Senaste kommentarerna i forumet

Tack, jag ska försöka göra det.
Tror inte heller att hon egentligen vill sluta dricka. Vi kan väl bara finnas där om hon bestämmer sig.

Att han vår till en alkoholterapeut. Även om du inte tror det leder någonstans i det långa loppet ger det dig lite återhämtning här och nu :-). Fortsätt fokusera på ditt liv och vad du mår bra av så får du se vad terapin leder till, inte vice versa. Kram Blade Runner

Ja det är sorgligt, oändligt sorgligt hur alkohol kan suga själen ur en människa men det är fortfarande inget vi kan lösa, hur sorgligt det än är. Jag blandar ofta ihop detta. Åhhh det är faktiskt synd om honom så jag måste hjälpa ännu mer, men det leder ingen vart förutom att man utplånar sig själv. Kram och trevlig helg !
Blade Runner

alkohol i sina liv som aktiva. Oavsett mängd. För det är en ansträngning att leva med för mig.

Även med någon som har alkohol som låg prio. Låg prio betyder ändå alkohol i vardag. Ska jag ha den anspänningen eller inte. Det är knepigt.

Kanske är det rädsla. Måste fundera vidare. Som jag ser det tänker jag långt fram. Ända till pension. Då man är fri att göra vad man vill varje dag. Vad väljer man då. Seglar det upp i priolistan då. Har jag gett massor år av mitt liv till någon som jag sen måste lämna då. Än så länge har jag val. Än så länge har jag murar.

Tack Nordäng. Jag behöver fundera helt enkelt.

Nej, man kan inte sluta bry sig så är det, men det är viktigt att veta vad kan jag göra och vad kan jag påverka. Det är mycket man som anhörig ska bära på, känslor av sorg, skam, smärta,ilska, maktlöshet m.m. och detta behöver man få uttrycka på något sätt, men inte till din mamma. Brukar inte fungera, precis som det inte fungerar att ge personen skuldkänslor. Missbruk handlar inte om förnuft utan om känslor. Så att vädja till förnuftet brukar inte heller fungera. Faktiskt inte så mycket man kan göra mer än att ta hand om sig själv. Sedan är det självklart oehört sorgligt att se på när någon man bryr sig om raserar sitt liv.

Du skriver att din mamma haft kontakt med någon på socialförvaltningen, men hon är i dagsläget inte intresserad av hjälp. Vill hon sluta dricka och tror hon att hon klarar det på egen hand eller? Skulle det vara så att din mamma till följd av missbruket utsätter sin hälsa för allvarlig fara gör man en orosanmälan till socialförvaltningen och det är då deras ansvar att se till att din mamma får den hjälp hon behöver. Anmäla kan man även göra anonymt.

Det viktiga är idag som jag ser det att du får den hjälp du behöver för att kunna må så bra som möjligt och jag föreslår att du genomgår ett anhörigprogram, vilket kommunen brukar erbjuda. Att besöka alla Alanonmöten skulle du nog också har stor nytta av. ❤

Hjärnspökena som sipprar ut...Har du tittat dom i ögonen nån gång? Vad är dom egentligen och vad står dom för? Har också hjärnspöken och har börjat titta på dom ordentligt när dom kryper fram, synar dom i sömmarna. En vacker dag kanske dom aldrig kryper tillbaka in i mitt huvud utan typ går upp i rök. Det är målet i alla fall. Du skriver "tänk om jag missbedömt". Vad är du rädd att du missbedömt... egentligen? För egen del har det varit så att jag trott att jag missbedömt men i själva verket har det varit så att jag hoppats på att det inte ska vara som jag tror. Hoppats så mycket att det blir en typ av sanning och förväntning. Som sen leder till känslor av att jag missbedömt. Men egentligen visste man från början. Många kramar

Gamla sår som öppnas i det nya. Ödmjukhet inför hur djupa dem är. Övergivenhetskänslor. Hade glömt hur ont de gör. Hur knivskarpa de är.

