Senaste kommentarerna i forumet

@sältan
Hej.
Jag har varit på forumet lääänge, och kikar in nu och då. Från tillvaro i kaos har jag det rätt kaosfritt och tryggt.

Mitt ex dricker ännu - mängder och det är inte förenligt med det jag önskade av en relation. Kanske inte alltid alkoholen i sig utan följderna. Vi hörs vid nu och då.

Känner också igen det där att inse att det är mycket värre än vad det är. Men - det är kanske självbevarelsedrift och att skygglappar är på funderar jag. Hur det de facto är och har varit tänker jag, är lättare att se efteråt. Åtminstone för min del tänker jag att hur sjutton har jag kunnat missa, varför lämnade jag inte då x hände m.m. Som sagt, lätt att se saker och ting klart efteråt, speciellt då man kommit fram i ett mindre kaotiskt och destruktivt liv.

Kram !
💜 Sköt om dig, och skriv gärna mera.
🌺

@sältan jag tyckte boken Beroendepersonligheten av Craig Nakken hjälpte. Den var obehagligt att läsa, men det blev lite klarare i mitt huvud över hur det ser ut på andra sidan. Sjukdomen är grym, även för de anhöriga.

När jag bad min exman att åter söka hjälp då mönstret började upprepa sig vägrade han trots att han (vad jag vet) hade varit nykter sedan ett drygt år och hade lovat mig att göra allt för att bli frisk och för vår relation (efter att jag lämnat honom första gången).

Jag försöker komma till acceptans med att vissa pussel helt enkelt inte går ihop eftersom så många bitar saknas. Vid det här laget skulle heller inga förklarande samtal räcka till eftersom jag har förstått på djupet att jag inte kan lita på ett ord den mannen säger tyvärr.

En dag i taget❤️

@sältan ja, jag blev dumpad när mitt ex började bli stressad av att jag sa att det inte funkade med hans drickande och psykiska ohälsa i kombination- han hade behövt hjälp med båda, men vägrade. Min första känsla var lättnad, sen ilska, och ologiskt nog därefter känslan av att jag borde ha agerat före honom. Men nu blev det som det blev och det är som det är. Lättnaden över att slippa alkoholister är fortfarande enorm, fem år senare!

Hej, @jaag.
Du skriver i ditt första inlägg att du älskar honom men att du inte litar på honom och han ljuger. Jag undrar bara då, vad är det du älskar?
Att känna tillit och trygghet är inte det själva grundfundamentet i att ”älska”?
♥️

Tack @has. ♥️
Det betyder mycket att få direktrespons här inne. Har läst trådarna här läänge innan jag startade konto.

Ja, jag satte ner foten, inte en - utan hundra gånger och jag hade redan valt mig själv och på så sätt lämnat och det var uppenbart så det fanns ingenting för honom att klamra sig fast i och därmed ingen utväg. Jag visste att det var omöjligt, men hoppades nånstans ändå att kärleken till, om inte till mig, så i alla fall till livet skulle vinna över förnekelsen.

Det är just det, att det är helt omöjligt att förstå valet av förnekelse. Hur är det möjligt? När det är helt uppenbart att det är en spikeak motorväg rakt in i döden. Det spelar ingen roll hur mycket man läser på om sjukdomen, känslomässigt går det inte att begripa.

Och kvar sitter man och lägger pussel med förvirringen som ätit upp en inifrån och ut.

@sältan jag tror vi är många som delar din upplevelse, även om vi ”valt” att gå.

De flesta av oss ville det inte men såg till sist ingen annan möjlighet, eftersom partnern av olika anledningar inte kunnat välja oss.

Och när en står där på andra sidan blir problematiken och verkligheten så mycket större. En del av sjukdomen alkoholism handlar ju just om att ljuga och dölja. Ofta blir den som står bredvid förvirrad eftersom inget längre går ihop med vår egen uppfattning och det blir svårt att veta vad som är vad.

