Senaste kommentarerna i forumet

Ni som följt mig vet att jag lämnat min man, numera ex. Han har fortsatt att dricka. Ingen förändring där. Vi har ibland träffas men då för att vi fortfarande har saker ihop som vi inte fått sålt. Jag kämpar med att hålla distansen, och han är nu trevlig, och frågar gång på gång, ska vi ut och äta, åka ut o.s.v .
Jag tänker att det blir värre om vi ses för ofta. Har uttalat det med till honom, att inget har ju förändrats, vi måsta bygga våra egna liv nu.
Men gudarna ska veta att det är svårt, i dessa Coronatider, där ensamheten är ännu mer påträngande, att säga nej till honom, att just åka ut en stund.
Då till min fråga. Jag tänker väl rätt? Det är väl dumt att umgås mer än det som är nödvändigt?
Då kan jag ju stå på ruta ett igen. Och jag vill inte tillbaka till det som var.
Men hjälp vad jag känner mig ensam många gånger.
Tacksam för era tankar?

Vi sjösatte båten och gick en runda med hunden och sen åkte jag till min lilla lya.
Såklart tjatade det om att jag kunde sova kvar i huset men jag hade bestämt mig och höll mig till min plan. Det ska inte vara så enkelt att bara för att han kommit hem ska allt löpa på i gamla spår. Nej jag tänker att det ska märkas en förändring. Så här sitter jag nu och det känns bra... lugnt och bra.
Men imorgon kommer han tigga igen så det gäller att hålla emot.
Mår bäst när jag är själv känner jag. Blir lugn och behöver inte hålla fasad eller småprata fadt jag inte vill det.
Är lite nöjd ed mig själv ikväll.
Kram Azalea?

Åh, vad glad jag blir att höra att du kan ta till dessa ord i din egen kamp. Tack för att du säger det! Vilket bra forum detta är. Vi tar till oss det vi behöver.

Kämpa vidare!

Vilket klokt inlägg, nog bland det bästa jag läst på väldigt länge. Jag ska ta med mig just detta i min egen kamp här hemma.

Hej, länge sedan jag skrev till dig. Har tänkt på dig och läser att han ska komma hem tidigare. Kan tänka mig att det är en chock. Äntligen värme och sol och kanske lite ledighetskänsla och bara få vara i sommarvärmen utomhus.

Du skriver "Jag ska försöka prata med honom imorgon och se hur hans plan ser ut framåt." Då tänkte jag, vilken är DIN plan framåt. Kanske du ska berätta den för honom och inte ens fråga honom om hans plan!

Jag ville bara synliggöra en alternativ möjlighet. Vet hur det är. Minns hur det var. Det var och kommer inte bli så igen någonsin i mitt liv. Det kommer säkert dyka upp andra stora utmaningar om jag ska träffa en annan man på riktigt igen, men jag kommer aldrig välja någon som dricker igen eller för den delen har andra beroendeproblem.

Det innebär att den dagen jag släpper in någon ny i mitt liv, i mitt hem, då har den personen gått igenom många faser (typ tester) innan.

Nuförtiden tänker jag bara på mig, min katt och mina föräldrar. Jag planerar hur jag vill ha det framöver och jag vill påminna dig om att du har all rätt i hela världen att planera hur du vill ha det, hur du vill leva och vart du vill bo, vad du vill äta och vad du vill göra.

Hur går det med yogan?

Det är du som bestämmer över dina val. Glöm inte det och fall inte tillbaka i gamla mönster. Du har grejet den här tiden bra låter det som.

Lycka till! Kram!

Det är så lätt att falla till föga när den man en gång älskade står framför en och bryter ner motståndet med snälla ord, manipulationer och kärleksförklaringar. Man vill så gärna hoppas och tro att det kan bli bra. När du har möjlighet tänk efter vad du vill och se till att få så mycket kunskap som möjligt så du kan fatta rätt beslut för dig. Lycka till ikväll.

Känns så skönt att få skriva av sig och vara ärlig och då inte få flåshurtiga kommentarer. Tack för detta underbara forum med så mycket medkänsla och tillåtelse. Jag är bra nog som jag är och här får jag bekräftelse på att detta duger. Jag har i hela mitt liv känt att jag inte har ett existensberättigande och då träffade jag en man som avgudade mig och den jag är. Jag föll som en fura och älskade att vara så sedd. Men motparten ville nog egentligen ha någon att forma som fogade sig och jag gjorde det, så sakta tynade jag bort. Till den dagen när jag kände att det är för mycket fokus på alkohol, 10 år senare var det ett fullbordat faktum, han hade utvecklat en alkoholsjukdom. Han var bitter, elak, dum och kränkte mina gränser och mig å det grövsta. Då hittade jag hjälp och ilska för att ta mig ur. Han blev nykter och 1 år senare ett nytt försök. Så sitter jag här nu 1/2 år senare och ska ta mig ur igen! Han försöker att foga mig som han tidigare alltid gjort, men jag som har jobbat med mig själv accepterar inte det. Det blir bråk och det mesta är mitt fel eftersom jag har blivit konstig!

Jag har min bästa vän som hjälper mig att se genom att lyssna och påminna mig om var mitt ansvar ligger. Idag var jag och dottern på BUP men maken avstod. Jag pratade med en familjebehandlare som fick mig att inse återigen, jag måste lämna för min dotters skull. Så nu är det omplanering och planering för sälja och köpa hus.

Hej!

Min pappa har under många år haft svårt att hålla sig bort från spriten, inget vi barn i familjen har tänkt så mycket på förens på senare år när vi har blivit vuxna. Får några månader sedan så stötte jag på min pappa en söndagskväll, så full att jag inte ens kan beskriva med ord, skrapsår i ansiktet pga att han hade ramlat ute och det är verkligen en av dom värsta upplevelserna i mitt liv. Han har nu tagit tag i sitt problem efter alla dessa år men jag är fortfarande ärrad såklart. Det är ingenting som jag mår konstant dåligt av, men oron och stressed dyker upp när min pojkvän som jag bor med ska iväg med grabbarna och "ta någon öl". Jag vet att det nästa aldrig bara blir någon öl, och han kan titt som tätt komma hem onykter på vardagarna. Det verkar som att vi har olika uppfattningar om vad onykter är, men jag känner mig enormt obekväm att se honom onykter när jag själv är i ett nyktert tillstånd. Jag ser bara min far och alla sår min far har orsakat våran familj. Vi har självklart pratat mycket om detta hemma men ändå händer det gång på gång. Jag vill ju inte begränsa min pojkvän från att bli onykter, han beter sig ju aldrig illa eller är taskig, det är just oron och stressen hos mig som är problemet. Jag vet inte hur jag kan hantera detta, jag kan ju liksom inte begära att min pojkvän slutar dricka alkohol. Det vill jag inte heller. Hur ska jag kunna sluta känna såhär? Tack på förhand!

jag känner igen mig, både min pappa och mamma är alkolister och mamma beter sig som din pappa ungefär. jag mår också fruktansvärt dåligt över detta och ibland känns det som att man inte känner sin egen förälder.
jag tror att dem mår så pass dåligt själva , med all ångest och alkoholproblematik att det går ut över andra.
jag lider med dig :(

Jag undrar om jag lider av medberoende?
Min mamma och pappa är alkolister, mamma var nykter en period i sitt liv men fick återfall och det var nu för flera år sen och nu verkar det inte bli bättre. Hela min släkt kan man säga är alkolister, moster, morfar, mormor (som tog sitt liv när jag var liten), även mina kusiner dricker en hel del, har bröder som också dricker och missbrukat annat..
Jag har känt ett slags ansvar under många år att försöka fixa till min släkt, se till att ses och hitta på roliga saker (utan alkohol) och försökt haft en kontakt och velat stötta osv men det har alltid slutat med att dem flesta avbokat , det går inte att lita på dem. deras humör svänger från dag till dag och det dem säger en dag stämmer inte den andra osv, det känns som att det inte går att planera in något med dem.. jag vet att dem flesta mår dåligt på alla sina håll och släkten är väldigt splittrad.. det är först nu på senare år (jag är 33 nu) som jag insett att jag orkar inte hålla på med detta längre att försöka få ihop släkten, familjen och att göra normala saker tillsammans.. känns som att man vill släppa taget bara men är orolig att det går rakt utför för hela min släkt.. varför känner jag detta behov av att det ska bli bra i släkten /familjen när det sett ut såhär i hela mitt liv. suck man blir så trött.. jag undrar om det är medberoende jag lider av . kram på er

Några sådana ord som får mig att hålla ihop det värmde mig.
Känner ju hur lätt det är att bara falla tillbaka i samma medberoende stuk sim jag hade innan. Har nu haft 4.4 månader själv och känt att jag byggt upp mig själv lite. Både känslomässigt så jag inte rasar ihop hela tiden men och så praktiskt. Jag klara allt som måste göras med hus och bilar och allt annat.
Men tack än en gång för dina peppande ord. Jag måste hålla det i minnet som du säger. Vill inte åka med i karusellen längre.

Socialen ska hämta honom vid tåget idag och köra hem honom. Vet inte varför de gör det men de kanske vill kolla våra hemförhållanden eller nåt.?!?
Få se ikväll vad som händer och vad han säger.
Kram och tack igen?Azalea

Ja min mamma är psykiskt ostabil och dricker ofta, hon har varir nykter i sitt liv eftee behandling en del gånger men fått återfalll och nu när hon träffat en alkolist så dricker hon flera dagar i rad , kan pågå upp till en vecka nästan sen avskyr hon alkohol och är arg o missnöjd med allt o sen är det samma visa igen. Min pappa är en ensamvarg och jag har känt sorg i hela mittt liv att när jag bodde med honom var jag typ allt han hade , sen flyttade jag o han sitter där o dricker i sin ensamhet fpr mig att bli jätteledsen så det blir så att när vi ses så är det för något t ex en grillkväll eller fest och då kan vi dricka tsm, att ses nyktra gör vi sällan o när vi gör det känns det stelt och obekvämt. Känns sorligt. Har många gåncer känt ett behov av att t ex "fixa" min familj ..ta ut dem på roliga aktiviteter osv..men det slutar ofta med att dem avbokar i sista sekund (min mamma) el så kommer pappa jättefull .. inget normalt över huvudtaget o jag har inte många vänner, dock en pojkvän men hatar att man känner ett stort tomhål av saknad efter en bra familj. Nu har jag inga barn än men det kanske blir annolrunda när man själv får barn.

Vilken viktig och fin tråd du startat! Att som anhörig söka stöd kan vara ett stort steg. Alla har sina motiv att påbörja ett sådant program och ibland kan skälen skifta med tid. Det låter som att din ilska är berättigad och du beskriver det så tydligt hur det kan bli då en länge "hållit i sig". Att vara rosenrasande, eller sårad och samtidigt försöka stötta den som gjort en illa är ingen lätt sits. Att du nu vill du ta ansvar för hur du kommunicerar oavsett hur den andra agerar är ett tydligt tecken på att du vill er båda väl. Utmanande och klokt.

Jag gissar att programmet tar upp det där med att fundera på när det blir som bäst för dig att förmedla det du behöver uttrycka och på vilket sätt. Att vara arg är mänskligt och på sätt och vis ett tecken på att du har tillgång till dina känslor. Ibland ligger känslor av skam, ledsenhet eller något annat under/bakom ilskan att fundera på hur det är för just dig kan kanske guida dig i hur du vill ta hand om dina känslor nu?

Du skriver att du funderar på att avsluta relationen ibland, för din och för den andras skull. Ett litet tips nu är att fokusera på dig. Vad är dina behov och vad är ditt ansvar?

Din nyfikenhet på dig själv och din förmåga att söka stöd är säkerligen hjälpsamt!

Vänligen och med hopp
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill bara titta in och säga att du är inte ego, Azalea. Det finns inget ego i att känna att JAG STÅR INTE UT MED DEN HÄR KARUSELLEN IGEN. Mitt ex kom hem från tre månader på behandlingshem i september, jag TROR att han har hållit sig nykter men det spelar inte så stor roll - han är helt weird ändå, "orkar" inte träffa barnen, anklagar mig för saker, fejkar/inbillar sig allt ifrån halsfluss till (såklart) corona och hamnade på slutenpsyk efter bara några veckor. Fullfölj du skilsmässan och håll dig på avstånd tills du ser varthän det barkar, är mitt råd i all välmening.

/Clara

I min familj har det handlat om föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Men det yttrar sig väldigt lika. Känner också en stor sorg över allt som inte finns som man tycker borde finnas. Har alltid känt en diffus längtan efter...typ något. Att sluta förvänta sig saker är bra. Saker som aldrig kanske kommer att hända och som ligger utanför din kontroll. Och spontant när jag läser det du skriver: var på din vakt så inte du själv börjar dricka på ett osunt sätt. Så lätt att lägga sig till med beteenden man är uppvuxen med även om det är beteenden man avskyr. Själv har jag "knarkat" osunda relationer under hela mitt liv. Har jobbat hårt dom senaste åren för att bli en sundare människa. Min relation till mina föräldrar idag: väldigt distanserad. Jag har regelbunden kontakt men håller dom ändå på rejält avstånd. Har också inom mig själv uteslutet dem från begreppet "min familj". Det var skönt att göra det för familjen är så mycket som dom aldrig varit och aldrig kommer att vara. Familj är inte gener och blod utan handlingar och känslor. Fundera över vilka människor i ditt liv som kvalar in som familj. Behöver faktiskt inte vara föräldrar, bröder mm. Fortsätt skriv här. Då kan du följa dig själv och se förändringar. Kram

I hela mitt liv har jag känt sån extrem sorg och saknad över att inte kunna ha en notmal relation med mina föräldrar. Dem har druckit så länge jag kan minnas och skadat både min och mina bröders uppväxt. Jag umgås med dem då och då , många gånger när vi ses kan vi dricka ihop andra gånger gör vi saker nyktra men då känns det stelt och ansträngt. Varför ska det vara så :( min mamma har i alla dessa år alltid klagat på mig ..om allting.
Jag känner sån enorm sorg o saknad över att jah aldrig fick den där värmen omtanken o kärleken som borde ha funnits där.
Någon som känner likadant? Hur är er relation idag?

