Senaste kommentarerna i forumet

Vad starkt av dig att du lyfte frågan med din dotters pappa och kunde ta emot det han berättade. Också fint att du har din dotter hos dig. Så klokt av dig att i det tunga som är just nu, med oro för din dotter och kanske för relationen som det ofta innebär att ha barn tillsammans innebär, tänka "positivt". Att det är ett återfall, ett avbrott i hans förändringsarbete. Ofta är det hjälpsamt för den som brutit ett löfte mot sig själv och mot andra att vara ett hopp, eller i alla fall en representant för att det är möjligt att välja rätt igen. Jag gissar att hans"rätt" är drogfrihet.

Att formulera sig i jag-budskap är ett annat sätt att kommunicera. Kanske gör du redan det?

"Jag vet att du arbetat hårt för att förändra dina alkoholvanor och drogvanor och jag tror att en stark motivationskraft för dig har varit att du vill vara en bra pappa. Du har säkert andra skäl också. Jag är glad att du var uppriktig med mig nu när du tagit amfetamin igen samtidigt som det väcker oro och misstro. Vi har ett barn tillsammans vilket gör att dina val påverkar mig. Och henne förstås. Jag vet att du klarar av att vara drogfri för du har visat det. Vad jag förstår så kan ett återfall ibland på sätt och vis vara en lärdom, den som har haft vet mer om sig själv och vilka situationer som är extra utmanande. Jag vill inte hota och hindra din relation till din dotter samtidigt sitter jag här nu med en klump imagen. Vad tänker du nu? Vad var det som fick dig att vara uppriktig med mig?"

Hur låter det här, inte det exakta innehållet utan mer sättet att utgå från sig själv?

Jag hoppas att du får fler svar, alternativ, då det sannolikt inte finns ett generellt facit på din fråga. Ibland tar det lite tid innan en tråd kommer igång. Det låter även som att du har en hel del erfarenhet och det är så tydligt att du tar ansvar inte bara för din dotter utan för dina egna behov. Starkt!

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Sitter själv vaken och funderar. När jag läser här så känner jag igen så mycket. Jag imponeras över ditt steg att flytta, om än tillfälligt. Eller kanske bryter du med honom för alltid.
Vad finns kvar efter år av misstroende och svek?
De hårda orden och den svarta blicken finns under ytan, kommer det fram igen?
Jag har inget råd att ge, för min insikt har inte riktigt landat i mej. Det har bara blivit tydligare nu när jag själv sökt stöd och behandling för mitt eget alkoholberoende.
Jag antar att du själv har samtalsstöd för att reda ut din situation, annars rekommenderar jag det.
All styrka! ?

Så här i efter några dagar har känslan av att vilja sätta en gräns bara ökat, Kristoffer. Jag är så sviken att jag fortfarande känner mig övertygad om att jag inte ska hjälpa till mer. Samma dag som jag fick veta att han åkt fast skrev jag ett brev till honom, men mest till mig själv tror jag, där jag sammanfattade mina känslor och min övertygelse om att han MÅSTE ta ansvar själv. Jag har varit hans rådgivare, slagpåse och allierade för länge nu. Har läst det där brevet flera gånger de här dagarna och det är skönt att påminnas om var jag står. Har även minimerat kontakten med familjen som också är en stor del i att jag tagit ansvar för min bror. De har liksom kunnat lita på mig. Just nu är det skönt att de får uppleva hur sjukt mycket jobb det är med honom.

Jag borde verkligen ha orosanmält honom för länge sedan, har funderat över detta dessa dagar och det är skönt att se att du du föreslår det gros19. Jag har föreslagit för min familj att de kan göra det, men inte själv velat involvera mig. Och tack för att du är så konkret med dina råd. Behöver hitta en strategi i detta.

Och ”skönt” att hör att det finns fler systrar som oroat sönder sig själva över struliga bröder. Din situation låter förfärlig :( Det är först nu jag vågar kalla min lillebror missbrukare, jag har verkligen ofta skyddat honom och kallat honom ”strulig” som jag gjorde nu. Det är skönt att inför vänner säga som det verkligen är, att han missbrukar och att jag insett att jag är medberoende. Känner mig mycket starkare sen jag lyfte bort den här lögnen jag levt med så länge.

