Senaste kommentarerna i forumet

Är anhörig till en alkoholist. Har nu i 1 år försökt få in honom på LVM men det verkar hopplöst. Vad krävs det?

Du anklagar Inuet för att vara hånfull och respektlös i sina svar
Vet du vad problemet med svensken är? Det ständiga lindandet, curlandet, inte såra, inte kränka.
Men vet du vad, oavsett hur mycket strunt du presterar i dina kommentarer så är missbrukets tryne vidrigt. Speciellt för den som lever med en missbrukare.
Du vill kanske att Inuet tassar på tå, är politiskt korrekt men ärligt talat föredrar jag det raka - hur obekvämt det än är - framför det falska, puttenuttiga, korrekta.
Jag vill ha det genuina, ett svar på hur och vad som rör sig i hjärnan på en alkis. Mästrandet är för mig en rökridå som inte gagnar någon!

Med detta inlägg har du precis illustrerat det Inuet förklarade: du blir kränkt. I mina ögon projicerar du. Du retar dig på att han har rätt. Min kvalificerad gissning är att du lever i lögn, du är inte ärlig mot dig själv.

Jag sökte svar på beteendemönster och hamnade här. Givande att läsa det som Inuet skriver. Och sedan läser jag ditt trista inlägg och känner direkt: "vad är det denna människa projicerar? Vad har h*n för problem? Egentligen? Vad är det för öm punkt som Inuet petade på?"
Inuet är ingen besserwisser. Däremot har uppenbarligen problem som hans ord blottare. Fundera på vad DU borde ta tag i, istället för att trycka ner Inuet!

Det låter som du kommit en bra bit på vägen nu.
Skönt att kunna känna sig nöjd i sitt eget sällskap där man själv kan bestämma vad man har lust att göra eller inte.

Kram och ha en God sommarhelg?Azalea

Jag är så sjukt jäkla less på mig själv som inte tar mig ur detta, alltid ska det finnas en ursäkt för att man druckit mer än man bör och skrikit och gapat och betett sig som ett stort svin.
Jag vill ha nytt jobb, min barndom var dålig, det var för att det var så varmt, du blir alltid så sur, du är så bitter osv osv. Nej din idiot, du är problemet, du och ditt jäkla alkoholberoende, du som påstår att folk som inte dricker är bittra och tråkiga. Samma sak varje helg, glatt dom första ölen, sen bara tycka synd om sig själv och sen ta ut det på alla andra. Dagen efter, ångerfull, skäms såååå mycket osv osv. Nästa helg, samma sak igen.
Detta står mig upp i halsen!!

Det kändes bra i dag när vi var ute och åkte, mannen och jag. Han pratade på som vanligt om allt och ingenting.
Tror magin med mannen jag saknat är borta. I alla fall nu. Känner mig inte ledsen. Längtar inte efter honom, eller tiden vi hade.
Kan det vara så att jag börjar inse hur skönt jag har det själv? Att kunna göra vad jag vill? Utan att ta hänsyn till en man som kräver all min uppmärksamhet?
Ja, jag vet inte. Bara att nu känns det bra.

