Senaste kommentarerna i forumet

Jag försöker lära mig att kommunicera genom att vara med i 1177:s anhörigkurs på webben. Svårt att ändra hur man pratar men det är nog helt rätt.

Ta hand om dig

Idag ringde min man och så att på måndag kommer jag nog hem....han slulle vara iväg på behandling i 6 månader efter ett LVM beslut. Men nu kommer han hem 1,5 månad tidigare istället.
Jag får lite panik direkt känner jag.
Det skulle ju vara mer tid kvar att få landa och samla ihop styrka inför det som händer när han kommer hem. Känns just nu som jag bara har slitit för att få hus och trädgård iordning för att den få en månad vila och återhämtning. Det verkar som den planen sprack nu.
Kram Azalea?

Jag tror att det kommer när en processat färdigt och för att göra det så behöver en släppa taget, lyfta blicken och leka med tanken, vilka människor behöver jag i mitt lv och hur kan jag träffa dem och skapa sunda, friska relationer.
Att vara kvar i det där är en slags låsning, som jag själv har erfarenhet av. En fas en behöver gå igenom som du säger. Ibland krävs det en aktiv förändring. Det finns så mycket sunda och bra människor. Det gäller att se dem i mängden och våga närma sig dem när det sker naturligt i olika sammanhang. Tror jag. Att anmäla sig till en kurs eller aktivitet som du tycker om kan vara ett sätt. Bra att artikeln fick dig att se detta så tydligt. Du vet, förändringar kommer inte av sig själv. Om du vill träffa en man så tror jag att det är bra att öva, börja med att se på männen och leka med tanken, vad vill du prata med en man om, hur ser du på en eventuell relation. Vad är viktigt för dig. Att tänka hur du vill/önskar ha det tror jag också kan vara ett steg bort från låsningen. Öva.

Jag tycker också att det är en viktig sak med relationer där en absolut kan söka en professionell kontakt inom vården och få någon form av stöd.

Du förtjänar kärlek och att bli omfamnad av en man om du önskar det. Det behöver du tillåta dig. Om du inte redan göra det.

Lås upp, öva och kanske du vill utforska de känslorna. Att träffa någon att älska och bli älskad av. I en sund och frisk relation.

Tack för svar Nordäng67!
Ledsen att höra att du känner igen dig och har liknande föräldrar.Jag önskar för din skull att de kan ändra på sig, men förstår att man kanske inte ska hoppas alltför mycket på förändring. Tack för att du delar med dig!

Mina barn är inte så stora än och vet inte riktigt hur det är ställt, vill skona dem samtidigt som de ibland undrar varför de inte träffar honom så ofta ( som andra barn gör med sina mor/farföräldrar.) Det är sorgligt att jämföra och se vilken kontakt andra barn har med sin morfar/farfar.

Jag har svårt att sätta gränser om jag inte svarar när telefonen ringer, får så lätt dåligt samvete. Behöver jobba på det. Men känner mig just som en papperskorg.

Tack för svar Backen123!
Al-anon är säkert hjälpsamt, har funderat på det. Men det är inte rätt tid i livet att ta tag i det. Känns bra att kunna skriva i detta forum.

Jag och min pojkvän har haft en paus från varandra i ca 2 månader. Det började med en kaosfylla som fick min partner att gå över gränsen. Han har kommit till insikt att han behöver hjälp och startade en behandling för ca 2 veckor sedan. Under vår paus har jag bråkat med honom varje gång vi haft kontakt och han blir istället arg på mig för att jag skäller på honom istället för att stötta honom.
Men! Jag kan inte hjälpa det. Jag är så fruktansvärt arg på honom samtidigt som jag känner att han är min själsfrände och inte kan vara utan honom. Jag är arg för att han har skyllt sitt drickande på mig, jag är arg på de 4 st (vad jag vet) återfall han haft under dessa 2 månaderna vi haft paus. Jag är arg för att han inte kan erkänna hans ageranden mot mig. Jag är arg för allt och tänker hela tiden att jag kanske borde göra slut, för min egen och hans skull. Hur blir jag av med den här ilskan? Jag vill inte längre vara arg men jag har förstått att jag kanske måste vänta ut honom innan jag kan ta upp mina oförätter.
Vi ska ses om några dagar för att se hur vi ska fortsätta och jag vill inte att det mötet ska sluta upp med att jag skriker ut, det är slut!
Hjälp mig