Ditt val var att sätta ner foten, jag tänker att det är det vi alla gjort. Vi som gått har inte gjort det för att vi ville, utan för att stå fast vid vår gräns. Så även om det kanske inte känns så just nu, så tror jag att vår upplevelse av att bli bortvald och lämnad är liknande din❤️

Nu har han varit ”bra” i 4 dagar. Då är han otroligt bra med barnen och hjälper till och fixar saker. Vill så gärna tro på honom, men har svårt att tro på det här då det varit så här så många gånger men nu säger han att han förstått och att det är annorlunda för nu vill han själv sluta dricka, vi har ju fixat lägenhet för att han ska visa att han kan fortsätt vara nykter men han vill inte att vi bor isär. Gnäll på att det hela tiden är jag som tar bort honom från barnen och att det är jag som väljer det här. Så jag börjar tvivla på om jag bara ska säga upp lägenheten och tro på honom men en del av mig säger stopp. Jag älskar honom fortfarande men stör mig för mycket på saker som har hänt för att klara upp det i att vi bor ihop. För barnens skull hoppas jag att vi har en framtid och vill fortfarande tro att vi kan ha det bra sen igen. Men hjärnan går på högvarv hela tiden fram och tillbaka.

@Kameleont Skönt att den hjälpte. Jag förstår precis hur du menar och det kan vara skönt att med hjälp av musik leva ut det man har lagrat upp inom sig. Jag blev själv tagen av låten när jag hörde den första gången trots att jag var på den andra sidan.

Att bli lämnad av sin alkoholist, för att man satt ner foten, och skammen blir för stor för honom att bära. Hur många har erfarenhet av det?
Det är så vidrigt.
Jag har kommit till insikt att personen jag haft ett förhållande med varit mycket mycket mer illa däran än jag förstått. Och jag skulle gärna vilja höra om era erfarenheter av det med.

@TappadIgen
Vill bara säga Tack för tips om låten! 🖤
Den vred om i hjärtat så jag tappade andan. Så träffsäkert hemsk o vacker på samma gång. Älskar rösten.
Ibland är det skönt att få hjälp att gråta...

@hoppfullsambo Det lät ju tyvärr inte så hoppfullt. :/ Jag förstår att det där samtalen också kan vara svåra för man vet inte precis vad han kommer att säga och hur du ska reagera då. Det kan lätt bli så att han bara hamnar i försvarsställning och då är det bara beroendehjärnan du kommer få prata med resterande tiden och det ger inte särskilt mycket. Såhär i efterhand kunde du ju frågat hur han tänkt att se till att halveringen behålls över tid.

Nu kan man aldrig se in i hur någon annan tänker men förmodligen är det just så att han på något sätt är med på att något måste göras, men han vill inte erkänna det att han förstår att ni påverkas. Kanske inte ens för sig själv. Så han vill inte ha med dig alls i hans arbete med att dra ner på drickandet. Han hoppas nog mest att han kan hålla det på den nivån att du inte märker det lika mycket.

Hela situationen är ju egentligen väldigt märklig. Hade det inte handlat om ett beroende så hade han såklart inkluderat dig i diskussionen om hur man får till stånd en varaktig förändring. Det är ju normalt så man hade gjort. Men beroendehjärnan har övertygat honom att problemet inte är så stort som du säger och det egentliga målet blir att försöka hålla det på en sådan nivå att du inte säger något om det. Jag hoppar ju innerligt att han lyckas dra ner, men på hur du beskriver vad han säger är det ju tyvärr inte så mycket som talar för det :/ Du ska ju framförallt prata med alkoholhjälpen och be dem ge dig råd hur du ska gå vidare. Men jag tänker att om han redan flera gånger haft planer på att dra ner och de misslyckats, så borde du kunna få vara mer delaktig denna gången. Han är inte ensam om att ha lovat sina nära och kära ett antal gånger om att dra ner och efter att ha misslyckats igen endast har en ny plan om att klara det själv utan att visa upp särskilt mycket insikt om hur det påverkar omgivningen. Att i det läget klara av att hålla det på en bra nivå blir han nog om han lyckas med det ganska ensam om dock.

