Senaste kommentarerna i forumet

@tugger Jag förstår dina känslor.
Jag har pratat med min sambo ett flertal gånger under åren och vid ett par gånger har jag brutit samma regel, ibland tappar man tålamodet, ibland är det precis där och då man behöver få ur sig det man behöver säga, och ibland kommer det bara utan att man hinner tänka efter själv.
Vi har haft flera lugna, fina och hoppfulla samtal när han druckit men vi har haft minst lika många otrevliga samtal. För mig är dock det enda det har gett mig en känsla av lugn att fått ur mig det jag behöver säga samt såklart en tyngd och oro för de kommande dagarna och framtiden men oavsett hur samtalet gått när han druckit så har dagarna och tiden efter varit desamma, som att vi aldrig ens har pratat om det.
Jag hoppas verkligen att en förändring sker för er och att du nådde fram i ert samtal! Och om inte så är det bara samla energin för samtalet på nytt och testa igen i nyktert tillstånd, de nyktra samtalen har ofta iaf gett mig 1-2veckor av lugn och några mindre öl än vanligt.
Lycka till!

@washington Ja precis så! Vi ska lägga nytt golv o ett rum = renoveringsöl, vi ska måla några plankor = målaröl, öl för gräsklippning, öl för grillning, öl för hård och jobbig dag på jobbet, öl för fira att dagen gått bra, öl för att fira att barnens mamma inte bråkat, öl för att barnens mamma har bråkat, öl för alla anledningar och de alla har till en början ett namn och en ursäkt.
Jag försöker påminna mig själv med det också men det är svårt. Ja jag känner samma sak med sorgen och ensamheten, känner mig oärlig att jag inte pratar mer med min sambo om det samtidigt tar det så mycket mer från mig och från oss av att prata om det för jag får många gånger löften om förändring och de bryts kort efter vilket får mig att ta mer avstånd och känner mig sviken.
Ja jag funderar på det, vid det näst senaste samtalet med min sambo så sa han att han vill sluta men att han inte vill söka hjälp för det, någon vecka och en hel del öl senare så tog han tillbaka allt. Han ville inte alls sluta dricka och såg det inte som ett problem, han var nykter när han sa det och det är sista gången vi pratade om det för det sista samtalet där bröt sönder mig extra då jag sett ett ljus i horisonten under samtalet innan det.
Det jag nu skrivit denna tråd för är just för att jag planerar att prata med honom om att vi behöver att han söker hjälp, för hans och för vår skull samt att jag själv även behöver prata med nån och få stöd. Jag är himla nervös för detta samtal.

Du är stark som står ut och håller fasaden uppe, men det ska du inte behöva göra. Vad säger familjeterapeuten om det? Du behöver värna dig själv, han kommer aldrig göra det. Han förflyttar dina gränser, utan konsekvenser. Precis som has säger, så är det relationsvåld. För sådant finns INGA ursäkter.

@has tack för din berättelse!
Står just nu i valet om ja ska lämna eller ej. Varit tillsammans i 18 år och har förklarat för honom att de måste till en förändring.
Men ja ska hela tiden ställa upp. Ja ska hela tiden serva familjen. Han ser inte vilken skada han orsakar i relationen när han bara tar av min omtanke, min energi och mina intressen när det hela tiden pratas om tex egentid.
Ja känner att mitt liv och mina glädjeämnen inte är så viktigt…
Ja har förstått att han är otroligt duktig på att manipulera i sin beroendesjukdom. De värsta är att man går på de.
Så fort man har ett gräl så slutar de i att han säger förlåt, att han ska ändra sig, men handlingen kommer aldrig. Kanske att de håller i, i 2 dagar, men sedan är de åter i sitt gamla spår.

Har försökt via familjeterapeuten att få fram hur ja känner, ja frågar om han förstår, säger att han förstår, men sen kommer han inte ihåg vad vi pratat om.

Han sårar verkligen på djupet. Varje dag är de gräl om olika saker. Är de inte hushållssysslorna så är de barnen, är de inte något sårande han sagt så är de brist på handling.