mig i det du beskriver. Har liknande föräldrar. Ett hundra fokus på sig själva. Har gråtit många tårar över att dom inte bryr sig och engagerar sig i barn och barnbarn. Mest ledsen för mina barns skull att inte ha en mormor och morfar som bryr sig. Det har alltid varit mycket drama runt min mamma och pappa. Typ allt har kretsat runt dom oavsett om jag har varit gravid, haft småbarn mm. En sak som har hjälpt mig mycket är att sluta förvänta mig att det skall vara på något annat sätt än som det är. Mycket tid har jag slösat på att hoppas och längta. Det gör jag inte längre. Min mamma ringer också och förväntar sig att man ska lyssna på bla bla me me samtal. Sedan ett år tillbaka drar jag ner på ljudlöst och fortsätter med det jag höll på med. Svarar bara om jag har tid OCH lust. Man måste faktiskt inte vara papperskorg. Du kanske kan låta bli att svara när du inte har tid egentligen? Vet att det är svårt att sluta vara tillags men det går. Kram

Det är konstigt hur man fungerar. Även om man har varit med i så många år så är det som om vi blivit omprogrammerade på måt sätt. Man finner sig i så mycket som man aldrig skulle tro att man kunde gå med på. Bråk och dryga kommentarer om hur usel man är ena dagen och vips nästa så står man och tiger igen. I mitt fall för husfridens skull och för att få det lugnt. Istället för att stå upp för sig själv så blir man utnyttjad när det passar dem. Så förändrad man kan bli under åren.
Min man skickar brev, är inlåst på behandling nu, och godis och i veckan fick jag en bok om kärlek till varandra skickad. HALLÅ!!! Den är oöppnad. Är det bara jag som ska läsa den?
Fina ord om hur stark han är nu och hur bra allt ska bli när han kommer hem. Men aldrig ett ord om hur allt har varit och hur han tänker förändra sina val. Hmmm, jag slängs mellan ångest över att stå fadt vid att lämna och plikten att stanna kvar och "hjälpa".
Må väl och njut av vårvärmen i helgen?Azalea

skönt ändå med beslut, vänta. Jag tänkte idag på psykisk misshandel, det är ju det som dom utsätter oss för. Min man slängde på luren igår, idag kom han in på jobbet och ville ha en puss, han fick det! Jag fattar ingenting hos mig själv, men jag tror att vi bryts ner så mycket, sakta men säkert. Tänker kommer vi bli hela nångång, kommer vi få luta oss bakåt i solstolen med ett glas vin och känna det här bra, det är ok, jag har läkt? Eller ska vi slicka såren länge, eller alltid känna en oro, en sorg att vi blev kvar, lurade på det goda i livet. Nä, det vill vi ju inte, men ändå går vi inte! Jag var tillsammans med en psykopat för 25 år sedan, jag gick efter 1 1/2, det var inte lätt, men jag gjorde det. Ibland blir jag så nyfiken att träffas, surra över kaffe, prata på riktigt om allt, nästan så man lär känna personen man läser om. Tar min egen tid nu ikväll, rensa ogräs och plantera lite perenner fredagsmys med söner, trevlig helg på dig så gott det går, kämpa!

det är sjukdomen, som gör detta med dom. Egot, inte kunna lyfta blicken. Sen hade jag iofs en pappa som också var lite sådär, utan att vara alkoholist. Så en kombination kanske. Har du varit i kontakt med al-anon, många är vuxna barn där och kan vara rätt skönt att träffa andra, få prata och känna igen.

Jag funderar mycket på vad som i ett beteende är en effekt av beroendet och vad som beror på personligheten. Har ni några tankar att dela?

Är vuxen dotter till en far med alkoholberoende och jag känner mig ofta ledsen över hans beteende mot mig. Försöker hjälpa honom och erbjuda mig att fixa olika saker, handla mm och det tas ofta emot med sån otacksamhet.

Han har inte så stor respekt gentemot mig, kan t.ex. ringa mig under min arbetstid och inleda ett samtal med att svära högt och klaga över något som är fel, ex. om något gått sönder eller något gått honom emot på något sätt. Han bryr sig inte fastän jag säger att jag arbetar och inte kan prata om det just då.

