Senaste kommentarerna i forumet

eftersom jag inte har barn, men jag har levt med en alkoholist. Jag läser din fina och kloka kommentar i en annan tråd: "Sök hjälp, någon att prata med så du får stöd. Tänk alltid på dig själv i första hand. Var rädd om dig!"
Då tänker jag att du kanske redan har sökt hjälp, om inte gör det.
Det är märkligt. Jag sitter och arbetar med skrivandet. Får ett samtal från mitt ex och jag har börjat svara sedan corona spreds. Han verkade insiktsfull och hade inte druckit på 4 veckor. Nu lät han full. Jag avbröt samtalet och sa att jag ska skriva vidare. Jag väljer själv. Idag valde jag att svara. Jag har slutat att fråga om hans livsstil, men jag hör.
Han blev arg när jag inte ville höra på honom i "bara 10 min till" efter att vi pratat i nästan 20 min, då har han mage att säga att "jag har hört på bara dig" viket inte är sant, men jag har lärt mig att bara släppa taget när det gäller honom. Han är kvar i sitt ekorrhjul och ibland behöver jag höra det och förstå att det går att gå vidare. Jag har gått vidare. Jag lever ett medberoende fritt liv idag och jag ser honom som en människa jag har älskat och som har gett mig många fina samtal under 12 år, men jag har lärt mig att avbryta när jag vill.

Du skriver "Jag känner att jag vet svaren egentligen och jag vet vad som måste göras men så kommer ändå de små tvivlen. Kanske kanske det finns en chans att han ändrar dig."

Ja, kanske det finns en chans. Tills dess kan du välja hur du vill ha det!

Lycka till!

Det låter som många varningstecken. När man älskar någon vill man tro på den. Men av erfarenhet så är det inte alltid så lätt. Alla bortförklaringar och förminskningar av drickandet. Att han inte vill släppa taget helt om alkoholen. Jag ska inte säga att alla fall är lika men sök hjälp, någon att prata med så du får stöd. Tänk alltid på dig själv i första hand. Var rädd om dig!

Att ta tjuren vid hornen är ett bra uttryck i min värld, idag. Jag har slutat vänta på något. Jag väntade nämligen, alltför länge, på att förstå varför jag var kvar tills jag var som orörlig länge, i flera år.
Sedan tog jag tag i relationen och sa ifrån. Jag väntade så länge att min längtan efter barn försvann. Det är inte försent, men jag är över 40 år och som sagt längtan försvann. Jag behövde den resan, men jag har gått miste om det största en människa kan vara med om i livet, att bli förälder.
Hur länge vill du vänta? På att han ska leva som du önskar. Eller att du lever som du önskar.
"Han vill förändras, men inte just nu." Den hörde jag i många år och det kan vara annorlunda för dig. Jag försörjde mitt ex i flera år då han gick i konkurs. En erfarenhet. Mest glad för den, även om jag hade kunnat göra ett annat avtryck i världen.
Fråga dig själv, vad vill du. Om du vill bli en mamma. Vill du skaffa barn med honom. Prata med en professionell och gör din resa. Om du vill ha med honom på din resa så kommer du veta det, när du gör din. Det är en process där en har många faser att landa i. Jag visste inte vad ett riktigt missbruk handlade om innan jag fick erfarna mina 12 år som medberoende. Idag är jag fri och jag är glad.

Du kan inte hjälpa honom med hans problem. Det måste du släppa. Han måste hjälpa sig själv med sina problem. Sen kan du finnas där som en stöttepelare. Det bästa är väl om han försöker få tag i en alkoholterapeut och pratar med en sådan och säger att hans mål är att kunna kontrollera drickandet som "normala" människor :)

Hej!

Mitt första inlägg här. Jag känner att jag behöver stöd/råd och höra andras erfarenheter om hur det är att leva med någon som har problem med alkoholen.