Så svårt ni verkar ha det båda två, inte lätt att veta vad som är rätt eller fel, men generellt kan man väl säga att man ska inte underlätta för någon att fortsätta sitt missbruk. Det kan vara genom att t.ex. betala räkningar, ge pengar, komma med bortförklaringar när det egentligen handlar om att personen mssbrukar droger. Ofta känner man skam som anhörig, ibland även skuld tillsammans med sorg, ilska m.m. En känsla som jag tycker är svår att hantera är maktlösheten. Jag kan inte förmå den jag älskar att sluta med droger. Det beslutet måste personen fatta själv och oftast är det negativa konsekvenser som leder fram till det. Därför är det så viktigt att inte undanhålla dessa. När man väl kan inse sin maktlöshet blir det samtidigt en befrielse.
Vill också säga att min upplevelse är att tjat, tårar och förebråelse blir ett hinder för att personen ska tillfriskna som man ibland kallar det när man blir drogfri. Också viktigt att inse att min kontroll hjälper inte personen att bli drogfri.

Tycker det verkar allvarligt det jag läser och frågan är om det inte är berättigat att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Det kan man göra anonymt om man vill och det resulterar i att socialförvaltningen kontaktar personen det gäller. Inledningsvis brukar man erbjuda frivillig vård, men är det riktigt illa och personen motsätter sig vård kan det bli aktuellt med tvångsvård på ett lvm hem, ett låst behandlingshem. Socialförvaltningen är 8ckså skyldiga att erbjuda stöd för anhöriga.

Alanon tycker jag hade varit väldigt för er båda som skrivit. Läs lite på nätet och leta efter lämplig grupp. Man behöver det stödet för det är många förfärligt plågsamma känslor man som anhörig ska hantera. Fint att ni bryr er, men det viktigaste är faktiskt att ni tar hand om er själva.

Hej HSK,
Jag är ny här i forumet och kikade runt för att se om det finns någon i liknande situation som mig, och kände igen mig en hel del i ditt inlägg. Min lillebror har ett narkotika & läkemedelsmissbruk som börjar ta över och förändra honom totalt, det är läskigt och jag är rädd, arg, orolig och alla andra känslor som kommer över en. Han har hållt på i ca 8 år och flera gånger har jag trott att det varit över, men sen startar allt på nytt igen och blir värre och värre för varje gång.

Jag har nog inte heller fattat riktigt tidigare, jag vet inte om man förnekat det eller gärna velat tro att det bara varit någon ”fas” och att det kommer bli bättre eller gå över. Men nu när jag träffade honom senast i helgen så hade det nått en ny nivå, som skrämmer mig totalt.

På något sätt känns det ”skönt” att se att man inte är ensam, jag är själv i samma ålder som dig och bor i söderort!

Jag förstår alla dina känslor och önskar att jag kunde komma med tips, dock är jag själv sökande i detta. Vet inte vad som är rätt eller fel när det gäller att stötta, men hoppas på att kunna hitta stöd här inne och att även hitta stöd & hjälp i anhöriggrupper eller liknande. Så ny i det här med att faktiskt söka hjälp, men antar att det är det man behöver för sitt eget välmående och för att få hjälp i hur man ska agera. ❤️

Kanske kan du testa att släppa honom fri att göra sina egna val. Då får du den sanna versionen av din pojkvän. En version som du inte varit med och "jobbat fram". Då blir också lättare och tydligare för dig att se hur och vem han är. Din del blir att ta ställning till om han är något för dig. Önskar jag själv hade gjort så när jag träffade mitt ex. Jag började genast bearbeta och arbeta på hur vårt förhållande och han skulle vara. Han försökte leva upp till det genom att dra ner på drickandet (läs började smygdricka). När han drog iväg på "party" istället för att prioritera mig och oss blev jag arg och ledsen. Han fortsatte dra iväg på "party" fast ljög och sa att han typ jobbade. Hade jag släppt honom fri och istället fokuserat på vad jag själv behöver hade kanske allt runnit ut i sanden. Det i sin tur hade sparat mig några år av mitt värdefulla liv. Eller så hade kanske han helt självständigt insett att det är dags att ta tag i sina problem. Man ska absolut tala om hur man vill ha det men det är skillnad på det och att försöka förändra en annan människa för att han skall passa in i ens liv. Det finns män därute som passar utan förändring och som sätter värde på och prioriterar sin kvinna. Kram