Upplever att han använder mig för att få ur sig sin ilska och frustration. Han har ingen tanke på hur jag mår efter ett sådant samtal.

Han klagar över hur han mår, ensamhet, krämpor mm men vill inte lyssna när jag försöker komma med råd eller förslag på lösningar.
Om han har ont vill han t.ex. klaga över det men vill inte ha min hjälp att kontakta vården. Vill inte göra något åt saker utan bara klaga.

Han bryr sig inte om att hålla reda på sina barns eller barnbarns födelsedagar. Om jag någon gång i ett samtal nämner att nn fyllt år så reflekterar han mest över att han själv är gammal.

Jag saknar att ha en omtänksam pappa som ibland skulle höra av sig bara för att höra hur jag och min familj mår. Att han ibland skulle bry dig om oss istället för att ringa och berätta hur djävligt allt är och vilket helvete han nu råkat ut för.
När han ringer sätter min hjärna genast igång att tänka vad är det nu som hänt, vad är det nu jag ska fixa....

Han har varit beroende hela mitt liv så jag vet inte om hans beteende beror på hans personlighet eller drickandet. Kanske både och?

kommer när det kommer, ibland måste det få verka ut. Jag brukar försöka med så bara 5 min ibland att göra något för mig själv, ibland bara på sängen surfandes. Sen råkar jag nog också bara köra över honom, bestämmer och så blir han sur, besviken, kränkt och det är så skönt att strunta idet, han kan väl sms nåt gammalt ex och beklaga sig tänker jag. Så nu ska jag lämna bort hunden på sommarkollo, föll inte väl ut, han blev kränkt, men han orkar ju inte ens gå ut med honom knappt utan jag måste be. Sonen allergi har blivit värre, så jag tänkte han ska få vila lite. Finns det någon möjlighet att du kan bo kvar i huset? För din skull, det är jobbigt att flytta känslomässigt med barn, som man får känslan att det är en själv som förstör när det i själva verket är alkoholisten.

Ibland är det så svårt att ta hand om sig. Jag avundas ditt liv med barn, hus och djur. Låter också skönt att du kan släppa maken ibland. Nej, jag tar tyvärr inte hand om mig så bra som jag borde. Har fullt upp på jobbet och hemma, känner mig nedstämd och trött. Känner mig inlåst i ett fängelse med min hemlighet. Jag vill så mycket men mäktar inte med. Så då är jag självsnäll istället. Jag försöker klappa om mig och ha förståelse för att kunna hämta kraft till nästa drabbning. Jag vet att jag måste göra något, men jag orkar inte just nu. Jag behöver bara vila kroppen och knoppen från allt som inte gick som jag ville. Tack för din omtanke, jag ska finna sinnesro någon av de närmaste dagarna, hitta en timme med ro.