Står så osäker just nu… För som du beskriver så är ofta reaktionen ”ja är ju nykter, är du inte nöjd nu?”.

Gud va ja känner igen mig när du beskriver om uppvaknandet! Exakt samma var de för min man! Han skulle typ börja föreläsa om de för att allt va ju så tydligt nu! Att han såg så många p arbetet etc som borde behöva hjälp, etc.

Har sagt till honom att ja vet att ja behöver ge tid för att han ska ha möjlighet att visa att han ändrat sig, men 9 månader tycker ja är väldigt lång tid nu…..

Tack för att du läser och svarar 💜

@mlejnel jag känner igen mig i delar av det du beskriver. Jag lämnade min exman på grund av hans alkoholism för 1.5 år sedan.

Han kom då till insikt och skulle göra allt för att bli frisk. Det verkade gå väldigt bra för honom och vår relation var tillbaka som den var när vi träffades.

Efter 10 månader köpte vi ett nytt hus och flyttade ihop igen.

Så här i efterhand känns det som att försämringen kom redan då vi hade skrivit på för det nya huset. När jag var ”fast” igen.

Mitt ex gjorde mycket praktiskt men jag blev lämnad själv med det emotionella ansvaret för relationen. Det blev sämre och sämre. Och han menade att han ju slutat dricka, var jag inte nöjd nu? Han som gjorde allt för mig, varför blev jag aldrig nöjd?

Allt som han lovat och sagt var viktigt för honom förändrades. Till sist sa han att han aldrig hade sagt eller lovat saker som jag helt säkert vet att han lovat och sagt, eftersom jag ju såklart inte hade gått in i relationen igen om han sagt ”jag blir nykter, men resten fortsätter som förut”.

Till sist började han bli elak igen och jag ställde kravet för att han, eller vi tillsammans skulle söka hjälp. Han vägrade eftersom han inte hade några problem.

Så jag flyttade, igen. Först med skammen att vi inte klarade mer än ett halvår ihop. Sen med ilskan över att bli inlurad i något jag tänker att han troligen måste ha vetat hur det skulle bli. Nu med insikten att det aldrig var mitt fel. Jag var inte alla de där sakerna han projicerade på mig. Jag reagerade bara normalt på en onormal situation.

Jag kan inte säga hur du ska göra. Men alkoholism är en större sjukdom än själva drickandet. Och det är personen som är sjuk som själv behöver inse det för att det ska bli förändring. Och jag tror att det är ett ganska hårt jobb, då mönstren som behöver brytas går långt tillbaka i tiden och man behöver möta delar av sig själv man inte ens är medveten om eller vill kännas vid.

Min exman var så engagerad i sitt tillfrisknande den första tiden. Han ville gå till botten med allt, för att verkligen förstå sig själv. Han menade till och med att vi kunde åka ut och föreläsa om det hela längre fram. Han var så otroligt tacksam och sa att jag hade räddat hans liv. Om jag inte hade lämnat honom hade han, enligt honom själv, bara följt spiralen nedåt.

Nu menar han att han mest hade lite otur när han blev alkis och att det till och med lite var mitt fel eftersom jag nångång i början av vår relation hade uttryckt att jag inte tyckte det var ok att dricka mer än 3 öl (har inget minne av det själv) så han kände direkt att han tvingades in i ett smygande.

Som du hör är detta inte ett sunt och friskt resonemang.

Jag har sedan uppbrottet fått hjälp hos kvinnojouren som kartlagt våld i nära relation och menar att jag under många år blivit utsatt för våld på alla nivåer, förutom just de fysiska slagen. Jag har inte fullt ut tagit in det som hänt ännu och får hjälp att bearbeta detta nu.

Min egen erfarenhet gör att jag berörs rejält när jag läser inläggen här om den starka viljan att rädda en alkoholist (men jag läser i ditt inlägg att du är förbi den tanken), eftersom jag lever med konsekvenserna av att ha befunnit mig i denna typ av relation varje dag.

Mardrömmar, panikångestattacker, utmattning är just nu en del av min vardag. Och det är verkligen en ny typ av vardag för mig, då jag alltid varit en stark person som klarat av svåra händelser många gånger i mitt liv utan att hamna här.

Om det var exmakens beroendesjukdom som gjorde att han betedde sig som han gjorde, eller om det finns underliggande problematik vet jag inte.

Men jag vet att vi som finns runtomkring dessa personer kan ta stor skada och själva bli sjuka om vi låter det pågå.

Så fundera över vad den här relationen gör med dig. Om den verkligen ger dig möjlighet att utvecklas och bli den du vill vara. Fundera på hur dina stressnivåer ser ut och hur det är med din energi. Alla dessa tänker jag är tydliga tecken på om en relation är sund eller ej.

Att en person blir nykter känns som det enda viktiga när en är i djävulsdansen med den som dricker. Men tyvärr är det inte hela sanningen. En nykter alkohlist kan fortfarande vara en väldigt toxisk person att ha runt sig om den inte förändrar och bryter mönster på djupet.

Ta hand om dig❣️

Hur länge ska ja orka?
Min man slutade dricka i oktober -24, med det egocentriska beteendet fortsätter.
Vi går till familjeterapi och kommer överens om saker, men när det kommer till hans del i överenskommelsen så är det som bortblåst.
Tex om egentid. Han ska ha egentid i garaget och ja ska ta hand om barnen med nattning och allt. Vi kom överens om att när man har egentid ska den andre inte störa. När han är i garaget så stör ja inte honom alls utan kämpar på med barn och hushåll. När han väl kommer in så är allt färdigt, mat står på bordet, eller barnen är nattade och allt är klart för att gå och lägga sig.
När ja är i huset så är alla hushållssysslor på mig. De klassiska ”säg åt mig va ja ska göra, så gör ja de” är en ständig fras här hemma. Ja står med allt…
Nu när jag bad om egentid (ber om att få egentid ca 1 gång/månad) för att baka till min mamma och till familjen, så har han hela familjen i vårt lilla kök. Ja får inte va ifred, ja får inte tänka färdigt, ingenting.
Blir arg och fräser ifrån att såhär bestämde vi inte att vi skulle göra mot varandra när vi har egentid, men han fattar inte va ja menar.
Ja stöttar honom i allt. Ja fixar med allt. Ja packar alla saker inför exempelvis en utflykt. Ja städar allt i hemmet. Planerar alla middagar. Handlar, tar hand om barnen, skola, kompisar, allt.. Ja har slutat dricka för att stötta honom. Men inget tillbaka. Han anser att han har gjort tillräckligt från hans sida med att ha slutat dricka.
Han har kvar sitt egocentriska beteende från när han drack, att allt ska vara på hans premisser hela tiden.
De finns mer till historien som ja inte orkar ta upp här. Men efter nästan ett år efter familjeterapi så vet ja inte va ja ska göra.
Vad hade ni andra gjort? Inget är roligt längre. Ja har inget att glädjas över längre. Ja är och har varit under lååååång tid bara en städerska och kock.
Jag berättar va ja behöver i mitt förhållande, men får inget uppfyllt.
Så snälla, va hade ni gjort?

@hoppfullsambo
Hej, sitter i samma sits som du. Jag har också gått och väntat på det rätta tillfället, det har slutat med att jag inget sagt.
Igår blev det dock av.
Jag bröt mot det första rådet, nämligen att inte ta upp frågan om partnern var onykter. Hursomhelst blev det så, det var mycket tårar och undran varför det ser ut som det gör.
Har alltid känt att jag är problemet fast det till allra flesta tillfällen beror på alkoholen.
När alla frågor haglade tog jag upp vinglaset och sa att detta är den största orsaken till varför barnen undviker dig.
Samtalet var lugnt utan några större vredesutbrott.
Däremot vet jag inte vad som händer nu.
Det blev mer vin under kvällen/natten, själv gick jag och la mig.
Får väl se vad som händer idag och de närmaste dagarna.
Känns otroligt tungt.

@hoppfullsambo
Precis min erfarenhet... Det nyktra tillståndet har förändrats. Han kan linda in den första enheten i ett förslag om att gå ut på ett trevligt ställe & äta lunch... klippa gräset så han blir varm = semester = öl. Jobba så han förtjänar den. Som du säger kan man känna sig oduglig. Men jag har börjat tänka att det är inte jag, det är inte han, det är alkoholen. Det gör att jag blir mindre upprörd men jag blir mer sorgsen & innesluten. Det blir ju att trippa på tå, att anpassa sig till alkoholens villkor.

Funderar du/ni på att gå och prata med någon?

@washington jag håller med om det du säger och jag tycker det låter klokt, det stämmer nog mycket.
Jag känner väldigt mycket igen mig. Aldrig har min sambo varit våldsam eller elak på det viset men jag vet precis vilken öl som blir den som förändrar honom från versionen av honom jag älskar till någon helt annan som jag inte alls vill befinna mig i samma rum som. Det kan diskuteras, läggas kommentarer, ges blickar, han blir vårdslös i hur han för sig och agerar samt hur och vad han säger.
De senaste året kanske åren har även hans beteende i nyktert tillstånd förändras, har blir lättirriterad och har alltid nått att klaga på, han är ofta sur och vresig. Det tar på energin, man försöker lyfta hans humör men inget verkar hjälpa. Förutom när det börja närma sig att öppna ölen förstås, då blir det ofta gladare stämning.
Man känner sig ganska oduglig som partner men jag har förstått att humöret i nyktert tillstånd också kan ha med alkoholen att göra så jag påminner mycket själv om det ibland.

@hoppfullsambo

Jag befinner mig i en liknande situation så du är absolut inte ensam. Det är lätt att man ger varandra råd i all välmening baserat på egna erfarenheter. Samtidigt är verkligheter ofta nyanserade. Men jag tänker så här: Det är skillnad på riskbeteende och alkoholism. Vad det rör sig om kan bara en expert göra. Beteendeförändring är det som plågar mig i mitt förhållande också. Jag känner precis som du en oro för att ta upp det. Tänker att det inte är så konstigt när det gäller en så känslig fråga. Jag tror på och tänker skaffa hjälp utifrån. Samtal under "ordnade" förhållanden med någon som vet hur man gör det på ett nyanserat och icke anklagande sätt. Man kan inte "fixa" en människa själv. Det ligger inte på dig. Så resonerar jag i alla fall med mig själv.

Sitter i detta nu och har precis blivit ombedd att lämna rummet (i lugn ton) efter att en supertrevlig kväll helt plötsligt vänt i en nedåtgående spiral. Jag är 100% på att det beror på det där sista glaset vin för mycket. Han är inte aggressiv eller våldsam på något sätt utan plötsligt blir han bara "grälsjuk" i någon liten detalj som han plötsligt låser sig på. Känner du igen det också?

Dokumentera vad som sägs och vad som görs. Det är så lätt att bli manipulerad. Mitt ex dribblade bort diskussionen ett antal gånger, vilket drog ut på problemet. Man vill ju tro dem, men man bör utgå från att tidigare beteende är framtida beteende. Jag har haft stor nytta av mina anteckningar och jag baxnar över vad jag stod ut med.

@Åsa M Jag vet att jag behöver ta hand om mig själv med, det känns ändå som att jag har rätt bra koll på mitt mående och hur mycket jag klarar av. Men det är lite att jag lägger mig själv på sidan av just nu, jag klarar mig men om min sambo inte vänder snart så är jag osäker på om och hur han kommer klara sig.
Jag tror han mår sämre än han visar och han vill sällan prata om det. Jag tror han skulle må bra av att hantera och bearbeta allt han varit med om och jag tror det skulle hjälpa honom framåt.
Jag vill göra vad jag kan för honom och hans välmående innan jag på riktigt tar hand om mig själv igen.
Men jag har stöd, jag pratar lite med min familj och jag har ju nu även sökt mig hit och har även ringt in och prata.
Jag har börjat göra lite mer av det jag mår bra av just för att inte dras med ner, men jag kan inte fokusera allt på mig utan att tappa honom så jag måste först försöka lite mer, hjälpa så gott jag kan för att han ska förstå och förhoppningsvis vända, om så bara ett litet steg i rätt riktning.
Jag kommer i slutändan vända mig till någon professionell, det vet jag att jag kommer behöva för att själv bearbeta men jag är nog lite rädd för att om jag gör det nu så kommer denne försöka övertala mig till att lämna relationen och det är inte vad jag vill göra. Jag vill så med och stötta, jag vill leva med honom men jag vill veta att vi är påväg åt samma håll och att vi har samma mål.

Du behöver också tänka på DIG. Det är inte bara NI som ska må bra. Ni är två "du" i relationen - dela han, som har en beroendesjukdom, och dels du. Du mår inte bra av det här. Offra inte din hälsa på relationens altare, snälla du.
Han har sannolikt med sig en överkänslighet eftersom han kommer från ett alkoholisthem, och man ska inte underskatta vad det gör med en individ.
Även om han rent intellektuellt kan förstå att det dricks för mycket så kan han troligen inte göra något åt det. Inte utan professionell hjälp. Och det verkar han inte vilja ha.
Jag tycker att du borde söka hjälp för egen del i första hand. Boka tid hos en kurator eller liknande. Du behöver verktyg för att hantera din vardag. Er relation kanske klarar detta, kanske inte. Men det är inte det viktiga här. Det viktiga är att du söker hjälp innan han har dragit ner dig för mycket. Lova att du söker hjälp, snälla du?

@Åsa M jag har funderat på det. Om jag var projektet så skulle jag ta tag i min hälsa mer. Ta tag i de hinder som en odiagnostiserad ADD innebär. Är kanske nära en klassisk gå-in-i-väggen. Kanske är ett problem att även han är det. Orkar inte riktigt ställa mig i startblocken längre.

@has jag kan ta skulden och jag kan ta allt som kastas på mig bara jag vet att det finns en vändning. Att vi i slutändan når samma mål tillsammans. Att vi båda mår bra ihop. Innan det kan jag ta allt som krävs och lite till. Det jag är rädd för är att vi inte når målet ihop.
Jag bestämde mig för att prata med honom idag, jag var fast besluten och redo. Jag fick flera chanser men jag tog dom inte jag ville dra ut på det lite till innan jag riskerar vända upp och ner på allt. Det ända jag vill är att försöka få honom att inse att han behöver söka hjälp, att vi behöver det.
Nu är det försent för idag, nu har han redan börjat och jag döljer gråten med ljudet från duschen. Och det känns ju patetiskt att skriva det här till främlingar men inte kunna säga det till han jag delar mitt liv med. Usch, jag vill bara få ett slut på det. Jag vill bara att vi ska må bra.

Men vännen, så där kan du ju inte ha det. Det där är psykologisk misshandel! Det kanske vore bra med lite tid isär så du hinner hämta andan och forma en plan med vad du behöver för att må bra? Att din sambo dricker kan du inte påverka, men du kan påverka din egen situation. Har du funderat på samtalsstöd? När jag kom hit för flera år sen fick jag tipset att prata med min mans chef och berätta om hans alkoholproblem. Det var ett väldigt bra råd, och blev ett tufft samtal. Han ville inte ha hjälp men han erbjöds mycket, som han inte klarade av att hantera. Sjukdomen är svår om den sjuke inte vill ha hjälp. Som anhörig måste man mentalt orka stå bredvid ibland, och ibland gå långt bort för att pressen och stressen ska släppa. Fundera på vad DU behöver.

Alltså, jag blir helt tokig. Nu har min sambo druckit mer eller mindre varje dag sen i april. Jag tassar på tå, försöker att inte göra honom arg osv osv. Senaste gångerna när han varit skifull anklagar han mig för alla möjliga och omöjliga saker. Jag är tråkig, tjatig, krävande, det går inte att ha kul med mig och det är lika bra att han flyttar. Nästa stund kan han säga till någon vän att han förstår att det inte kan vara lätt att leva med honom, att han förstår inte hur jag står ut osv. Det är verkligen himmel eller helvete, svart eller vitt. Jag kan inte hantera allt detta ris och ros samtidigt. Ena dagen är allt bra och nästa ska han flytta.
Jag har testat att säga ifrån, att vara tyst, ja säg vad jag inte har prövat.
Blir helt livrädd när han säger att han ska flytta.
Kanske blev ett osammanhängande inlägg detta men jag behöver bara lite kloka tankar och råd i denna helt galna tillvaro!

