Senaste kommentarerna i forumet

Hej Kickin!
Jag är i exakt samma situation som du. ”Min” alkoholist har nu varit nykter i 6 månader och är iskall mot mig på alla sätt. Han är så sur, lättkränkt, otrevlig, vill absolut inte ha någon fysisk närhet mm
Jag mår jättedåligt. Är det så här det blir när de slutar dricka! Blir det någonsin bättre? Kram

Hej Kickin!
Jag är i exakt samma situation som du. ”Min” alkoholist har nu varit nykter i 6 månader och är iskall mot mig på alla sätt. Han är så sur, lättkränkt, otrevlig, vill absolut inte ha någon fysisk närhet mm
Jag mår jättedåligt. Är det så här det blir när de slutar dricka! Blir det någonsin bättre? Kram

Jag har fått syn på alla mina omstarter. Adhd utredningen börjar närma sig sitt slut av frågor och i början så var jag helt färdig efter ett 90 minuters samtal. Jag valde alltid att cykla, springa eller styrketräna innan varje samtal, eftersom jag visste att jag skulle behöva träna för att ha en skarpare hjärna inför alla frågor.

Nu kan jag sitta i en meditation innan och gå en promenad för att jag behöver den varje morgon för att få morgonljuset. Jag blir inte så trött längre, snarare att jag har fått massor av insikter.

Jag har fått ökad självkännedom sa min sjukgymnast när vi pratade på telefon igår. Hon har känt mig i flera år och det är första gången vi har ett uppföljningssamtal där jag önskar berätta om hur adhd utredningen fått mig att få syn på varför jag påbörjat utan att avsluta massor av projekt i mitt liv, idéer som kostat mycket pengar och tid.

Erfarenheter.

Jag blockade mitt ex på nytt och jag bestämde mig för att han ska få vara blockad under några veckor nu, då jag ska arbetat med ett skrivande. Jag kan inte tillåta ha han störtade, skicka mig bilder från vår "lyckliga" tid tillsammans, ja inte lyckliga, men då jag inte kände till eller förstod att han hade allvarliga alkoholproblem.

Vi bilade med hans fina bil genom Europa och jag tyckte att det var jobbigt att han hade en sådan magnet till bil. Jag gillar att vara osynlig och anonym även om jag tidigare gillat uppmärksamhet.

Uppmärksamheten är inte att jag vill vara någon, jag förstår idag att mitt H i adHd är min hyperaktivitet och den delen som gillar att bli lyssnad och sedd.

Nu förstår jag allting.

Jag förstår att stilla mig och vara villig att se vad jag har.

Jag har min bästa sommar någonsin och det har jag tack vare corona. Det låter inte klokt, men så är det.

Corona har gett mig ramar. Jag valde att isolera mig hos mina föräldrar och jag hjälper dem, jag träffar nya vänner i skogen varje vecka och vi börjar hälsa på varandra med namn.

Jag hjälpte en kvinna som snubblade förra veckan. Det gick bra med henne och hon kunde promenera vidare. Vi fick ett så fint samtal och hon hade lyssnat på ett råd jag gav henne. Det hade fungerat jättebra.

I min barndomsskog.

Nu läser jag på nytt sätt för första gången i mitt liv. I böcker jag vill läsa. För att jag vill och jag har tid. Förr läste jag för att jag måste eller borde, nu läser jag, förkovrar mig och njuter. Har gjort schema sedan ett par veckor och jag ser mina pauser och mitt läsande efter att jag utför allt annat jag ska göra.

Adhd utredningen gav mig ett nytt liv.

Jag förstår hur lätt det kan vara att själv hamna i ett missbruk och jag förstår hur lätt det är att bli medberoende.

Gränser, struktur, planering och stöd.

Då kan en göra det en verkligen vill. Jag vågar ta upp en dröm om att utbilda mig stort ändå. Fast jag tar en kurs i taget.

Det är mitt liv nu. Jag ser alla möjligheter att få leva ett lugnare och mer harmonisk liv nu.

När jag förstår vad jag behöver. För att ha det så.

Tack så mycket!!

