Senaste kommentarerna i forumet

...och välkommen till forumet!

Ditt inlägg berör. Du har kämpat och gjort ditt allra bästa för att vara ett så bra stöd som du kan, och haft en god tillit till att ditt syskon gjort en ihållande förändring. Du fick ett besked om att han blivit gripen, och det väckte ilska, besvikelse, ledsamhet, och en misstro gentemot syskonet och hur ärlig den varit om situationen de senaste fem åren. Det här är ett lite "långsamt" forum, ibland kan det ta tid att få svar. Det var några dagar sedan du skrev, hur känns det nu?

Klokt av dig att söka ett sammanhang där du kan få lufta och bolla dina tankar. Kanske har du redan hittat stöd. Om inte kommer här några alternativ som kan vara värt för dig att undersöka. Alla stadsdelar i Stockholm har anhörigstöd, många har grupper. Du kan kontakta din stadsdel och fråga vad de kan erbjuda dig för stöd. Något annat som många varit hjälpta av är Al-Anon, de har även onlinemöten i dessa speciella tider. Mer information finns på deras hemsida.

Hoppas att något av detta kan vara hjälpsamt för dig! Om du vill får du gärna fortsätta skriva och berätta mer om din situation, som sagt kan det ibland ta ett tag innan en tråd tar fart.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Känner igen mig på mitt ex. Ju mer han blev beroende desto mer förstärktes detta beteende. Han klagade på allt, hade ont överallt och ville ha full uppmärksamhet från mig, att jag lyssnade. Till slut blev det så jobbigt så jag kom på mig själv att jag stängde av.
När jag pratar med honom i dag, vi är ju skilda, så pratar han bara om sig själv, vad han har gjort och var han har ont. Han kan också ringa när jag jobbar och frågar då inte om jag kan prata utan bara pratar på.

Min pappa har absolut inte drogproblem men var deprimerad i min tonår och sen en del i mitt vuxna liv. Känner ändå igen en hel del, just det där fokuset på sig själv. Det känner jag igen från missbrukare i min familj också. Jag tycker rådet att dra ner förväntningar hjälpt mig mycket, då orsakar inte det sorg och besvikelse hos mig. Vår relation har även blivit bättre efter att jag stoppade kontakten helt ett halvår. Det var jag som återupptog den, jag önskade väl att han skulle göra det, men jag insåg att jag hellre tar en kontakt med pappa i längden. Men utan att bli tagen för given. Upplever att han förstått saker nu, han är mkt bättre. Ibland måste man både sätta gränser mot andra men också sig själv, sitt ”dåliga samvete” (du verkar inte vara förtjänt av ett sådant, du verkar snarare väldigt lojal) och nivån av skit man tillåter sig ta emot. Hejar på dig ❤️

Jag känner mig just nu förvånansvärt stark ändå. Jag håller en dialog med honom men jag har flyttat och har varit tydlig med varför och att det är så det är.
Känner att jag vill inte strö salt i såren och vara en bitch eller skapa bråk och han har hållt sig sansad också.
Tänker bara vara noga med mina gränser och bara göra det jag vill och som känns rätt.
Hmmm låter bra... hoppas jag klarar att håll mig till det.
Vad gäller hans körkort och varför han lyckats komma hem tidigare har jag tänkt släppa. Inte lägga energi på det och bara låta det vara det de är. Hans bekymmer och val ungefär. Det är ändå inget jag kan påverka och det kostar mig mer energi än det ger och rota i det.
Just nu tar jag dagen som den kommer och försöker hålla mig till besluten jag har tagit.
Hoppas att det går bra för dig Inuet och jag är få glad för all input och för att ni alla finns där?
Betyder mycket och msn känner sig inte så ensam.

Kram Azalea

Hej! Jag har precis hittat det här forumet och även om det heter alkoholhjälpen förstod jag det som att det även kan gälla drogmissbruk?

Anledningen till att jag skriver är att jag har ett treårigt barn med en man som varit nykter från sitt amfetamin/blandmissbruk sen i september då ha var på behandlingshem i två månader. Under hösten var allt kaos och jag hade en depression på grund av vår familjesituation, dock hade vi separerat redan 1,5 år innan han sjönk som djupast i missbruket.

