Senaste kommentarerna i forumet

Hej, får jag fråga en fråga? Det är okej om du väljer att inte svara.

Är det "bara" alkohol det handlar om? Eller har han några andra problem eller diagnos också?

Jag kommer ju från andra sidan men läser mycket här också och känner igen mig mycket i hur ni anhöriga beskriver "era" alkoholister. Min fru är inte alkoholist, men troligen narcissist, hon har väldigt mycket samma beteende som många av er beskriver era alkoholister. Jag följer dig då jag också försöker lämna någon som jag både älskar och hatar, jag älskar den hon är ibland och har hur hon beter sig (oftare och oftare).

Lycka till med allt!

Som anhörig till en alkoholist som efter en tragisk incident nu är mottaglig och vill ha hjälp hjälper jag nu till att försöka hitta program, möten eller annan hjälp/stöd att få på Engelska och som inte är allt för dyrt då finansiering kommer vara privat. Är det någon som har några tips att ge?

Försökte förklara nu för min man varför jag drar mej undan när han är onykter.
Min rädsla över hans förändring.
Min oro över hur det ska utvecklas.
Jag berättade även hur mycket jag uppskattade hans 3 nyktra dagar. Att den jag älskar kommer fram så tydligt.
Att jag förut själv har druckit nästan varje dag och då märker man inte förändring lika snabbt, för man blir ju likadan. Då märker man inget förrän man blir osams.
Nu börjar osäkerhet direkt han börjar dricka, vart ska det här ta vägen?

ALLT ska bara handla om DEJ! Svarar han, jag är människa jag med. Det handlar bara om dina känslor.
Mej ska du minimera och göra om. Sen går han.....

Så, nu är den här dagen förstörd redan från start!
Finns det ens nåt tillfälle när man KAN prata om hur alkoholisten påverkar sin fru?
Skulle inte tro det.
Jag är oerhört medveten om mina ord. Säger ALDRIG, du ÄR, du GÖR. Jag utgår ALLTID ifrån mej själv, mina känslor och reaktioner.

Jag önskar bara att nå hans hjärta, käre nån, det påminner om att vara olyckligt kär....
Är det det jag ska vara resten av mitt liv?
Definitivt ska jag vara nykter, även om det kostar mej mitt äktenskap.
Jag vägrar att dricka tillsammans med honom. Min hälsa har påverkats av min egen överkonsumtion så jag har behandling med Campral. Tyvärr har min terapeut semester.
Men varje stund är ändå bara min. Varje ögonblick måste jag agera efter mitt eget förstånd.
Jag har dessutom en egen inre kunskap att ösa ur. Frågan är bara, vilken strategi som fungerar bäst.

Att gråta sej igenom dagar och kvällar är ingen framkomlig väg. Fast jag gråter hela tiden nu....

Att få höra att ni känner igen, både ledsamt ovh tröstande. Ja när man fått möta den nyktre så minns man ju varför kärleken fanns/finns. Som att bli nykär. Här ÄR han ju, mannen som jag älskar!
Jag har badat i svett i natt, fick byta sängkläder, vaknar uttorkad med huvudvärk som efter en fylla!!
Molande smärta i bröstet på vänster sida, ..allt kom tillbaka. Alla kroppens signaler. Ryggen värker.
Jag är tacksam att ni orkar läsa. Jag behöver stöd. Coronatider stoppar resande. Dessutom kommer sämre väder med regn!!
Nu lite kaffe. Jag återkommer...