Den senaste tiden har förövrigt varit som en berg och dalbana på alla sätt och vis. Till en början har mormor bestämt sig för att bli nykter, hade ju velat se att mina föräldrar följde samma väg. Hon har dock haft 1 återfall på de 3 veckor som gått. Min morbror är i en ganska djup depression och hans son har berättat att hans pappa dricker för skolan så nu är de mitt uppe i en massa grejer.
Mamma och jag hade ett typ bråk för ett tag sedan. Hon var full vid typ 11 och kom in till mig och sa att det var mitt fel att våran relation är skit. Sedan ändrade hon sig och undrade vad hon kunde göra för att den skulle bli bättre. Då sa jag att hon redan vet vad som behöver göras (sluta dricka/dricka mindre) och då sa hon att det inte skulle ske. Tolkade det då som att hon valde alkoholen före mig. Men på något vänster känns det hela okej ändå, hade ju inte väntat mig något annat. Hon dricker förövrigt mer nu, ibland 1 box per kväll medan pappa dricker mindre då han är med och startar upp en ny restaurang vilket tar tid.
Hade en period då jag ansåg att jag inte hade rätt att må dåligt över mina föräldrar då det finns de som dricker mer. Och att de dessutom bara dricker på kvällarna och bara vin/ibland öl vilket gjorde att de kanske inte alls har ett missbruk. Kan verkligen inte tro på mina egna upplevelser. När de dricker är det jobbigt i sig och när de inte gör det mår jag dåligt över att det känns som om jag överdriver eller hittar på.
Dessutom har jag 2 vänner som mår dåligt. En är min närmsta vän sen jag var liten, så det är väldigt jobbigt att se. Hon mår inte lite dåligt heller. Lämnade min skola också, sa hejdå till allt och alla. Lämnade ridskolan också. Till hösten kommer ju majoriteten av mitt liv finnas hos min farmor, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar, även om vissa saker kommer bli svåra då. Nu blev det visst en sån där lång text igen, antar att det behövdes.

Hur många är du beredd att ge. Bra att du går kurs. Bra att du ger det en chans och du får ge honom hur många chanser du vill. Det är bara du som avgöra hur många. Jag vill ge dig den påminnelsen, för dig själv. Hur många chanser är du beredd att ge. Alla ska göra sina resor och jag skulle inte vilja ha varit utan min långa eftersom jag också hade en lyssnare i mitt ex, jag fick prata så mycket som jag vill och jag älskar att prata, jag fick spela upp mina monologer, (ville bli skådespelare i yngre år), jag fick ta plats och en sak som jag blev bäst på var att kommunicera. Idag kommunicerar jag så bra med alla i min omgivning och jag märker att det är få som kan kommunicera som jag.

Det behöver inte bara vara en nackdel att leva med ett medberoende. Det kan tvinga en att lära sig så mycket om beteende, omgivningens passivitet eller dömande, hur vården fungerar, hur samhället fungerar och en kanske lär sig något som en inte hade räknat med.

Jag skulle som sagt aldrig velat ha gjort min resa ogjord. Jag har blivit upplyst om så mycket och jag gillar att ha erfarenhet och jag gillar verkligen att kommunicera.

Vad roligt att du tar med dig "ta tjuren vid hornen".

Ha bara med dig själv på denna resa och fråga dig själv, vad är du beredd på. Att ge och kanske offra. Eller lär dig allt du behöver och ha det bra i ditt liv.

Ta hand om dig!

Ja den här veckan ska jag bara vara jag, tokmycket på jobbet, förberedelser inför midsommar med nära och kära, i min stuga. Försöka släppa taget om mannen, funderar på att lägga ner Fejjan ett tag, vila. Hittade bra mindfulness avsnitt på spotyfie. Mannen sms efter en vecka idag att han lånat hårtrimmern, jag svarade bara ok. Skönt, inget hur mår du och bla bla. Pratade med min syster som är lite orolig att jag tappar mig själv och jag sa ärligt att jag blir nog inte den jag var på länge, vingklippt. Vill inte ens dricka vin, fast jag har testa med inställningen att det är då själva den och så blir det inte mer än max 1 glas. Men jag tror hjärnan säger, Nej tack, inte just nu. Jag klarar mig bra själv, tror jag... kände mig tom lite lycklig ikväll.
Tänkte på männen och deras ilska, skuld och skam är anledningen, skador i pannloben, fick jag lära mig i veckan att det forskats på. Empatin, impulskontrollen går förlorad med tiden, tror det går att träna tillbaka med aktiv träning att jobba med sig själv, då först kanske vi kan se dom vi blev kära igen, då kanske förlåtelsen och uppgörelsen kommer, om vi är kvar. Eller som min känsla är, det tillfrisknandet får nog en annan kvinna från min man. Nu gör vi lite bra saker, jag har haft egentid i kväll, så skönt! Räcker så just nu. Planerar att hyra kanot i sommar en sväng med mina pojkar, det är något jag ser fram emot ❤