Jag skulle bara läsa lite här och sedan gå ut och träna i skogen. Ligger redan efter i min morgonrutin. Den är ny sedan corona och jag isolerade mig hos mina föräldrar, för att hjälpa dem. De hjälper även mig. Med trygghet, med service och att vi umgås och äter tillsammans. Promenerar, skrattar och minns tillbaka och är i nuet. Jag utreds för adhd och det är så jobbigt att få syn på allt. Jag har levt med psykisk ohälsa och jag kom ur det mycket genom att jag levde med en alkoholist i 12 år. Jag hade aldrig valt honom om det inte var för att han accepterade mig som jag var. För nästan 20 år sedan insjuknade jag i en bipolaritet och jag kämpade så länge för att bli frisk, medicinerna gjorde mig stabil, men jag var inte levande. När jag väl var stabil och hade insikt så ville jag träffa en man att bilda familj med. Jag dejtade, även en gammal skolkamrat som jag vet alltid haft ett gott öga till mig. Han är polis och jag tänkte att han måste väl kunna höra om min diagnos, det kunde han inte och ingen annan heller, men mitt ex kunde höra och trots att jag förstod att han inte var lämplig med sitt drickande så valde jag honom. Det kom att bli år som du beskriver, fast på ett annat sätt.
Dessa rader du skriver:
"Även om vi inte bråkar så har vi ju heller inget utbyte av varandra." grep tag i mig och jag tänker att alla mina år är en lärdom och erfarenheter som jag inte skulle vilja vara utan, men jag levde ett liv där jag var instängd, isolerad och så medberoende utan att veta vad ett medberoende innebar. Ingen pratar ju om detta och allt ska sopas under mattan! Hans familj vill sätta munkavle och jag tror inte att det beror på skam, jag tror att de är oförmögna att hantera det genom kommunikation och då har varje familjemedlem yrke som läkare, sjuksköterska och socionom och alla har haft och har bra positioner. Det är tragikomiskt, allting.
Alkoholism är ett jävla gift. Som psykopati? Jag önskar jag hade sprungit därifrån tidigare, lärt mig att säga nej, stopp tidigare, men jag behövde min process. Vad har det kostat mig förutom en jävla massa stålar - då jag försörjde honom. Jo, det kostade mig att inte uppleva att bli en förälder. Med min bipolaritet så vill jag inte skaffa barn utan en man som vill bli en pappa och som är lämplig, någon som tar ansvar så jag får sova - jag blir sjuk om jag inte sover. Jag blev till slut medicinfri och har varit det i flera år. Jag är frisk idag, inte friskförklarad, men frisk och jag känner till vilken känslighet jag har.
Utan denna resa med honom så hade jag aldrig blivit medicinfri och det är värt mer för mig än något annat. Det är min framgångssaga som jag lever i. Att jag lärde mig hantera gränssättningarna, att sätta mig före honom och andra och att förstå vad som är viktigt för mig.
Allt handlar om gränser. Att lära sig. Att acceptera som det är just nu. Att vara varsam med sig själv. Att ta en sak i taget. Att förlåta sig själv för att det blivit så. Att plocka fram drömmarna. Att affirmera framtiden. Att leva sitt liv. Att sätta ord på det - precis som du gjort. Fortsätt med det. Ta hjälp av de professionella och du kanske inte träffar rätt i början, men fortsätt tills du gör det. Jag förstår att jag har haft ett medberoende beteende och en psykolog sa, "du har krokar som andra drar i". Jag såg bilden framför mig och så ville jag inte ha det. Hur börjar en då? Jo, ett steg i taget. Andas. Med ett bra stöd, här och en kurator, präst, psykolog, vän, eller annan. För mig har 2 år och 4 månader passerat sedan mitt ex flyttade ut och han ville flytta ut själv. Jag hade lyckats med att sätta så tydliga gränser så att han ville själv dra, efter att ha levt hos mig som en slags hotellgäst och fått allt serverat i 11 år. Jag inser idag att jag var tacksam för att han accepterade mig med min diagnos, han utmanande mig på många sätt och idag är vi vänner och jag fick ett sms på morgonen att hans blodprover ser bra ut. Han har varit på väg att dö i alkoholrelaterade olyckor, han ramlade och slog sig hårt i huvudet - två gånger. Jag bröt all kontakt i februari, sedan kom corona och jag tänkte om. Vi ses inte, utan hörs bara på telefon då och då. Gränssättningarna finns där. Jag lyssnar på mina behov. För att förstå mina behov så behövde jag förstås göra den resan också och utbilda mig till mindfulnessinstruktör. Jag har förlorat väldigt mycket i och med hur jag blev sjuk och varit sjuk, men jag har vunnit något större. Jag har funnit ett lugn. Jag vet vem jag är och jag skulle inte vilja byta ut min erfarenhet mot något. Idag har jag inga krokar längre. Det är knoppar som blommar och varje blomma är jag varsam om och tacksam för. Jag väljer vem jag vill ge dessa blommor. Vem ska få komma in i mitt liv. Vem bjuder jag in i min trädgård. Vem ger jag en blomma. De flesta ger jag till mig själv. Men jag har några riktiga vänner som fanns före jag blev sjuk om som funnits med på hela min resa och som nu får vara en del av mitt liv och kanske få lite stöd av mig. Jag väljer hur jag vill leva och det kan du också göra. Att bära sig själv kan vara tillräckligt svårt, men att bära andra ska ingen behöva göra. Ta hand om dig! Just där du är, just nu, ta ett par djupa andetag och känn hur det känns där du står eller sitter. Ta in rummet. Hur upplever du det? Vad hör du, vad ser du, vilka dofter känner du. Hur vill du att det ska vara? Andningens funktion har all betydelse. Det var genom yogan som jag insåg att jag kunde minska på min medicinering och jag hade en förbannat tur som också har världens bästa psykiater som samarbetar med mig. Jag har haft många som aldrig skulle gå med på den typen av stöd. Det var också hon som gjorde mig uppmärksam om att jag levde i ett medberoende för 8 år sedan och det tog mig 6 år att arbeta för att bli fri från det. Jag började med alanon och det passade inte mig. Då längtade jag så mycket efter barn och en kvinna i min ålder kom och berättade om hur barnets pappa drack. Jag orkade inte höra på kvinnor som satt fast i något som jag kunde riskera att få det om jag inte blev av med honom. Idag är jag så fri och så tacksam att jag fick se detta, även om det har gjort så ont stunder som jag längtat efter barn. Nu är längtan till barn borta, men jag lever verkligen det liv jag vill leva och det är så värt att kämpa för att få det som en vill. Låt andningen och kanske meditationen visa dig vägen.