Om min resa kan inspirera en enda person till en bättre vardag vore det fantastiskt. Jag kommer följa dig och hålla din hand virtuellt. Man misströstar ofta, får panik och tror inte det är möjligt men det är det, det mesta sitter i vårt huvud och är tankar som spökar och inte sanning. Beställ personbevis som nästa steg och fortsätt vila och gör saker du tycker om, du blir starkare och starkare. Tänk om du bara hade haft ett utifrån perspektiv på er ”relation”, då hade du bett den personen att lämna direkt. Men när man själv är insyltad i situationen blir allt så snurrigt och läskigt och oöverstigligt. Tänk vad långt du ändå kommit, heja dig , du är snart ute ur tunneln !!!! Ett steg i taget !!!!
Kram kram kram Blade Runner

Jag tycker nästan det värsta är att man slängs mellan hopp och förtvivlan hela tiden och väger varje ord på guldvåg. För mig kändes det till slut bättre att han var full och otrevlig hela tiden för då kunde jag förhålla mig till det. Som vanligt räckte det med ett par dagars värme och normalt bemötande för att hoppet skulle börja spira och sedan krossas igen. Det är olidligt och inte värdigt. Klart som tusan mannar rädd för deras beteende, det är ju så icke rationellt.
Ta hand om dig !!!!
Blade Runner

Klart allt känns oöverstigligt , tex bodelning. Du är ju helt ockuperad av att att tänka på hans LVM som han släpps ifrån och alla brandkårsutryckningar. Nu är du där jag var i augusti månad. Då gick 6 månaders väntetid ut. Jag vågade inte skicka in bekräftan just då men jag vågade beställa personbevis på oss båda som behövdes och de gällde i tre månader så jag köpte mig tre månader. När nästan tre månader gått skickade jag in eftersom jag inte ville blrjanom och beställa nya bevis. Jag fotade brevlådan där jag postade handlingarna som ett stort steg och en viktig milstolpe. Nästa steg var att börja skapa mer utrymme för mig själv och mina egna tankar. Under tiden skrev jag listor på allt som behövde göras men forcerade inte utan var snäll mot mig själv, ett steg i taget. Nu är bodelningen klar rent juridiskt men han har fortfarande sina ägodelar inklusive kläder kvar, det får bli nästa steg, ett steg i taget. Ju mer tid du får till dig själv ju mer kraft bygger du upp. Jag övar även på att göra ingenting för att processa känslor och inte gömma mig i arbete. Jag är som du , extremt effektiv på jobb och privat. Att göra ingenting är sådär men jag tror det behövs för att komma ikapp allt som hänt. Jag vet att du har ofantligt många fina minnen med honom, annars hade ni ju inte varit ihop. Nu är det annorlunda och du förtjänar fina stunder i livet även framgent, då måste du släppa taget . Minns de fina minnena och ta sedan ett steg i taget, en fot framför den andra. Om det gick för mig så går det för dig. Jag följer dig och peppar !!!!! Kram Blade Runner

Jag hör då glad för din skull att du fixat allt under denna tiden. Det var ju genom att följa din resa som gav mig kraften att till att börja med posta skilsmässoansökan. Helt sjukt hur stort steg det kändes som då. Men sen har det blivit lägenhet, LVM som har gett mig tid för mig själv att kunna tänka.
Jag kan inte se mig som gift med honom längre, inte den person han är nu. Han är ju inte den jag hade så mysigt och roligt ihop med tidigare. Tyvärr då har alkoholen med alla dåliga händelser tagit död på känslorna.

Jag har en lång väg kvar, betänketiden går ut denna veckan, samtidigt som han släpps ut från LVM och jag är sjukt orolig över hur allt ska gå med bodelning och rent praktiskt. Att jag ska orka och klara det.
Men ska försöka tänka en dag i taget och lösa problem efter hand så ska jag till sist vara i mål.

Är så glad och stolt över dig BladeRunner? och känslan lver att du äger din tid och ditt liv mpste vara skönt.

Största krämen till dig BladeRunner?Azalea

Ja naturen är det underbaraste och mest läkande som finns.
Jag tog också bilen ut idag och bara högg in på en skogsväg. Hade ingen aning om vart det ledde men spenderade 2 timmar på stigar och små skogsvägar helt ensam med hunden. Fåglarna kvittrade och lite kantareller hittade jag också.
Det är så skönt att bara lufsa runt och låta tankarna flyta.
Azalea?