Vilken pepp ni gav mig Azalea och självomhändertagande ? jag är också en som bara ångar på, eget företag, en livsmedelsbutik. Så man är igång några timmar, ungar, stort hus med trädgård, kycklingar, kattungar, och hund. Det livet har jag valt, tränar på att ta det lugnare, men jag älskar tempo, tills jag kraschar i 2 dagar. Kanske en personlighet som blir lätt medberoende om jag läser era beskrivningar? Vi vill så mycket. Jag tog röjsågen ikväll och slog massor med gräs, en sån lyckokänslan att kroppen får bli riktigt slut. Det var mitt bästa göra för mig själv ? är så nöjd och glad just nu, har svurit åt karlfan i kväll åt alla dumheter man har måsta utstå, och så är det vi som ska hjälpa och finnas där. Kram på er alla där ute som kämpar

Det låter underbart och jag har märkt nu att det är inte ouppnåeligt.
Har äntligen lärt mig vikten av att stanna upp lite och bara vara.
Mitt normala är annars att gör så fram som ett godståg och bara arbeta. Både på jobbet och hemma.
De senaste månaderna har jag lugnat ner mig och kan ge mig själv en lugn stund med en bok eller bara en promenad och det är en ny skön känsla.

Tänker på dig och vill sända dig en hälsning om att ha en fin sommar som du förtjänar!

Till försvar för sin egen hälsa tror jag att man glömmer eller förtränger och det är nog tur det.
Men som vi sa är det viktigt att kunna påminna sig själv vad som egentligen har hänt och då är tråden här inne perfekt.
Jag har de senaste året när jag flyttade skrivit upp de stora " eventen " som hänt i korta ord.
Då har jag bara kunnat öppna boken och läsa eller ibland har det täckt att se den för att bli påmind om varför jag lämnar. Det har funkat för mig.

Till hans humör:
Svaret på din fråga är att han har varit riktigt förbannad många gånger. Jag har fått springa ut ur huset ofta och sen hålla mig undan någonstans eller väntat tills han somnat.
Han har också varit tjabbig och småaggressiv när han bara är halvtoppad. Vilkrt varit sjukt jobbigt att lyssna på och att försöka argumentera emot. Bäst att bara vara tyst.

Han har aldrig någonsin bett om ursäkt. Inte en enda gång!!
Finns ingen insikt elker ånger för i hans värld har det nog inte hänt.

Vilket bra tips Självomhändertagande!
Dela med oss med vad vi vill göra.
Jag har just beställt en hängmatta och ska ut och vandra i skogen och sova i min nya hängmatta där jag kan vakna till fågelkvitter.
Det så fram emot det?

Kram till er alla?Azalea

Det är verkligen bra att du skriver här. Jag skrev i anteckningsböcker under många år. Visste inte ens om att det fanns ett forum förrän efter att mitt ex flyttade.

Jag önskar att jag hittat hit tidigare.

Jag läser och känner igen delar. Mitt ex och jag körde genom Europa och han drack varje kväll. Jag tänkte faktiskt inte då på om han var kapabel att köra. De första åren jag levde med honom så drack jag också, för att fly från ett trauma och jag förstod att det skulle bli min död och jag inte stoppade.

Det är 11 år sedan jag stoppade att dricka och jag skulle ha stoppat tidigare, men då som 30 + var det svårt att förhålla sig till alla bröllop vi gick på tillsammans, alla människor jag inte kände och de hade alla väldigt gott om pengar.

Det var en fasad och jag visste det då, jag vet det idag. Jag ser vissa kvinnor vara hemmafruar och de dricker. Vi umgås inte längre, sedan flera år då jag inte vill umgås med andra som flyr med alkohol.

Det finns ett vackert liv. Ett liv som en vill ha.

Skriv gärna en sak som du vill göra i sommar och berätta gärna om det.

Jag har köpt en ny cykel och jag ska besöka olika sjöar och skogar i de kommunerna jag har närmast. Jag ska ta med kaffe och matlåda. Bada och läsa bok.

Det har jag alltid drömt om - att göra tillsammans med en man, men det har aldrig blivit så, så nu ska jag göra det själv och med ett par vänner.

Det är en stor frihetskänsla. Att göra vad jag vill. Det kommer efter att jag har gjort mig fri från mitt medberoende och det tog så många år.

Vi gör alla vår resa i vår takt. Jag menar inte att säga åt dig vad du ska göra. Jag vill bara beskriva hur jag hade det, vad jag behövde göra och hur jag gör idag. Och jag hade aldrig klarat mig utan hjälp från en psykolog, som jag hade kontakt med under 8 månader.

Pröva att göra en sak för dig själv varje dag.

Du och alla härinne är värda att ha ett fint liv. Det kan vi alla ha. Vi behöver "bara" säga stopp till mycket och ta hand om oss själva.

Ett ord som en människa i min närhet fick mig att tänka så mycket mer på. Vad innebär ordet njuta.

Jag har haft en checklista med mig i många år, för att jag ska hålla mig i balans. Det var väl förra året som jag njöt på nytt sätt och samtidigt släppte mitt ex.

Idag njuter jag när jag tränar, när jag yogar, när jag skogsbadar, när jag äter i tystnad och smakar maten, när jag dricker kaffe och när jag skriver här.

"Jag tänker njuta av solen och värmen dessa veckor och inte lägga så mycket tid på att tänka på det som kommer sen."

När du nu ska göra det så tror jag att du kommer att fortsätta njuta. Jag gör det. Valet att inte njuta av livet när en lärt sig njuta är inte längre ett alternativ.

Heja dig.

En kram till dig

Tittar in här på forumet ibland och läser alla era andras berättelser. Som vi alla kämpar, lite olika och på vårt eget sätt men samtidigt så ohyggligt lika! Jag kände mig tvungen att ta en paus från mitt eget skrivande här i våras, när jag läste det jag skrev märkte jag hur arg och bitter jag lät. Hur låst i tanke och handling. Antar att en redan svår situation med mannens drickande blev för mycket med också världssituationen och samtidiga problem på jobbet. Kroppen sa ifrån, antar det jag dragits med hela våren kunde klassas som depression eller åtminstone en ihållande melankoli och sorgsenhet.

Mannens drickande har bara eskalerat längs våren och jag och barnen har spenderat allt mer tid i min lägenhet. Förra veckan verkar han först själv för första gången verka börja förstå att han håller på och mister både familj, hus och jobb pga drickandet och sökte faktiskt frivilligt hjälp. Men när jag fråga hur mötet gick fick jag bara en fräsning till svar så antar jag inte kommer delges någon mer information om vad som sagts, planerats eller tyckts. Så länge han vägrar prata med mig känns det kört. Jag och barnen åkte iväg på semester som planerat och känns skönt att få andas fritt nu några veckor och inte behöva tänka och planera för mycket framåt, om ens nu bara för ett kort tag. Det kommer bli en tuff sommar misstänker jag, med svåra beslut som behöver fattas. Länge tar det att få ordning på sitt huvud och sitt känsloliv efter att ha levt åratal med någon som dricker, men jag ska försöka vara snäll mot mig själv och försöka återta min kraft för ingenting blir lättare eller bättre av att man slår ner på sig själv och nekar sig möjligheter att drömma och se en bättre framtid.