Min sambo har sen vi träffats alltid druckit lite för mycket öl. Och fort går det när han dricker, han har tom sagt att han dricker för att bli full. Han gillar att åka på kryssning med sina vänner och där super dom som bara den får jag för mig han har varit iväg på svensexor och blivit så full så dom fått hjälpa honom till sängen har jag fått höra efteråt. Han pratar om konstiga saker när han är full somnar på bussar osv. Nu har vi ett barn och han har inte direkt gjort detta nu under graviditeten eller när barnet kommit men så fort han ska ut så blir jag jämt orolig och mår dåligt. Han kan inge ens gå på aw utan att bli fullast av alla. Köper jag e flaska vin får jag ett glas resten går till honom jah hinner inte med. Sist nu när vi var på ett kalas hade han med sig egna öl fast det inte var någon annan som drack dom bjöd på folköl men själv hinner han dricka 5öl. På vägen hem i bilen drack han också öl och vill sätta på musik i bilen men jag vill inte höra nån musik för jag är inte i samma mood som han. Så jag blir som nån tråkig person känner jag. De kanske inte är fel att dricka öl i bilen? De var en helgdag men jag får ansvaret att köra och våran bebis var med i bilen. Nu ska han iväg igen på en tillställning på jobbet men jag sa det att jag vill inte att du kommer hem onykter vi har en bebis och jag orkar inte ta ansvaret själv. Ja är jämt hemma själv med bebisen och har i get umgäge här då jag är nyinflyttad. Så han har sitt jobb och vänner. Han frågade för några veckor sen om han fick åka till en kompis och ta några öl samtidigt som hans dotter på 7 år var hos oss och våran bebis och jag sa det går bra. Men sen kom han hem kl3 och var full och låg bakis dagen efter så jag fick ta hand om barnen. Jag lät han ligga å sova för att han själv skulle få vakna upp och inse hur länge han sovit. Han kan dricka vin en vardag om vi har hemma och sen några starköl på det också om det finns kvar sen helgen. När vet man att man har problem? De är som han tar för givet att eftersom jag är med så är det ok för han att dricka för jag kör ju bilen. Han blir inte jättefull varje gång vi umgås med folk men det ser ut som att han hinner dricka så mycket mer än alla andra. Ja tror att han har adhd kanske och att han självmedicinerar för att bli lugn men jag mår inte bra när han ska ut med vänner. Han är 36 år också. Jag förstår inte vad som är roligt med att åka på kryssningar osv då heller. Han förstår när jag säger åt honom att jag inte vill att han ska komma hem onykter. Vi ska iväg med ett par kompisar i sommar å då säger han: jag har lovat "hans kompis som ska med" att vi ska gå på krogen när vi är där. Men vi åker som familj och räknar han ju med att jag ska ta hand om barnen när dom är ute å roar sig? Varför är de så kul att gå på krogen? Ja fattar inte.

Vad det känns skönt att ”bolla” här. Har vid flera andra tillfällen sagt till mannen att jag inte mår bra att umgås med honom. Att inget har förändrats. Han fortsätter ju dricka. Han ringer aldrig till mig när han är full, men däremot handlar han ju alkohol när jag är med.
Men det är ju som ni säger Azalea och Nordäng67, vi här har för stor empati, och bryr oss om mer hur andra känner, än bry oss om hur det blir för oss.
Ja ja, nu får jag ju träffa honom i dag, men jag måste bli bättre på detta, att säga nej, när jag känner nej.
Tänk att kampen fortsätter fast det gått ett år sedan vi gick isär.
Tack för era svar?

Även jag hade svårt att stå emot. Det är nog medberoendet som slår till, tycka synd om och "överempati". Men om man krasst sammanfattar det hela lite tycker jag det blev lättare att stå emot. Mitt ex fick exakt det han ville ha/behövde: fortsätta dricka och fortsätta ha kontakt för att slippa känna sig ensam. Jag fick inte alls det jag behövde, kändes som man fick smulor och som om man var ett sällskapsdjur. Dessutom kunde han ta kontakt när han var berusad och det kändes som ett hån, ett slag i ansiktet. Och också din styrka och energi är som ett bankkonto, det går att ta ut och det går att sätta in. När man har kontakt med sitt ex utan att något egentligen har förändrats så gör man ett stort uttag. Det tar tid att återställa "saldot på kontot". Var rädd om dig! Kram

Det är så himla svårt att slitas mellan de känslorna. Jag känner likadant. Här ju lämnat in om skilsmässa men tycker ändå synd om honom när han vill ses och umgås. Så jag säger också ja... Det är nog lite medberoende i mitt fall men sen tror jag att har man ett alldeles för stort hjärta och mycket empati så är det lätt att säga ja när man kanske skulle dragit en linje och tänkt mer på hur det påverkar sig själv.

Som sagt, jag förstår dig precis men du/Vi måste försöka att följa vårt eget hjärta. Som du skriver att man vill inte göra barnen eller honom besviken. Precis så tänker jag också men det är ju sån man har blivit. Tänker alltid på hur andra mår och känner istället för sitt egna mående.
Beslutet ska ju egentligen vara vårt varje varje gång oavsett vad vi väljer.

Ta hand om dig ?Kram Azalea

Hej! Jag har också problem med min sambos drickande! Hon kan dricka konstant i flera dagar i sträck! Dricker och sover! När hon till slut nyktrar till, kan hon vara nykter i 2 veckor! Är detta så kallad periodare? Vi har en son på 12år som mår dåligt av det! Funderar att ta med grabben och flytta, men kommer inte till skott. När hon är nykter är allt bra! Har försökt prata med henne många gånger varför hon dricker, men hon svarar bara att hon inte vet varför!

Livet rullar på. Pratar med mitt ex ibland. Vi har varit och hälsat på gemensamma vänner, och det gick bra.
I dag frågade han om jag var ledig i morgon. Ja svarade jag. Kan vi ut och åka en sväng, frågade han.
I detta läge blir jag så svag. Jag vet att jag inte borde åka ut med honom. Vill och bör hålla distansen. Mår själv bäst av det. Men så tycker jag synd om honom, och svarar ja, fast jag borde svara nej. Vi har ju varit ett par i så många år så jag har så svårt att vara hård mot honom.
Vet inte hur jag ska komma ifrån dom här gångerna han frågar. Känner mig så stark emellanåt och mina barn tycker dom fått tillbaka sin glada mamma igen.
Men när jag åker ut med exet så känns det även att jag sviker dom.
Vill gärna höra vad ni tycker. Är det mitt medberoende som sätter in ibland? Eller?

Stridshumör, det satte ord på min ilska. Sån ilska jag känt så att jag tappat kontrollen över mig själv och vräkt ur mig elaka ord och taskiga kommentarer. Jag har skrikit, kastat saker, tänkt de värsta sakerna, helt enkelt inte varit mig själv. Värst nu är att alla i hans omgivning tänker att jag är den psykopatiska flickvännen för att de inte ser honom som jag ser honom.

Egentligen bryr jag mig inte om vad hans vänner tycker för det är irrelevant och jag försöker hantera min ilska nu men jag antar att det är en process.

Jag väljer att ge honom en chans till men under förutsättning att han jobbar på sig själv, vilket han nu har gjort i 2 månader. Den personen jag blev kär i, han den glada, roliga, kärleksfulla, han som alltid får mig att skratta är äntligen tillbaka. Jag ber varje dag att det kommer att hålla i sig och jag försöker uppmuntra honom med hjälp av verktygen från kursen 1177 och det går bra nu när jag inte längre känner ilskan i mig på samma sätt som förr.

Kanske har jag ältat sönder ilskan eller att ni fina människor på det här forumet gett min ilska bekräftelse, som jag ej fick från annat håll.

Jag har verkligen tagit till allt ni har skrivit även om jag inte har kommenterat alla.
Stort tack för att ni finns när ingen annan gjorde det (som förstår)

Jag vet inte om min berättelse kommer få ett lyckligt slut men jag kommer fortsätta att ha fokus på mig själv och försöka lita på att han kan förändra sig själv på egen hand men att jag kan finnas där vid sidan om som stöd

❤️

Min man avslutade sin behandling i januari, tagit ett gäng återfall. Deprimerad och otrevlig. Så jävla tröttsamt att leva med så man kan spy ibland, så just nu lever vi inte med varann. Han gör ingenting, jobbar knappt, äter allt han kan. Går numer inte ens på AA. Träffar inte sina barn. Gnäller att han gör ingenting och träffar ingen. Har fått starkt antidepressivt, och det tycker han att han sover bättre på. Vill jag har hjälp så utnyttjar honom och frågar jag inte blir han arg på det. Så jag förstår verkligen din känsla, och det ända jag kan råda till är att försök att må bra själv. Jag vet att man tänker på dom 50% i vaket tillstånd, hur det är. Men det är så skönt att få tänka på något annat dom övriga 50%

Semester, förstår att mannen tänker tillbringa tiden med oss, dvs mig och mina söner. Jag tänker nog mest ingenting, förutom varför frågar han inte, funderar. Jag fixar gasol, vatten etc. Jag är trött, utarbetad och säkert så sliten av hans sjukdom. Han känns lite lugnare. Frågar igår kväll om han inte tänker åka hem till sina barn i sommar, nä, det funkar inte ( jag frågar och det har att göra med lite fulsms med sitt ex som han hatar, hon bor där. Och pga av det så skulle jag bara tror att dom skulle träffas. Vilket jag inte gör) svarade bara att det problemet är ju något jag måste hantera, eftersom ni valt att hålla kontakt vid storhelger, och han har då tom blockat henne för ett år sedan. Han säger högt, förstår du inte att jag vill träffa mina barn. Ja men det hör hände sista april, och du har inte varit upp sedan jan. Sen rusar han, far hem. Jag skiter i vilket. Egentligen vill jag att det ska vara slut, över, tycker det är skönt när han far, det är verkligen elefanten som lämnar rummet. Klart jag har nytta av honom, lite hjälp med praktiska saker. Skickar ett sms i dag, att jag förstår han sticker, men det hjälper inte honom, skriver att ska komma upp, sluta fly. Han kommer, ber honom ta med vatten. Han är tyst, jag påstår att det handlar om skuld och skam att han flyr. Han flyr inte utan han tycker att jag anklagar honom. Han är otrevlig, spydig. Och jag försöker använda mig av uttryck som jag lärt mig i e-kursen. Att jag inte tror han varit otrogen, att ha det är något form av självskade beteende el bekräftelse. Men att det är svart på vitt att han har haft kontakt med andra kvinnor, och ibland när jag är liten kan jag bli ledsen. Han säger han gör ingenting, han pratar inte med nån. Som om jag skulle ha förbjudit? Jag uppmanar ju till umgänge för oss, för honom själv. Igår sa han innan åkte att han skulle åka hem, idag sa han att han inte skulle åka hem. Varför gör han inte det? Han har både mc klubben, föräldrar, barn. Men nej, han är runt mig och är otrevlig. Förstår att det är sjukdommen, men ack så jävla dumt. Tänker mig nog ställa mig i kö på en lägenhet, fy vad skönt. Lägga pengar på stugan och sånt jag vill. Nu kommer han inte hit mer på ett tag så skönt, tar gummibåten bort till vänner, som är på min sida. Och som tycker att ge dig.

Modigt att du tagit steget. Jag lämnade för ett år sedan. För mig fanns det inte heller något val till slut.
Den som dricker får två personligheter, en som är full och en som är nykter. Till slut flöt dessa ihop, och mannen blev konstant sur och irriterad.
Det är kämpigt att lämna, men det är värt allt, och man kan fokusera mer på sig själv och göra det man själv tycker om.
Fortsätt skriv här så kan du gå tillbaka och läsa hur det var och hur du kände.

Ja han dricker för mycket men framförallt får han dig att må dåligt över det. Det är och kommer aldrig vara ok!

Hej
Är tillbaka på forumet. Höll mig nykter i 3 månader. Sen kom glaset vin fram i små doser vilket självklart ökade så jag är nu åter på ruta ett och har nu varit alkoholfri i tre dagar. Går bra men trött och lite låg.
Mitt problem är att min man fortsätter som vanligt med öl vin och sprit varje kväll. Jag lägger mig tidigare men hör hur han klirrar med glas och flaskor. Han har upplyst mig att han vill inte slut kanske bara dra ner på konsumtionen. Kommer aldrig att gå...men själv tror han på sin egen lögn.
Jag ska ta mig fan klara detta.
Tar Selincro för suget och Imovan för sömnen. Vilket funkar bra nu i början.

Min man har haft problem sedan vi träffades, jag var bara för naiv för att se det då. Men fest har det varit onsdag-fredag till och från. Har under alla dessa år trott och även fått höra att jag överdriver, att jag inte kan slappna av och kan än idag tro på det. Det dåliga samvetet finns alltid där. Ibland tror jag t o m att jag hittar på det själv. Att konfrontera betyder tjafs och att trycka ner mig i skorna.
För ca 2 år sedan kulminerade allt och han gick faktiskt till läkaren för att få hjälp. Fick tid hos psykolog som sa att han inte skulle dricka alls. Han slutade gå till psykologen. Var överdrivet alltihopa tydligen.
Sedan dess har det dock varit ok. Några bakslag såklart men i det stora hela bättre.
Nu har det dock hänt något. Han är konstant grinig, fräser åt mig och barnen och beter sig dumt i stort sett dagligen. Ena dagen är jag bara luft, andra dagen är jag dum i huvudet. På midsommarafton var han stupfull och behandlade mig som skit. Gjorde mig ledsen inför alla och ville skiljas.
Jag betyder ingenting i dessa lägen, alkoholen vinner alltid.