Och känner igen mig. Så många kvällar och nätter som magen har varit full av fjärilar och man inte vetat vart man ska ta vägen.
Största önskan var att han skulle somna så det blev lugnt några timmar.
Var rädd om dig och åk därifrån om du har möjlighet så du kan få lite ro.

Kram Azalea?

Oj som han ansträngde sej för att vara övertrevlig. Jag drog mej undan om och om igen.
Naturligtvis började han pressa mej på hur läget var med mej? Osv.
Vad ska man svara?
Det är ok...
Upprepade frågor tills jag medgav, jo du hade rätt tidigare, jag ÄR rädd.
Har JAG VARIT OTREVLIG?
Näää...så ökar min rädsla..det är bara min känsla....
VISSTE väl de, de ä bara " hitte på"
Jag går undan, han fortsätter att prata ...jag varken lyssnar eller hör.
Så, nu slutar kvällen med ännu mer magont och ledsenhet.
Hur ska jag bete mej?

är det hemskt att man inte ska kunna känna sig trygg. När jag är ute och går och vandrar åker jag alltid ut i skogsmark på landet. Där känner jag mig trygg. Möjligtvis att man kan va rädd att råka på vildsvin ? Friluftsområden här i stan känns aldrig trygga oavsett tid på dygnet om man är ute ensam. Finns så mycket konstiga människor. I min trädgård känner jag mig trygg, bor i ett väldigt lugnt område där det sällan eller aldrig händer något. Fast den tryggheten kanske man inte borde känna för plötsligt händer det ? Ibland känner man sig väldigt begränsad särskilt den mörka årstiden. Man vill ut även om det är kväll men man vågar inte gå en långpromenad i stan på kvällen. Och inte ute i skogen heller när det är bäcksvart. Men nu är det sommar och ljust så då tar jag bilen ut på landet och njuter. Kram på er

Så härligt att höra att du ordnar allt. Du är oerhört stark och jag är så imponerad av dig.
Jag tänker använda mig av dig som inspiration till att orka ta mig igenom den resterande delen av min resa.
" Borra ner fötterna och titta mot horisonten " Ska ta det som mitt motto och tänka på det varje gång jag tappar tron på att jag ska fixa detta.

Önskar dig all glädje, vila och njutning av din sommar och en stor bamsekram till dig från mig?Azalea

Dag 4 hoppades jag, men nu är han berusad, överdrivet glad än så länge. Plötsligt säger han
- Du behöver inte vara rädd för mej!
Då VET han ju om min rädsla för honom när han är onykter!
Jag börjar direkt gråta, det var som att trycka på en knapp. Han gick ut. Jag lugnade ner mej. Men fattar inte, eller fattar jag?
Han är värre människa än vad jag trodde. Att medvetet utsätta mej för sin onykterhet som han VET gör mej rädd!
Jag drar mej undan direkt! Kommer att nonchalera honom, hitta på annat, vara upptagen, om inte annat så har jag fått akut diarré nu och mår illa.
Så enkelt, bara låta min kropp styra. Det här med att lyssna på sin kropp, det är nåt av det klokaste som jag vet. Men även nåt av det svåraste. Ikväll lyssnar jag.

Att det finns otäcka människor som inte kan låta bli.
Bra att du är försiktig och tänker på dig själv och din säkerhet.
Jag bor helt ensam där inga andra människor finns runt omkring. Det känns tryggt tycker jag men visst tänker jag ibland att vara helt själv är inte säkert heller. Oavsett om det gäller sova i en hängmatta eller livet i övrigt.
Att ha nära vänner och människor man kan lita på nära är så viktigt.
Kram Azalea?