Överrumplades imorse. Tårarna strömmar.

Varit på resa och är trött. Då kommer dem. Gamla hjärnspöken sipprar ut.

Och så rädsla. Han är aktiv. Ingen större mängd och på lämpliga dagar, tillfällen. Men tänk om. Tänk om jag missbedömt.

Han har substansen på prio 8 ungefär. Det är möjligt att leva med. Men. Tänk. Om.

Bara en väg ut dock. Framåt sakta. Mot nästa dag. Skulle vilat idag. Men ska nog distrahera mig istället. Jag kan denna smärtan. Jag har känt den förr. Den behöver inte lära mig ngt. Den är som skuggor. Jag har redan lärt mig.

Jag har levt med min man, numera ex, i 20 år. Han har alltid tyckt om att dricka, men det eskalerade de senare åren vi levde ihop.
Jag bar på detta i många år innan jag berättade för mina närmaste. När jag väl gjorde det, så var det sådan lättnad. En sten föll från mitt bröst. Och jag har fått sådan enorm stöttning som varit ovärderlig.
Det är ju oftast så att man längtar efter den personen man träffade, den man blev kär i. Men den personen som dricker är inte samma person. Min man var också sur och irriterad, och personen som var full och den som var relativt nykter flöt liksom ihop. Det blev till slut ingen skillnad på dom.
Jag var tvungen att lämna för att inte gå under själv.
Försök tänka på dig själv, att du har någon att prata med.
Och fortsätt skriv här. Det gjorde jag och det hjälpt mig mycket att ”bolla” med andra i samma situation.

Jag har pratat med flera, berättat redan i början om oron. För det är ju det det handlar om, man är både rädd ledsen arg och sårad och det är så skönt att få sätta ord på det. Min psykolog sa när jag drabbades av lite dåligt samvete att det är bra att berätta, ett steg bort från medberoende samt ger det en förståelse från anhöriga att det är en kamp, lyckas ni inte gå vidare tillsammans så kommer du få en större förståelse från omgivningen, och om ni fortsätter tillsammans ett stöd. Jag har berättat delvis för att få hjälp med kompassen, det är så lätt när man ensam ska bära att bli osäker. Ingen har dömt min man när jag har berättat och det är ju inte det, det handlar om, du är orolig. Det verkar som din fru är sjuk, så sorgligt men det är hennes sjukdom och jag hoppas att ni kan nå varandra så att ni får hjälp.

Tack alla för era kommentarer:) de värmer!
Har ännu inte tagit upp diskussionen hemma men känner att jag kommer närmare och närmare att jag måste, är bara så otroligt rädd för utgången.

Min fru är iväg med sin bästis just nu på semesterresa, pratade med henne ikväll och de hade druckit rejält igår kväll och varit rejält trött idag, ikväll hade hon messengersamtal med mina barn och då var jag med en stund, ser då min frus kompis, glad, pigg, med pigga ögon. Tittar på min fru och ser direkt att hon är rejält påverkad igen, ett konstigt leende, lite slöa rörelser, blanka ögon med ögonlock som rör sig med en sengångare hastighet ( ursäkta ordvalet men kunde inte finna en bättre förklaring).
Blir så ledsen när jag ser henne i ett sånt skick och att barnen ser det särskilt när det är sån uppenbar skillnad mellan dem.
Satt och pratade med kompisens sambo igår och tog upp det här problemet med honom.
Han hade inte tänkt så mycket på det tidigare mer än nån tisdagskväll för några veckor sedan men allteftersom jag berättade så förstod han vissa kommentarer som min frus kompis sagt och antydt det senaste så troligen är hon nog mer medveten om min frus problem än jag tidigare trott.
Funderar på att prata med kompisen efter helgen när de kommit hem och se vad hon känner och tänker/upptäckt om detta.
Är som sagt livrädd för en eventuell dålig utgång av samtalet och vad som kan tänkas ske.

Älskar henne verkligen, men ibland funderar jag på om jag hänger i vårt äktenskap och önskar, längtar efter henne bara för att jag inte "får henne" då vi inte har något sexliv alls sedan flera år och jag vet att jag inte får....
Kanske helt fel att känn så men är snart 40 och känner mig som om jag är fortfarande i mina bästa år, ska man då vara utan, vet att allt inte handlar om att man ska ha sex men visst är väl det en rätt viktig känslig detalj, eller är jag knäpp/ egoistisk?

Vad säger ni, prata med kompisen?
Ska man ta upp det med min fru tillsammans eller själv vill ju inte riskera att min fru blir arg på bästisen.
Hur mycket ska man prata om detta med sin omgivning, min pappa tex, behöver de veta? Hur har ni gjort?

Fy vad jag hatar den här situationen.

Han har inga diagnoser och i hans fall är det nog mest alkoholen som har gjort honom till den han är nu.
Men....... Han har all tid varit perfektionist och väldigt noggrann och när han fick det för mycket på jobbet så kunde han inte vara det längre. Han tappade kollen och började självmedicinera både det och sin onda rygg.
Så här i efterhand önskar jag att jag sagt ifrån när det hälldes upp på vardagar men jag var för mesig och blundade nog för det också.

Men när jag tänker efter så här han all tid förmodligen haft en dålig självkänsla och alltid kännt att han behöver hävda sig och när allt började gå utför plus att jag började ställa krav och inte gå med på fylla och otrevligheter så projicerade han ilskan på mig.
Jag var ju väldigt jobbig i hans ögon och han fick inte dricka i lugn och ro längre. Det kom ju till punkten då jag inte stod ut med det längre. Alkt hemligmakeri och lögner för att " skydda" honom.
Det tog några år innan dess.

Jag fick lära mig på en kurs jag gick där han var för sitt beroende.
Det var att när man dricker så mycket så blir hjärnan mjuk och då slutar signalerna fungera som ska " hoppa"i hjärnan.
Och det första stället som signalerna inte fungerar i är området där empati/ känslor finns. Sen slutar signal efter sugnskområde att sluta fungera.
Tills dess att nästan bara reptilhjärnan finns kvar. Rätt otäckt.
Men slutar man att dricka så blur hjärnan fastare igen och signalerna kommer tillbaka. Det tar mellan 3-6 månader innsn den börjar att läka igen
Jag tror på detta och det verkar troligt att det är så.
Antagligen är det därför alkoholister kan vara så elak och inte ha någon ånger för det. Hjärnan är ju helt enkelt urkopplad.

Hoppas att detta var lite svar på hur Jag tror det är och hur min man har fungerat ( sen tror jag att han är lite narcicisst också)
Kram till er allihop ?Azalea

Tänkte när jag läste om att din man går till alkohol terapeut, att jag föreslog det för min man häromdan. Han är inkopplad på hc men det tar sån tid. Jag fick ok, ringde och han fick tid nu på tisdag. Jag sa till teurapeten och min man att min tanke är att jag hoppar på senare och då i parterapi. Båda tycker det lät bra, tänker att då är mannen trygg och vi då lättare kan rensa luften för att kunna gå vidare. För jag känner precis som du, det går som inte att stoppa undan alla oföretter och bara vara lycklig, det kommer snabbt komma upp till ytan. Nu lät det väldigt enkelt men jag har ställt ultimatum för oss och han dippar så långt ner, och vill nu förstå varför han hamnat där han är. Tanken slog mig, kan det vara något för er?

Tittade in här idag och hittar era underbart peppande meddelanden. Ett hjärtligt tack, sitter tårögd i soffan med en stor tacksamhet till er Blade Runner, Skrållan, Benj123 och alla andra som följt mig på resan och ändå inte gett upp på mig trots att resan varat länge och än inte är slut?

