommuner) och annars dagtid.

Hur ser ditt stöd ut annars, vänner, bekanta, något professionellt? Många gånger mår de som har en nära anhörig med alkoholproblem också mycket dåligt själva, att hjälpa sig själv att må bättre är ju ett sätt också att hjälpa den andra.

En idé är för dig är att testa att ringa Alkohollinjen, 020-84 44 48, www.alkohollinjen.se en nationell stödtelefon för den som dricker för mycket och för anhöriga. Kanske för att muntligen få prata om det du skriver här, hjälp med att sortera lite i tankar känslor kring det och om du vill titta lite på vart det finns mer stöd för dig, om du skulle vilja.

Ledsen att det dröjt lite med svar här, ibland kan en behöva skriva flera gånger innan tråden får fart. Hoppas att något av detta blev hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Fint att du är här och berättar om hur du har det, stöttar andra och förhoppningsvis är det hjälpsamt för dig! Det låter som att du likt många tvivlar på dig själv emellanåt när elakheter kommer från din man då han dricker. Som du redan fått som "råd" här, så är det ju inte okej oavsett om han druckit eller ej. Gör han sådant systematiskt är det en form av psykisk misshandel, oavsett påverkad av alkohol eller ej mycket elakt. Jättebra att du skriver om det och hur detta påverkar dig. Du vet vad du behöver, kan inte åka iväg just nu på något stort äventyr samtidigt låter det som du letar fram de som finns som får dig att må bra. Kanske kommer du på sätt att komma iväg tillsammans med en vän eller liknande på sikt som kan ge dig en längre stunds avkoppling.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

I den kommun du bor, finns förhoppningsvis stöd till anhöriga. Det brukar vara gratis. I Coronatider dessutom per telefon. Jag tänker att Prio 1 är att DU får stöd och får hjälp av någon med råd om hur du kan agera. Detta speciellt eftersom ni har barn. De behöver en stark mamma.
Jag har stöd via 1177 för anhöriga. Internetbaserad kurs. CRAFT. Min situation är också att jag inte ser möjlighet att lämna pga. Ekonomin. Men mina barn är vuxna. Jag har också stöd av ett par nära vänner, dit jag skulle kunna flytta tillfälligt vid behov.
Bara att ha planerat en möjlig utväg känns tryggt.
Tjat och kontroll över maken fungerar aldrig. Snarare sker allt mer i smyg.
Lögner kväver känslor.
Din 11-åring bör ha uppmärksammat pappas förändring. Har hen aldrig sagt nåt?
Att du begränsar ditt eget liv och utrymme målar bara in dej i ett hörn. Försök istället att vara öppen inför någon vän eller anhörig. Fler bör ha sett att han ofta dricker sej berusad.
Så, kontakta kommunens alkohol och drogenhet eller ta kontakt med Hälsocentralen och be om samtalsstöd för din situation. Ingen människa orkar detta ensam!
Bra att du har kommit hit! Här är vi flera som förstår ??