Tack till er båda för responsen av min kommentar.
Ni förstår, vi har alla våra ryggsäckar. Jag blev med en tung ryggsäck då jag genom antidepressiv medicin insjuknade i en bipolaritet. Min 20 åriga erfarenhet och resa med psykisk ohälsa till psykisk hälsa har fått mig att förstå att alla människor bär på olika tunga ryggsäckar. Jag har kartlagt allt, jag har pratat med flertalet psykologer, psykiatriker, sjuksköterskor och en terapeut som jag betalade privat innan jag ens blivit sjuk. Jag har observerat, mig själv, min omgivning och jag tror att allt handlar om den inre egna resa och den resan kan endast göras med hjälp av meditation, reflektion och att landa i sig själv.
Att jag kunde bli medicinfri och leva långsamt idag beror på att jag väljer det. Det var hetsen, pressen, stressen som "alla andra" levde i som inte passade mig. Jag tror ingen vill stressa. Stress gör en sjuk. Därför har corona varit bra för en del, att takten och "måsten" minskas.
Däremot så är isoleringen och ensamheten väldigt farlig. Den behöver brytas. Tills att en finner sitt nätverk med människor och djur som en trivs med, är det en bra idé att arbeta med att älska sig själv, hitta på vad en själv vill och följa den riktningen.
En sak terapeuten sa till mig innan jag blev sjuk var att skriva en lista på saker jag ville göra innan jag dör. Då var jag 22 år och det är nästan 22 år sedan. Den där listan har jag haft med mig i 22 år och jag har övat på att sortera vad som är drömmar, visioner och mål. Jag har övat på att tänka helt fritt, som en övning. Om jag fick välja ut några saker, vad skulle jag välja då. Jag har alltid önskat en anställning sedan jag blev av med mitt arbete, men med diagnos finns motgångar. Jag har prövat anpassa mig till regler och hur jag ska förhålla mig till byråkrati och innan corona kom så var jag helt slut, då jag mött en hel del fyrkantiga människor som inte prövat hjälpa mig. Corona blev min "räddning" då livet blev intressant igen och det kommer alltid vara intressant. För nu får jag ta del av andra människors öden och jag minns alla mina motgångar och hinder när jag hör andra berätta om sina fall. Jag tänker att nu är väl en tid om någon tid som människor kanske ska kunna våga prata lite mer än om väder och vind.

För bakom allas våra masker så finns det människor med sårbarhet, längtan, önskan, drömmar och erfarenheter och allt annat.

Det är verkligen detta forum ett bevis på. Vi som skriver här behöver varandra. Det är ingen skillnad på hur det är därute. Skillnaden är att alla inte hittar hit. Alla har inte en egen dator. Alla kan inte hur internet fungerar.

Att öva på att se hela färgskalan och inte bara svart eller vitt. Att öva på balansen mellan bra och dåligt. Att öva på att se sina egna tillkortakommanden och skratta åt dem. Att öva på att se andras tillkortakommanden.

Och att se på allt som är bra, allt som är friskt, allt som är roligt och påminnas om hur tankens kraft kan förändra en negativ tanke till en positiv. Och att vardagsmotionen och träning liksom vistelse i naturen är det mest läkande och förebyggande vi kan göra för oss själva.

Det var mina tankar just nu, efter att ha cyklat med min pappa till affären istället för att gå ut och träna i skogen som jag ville. Men min pappa får inte gå in i affären, då tänker jag att vi kan motionera tillsammans ändå.

Jag har pms tid och en snabb cykeltur på 18 min får mig att stå emot PMS utbrott! Helt otroligt vad träning gör. Den hjälper vår hjärna att vara mer kreativ liksom att stå emot stress.

