Senaste kommentarerna i forumet

@mollykatt
Grattis - nu börjar ditt nya liv!!!
❤️

Jag har nu blivit erbjuden en lägenhet som blir dyr för mig men lättnaden är enorm känner jag och ser fram emot att flytta! Hela min semester har han druckit och nu när jag börjat jobba är jag inte utvilad utan helt slut och har panikattacker. Jag känner samtidigt en oro för hur jag ska klara ekonomin men måste bort härifrån då han vägrar flytta. Det finns inget annat val känner jag. Jag vill må bra igen.

@kalle81 jag undrar om du litar på din partner alls efter allt som har varit? Finns det någon tillit att utgå från?
När man har haft det tufft så länge är det lätt att sluta titta på vissa saker i relationen och bara fortsätta i samma hjulspår. Då ser man inte att gränserna förskjuts hela tiden och inte heller att man accepterar saker som man annars inte skulle ha accepterat. Har du funderat på att sätta, och hålla, gränser? Ni far båda illa av det här.

Hej @kalle81!

Så tufft det låter. Instämmer i det Ullabulla skriver ovan.

Lever själv med man som varit nykter i 6 månader och tycker det känns svårt med tilliten.

Någon här på sidan tipsade om ”Put the shovel down” på Youtube. Tycker det fanns en del hjälpsamt där.

Kanske kan det också vara bra att få stöd på eget håll? Även om man själv tycker det går bra, kan det vara mycket att hantera på egen hand. Speciellt under så lång tid som detta pågått hemma hos er.

Skickar omtanke & styrka!

Hej och välkommen hit!
Det du kan lita på är dig själv och de gränser du sätter runt dig.
Ställ upp några riktlinjer för dig som du länner att du kan hålla.
Tex,jag lämnar hemmet för några dagar om hon dricker.
Jag ska inte tjata ställa krav och ultimatum som jag sedan inte håller.

Eller några helt andra gränser som
känns rätt för dig.
När man lever med en beroendeperson så bör man vara beredd på berg och dalbana.
De som missbrukar vill ofta sluta av hela sitt hjärta.
Men det är just det som är svårt,att låta bli.
Släpp taget om att tro att du kan påverka henne.
För det kan du inte.
Läs trådar som du fastnar för härinne.
Ta till dig det som passar dig och öåt resten falla.
Återigen, välkommen hit.
Härinne finns mycket klokskap.
Och mycket att lära om sjukdomen alkoholism.
Hur svårt det är och hur hårt det slår.

Hej
Jag lever ihop med min partner sen 20 åt tillbaka. Hon har sen ca 7 år sedan druckit mer och mer. Hon var för 3 år sedan på ett behandlingshem och allt funkade bra i 6 månader efter hon varit där. Sen smög det sakta tillbaka igen. Nu har hon precis kommit hem från ett behandlingshem som hon varit på i 4 månader.
Under dessa månader har jag sett en enorm förändring hos henne. Hon tänker på ett helt annat sätt och vågar ta för sig. Hon har även skaffat sig ett jobb som hon snart ska börja på som hon säger sig se fram emot.
Det har varit lite tufft ekonomiskt och hon har lånat pengar utan min vetskap och detta kom fram nu när hon kom hem. Jag sa att vi löser detta och det är inte hela världen. Men nu tror jag att det har triggat igång någonting hos henne. Hon har tagit 2 återfall och jag har väldigt svårt att lita på henne.
Jag vill så gärna kunna lita på henne och vill att vi ska kunna få leva det liv vi förtjänar.
Men det är väldigt tufft!
Ska tillägga att jag aldrig själv sökt hjälp som anhörig då jag tyckt att detta klarar jag själv!!
Hur ska jag bete mig mot henne?

Alla som är sjuka vill inte ha med anhöriga på resan, den är djupt personlig. Istället för att bjuda in dig på hans resa så kanske du kan fokusera mer på din egen? Hur mår du? Vad behöver du?
Det är ofta svårt som medberoende att acceptera att någon annans problem varken kan, ska eller bör lösas av en själv, men det är så det är. Det måste man acceptera. Och om det är svårt att göra så måste man fundera på VARFÖR det är svårt. Känner du att du förminskas? Att du exkluderas? Att er relation känns oviktig? Något är det som skaver och det är bra att få ut det i ljuset.