Min pojkvän har varit väldigt ärlig och öppen om sin alkoholkonsumtion sedan start. Han började dricka runt 20-års åldern och är nu närmare 30. Vi har varit ihop i ca. 8 månader. Han har berättat att det var värre förr och är bättre idag, vilket jag tror på. Jag vet någorlunda anledningarna till varför han började dricka, såsom hög prestationsångest, tuffa studier, far som inte trott på honom... Han är guda snäll full som nykter, men jag är orolig över att han dricker så fort han får chansen. Han vill förändras, men inte just nu. Det skär i hjärtat att han mer eller mindre alltid är småfull, för att sedan bli ännu fullare. Som sagt, han är inte på något vis elak mot mig när han dricker eller märkvärdigt på något annat vis. Men jag är orolig. Kommer det bli bättre? Vad kan jag göra? Han har berättat att han inte vill sluta helt, att han önskar att han en dag kan dricka "normalt", men jag undrar om det är möjligt. Jag är rädd att det kommer bli värre med tiden. Jag skriver nog mest här för att få råd om hur jag kan hjälpa honom, eller om någon varit i liknande sits där ens partner slutade dricka. Det är svårt att få ner i text, men jag hoppas någon här förstår.

Hej tummetott, så bra att du skriver här. Jag kan tänka mig att bara genom att du skriver ner dina tankar så har en process satt igång hos dig.

Det är snart ett dygn sedan du skrev. Jag läste detta på morgonen och ville skriva då, men frukosten och annat kom emellan.

Jag behöver dagsljus på morgonen, skulle handla och så kom jag på att jag behövde gå in i skogen och ha lite mindfulness för mig själv. Jag är en människa med en diagnos och kanske två. Utreds för adhd och jag fastnar, jag har kaos och saknar en optimal struktur.

Däremot så är jag en fena på verktyg och mindfulness och annat som får mig att må bra.

Jag läser "Jag borde aldrig skaffat barn med denne man." Klart du skulle! Dina barn som ni har tillsammans behövde er båda som föräldrar, oavsett vad de ska lära sig i sina liv. De hade inte blivit just de, om inte ni skaffat dem tillsammans.

Du behöver nog kanske fundera vad du vill ha i ditt fortsatta liv och du behöver kanske inte ta hänsyn till någon annan än dig själv. Fast om du är som min mamma och tänker på barnen i första hand så har du mycket arbete framför dig.

Då skulle jag rekommendera dig att söka en samtalskontakt. Det finns så bra samtalskontakter som du kan få genom vårdcentralen. Däremot så kanske du behöver kräva det och inte be, beror på flera faktorer. Alla serveras inte samtalsstöd. Kan bero på vilket landsting en tillhör eller kommun en bor i.

Jag har tack vare min diagnos lärt mig att förstå hur mycket hjälp som finns att få och jag hade aldrig blivit fri från mitt medberoende om jag inte träffat en psykolog av just den anledningen och jag fick tjata på just den hjälpen.

Din son säger att han vill dö om inte ni finns. Menar han även om ni inte bor tillsammans?

Det är allvarliga ord och det tror jag en professionell behandlare kan hjälpa dig att bena ut. Du behöver inte stanna kvar i ett förhållande av rädsla och oro hur det ska gå för din son, oavsett diagnos.

Gör det som får dig att må bra. Gör en inre resa. Gör mer för dig själv. Och jag vill rekommendera dig att rusta dig med en samtalskontakt. Det kan även vara en präst. De för inte journal.

Fortsätt skriv här.

Lycka till!

Socialtjänsten och gör orosanmälan när pappan (tillika min man) dricker alkohol. Och det har varit en resa fylld av ekonomisk och psykisk misshandel. Men det är det ju ändå varje gång min man dricker alkohol.

Vet du att du kan ringa till socialtjänsten och vara anonym? Berätta hur du har det och fråga om det finns hjälp att få i din situation. Kom ihåg att så fort du säger personnummer så blir det en anmälan. Vilket iofs har varit vår räddning. Inte första gången den kom men på sikt. Var inte rädd för orosanmälan. Det finns hjälp att få för er båda.

Båda parter behöver komma till insikt om att hjälp behövs utifrån.

Att skriva här är ett steg. Fortsätt skriva. Det är lätt att glömma när det kommer bra perioder.

Så roligt att få höra från dig InteMera. Jag har tankar på många här på forumet som har peppat under den här tiden som jag kämpat.
Ja jag är så glad att jag tog steget mot ett annat liv. Så glad att jag kommit så långt. Jag klarar mig själv och jag överlevde.
Tråkigt att höra att du fortfarande kämpar InteMera. Det kommer en dag för dig också när du vet att nu är det nog. För vi har ju, vad vi vet, bara ett liv. Ska då detta liv vara att stötta en man som dricker och sätter det i första hand, eller ska man stötta den människa man alltid kommer ha vid sin sida, sig själv?
En stor kram till dig InteMera ?