I dessa svackor blir det som att man delar in allt och alla i två högar, en bra och en dålig. Man blir så drastiskt på något sätt och tankarna saknar nyanser. Men att bara påminna sig om att man alltid har ett val är hjälpsamt tycker jag. Då faller "katastroftankarna" och man tar lite udden av sig själv. Och man kanske vågar ta ännu ett steg på okänd mark. För jag vet att jag kan ta ett steg tillbaka om jag vill. Jag är ju gärna i "framtiden" och tänker hur saker och ting ska bli och vara.Tänker förebyggande så att säga. Kan ju vara bra i vissa lägen men långtifrån alltid. Det är ju lite då man börjar styra andra människor. För man har ju målet klart redan och har redan bestämt vad som är bäst typ.

Självomhändertagande. Insiktsfullt och klokt. Just när man är inne i medberoendesvackor så vill man så gärna se sina medmänniskor som antingen onda eller goda. Såna man kan umgås med utan friktion och såna som är "idioter" som man vill välja bort för att det skaver för mycket.

Och det kanske är precis det man ska,i alla fall just då.
Vissa ska man aldrig närma sig igen om man inte måste(typ närmaste släkten).
Andra kanske man ska ha lite distans till ett tag för att se just vad man själv bidragit med för att relationen kanske blivit lite skum.

Och sen ge akt på sig själv när man ger det ett nytt försök.
Hur känner jag nu?
Hur tänker jag nu?
Vad vill jag egentligen säga just nu som kanske inte är så lämpligt,osv.

Jag brukar se dom som människor som triggar mig och i vissa skeden i livet orkar man inte ha för många triggers eller för mycket kommunikation som brister.
Då söker man sig till de som man vet flyter med en i samma riktning som en själv.

Men det i sig skapar ju också ett flyktbeteende och en ovilja att möta det okända.
Dvs att gå utanför sin egen comfortzone

Men jag tror att små portioner av trigger,s och små utmaningar är vägen att gå.
Inte försöka sätta i sig hela det sura äpplet på en gång.

Säger hon som bitvis isolerat sig från allt och alla och föredrar att umgås med mig själv naturen eller djur.
Som i sitt inre bett alla människor över 7 år flyga år h-vete..

Men med ambitionen och viljan att lära mig se de brister som finns i andra som just egenskaper som den människan har,utifrån sitt liv och sin mognadsprocess och kanske bara klara att möta det.
Likt hunden som viftar på svansen och är glad vid alla möten med främlingar,oavsett vad de har för agenda eller uppsåt.

kan bara instämma i allt du skriver. Den typen av känslor som jag har runt mina föräldrar är ju lite så som en ung tonåring känner. En ung och omogen människa skäms för sina föräldrar och tycker dom är pinsamma. Så jag tror att jag behöver stärka mig själv känslomässigt och bli en alldeles egen person. Och precis som du säger är kommunikation grunden i dom flesta relationer. Mest av allt i relationen till sig själv. Att bli riktigt bra att lyssna på sig själv och veta vad man själv vill och känner. Välja in det och dom som är bra och välja bort annat. Det klarar man av först när man vet vad man själv vill ha och behöver. Ska läsa dina ord igen och begrunda. Tack!

Jag läser ditt svar, det går någon dag. Jag skriver på en text för min egen skull, om relationer som varit och hur fel vissa blev. Jag läser Åsa Beckmans krönika i DN igår och tänker på vilka misstag jag gjort, de gånger jag "lurats" att träffa en man, då han fångat in mig med sin charm och haft avsikter att ha skoj och jag önskade skaffa en riktig relation som skulle vara varaktig, hållbar och livslång.

Jag läser din rader "Fastnar vid negativa saker typ "men den här normala mannen skulle inte acceptera vissa saker jag har i mitt liv". Och det dumma är att det är saker som ligger utanför mig. Min mamma och pappa är inte helt vanliga. Då kan jag tänka att den här helt vanliga mannen vill ha en helt vanlig svärmor och svärfar. Så dumt att tänka så för jag vill ju ha en man som älskar MIG. "

Vem är normal egentligen? Finns det normala människor? Precis varenda människa har något och i alla relationer finns något annat som inte är jättebra alla gånger.

Det som är utmaningen tror jag, är att kommunicera och att hitta den rätta balansen i kommunikationen, som får båda att vilja prata, våga prata om det som är svårt, kunna prata om det enkla och det djupa.

Om du kommer på vad du behöver, så är det "bara" att öva på att skaffa det. Det är så många andra gör. Inte alla. Men genom att ta reda på vad en vill och behöver är en bra början tror jag. Sen tror jag att det kan vara en idé att tänka på andra medmänniskor som att de har lika mycket problem som en själv, fast på ett annat sätt, i en annan fas, i en annan situation och även troligt att många brottar med samma funderingar som en själv.

Jag tror att när du har landat i detta, så kommer du se på allting med nya ögon. Vem hindrar dig från att ta kontakt med hans barn när du och de är mogna för det?

Tänk på att du kan få precis det liv som du önskar, du behöver återigen "bara" komma fram till de sakerna och be om dem.

Våga tillåt dig att du förtjänar absolut att bli älskad för den du är. Det är inte många som är "normala" och vad är normalt återigen.

Jag har faktiskt ägnat en del tid den senaste tiden på just observationer, att vara lyhörd och jag börjar förstå att vi alla människor har våra egna kamper. Det jag har kommit fram till är att det viktigaste är hur vi möter varandra, hur vi kommunicerar med varandra och hur vi förhåller oss till varandra.

Att välja det som känns bra och välja bort allt som känns dåligt liksom att utmana sig i att kommunicera bättre, för kommunikationen är precis allt och det gäller vem en ska kommunicera med.

Alla upplever vi våra föräldrar på något sätt. Det är dig din blivande kärlek ska träffa. Det spelar egentligen inte så stor roll, hur dina föräldrar är. Jag känner igen tankesättet och jag insåg att jag behövde försonas med att mina föräldrar är som de är och jag behöver inte ändra på dem. Det viktigaste är vem du är och jag upplever att du är bra.

Nu skriver jag ner mina tankar utan att kolla vad jag skrivit (som vanligt). Hoppas att jag inte svamlat iväg alldeles.

Ta hand om dig!

Känner också en oerhörd ilska som jag inte vet hur jag ska komma över. Jag valde att sluta kursen på 1177 när min känsla bara blev att det är jag som gör fel. Det är naturligtvis bra att kommunicera bättre men när det tydligt står som "Fel" att man väljer att gå när drickandet blir oacceptabelt och att jag ska be om ursäkt för att jag har letat alkohol så kändes det bara skuldbeläggande. Enligt kursen så är det helt fel att att säga till i förväg att jag inte accepterar ett visst beteende men jag ska utsätta mig för beteendet igen och därefter "får jag lov" att ta en time-out. Dvs jag har gjort helt fel som har dragit en gräns att jag inte accepterar smygdrickande. Kursen fick mig bara att må dåligt när hans alkoholproblem inte räknas som en sjukdom utan som att jag har fel fokus och är dålig på att bemöta honom. Dvs det är inte mitt fel att han dricker (enligt kursen)men det är absolut inte hans fel heller och det talas aldrig om beroende eller sjukdom. Jag tycker att hela kursen andas att den som har alkoholproblem ska förstås in i det oändliga och att allt ansvar för att göra något åt det ligger på oss anhöriga. Det känns som en grundkurs i att lägga skuld och skam på mig och för att vilja utveckla och göda medberoende.

Läser min gamla tråd och ser att allt är detsamma och ändå inte... känner mig så förvirrad? Det har nu gått tre månader sedan vi flyttade isär och livet är oerhört sorgligt men samtidigt har jag lugn och ro. Jag har lägenheten i två månader till så det börjar bli dags att tänka på om vi ska flytta ihop igen eller flytta isär på allvar. Min man har tagit tag i sina svårigheter med både alkoholen och svårigheter med att uttrycka sin känslor genom KBT och några samtal. Han säger att oavsett vad som händer mellan oss så har han förstått att han har problem och kommer att jobba med sig själv. Vacker så! Han kan inte tänka sig att sluta dricka utan tänker dricka 1-2 ggr i veckan och 2-3 glas vin. En del av mig tror att han kan klara av det här och en del av mig tror att han tror att han kan klara av det men att det inte kommer att fungera i alla fall. Just nu när han bor själv så dricker han inte för mycket (vad jag vet?) för han kör bil tidigt på lördag-söndag, han hämtar vänner sent på kvällen och han luktar inte sprit när vi ses någon tidig morgon. Jag vill att vårt äktenskap ska fungera men samtidigt vet jag verkligen inte om jag orkar försöka igen. Hur ska jag någonsin kunna lite på honom igen?

Kräv att han söker hjälp via hälsocentralen. Tar emot all hjälp och stöd han kan få. Medicin, samtalsstöd..
?

Men han tillstår inte ens att han dricker för MYCKET.
Jag har också tidvis halkat in på samma spår. Se upp för det.
Min man är dessutom otrevlig onykter och minns aldrig dagen efter alla sina hårda ord.
Varför stannar jag?
Vi är båda i 60-års åldern.
Vad hindrar mej?
Jag skyller på att jag är ekonomiskt beroende. Men även tokrädd för själva separationen, bråket...
Om din man är missbrukare, borde du då inte få stöd av soc. Så att barnen inte behöver vara hos honom om ni separerar?
Tycker att du ska prata med dem i vilket fall, för att kolla vad som gäller och vilket stöd du/ ni kan få
?

Ja det är inte så lätt att leva med någon som gillar att dricka.
Jag har inte heller erfarenhet av beroendesjukdomar, eftersom jag inte har det i min familj. Tänker att klockorna kanske ringt tidigare och att jag fattat hur det låg till.
Men om man, som jag, tänkte på hur allt skulle vara, varje dag, så går det inte till slut. Jag var tvungen att lämna min man. Jag höll på att gå söner inuti.
Vi hade inga gemensamma barn, så det bekymret hade inte jag. Att lämna barn hos en full pappa.
Vet inte vad jag ska råda dig till, men fortsätt skriv här så får du många goda råd, och många att bolla med.

Vilken erfarenhet du måste ha när du har erfarenhet av båda sidor. Jag som levt med en alkoholist, skulle gärna ta emot råd. Jag tror att det är som du säger att man måste ta tag i sitt medberoende, men sen då? Gjorde jag då rätt som sedan lämnade min man, så han får ta tag i detta själv? Eller vad tycker du?
Det är ju så svårt att göra ”rätt” i och med att man älskar den personen som håller på att gå under.
Nyfiken på vad du tycker.....

Ähem, ja, jag blev troligen skittråkig av att se den jag älskade pissa ner sig, komma hem med polis, dyka upp full i våra barns skola, kalla mig hora, få vår gemensamma ekonomi helt skjuten i sank. Stackars min alkoholist som tvingades vara med trista mig! Fina insikter Misselina, du verkar verkligen frisk och härlig. Dig kommer ingen nånsin att lämna, nykter eller ej, det hör man ju. Tack!

Är säker på att vi kommer att gå starkare ur det här. Jobbigt med den här "Corona-ensamheten" men kanske är den också lite nyttig. Man får ändå tid att tänka och känna. Känner också att man verkligen får en utmaning i att vara ensam fullt ut. Kan känna att jag lite har "dövat" känslor med att fika med en kompis, åka på shopping runda och mycket annat. Nu är man inte riktigt fri att göra det. Kvar blir man själv helt enkelt. Just det där att det försvinner fler människor än mannen man lämnat är riktigt jobbigt. Jag har valt att helt slopa kontakt med både exet och hans familj mm. Man undrar hur det är med hans barn, hur går det för dom med allt i livet. Och det handlar nog om att sörja färdigt utan att lura sig själv med att typ gå tillbaka. För problemen som fanns var verkligen omöjliga att leva med och låg utanför ens kontroll. Hoppas du får en fin helg! Kram

Tårar rinner när jag läser din text Nordäng67. Många delar är som att du beskriver mitt ex. Det är ju faktiskt saker man saknar. Men allt det är instängda med Coronaviruset kanske får en att tänka mer, för ensamheten är ju så kännbar nu. Då saknar man mer. Men det kanske är bra att man tar fram det som var bra också, så man sörjer färdigt. För går man tillbaka så får man tillbaka allt man saknat, men också det man aldrig vill ha tillbaka.
Och som du säger så förlorar man så många mer när man lämnar. Och det är ju en sorg i sig.
Får hoppas att man går starkare ur det här så småningom.

Vi har varit ihop i 11 år. Jag har insett när jag rannsakat mig själv att min sambo har haft problem hela vårt förhållande och hela sin uppväxt.
Jag kommer från en familj utan missbruk och jag bär idag en skam på mina axlar att jag inte såg hans drickande för var det verkligen var.

Han är verkligen kärleksfull. Visst han har humör men hanterbart.
Men han dricker 5-7 dagar i veckan, och gjort läng.

Jag har sagt ifrån många gånger genom åren med resultat att han lovar och håller i möjligast mån några dagar. Alltid samma visa.

Jag är medberoende, jag vet. Mitt värsta dilemma är att jag är oerhört anpassningsbar och jag tar hand om det mesta. Utan maten för den sköter han med bestämdhet då han också har ett grovt matmissbruk.

Jag är en kontrollmänniska. Det jag inte kan ordna är inte värt att ordna.
Jag fixar allt även om jag ska klyva mig på mitten. Inget är omöjligt är typ mitt motto.

Jag plockar inte upp efter honom, jag fixar inte så han kommer hem. Jag tar ett glas vin om jag vill.
Men jag håller flaggan i topp ingen kan se på mig eller barnen att något är fel. Eller? Hmm... jo folk ser..

Jag mår dåligt på insidan. Jag har varit oerhört tydlig med det. Jag markerade rejält för två veckor sedan. Han lovade dyrt. Höll igen svagt. Har brutit fler gånger på dessa två veckor.
Min reaktion på hans löfte var lättnad dvs medberoende genen gick igång för fullt. Mina tankar tänker vid hans löfte att
- det där klarar han aldrig!!
Men min kropp slappnar av dvs jag är verkligen medberoende ut i fingerspetsarna.

Efter att lyssnat på ”Djävulsdansen”’och ”vem bestämmer i ditt liv”. Insåg jag mitt medberoende och hur drastisk det påverkar mig.

Jag har två rätt så små barn tillsamman med sambon och har de senast 4 åren tänkt att bara lite till så att barnen är större och kan säga ifrån hos pappan den vecka de är hos honom.
Min kärlek till mina barn och att mitt hjärta krossas totalt när jag tänker på att vara ifrån dem och lämna dem till pappan som missbrukar varannan vecka är anledningen till att jag stått ut många år nu.

Min bästa och sämsta egenskap är min styrka. Men jag är så trött nu och trasig inuti. Glädjen är borta och jag har tappat bort mig själv.

Nästa vecka är det dags för mitt första KBT samtal.

Medan tårarna forsar..
Han tog med sig sin humor och sitt härliga skratt som kom så lätt och åt små komiska saker i vardagslivet.
Han tog med sig sin spontanitet och förmåga att sätta guldkant på vardagen: "nä va säger du gumman, ska vi ta med oss kvällsmaten ner till sjön?"
Han tog med sig alla våra pratstunder om högt och lågt.
Han tog med sig sina berättelser, "skvaller" och anekdoter som alltid blev spännande när just han berättade.
Han tog med sig sina barn och andra människor jag tyckte mycket om.
Han tog med sig sin doft, en blandning av rakvatten och typ skogen och friskluft.
Han tog med sig sin förmåga att göra ej "politiskt korrekta" saker till något accepterat typ ta med mig på jaktpass i skogen fast ingen annan i jaktlaget någonsin gjort så förut. Och detta för att jag var nyfiken på hur ett jaktpass gick till. Bättre du hänger med ut och får uppleva det på riktigt sa han och tog med mig. Gubbarna såg lite förvånade ut men tog det bra :-)
Han tog med sig sitt sätt att se på mig med sin intensiva blick.
Jag lämnade vårat speciella sätt att helt enkelt klicka på många plan i livet. Jag lämnade också en man som mina barn tyckte om. Jag lämnade hans barn som tyckte om mig.
Känner mig helt utmattad när jag tänker på allt detta. Har trängt undan det nånstans inom mig tror jag.