@Lifra tack för ditt perspektiv. Han har aldrig druckit när han varit ensam med barnen, så känner mej ganska trygg med det (hittills iaf - han dricker inte varje dag, men ska vara vaksam). Men är också moster till ett numera vuxet barn med alkoholist pappa (som är nykter idag) och fick se det på nära håll, trots mammans ensamvårdnad... Är ledsen för vad du har varit med om.

@Lifra
Så bra att du berättar och beskriver barnets upplevelse o vikten av att skydda dem så gott det går, tack!

@Samna Tack så mycket för ditt svar!❤
Min sambo tog egentligen inte tag i problemet själv eller frivilligt , det var hans kropp som fick en fysisk reaktion orsakad av mycket drickande under lång tid. Han blev då erbjuden hjälp och tackade ja.

Hade inte det hänt hade han aldrig slutat, så det var verkligen "tur i oturen". 🙏

Jag tror att du är inne på rätt linje- ta ett steg tillbaka. Det blir en tuff resa även som anhörig framöver.
Vila o fokusera på resten av din familj och ta ny kontakt när det har gått ett tag.

Så klok du är som säger jag finns här men tänker inte befinna mig fysiskt mitt i missbruket👍
Det bästa beslutet och handlingen för er alla även din man.

Jag skulle låta honom köra sin behandling utan dig (med vänner.) Låt honom sen bjuda in dig om han blir mogen nog. Det kan till och med vara bra att du inte medverkar i en början som medberoende. Om han verkligen vill bli frisk kommer han bjuda in dig tids nog. Om han aldrig öppnar upp sin behandling tar han nog det tyvärr inte på allvar heller (och fortsätter dricka) men att vakta på någon annan är aldrig sunt. Börja i en anhörig grupp i stället.

Sen vill jag också säga att det är super strongt av dig att bli särbo och det absolut bästa du kunde ha gjort. Det är absolut inte på grund av dig han dricker mer, han skulle hittat andra vägar att göra det i alla fall. Du har verkligen gjort det bästa för den tråkiga situationen.

Hej!
Är gift med en man sedan 16 år tillbaks, har varit tillsammans i ca 25 år. Han lider av post covid efter pandemin. Tog ett tag innan han fick diagnosen men efter en lång sjukskrivning så började han självmedicinera. Han har alkolism i släkten. Det sista 6 -7 månaderna har allt bara eskalerat. Han smög, ljög, gömde undan alkoholen (bag-in box med vin och öl). Vi har 2 barn tillsammans som är vuxna. Det ena barnet bor hemma. H*n har oxå sett pappas drickande. Vi har konfronterat honom så många gånger, ställt ultimatum, tagit alkoholen osv. Han har hela tiden förnekat att han har alkohol hemma men det har varit ganska enkelt för mig att se då vi har gemensamt bankkonto. Jag har pratat med hans mamma och syskon och, även dem, har pratat med honom. Dock utan resultat. Han har legat inne på avgiftning och efter det lovade han att det var färdigt. Jag hoppades men trodde inget förens han bevisat det. Det har gått så långt att vi blivit särbos. Barnet bor med mig. Han fortsatte med drickandet och mitt sista halmstrå var att berätta allt för hans närmsta vänner. De pratade med honom och sa samma saker som vi andra pratat om men nu lyssnade han. Han ska ha ett bedömningssamtal, inom en snar framtid, med ett behandlingshem. Jag tycker det är jättebra, tro mig men... Efter vännerna fick reda på situationen så känner jag att han stöter bort mig. Jag får inte vara med på samtal, hans vänner kommer och besöker honom så det behöver inte jag göra säger han. Han säger att min flytt har utlöst att han dricker mer. Jag har hela tiden varit tydlig med att jag flyttar för att jag skall kunna/orka stötta honom till 100%. Jag orkar inte "gå i skiten" och försöka hjälpa honom samtidigt. Speciellt då han sagt, i och för sig berusad, att han inte vill ha min hjälp i alla fall. Samtidigt säger han att han saknar mig och vill att jag flyttar hem igen.