Mor som är alkoholist. Tycker väldigt mycket synd om sig själv. Frågar aldrig hur jag eller mina barn mår. Blivit värre sedan hennes sambo dog. Känner nu att jag inte orkar ringa.
Hon har bett om hjälp. Jag och mina syskon har kontaktat kommunen och hon har pratat med någon där. Men säger nu att hon inte är intresserad av att få hjälp. Känns hopplöst. Vill strunta i henne, men svårt att inte bry sig.
Vet att man inte kan hjälpa någon som inte vill själv. Men tankarna finns där ändå.

Ja de är väldigt frustrerande. Om man har alkoholproblem vad är det man är ute efter och varför kan man inte bara dricka normalt? Vad är det man är ute efter som vi som inte vi andra är ute efter när man bara häller i sig?Tröttnar man inte på att va bakfull varför når man inte dit? De är ju inte ens gott längre efter ett par glas? Vad är så kul med kroglivet folk är ju bara fulla och inne i dimman och det som sägs är ju bara påverkat av att man är påverkad? De är ju inte det riktiga livet

Hej! Jag tänker en del på det där att vara en kvinna och vara ensam i en skog, oavsett tidpunkt på dygnet. Det är inte alltid så tryggt och då tror jag att det är bra att "fuska" och vara i trädgården. Det är en lyx med trädgård och jag skulle nog föredra en trädgård ensam om det inte var fler som gjorde mig sällskap. Det beror förstås på var en bor och vilka som rör sig i området. Jag befinner mig på en plats där en kvinna nyligen råkat illa ut och då blir jag påmind om att vara extra försiktig och varsam med mig själv. Det är väl ganska vanligt att vissa gärningsmän "triggas" under sommartid och jag har landat i att inte ta mer onödiga risker i livet. Tack för dina ord tidigare. De gjorde mig glad! Kram till dig

Min mamma är alkoholist sedan ca 4 år tillbaka, jag är hemma under sommaren eftersom jag studerar på annan ort. Det har varit mycket upp och ner, manipulativt och jobbigt. Jag har tänkt att ta/tvinga med henne till regelbundna AA-möten nu under tiden jag är här. Hon har gått förut men går inte längre vad jag vet. Undrar lite vad ni tror, kanske av egna erfarenheter, om det skulle hjälpa något? Tänker att det kanske skulle hjälpa med att starta en konversation igen och bygga upp en lite djupare relation än det vi har idag, i dagsläget pratar vi inte alls om alkohol när hon är i sina bättre dagar. Undrar lite hur ni gör? Pratar ni dagligen, veckovis? Vad pratar ni om? Går alkoholisten i ditt liv hos någon psykolog? Hur ser det ut för er gällande AA-möten? Även om mötena inte har en religös anknytning har både jag, pappa och mamma upplevt det när vi gått på möten förut. På grund av detta vill mamma heller inte gå på AA-möten, finns det grupper utan snacket om "Gud"?

Jag gled in på detta forum för att jag har insett att jag har ett osunt förhållande till alkohol. Jag har nu läst igenom 4 sidor av kommentarer och frågor och blir otroligt ledsen och illa berörd av hur Inuet blev påhoppad och attackerad.Min upplevelse av dessa påhopp var att det blev lite väl obekvämt att en person så pass väl målade upp beroendebeteenden. Många som hoppade på kanske kände sig kränkta och lite väl mycket kände igen sig i beskrivningarna. Jag gjorde det och satt där och förnekade tills jag insåg att Inuet har rätt. Det finns naturligtvis olika vägar till ett beroende och det finns en del rön som påvisar stöd för att genetik kan ligga till grunden. Fast då hamnar vi i dialogen "nature over nurture" och få i denna tråd kan eller ska ge sig in i den diskussionen. Jag är idag inte redo att helt ge upp Alkoholen, jag har inte nått min botten, jag tror fortfarande att jag kan kontrollera var,när och hur jag dricker. Jag ljuger som så många andra gör för mig själv.

Till dig Innuet;
Tack, du öppnade mina ögon och har mest troligt gett mig en destination dit jag vill nå. Jag vet inte vilken väg jag ska ta eller vem ska ska följa med. Det jag vet är att nu har jag i alla fall ett mål och en destination att sikta på och förhoppningsvis nå.

Vad fint att höra att du känner trygghet med dina vänner på skeppet. Och att du har en vän som du upplever ett slags systerskap med. Jag hade många vänner som ung och trodde att jag skulle ha kvar alla som vuxen. Jag tog det som självklart. Fast det visade sig att värderingar och andra omständigheter separerade mig från en del och jag fick ett bra jobb tidigt där jag var i några år och hade inte tid med alla vänner. När jag fick erfara depression så såg jag verkligen att alla försvann. Ingen kunde hantera min depression. Och depressionen utlöstes av att jag gjorde en abort som 21 åring. Det borde aldrig ha hänt och det hände pga alkohol. Det borde verkligen aldrig ha hänt. Däremot så vill jag inte vara utan den resan. Allt är erfarenheter.

Vad fint att din vän har dig som vän och att du inte försvinner när hon är deprimerad. Att hon stod med tabletter gör mig orolig för henne. Känner hon till psykakut, larmnumret, självmordslinjen, möjlighet att prata med präst, BUP och/eller andra?

Du är inte ansvarig för henne.

Däremot så kan du be henne om att lova dig att hon måste söka vård om hon känner att hon inte vill leva vidare.

Det finns HJÄLP att få och ibland så behöver en själv verkligen göra mycket arbete för att hitta den hjälpen. Det är tyvärr många som mår dåligt idag och jag vet att det är högt tryck på olika stödlinjer.

Hon får inte ge upp. Du kan hälsa från mig med en mening som har hjälpt mig att inte avsluta mitt liv när jag känt att jag inte orkat längre, fast då har jag inte varit deprimerad. Då har jag bara känt att jag inte orkar kämpa längre, eftersom jag fastnade i ett system där jag upplevde att jag inte längre var välkommen i vårt samhälle. Vi har ett system som är ganska svårt när en blir sjuk. Jag har inget att göra med FK. Lever på sparade medel och stöd från föräldrar. Så min situation är ju en helt annan. Däremot så har jag varit i en djup depression och då krävdes det att jag var på sjukhus. Vilket jag var. I 3 veckor. Sedan ville jag aldrig återvända till ett sjukhus. Då jag blev drogad av för mycket mediciner. Fast det här är 17 år sedan. Idag så hoppas jag att det är bättre på sjukhus. Alltså psykiatrin.

Jag har ändrat orden, som ursprungligen kommer från min psykiater "Du upplever det svårt nu, men det blir bättre. Du kommer ur detta."

Livet är upp och ner. Ner går över. Depressioner går att komma ur. Din vän är viktig.

Du är viktig. Du skapar ditt nätverk och du väljer vilka du vill ha i din familj.

Jag samlar på människor och jag har ett nätverk med utvalda, de jag trivs med och de som accepterar mig som jag är.

En kram till dig och fortsätt skriv, här och kanske i en dagbok. Jag läser mina dagböcker nu, från tiden då jag var som mest lyckligast, efter studenten. Då jag kände att allt var möjligt.

Grattis att du kom in på skolan du sökt! Jag är glad för din skull.

Ha en fin dag. På jobbet. Och på fritiden. Alla i din omgivning som dricker är tyvärr fångade av alkoholen.

Fint att din pappa dricker mindre och att du får se det. Bra att han arbetar. Det är också bra att du ser det.