Vad fanns där som du faktiskt på riktigt saknar?
Vad gav han dig som var unikt och fint?
Det är lätt att slå på sig själv eller den som dricker.
Som att någon eller båda är skyldig till att dansen fortsatte.

Men något var troligen unikt och kärleksfullt och det tog han med sig/ föll platt till marken när ni avslutade.
Kanske att komma underfund med vad det var och tillåta dig att sörja det?

Alla sätter vi spår i varann,vare sig de är destruktiva eller positiva.

om varför jag avslutade mitt förhållande:
Han drack jättemycket och hade dåligt spritsinne (hans val)
Det i sin tur orsakade:
Att han sa och gjorde elaka och svekfulla saker på fyllan. (hans val)
Att jag inte kunde lita på honom. (en konsekvens)
Att jag oftast var ledsen, trött och arg (en konsekvens)
Att jag åkte berg-och dalbana.(mitt val)
Att jag "överanpassade" mig till honom. (mitt val)
Att jag regelbundet förlät saker som inte kändes bra i mage och hjärta att förlåta (mitt val).
Att han på sin höjd sa förlåt men aldrig gjorde förlåt. (hans val)
Ja vad säger man när man läser det man själv skrivit och samtidigt vet att man dom senaste veckorna känt sorg och saknad? Det är dags att sluta romantisera upp och minnas selektivt.

Intressant att du varit på båda sidorna. Det vill jag veta mer om. Det handlar om förhållningssätt. Jag tror inte heller på att hälla ut och skuldbelägga men det är inte så lätt när man i långa stunder (månader) haft det fantastiskt och den sjuke är såååå glad av att han kan klara detta och att det är så här han vill leva resten av livet, nyktert och med mig osv. Sen får jag ett sms och då märker jag att det är inte som det ska och när jag kommer hem är det glass i soffan, stök i köket, utdragna lådor och skåp, spill på golvet, snus lite varstans, och han ligger och sover djupt i soffan med TV på och stinker alkohol. Hur ska jag förhålla mig till det?
Jag har läst mycket om medberoende och försöker inte vara det så jag städar tex inte utan vill att han ska se konsekvenserna (i den mån det går...) .
Sen vaknar han och skyller på mig, skäller och överöser sina dåliga tankar på mig, både om mig och om huset, orten, barnen, allt. Han tycker att jag är hård och kall. Att jag alltid varit det. Detta är ett mönster och brukar pågå i tre-fem dagar i denna ordning: 1. full och högljudd med anklagelser/arg, även natt (eftersom han sovit dagtid), 2. ånger gråt "vill inte ha det så här", 3. ny fylla och sömn men lugnare, sover hela tiden i princip, kommer upp då och då, 4. slut på sprit ska jobba om några dagar, ångest och ont i hela kroppen, 5. mer ångerfull och det ska inte hända igen och "jag vill inte skilja mig", 6. pigg och alert med viss ångest när det är dags att jobba, "ska ta nya tag" men det händer aldrig.
Om han lämnar mig för att jag är skittråkig att leva med så är det upp till honom. Jag kan inte hindra någon att göra det. Men eftersom det finns ett kemiskt beroende troligen så har det kanske underordnad betydelse... Det svåra är ju hur jag ska förhålla mig till hans sjukdom. Ska jag lämna honom? Varför? När? I vilket skede? Spontant vill jag ju göra det när det i kaos (nr 1) för det är då det är som jobbigast, med det går ju inte att "kasta" ut honom när han inte ens kan stå.... Resten av tiden vill jag det inte - inte alls. Misselina: Vad tänker du om det?