@washington Läs gärna den kommentar jag precis skrev för hur det har gått så blir det inte dubbelt.
För vad du berättar, jag känner igen allt, så väl. Jag har aldrig sett nån större skillnad efter ett samtal som tagits onyktert, det blir som att det aldrig ägt rum. Samla energin och modet igen, jag tror på dig att du en dag kommer orka ta det samtalet.
Helgen är alltid värst, och semestern är som en enda lång helg, jag längtade tillbaka till vardagen bara för att påminna mig om att det ju inte längre är så stor skillnad på arbetsdag och inte. Mest bara att det börjas tidigare så det hinner gå ur kroppen och att några dagar byts ut till 3,5%.
Min sambo är likadan. En helt annan person när han dricker, oerhört likt som du förklarar. Om det inte vore för att jag vet att min är här hos mig så skulle jag nästan kunna tro att vi pratar om samma.
Men jag kan inte heller förklara så han förstår när han är nykter, han är ju alltid han enligt honom.

@TappadIgen Nej det är omöjligt att veta och jag vet att han är mer av att bearbeta i tystnad än att prata om saker.
Jag uppskattar hur du förklarar beroende för mig, det ger mig mer förståelse. Tack.
Jag lyssnade på låten, jag hörde direkt att det är nått jag kommer lyssna på igen. Den var träffsäker helt klart och sorglig.
Jag pratade med alkoholhjälpen telefonsupport igår, han jag pratade med tyckte att jag ska ha ett uppföljningssamtal där jag frågar mer öppet vad min sambo tänkt sen vårt samtal och om han kan förklara något om hur jag påverkas av hans drickande, för att då se om jag nått fram alls samtidigt som att han förklarade att om min sambo kan säga hur jag påverkas av det så är det nått ganska stort för honom att säga då det blir en sanning och verklighet på ett annat vis när det kommer från honom.
Så jag pratade med min sambo idag, han kunde inte förstå eller förklara hur varken jag eller barnen påverkas men han hade tänk på samtalet och tänkte att han ska halvera det han dricker. Jag frågade vad det betydde mer konkret och svaret var att inte dricka på vardagarna och att bara köpa en halv karta öl till helgen.
Jag tror jag valde orden tokigt efter det då jag uttryckte oro för att inte ha nått fram då han inte förstår hur det påverkar mig för då kom taggarna ut om hur han inte druckit sen i söndags och han fick mig att känna att jag överdrivit då det inte kan påverka mig om han dricker 2st 3,5% på en onsdag eller 2st 5% på en söndag som blivit kvar från helgen. Det är klart att om det skulle höra mer till ovanligheten så skulle det nog inte påverka mig, men för min egen skull så har jag fört en ”öl-dagbok” just för att kunna se för mig själv om jag överdriver eller inte och i den har jag noterat att han druckit på 63 av de senaste 77dagarna fram till i söndags. Men jag kan inte säga till honom att jag skrivit ner, det vet jag att han inte skulle ta emot bra. Men jag hade inte heller nått bra svar på hur jag påverkas av 2st 3,5% en onsdag. Jag försökte förklara så gott jag kan och sa även igen att jag känner att jag behöver söka stöd för nu även fast han inte druckit sen i söndags så går jag ändå med oron och känslorna, som att de är inprintade i mig och att jag måste jobba för att släppa det.
Jag anar iaf vart detta kommer leda, jag hoppas såklart att jag har fel, att jag kan fånga upp tidigare och påminna igen men vi har varit här förut, med att halvera drickandet, förra gången var det att byta ut mot alkoholfritt, innan det att bara dricka på barnfria veckor, en sväng att bara dricka på helgen, en annan att hålla sig till 3,5% osv., men det har alltid gått tillbaka till hur det var innan vi pratat om det.
Jag läste ett citat en gång som jag inte minns vart det kom ifrån, det kanske var ett konstverk. "First the man takes the drink, then the drink takes the man" Också en sån där vacker men sorglig grej som bara fastnat.
Jag lovade ringa alkoholhjälpen igen efter jag pratat med honom, jag ska göra det men kanske nästa vecka för han jag pratade med denna gång var hård, antagligen sann med det han sa men det tog.