Jag försöker se det goda i varje dag, små steg framåt, lite motion varje dag och sånt jag blir glad av. Jag var redo att ge upp på mannen men som genom ett trollslag verkar han då ha svängt väg (vilket hänt förr så än tror jag inget på längre sikt). Han går självmant hos en alkoholterapeut och verkar gladare och nöjdare med livet. Vårt yngsta barn är så lyckligt nu med sin pappa som orkar och vill göra saker, skrattar och föreslår aktiviteter. Denhär dansen kan göra vem som helst galen, ena veckan elände och nästa vecka är allt bra. Fram och tillbaka, turvis det ena och det andra. Jag försöker vara öppen och berätta hur jag känner och vad jag upplevt men får ingen dialog, han ser mest lessen ut då. I och för sig nytt det också, förr såg han bara likgiltig ut. Man hoppas terapeuten skulle få honom att prata med mig, det är nog det som skulle behövas för att rensa upp mellan oss. Om den rensningen leder till en nystart eller skilsmässa är svårt att säga, men jag tror risken för det senare är avsevärt större utan den dialogen. Efter så lång tid är inte bara nykterhet en lösning, hela förhållandet måste omvärderas om det ska hålla. Men ja sommaren förefaller inte så deppig som det först verkade. Lite skön semester med barnen nu och om familjen kan ha en bra tid just nu tillsammans så får det flyta på för nu. Tids nog är det sen dags för de svåra besluten ändå.

Ha en underbar sommar god vänner, ta hand om er därute! Kom ihåg att ingen av er är ensam! ?

Jag kör på det BladeRunner och det känns bättre. Annars radar jag bara upp alla möjliga scenarion och bekymmer som kan hända under vägen.
Jag ska beställa personbevus igen nu då, tack för tipset. Mpste nog gå in och läsa på lite om hur man ska göra vidare nu.
Kul är du tog kort när du postade brevet ?Det gjorde jag också när jag skickade in. Som en påminnelse på resans början och jag gjorde det även i en annan stad som för att bryta mönstret lite. Tramsigt kanske men det kändes rätt då

Jag har ju levt ensam nu i nästan 6 månader medan han har varit inlåst och det har fått mig att må då mycket bättre. Jag är lugnare, gladare, starkare och jag känner mig mer dom den jag var innan alkoholen tog över våra liv.

Det är 1 vecka kvar tills han kommer hem "färdigbehandlad "
Men jag tror inte det här gjort nån större förändring med tid en han har haft där. Han anser fortfarande att han ska kunna dricka alkohol för det har han ju kunnat innan. Han har inga krav från någonting när han kommer hem utan alla samtal, blpsapparater mm är frivilligt.
Jag vet.. Det kommer inte att hålla. Han har inte tagit sig förbi första steget i 12 stegs programmet. Att inse dig maktlös inför alkoholen.
Ibland slås jag över hur sorgligt det är. Att han inte tar sina chanser att bli friskare och ta tillvara sitt liv och sin framtid.
Men jag har insett min begränsning i att hjälpa och att han måste själv ta sin strid. Oerhört svårt att ta ett steg tillbaka men jag har lärt mig mycket nu av dessa månader.

Denna sista vecka försöker jag att inte tänka på framtiden. Jag lever dag för dag och njuter av semester och solsken mellan moln och skurar.

När semestern är slut då ska jag borra ner fötterna och stirra på horisonten och ta ett kliv efter det andra.
Det är mycket tack vare er här inne som jag blivit så stark som jag har blivit. Den jag var för ett år sedan hade aldrig kännt glädje eller förhoppning om ett annat bättre liv.

Så tack allihop?Ni är underbara
Azalea

Svårt att svara på vad som är hönan och ägget men manipulationen och ägandet och kontrollen har funnits från början men då drack han också destruktivt men skyllde på sitt ex och sin mamma och vad skulle jag tro, jag var bara 24 år och helt galet förälskad ?