Som vanligt så skriver jag och tappar tråden. Du skrev "Hur når jag fram" och jag tänkte på hur når du fram till dig själv. Det handlar väl om att du vill leva ditt liv, tänker jag.

Snälla du, åh vad jag känner med dig. Bra att få ur sig det, här, bland vänner, för du kommer behöva det oavsett vilket beslut du tar. Det finns så otroligt många kloka människor här och jag har valt att skriva om mycket situationer och känslor för att kunna gå tillbaka och påminna mig själv när jag behöver av olika anledningar. Du har säkert redan läst vad som finns att göra, jag har läst, försökt mig lära mig om sjukdomen, varit på al-anon, kommunens anhöriggrupper, psykolog. Psykologen gav mest, dom är kloka dom där och kan sin sak. Lärt mig att det är inte mitt fel, och jag kan inte göra så mycket åt det, förutom finnas. Tagit time out från honom, och det är så otroligt skönt, men självklart ångest. Som du skriver om det där pinsamma, det där som sjuka fysiska grejerna dom gör som generar en själv, och säkert dom också och som i förlängningen gör att dom sjunker djupare ner. Det tycker jag har varit märkligt, att man till slut accepterar det också, gränserna suddas ut, som psykologen sa. För visst är det så, att man lever med en människa som gör grejer som man innan aldrig trodde man skulle ställa upp på. Så jag har försökt att fylla i mina gränser igen, få till kompassen, det är skönt. Sköt om dig

Vilken underbar sida detta är, man skriver ur sitt innersta och så svarar nån som förstår. Ja jag gör bra saker för mig själv, mitt jobb, och nu hemmet. Jag och grabbarna njuter i vårt eget sällskap som igår lillen byggde cykelhopp och äldsten körde gammelmorfars moppe, och jag fick rensa ogräs (som jag älskar) mellan varven man ska hjälpa. Har kycklingar och kattungar och hund, så livet rockar på mellan ångest attackerna. Det är väl som du skriver, dom är bara en beroendepersonlighet till slut. Min man mår så dåligt, men var förbi och berättade att han inte druckit där nere i svackan som varit, varit på 4 AA möten sen söndags, så det finns en glöd, hoppas bara den räcker. Och han tyckte det var skönt, för det var han själv som tog beslutet att kliva upp, inte jag som peppade och curlade. Och inte Spc ( kommunen) slutade med alkoholsug tabletten för han var rädd att den var ansvarig till strulet i fredags. Pratade med min syster igår, och dom är less, vill inte umgås med honom, för dom upplever det som ett hyckleri, att stötta men inte prata om beroendet. Och så vet dom vilken oreda det varit. Vet inte om jag ska säga det till honom? Så han fattar att han har ställt till det för rätt många. Sa härom veckan att jag fick ju fly till huset, hade tänkt time outa på ett vuxet sätt, men att han sa i nyktert tillstånd att jag skulle ut innan han skulle hjälpa mig. Han blev helt knäckt och sa, den där tog. Precis som han inte fattar vad han säger, så skumt. Och jag sa även att det fattar väl alla mina närmaste att det var så det gick till. Kan ha varit det som kickade igång, samvete,empati och gör hans depression värre, och då borde det komma något bra, känns som steg 1 är påbörjad igen. Han kände även sponsor.. Hur har du det MalmMia, tar du hand om dig? Får du sinnesro ibland? ❤

Precis så är det. Lever i limbo. Nu har jag släppt på mig själv igen.

