skrev sessi i Har ni haft vänner som ni har litat på
skrev sessi i Har ni haft vänner som ni har litat på
Har ni haft en vän som ni har litat på som har gått bakom er rygg, och ljugit ihop saker till missbrukaren?
skrev Självomhändertagande i Sitter i en rävsax
skrev Självomhändertagande i Sitter i en rävsax
Under en viss tid. Jag halkade in på din tråd och läser vad som är skrivet den sista tiden. Vilken igenkänning i dina ord "Jag föll som en fura och älskade att vara så sedd".
Jag behövde höra dessa ord igen då jag alldeles för lätt sveps med av en flirt eller ett möte där en människa tar kontakt med mig. Jag får inte lov att göra samma misstag igen. Jag behöver verkligen lägga band på mig och lära mig att dejta liksom att välja vem jag ska dejta innan jag alldeles för lätt kan säga ja till ett par snälla ögon eller en spännande glimt.
Jag vill aldrig träffa en man som dricker och det slog mig just nu, efter att jag ordnade en termos och fika till en man som jag råkade möta i ett sammanhang och hade ett fint samtal med igår. Att jag verkligen behöver vara försiktig och påminnas om att vara just det - försiktig.
Mitt ex dricker igen och ringer och stör. Jag kan inte ha det så, att han stör mig i mitt arbete, vilket han gör om jag svarar i telefonen. Så jag har blockerat han igen.
Jag läste här och så satte det igång något i min hjärna och jag är tacksam för att jag fick läsa. Jag inser att jag behöver landa. Landa efter ett möte. Landa efter en tidigare romans som inte blev som jag önskade. Landa i vad jag vill. Ska jag leta efter en man som vill bli en pappa eller ska jag fortsätta trivas med livet att leva med mig själv.
Fundera så länge du behöver. Sen när du är redo. Våga stanna eller släpp taget. Tills du är redo för att stanna i det beslutet. Landa i det beslutet. Och så kommer nya beslut att ta. Och så håller det på tror jag. I alla fall för mig.
Ett medvetet val varje dag. Och ett nytt nästa dag. För hur ska en veta. En dag i taget medans en funderar. Tänker jag. Också ett ganska bra sätt att vara i det som är, just nu. I varje ögonblick. Tills en vet, helt säkert.
Ta hand om dig!
skrev MalmMia i Sitter i en rävsax
skrev MalmMia i Sitter i en rävsax
Går det att börja dricka kontrollerat? Maken hävdar att jag och dottern är det viktigaste och vill inte att vi ska försvinna. Jag vill så gärna ge detta en chans men tycker inte att jag har ett bra liv. Han pratar ofta om alkohol men dricker sällan. Han har hetsigt humör och är ofta sur och grinig. Måste nog fundera några gånger till!
skrev Argaflickvännen i Min ilska till honom
skrev Argaflickvännen i Min ilska till honom
Exakt så kände jag när tog kursen och min ilska var som värst. Det blir som att jag ska vara gullig mot alkoholisten och så mycket ansträngning för att inte få vara arg. På det sättet slipper han ta ansvar när han sårar mig genom att välja alkoholen istället.
Jag har använt kursen på så sätt att när han har visat sköta sig eller är mer mottaglig för att prata om förändring. Jag har fått mycket mer hjälp av Carina Bångs bok som fokuserar mer på att jag ska hålla fokus på mig.
Jag har tänkt väldigt mycket och reflekterat över min ilska den sista tiden. Varför jag egentligen är så fruktansvärd arg handlar främst om att jag känner mig sårad och bortvald, att han inte älskar mig lika mycket som jag älskar honom. När jag kom till den insikten så släppte faktiskt min ilska och jag blev mer ärlig mot mig själv
skrev Ullabulla i Slut på lugnet, vad kommer att hända nu
skrev Ullabulla i Slut på lugnet, vad kommer att hända nu
Om jag skrev till dig i din andra tråd azalea.
Men i vilket fall så har jag varit om än inte i samma kaos,så i samma grundsituation.
Tillsammans med en man som dricker destruktivt.
Jag vet också vad det gjorde med mig och vilka tighta band eller rep kanske jag ska säga som bildas.
Det jag kan se nu med flera års avstånd till stridens hetta var den tydliga kopplingen till att ju sjukare min sambo blev,ju sjukare blev också jag.
Min förvirring,min oförmåga att se och känna "nyktert" på situationen.
Jag drogs ner med honom i hans virvel och simmade runt i dyn.
Att förhålla sig klar hel och ren är i stort sett omöjligt.
Det är ju fanrastiskt bra jobbat att du skaffat ett eget ställe.