* Vad gör jag?
* Hur skall jag förhålla mig till att han inte vill ha med mig i sin behandling?
* Ska jag låta vännerna "ta över"? En vän skall vara med på samtalet med behandlingshemmet.
* Ska jag vänta på att han bjuder in mig igen?

Ta hand om er!

(Utgår)

@Zarysz
Ja tyvärr så tänker du inte så rationellt.
Gör ett medvetet val nu när du fortfarande kan.
Du kan inte fylla hans tomrum aldrig.
Rekommenderar starkt att du kontaktar en terapeut innan du blir än mer medberoende och sjuk själv.
Och utgör från att du inte avser att bilda familj eller bli sambo. Det vore förödande.

Ta hand om DIG!
I all välmening.

@Åsa M Tack för ditt svar.
Jag förstår fullkomligt vad du "säger" .
I detta fall är det jag som är "problemet", jag har svårt att ta upp detta med hans drickande med honom.
Dumsnäll och "idiot" som jag är känner att genom att ta upp detta så kommer det bara förvärra hans drickande.
Mon uppfattning är att han är inte mottaglig för en sån diskussion, konfrontation.
Dumsnäll som jag är " vet inte hur ta mig ur detta" , han är innerst inne en godhjärtad person och det finns anledningar till vad som lett till att han flyr till alkoholen .
De anledningar har han inte kunnat/vågat prata om, men jag har vidrört ämnet och försökt få han att öppna sig för mig .
Jag förstår att jag är ingen terapeut, inte psykolog eller kunnig att hjälpa han med hans "psykiska trauman" , dock hoppas jag att jag kan nå han till att försöka våga ta tag i sina trauman, möta hans "hjärnspöken ".
Kanske är jag naiv ,ja....ändock så skulle jag vilja finnas till för han för att han ska hitta modet.

@has Tack för ditt svar.
Jag förstår fullkomligt vad du "säger" .
I detta fall är det jag som är "problemet", jag har svårt att ta upp detta med hans drickande med honom.
Dumsnäll och "idiot" som jag är känner att genom att ta upp detta så kommer det bara förvärra hans drickande.
Mon uppfattning är att han är inte mottaglig för en sån diskussion, konfrontation.
Dumsnäll som jag är " vet inte hur ta mig ur detta" , han är innerst inne en godhjärtad person och det finns anledningar till vad som lett till att han flyr till alkoholen .
De anledningar har han inte kunnat/vågat prata om, men jag har vidrört ämnet och försökt få han att öppna sig för mig .
Jag förstår att jag är ingen terapeut, inte psykolog eller kunnig att hjälpa han med hans "psykiska trauman" , dock hoppas jag att jag kan nå han till att försöka våga ta tag i sina trauman, möta hans "hjärnspöken ".
Kanske är jag naiv ,ja....ändock så skulle jag vilja finnas till för han för att han ska hitta modet.

Jag som barn själv till en förälder som dricker.
Min mamma lämnade tillslut, hade tre barn ihop med hnm( min pappa ).
Är så tacksam för hon lämnade. Dock besviken för inte soc tog bort vårdnaden av oss ang hnm.
För han slutade ej dricka trots mamma lämna.
Hade varit så mycket bättre om mamma fick egenvårdnad. Kunde vi oavsett lärt känna våran pappa ändå. På våra villkor.
Mamma testade med ett år uppehåll, som han faktiskt höll i början, men sen gick det utför.
Du kan testa med vita månader , sen minska sakta till inget alls. Jag som barn till en alkholist, hellre att jag bor med den som är nykter än den som är berusad. För ens psyke tar på en så mycket och ingen bra miljö för barn att växa upp i. Sätt dina barns känslor före dina isåfall.