Tack för din fina hälsning. Jag blir så stolt när jag läser att du tycker jag är stark :-). Det stämmer ju faktiskt :-). Vi har det alla inom oss och jag har lärt mig så mycket av dig. Allt är lugnt just nu och jag njuter av att slippa drama för stunden, att försöka försvara mig mot något jag inte gjort. Jag förväntar mig att jag kommer dippa och kommer vara lyhörd och snäll mot mig själv men ska njuta de dagar som känns bra. Imorse drack jag kaffe i trädgården och luktade på alla vackra blommor och bara njöt av lugnet. Exet fortsätter att försöka påverka mig så mycket han kan och greppar varje halmstrå där han kan förnedra verbalt. Att bodelningen blev klar var som ett under och att få äga huset för att han inte kan kontrollera mig hör heller, känns lite overkligt. Jag önskar dig en lugn och harmonisk sommar och tänk på att du är fantastisk. Kram

Tack fina ?. Du har varit och är en sån inspiration. När jag orkar ska jag läsa min egna långa tråd, tror jag har flera trådar öppna, och reflektera, men just nu ska jag bara vara. Det har varit ett triathlon och varje utmaning har haft så många hinder men med blicken stadigt fäst rakt fram och genom att ta ett steg i taget når man fram. Jag tror jag varit/ är beroende av passionen som fanns där och som jag behövde, som fick mig att känna mig omtyckt. I kombination med att vara dålig på att sätta gränser och vilja vara till lags blev jag snabbt fast i alla snurriga karuseller av emotionell utpressning. Jag känner fortfarande stort obehag med vissa sms han skickar men agerar inte på dem och är helt neutral. Han är väldigt orolig att jag ska byta lås nu och har bett mig att inte vara mer psykopat än nödvändigt för han tycker att han ska få komma och gå som han vill, då har han ju fortfarande lite kontroll över mig. Jag avvaktar låsbyte till efter semestern eftersom jag vill försöka skapa så mycket lugn som möjligt under semestern, men har tänkt byta kod på huset tillsvidare. Tack för fina, kloka ”samtal” som gett perspektiv !!!!! Glad sommar ?

Bra att du har börjat skriva här. Bra sätt att bearbeta och att följa sig själv. Läs runt här på forumet så kommer du förstå att du inte är ensam om dina upplevelser. Vi är många som har varit eller är i en sådan situation som du är nu. Jag lämnade ett liknande förhållanden för ca tre år sedan. Känner igen mig i din ilska och dina uppdämda känslor. Hjälp vad arg och ledsen jag har varit och oj vad jag har längtat efter ett förlåt som jag aldrig fått. Vänd fokus till dig själv och fundera över vad du kan göra för dig själv. Låt känslor välla fram och ut. Jag har gått ensamma promenader i skogen och skällt och gråtit. Nu är det bättre men det har satt sina spår. Mitt ex var som ditt ex, jätteelak på fyllan, manipulativ och mycket mer. Men så hade vi ju också fantastiska stunder och därför hade jag extremt svårt att lämna. Ta hand om dig själv nu, gör saker du tycker om, ta hänsyn till dig själv. Kram

Känner igen denna fruktansvärda ilska du känner, alla dessa förfärliga känslor man bär på som anhörig. Känner inte så idag. Jag behövde hitta ett forum där jag kunde uttrycka alla dessa "förbjudna" känslor. Det som hjälpte mig mest var när jag genomgick ett sorgebearbetningsprogram. Där fick jag uttrycka alla mina känslor, ilska, sorg, hat, smärta m.m. och jag fick sörja allt som inte blev som jag önskat alla förhoppningar jag haft. Detta sorgebearbetningsprogram var för min del en fortsättning på ett anhörigprogram jag tidigare genomgått.

Du behöver hitta ett forum där det är tillåtit att uttrycka alla dessa känslor du bär på och förutom anhörigprogram som kommunen brukar erbjuda finns alanon bl.a. Du kan även söka hjälp hos kurator/psykolog och på detta forum är du ju anonym och möjlighet att uttrycka det du bär på. Sedan är det ju nyttigt att fundera på varför finner man sig i att bli så illa behandlad.