Sen han kom hem i slutet av november såg jag en ny person, han hade missbrukat i perioder under hela vår 3-åriga relation. Han har hela tiden sagt att han inte ska dricka för han vet att han kommer vilja ha droger då. Men så för ca två veckor sen sa han att han börjat dricka under ”kontrollerade former”. Vi har (typ) delad vårdnad och idag hade han inte hämtat från förskolan. Först sa han att han var sjuk men när jag sa att jag inte skulle bli arg bara han berättade vad som verkligen hänt så sa han att han tagit återfall på amfetamin. Jag har vår dotter här nu så allt är lugnt med henne, men det jag undrar är hur gör jag nu??? Vill skydda vår dotter och sen tidigare vet jag att han hellre tar henne hög än erkänner att han missbrukar. Finns det någon som har tips på hur man ska prata med en anhörig med återfall? Hur vet jag om det bara är en engångshändelse? Jag litar ju cirka noll på honom på grund av år med lögner, han försökte ju även ljuga och ta dottern idag. Jag vet inte ens när eller om jag borde kontakta honom, känner mig totalt maktlös och ensam just nu... om någon har tips att dela med sig av eller hur ni har hanterat återfall vid delad vårdnad får ni gärna dela med er!

Hej, jag har lärt mig genom detta forum att en människa som älskar alkohol planerar sitt drickande. Om en vän föreslår en öl så går det före för alkoholen går före. Läs och skriv i detta forum så kommer du se att många delar sina frågeställningar med varandra här.

Jag var ofta arg när jag levde med mitt ex. Jag var faktiskt arg jättemycket och jag är verkligen ingen arg människa, men det är lätt att bli arg när en lever ett liv en inte önskar.

Jag vill inte leva med någon som väljer alkohol före mig och för mig tog det 6 år att komma ifrån den tillvaron från att jag fick höra att det var så från en läkare.

Idag är jag fri från mitt medberoende och jag är glad. Jag är glad nästan hela tiden. Jag blir inte alls arg, inte ens vid pms. Det blev jag alltid förr.

Lyssna på dina behov. Hur vill du leva och vad kan du göra för att få det liv som du önskar. Och förtjänar!

Ta hand om dig!

Hej! I morse greps mitt syskon för nåt form av narkotikabrott, jag vet inte riktigt vad för jag är på jobbet, men det spelar mindre roll. Han missbrukar iaf igen. Kanske har han aldrig slutat.

Han hade de här problemen för typ fem år sedan men jag trodde att han slutade då. Tyvärr har jag insett i dag att jag är medberoende och förblindad. Innan har jag trott jag ”fattar” men helt ärligt – jag fattar absolut ingenting. Idag vet jag inte vad han tar, förut var det en salig blandning av tjack, röka på, kokain, benzo.

Jag känner mig dum, orolig, sviken, ledsen, sårad, ARG. Som all min kärlek, omsorg, stöd snarare gjort att han inte växer upp och tar ansvar för sitt liv. Som jag brytt mig för mkt, så det är skadligt.

Ingen av mina vänner har liknande problem. Känner mig ensam och undrar om det finns någon bra anhöriggrupp i Stockholm?

Jag är i 30-årsåldern, kvinna. Bor söder om söder. Vill hitta någon som förstår mig och kanske vet hur jag kan tänka kring allt detta, gränssättning, hållbart stöd och hur man orkar.

Kärlek ❤️

Du har hittat hit och startat en tråd där du berättar om din fars alkoholproblem och hur du påverkas av dem. Tufft att ha haft det och fortfarande har det så och att inte kunna förändra hans vanor. Även din nuvarande partner nu och hur det blir för dig när han är onykter. Du märker att det blir mer på vardagar och blir oroad över att han kommer hem onykter även då han sagt han bara ska ta en öl. Inte alls konstigt att reagera på det och starkt av dig att berätta ärligt och öppet såhär på ett forum om hur du har det, det ger oss här chansen att ge dig stöd.

Frågor som dyker upp hos mig, vet inte alls om det är hjälpsamt men skriver dem ändå; Vad tänker du skulle vara mer okej för dig när det kommer till alkoholen för din pojkvän (som ett exempel), om du utgick ifrån vad som skulle kännas bra på sikt för dig? Och en annan fråga är, hur du tar hand om dig och ditt mående? Det är inget du behöver svara på här till mig utan lite funderingar så. Hoppas det på något vis ändå blir hjälpsamt.

Ville titta in och välkomna och flagga för att ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och det kan hjälpa att skriva ett par gånger så tråden blir synlig igen så du vet.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har hittat hit och skriver och läser på forumet, du har varit på båda sidor som du skriver, det är du säkert inte ensam om.

Starkt att du berättar det! Nu har du startat två trådar här med lite olika inriktning. I din andra tråd blev det lite mer fart, ibland kan det ta lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger. Kanske känner du dig nöjd med att det kommit igång med den andra tråden. Hur det än är vill jag ändå passa på att hälsa välkommen och hoppas du kommer hitta mycket här som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack Nordäng67 för svar. Ja jag måste fokusera på mig nu. Känner mig många dagar ledsen. Och arg på honom. Saker han gjorde och hur han behandlade mig. Det kommer upp nu. Efter 1 år.
Men jag vet andra saker som har varit jobbiga, det har oftast blivit värre efter 1 år. Dödsfall och så.
Men jag kanske är sådan att jag behöver tid att läka, tid att tänka. Och det är ju allt man har nu. Tid.
Sitter just nu vid vatten och hämtar kraft.
Kram till dig Nordäng67

Mycket bra skrivet av Självomhändertagande. Jag skulle vilja lägga till en fråga, vad ska du göra med informationen om du får reda på att mannen antingen ljugit eller talat sanning angående körkortet? Om han ljugit, betyder det isåfall att han inte ändrats och att du därför borde kapa allt och fortsätta som du tänkt? Har han inte ljugit, vad betyder det isåfall? En väg tillbaks? Eller, ingenting?

Hoppas allt är bra med dig Azalea!

Azalea, vad roligt att höra att du tyckte mitt inlägg var bra. Jag blev själv väldigt glad när jag såg orden jag skrev. Jag minns hur jag alltid satte mitt ex i första hand och idag frågar jag varför. Jag hade inte kunskap att sätta mig själv i första rummet. Utreds just nu för adhd och det kommer upp väldigt mycket från barndom och ungdom, jag tänkte alltid på andra före mig. Så med den upptäckten kommer jag aldrig att låta en annan människa komma före mig. Jo, mina föräldrar får komma före. Ibland. Det beror på vad det handlar om förstås. Utan dem skulle jag inte vara i liv.

Underbart att höra att du fortsätter med yogan. Den är en stor kompass för att lyssna till kroppen och även till sig själv och sina egna behov.

Om du frågar dig hur viktigt det är att veta om han ljuger eller inte så är det ett samtal bort. Det där handlar också om hur mycket en vill gå in i andras saker, eller att ha tillit till att det han säger är sant.

Det kan bli en konflikt om du kollar och berättar om det, vilket förmodligen leder till att det kostar energi. Eller så låter du det vara och släpper taget om det just nu. Och göra nya val varje gång du får den tanken. Att göra det som känns bäst i stunden. Det är en bra övning. Det gäller säkert inte bara just denna sak.

Varje moment som inkluderar en annan människas inblandning kan också bli hinder för annat som en själv har tänkt sig. Och det kan även innebära tvärtom, om en ber om hjälp eller stöd av en vän och får det. Jag utgår från mig själv och ser förstås min adhd. Om jag vill meditera, men så kollar jag mejlkorgen före och läser ett mejl som jag börjar svara på och så kan det innebära att meditationen uteblir. Då blir det inte bra för mig. Jag möter många hinder i livet, som vi alla gör, min svårighet är att jag ofta fastnar i dem.

Därför har mindfulness blivit min kompass. SOAS, Stanna upp, observera, acceptera, svara/släppa taget. Jag gör det hela tiden, flera gånger om dagen och det hjälper mig med mina beslut just nu. Jag kan ta samma beslut flera gånger. Det innebär att jag ständigt känner efter, kan jag göra det här just nu. Är det hjälpsamt för mig eller stjälper det i stunden.

Däremot så tycker jag att körkort ska inga människor ha som inte klarar av att avstå från att köra berusade. Men det är inte ditt ansvar. Det är faktiskt samhällets ansvar att se till att den processen fungerar.

Jag är så medveten om hur många som kör onyktra så när jag cyklar då bromsar jag in vid varje övergångsställe och små vägar där det finns en utfart som jag inte har en bra överblick över.

Det förvånar mig att det är så många pendlande cyklister som vågar köra på cykelbanor och litar på att bilisterna ska stanna för dem. De kanske inte vet hur många som kör onyktra tänker jag. Jag har just skaffat en ny cykel och har inte cyklat regelbundet på väldigt länge. Har inte vågat cykla i stan, eftersom alla cyklar som galningar. Det förvånar mig verkligen att de cyklar så fort och har tillit till bilister.

Jag cyklar för att jag behöver motion och går inte längre på gymmet då corona kom. Jag övar hela tiden på min uppmärksamhet och cyklar ofta i lugn takt. Jag känner doften av hägg och syren. Underbart.

Ha en fin dag!
Kram

...Hej Moonlight!
Skulle utefter det du beskriver så känns det mera som du har ett stort hjärta," Att hålla folk under armarna, att bortförklara deras tabbar " kan vara medberoende situation men med insikt i alkoholens sjukliga grepp om människor tror jag ej du besitter mycket av den varan.
Går aldrig att ändra på en alkoholist om denne ej själv är intresserad, så den biten kan du släppa på en gång och lägg din energi på att må bra själv istället.
Vet med egen erfarenhet av alkoholens inverkan på mig själv (som nykter nu) och både släkt och vänner samt min dotters mor.

Kram och en önskan om en "torr" sommar

Vi är nog många på Forumet med arvet missbruk och allt tragiskt som det innebär..Jag är från beroendesidan , men är nykter sen 4,5 år..Känner igen detta med att ordna kalas eller sammankomster med släkten..Har haft dop och andra tillställningar där deltagare inte kommit på grund av fylla eller liknande..Tragiskt..Har själv alltid skött mig på kalas och liknande, men varit full hemma och på krogen..Nu för tiden gör det mig inte så mycket att släktingar beter sig dåligt..Jag Väljer själv när jag vill träffa vissa av mina släktingar, och andra väljer jag bort.Jag har en egen familj som jag firar med..Det bästa är väl att du umgås med dom nyktra..Försöka ta en fika eller på annat sätt göra nyktra aktiviteter..Att hålla folk under armarna, att bortförklara deras tabbar Osv. Det blir man bara ledsen och trött av..Hoppas du hittar på saker med vänner och andra som du trivs med..Släkten kan ibland vara värst..

Att välja lägenheten kändes bra. Lite även som en markering men mycket för att jag känner att jag trivs själv. Behöver lugnet som det ger att vara själv med sina tankar och läsa lite eller bara slötitta på tv. Ps på vad jag vill Ds
Oavsett så försöker jag bestämma och känna efter vad jag vill och gå efter det. Känns lite tufft emellanåt men han har väldigt mycket att leva upp till .
Funderar lite på att kolla upp körkortet men nästa stund så tänker jag att det är hans problem. Så jag Avvaktar lite än.
Ha en go kväll Skrållan ?Azalea

Tack för dina kommentarer Självomhändertagande! Att skaffa ett samtalsstöd har jag också tänkt på.

Jag har nu valt att inte skriva på ett tag. Mannen fick ett besked kring sin hälsa som var lite oroande. Han fick sig väl en liten tankeställare och lät bli vinet 10 dagar.

Vi hade det faktiskt rätt bra och trevligt under den nyktra perioden. Men jag är ändå så luttrad att jag inte kände mycket alls när han visslande la in sina flaskor i källaren. Jag blev inte arg, mest uppgiven.

Nu på dag 2 kan jag inte dölja mitt ogillande. Så blev det ett ”bråk” där han talar om att han aldrig fått någon kärlek och att jag indoktrinerat barnen att han har problem med alkohol. Han ser inga problem med att han dricker lite vin. Och eftersom han har, och har haft, så mkt elände i sitt liv så behöver han berusa sig. Och om jag vill så kan han kan flytta, om det är så. Det finns ju andra som skulle ta emot honom med öppna armar, enligt honom.

Den här kombinationen av alkoholist och narcissism är väldigt giftig. Att han kan vara attraktiv för andra kan jag absolut förstå. På orten där vi bor är han sedd som en idrottsprofil som ger råd kring hälsa och välmående. Men det är fasaden... Under finns en man med dålig självkänsla och beroende av alkohol och bekräftelse.

Jag tror inte han kommer flytta. Jag vill ju inte heller det. Men jag vill ha ett lugnt liv för mig och sonen.

Jag får nog börja leta någon samtalskontakt ändå...

Bra att du står på dig Azalea. Det känns som vi måste vara väldigt bestämda och tydliga med vad vi vill. Annars är man där igen. Bra gjort att du sa ifrån och ville sova i din lägenhet.
Verkar väldigt konstigt med körkortet. Att han fått det tillbaka så snabbt. Lita på din magkänsla. Det verkar inte stämma.

du tänker rätt. Det är svårt att fokusera på sig själv om man har för mycket med exet att göra. Lätt att lura sig själv också, det ena ger det andra. Gränser flyttas sakta och plötsligt är man tillbaka i något som tar av den grund och energi man lyckats bygga upp. Förstår dina tankar runt det hela. Man känner sig extra ensam nu under Corona. Och så är det ju det där att ingen förändring har skett. Läste om ditt ex besök på Systembolaget mitt framför ögonen på dig och att du kände det som ett slag i ansiktet. Såna saker var jag också med om. Det dom säger med det är ju att man själv ska acceptera dom precis som dom är inklusive drickande. Men det var ju precis det man lämnade. Önskar dig styrka att hantera ensamma känslor. Stor kram till dig

Ja jag får nog ta mig en funderare. Jag har ju barn och barnbarn i närheten, men ibland blir man ju ändå ensam.
Ibland när vi träffas så har jag mått dåligt efter. Varit ledsen och känt ilska för allt han ställt till. Men ibland har det känns som jag fått en tanke om hur det var, och verkligen känt att jag valt rätt som gick.
Men känner nog ändå att hålla distansen är nog det jag får göra tror jag. Skönt att bara få ventilera, och bolla med er här. Tack

Skrållan, jag har "pratat" med dig någonstans. Vet inte om jag skrivit i din tråd. Har velat det, men som i många trådar jag har velat skriva i så förstår jag att min skrivtid här är "begränsad". Du har många bra svar från andra och du känns som en klok kvinna. Nu läser jag ditt inlägg om din ex man som vill ses mer och i dessa coronatider. Ja, vad ska en göra. Har du andra omkring dig som du skulle må bättre av att träffa. Har du möjlighet att träffa någon annan "ny" människa, som granne eller vän. Jag pratar alltså inte om att någon ny partner. Vad säger din mage? Hur mår du efter att ni ses och hur skulle du må av att träffa din ex man mer trots och kanske pga coronatiden?

För att svara så behöver du kanske helt enkelt prova, öva, fortsätta att sätta dina gränser. Prova en gång och om det inte var bra, strunta i det - om du inte "faller tillbaka" i ett slags medberoende.

Allt det vet du innerst inne i din mage, eller så kommer du att veta det tids nog och det är nog bara du som kan avgöra det.

Jag har varit mycket ensam och gillar ensamhet. Nu har jag isolerat mig hos mina föräldrar tidigt, innan restriktionerna kom. Jag skulle faktiskt inte överleva utan att träffa just mina föräldrar.

Så det beror nog kanske på, hur viktig har din ex man varit. Vilka samtal behöver du. Vilka samtal har ni.

Eller ladda ner KRY appen eller annan app, eller gå till vårdcentralen och be om samtalsstöd. Kurator, sjuksköterska, psykolog eller varför inte träffa en präst.

Det är bara du som vet, vad du behöver och du får väga för och nackdelar. Ensamhet är farlig. På riktigt. Då kanske din ex man kan vara bra att träffa - om du inte mår dåligt av det.

Jag släppte in mitt ex i mitt liv - enbart via telefon pga corona och jag lägger bara på när han är berusad. Jag har lärt mig att sätta mina gränser. Jag kommer alltid att uppskatta honom, men är han berusad så kommenterar jag inte ens det utan säger att jag inte vill prata mer och om han är jobbig lägger jag som sagt bara på luren. Förr ringde jag upp och bad om ursäkt. Nu bryr jag mig inte. Jag skulle inte haft kontakt med han idag, om det inte var pga corona.

Allt handlar om gränser tror jag.

Det stod en så himla bra grej i DN häromdagen i och med hur vi människor upplever corona. "Jag har reparerat en relation i mitt liv, för konflikten jag hade kändes oväsentlig i skenet av pandemin. Jag kände att 'det här lilla grollet spelar ingen roll, det som spelar roll är att jag tycker om dig'." Björn Hedensjö, psykolog citerar en patient

Nu är det en ganska stor skilland på groll och medberoende, men det är ändå intressant och kanske värt att fundera över.

Ta hand om dig och jag hoppas att du kommer att landa i något som känns bra för dig.
En kram från mig

Vi träffades i söndags och då hann jag bearbeta min ilska så mötet blev trevlig. Jag försökte vara stöttande samtidigt som jag var tydlig med mina gränser. Han sa att han påbörjat en behandling som ska hjälpa honom kontrollera sitt drickande och att det går bra för honom. Vi sa att vi skulle ge oss en chans till men att vi ska ta långsamma steg. Vi pratade lite löst om vi skulle ses på hans födelsedag (som är idag) dessutom spikade vi en träff nästa söndag.
Jag ringde honom imorse och grattade honom. Till lunch smsar han mig och frågar om jag hade planerat något med honom idag. Jag sa att vi kunde ses om han ville. Han svarar att en kompis till honom ville träffa honom för en öl men att vi kan fira honom på söndag istället.
Jag känner mig återigen ledsen, det känns som att han prioriterar vänner/öl/fest framför mig. Vill man inte träffa sin älskade på sin födelsedag? Särskilt när vi inte har setts på 2 månader?? Ibland vet jag inte om jag överdriver eller inte men jag känner mig så sjukt ledsen nu.

Det tror jag i varje fall. Eftersom vi är formade i ett medberoende så tror jag att vi behöver ha mycket distans . Det är då lätt att ramla in i de gamla hjulspåren annars och jag tror nästan inte att man märker det. Det smyger sig på.
Min man kom hem igår efter 4.5 månader och jag märker redan att jag lägger alldeles för mycket tankar på honom och vad som händer osv.
Vi behöver hålla avstånd för att läka tror jag på.
Kram till dig och hoppas att du mår väl ?Azalea

Du klara detta både eftersom du gjort det innan men nu har du dessutom kunskap ftån både det och annan hjälp som du tagit för att stärka dig själv.
Skickar en stor kram till dig på färden? Kram Azalea

Jag försöker hålla fokus på mig själv och vad jag vill. Så när han tyckte att jag borde sova i huset var jag tydlig med att vi är i skilsmässa och jag bor i lägenheten. Kändes bra att stå upp för det jag vill.
När det gäller hans plan så frågade jag inte så mycket. Är ju hans grej.
Men han ska lämna prover varje vecka plus kissorov och har fått en telefon som han ska blåsa i 3 gånger om dagen.det går till socialen.
Sjukt hur det är det enda som ska göras nu när han skickats hem tidigare. Inga samtal AA eller nåt sånt. Men men det är inte mina bekymmer. Fast kan inte hjälpa att jag grunnar lite på det ändå.
Det som jag ändå tycker är lustigt är att han har körkortet tillbaka.... De drog ju in det i januari efter prövotiden med alkolås. Under den tiden hände ju all möjlig elände så de drog in det.
Nu säger han att han fått tillbaka det. Kan man få det så lätt plötsligt när man suttit inlåst på LVM i 4.5 månader. Är allt bara ok då?
Vad tror ni?
Känner nånstans att jag borde ringa transportstyrelsen o kolla.
Jag ifrågasatte körkortet men han sa att han fått det tillbaka. Lustigt sa jag att det inte kommit nåt brev om det.. Nej,Det skicka de de upp till LVM hemmet sa han.
Känner ändå en liten magkänsla att det är lögn. Alla andra brev har kommit till hemadressen.
Hmmm??

Det VAR ett väldigt bra inlägg. Så sjukt skönt att ha denna platsen där man kan skriva och lufta alla de känslor som far omkring i en. Och få råd, peppande ord eller värme. Är så tacksam ?
Min plan står fast om att fullfölja skilsmässan. Det kommer att vara tungt men har jag gått igenom 10 år med att leva med alla dessa drama och elände så borde jag klara detta också.
Fast jag får säga till mig själv på skarpen , hehe, ibland så jag inte "glömmer" hur det har varit och varför jag inte vill åka med karusellen längre.

Förresten? Yogan går bra och det är fantastiskt så mycket bra det gör för både kropp och själ.
Kram Azalea?