Jag blev så förbannad på att han försökte skylla på mig igen. När det gällde att jag svarat på raka frågor som hans mamma ställt, jag svarade -X dricker igen och jag vill inte det. Då gick han igång om att jag inte behöver oroa dem i onödan, man behöver inte berätta allt. Nej, då jävlar! Det är inte jag som dricker och oroar dem! Då fick jag nog och bestämde att nu är det dags för samtalet. Jag lät mig övertalas igen, jag har det under kontroll under de sista 3 veckorna har det inte gått över styr, jag ska inte dricka på semestern, nu är det ändring, jag vill inte förstöra det här, ge mig en chans eftersom du ser att jag har skärpt mig. Vi har en avstämning om 1 månad! Jag föll till föga och, nu sitter jag här igen. Tänk om det är som han säger, tänk om han faktiskt kan skärpa sig och ha kontroll, kan jag hoppa av innan vi testat allt. Nej, jag klarar inte det. Men nu får han en sista chans och om det går åt pipsvängen så hoppar jag av. Men oron finns kvar, småbråken finns kvar, han har offerkoftan på, han orkar inte göra något åt vare sig hälsan eller huset. Så jag ska fundera igen. Vad vill jag, är detta bra nog, vill jag satsa på detta? Kommer oron att försvinna, kan jag bli glad igen tillsammans med honom?

Ja, en enorm sorg över att det inte blir som man önskar och drömmer om. Vad skönt att du kunde få tillbaka ditt hus och att det ändå gick ganska smidigt. Bita ihop, ja det har vi nog fått göra alldeles för många gånger. Och ibland är det det enda man kan göra. Men jag hoppas att du mitt i allt detta någon gång kan hitta lite tid för dig själv, en skogspromenad, ett härligt bad eller annat som du kan njuta fullt av och kanske då också hitta tid till att fundera. Vem är jag, vad vill jag, vad får mig att må bra? Hitta stunder av glädje med barnen, där ni njuter av att vara tillsammans.

Mitt i sin alkoholperiod med beroende utan att ha kapitulerat tror inte jag att de tänker på någon annan än sig själv. Så som du undrade om de höjer blicken och ser, nej jag tror inte det. De har inte förmågan eller empatin för att göra det. Hörde att mycket bra kort föredrag på nätet från Ersta diakoni om "Att vilja men inte kunna", titta gärna för det ger en perspektiv på att man själv inte är galen eller har fel så ofta, en alkoholist blir verkligen personlighetsförändrad.

Jag har varit medlem ett tag men först nu är jag inne & vill dela med mig av min upplevelse. Säkert många som har det som jag. Min man har druckit mer än normalt så länge vi varit tillsammans (drygt 13 år) I februari 2018 försökte han ta sitt liv med tabletter & alkohol. Han mådde psykisk dåligt & jag hade länge befarat att han skulle "gå in i väggen" Efter det var han nykter i ca ett halvår. Vi började träna & äta bra & vi gjorde det tillsammans. Jag upplevde det som att han mådde bra. Det gjorde jag också. Det var underbart med en person som var med hela tiden. Vi kunde spontant ta en sväng med vår mc mm. På semestern det året åkte vi som många andra år till Helsingborg & Helsingör. Min man drack & fortsatte med det när vi kom hem. Han dricker sig redlös. Numera märks hans psykiska ohälsa mycket & det är som en ond cirkel. Han dricker för att döva & alkoholen gör att han mår mer dåligt. Jag har talat om för min man att jag är orolig för honom, att jag mår dåligt av hans drickande osv. Jag har bönat & bett, gapat & skrikigt, inget hjälper. Ibland när han är nykter så blir han ångerfull & säger att det inte ska hända igen. Men det gör det ju. För knappt en månad sedan var han hemma en vecka från jobbet & drack. Vi pratade om allvaret med hans drickande & han förstod att han behöver sluta. Två helger efter det höll det. Den gångna helgen har han supit. När ölen var slut hittade han en flaska med snaps som jag missat i kylen. Den drack han tills jag gömde den när han somnade. När han vaknade & skulle ta en klunk snaps var flaskan borta. Han letade & letade, tjatade & tjatade om att jag skulle tala om vart jag gömt flaskan. Det är som att vara gift med ett barn istället för en vuxen man i mångt & mycket. Jag mår så dåligt & jag ser inte fram emot helgen eller andra ledigheter. Jag är alltid orolig för min man. Alla som ser honom när han har druckit ser ju att han är full. Men han själv verkar inte förstå. Vad jag än säger så har han något svar, en ursäkt eller förklaring. Han kan inte förstå att jag tycker det är både hemskt, jobbigt & trist att han är full så gott som varje helg. Vi bråkar ju inte är hans svar. Näe, för att jag håller tyst... Även om vi inte bråkar så har vi ju heller inget utbyte av varandra. Jag sitter i soffan & ser hur min man blir fullare & fullare för att ofta ramla omkull & sedan däcka. Dagen efter har han ingen aning om varför han är öm i t.ex armen eller varför han har ett sår nånstans, efter ett fall han inte minns. En gång hörde jag hur han stånkade i köket. Jag gick dit & frågade vad han gjorde. Han trodde att han satt på toaletten. Det kom han inte ihåg dagen efter & inte ens det får honom att förstå att det gått över styr. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera detta. Jag inser ju att gapa & skrika inte är rätt väg att gå, snarare tvärtom. Men jag bär på så mycket sorg & ilska över att han sätter alkoholen före sitt mående, mitt mående & vår relation.

