Senaste kommentarerna i forumet

Vad det känns igen. Mannen blir full och kärlekskrank. Själv blir man tvärs om av en full och vinglande man.
Jag blev lättad när min man somnade, så min kväll kunde börja.
Och som du skriver, man blir inte sig själv. Jag har alltid varit glad och positiv. Jag blev nedstämd och avtrubbad från mina känslor. Man förändras.
Ja jag stod inte ut till slut. Jag lämnade. Och lever själv sedan drygt ett år sedan.
Jag har fått tillbaka mig själv, mina barn sin mamma.
Fortsätt skriv här. Du kommer få många goda råd.

Han ringde och sa att hsn ör hemma nu sen bröts det. Vet inte om det var för att jag var långt ut i skogen men der fick räcka. Jsg ringde inte tillbaka men min magkänsla säger mig att det nog inte är nyktert. Men det hade jag inte räknat med och ärligt talat så orkar jag inte bry mig om vilket. Jag tror på min magkänsla som jag av erfarenhet vet att dem brukar stämma. Men så är det, inget att grunna på denna gången.

Relaxa just nu i soffan i lägenheten och har ändå just nu en skön känsla. Ska försöka hålla fast vid den.

Ha en go kväll ni också?Azalea

Jag lever med en man sedan 7 år, han är 52 och jag 48 år. I början av vårat förhållande så märkte jag inte så mycket av hans dåliga alkoholvanor, jag tyckte att vi hade det trevligt, goda middagar med vin och han kunde bli onykter ibland. Jag gillade att han var social och ville bjuda hem kompisar på middag och hitta på allt möjligt kul. Jag tyckte nog redan första sommaren att det brukades för mkt alkohol och det påpekade jag. Vi flyttade ihop, det var nog där som jag upptäckte att han drack varje helg, vilket jag inte riktigt förstått innan då jag jobbar skift. Jag upptäckte även att det dracks alla dagar om det var långhelg, klämdagar och nästan varje dag under semestern. Fick känslan av att var nykter någon dag ibland för att det skulle se bättre ut. Vardagarna sköter han utan alkohol, men så fort det är fredag och han sluttar vid 14 då öppnas första ölen och det är alltid 50 cl stark öl. Han hinner nog dricka 3-4 öl innan middag och så blir det några glas vin till middag från boxen. Efter middagen så går han över till starköl igen, det fortsätter han med tills han går och lägger sig vid midnatt.
Helst vill han att jag ska göra honom sällskap, han sätter sig med sin öl el sitt glas och ringer runt till familj och vänner och ska surra och är så glad. Jag vill inte delta i den här typen av drickande, hade gärna delat en flaska någon gång till en god middag och sedan inget mer, men det klarar inte han så då struntar jag i vin alls till god mat.
Under semestern när vi är på hans sommarställe bjuder han in folk på ett glas vin el middag el bara ändå, säkert för att få an anledning att skåla. Han tappar totalt mimiken i ansiktet och set händer ganska tidigt nu för tiden, han sluddrar och raglar och blir stapplig, jag vill absolut inte visa mig med honom bland folk när han är sådan, jag ser ju vad de ser, ett fyllo. Ibland så vill han ge mig en godnattkyss och jag vill bara kräkas, jag äcklas så otroligt av att se honom så. Men i det läget så spelar jag bara med, för om han blir kränkt, han är otroligt lättkränkt då kan han ställa till med bråk och det orkar jag bara inte med, för han eldar bara upp sig mer och mer. Han har aldrig slagit mig, men han har sagt så otroligt elaka saker om både mig och men son, ibland så vet jag inte om han kommer ihåg allt eller om han låtsat som ingenting. Vårat samliv är lika med noll och jag längtar inte efter något heller då jag känner mig äcklad hans drickande. Ibland så känner jag att jag vill sälja huset och separera, men då helt plötsligt kan det bli att vi har trevligt en period och jag känner mig gladare och tänker att, nä det blir nog bättre snart och så rullar allt på.
Men någonstans så känner jag att jag tappar bort mig själv, jag hade drömmar och såg fram emot vårat liv och allt som vi ville göra. Jag är inte den personen som jag vill vara, utan jag har blir hans version av mig, svårt att förklara.
Det finns så otroligt mycket mer att berätta och ta upp i detalj men..
Ut