Låter stärkande, tar med mig dina ord både här och på min logg, och önskar dig sinnesro ( vilket vackert ord det har blivit för mig). Vad skönt ändå att han ska in på behandling, att andra tar hand om honom, så får du ytterligare 2 steg framåt. Själv tar steget och skickar in äktenskapsförordet i morgon, som jag äntligen fick underskrivet, så kan jag släppa det. Ser fram emot veckans jobb, lite skönt att ungar åker till pappan. Vill också komma igång med yogan igen, hitta tiden. Jag tror att alkoholhjälpen får hyra en stor Finlandsfärja när allt med Coronan lagt sig så vi får en chans att träffas, hur kul skulle inte det vara ??

Ni är underbara
Det är nog mitt bästa beslut någonsin att börja skriva här på forumet.
Att vi delar dessa erfarenheter och kan få och ge så mycket stöd är obetalbart.
Jag tror aldrig att jag hade vågat göra så mycket som jag gjort nu, skilsmässoansökan och eget boende, om det inte hade varit för er.
Ensamheten som jag kände innan finns såklart kvar men inte i närheten över hur det var innan.
Så tack för att ni finns ?

Jag är stolt över mig själv att jag har kommit då långt som jag har gjort.
Älskar min lägenhet och snart är betäbketiden över.
Det jag har lärt mig under de månaderna han varit i tvångsvård är att jag har kännt mig mycket lättare och lugnare. Kort sagt jag har börjat må riktigt bra och njuter nöstan av min ensamhet. Klart att det blir deppigt emellanåt men jag kommer ur det snabbare.

Imorgonåker han tillbaka till behandlingen och ska vara där 3 veckor till sen är det slut....färdigt, och han ska då stå på egna ben. Kommer inte att funka enligt mina erfarenheter och känslor.
Insikten har inte infunnit sig trots 4,5 månaders behandling så han kommer att få det tufft.

Jag tänker njuta av solen och värmen dessa veckor och inte lägga så mycket tid på att tänka på det som kommer sen.
Det lät rätt bra va?

Lovar att försöka ge mig själv den njutningen av sommaren och jobba med min yoga och ut och vandra. Det är det enda jag kan göra nu så får framtiden visa vad den går för.

Massvis med kramar till er alla??Azalea

Ja jag tänker att jag måste göra det, så det blir som säger, att komma ihåg. När han slet in mig på toan för att fråga om städningen dög. Jag har läst i din tråd, och jag funderar över ilskan. Har din man varit arg, även nykter även om du inte satt det i samband med sig. Ber din man dig om förlåtelse? Ja och den vinklingen jag kan göra mot andra när jag berättar, mår jag bra, då är jag så ursäktande och förklarande över dumheterna, är jag sårad kommer allt utan filter. Jävlar dumheter man håller på med, men jag vidhåller att vi psykiskt misshandlade av sjukdomen och då är det inte så lätt att kavla upp ärmarna hela tiden. Skickar en stor kram tillbaka ?

Att få det nedskrivet är bra. Jag gör likadant i min tråd och det är den perfekta påminnelsen på varför det inte går att fortsätta.
Alla dessa saker som har hänt i takt med att flaskorna töms är helt sjuka men på nåt konstigt sätt så förtränger man det.
Jag kan ibland komma på saker som hänt som jag nästan glömt för det försvinner liksom bland allt annat eller är det bara det senaste som är aktuellt just nu. Jag vet inte, men det är bra att påminna sig själv ibland om varför man behöver ta hand om sig själv.
Tänker på dig och sänder dig en kram ?Azalea

Det här är min dagbok, behöver för att läsa och kunna påminna mig om skiten. Första sommaren vi kom till huset blev det så konstigt, han la sig på soffan och klev inte upp. Jobbade ifs, men sen inget mer. Han söner var här och vid ett tillfälle lät att sin då 14åriga son köra hans bil med han bredvid genom byn, det var dagen efter på morgonen, jag blev så arg. Sen vid ett annat tillfälle också dagen efter, kunde han inte skjutsa sina barn till tåget för han hade inte blivit nykter. Hans pojkar träffade han då 1gång i månaden. Sen var han nog mest arg och jag var besviken. Hittade även en tom 1l jägerflaska i stugan och tänkte, ja det var mycket men... det här ju inte synts på honom. Och så denna ilska...kom hem en onsdag efter jobb sent, han låg avbrunnen och jag tänkte att nu har något allvarligt hänt, kollade i tfn och där hade han fått ett sms av en kvinna som är min gamla barndomskamrat och då hans arbetskamrat, där hon skrev hon ville vara med honom mer. Han menade att han fattade ingenting, och tog inte ansvar.. Men jag tror inte dom haft något ihop. Ilska och jag såg ju spriten försvann, all min dyra konjak, vinet, men det har jag som förträngt. Vi var ju fortfarande i förälskelse fasen och gick vidare med bröllopet, kvällen innan när vi dukade var han konstig, förstod sen att han var full. Och körde bil. Sen efter bröllopet så gick det fort utför, for jag bort med kompisar nån natt var han full när jag kom hem, for han iväg hem 45 mil, så var det inte alltid att han ville jag skulle med, fast dom andra kvinnorna var med. Har också förstått att det har med att göra att for han själv fick han dricka obehindrat. Skulle han träffa sina barn en helg gjorde han det en kväll, sen var det party resten. Vid ett tillfälle han for iväg efter ca 1månad efter vi gift oss, så hittade jag allt i alkohol som blev kvar urdrucket, cider, likör, öppnade vinflaskor, slattar, jag blev så arg, ringde och fick till svar, snälla vi tar det där när jag kommer hem. Jag hade då påbörjat en renovering i ett rum, var stolt och ville visa när han kom hem, och han blev bara skitarg.
Så här ser fortgått, där nånstans erkände han missbruket. Han for till London med klubben, dom skulle mötas på Arlanda. Hittade en tomflaskor igen, sånt jag gömt för att kunna spara men som han tömt. Insåg att han drack 50cl på tåget innan han skulle träffa kompisarna och påbörja partyresan. Då ringde jag beroendeenheten, fick till svar han är djupt nere i skiten. Han började då med att försvinna i ilska flera dagar, vid ett tillfälle tog han motorcykel full, mitt på dan och körde alldeles för fort genom byn. Jag minns hur rädd jag var, väntade tfn samtal om att en olycka skett, eller att ambulans skulle fara förbi. Jag skulle ensam stå inför alla och ljuga eller, gick det att ducka var det ju bäst. Men jag har berättat för nära, så mina vet, nästan allt. Oftast bröt anfallen ut för att jag var irriterad el grinig. Jag blev heller ingen bra människa, arg, besviken och ledsen. Mycket märker jag att jag har förträngt, stressen gör väl att man stänger av. Han körde vid ett tillfälle 35mil på hoj, packad och lämnade mig med mina vänner för att han missat en buss till hotellet. Var så arg när han kom fram på rummet och sa att jag skulle vara glad att han inte slog mig på käften. Sen när vi kom hem, fick jag inte komma hem och sen försvann han på älgjakt 1 vecka, jag var så jävla olycklig. Med han inte ville prata med mig ens, bara locket på. Jag har kämpat så förbannat under så kort tid, eftersom det här inte smög på utan han var svårt sjuk redan när vi träffades och han lyckades mörka det. Tror den enda som vetat är hans exfru. Jag förstår vad han berättade förra lördagen att han har lagt fokus på att det inte fick synas, att verka vara nykter. Och det gör att jag förstår att den där känslan av att något inte stämmer, berodde nog på att han inte var nykter. Men det har aldrig luktat. Han har skjutsat mig onykter, ifrågasatte och då lämnade han bara av mig på systersonens kalas, så det bekräftade ju det, fyllkört en kompis hem mitt i veckan. Sms med ett ex för en månad sen. Varit full fast han haft jour som brandman.Han håller på med så mycket självskade beteende som jag aldrig kommer flrstå, och bär på ett självförakt som jag inte heller förstår. Ilskan mot mig för att jag grejar och fejar har att göra med att känner sig ännu sämre. Han vill inte skiljas, men han är försvunnen sen en vecka tillbaka, jag vet var han är, och han är själv.

Sådan kamp du för, sådan kamp vi alla här för. Stanna eller gå, hopp och förtvivlan. Känslostormen går upp och ner. Önskar att alla vi här som kämpar kunde sätta oss själva i första rummet.
Men vi stöttar, gråter, kämpar för den personen som är sjuk. Det är sådana vi är. Det är svårt att släppa taget.
Jag som släppt taget, har honom fortfarande i tankarna. Vad gör han, hur mår han. Men han har inte en enda gång frågat hur jag mår i allt detta. Hur jag klarar mig. Hur jag går vidare.
Ja kampen fortsätter oavsett om vi stannar eller går.
Det är bara det att går vi, så kämpar vi för den enda personen som stannar livet ut. Sig själv.
Och kanske, bara kanske så vaknar mannen eller kvinnan, upp ur alkoholdimman, och bestämmer sig för att börja leva. Att bli nykter.

Så svår är dansen med våra sjuka män, så svår är kampen att släppa taget! Tror inte de förstår hur mycket det äter av oss, vår sinnesfrid och vårt mående och inte heller uppskattar de våra ansträngningar. Så varför gör vi det ändå? För att vi inte kan låta bli, av gammal vana, av självpåtaget tvång för att ingen annan gör det eller för att bevis avi är bättre än dem? Jag har inga svar till dig, sliter själv med samma frågor. Men vill önska dig styrkan att släppa greppet ens lite grann, för din egen skull! Låt honom falla, låt honom landa hårt om det är det som ska till. Han kommer dessvärre nog inte fortare till insikt för att du vänder ut och in på dig själv för att agera väktare och räddare i nöden. En stor varm kram vill jag sända dig!

behövs en massa elände, motgångar, upprepande försök för att det ska vända och en säger till sig själv "hur vill jag ha det i mitt liv"?

Jag läser Ullabullas "Jag satt fast i honom och hans liv." och jag kände så väl igen mig.

Jag är en kvinna som hela mitt vuxna liv har tänkt att jag skulle bli en mamma, men så blev jag sjuk och var tvungen att bli frisk och när jag blev frisk så såg jag att mannen jag önskade skulle bli en pappa var riktigt sjuk. Och då kunde jag inte låta det ske.

Sen förstod jag att jag också var sjuk i medberoendet och fick ta tag i även det. Idag är jag frisk från allt tror jag. Kanske en släng av för mycket omhändertagande till andra, när jag inte borde, men jag övar mig och jobbar på det med en medvetenhet.

Jag ser mig själv idag, med en helt annan klarhet och insikt om valen i livet.

Att välja mig. Att välja mitt liv. Att välja vem jag släpper in. Att välja vem jag bromsar. Att välja vem jag stänger dörren för. Att välja mitt liv. Jag behöver påminnas ofta, för det är lätt att glömma och tänka på exet eller ett minne och när jag släpper in det för mycket så upptäcker jag ständigt dessa hinder som dyker upp och hindrar mig från att leva mitt liv.

Jag har återigen blockat möjligheten för mitt ex att ringa mig och så behöver jag ha det under sommaren, till att börja med. Han stör mig. Verkligen.

Jag hoppas att du landar i något som känns bra för dig. Med gränserna till honom. Med att leva ditt liv. Som du vill.

Stor kram till dig.

Snälla vännen, du måste göra dig fri från honom. Det är inte rätt att du ska behöva gå igenom detta. Lämna honom nu och låt honom ta hand om sig själv.

Skickar dig otroligt många kramar.

Min särbo var som din kompis, underbar som nykter men djävligt elak som onykter. Ringde och smsade nätterna igenom. Kallade mig saker, fick varningar på sin lägenhet. Jag kan inte vända honom ryggen. Jag finns om du vill byta tankar

Min särbo har brukat amfetamin, alkohol benzo hasch och säkert droger som jag inte vet om. Om du vill byta tankar så finns jag för dig ♥️

Jag känner igen mig i det du skriver, jag tog ut min ilska och frustration på honom. Jag hade burit den för länge innom bords. Jag går hos en kurator som jobbar med missbrukare, och har bollat mina tankar med henne. I början var jag skit förbannad, jag kunde sitta och tänka på vad jag skulle skrika åt honom om han ringde på min dörr. Jag var alltid på stridshumör, men det är jag inte längre. Jag har en dagbok där jag skriver ner mina inre tankar. Där jag får älta alla saker som har hänt. Det har hjälp mig väldigt mycket.