Tack för ditt svar.
Jo jag har sökt hjälp och min sambo också. Han följde med mig. Vi ska båda få gå på enskilda samtal.

Jag sa till min sambo alla korten på bordet annars så vill jag inte mer.
Han skall lämna prover varje vecka och arbeta med sitt beteende på samtal. Det är en början så får tiden sedan utvisa.
Jag hoppas att får familj kan bli hel igen.
/A

Tack för ditt svar! Förstår nu när jag läst vad du skrivit att jag varit mer blind än vad jag trott. Jag har nu tagit ytterligare hjälp i det hela! Jag lovar, det ska jag. Verkligen, tack.

Tack för ditt svar! Jag beklagar att du fick utså så länge tills förlorade en dröm. Tur livet är fyllt med annat vackert och glädjefyllt! Jag är själv 24 och har inga planer på barn, men självklart vill jag ha en framtid där det kan vara möjligt. Jag hoppas att det kan bli med honom, men jag ska lyda ditt råd och "ta tjuren vid hornen"! Jag beundrar att du tog dig ur det och valde dig själv först efter alla år. Jag har tagit hjälp med en kurs för anhöriga via 1177, så förhoppningsvis får jag lite mer kött på benen innan jag tar upp det med honom. Vill trots allt ge det en ärlig chans, men resten är upp till honom. Jag kommer inte stanna om han inte tar åt sig och söker hjälp, hur mycket jag än älskar honom.

Tack för ditt svar! Tagit hjälp nu via 1177s stöd för anhöriga. Ska försöka lära mig hur jag lägger fram det för honom och föreslå alkoholterapeut!

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Hur går det för dig? Det är några veckor sedan du startade dina trådar och du har fått lite olika respons från andra användare. Om jag förstår dig rätt undrade du kring vad din kommun kunde erbjuda för stöd. Har du fått kontakt?

Du skrev i din andra tråd att du var rädd, jag funderar lite kring det. Om du tänker att din partners humör kan eskalera och att han kan bli eller är hotfull vill jag gärna rekommendera dig att ringa kvinnofridslinjen 020 50 50 50. Du kan vara anonym om du vill.

Det gläder mig att du håller fast i att din partners alkoholproblem inte har med dig att göra. Jag ser att begreppet medberoende nämns och jag skulle vilja nyansera det lite. Medberoende är ingen medicinsk diagnos således ingen sjukdom. De finns dem som kan känna igen sig i att vissa beteenden kan utvecklas i en relation där exempelvis alkohol är ett problem eller att en har olika egenskaper som kan bli mer eller mindre hjälpsamma. Det betyder inte att alla gör det. Ofta är viljan att hjälpa sin partner, skydda eller hoppas på en förändring en hjälpsam inställning, det är när det inte längre fungerar, andra strategier kan bli mer gynnsamma. Till syvende och sist är det alltid den som dricker som har ansvar för sina handlingar.

Hoppas att de var okej att jag tittade in i din tråd.

Vänligen och med hopp om att du finner det stöd du behöver oavsett vad du väljer att ta för steg här näst.
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet