Senaste kommentarerna i forumet

Vad bra beskrivet Exhale. Det tar jag till mig. Att det tar tid.
Tack för den?

Slängs tillbaka en nyårsafton. Vi hade varit hos vänner, och han var rejält full.
Vi skulle hem och barn med respektive skulle komma senare på kvällen.
Han fortsatte att dricka. Hade dukat fint och lagat mat. Han slafsade och åt och det såg ut som ett litet barn hade ätit på hans plats. Barnen förstod äntligen att han hade ett beroende.
Han somnade tidigt på kvällen, barnen åkte hem. Jag satt själv på altanen kl 12, och drack champagne. Och grät.
Det är väl så att den som dricker inte kan erkänna att det är deras ansvar, måste skylla allt på någon annan, för att kunna fortsätta dricka.
Vi har levt skilda åt i över ett år. Och mitt ex har fortfarande inte insett att det är hans beteende som orsakat att vi inte kan leva ihop.
Bra att du går kursen. Den är bra.

Så fin och lugn midsommar du haft. Glädjer mig att höra. Och även er andra som haft det bra.
Jag har också haft det bra med barn och barnbarn. Tur man kunde vara ute i det underbara vädret.
Lugnt och skönt. Min andra midsommar då jag lever själv?

Vad fint att höra om din midsommar! Fortsätt på samma sätt i sommar.

Du väljer ditt liv.

Kram till dig

???

Va underbart, Nordäng67!
Så glad för din skull att du hade den bästa midsommarafton någonsin! ?

Jag har också haft en fin dag och är tacksam över livet.

Nordäng, jag tycker att allt du skriver är så tänkvärt, mitt i prick.

Något som berörde mig djupt var bland annat det du beskrev;
"Han tog med sig../Jag lämnade..". Oh, jag har läst det flera gånger.

Jag önskar dig många harmoniska och stillsamma dagar,
så som denna, med enbart glädje och lugn.

Glad sommar och kram till dig ?

Han vaknade efter 3,5 timme.
Varför lät du mej sova?
Det är inte mitt ansvar, och det gick inte att väcka dej, svarade jag.
Jag sa nej till grillning och middag efter 21. Då lagade han sin egen enkla mat till sej själv. Gick undan, påtagligt sur.
Jag har spelat oberörd.
Men känner en inre oro. Hur kan det vara JAG som förstört kvällen? Får han ingen insikt alls?
Hur bemöter man honom på "rätt sätt"
Jag har nyss anmält mej till den internetbaserade kursen för anhöriga.
Nån fler som gått den?

Imorgon kommer vuxna barn hem ?

Jag med. En dag i stillhet. I det varma vädret. Med grönskan. I nuet. Bästa jag haft.

vem kan du spendera morgondagen med. Stick iväg en sväng, ensam eller till ngn. Ngn som är pigg och igång. Eller ligg i solen och njut av stillheten. Koppla bort och lyssna inåt. Gör det du behöver för en fin dag. Och så gör du så, igen och igen och igen. Tills allt du hör är din egna röst.

Sänder en kram

Ställde klockan på 06 i morse, åt frukost i trädgården. Sedan packade jag badkläder och på med träningskläder. Körde till mitt favoritställe på jorden ett naturreservat ett par mil utanför stan. Gick en snabb långpromenad och tog sen ett lååångt morgondopp. Satt och torkade i solen, myste och drack kaffe. Kände mig så himla lycklig och tacksam över livet. Sedan hem och laga en god midsommarlunch till mig och sönerna. Vi åt, pratade, skrattade och hade så mysiga timmar tillsammans. Sen drog dom på firande med kompisar. Nä tänkte jag nu åker jag och tar ett kvällsdopp. Så himla härligt att simma runt i kvällssolen och bara njuta. Småpratade lite med en man som flugfiskade och med en familj som också badade. Nu ligger jag på min altan och njuter av den sköna sommarkvällen. En harmonisk och stillsam dag med enbart glädje och lugn. Bästa midsommarafton någonsin. Glad midsommar och kram till er☀️

men du kommer dit till slut. Den första initiala lättnaden höll inte i sig särskilt länge för mig. Sen kom sorgen. Saknaden. Frustrationen. Och sist accepterandet. Sen kommer vilan. Sen kommer det nya livet.

Njut av sommaren utan oro så ofta du bara orkar och sakta läker man ihop igen.

Han, den du saknar. Den du skymtar ibland. Han kommer fortsätta vara flyktig. Finn något mer varaktigt. Det finns.

Jag har haft insikt och sökt stöd för mitt eget problemdrickande sedan ca 1,5 år. Nytt försök nu igen sedan ett par månader.
Flera har uppmanat mej att starta en tråd även här, som anhörig.
Jag kan direkt säga att jag inte är mogen för kommentarer som
" lämna"
" han är inte värd dej"
Men jag har 0 stöd från honom i att sluta dricka. Jag har ändå minskat från 7 dagar i veckan till 2.
Han har i sitt eget tycke, inga problem alls. Dricker ca 2 flaskor vin varje dag. Permitterad, inga rutiner.
Jag har tänkt länge att han nog har en depression. Nu när jag oftast är nykter eller dricker måttligt ser jag hur det eskalerat för honom.
Droppen är väl nu på midsommarafton. Han har pratat så innerligt om hur fint vi ska ha det idag.
Han började med vin 09.00
Jag blev orolig, sa det
Sen har han smygdruckit.
Somnade ute innan 17.
Gick in och somnade sittande vid 17. Kom ut, somnade igen.
Nu sover han inne på soffan.
Självklart är han alkoholist i total förnekelse.
Jag har smygfotat, för han skulle aldrig erkänna.
Men hur ska jag agera om han vaknar?
Säga, nej tack, det blir ingen grillning och middag.??
Hur ska jag agera imorgon?
Eller senare, jag vill inte låta det passera, men är tokrädd över hans attityd mot mej. Han kan nergöra mej totalt. Psykiskt.
Sjuk och ekonomiskt beroende av honom. Bor i paradiset, egentligen.
Hur beter man sej?

Det är så frustrerande att känna sig så sorgsen och ensam när man ändå gjorde det under förhållandet med.
Varför känner man sig inte mer lycklig över att man blivit fri från oron och misären man hade?

Innerst inne vet man att den där fantastiska människan finns och man är arg över att han inte lyckades ta sig igenom det medan man var VI.
- Jag svarar på mina egna frågor för att jag har blivit så förvirrad i mig själv.

Det som känns lite tryggt är att veta att man inte är ensam med liknande situationer. <3

Så smärtsamt att hela tiden känna oron för din mamma, att vara livrädd för att hon ska dö , vilket händer så din oro är ju realistisk. Du verkar ha insett din maktlöshet och den är förfärlig, men samtidigt är det befriande när man väl kan ta det till sig. Tror säkert din mamma vill följa dig i livet och se vad som händer, men beroendet styr hennes beteende. Läs gärna Craig Nakken, Missbrukaren och jaget så får du förhopppningsvis mer insikter och förståelse, men det är grymt och förfärligt hur ett beroende raserar människors liv och orsakar en så stor smärta för alla inblandade. Något anhörigprogram och alanon skulle du nog ha nytta av. Anhörigprogram brukar kommunen erbjuda och lämplig alanongrupp kan du leta efter på nätet. Vad du kan göra är i stort sätt bara att berätta för din mamma var hjälp finns att få och det är socialförvaltningen som ansvarar för missbruksvården.
Ta hand om dig.❤

Hej jag förstår precis vad du menar men för mig är det tvättom. Vi har skild oss för ett år sedan o båda var med på det. Nu känner jag att jag ändå saknar honom o behöver stöd att kommer ur den här skiten. Vet inte var jag ska börja. ?

Det är den nyktra personen man älskar och saknar. Jag ångrar inte att vi gjort slut men jag hoppas att han hittar tillbaka till sitt riktiga jag igen och det är väl där jag har något slags hopp kvar.
Nu efter vårt break up har jag inte sökt hjälp men har i omgångar gått i terapi för både min relation till honom, min brors och mors död. Har inte haft ett lätt decennium men jag känner mig förvånansvärt stark i mig själv ändå.
Jag hoppas att jag kan hitta kärleken och tryggheten igen oavsett med vem det blir. Känns dock som att det kommer ta en evighet att komma över om ens möjligt..

Efter att ha upptäckt att mamma dricker och ha gjort det i perioder under min uppväxt kändes det skit. Jag kände mig totalt lurad. Vi hade bott ihop 20år och jag hade missat allt!
Jag som då var 25 år hade aldrig upptäckt något tecken att mamma var beroende av alkohol. Grym på att ljuga och jag och familjen sååå otroligt naiva.
Att försöka prata med mamma att sluta dricka var en självklarhet. Så klart att hon lyssnade, nu skulle allt bli bra.
Tiden gick, insåg att jag varit blåögd och naiv igen. Lögnerna fortsätter. Ljuger mig rakt upp i ansiktet "jag dricker alkoholfritt","jag dricker inget längre" osv... Skitsnack. Fyfan så ledsen man blir. När ens egen mamma ljuger för en. Rakt upp i ansiktet. Jag är maktlös. Allt vi vill är att hon ska sluta. Men hon väljer alkoholen före familjen. Vi är ett andrahandsval. Det är fruktansvärt.

Jag vet. Om hon inte vill ta hjälp på riktigt kan vi inte göra nåt. Maktlösheten är fruktansvärd.

Hon som är min egen mamma, vill hon inte se mig växa upp? Vara en del av min familj? Se vad som händer med mitt liv i framtiden? Hus?barn? Jobb? M.m. Jag är alltid livrädd att hon ska dö. Dö ifrån oss.

Dumma jävla alkohol. Fyfan vad jag önskar att man kunde ta bort den för alltid.

Hej,
Jag förstår din frustration. Har samma problem men jag har inte ringt arbetsgivaren. Mamma vill inte lyssna på mig:(.
Återkom gärna hur det går.

Jag förstår hur det känns, jag har tagit time out. Tankarna, sorgen, frustrationen och ilskan är det som snurrar hos mig. Men jag har sluppit att han träffat nytt, men vi är fortfarande gifta så det ska ju inte vara en risk, eller förresten för att vara ironisk. Vi lever/har levt med en alkoholist och då kan allt hända. Håller med dig, ingen oro el rädsla nu, det är så skönt. Sover gott på nätterna och det är ju det man får ta med sig när ångesten suger tag i en. Har du sökt hjälp? Forumet här är en stor hjälp, för att sätta ord och läsa om andra i samma situation. Kram på dig

Hur går man vidare då man fortfarande känner den extrema kärleken till den man lämnat?

Jag och mitt ex tog ett gemensamt beslut om att gå ifrån varandra för 6 månader sedan. Vi har levt som sambos i 8 år (inga barn).
Vi har haft en extrem kärlek till varandra i alla år och det är det som fått mig att stanna kvar och fortfarande får mig att längta tillbaka.
Mitt ex är alkoholist och jag har fått vara med om mycket oro, lögner och nära dödenupplevelser gällande honom.
Jag känner att jag har gjort rätt i att lämna honom, har inte längre stressen och oron som jag jag dagligen hade förr.
Men mina tankar går hela tiden åt att vi kanske träffas om en massa år igen när han har löst sin "situation". Vill både ha honom tillbaka och samtidigt vill jag glömma honom.

Han skaffade ny tjej 2 veckor efter att vi gjort slut, vilket sårade mig en del. De båda drog utomlands och var borta tills nu och nu ska de flytta ihop. Ingenting jag lägger mig i men det har såklart satt sina spår det med. Fick träffa honom nu i helgen för att äntligen reda ut det sista så som lägenhet, prylar etc. Det kändes skönt att få träffas och prata igen men så fort han gick så har jag bara känt sorg.

Det suger att vara ensam. Alla planer för framtiden är som bortblåsta..

Det där med att sätta sig själv i första rummet har jag aldrig varit bra på. Är mer den personen som sätter sig själv i sista rummet. Är liksom rådgivare/psykolog åt typ alla jag känner, men ingen har någonsin undrat hur jag egentligen mår själv. Jag har upplevt mer och vet mer än de flesta andra i min ålder. Brukar alltid säga att kunskap är nyckeln till framgång, men det kan nog också vara en nyckel till smärta. Eftersom att jag fortfarande inte kan gråta så har jag helt enkelt fått hitta andra sätt att göra mig av med smärta, brukar gå ut och springa, det funkar ändå helt ok. Så gott som allt och alla i mitt liv har rasat denna våren, men kanske kan de göra att jag kan få en nystart och bli den jag vill vara till hösten. Har iallafall mitt sommarjobb nu i sommar som kan hålla mig lite sysselsatt.

Det där med att aldrig börja är också en sak jag tänkt på. Är såklart livrädd för att bli som resten av släkten. Denna våren har jag dock kommit i kontakt med alkohol och drickande mer och mer bland folk i min bekantskapskrets. Jag dras fortfarande till det, jag vill kunna dricka som alla andra men jag vet ändå bättre. Liksom min bästa vän drack vodka för att dämpa sin ångest, jag blev ju såklart orolig för henne och försökte förklara varför det inte är bra. Nu i framtiden kommer mitt ställningstagande till alkohol dock sättas på prov allt mer och mer och folk kommer ju såklart att undra varför jag inte kommer dricka.

Midsommar lär också bli en intressant historia i sig. Corona hindrar inte min släkt från att ses på campingen, vi har ytterst lite fall här. Pappa måste dock jobba, och mamma lämnar vid 9. Jag har dock lovat mina kusiner att stanna. Men det är ändå lugnt, hade inte velat lämna dem och hunden med de vuxna som dricker. Även om mormor är nykter så litar jag inte riktigt på det utan misstänker att hon gör det i smyg.

För mig (nykter alkoholist) tog det mer än sex månader att hitta en naturlig livsglädje, jag tror det var ungefär ett år innan jag kände mig som en riktig person. Första tiden var ett enormt bakslag i mående. Det är så mycket man har sabbat inuti, och det tar tid att lära sig förstå och uppskatta livet som det är. Så det är ju möjligt att han behöver ta sig igenom och hittar ett sätt att uppskatta livet och relationen. För mig var det så, men jag var iofs hundra procent motiverad att må bättre...
Jag håller med ovanstående, att det är dina behov som är viktiga nu. Det låter som att du har tagit tillräckligt. Önskar dig all styrka och kraft att lyssna på dig själv och hoppas du når det kärleksfulla liv du är värd.

säga att jag känner igen mig i din situation. När mitt ex drack var han kärleksfull, känslosam, glad och mycket mer. Även om det förstås varvades med dåligt spritsinne, svek och många dåligt beteende. När han hade nyktra perioder (framtvingade från mig och andra) var han typ ointresserad av mig, hyperaktiv med osociala saker, dryg attityd. Själv hade jag gått där och trott att bara han slutar supa får vi det stabilt och bra. Och så blev det nästan värre faktiskt. Tror dom saknar sin "bästa vän" alkoholen. Kanske har din man inte slutat dricka för att han själv innerst inne vill utan mer för att du ska stanna kvar. Då blir du underförstått den som är "skyldig" till att han inte får dricka. Fortsätt läs och skriv. Bra sätt att dokumentera och förstå sig på framför allt sig själv. För det är nog det som det handlar om. Man måste vända fokus till sig själv och börja se till sina egna behov. Försök ställa frågor till dig själv och också hitta svaren inom dig. Tex är det så här jag vill leva? Och svara utifrån hur det är här och nu. Jag insåg att jag levde i framtiden på något sätt där jag hade "fått ordning på mitt ex". Men förändring kanske aldrig händer. Då lever man i något man egentligen inte trivs med och accepterar. Ta hand om dig! Kram