Vilken bra plan Azalea, att du tänker att du ska vara i skogen och plocka svamp ifall han ringer och vill ha skjuts. Däremot så är det inte klokt att du ska behöva ha en plan. Jag säger detta till mig själv. Känner igen när jag inte kunde säga nej, hur jag skapade aktiviteter för att komma bort. Det där är intressant. Idag säger jag precis vad jag vill och inte vill. Jag hade förmodligen inte kommit dit utan mitt tidigare medberoende, så jag tänker att en lär sig något av att leva med det här eländet.

Vilken klok dotter du har!

Såklart att ni skulle få vila ett tag!

Så bra sagt av Skrållan, läs och bli påmind om egen klokskap!

Önskar dig en fin kväll och helg och fortsätt gör det du mår bra av!

Du har kommit långt!

Snälla hjälp mig någon jag går sönder.
Jag sitter nu i bilen och har åkt ifrån min kille efter diskussion om hans drickande.
Det blev droppen när han vände det mot mig och började prata illa om mig och min familj, bara för att jag nämt att han har alkoholproblem.
Det sorgliga är att jag försökt prata med honom på alla möjliga sätt för att hjälpa honom med sina alkoholproblem. Försökt prata om hur mycket det skadar mig och våran relation, vilket visar på att jag vill att det ska fungera mellan oss.
Trots att jag tidigare idag haft ännu ett samtal med honom så fortsätter han dricka. Han väljer alltså alkoholen framför mig trots att jag gråtit över hur mycket det skadar mig.
Det slutar sen i att han kastar tillbaka på mig som sagt och kallar mig fula saker.
Så fruktansvärt sorgligt och jag blir så arg. Varför gör han så här? Varför förstör han våran relation med att dricka och kalla mig fula saker som sårar?
Varför är jag ens ihop med honom?
Jag gillar ju honom när han inte dricker och är "sig själv". Sen plötsligt är han full och allt förstörs.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Sitter ensam och har ingen att prata med det här om.
Fyfan hur kan han såra mig såhär.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Kan man ringa någon för hjälp?
Snälla säg nåt klokt någon....

Varit medlem länge men valt ändra mitt anvnamn..
Vi fick ett bra år.. Ett år där mannen druckit socialt i goda vänners lag o tillsammans med mig
Midsommar började bra! God stämning och goda vänner. Men mannens öl tog slut fort och när festen var slut var han inte nöjd. Skulle cykla till X för att kolla läget. Medberoende jag cyklade såklart med för att ha koll. På att han inte drack nåt mer eller gjorde sig illa. Dagen efter vaknade jag först, gick in till värdparet och åt frukost. Mannen kom efter och såg inte så pigg ut. Har han druckit? Ut och kände på mitt vin.. Hm.. hade jag inte mer? Ställde jag det där? Jag visste svaret men det var för svårt att ta in..
Hemresan dagen efter tog lång tid, vi körde på kostigar flera mil för att mannen hade ångest. Väl hemma var han tvungen att döva ångesten med en flaska vin.. Sista dagen! Jo jag lovar! 3 v senare sitter jag här med en påverkad man som intygar att idag är minsann sista dagen.. Jag har kommit en bit på min väg. Jag hoppas och tror inte längre. Tomma ord biter inte på mig. Varje återfall, varje öl och varje lögn sätter spår. Tilliten som byggts upp raserar och byggs inte upp i ett nafs. Varje återfall får mig mer distanserad. Jag orkar inte böna, be, skrika och gråta för jag vet att det tjänar inget till. Jag måste fokusera på mig själv och mitt mående men det är svårt, så svårt
Kram till alla er som kämpar

Vilken bra intention att träffa någon för resten av livet! Den intentionen har jag också haft de senaste 15 åren!

Han jag valde att leva med i 12 år var alkoholist och det var inte så bra att hålla fast vid den intentionen även om jag prövade alltför länge, med att få han att välja mig istället för alkoholen. Han valde alkoholen. Och jag sa stopp.