Jag har ingen som helst tillit kvar, att vara borta från honom ger ångest då jag inte kan ha koll på vad han gör. Att vara runt honom ger också ångest då han ser ut som att han hatar mig.
Han har alltid skött barnen bra men nu är jag även orolig för det när han är ensam med dem. Vet inte om det är i mitt huvud det sitter eller om det är verklighet.

Mitt råd till dig är att börja med dig själv. Ta hjälp från en utomstående som stärker dig och din självkänsla. Som bekräftar att du inte är ute och cyklar, eftersom det är vad vi ofta får höra.

Tack för att jag fick skriva av mig lite, ditt inlägg gjorde att även jag vågade det.
Lycka till och stå på dig!

Blir också väldigt berörd av ditt inlägg. En tanke slog mig: kan du inte visa ditt inlägg för din fru när hon är nykter? Det är ett väldigt fint, starkt och bra inlägg där du beskriver dina känslor och vilka konsekvenserna av hennes drickande blir. Mitt råd är att vända fokus till dig själv, lägga mer tankar och energi på vad du behöver, hur du vill ha det och framför allt hur du vill att dina barn ska växa upp. Och utan att tänka tankar som går ut på att din fru måste förändras för det kanske aldrig sker. Barn påverkas väldigt mycket av att växa upp med missbruk. Även om allt inte är katastrof och även om dom har en förälder som inte missbrukar. Just det där att en person är som två olika personer skapar så mycket otrygghet. I ert fall mamma som å ena sidan är en kärleksfull mamma och å andra sidan "sluddrar runt" med ett glas vin. Det blir en känslomässig berg och dalbana. Man vet aldrig vilken av personligheterna som möter en när man kommer hem från skolan typ. Lider med dig! Mycket du ska ta ställning till. Lättare att komma fram till beslut om man utgår från sig själv. Kram

Efter ha varit med här för ett år sedan tog jag för en månad sen steget och flyttade från min sambo som har alkoholproblem. Enligt han har han inte några problem och han drack inte mycket men jag fick ont i magen när det gick mot helg och åkte hem från jobbet med en orolig mage och frågan om han var på G eller inte. Det är den personen han förändras till som jag inte kan leva med, Han har haft detta problem i många år jag har gått ifrån han förr men den här gången känns det lite annorlunda, jag har själv varit sjuk i cancer så jag värderar om livet lite efter det. Åren går bara och jag vill inte leva med han på hans villkor, att det var jag som anpassade mig hela tiden. Jag vill bli fri från mitt medberoende men det är svårt. Men nu slipper jag oron och alla fula saker som han sagt till mig när han blir på viset.Nu måste jag lära mig att ta hand om mig själv och vad jag vill ha ut av livet.

Jag har precis anmält mej till en internetbaserad kurs för anhöriga här på alkoholhjälpen.
Känner som du, hur ska man prata och bete sej?
Jag hoppas och tror att kursen kommer att ge mej redskap.
Det är ett sorgligt svårt läge att vara i. Jag blev själv nykter av ren skräck att behöva umgås med berusad make varje dag. Därmed blir distansen större, men väcker oro och irritation hos den som vill dricka.
Viktigt för ens egen skull att orka vara den klarsynta.
Kolla upp kursen, kanske nåt för dej också!

Jag blir berörd av ditt inlägg,
Det kunde varit min make som skrev detta för ett tag sedan.
Jag har inga råd att ge men vilket starkt inlägg.Bra att du skriver här.
Jag har själv varit där din fru är och är där igen bara jag tar det första glaset.
Jag behövde själv komma till insikten hur det verkligen var fatt med min relation till alkohol.Jag ville inte dricka men drack ändå.Tills jag inte orkade längre.
Jag hoppas verkligen att ni ska få en bra lösning på er tillvaro.Tvekar inte på att din fru är helt perfekt i alla lägen.Det är alkoholen som är problemet i alla fall för mig.Det är väldigt ansträngande att ha den där kampen,innerst inne visste jag ändå fortsatte jag ,år ut o år in.
Vet inte om detta är till nån hjälp.Hoppas du får svar från någon i din situation.
Kram Pilla