Hej! Jag har hållit ihop med min sambo/särbo i snart 5 år. Han fyllde 60 förra året, och har druckit de senaste 45 åren, de sista åren mer och mer, och blivit gravt alkoholiserad.
När vi började sällskapa, för 5 år sedan, drack han aktivt nästan varje dag, men skötte sitt jobb utan problem. Jag dricker på sin höjd 1-2 glas rödvin per vecka.
Jag har haft flera förhållanden tidigare, men denna man var en av de raraste, mest kärleksfulla och mest omtänksamma man jag träffat. Han gav mig precis allt det jag behövde, uppmärksamhet, kärlek, beundran mm. Det gick inte att räkna hur många ggr per dygn han kysste och kramade mig, och sade att han älskade mig.
Förra våren, 2019, hade jag dock fått nog av hans drickande, och efter drygt ett år av bearbetning, lyckades jag få honom att förstå att det inte var bra att halsa alkohol direkt ur flaskan så fort han var ledig från jobbet, mm.
Han bad mig fixa en plats på Nämndemansgården, och han betalade själv för 5 veckors internat.
När jag hämtade honom i början av maj 2019 var han som en omvänd hand, iskall, avstängd, retlig, otrevlig, ointresserad ja, allt negativt du kan tänka dig. Vårt samliv hade väl aldrig varit något att hurra för, men efter behandlingen på Nämndemansgården upphörde det helt. ”Jag har Ingen lust!” är det enda jag än idag får till svar om jag försöker nåt...
Sommaren och hösten 2019 blev hemsk. Han fortsatte dricka än mer, men låtsades utåt att han var nykter.
December 2019 träffades vi inte alls, han drack alldeles för mycket. På juldagen ringde han mig och bad mig fixa en behandling i Ryssland, som får alkoholister att sluta dricka, och som jag kände till sedan tidigare. Tydligen hade han druckit sig ner till botten, och ville nu komma upp.
Jag fixade behandlingen, och sedan den 25 december 2019, har han inte druckit en droppe alkohol - det är 6 månader nu.
Problemet är att jag mår mycket dåligt med honom. Han är fortfarande iskall, inga kramar, pussar, kyssar, inget samliv, inga framtidsplaner, ingen lust med någonting, när han inte jobbar ligger han i sängen och tittar på TV Och blir tjockare och tjockare. Det är inte ’VI” alls, och jag känner mig så ensam. När jag vill prata med honom om vårt problem, och att jag mår dåligt av att vi inte har ngt gemensamt, är han inte intresserad av att lösa några problem.
Är det så här det blir för en alkoholist som blir nykter? Rättar det till sig så att vi kan få ett normalt liv? Tar tacksamt emot svar både från nyktra alkoholister och närstående.
Kram

...och välkommen till forumet! Du upplever din partner som tydligt annorlunda än innan han gjorde en förändring kring alkoholen, och du funderar på hur det hör ihop. Du är inte ensam, här finns mycket klokskap och erfarenheter att ta del av från andra som varit i liknande situationer som du.

Tråden du skrivit i är gammal och inaktiv, så jag vill bara tipsa om du har större chans att få svar om du startar en egen tråd via länken "Starta en ny forumtråd" högst upp till höger på sidan, och berättar mer där.

Återigen, varmt välkommen till forumet.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Så är det inte lätt att leva med andra som missbrukar. Jag läser vad du skriver och jag tänker, gjorde en meditation med uppmärksamhet att känna på skillnaden på mitt liv idag utan medberoende och mitt liv förr som medberoende.

Du formulerar din framtid nu och denna sommar är kanske den mest annorlunda sommar för dig. Dels pågår corona i hela världen, även om vi får resa i Sverige nu och det går att träffas utomhus så är det annorlunda.

Du har fått syn på mer och pratar mer om det i din omgivning, vilket är jättebra.

Din mamma svarar att hon inte tänker sluta dricka och på ett sätt är det ju bra att hon är ärlig inför dig. Även om det kanske känns tungt.

Det går inte att konkurrera med alkohol.

Du har lärt dig mer, tagit reda på mer och jag tycker att det verkar som du har förberett dig för att bli vuxen tidigare än andra och du behöver ta det ansvar - som du också gör, inför din framtid.

Jag tror på dig, att du kan nå precis det du vill. Därför att du agerar och kommunicerar och du skaffar bättre förutsättningar hur du ska ha det inför gymnasiet.

En sak som du kan göra för dig själv, det är att skriva en lista på saker du vill göra denna sommar, saker som är realistiskt och nåbara.

Som ex; träffa vänner och bada, gå ut i naturen och bara vara osv...

Och så ser du till att göra saker för dig, på ditt sätt och som du vill. Först. Innan du finns som stöd till andra som mår dåligt.

Det är ett tips från mig som vid 43 års ålder har förstått att jag går före. Jag måste sätta mig i första rummet så att jag kan utbilda mig som jag vill och alla andra i min omgivning får ta ansvar för sin hälsa och söka vård, samtal med proffs osv när de behöver.

Förr var jag nämligen den som lyssnade på alla. Jag lyssnar på utvalda idag. Det tar tid att lyssna och jag förstår också att min förmodade adhd gör det svårt att lyssna när jag verkligen behöver lyssna.

Att lyssna på en människa som jag inte lyssnat på tidigare, i min närhet och som betyder så mycket för mig och som jag har sett som en självklar relation då vi är syskon, men som han har en helt annan uppfattning om.

Jag blev påmind av dig idag, hur mitt ex valde alkoholen före mig. Det är inte lätt att bli bortvald av alkohol, men alkohol är ett gift och en drog som är väldigt svår att sluta med.

Därför ska en aldrig börja.