Jag är frisk sedan flera år och har förstås känsligheten kvar, men jag har lärt känna mig och alla mina skov. Valde en livsstil som passar mig och kunde kliva av medicineringen, men det var ett väldans kämpande under många år.

Och värt hela kampen. Känner mig nykter på alla sätt. Närvarande. Medicinerna var inte bra för mig. Men jag tar dem vid behov när jag behöver och om jag behöver.

Du kanske ska tillbaka på rätt spår då. Det känns som du har koll på något sätt. Är du rädd för att bli älskad.

Det har jag varit i perioder. Men jag förstod att jag behövde lära mig att älska mig själv först och det var då som jag började ta hand om mig.

Du har kanske pratat med fel psykologer eller så har inte tiden varit mogen.

Jag har gjort en hel del urspårade saker i mina hypomaniska faser, men det har jag förlåtit mig själv för. Då var jag sjuk.

Oavsett så är vi människor och spårar ibland. Alla spårar på ett eller annat sätt.

Förlåt dig själv för det. Livet går vidare. Lev nu. Vad behöver du?

Kram!

Lycka till Azalea, kom ihåg att sätta dig själv först. Var stark!

Nu är bilen packad IGEN, så om en timme flyttar jag tillbaka till min lägenhet. Är så sjukt glad att jag har den att återkomma till.
Det har varit skönt att kunna bo i huset under dessa månader helt utan oro och sköta mig själv.
Det har blivit många timmar i trädgården som jag älskar.
Känns trist att behöva åka härifrån nu när allt är som finast och färdigt i alla hörnor. Jag har typ du är och fix mani när jag måste skingra tankarna. Ha ha?

Mannen kommer hem om ett par timmar och jag ska köra ut i skogen och plocka svamp så jag lättare kan säga nej ifall han ringer och vill få skjuts hem från tåget.
Sorry, jag kan inte köra!

Min magkänsla säger att det troligen kommer att inhandlas lite och en planerad fylla finns i sikte när han kommer hem. Jag har fått "order" om att han behöver vara själv några dagar, enligt lvm hemmet. Bah, tror jag inte ett barr på.......Han vill nog själv ha lite egentid så att säga.
Men sen efter det är jag välkommen hem så vi kan hitta på något tillsammans. Snällt va??!!
Usch, låter jag bitter?
Vågar jag inte tro på att det går bra?
Nej, tyvärr gör jag inte det. Han har uttryckligen sagt att det går inte varit någon behandling där utan bara förvaring och det tror jag faktiskt på. Men att han sen säger att han inte kommer att be om samtalsstöd när han kommer hem pga tusen olika anledningar visar bara att han är fortfarande i förnekelse och tror i sin fantasi att: Nu blir allt bra.

Den som lever får se och jag återkommer med hur det går.

Kram och hoppas ni har det fint?
Azalea

Så bra att göra det. Det man skrivit finns ju kvar och mycket av det försvinner ju ur minnet när det är så himla många saker som har hänt. Det suddas ut och man undrar :
Var det så farligt egentligen?
Jag överdrev kanske?
Så bra att kunna gå tillbaka och se hur det varit.
Tack Skrållan ? Ska följa ditt råd och hålla kursen.
Kram Azalea

När jag tvivlar och längtar, Azalea, så läser jag vad jag skrivit här. Då vet jag, varför jag lämnade.
Vart enda ord och situation, så vet jag hur det kändes, hur han var, hur han såg ut.
Det sitter kvar i minnet.
Så läs, Azalea, när du tvivlar. Läs vad du tidigare skrivit. Då minns du?

Är ofta att så länge man älskar sin drickande partner så är man sällan till hjälp fast man verkligen vill.
Man hoppas,skammar längtar förtvivlar och är i vanmakt.
Dvs man är sällan som anhörig i ett stadie av balans och harmoni.

Om man ibland tar kraft och konfronterar,vädjar osv så är det sällan sansat.
Mer av ett utbrott av känslor som ofta lämnar den drickande olustig och pressad.

Att vara neutral inför missbruk är det nog bara utomstående proffs som klarar.

Man går ner själv i självförtroende och styrka.
Känner sig allt mindre värd och kan ibland tom anklaga sig själv.

Om du klarar det så är alternativa planer som bara inbegriper dig och dottern en möjlighet.
Där du bara konstaterar att just nu är hon i drickande och därför gör jag såhär för att skydda min dotter och mig själv.

Då kanske din fru så småningom ser att hon är ensam kvar med flaskan.
Du kanske också bör tänka tanken till slut.
Om detta fortsätter;är det så jag vill leva?

Att vända fokus till sig själv och skapa bra livsrum och platser åt sig själv och ev barn brukar vara en bra början.
För så länge man håller den missbrukande sällskap så förändras sällan läget.

Att hitta igen sig själv och vad man själv behöver brukar vara en tuff väg med många utmaningar.

Så får din fru gå den väg hon gör och själv få insikt
Korta konstateranden typ,ok du väljer att dricka som sägs högt utan fördömanden kan också vara bra.typ,jag ser vad du gör och det beklagar jag.
Jag hade tänkt vi skulle hitta på något,men just nu funkar det inte.
Då far jag och dottern själv,men vi kommer hem vid 21.
Inget skuldbeläggande,ilska eller andra starka känslor.

Jättesvårt i början men till slut kan man som anhörig också se vad det handlar om.
En sjukdom där den som dricker är slav under sitt begär.

Ursäkta ett väldigt lååååångt inlägg.

Blir riktigt illa berörd när jag läser dina inlägg. Kommer från ”andra sidan” men jobbar med mitt drickande. Du skriver att hon blir mer och mer lättpåverkad. Kanske är det så att hon även dricker mer och mer? Det är riktigt stora mängder du beskriver (tre flaskor på drygt ett dygn). Då är hon aldrig nykter när hon fortsätter dagen efter. Hon kan inte fortsätta som hon gör och du kan egentligen inte låta bli att ta upp det med henne för barnens, hennes och er skull. Vi är så många inne på ”förändra sitt drickande” sidorna som inser vilken jäkla skitdrog alkohol är och vin i den utsträckning som hon dricker är riktigt illa. När alkoholen tar över och man inte vill hitta på något längre för att kunna vara hemma med vin då är det något som inte står rätt till och hon är ändå kanske medveten om det? För man mår ju skit... ångest, trötthet, ont i magen och detta planerande av drickande. Hon har också periodvis dragit ner vilket kanske talar för att hon har reflekterat. Det är svårt att inte halka tillbaka i gamla vanor, det enklaste att att sluta helt i alla fall en period.

Kan du säga som det är att du mår otroligt dåligt av hon dricker? Att du vill att ni ska göra saker tillsammans med barnen? Du skriver att hon säger att hon mår dåligt - kanske kan ni börja där? Alkohol är så otroligt skamfyllt och det är kanske lättare att prata om vad ni kan göra för att hon ska må bättre än att diskutera drickandet om hon inte är mogen för att se att hon har problem. Kanske kan du få henne att gå till läkare för sitt mående eller en kurator på vårdcentralen? Jag menar inte att förringa hennes problem med alkohol (jag tror de är allvarliga) men ni kan inte hamna i diskussion om hur mycket etc det leder inte framåt, men att du mår dåligt av att hon dricker kan hon inte ta ifrån dig.
Och om ni ändå hamnar där i mängddiskussionen
1 flaska vin (6 Standardglas) tar 12 h att bryta ner.
Riskbruk fler än 7-9 glas per vecka för kvinnor.
Jag har räknat lite på det där när jag har varit ”aktiv” och ja, det finns tillfällen när jag har fyllt på så att jag måste ha varit påverkad i flera dagar. Vad det gör med hjärnan vill jag inte tänka på. Hon vinglar, sluddrar etc så att andra märker. Hon kan inte tycka att det är normalt och bra.
Tycker att ni ska ta bort all alkohol från hemmet i alla fall en period. På ett par månader utan så kommer flera positiva effekter.
Hoppas ni får nån ordning på det här helst redan nu på semestern. Ypperligt tillfälle att starta på nytt.

Tack till alla era kommentarer, finns så mycket att fundera på vad jag vill.

Frun kom hem i söndags från sin semestertripp, hela helgen hade jag ett lugn inom mig, hade några fantastiska dagar med mys och utflykter med ungarna, mådde så skönt av att slippa se vinglasen och en berusad hustru.

Sedan under söndagen kom ett gnagande inom mig hela dagen innan hon kom hem, ska hon dricka ikväll,?

Hon kommer hem och kliver in och jag blir väldigt glad av att se henne, jag älskar ju denna kvinna, men knappt en timme senare så har hon ett glas framme och olustkänslan är där direkt.
Likaså i måndags, började vid 3-4 tiden med ett glas igen.
På tisdag morgon upptäcker jag att två tetror vi haft i kylen med kanske totalt 3 flaskor vin kvar i när hon kom hem var redan slut.
Fattar inte hur det går till, de bara försvinner, dessa dagar var jag hemifrån lite på eftermiddagarna.
I tisdags så ville barnen på utflykt men frun tyckte det var bättre om hon stannade hemma och städade istället.
Såg när vi åkte att det låg två nya tetror i hennes bil och förstod att hon ville vara hemma och dricka istället.
Kommer hem ett par timmar senare och det syns direkt att hon druckit.

Igår var jag borta hela dagen och kommer hem kl halv 5, glaset är framme och vi ska till några kompisar på middag, runt kl 8 är hon märkbart påverkad hos kompisarna och historierna och pratade blir mer och mer osanna, det konstiga leendet är där och de långsamma ögonen.
Ser hur värdinnan börjar kika på annat i diskussionerna och jag vill bara att hon ska inse själv vad hon sysslar med men det kommer ju inte att ske.....
Som tur är rundas kvällen av tidigt, men knappt 5 minuter efter att vi kommit hem hittar jag ett nytt glas framme igen.

Ikväll blev hon oxå rejält berusad, när det är dags för natt ser dottern jätteledsen ut när hon förstår att mamma gått och lagt sig,
"men mamma sa ju att hon skulle natta mig och att vi skulle mysa".....

Frågade frun om detta men så hade hon inte sagt eller lovat...så jag gick och la mig hos dottern istället och en bit av mitt hjärtat som återigen brustit när jag tänker på hur vår dotter känner sig.

Har märkt de senaste gångerna hon varit onykter att hon inte har koll på vad hon sagt eller lovat.

Usch fy, har gått med en klump i magen hela veckan igen och vet inte hur jag ska orka/våga ta upp detta med henne.
Låser mig mer och mer, bli mer tystlåten igen, vill ju inte må så här och i nästa stund vill jag inget hellre än att vara intill, massera, klia henne på ryggen och bara ha en mysig stund.
Många gånger har vi det väldigt bra och mysigt men det känns inte som att jag längre kan ha det mysigt tillbaka på samma sätt när man bara väntar på att hon ska bli onykter igen....

Vet ju att tar jag upp detta så är hela sommaren förstörd med kommentarer och en sur och vresig fru...
Borde väl inte tänka så här heller men jag fyller 40 om två veckor och kommer vi i konfrontation innan detta så kommer ju det oxå bli åt helvete, barnen älskar att pyssla och greja inför en födelsedag och jag känner min fru såpass att stämningen kommer att vara så dålig så det känns inte värt att ta upp det än.

Jag vet... jag vet... jag borde göra det nu särskilt som att hon blir mer och mer lättpåverkad och jag är rädd att något verkligen börjar bli galet med hennes hälsa men man blir så feg, rädd, och jag som är så jävla konfrontationsrädd...

Just det ja, en tetra från i tisdags var nästan slut ikväll och då var vi ändå borta igårkväll några timmar...

Fan nu håller jag på och kontrollerar igen fast jag borde lägga energin på barnen istället...
Godnatt...

Jag trodde inte att jag skulle bli så intresserad av den här killen från början, så därför lockade jag honom med alkohol. Men inser när du skriver att det kanske inte så snällt oavsett.