@Jaag hur har det gått? Jag tror bara du kan hitta svaret vad som blir bäst för dig och barnen. Och det låter lite som du redan vet vilket det är för dig.

Kanske behöver du påminnelse om att du har all rätt i världen att känna som du gör! Och dessutom att göra det som blir bäst för dig och era barn.

Jag har nu slutgiltigt lämnat ett äktenskap med en alkoholist. Lämnade för 1.5 år sedan där han senare fick ett uppvaknande och sökte hjälp. Allt var fantastiskt, jag ”hade räddat hans liv”.

Vi flyttade ihop igen och jag tror han höll sin nykterhet, men tyvärr fanns många av de destruktiva mönstren ändå kvar. På slutet var det istället ”lite mitt fel” att han blev alkoholist.

Vad vill jag säga med det: det kan svänga rätt rejält och det alkoholisten säger bör tas med en nypa salt. Det går inte att lita varken på omdömet eller sanningen för dagen från någon som fortfarande är sjuk.

Min exman skötte allt exemplariskt när han blev nykter och jag trodde verkligen att vi skulle kunna ta oss igenom det stärkta tillsammans. Sjukdomen är så svår och ger också allvarliga konsekvenser för samtliga runtomkring.

Så tänk på din hälsa och på att barnen behöver en förälder som är trygg och mår bra❤️

Verkligen bra gjort! Hoppas det leder till bra hjälp för er alla❤️

@hoppfullsambo jag hoppar in här och reflekterar över din rubrik: Hur pratar jag med min sambo om hans drickande utan att förstöra allt?

Kära du, jag vill bara påminna dig om att det inte är hur eller vad du lyfter som förstör allt utan din sambos överdriva konsumtion av alkohol.

Allt det där är så svårt att se när en är mitt uppe i det, men jag står nu på lite avstånd och ser hur mycket skuld som lades på mig och jag dessutom tog på mig i mitt tidigare äktenskap.

Grundproblemet är alltså inte ditt, oavsett vad hur din partner reagerar när du försöker lyfta något svårt❤️

Ta hand om dig!

@Fridolf Jag känner med dig. Jag hoppas för er skull på en ljus väg framåt. AA är ett stort steg närmare rätt riktning.
Tack för att du delar med dig, och tack för lyckoönskningar. Det känns lite bättre bara av att veta att man inte är ensam även om det samtidigt känns sorgligt att fler ska behöva vara med om samma sak.

@TappadIgen tack för att du delar med dig, verkligen. Det ger mig en bättre förståelse och även ett hopp för framtiden.
Vi har inte haft samtalet än men jag känner i kroppen att det är nära nu, jag känner mig mentalt redo för det.
Jag tror absolut att det skulle gynna min sambo att läsa om andras resor, att prata med andra som varit med om liknande men som du säger så måste han själv vilja det för att det ska vara någon nytta och där tror jag inte att han är än.
Det du beskriver liknar mycket min sambo, han har som sagt en förälder som är alkoholist och han kan många gånger kommentera och säga saker om denna förälder som han menar på är så olikt honom själv men jag ser nästan bara likheter och det är skrämmande.
Jag bara hoppas att jag kan få honom att förstå, att öppna ögonen för det känns som att han blundar.

Håller helt med, LVM är rätt verktyg i detta läge! Orkar ni ta hand om er, eller ber ni socialtjänsten om hjälp för er skull också? 🤗

Käraste du!
Jag har lämnat min alkoholiserade make sedan 4 månader och mår redan 10 ggr bättre.
Min råd är att ta hjälp till dig själv och bygg upp dig från botten och upp!
Många kramar och styrka till dig

Käraste du!
JA!!!!!
DU HAR GJORT RÄTT!
Många kramar och all styrka till er🤗