Lever med en pappa som dricker varje dag. Vissa dagar mindre och vissa mer, Ibland är han hur go som helst och andra ser han svart och blir aggressiv/ elak mot alla i närheten. Bor dock ej hemma, är 22. Men umgås mycket med min pappa. Jag och min familh har både skällt ut , hotat med och bryta och bett snällt så många gånger i så många år.
Han tar oss för givet och skiter i.
Skyller på att han njuter , det är helg eller att han är vuxen. Elr tar fram martyrsnacket.
Han är envis med som en åsna, så tvinga till vården kommer ej på frågan. Har ingen aning vad jag kan göra. Du kan testa med att bryta ett tag för och se ifall dom inser? Min pappa funkar så att han låtsas som ingenting dagen efter han ställt till det, jag funderar på att bryta helt pågrund av mitt psyke och även fått ett barn nu och vill inte att dom växer upp som jag och mina syskon gjorde, Men svårt och bryta med ens föräldrar. Oavsett om jag förbjuder alkohol hemma hos mig när han är där eller i min närhet, smyger han med det ändå. Så respekten finns absolut inte där.

Har hon familj som kan hålla koll på henne och se till att hon kan få hjälp? En chef som kan agera? Socialtjänsten kan också hjälpa till om de får in en orosanmälan.

Känner igen mig i det du berättar. Min sambo dricker även dagligen, oftast från dagtid tills han somnar, alltså även på arbetet. Den här klumpen i magen man börjat få när man ser den där ölburken, hur dem öppnas en för en. När han är full och inte kan behärska sig och luktar öl får en att bli så avtänd. Jag äcklas ju av honom i de stunder. Vill knappt dricka själv mer, ibland kan jag ta nån öl med fastän jag inte gillar det bara för det blir mindre för han att dricka. Vet inte vad som är bäst att göra om det är att vara tyst och inte bry sig, eller försöka stoppa när han vill köpa mer och prata. Inget hjälper, det är väl det att han måste vilja själv.
För första gången sa han imorse att han behöver ha hjälp, att han inte kan kontrollera det och att det inte är normalt. Det känns väldigt skönt han insett, men jag vågar inte hoppas för mycket. Tror inte det kommer ske en handling från det än iallafall och förmodligen kommer han hem senare med en öl i handen och några mer.
Hur tog din sambo steget? Vad fick han att inse till att faktiskt göra en förändring. Det här med att känna sig tråkig kan jag verkligen förstå.
Jag vet tyvärr inte heller vad du ska göra, älskar du honom och du mår bra i relationen följ ditt hjärta och finns där för honom som ett stöd. Du har även påverkats av detta och dina tankar som du har borde du också prata ut om, till psykolog tänker jag. Så även du kan jobba bort det, fokusera på dig själv och få dig själv att må bra. Mest för ditt eget bästa, sen tror jag att om du är stark kan du dra med han upp på ett annat sätt och vara hans pelare. Inte för att tynga dig, du måste skydda dig själv från att låta hans problematik dra ner dig. Men finnas där så inte han känner sig ensam, för han har säkert också mycket jobbiga tankar o känslor.
Jag hoppas allt blir bra för er, allt löser sig med tiden. Och att inga andra dåliga vanor ska påverka erat liv och relation
Och kom ihåg, du är bra

Mina föräldrar (båda nu 60+, jag 30år) har alltid druckit mycket så länge jag kan minnas. Pappa dricker mindre men ofta, har alltid varit fredag lördag söndag samt några öl utspridda under veckan då han till exempel ska städa garaget eller haft en tuff dag på jobbet. Mamma dricker fredag lördag men mer. Hon sitter i sin fotölj och hinkar rödvin på box.
Har vid ett flertal tillfällen tänkt ”men de är klart att dom måste få slappna av och njuta av livet” då de egentligen aldrig blir aspackade/aggressiva/fysiska men har med tiden förstått att det såklart är ett problem eftersom jag mår som jag mår.

Första gången jag sa till dom var jag 15 år. Berättade att jag inte mådde bra när dom dricker pga dom blir alltid rätt irriterade på varandra och slutar oftast med dålig stämning eller bråk. De båda lovade att bättre sig och skyllde på att de är skönt att få slappna av på helgen. Sedan har det varit så ca en gång per år - jag kommer gråtandes, säger att jag inte mår bra i deras drickande, att de blir annorlunda, de blir personlighetsförändrade och ”slappa/sega/larviga” och de lovar att ändra sig. Blir bättre någon månad men sen tillbaka.

Det senaste som hände var en månad sen. Jag sa till på skarpen och bad pappa gå till psykolog (han har varit värre senaste tiden och mamma har varit nykter ett år efter psykolog men nu börjat trilla tillbaka). Mamma höll med och kontrade med skilsmässa.
Papp lovade att ta detta på allvar igen och sa ”ge mig en vecka utan alkohol så ska jag bevisa att jag klarar av det”
Den veckan var den finaste veckan på flera år i denna familj.

MEN de som hör till saken är att jag bor på annan ort och igår fick ett meddelande av min bror som bor hemma att mamma igår var full vid 12 och pappa full kort därefter. De har alltså båda börjat dricka igen och jag har inte hört något om varken skilsmässa eller psykolog.

Vad gör jag härnäst? Tvingar på dom hjälp hos vården? Hotar med att kapa relationen? Gör en pakt med hela familjen att vi ALLA är utan alkohol minst ett år?

@sofias77 Åhh.. jag känner så igen mig. Min sambo dricker också varje dag, minst 5 och upp mot 20. Man får en klump i magen när han kommer hem och har druckit för mycket den dagen, framförallt om något dåligt skett och han är arg. Då går det ut över mig, det känns verkligen inte bra i en. Att vara osams hela kvällen och natten, för en ny dag dagen efter och risk för att bli samma kväll igen. För den här ölen kommer ju alltid fram. Jag hoppas inte han varit våldsam mot dig? Du ska veta att du iallafall inte är ensam, jag förstår när du säger att du inte orkar mer. Ändå stannar man för att man älskar dem, jag märker på mig att jag gärna skyddar honom och tycker ölen är felet och problemet. Men när man sitter där på kvällen eller natten ledsen för att han är full, högljudd och respektlös så tänker man bara nej, det är inte värt det mer. Men ändå är man kvar och jag vet inte om vi kommer ångra att vi inte gick tidigare, eller inte

Munkaveln åkte av o jag sa något.

Det var efter att jag lagt märke till några taskiga kommentarer o en dålig attityd mot barnen. Inte säker på att det beror på alkoholen (bara) men inte okej oavsett.
Kände att det spelar ingen roll hur jobbigt jag tycker det är att konfrontera min man - i detta läge är jag skyldig att stå upp för barnen. Vara den sunda vuxna.
(våra barn är stora, övre tonår)

Det var jobbigt o landade inte så väl, inte till en början.
Han var iallafall nykter.
Han blev ledsen men var oförstående o gick i försvar. Fick vara ifred en stund o när jag åter tog upp samtalet var offerkoftan tung över hans axlar.
Otroligt oattraktivt.
Väckte min ilska o istället för tröst, som han nog förväntat sig sa jag rakt ut bla:
'Det är inte synd om dig i detta!'
Han hajade till.
Lämnade honom ifred igen.
Senare en okej stämning o vi pratar normalt med varandra. Var ju tysta leken ett tag, han ville inte prata med offerkoftan på.
Säker på att han kommer tänka till o inte fortsätta med taskiga kommentarer, han är ju inte elak som person. Men att vara stor nog för en ursäkt eller prata om det mer förväntar jag mig inte just nu. Vet inte om han inser, minns eller ens håller med. Så inget stort genombrott.
Han har nog med sitt självelände.

Detta gör ingen förändring i det stora problemet - alkohol- så klart, men det kändes bra i mig.
Det var viktigt på riktigt. Det var jag bara skyldig att göra!

Liten händelse i det stora hela men en bra o skön lärdom för mig.
Det var skönt att säga ifrån!

Hej!
Jag har en ny väninna som bor nära mig som nu har varit jättefull varje dag i en vecka. Hon mår jätte dåligt och jag är så rädd att det ska hända något allvarligt! Hennes kropp är så skör och hon har under berusning förstört nära relationer. Hon visar inga tendenser på att sluta dricka trots löften om detta och jag är rädd att det kommer gå riktigt illa! Vad kan jag göra?

/oroligaväninnan

P.s Akutpsykiatrin där vi bor är under all kritik och hon har blivit nekad hjälp innan.