Tack,
Ja en styrka att vara öppen inför nära vänner. Jag har även nyckel till en vän om tillvaron plötsligt skulle spåra ur här hemma.
Jag får en känsla av att min nykterhet triggar honom.
Och det är nog sant Skrållan, att han verkligen inte VILL förstå hur hans fyllor påverkar mej, som han säger att han älskar. " du är det bästa som har hänt mej"
Jag har aldrig ifrågasatt hans drickande tidigare. Alltid fokuserat på mitt eget beroende och då är han snabb att säga att HAN inte har problem och vill inte drabbas av alkoholstopp för att JAG måste sluta.
Bara den meningen ger svaret = alkoholist
Jag kommer inte att kräva nånting annat än att han låter mej få dra mej undan när han väljer att supa.

Upprättelse eller ånger förväntar jag mej inte av honom. Han är inte den som ser sin egen del när det blir osämja.
Vi har levt tillsammans drygt 2 decennier och alkoholberoende har smugit sej på hos oss båda. Jag har slutat eller minskat i flera omgångar. Men nog aldrig varit så insiktsfull kring vår relation tidigare.
Allt har sin tid, och jag är i första hand fokuserad på att bli starkare och tryggare i mej själv. Utan en riktig inre kraft är det svårt att göra stora förändringar eller ställa krav i relationen. Jag måste ju orka ta emot att valet blir alkoholen istället för mej. Det tänker jag inte utsätta mej för.
Valet ska hela tiden vara mitt eget.
Det ska jag inte lämna över.
Just nu väljer jag att finnas kvar.
Ibland obegripligt även för mej själv. Men jag har gjort det valet idag.
Precis som att jag väljer att vara nykter idag
Varje dag är en ny dag
En möjlighet till nytt beslut.
Det är viktigt att vara aktiv i sitt beslut, även om det innebär att stanna kvar, hos sin alkoholist.
Så tänker jag nu...

Läste ditt inlägg om hur du blivit psykiskt misshandlad av din man. Tänkte så att du inte kände att jag förenklade min fundering om skadad pannlob. Det du har varit utsatt tror jag verkligen inte har med det att göra, fy vad hemskt och nedbrytande. Och ändå är du där du är idag, fantastisk.

Ja du kommer klara det. Tänk på dig och ditt eget välmående så blir allt så mycket lättare att hantera ?.
Kram Blade Runner

Frågan är inte till mig men jag har en egen tråd och följer Azalea i hennes modiga kamp.
För min del har det handlat om psykisk misshandel från början men som många år att komma underfund med. Allt jag gjorde var fel och han kunde när som helst bli arg för saker han tyckte jag gjort fel eller andra gjort som han beskyllde mig för. I kombination med en eskalerande alkoholism förstärktes detta till en omöjlig situation. Om någon sa något i ett TV program kunde det t.o.m. vara mitt fel. Jag blev rädd för vad folk skulle säga på middagar tex eftersom jag visste att jag skulle få få skit för det sen. Jag blev mer isolerad eftersom alla jag tyckte om som min familj och vänner var galna och sjuka i huvet. Till slut orkade jag knappt träffa någon för att det liksom inte var värt det.
Blade Runner

Att det blir skador i hjärnan ( pannloben där känslocentrat sitter) som blir skadat. Därav att blå den empatiska känslan bleknar. Läker med tiden när man slutat tillföra giftet, läste nån annans att det kan ta upp till 18månader. En tanke bara, men det har skänkt mig tröst ❤

Har läst och känner styrkan, känns skönt. Jag tog time out, flyttade iväg med barnen i april, växlade boende med mannen efter några veckor, tog tillbaka "bollen" påminde om att problemet, sjukdomen är hans. Han kommer och går, har varit nykter sedan 1maj, efter jag upptäckte en äcklig sms konversation han hade med sitt ex. Han lider av en fruktansvärd ångest, och det är där jag fastnar. Vem är han utan den, så jag hjälper där, sätter tydliga gränser men har tagit kontakt med sjukvård, så nu tar han ett nytt steg, alkohol terapeut på tisdag där jag sa till henne att jag vill bli påkopplad efter att han resa är gjord, för att då läka oss. Ska se om det funkar, för han har fått sitt ultimatum, sista chansen. Det jag även ville säga är att efter läst bla här så vet jag genom att ni som har gått före klarar det, så jag är inte rädd längre, jag kommer också fixa det. Och det ger sån trygghet så där för kan jag bjuda lite mer av mig själv till honom. Tack