@hoppfullsambo Hur har det gått? Jag fastnade för när du skrev att du kände dig "oärlig" när du inte pratade med honom. Klokt tänkt... Hur kan det vara så att vi inte kan prata om det uppenbara med den vi står närmast i livet. Jag tänker mycket på det där & samlar mod... Nu är semestern slut. Måndag: nyktert, det är ju arbetsvecka... Tisdag: då fick JAG honom tydligen sugen på en öl... solen sken & han tyckte på något bakvänt sätt att jag föreslog det... så minst två öl & 2 glas vin. Onsdag: nyktert. Torsdag: sitter med en öl i solstolen när jag kommer hem från jobbet. Hör när han öppnar åtminstone en burk till. Han sätter alltid på vattnet i köket då... Förmodligen minst tre öl & 2 glas vin. Och imorgon, ja då är det ju fredag... lördag, söndag... Gillar inte,alls hur han blir. Sarkastisk, lättirriterad, överdriver allt han berättar, skrattar & skakar på huvudet som att jag är dum... Han ÄR inte sån, han är snäll & underbar. Men det är det här han
väljer... Undrar om han ens vet vad som händer. Eller är alkohol värt att offra sin värdighet för i hans värld...

@Dan_Måne ja, du har helt rätt där. Inget barn som har vuxit upp i en alkoholistfamilj minns sin fina barndom...
En barndomsvän till mig växte upp så. Hennes mamma dog när min vän gick i gymnasiet. Utöver det tragiska livsödet (hon drunknade, full, i sitt eget badkar) så blev både exmaken och de två döttrarna lättade när kaoset tog slut. De är alla märkta av det för livet. Tänk vad de hade sluppit uppleva om familjen inte hade hållit ihop, oavsett för vems skull det gjordes. Stackars människor...

@hoppfullsambo Skönt att du fick pratat med honom i alla fall. Är ju svårt att säga vad som försiggår inne i hans huvud. Förmodligen fortfarande konfliktfullt men förhoppningsvis att han börjar luta över mot insikt. För det är nog lite så det är för de allra flesta. Det kan nog vara att han samtidigt förstår att du har rätt och tycker att du överdriver. Men det är ju då beroendet som försöker förhandla sig till utrymme att få fortsätta dricka och då kan det vara svårt att erkänna det fullt ut.

Jag har tidigare rekommenderat en låt som heter The Shore av Matt McLure som handlar om medberoende. Just i den här låten så har han släppt taget om den han var medberoende till, vilket kanske inte är ens vad du gör till slut, men kanske kan de ge något i alla fall. Den har gett mig något, även om jag var den beroende och inte den medberoende. I första versen sjunger han "You won't let go of all the things that bring you down." och det träffade mig så djupt för det sammanfattar beroendet och svårigheten att göra sig av med det på ett så bra sätt.

Hur har det gått?

Ingen människa, alkoholmissbruk eller inte, kommer att förändras på riktigt om h*n inte själv vill det.
Det är väl mer regel än undantag att människor som är på väg att förlora sin familj p ga sitt beteende lovar och svär att det ska bli förändring nu.

"Det här var sista gången". "Jag svär på mina barn" "Jag kommer ALDRIG att såra dig igen" etc etc etc.
Man släpper garden, försöker förlåta och det blir bra igen ett år eller så bara för att börja om igen. Det börjar smått i andra former men innan det är färdigt är det samma visa igen och man börjar tvivla på sig själv om det är en själv det är fel på eftersom man inte får den respekten man krävde. Så man börjar ställa krav igen och hota med att lämna om det inte blir ändring.

Det här kan pågå i åratal fram och tillbaka tills den dagen man på riktigt inser att man inte kommer nånstans med tomma hot och löften som inte betyder nåt.

Att stanna för "barnens skull" är att lura dig själv och göra barnen en björntjänst. Fråga vilken som helst som vuxit upp i en familj med dålig stämning om de heller önskat att deras föräldrar separerat.

Tack för ditt svar!
Man blir bara så trött på det egocentriska i beroendesjukdomen.
Att alla hans intressen ska gå först. Att mina intressen är inte lika prioriterat som hans.
Trots att man sätter ner foten, trots att man förklarar, etc.
Man är så trött på att försöka få kärlek och respekt. Försöka få sina behov tillgodosedda. Stå med näsan ovanför vattnet.
Jag trodde i min fantasi att det skulle vara mer värt från hans sida att jag valde att stanna, trots det han gjorde sista gången han drack. Men jag har inte fått så mycket bevis för det…
Man försöker prata, försöker förklara. Han säger att han förstår, men så blir det samma beteende igen.

Just nu kämpar jag för barnens skull. Men har kämpat länge nu och jag vet att man inte kan vända ett stort fartyg på en dag, men nästan ett år har gått och vi grälar var och varannan dag.

Jag får se hur detta artar sig. Just nu så försöker jag fokusera på att ha en mysig semester.

Jag lever med en sambo vars mamma är alkoholist och mig veterligen varit det flera år. Mamman kan lätt dra ca 20 burkar starköl under en helg och även vin och sprit. Mamman dricker dagligen och till och från kör hon även bil. Hon har väldigt tydliga symptom på abstinens när hon inte får på några timmar.
När min sambo fyllde 50 år och vi skulle fira henne hemma hos oss så sa jag att vi ville ha alkoholfritt och att vi såg att gästerna kom nyktra. Min upplevelse var att det respekterades men att det kom gliringar från min sambos mamma. Hon ville skynda på firandet och var bedrövad över alla tal som kom. Jag friade till min sambo och höll innan ett tal till henne. Det har jag fått höra i efterhand att det var jobbigt för hennes mamma och att hon bara ville hem, hon nämnde inget men vi förstår ju att det bara är för att komma hem till sin alkohol.
Min sambo och hennes syster har gett upp läget på sin mamma och tänker det är lika bra att hon får supa ihjäl sig.
Jag fick höra ett telefonsamtal mellan min sambo och hennes dotter som bor i en annan stad än oss att sambons mamma beter sig olämpligt hemma hos sambons dotter. Hon dricker framför sambons barnbarn och går med bar överkropp. Hon vill bara gå till cafe där det serveras öl och hon dricker som sagt väldigt mycket.
Nyligen tipsade jag polisen om hennes konsumtion och att hon kör bil. Hon är en risk för andra och sig själv.
Egentligen vill jag anmäla oro också till socialtjänsten där min sambos dotter bor för att sambons mamma dricker hejdlöst och beter sig opassande men jag har svårt att våga. Jag tänker att om polisen kan stoppa henne innan i trafiken så kanske jag inte behöver det andra, dvs anmäla oro.
Jag gillar inte att ge upp och jag tycker det är ett problem med sambons mamma och hennes drickande.
Har ni några tips till mig för övrigt?