Min fru har druckit mycket vin under 5 år, mer eller mindre dagligen 5-6 dagar/ vecka.
Har tidigare tagit upp det några gånger med henne men hon blir alltid irriterad/sur/arg för att hon tycker att jag är så kontrollerande då jag påpekat att det är väldigt mycket hon dricker.
Hon har även haft lugnare perioder då vi bara haft vin hemma på helgerna, fick henne till för ca 1½ år sedan att bara ha 2 flaskor hemma för helgen, det höll kanske 3 månader sedan kom kommentarerna.
"Jag blev sugen på att laga något gott ikväll" vilket är en ursäkt för att få dricka vin.
Det "dyker" alltid upp nya tetror eller flaskor hemma precis som att jag inte skulle märka det, hon dricker runt 2 tetror (3 liters) / vecka.
Hon älskar att laga mat ( grymt duktig) och står alltid med ett glas vid matlagning gärna redan vid kl 4 på em, sen fylls det på resten av kvällen.
Går gärna och "plockar/städar" med "ett" glas vin medans jag gärna kan gå ut i garaget och skruva med min hobby då hon kan gå och dricka ifred.
Vi har två barn bägge under 10 år som jag tror börjar förstå att något inte är rätt då hon varit rejält berusad minst 1gång per vecka de senaste veckorna och vi har även hamnat i diskusson då jag bett henne lugna ner sig, oftast när hon "busat" med mig eller barnen och det börjat bli för mycket.
Vill förtydliga att annars är hon en jättebra, kärleksfull mamma till våra barn.
Hon har jobb och sköter detta med bravur, aldrig hemma för att hon är bakfull eller så.
Dock de dagar hon väljer att inte dricker är hon oftast väldigt trött/ hängig och sitter gärna i soffan hela kvällen. Annars far hon runt hela tiden och städar, plockar, lagar mat.

Jag älskar också att ta ett glas vin till maten på helgen men de sista månaderna vill jag knappt det då jag bara mår dåligt av att se hennes vinglas stå framme.
Får alltid påpekande om jag blivit så tråkig. "Förr kunde vi minsann dela på en flaska när som helst" bl.a

Hennes bästa vän bor i närheten och det sista kan de knappt ses utan att det ska tas ett glas vin.
Vännen har vad jag vet inga alkoholproblem, hon har dessutom varit medveten tidigare om att det druckits mycket då vi pratat om det.
Ska man ta upp detta med vännen? min fru lär bli förbannad om hon får reda på det.

Hur tar man upp detta på ett bra sätt utan att det spårar ur, kan man ens det?
Vi har alltid haft mycket "diskussioner" under årens lopp och det kvittar hur men det blir alltid mitt fel i slutet.
Det var väldigt nära att vi gick isär i höstas då jag fullständigt ledsnade på att hon alltid var irriterad på mig för minsta lilla, suckade, gnällde klagade och skällde på mig för allt samt hennes drickande.
Hon insåg att jag var på väg bort och hon förstod nog rejält varför för hon frågade mig rakt ut vi när vi pratade på telefon om jag ville skiljas och jag svarade jag vet inte.
Åkte direkt hem och vi hade ett av vårt bästa samtal någonsin och kom fram till att vi älskar ju varandra och vill leva tillsammans.
Vi blev mer kärleksfulla mot varandra igen. Dock har vi inte haft något sexliv de senaste åren vilket också känns jobbigt. Detta har nu börjat avta igen, och jag har återigen börjat sluta mig då drickande ökat markant efter nyår.
Och nu är det semester och då dricks det alltid varje dag, tidigt på dagarna, och mycket, blir så orolig då hon blivit betydligt mer berusad de senaste veckorna, vinglig, (inte så hon ramlar omkull) släpig, skiftande humör så fort man råkar påpeka något.

Det stör mig också mycket att hon lägger mellan 3-4 tusen / månad på cigaretter, snus och vin, det är en himla massa pengar som vi kunde lagt på annat samtidigt som hon påpekar att varför kan vi inte spara några pengar....

Det här äter upp mig innefrån, hur ska man tänka/göra?

Vet att detta blev långt och kanske lite osammanhängande men det är inte lätt att skriva om detta.
Jag har en kompis som jag pratar om detta med och gjort i flera år.
Nu vill jag höra vad era råd kan vara.
Tack snälla för att ni orkat läsa detta.