Har du nån i din närhet som du kan prata, vila ut hos, där du slipper försvara dig själv. Jag och min man är så nya tillsammans, har inte levt så många år tillsammans. Men jag har läst och skrivit i ett år, era berättelser har hjälpt mig till att förstå att vi inte är sjuka, visst kan vi många gånger uppvisa ett medberoende men vi är ju älskande människor som vill så väl. Jag har berättat hejvilt till våra vänner, ännu mer till nära vänner, inte allt men det som ryms inom ramarna och det som vi kan bära i ett tillfrisknande. Det som måste vara det absolut svåraste är att inte få erkännandet ifrån din man, har han aldrig sagt att ja jag har problem, varit mot botten och sökt hjälp? Det står säkert i din tråd... Har du nån gång fått upprättelse. Jag läser, känner känslan av förtvivlan som jag (bara) haft i 2 år, och tänker hur har ni stått ut, ni ( skriver ni, för ni är flera trådvänner som jag läser) ni måste vara de absolut starkaste, snällaste människor jag vet av och ni gör ett fantastiskt jobb ❤ önsksr så att lite sinnesro infinner sig, jag upplever det som att får jag bara nåt dygn med mina barn själv, så brukar kompassen räta upp sig lite, och även min syster rätar upp den, inget dömande men ett bekräftande av att nej, det där är inte ok, jag förstår. Och så kämpar du med din egen nykterhet.

Det låter så underbart hur ni har det med skogen och strövandet där. Jag har verkligen njutit av skogsbad och mediterat långt in i skogen som jag inte besökt tidigare. Jag kommer att fortsätta med det, men kanske med öppna ögon och allra helst får jag med mig vännerna när de är tillbaka från semestern. Jag pratade med polisen kring incidenten som inträffat i kommunen och det får mig att tänka till några gånger till.
Kramar till er

Det är inte till mig du skrivit frågan men jag har levt med en man som dricker, och jag måste säga att ju mer min man drack, desto mer liknade han en person som är narcissistisk. Kanske är det alkoholen som gör så mot dem.
Bara ett kort inlägg.

Så kämpigt för dig, och jag har varit där. Såg fram emot att mannen skulle somna, då kunde min kväll börja.
Det är så svårt att nå fram till den mannen man älskar, han försvarar ju alkoholen med näbbar och klor. Om han skulle förstå hur du känner och har det, så blir ju konsekvensen att han måste sluta dricka. Och det är ju det sista han vill.
Jag försökte nå min man, numera ex, i många år. Jag pratade och pratade, jag grät, jag var arg, jag kontrollerade allt han drack(vad nu det skulle hjälpa). Inget hjälpte. Till slut mådde jag så dåligt både psykiskt och fysiskt att jag var tvungen att ge honom ett ultimatum, mig eller alkoholen. Han valde att fortsätta dricka. Ja eller om det nu är ett val. Det är ju en sjukdom.
Nu har vi varit isär i över ett år. Han tar kontakt med mig ibland. Jag ser honom aldrig full, och när vi ibland har träffas så är han såå trevlig och snäll.
Men jag vet vad jag vill, och jag vill inte tillbaka till det jag hade. Aldrig.
Det är svårt att veta vad man ska råda dig till. Men ta hand om dig och försök göra sånt du mår bra av. Det är det enda man kan göra innan man själv tagit beslut för sitt liv. För det är ju ditt liv det handlar om. Vad du vill.