Jag är egentligen inte någon som bara villl leka. Den här killen och jag försökte träffas redan för ett år sedan, och han gjorde middag. Men ingen av oss vågade prata. Vi hade heller inte sex. Kysstes lite bara. Sen rann det ut i sanden. Den här gången tänkte jag att jag inte behöver se det så allvarligt, vi skulle kunna ligga bara. Det brukar dom ju vilja.

Varför jag alltid lämnar? Nä du.. jag är inte normal jag heller. Ganska störd faktiskt. Det är svårt för mig att bli intresserad av en kille. Jag tycker de allra flesta män är så lösaktiga/billiga eller har ett sätt jag inte gillar.

När jag ändå har försökt och träffat någon bra kille har jag aldrig vågat berätta om allt tokigt jag gjort. Det blir för mycket hemlighetsmakeri med mitt förflutna och jag har inte mått bra av det. Men intentionen från början i förhållanden har alltid varit att träffa någon för resten av livet. Två stycken märkte jag hade aspergers, vilket visade sig stämma senare när de gick på utredning. En annan gjorde jag slut med när han ville att vi skulle flytta till New York. Fick lite panik av det.

Tack för dina råd om AA. Skulle det bli jag och den här killen kanske jag kan gå dit och få lite råd. Just alkohol vet jag inte så mycket om. För längesen fick en tjej att sluta med amfetamin men det är ju något annat.

Professionell hjälp.. har försökt med psykologer men inte vågat öppna mig där heller.

Låter tufft med bipolariteten. Hoppas att du mår mycket bättre nu. Jag har själv spårat på alkohol och det är inte så kul.

Kram!

Har läst en del på forumen.

Att han erkänner att har problem och åtminstone pratar om att göra nånting åt det, verkar vara ett steg i rätt riktning.

Jag får väl vänta och se lite hur allting utvecklar sig. Om hans intresse för mig kan bidra till att han dricker mindre så är ju det bra. Men skulle aldrig stanna i längden om jag tycker det är jobbigt på något sätt. Jag både förundras och tycker det är starkt av alla som gör det.

Mina föräldrar har alltid druckit nåt glas varje kväll. Dom har fullt fungerande liv med radhus, båt, och hus på landet. Känns inte som några alkoholister, fastän dom kanske är det. Tror att den här killen har lite större problematik.

Om jag hade agerat som jag gjort förut hade jag stängt av honom redan nu, men det går inte. Jag bara måste få vara med honom, åtminstone tills förälskelsen lugnar sig lite. Kan försöka ta en dag i taget som man pratar om här. Inte tänka så långt framåt.

Vi har sagt att vi köra till våra hemtrakter tillsammans senare i sommar. Då får jag säkert se mer av vem han är.

Hej banankaka, det är många frågor du ställer och jag kan tänka mig att du har en del svar inom dig, eller så börjar du processa mer nu när du satt ord på tankarna.

Vill du ha en relation med en man som du behöver "locka" med alkohol för att ha roligt?

Oavsett vilken relation ni får med varandra så låter det inte så snällt att ge en alkohol till en man som du redan förstår är beroende. Inte heller hållbart.

Du skriver att du vill ha roligt. Jag förstår. Kanske du ska ha roligt med någon som inte är beroende.

Att ni kan dela historier med varandra om erfarenheter är jättebra. Du kan också gå på AA möten och dela med massor av andra människor, om du har behov av att dela. Du kan gå på ett öppet möte, alltså du behöver inte vara beroende själv och öppna möten är öppet för alla. Där kan du dela dina erfarenheter och det är massor med öden som folk har varit med om.

Jag gick på AA själv en tid, men var aldrig beroende. Däremot så var det inte bra för mig att dricka alkohol då jag spårade ur och det visade sig att jag hade en bipolaritet.

Du bestämmer förstås själv vad du vill. Jag vill inte låta på något vis. Jag vill bara uppmärksamma dig på att det är mindre lämpligt att uppmuntra en med beroendeproblematik med alkohol eller annat. Särskilt när en är medveten om det.

Ta hand om dig. Kanske du kan lägga fokus på att träffa någon som du vill ha mer med, än att leka lite.

Vad är det som gör att du inte tänker långsiktigt? En fråga för dig att fundera på tänker jag.

Vad behöver du för att våga vara dig själv med andra? Kanske du behöver prata med någon professionell om dina tankar.
Lycka till!

Vad fint du skriver Självomhändertagande. Jag imponeras av din klokhet. Så starkt och skönt att du lämnade och att du tänker på dig själv i första hand nu. Livet är för kort för att slösa tid på skit man inte behöver.
Och vilken glädje att känna något för en ny man! Oavsett vart det leder. Håller alla tummar!

Jag har dig och några andra, t.ex BladeRunner, som horisont när tankarna blir för tunga och mörka och gnistan slocknar lite.

Jag yogar , vandrar och försöker genom det hålla ett lugn i mig själv.
Jag vet att jag kommer att vackla lite emellanåt nu när han kommer hem och börjar ställa små krav i början som kan vara oskyldiga men aktar jag mig inte så trasslar jag in mig i nätet igen.

Jag misstänker eller snarare vet att han kommer att börja dricka igen. Bara en fråga om hur lång tid det dröjer, sist tog det 8 dagar?

Han har varit inlåst under 6 månader via LVM och jag tror inte det här hjälpt honom ett enda dyft. Han är inte mottaglig och anser sig inte ha några större problem med alkohol och ska kunna dricka som alla andra sen. Det är ett mantra han har och har upprepat såå många gånger. Plus meningen: för det har jag all tid kunnat innan. Ja Ja, vi får väl se...

Min dotter så en sak häromdagen när vi pratade om hur lite eller ingen insikt han har i detta.
Hon så då att detta har säkert inte hjälpt honom men det har hjälp resten av familjen. Så sant, vi har fått en vila från all oro i ett halvår och det är viktigt det också. Så även om han inte tagit till dig eller ens gått någon behandling så här vi fått vår vila och hans hjärna och kropp också fått vila.

Jag är glad jag har er här och att ännu lugnt kunna sitta i solen och läsa en bok innan verkligheten drar igång.

Bamsekram ftån Azalea?

Håller med Självomhändertagande. Försök få honom att känna sig bekväm med att vara ärlig. Han kommer ju dricka ändå, så lika bra att du accepterar det till en början. Börja från den änden istället, om du förstår vad jag menar. Var en vän istället för någon som är jobbig. Tjata inte med frågor och misstänksamhet. Det stjälper säkert mer än det hjälper. Få honom sakta att börja förändra sig. Nån mening här och där, som kan väcka tankar eller en process i honom. Visa att det finns annat som är kul i livet. Gör roliga saker med honom. Han kanske har andra intressen?

Jag vill dock poängtera att jag aldrig stöttat någon med alkoholproblem och vet inte hur just alkohol fungerar. Så du kanske inte ska lyssna på mig. Men så på ett ungefär hade jag gjort, till att börja med.

Har följt dig länge här Azalea. Du är stark. Om jag kunde lämna, och överlevde, så kan du. Önskar dig verkligen ett liv där du kan sätta dig först, utan oro för en man som dricker för mycket.
En kram till dig?

Intresserad av en kille som dricker några öl varje kväll. Tänkte att vi bara skulle leka lite och har lockat honom med alkohol flera gånger. Själv dricker jag helst inte. Jag drack väldigt mycket i tonåren, oftast redlös och tills jag vaknade på någon ny spännande plats. Men sedan kom cannabis in i bilden, så jag både drack jag o rökte några år. Då blev jag inte lika full längre. Efter ett tag tog rökningen över helt och jag gillade att tänka och klura på saker istället. Jag gillade att vara i verkligheten. På cannabis tyckte jag att jag var det, eftersom man minns allt man tänker. Utbildade mig så småningom. 

Varje gång jag träffar den här killen så känns det som att vi hör ihop. Jag kan berätta för honom om allt galet jag gjort utan att skämmas. Våra historier matchar ofta varandra. Till exempel har vi båda hamnat i fängelse i avlägsna länder. Nästan ingen jag känner nu för tiden känner mig på riktigt. Tror det kan vara en anledning varför han lockar mig så mycket. Att jag vågar vara mig själv.
 
Vi har liknande bakgrund från en annan del av Sverige, bryr oss om samma saker (djur o natur) och pratar om roliga saker vi vill göra.
Vanligtvis har jag aldrig haft problem att säga nej till både sex och killar. Har jag blivit ihop med någon brukar jag vara med dom något år och sen drar jag. Man kommer över det till slut, även om det gör ont. Så jag har nog varit missbrukare av kärlek också. Eller så har jag bara inte funnit rätt.
 
Jag skulle aldrig kunna ställa något ultimatum om det skulle bli vi. Tror inte heller det fungerar. Personen behöver komma till insikt och vilja sluta själv om han vill det. Därför har jag aldrig tagit upp hans alkohol-vanor och har ingen lust att göra det. Det är han som pratar om det ofta. Att kroppen kommer säga stopp till slut, att han kan skärpa sig, att han inte behöver dricka för att träffa mig osv. Jag säger ingenting tillbaka. 

Han säger att han är en brokig kille men har hjärtat på rätta stället.
 
Förstår att han är beroende. Men är det lättare för någon som dricker lite att sluta? Eller är det lika svårt? Eller kan man ha det bra ändå, fastän någon i förhållandet dricker, om det bara är lite? Vi är båda i 40-års åldern. Han är inte aggressiv eller något sådant. Tvärtom.

Jag skriver mest detta för att sätta ord på tankarna.

Hej Fallmalm, jag förstår. Känner igen. Du kan be han att vara ärlig med att han dricker. Till att börja med. Bara det är ett steg och nog för ett samtal. Jag levde med en alkoholist i 12 år och det tog mig 6 år från att jag hörde att jag var medberoende till att jag fick honom att flytta ut - självmant. Det hände under den tiden som jag gick till psykolog - som jag sökte av enbart den anledningen. Att bli fri från mitt medberoende och jag blev fri. Till slut. En resa. En process som tar tid.
Fråga dig själv. Vad vill du?
Skriv här, läs här. Ta professionell hjälp.
En dag i taget.
Ett steg i taget.

Hej.
Första gången jag är inne här men känner att jag behöver hjälp.
Min man 40 år, han ljuger om att han köper alkohol. Han ljuger om att han dricker fast jag vet att han gjort det. Han smyger med att han dricker. Han kan blanda en vodka cola grogg och smyga med den och säga att det bara är cola och sen blir han helt plötsligt berusad.
Jag har talat med honom så många gånger. Jag har frågat honom om han har problem och till och med om han är alkolist. Han säger såklart nej.
Det värsta jag vet är när man ljuger. Jag trodde han älskade mig. Det kanske han gör, men han väljer ändå att ljuga för mig. Idag sa han att han skulle handla mat, vilket han gjorde. Men en vän till mig såg honom inne på Systembolaget. Jag frågade honom om han varit där. Han sa såklart nej.
Jag vet inte vad jag ska göra. Finns det någon med liknande erfarenheter? Känner mig hjälplös

Hej.
Första gången jag är inne här men känner att jag behöver hjälp.
Min man 40 år, han ljuger om att han köper alkohol. Han ljuger om att han dricker fast jag vet att han gjort det. Han smyger med att han dricker. Han kan blanda en vodka cola grogg och smyga med den och säga att det bara är cola och sen blir han helt plötsligt berusad.
Jag har talat med honom så många gånger. Jag har frågat honom om han har problem och till och med om han är alkolist. Han säger såklart nej.
Det värsta jag vet är när man ljuger. Jag trodde han älskade mig. Det kanske han gör, men han väljer ändå att ljuga för mig. Idag sa han att han skulle handla mat, vilket han gjorde. Men en vän till mig såg honom inne på Systembolaget. Jag frågade honom om han varit där. Han sa såklart nej.
Jag vet inte vad jag ska göra. Finns det någon med liknande erfarenheter? Känner mig hjälplös