Det svåra jag hade i början sen vi brutit var just att hitta igen mig själv.
Jag kände i kroppen vad som hände med honom.
Om han drack eller inte,jag blev väldigt tung i kropp och själ och drogs ned trots att vi kanske inte hörts på flera dagar.
Jag satt fast i honom och hans liv.
Hans våndor bekymmer och mående blev mina känslor.
Att börja definiera vem du är,vad du behöver och mår bra av är kanske redan verklighet för dig?
Om inte så var det för mig vägen att gå.
Jag fick tvinga mig till att skapa nya sociala kontakter. Gå och ta en fika själv.
Ringa upp någon barndomsvän osv.
Hans kamp är inte din kamp även om det kanske känns så?
Din kamp borde vara att upprätta ett bra liv åt dig själv.
Om du har svårt att släppa taget om honom och hans drickande,så försök.
För mig var det min drog,min sambo och kärleken våndan och oron.
Som en ständigt sjungande melodi som jag hade mycket svårt att släppa taget om och fokusera om på mig själv.
Frågan är ju också,vill du släppa taget?
Vill du leva ett enklare liv utan fylla?
Vill du ha dig själv i fokus?
Jag ville inte det egentligen.
Jag ville att han skulle få insikt,bli nykter och därigenom ge oss båda möjlighet att leva tillsammans igen.
Men efter en tid förstod jag att det inte skulle bli så.
Då kunde jag sakta släppa mitt krampaktiga grepp och börja fokusera om all kraft på mig själv.
Jag hoppas att du får någon ordning på allt och börjar bygga på dig själv och ditt eget liv.
Stor kram från mig?
skrev Azalea i Slut på lugnet, vad kommer att hända nu
skrev Azalea i Slut på lugnet, vad kommer att hända nu
Tack snälla nystart för omtanken.
Känns så fint att ni finns där i både med och framför allt i motgång.
Det har varit en hel del kaos skulle jag nog säga.
Han har varit hemma i 1 vecka och 2 dagar och det har gått hyfsat ändå.
Jag har umgåtts varje dag utom tisdagarna samt under hela helgen. Varit naturlig och spenderat tid ihop men jag har åkt hem till min lägenhet och sovit där.
Men i onsdags fick jag lite onda aningar.....Han var då dåååålig i magen och kunde inte köra mig till verkstaden för att hämta bilen så jag fick fixa det själv.
När jag kom hem var han väldigt aggressiv och hackade om allt möjligt. Jag stannade 30 minuter men sen fick jag nog och åkte " hem" . Så att jag tänkt umgås men är du sån här så vill jag inte det.
Kände ändå lite varningssignaler och åkte ut senare. Han var full och en hel del sprit och öl hemma. Man ska alltid lita på sin känsla.
Detta gjorde att han inte blåste i sin apparat som går till soc. Då slutar det med polis och ambulanshämtning. Blir körd till sjukhus för medicinsk utvärdering på kvällen igår.
Imorse kl.6 stack han därifrån och dök upp hemma vi 15 rejält full igen med väskan full av sprit.
Så ikväll kom polis och ambulans igen....suck.
Så nu får jag se vad som händer.
Han är fortfarande under LVM så han ska ju skickas tillbaka till behandlingshemmet igen. Han klarar bevisligen inte vård i hemmet.
Frågan är bara om han kommer att smita från sjukhuset igen inatt eller imorgon.
Det känns som om alla dygnets timmar går åt tiöl oro och väntan på poliser. Är rätt trött just nu.
Är så tacksam för att ni finns och möjligheten att skriva av sig här.
Kanske blev lite virrigt skrivet med det snurrar bara runt o huvudet efter allt som händer hela tiden.
Godnatt och sov sött ?Kram Azalea
skrev nystart i Slut på lugnet, vad kommer att hända nu
skrev nystart i Slut på lugnet, vad kommer att hända nu
Hur går det för dig vännen?
skrev Backen123 i Jag behöver stöd ❤️
skrev Backen123 i Jag behöver stöd ❤️
Antagligen blir han så frestad, känner sig ensam i sin nykterhet. Och vill du vara ett stöd så ska du vara nykter om han ber om det, i början. Att du gör saker för dig själv utan honom är en annan sak. Jag tror att det hade varit lättare för oss om min man bett om något konkret som i erat fall. Han har bara gått på vita knogar, tills det brustit. Det är inte lätt, känslan av att jaha nu ska jag vara nykter och förlora det roliga för att dom är sjuk... på beroendemottagningen, sa dom så till mig, att om jag älskar min man ska jag vara nykter ett år med honom, jag fick nästan panik men förstod samtidigt. Så jag tänkte ok, självklart, det blir tufft och tråkigt men gör vi bra saker för oss är det helt ok, nu blev det inte så, han har mått så dåligt och varit så dum iaf, aldrig velat göra något, inte ryckt upp sig, så nu struntar jag i att stötta, det är hans problem. ❤
skrev Backen123 i En sjukdom och en människa
skrev Backen123 i En sjukdom och en människa
Och våra gränser suddas ut, om det hade varit våra döttrar som varit med om det som vi har varit med om skulle vi alla skrika nej! Men våra gränser suddas ut, och vi blir nedbrutna psykiskt. Jag tog time out, det gör så ont och jag finner ingen glädje i något. Men jag hoppas på sen, tror jag hjälper min man bäst såhär, han måste ta sitt ansvar över oss, sig själv och sina barn, annars vet jag inte vart jag är om 5år. Så en time out för att se, kan vara en bra lösning, men man får räkna med att det kanske blir så för evigt, men vad är då annars alternativet? Jag vet faktiskt inte, fortsätta att känna oro, rädsla och olycka. Nu sover jag iaf väldigt bra ❤
skrev Självomhändertagande i En sjukdom och en människa
skrev Självomhändertagande i En sjukdom och en människa
Jag hittade hit kring julas och då hade jag separerat, i januari 2018. Han kom hem senare, efter julfirandet hos sin familj och sköt upp att komma hem. Då han kom hem gjorde han slut och ville flytta.
Jag tackade honom eftersom jag provat göra slut massor med gånger, men han lyckades alltid övertala mig att vi skulle fortsätta. En gång var vi ifrån varandra i en vecka, då hade jag lyckats göra slut, men han lyckades inte flytta så det blev samma visa, som alla andra gångerna innan jag provat göra slut, även om jag vid ett svagt ögonblick trodde att det skulle kunna funka.
Han drack i stort sett dagligen under de 12 år jag levde med honom. De första åren drack jag med honom, sen valde jag att sluta helt för 11 år sedan. Jag mår inte bra av alkohol och vem gör det?
Kronofogden skickade brev. Han gick i personlig konkurs och jag fick försörja honom. Jag kunde det. Däremot så hade jag gärna haft kvar mitt sparkonto som jag i stort sett tömde liksom alla pengar jag lånade till honom som blev till gåva, eftersom han är totalt pank och han dricker. De små intäkter han har går återigen till alkohol, men idag är han inte mitt bekymmer längre! Han har flyttat hem till sina föräldrar och jag pratar med honom ibland, vi öppnade upp kontakten igen pga coronakrisen och just idag väljer jag att inte svara när han ringer. Han är allt oftare drucken.
En tid valde han att inte dricka och det var då jag lyssnade på honom igen. Nu tycks det vara vardag för honom igen - att dricka.
Nåväl, jag ville leva mitt eget liv och det är därför jag skriver till dig nu. Du frågar om "Ska man inte stötta den man älskar i en sjukdom?" Jo, om du vill vara 'vårdgivare', 'vuxen till ett stort barn', 'försörjare', 'passuppare', eventuellt 'sekreterare' eller annat.
Jag var alla ovan nämnda och jag ville inte vara det längre. Jag fick inte heller något stöd i hans föräldrar och jag trodde att jag kunde få det med en läkare i familjen, men det var masken på. Total tystnad. Noll kommunikation.
Jag vände mig till en av landets rikaste kommuner och bad om hjälp av psykolog för att bli fri från mitt medberoende. Jag väntade i 8 månader, sen fick jag träffa en kvinna som gav mig verktyg och där förändrades mitt liv. Jag sa stopp, jag satte gränser, jag ställde krav som jag aldrig någonsin tidigare gjort och jag har lärt mig att säga stopp till allt möjligt nu. Jag lever till och med det liv jag alltid har drömt om.
Att han flyttade var en lättnad, förstås en viss sorg - inte att han var borta - utan en sorg att vi aldrig fick det liv jag trodde att jag skulle få med honom, jag trodde att vi skulle bilda familj och köpa hus.
Han levde i ett sk businessliv där jag fick se mycket investerade pengar på olika håll, vilka som "vinner" spelet och vilka som förlorar, någon missbrukar, någon flyr med det ena och det andra. Jag tyckte länge att jag hade det så bra som hade en ärlig, dock berusad partner, men det blev aldrig någon nykterhet som lovades gång på gång på gång.
Fina människa, du skriver att du är på bristningsgränsen. Det låter som du behöver ta hand om dig själv, på riktigt.
Vi har en ganska bra vård i Sverige, på vårdcentraler har jag förstått. Sök stöd där. Eller via apparna. En psykolog kan ge dig verktyg. Att ställa dig frågor som du kan behöva höra, för att du ska svara på dem.
Hur långt är du beredd att gå?
Jag trodde att det skulle bli bättre, men det blev aldrig bättre. Jag "missade" att skaffa barn och det var något som jag verkligen önskade. Det var min okunskap om alkoholism och min naivitet att hans och min dragningskraft var så stark och jag var övertygad om att jag skulle kunna hjälpa honom.
Idag är jag övertygad om att det inte går. Det gick inte och det går inte. Tack för att du skriver här idag. Jag blev påmind om hur jag hade det och igår valde jag att prata med honom, men den tiden får han inte idag. Jag har annat som jag vill ägna min tid åt.
Vad vill du göra med din tid?
Vilka drömmar har du som du inte kan påbörja nu, vara i just nu för att du stöttar honom.
Jag vaknar varje dag och är tacksam för att jag inte längre lever med mitt ex, även om han gjorde mitt liv roligt och han lyssnade på mig på alla sätt. Det finns ingen som vill eller orkar lyssna på mig som han, men ofta sa han "om jag får dricka, köpa hem, ta en öl - alltid på min bekostnad som blev fler och fler öl, då kan jag lyssna".
Skriv här, läs vidare. Skaffa ett samtalsstöd på något sätt. En präst är också bra.
Tand om dig. Börja skriv ner vad du önskar med dagen, med helgen, med sommaren.
Oavsett vad du gör så tar förändringar tid, men om du skriver ner vad du vill och ser tillbaka. Kan du göra det? Vad hindrar dig. Hur ska du bära dig åt för att få det som du önskar.
Det är inte bara svårt och jobbigt, det är också en spännande resa du har framför dig. Att upptäcka mer om dig själv. Om du väljer att jobba för att inte brista, med ett samtalsstöd, då kommer du att växa. Du kan se på saker på ett annat sätt och du kommer få mer andrum. Mer kraft.
Små små små steg. Ett litet steg i taget. En dag i taget. Lev i just detta ögonblick. Skaffa en app och träna mindfulness. Jag utbildade mig till mindfulnessinstruktör för att jag behövde förstå mig själv, det var så jag valde att gå till psykologen och be om hjälp, då jag insåg att jag kunde inte hjälpa mig själv.
Du förtjänar att leva det liv som du önskar.
skrev Penseldraget i En sjukdom och en människa
skrev Penseldraget i En sjukdom och en människa
Men gå då ändå
Så säger ringduvan. De fick jag lära mig av biologiläraren i gymnasiet. Det låter som att den säger så men med ett hoande.
Jag har hört den duvan så många gånger i mitt liv och tänkt på ramsan tusen gånger och jag ler lite varje gång. Dels för att läraren var så bra och dels för att den påminner mig om en bra tid i livet.
Idag, nu på morgonen hörde jag den igen.
Försommarvärmen har tvingat oss till att öppna vårt sovrumsfönster och om nätterna sipprar svalare temperaturer in och förser oss med bättre sömn.
I stadslivet och stöket som redan har vaknat utanför på gatan så hörs ändå det dova hoandet - ”Men gå då ändå”.
Duvan sitter väl och kuttrar i det överblommade körsbärsträdet inne på granngården som står där ensamt på en grön gräsplätt, omringad av ett hav av kullerstenar och parkerade bilar.
”Men gå då ändå” - något man säger till nån för att ge den en knuff att göra nåt:
”Jamen gå då ändå! Det kommer kännas så bra och du kommer må så mycket bättre efter spinningpasset.
...eller...
”Men gå då ändå - vad kan gå fel? Testa åtminstone och hoppa av sen om det inte var kul att gå på kursen!”
...eller...
”Men gå då ändå - det blir kul när du väl kommer dit till festen även om det inte känns så nu”
Men idag fick plötsligt fågeln och ramsan en annan innebörd.
Idag säger plötsligt ringduvan något viktigt och allvarligt, med en uppmanande ton, gång på gång för att jag ska förstå och inte glömma bort - ”men gå då ändå”.
Det blir nästan som ett mantra, något som jag i nuläget inte kan ta till mig men som jag kan använda om jag skulle behöva.
Men gå då ändå!
Gå!
Gå, trots att det river i hjärtat, trots att ensamheten skuggar varje centimeter av dina framtidsutsikter.
Gå, trots att du då mister den person som hjälper dig tro på dig själv.
Jag kanske behöver den ramsan, det mantrat snart.
Duvan kuttrar och hoar åt mig nu, kanske än mer tydligt efter den senaste lögnen. Denna gång om rattfyllan du inte berättade om men som jag ändå fick läsa om på pappret du skrivit på och erkänt för polisen men glömt plocka undan från fönsterblecket där allt annat från dina jackfickor hamnar.
Det är kanske nu mer än någonsin jag ska lyssna till ramsan och höra vad det är den gråa och alldagliga fågeln har att påminna mig om.
skrev Penseldraget i En sjukdom och en människa
skrev Penseldraget i En sjukdom och en människa
Jag är ny här. Det är jobbigt att läsa trådarna och inse att jag säkerligen har stannat för länge redan.
Jag vill inte gå. Men jag vill inte må dåligt.
Han blir aldrig arg när han dricker, aldrig otrevlig mot mig utan mer glad, mer öm och kärleksfull och sen trött och tråkig för att sedan somna. Det har varit så sedan vi träffades för flera år sedan.
De stora konsekvenserna för honom med hans missbruk är att det får honom att stoppa huvudet i sanden så fort något jobbigt dyker upp vilket lett till ekonomiska problem, skulder, rattfylla mm.
Och vem är där och parerar- jo jag. Jag blir som en mamma åt honom och får ständigt hålla koll på alla vuxna måsten som det innebär att bo och leva i familj.
Det som sårar är lögnerna, de ständiga sveken efter löften om att berätta och vara ärlig.
Jag märker ju ändå ALLTID när han druckit, ser ju ändå till slut brev från kronofogden eller märker när de kommer och knackar på. Fy fan för den första upptäckten.
Hans kamp de senaste åren har gått bättre och bättre. Det är två steg fram och ett tillbaka så det finns en positiv utveckling som han ändå glädjer dig åt och pekar på när vi pratar om hans missbruk.
Men det bryter ändå ner mig. Sakta. Och nu är jag helt slut. Den ständiga kollen och den som alltid måste vara ”den vuxna” i relationen. Jag önskar så att jag kunde få vara svag och trött och känna mig trygg i det utan att oroas för att vardagen ska braka ihop.
Jag har så svårt med tanken att lämna honom eftersom han är en sån snäll person, även onykter, och han är den första som fått mig att känna att jag kan vara 100% mig själv och ändå vara älskad.
Vi har så himla kul ihop och trivs med varandra.
Och när jag ser på honom och hans kamp mot denna jävla alkoholen så ser jag en människa och en sjukdom.
Ska man inte stötta den man älskar i en sjukdom?
Jag stångar mig blodig och helt utmattad mot HANS sjukdom och är nu på bristningsgränsen.
skrev StarkBrud i Jag behöver stöd ❤️
skrev StarkBrud i Jag behöver stöd ❤️
Min sambo har länge haft problem med spriten längre tid innan vi blev ihop. Vi har alltid varit öppna o ärliga mot varandra vilket jag älskar ❤️
Under förra sommaren så levde jag nog lite i förnekelse.
Vi har alltid kunnat sitta o dricka någon öl tillsammans o ha skitkul o bara prata o skratta ihop.
När vi åkte iväg på fest så blev han ofta full som fan, men jag brydde mig inte om det för han är vuxen nog att ta ansvar o fortsatte ha kul med resten av folket.
Någon enstaka gång var han jävligt elak mot mig, blev såklart ledsen som fan. Varje gång det hände så trösta en kompis till honom mig o förklara att han inte menar det, det är spriten som pratar. Han älskar verkligen dig. Bry dig inte om honom, han blir så ibland när han fått för mycket, det blir lätt så när det är fest .... så jag lärde mig rätt snabbt hur jag skulle göra för att inte bli den som får smällen för hans ”fylla” för det var ju bara spriten som tala ....
Men kort tid därefter så kom den elaka sidan fram även när vi satt hemma ... o det är något av det jobbigaste jag har varit med om. För nu kunde jag inte gå ifrån det, jag försökte ignorera allt han sa o inte svara honom. Det blev bara värre .... jag satt bara tyst och försökte koncentrera mig på ”det är bara spriten”
Jag visste ju att han verkligen älskar mig, så jag lärde mig tillslut att även hemma kunna undvika den elaka sidan
Jag har aldrig tänkt tanken på att lämna honom, för jag älskar verkligen denna mannen. Jag har aldrig heller visat honom hur sårad jag blev av det han sa ... för det är ju faktiskt spriten som talar ...
I Januari detta året bröt jag ihop, jag försökte gå ifrån honom för att inte visa att jag blev ledsen. Han blev arg för att jag gick ifrån honom, arg för att jag inte svara honom ... jag fick riktig panik. Jag visste att t det bästa jag kan göra är att åka hemifrån. Det har jag gjort dom andra gångerna, Så jag tar min tar på mig jackan, tar med handväskan nycklar o går ut för att ringa ... men denna ingen kunde hämta mig ...
Jag satt flera timmar på trappan in till tvättstugan o bara vänta på att han skulle gå o lägga sig.
Det är första gången jag är ensam med mina känslor. Jag ensam, förkrossad o tårarna rann ner för kinderna.
Tankarna snurrar ... hur kan han göra så här mot mig gång på gång, varför ska jag få lida det är ju inte jag som har gjort fel ... det är ju faktiskt han som sårar mig gång på gång !! Det är han som är orsaken till att det blir såhär varje gång ...
Det är nu jag inser att han inte har en aning om att han faktiskt har sårat mig, för Jag har aldrig visat honom att jag blir ledsen eller sagt till honom att han har sårat mig ...
Dagen efter sätter jag mig ner o påbörjar mitt livs jobbigaste samtal .... jag berätta för min sambo att under ett års tid har han sårat mig pga spriten o att jag inte faktiskt inte orkar leva såhär längre, i ett år har jag gått o trott att jag gör det som är bäst för sambon genom att inte berätta det för honom, för jag ville inte han skulle må dåligt över något son han aldrig inte ens kommer ihåg ...
Jag berättar allt
O avslutar med att säga Jag vll verkligen dela mitt liv med dig, men inte när du dricker.
Min Sambo tittar på mig o tårarna börjar rinna gav mig en lång kram o sa Jag älskar dig, o jag är ledsen över att du gått igenom det ensam. Nu gör vi det tillsammans
Han har tagit de lugnt sen dess, men börjar se tecken igen, o jag är rädd att jag är en del av det ...
Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Han har inte brytt sig om att jag dricker några öl när han kör. Men igår gav han ett ultimatum att jag skulle va nykter om jag ska med på lördag. För man behöver inte alltid dricka beer o bli full...
Jag vågar knappt reagera på det, men jag dricker inte för att bli full. Det vet han om oxå, varför denna reaktion helt plötsligt?
Jag vet inte hur jag ska tänka eller göra ?
skrev Backen123 i Någon som lämnat och ångrat?
skrev Backen123 i Någon som lämnat och ångrat?
Om det där livet jag trodde jag äntligen skulle få saknar jag så det gör ont ibland, smärtan han har givit mig de senaste åren vill jag inte heller ha. Hoppet finns kvar för oss, han kämpar med sitt tillfrisknande men fortfarande med vita knogar. Själv tog jag beslutet att ta time out, och som det känns nu så blir det så i framtiden, fast jag inte vill. Tror det är så vi alla har det ofta, det faktiska och det goda, en evig kamp med personen och beroendepersonligheten. Fortsätt kämpa, försök hitta hjälp att komma vidare ❤
skrev Therese77 i Min resa och kamp
skrev Therese77 i Min resa och kamp
Jag har sedan ett år tillbaka slutat prata om mitt förhållande eller problemen i dem. Tystnaden var jobbig i början, nu har den blivit min hemlighet.
Därför var det så skönt att äntligen få prata med terapeuten idag. Det kändes bra och jag har redan gjort min ”läxa”. Duktiga flicka syndromet igen. Nä men jag pratade med sambon när jag kom hem och han kan fortfarande inte erkänna fullt ut sitt alkholberoende men vi kunde iallafall prata och han lyssnade utan att bli sur. Det är hans tredje dag utan alkohol och nu kl 23 och fortfarande vaken.
Nu har min spända kropp slappnat av igen och jag vet så väl att det är nu jag är som mest mottaglig för mitt medberoende. Men jag ska kämpa på..
skrev Skrållan i Någon som lämnat och ångrat?
skrev Skrållan i Någon som lämnat och ångrat?
Jag lämnade för 1 år sedan. Ställde också ultimatum. Och han ville inte sluta dricka. Jag har väl kommit så långt att jag saknar den mannen jag blev kär i. Den glada, charmiga, skämtsamma romantiska man.
Men när vi gick isär var han konstant sur, jämt irriterad på mig, full, dum, ville inget göra (förutom att festa och dricka).
Han var inte snäll mot mig.
Tror det är lätt att glömma det jobbiga. Efter en tid bleknar det.
Så visst saknar jag honom, men den jag saknar finns inte längre.
skrev Härkommernatten i Någon som lämnat och ångrat?
skrev Härkommernatten i Någon som lämnat och ångrat?
Ja, så enkel är väl frågan...
Det tog slut mellan mig och min dåvarande pojkvän för tre år sedan för att han inte ville göra något åt sina alkoholproblem när jag ställde ultimatum. Alla säger att det var rätt att det tog slut då, men jag känner inte så. Jag sörjer att jag tappade mitt livs kärlek och själsfrände, som jag verkligen känner att han var trots alkoholen. Och även hans underbara familj. Hade jag förstått hur den förlusten skulle kännas hade jag hellre accepterat missbruket. Så känns det iaf... Han vill hursomhelst inte ha mig och har helt stängt av mig från sitt liv.
Fler som känner så?
skrev Backen123 i Det är nog dags!
skrev Backen123 i Det är nog dags!
Laddat, men jag har bestämt mig. Jag firar med de mina, som vanligt. Han är välkommen men jag sa att jag tycker han ska åka innan festligheterna börjar, för han sa att det blir för jobbigt med alla glada i festen. Föreslog att han skulle åka hem och vara med sina barn som han inte träffat sedan januari. I söndags for han iväg i ursinne, för jag mådde dåligt mentalt, stress över jobb, hem, barn allt man ska hinna och så över vad dom 2 senaste åren fört med sig. Så att det handlar inte om honom, det var jag som var sopslut. Ville ha lite hjälp i trädgården, men han valde sitt göra. Han skippade AA, och erbjöd sig köpa pizza. Jag sa till slut varför han aldrig kan göra något för mig, det jag vill och det jag vill ha. Då brann det för honom, kastade sig i bilen och för med en rivstart, och iväg alldeles för fort. Sen har jag inte hört ett ord, och nu börjar jag må dåligt, att jag tycker synd om honom, att jag inte bara kan bita ihop, fortsätta peppa ja osv. Fick iväg oss till en förening som är i samma situation som honom på lördagen, gav inte mig något men honom gav det mycket som han sa. Så varför kan han inte tagga ner, en enda gång, ta min smärta i så bara för några timmar, säga något fint, göra en god handling? Pratade med en bekant idag som berättade att han en kväll dom var bjudna till oss för ett år sedan, en kväll han drack alkoholfritt, hade druckit alkohol senare under kvällen med gubbarna och sen kört dom hem på nattkröken, den här personen var så ställd sådärför inget sagt. Det slog mig då för första gången, tänk allt jag inte vet! Dom 3 gånger jag snokat har jag fått veta jättetråkigt saker han gjort, och nu, tänk allt jag inte vet. Min man har nästan aldrig visat ånger, endast då det vid fåtal tillfällen tagit hus i helvete. Utan han blir vansinnigt arg, flyr och biter ihop. Varför, jag förstår inte. Många av era män som jag läser här, ber om förlåtelse, hör av sig, lovar bättring, men aldrig min man.
Han träffar inte sina barn, pratar inte om dom, säger inget om dom hemmavid, isolerar sig. Jag vill bara kräkas för nu vill jag få nåt slut på denna djävulsdans, men det är långt borta fast vi inte bor ihop.
skrev Bestemor i Min resa och kamp
skrev Bestemor i Min resa och kamp
Det är bra att du står ensam på kontraktet, en trygghet för dej.
Ja, det kan vara lätt att komma med råd och tips när man inte själv lever i situationen. Viktigast är att du lyssnar på dej själv. Hoppas att du har någon att prata med också, så att du får sätta ord på dina känslor och det som händer.
Allt har sin tid, var rädd om dej ❤
skrev Therese77 i Min resa och kamp
skrev Therese77 i Min resa och kamp
Tack för era inlägg.
I dags läget känner jag inget behov av att koppla in soc. Men kommer göra det om min känsla ändras eller om läget blir mer akut. Vid en separation behövs säkerligen samtal. Däremot tror jag inte att jag tex kommer få barnen själv. Är väl inte ute efter det heller men jag vill förstås att de ska vara trygga när de är hos pappa.
Han vill att vi båda ska stå på hyreskontraktet på vår lgh. Idag står jag på kontraktet. Igår sa jag till honom att jag tycker att det är onödigt att ändra just nu. Jag känner att han har mkt att leva upp till och att vi kan avvakta mer att ändra kontraktet. Förstås blev han skit sur. Det är en normal reaktion tänker jag. Men ändå så energikrävande med all denna sur och trötthet från hans sida. Den tar min energi också.
skrev Leilu i Slut på lugnet, vad kommer att hända nu
skrev Leilu i Slut på lugnet, vad kommer att hända nu
Jag önskar verkligen att du kan känna dig stark i dina beslut. Styrketränar från mig.
skrev Leilu i Bara en god vän
skrev Leilu i Bara en god vän
Jag har under många år haft en mycket god vän. Vi diskuterar och pratar mycket. Träffas ofta. Men jag har blivit så indragen i hans alkoholism. Jag borde väl säga upp vänskapen men kan inte. När han dricker, nu gör han det så gott som alltid, så blir han elak, aggressiv och impulsiv, stundtals också mycket hotfull. Han kan ringa hela nätterna och jag blir vansinnig. Men jag kan inte heller vara utan vänskapen. När han är nykter så är det naturligtvis helt annorlunda. Jag har ett eget liv men ofta känner jag att min tid går åt till honom. Nu har han blivit av med både jobb och bostad. Jag har sagt att han får inte bo hos mig pga han dricker. Därmed har han ingenstans att ta vägen. Men jag kan inte låta honom bo hos mig då blir jag fånge i mitt eget hem.
skrev Mookie i Alkolist till pappa & jobbigt när pojkvännen dricker
skrev Mookie i Alkolist till pappa & jobbigt när pojkvännen dricker
Hej! Jag växte också upp med en pappa som va alkoholist, tyvärr dog han förra året av sin sjukdom och det har fått mig att fundera mkt på min uppväxt och mina relationer. Jag förstod inte att min pappa va alkoholist förens jag var i 12 års åldern. Då väckte han mig mitt i natten och behövde berätta det, full. Jag blev så jäkla knäckt, kände mig förådd och otroligt ensam. Alla visst utom jag och dessutom är jag ensambarn, det va svårt. Jag har haft många olika relationer, både helt fantastiskt bra och otroligt dåliga men oavsett så har jag nånstans valt killar som haft nått form av missbruk, även omedvetet där dom dolt det för mig tills jag fått reda på det. Fan va dum man känt sig då. Mkt av det har med att man växer upp i en omedveten beroende situation. Nu vet ju inte jag om din pappa haft alkoholproblem sen du var liten, om dina föräldrar levt ihop och om din mamma eller nån annan närstående har haft eller utvecklat en medberoende ställning som du kanske omedvetet efterhärmat. Oavsett så tror jag att möjligheten är att du valt din kille bland annat pga en medberoende problematik men ju yngre man e desto svårare är det ju att se missbruket då det är mer socialt accepterat av nån anledning när en e yngre. När man växer upp, börjar ta ansvar och får en bättre självinsikt så kan saker o ting belysas på ett annat plan och eftersom du upplever hans "bruk" som en aning för mkt så kanske det e något du också seriöst behöver ta ställning till. Ingen kan ju ändra sitt missbruk för någon annans skull, det e tyvärr en förrädisk sjukdom och om han fortsatt dricka på samma sätt utan att inse problematiken i det så kommer det nog inte bli bättre. Medberoendet kan göra att man tänjer på sina gränser för att man anser att den som har problem inte har förmågan att själv göra nått åt saken. Tyvärr blir det bara en själv som blir lidande. Sätt din egna gräns, vad är ok och vad tycker du inte är ok. Hur långt kan du tänka dig att gå för att försöka få din pojkvän att förstå och vad är du villig att göra för att stötta honom om han skulle inse sin egna problematik. Du är minst lika viktig som alla andra och ingen kan ju bestämma åt dig vad du skall göra. Jag vet att man kan vara beredd att gå otroligt långt för den man älskar, men ett missbruk kan man inte vinna över om inte den som missbrukar vinner kampen i sig själv.
skrev 5barnsmamman i Så var det dax igen.
skrev 5barnsmamman i Så var det dax igen.
Har verkligen stått i mot hans vädjan om att stanna kvar, har varit tydlig hur jag känner och just nu är han bara arg och ledsen ringer till mig mitt i natten för att få höra min röst och för att ställa massa dumma frågor och beskylla mig för att jag inte talar sanning.
Han säger att han har panik över att bli ensam och lämnad kvar, han är duktig med barnen men ser mer och mer att jag skött allt i vårat hem, då han får kämpa för att städa och tvätta och se till att det finns mat hemma.
Känns bra att jag har eget boende och tagit det här steget men tycker det är jätte jobbigt när han inte kan släppa han ringer och skickar sms flera ggr per dag och det ger mig så dåligt samvete då jag hör han panik och vädjan om att få en chans till.
Glöm inte bort dig själv, och ta hand om dig, det finns bara en av dig och du är värdefull.
Jag förstår att du är orolig för hans alkohol missbruk. Därför är det viktigt att du får stöd och hjälp, så du får mår bra. Själv har jag kämpat sedan 2016 och försökt att vara stark. Det slutade med en utmattningsdepression.
Jag har fått krångla mig fram genom olika distanser, innan jag fick hjälp.