Många gånger väljer jag att dricka eller att bjuda t ex min pappa på gtillkväll osv för att få träffa dem avslappnat. De känns så sorligt allihopa. Vi har aldrig kunnat prata känslor med varandra ..

Är faktiskt riktigt orolig över hur det kommer att bli.
Väntetiden på skilsmässa är över i juli och det vet han om.
Men han pratar och behandlar mig som om allt ska vara som vanligt ny igen när han kommer hem.
Jag flyttar tilbaka till min lägenhet imorgon och han kommer bli så besviken och förmodligen upprörd.
Jag irriterar mig på att jag bara förväntas finnas kvar.
Jag ska försöka prata med honom imorgon och se hur hans plan ser ut framåt. Han har ju en stor utmaning framför sig, hålla sig nykter och ställa in sig på en nykter framtid. Det kommer givetvis vara svårt och jag hoppas att han klarar det.
Men denna gången måste jag tänka på mig själv och vad jag behöver. Han måste ta sin strid själv .
Tack för att du svarade Nystart?
Det är jobbigt att slitas mellan att vara lite ego och att ha ångest för att man är det.
Kram Azalea

Om han dricker igen, kasta ut honom direkt och byt lås i dörren. Tveka inte en sekund. Jag har följt din resa och har man varit så långt ner som din man och om han inte ens kan inse problemet efter att ha varit på anstalt så finns inget hopp utifall han dricker igen.

Kom dom en total överraskning igår morse att han kommer hem tidigare.
Jag pratade med dem när han åkte dit och då så de att de har ansvar för honom i 6 månader och att han inte kommer hem tidigare men att det kan bli nån form av öppen anstalt.
Men om jag fattar min man så tror jag han överklagat IGEN och att förvaltningsrätten har godkänt det. Allt är så luddigt och den sista som får veta nåt är anhöriga.
Jag är glad att han åtminstone berättade det annars hade han bata dykt upp . Det hände förra året och det var sjukt jobbigt.
Tycker att det är så fel att anhöriga inte alls blir inkopplade och får någon insyn eller information . Vi finns inte i detta.
Kram till dig ?

Det känns konstigt men det är som det är.
Ha en fin söndag ?

Vet du varför han kommer hem tidigare. Känns väldigt ansvarslöst från behandlarnas sida tycker jag. Kan du försöka stoppa det? Det var ju ett LVM-beslut. Borde finnas nån plan med 6 månader och en plan för det fortsatta livet som inkluderar dig. Känns jäkligt korkat att släppa ut någon de första soliga dagarna.

Tänker på dig Azalea i nattens timma.
Och hoppas att allt går bra?

Ska försöka ta en dag i taget och se vad den bjuder på.
Azalea

Hej Sorgsam,

Jag försöker också lära mig kommunicera genom den kursen. Jag tycker den är bra men ibland svårt att ta till sig. Speciellt när man ska försöka kommunicera positivt efter ett ett återfall. Jag tog till mig det här med time out som kommer vecka 6. När jag inte känner mig arg har jag lättare att ta till mig verktygen men det blir som svart för mig när ilskan kommer och jag har svårt att reglera mig då. Jag tror det är ett resultat av flera månader av tassande på tå runtomkring honom och nu kan jag inte lägga locket på :(
Hoppas kursen är givande för dig.

Tack för dina kloka tankar och ord! Du har så rätt i allt du skriver. Försöker ofta tänka mig in i hur jag vill att relationer och ett förhållande ska vara. Men låser sig på något sätt. Fastnar vid negativa saker typ "men den här normala mannen skulle inte acceptera vissa saker jag har i mitt liv". Och det dumma är att det är saker som ligger utanför mig. Min mamma och pappa är inte helt vanliga. Då kan jag tänka att den här helt vanliga mannen vill ha en helt vanlig svärmor och svärfar. Så dumt att tänka så för jag vill ju ha en man som älskar MIG. Vet detta med hjärnan men hjärtat säger något annat. Tror att det här med att jag låser fast mig vid mitt ex har med detta att göra. Jag "skyddar" mig själv mot att träffa någon på det sättet. Än en gång, tack för ditt kloka inlägg. Ska begrunda och ta till mig. Kram