❤

@sukada Din sista mening har stannat kvar hos mig hela dagen. Jag ser att jag har varit medlem här i nästan exakt fem år och jag har lagt så mycket tid på att försöka förstå, hjälpa och förlåta. Men jag börjar tro att det är som du skriver. Som anhörig kanske man bara ska inse faktum? Att sjukdomen är som den är, vare sig man vill eller ej. Man får bara acceptera, och resignera inför faktum. Den som inte vill ha vård och hjälp vill inte. Jag tror jag börjar närma mig slutet av min tid på forumet, det är dags att vända blad och sluta dansa djävulsdansen. Tack för den insikten! 🤗

Jag pratade med min sambo idag, det var tungt och svårt.
Jag hade skrivit upp vad jag ville säga om hur jag mår, hur det påverkar mig och oss, min oro för honom, min kärlek till honom, när på sista tiden jag mått som bäst och känt mig trygg och nära honom, och att jag önskar att han vill ta steget att söka hjälp. Jag läste rakt av, annars hade jag nog inte fått ur mig nånting.
Han var mest tyst men ställde några få frågor om när jag mår dåligt och vad det är jag vill med hans drickande, han var inte defensiv eller något sånt utan mest tyst bara. Sen gick han och efter en stund gick jag till honom, försäkrade honom om min kärlek till honom och att han nu vet hur jag mår men att vi kan prata mer om det en annan gång. Vi kramades länge och sa sen inget mer om det.
Han sa varken om han är villig att söka hjälp eller inte men jag tror att han behöver smälta samtalet, men eftersom att han inte var direkt anti mot det så känns det som att det finns en chans.
Jag vet än inte hur bra jag nådde fram men jag tror att han lyssnade bra, det känns som det.
Nu på kvällen så kom han med en öl, sa att det är den sista han har hemma och att han ska dricka den. Han öppnade den aldrig medan jag var med, jag gick och la mig efter en stund.
Jag är rädd för att jag nu bara får några veckor utan eller iaf med mindre alkohol innan det trappas upp igen men vi får se, jag ger det några dagar iaf innan jag pratar med honom igen om vad han tänker om det jag sagt.
Jag trodde det skulle kännas mycket lättare nu efter, till viss del gör det det men också tungt, ansträngt och jobbigt. Som att luften var kvav och tung runt oss.
Vi har ju pratat om det tidigare men denna gång var annorlunda. Jag hoppas på en vändning.

@mlejnel jag tänker att det är just det som är så fint med detta forum, det blir lättare att se vad som händer när andra beskriver exakt samma sak.

Man vill så gärna hoppas och tro!

Jag tänker att en del av tillfrisknandet bör innefatta förståelse för vilken skada ens missbruk haft på sin omgivning. För oss var det så, så länge min exman gick i behandlingssamtal. Därefter not so much. Och allt blev till sist mitt fel igen.

Finns det något sätt du kan börja ta hand om din egen process i det här? Kan du få stöd och hjälp av någon med barnen till exempel?

Jag skulle också rekommendera en kontakt med kvinnojouren eller kvinnofridslinjen. Jag tror vi utsätts för saker som successivt normaliseras så vi tror att det inte är så farligt.

Men manipulation och att få en annan person att tvivla på sin uppfattning om verkligheten betecknas som våld. Att manipulera och skifta verkligheten är ju tyvärr exempel på symptom vid alkoholism.

Den där förvirringen det skapar är ofta det som får en att fastna, att inte veta varken ut eller in. Jag tänker att försöka ta små steg kan vara ett sätt att börja ta tillbaka sitt liv om det stora beslutet om eventuell separation känns för svårt just nu.

@stöd jag levde i 11 år med mina barns pappa tills jag bestämde mej att jag vill inte ha ett liv vad det innebär att leva med en alkoholist. Mitt ex fortsatte med sitt missbruk periodvis .Det va 25 år sen vi separerade. Han har varit på behandling flertal gånger .Han har blivit av med jobb , körkort och fått stroke .I våras va han på behandlingshem .Höll sej nykter 3 mån .Nu är det igång igen ..jag själv va 3 dagar på samma behandlingshem för medberoende. Personen som va Vd där hade själv haft ett svårt alkoholmissbruk och drogmissbruk. Han sa en sak som fastnade hos mej alkoholmissbruk är som diabetes 1 ..du har denna sjukdom och kan aldrig bli av med denna sjukdom ...tragiskt ❤

Till er som läser denna tråd - vad är er erfarenhet av Al-Anon-möten?