Det går inte sammanfatta kort uatn ni får den långa versionen.
Jag träffar mitt livs kärlek, 14 mil hemifrån. Jag har sedan tidigare ett barn på 5 år (då). Han dricker (mycket & varje dag) men mest för att han är ensam, och lever ensam. Han säger att han ska sluta nu när vi kommit in i bilden. Vi flyttar upp. Han fortsätter dricka, mindre men fortfarande mycket & nästan varje dag. Han sköter jobb, aldrig onykter till jobb men dricker när han kommer hem. Vi bråkar såklart om detta & jag får höra "får jag aldrig ha roligt, du är en**... Dra åt helvete & *massa fula ord*" han kunde skruva upp volymen till max mitt i natten när mitt barn sov för att han blev sur på mig för att han inte fick sitta och dricka i sin ensamhet en vardag. Tillslut insåg han allvaret och taggade ner, vi gifte oss & fick vårt gemensamma barn. Under den här tiden jag går gravid så dricker han mycket igen, och det fortsätter och fortsätter. Säger jag något så kommer fula ord eller "du klagar alltid över mitt drickande, jag gör alltid fel men inte du va, nej för du är perfekt och felfri".. För 1 år sedan bestämde jag mig för att de räckte. Jag hade gått ner i en depression & hade mycket ångest. Han påpekade att han kände sig oälskad (och jag hade svårt att älska honom för jag blev äcklad av honom varje gång han drack) Jag tog mitt pick och pack, flyttade till hemorten (14mil ifrån) i några månader. Saknade att inte kunna träffa min yngsta var dag så flyttade tillbaka, fast till eget boende, jag saknade honom och jag älskade honom så fruktansvärt, han lovade att han skulle vara nykter för han älskade & saknade mig med, jag flyttade tillbaka till honom. Gissa vad jag gör ikväll & gissa vad han gör & har gjort dom senaste veckorna? Jo jag ligger här med en fruktansvärd ångest & känner att min depression står & knackar på ytterdörren. Han är någonstans med en promille halt långt över de normala. Jag känner att jag bara vill härifrån igen, jag vill hem, jag orkar inte må dåligt mer men jag vill inte förstöra min familj. Den stora har redan varit med om förmånga flyttar & den lilla vill ha mamma & pappa tillsammans. Det hjälper inte att prata med honom för då är det de jag alltid gör "klagar på hans drickande". Snälla någon, vad hade ni gjort?

Sa till maken, bättre att 2 mår dåligt än 4, så jag och barnen flyttar hem och du får ta time out i huset jag hyr. Han har ändå 250kvm verkstad på gården som han har tillgång till samt allt övrigt. Kändes skönt att ta tillbaka mitt, för huset har jag byggt upp, mina barn har sitt hem där. Lejt in städhjälp för vårstädning och nu hemma. Maken blev upprörd över min stress och tog av sig ringen, växlande av boende kom 3 dagar innan planerat, så typiskt och så vanligt numer. Han tänkte inte bo här sen det var städat. Antagligen så fick han för sig att jag städade ut honom men så var inte fallet. Jag misstänker att han går nu på riktigt, det är så sorgligt det som varit och det är bra att vara i huset själv, minnen tränger på, det fina som faktiskt hade kunnat blivit helt underbart. Nu ligger ringarna i byrålådan ett år senare. Hittade tomma vinflaskor gömda, dom vi fick på bröllopet och som vi skulle öppna en var varje bröllopsdag i 3år. Det gör så ont. Fick veta i veckan att han ätit antabus före min tid, nu äter han annan medicin mot suget, testar. Finns inga frågor längre hur jag ska tänka eller göra utan nu är det bara att köra på, att ta hand om hem, hus, barn och eget företag, inte braka för det går inte. Bita ihop och försöka orka lite längre... försöka visa barnen att det liv, dom och jag lever är helt normalt. Japp, ikväll är min offerkofta tung, hoppas ni slipper bära eran för en stund.

Jag tänker också på en väninna vars man dog för 7 år sedan.
Men hon lever fortfarande med honom på många plan.

Kanske just det där man hade som var något alldeles extra inte går att hitta inom sig själv.
Det hittar man bara med en annan människa.
Den där symbiosen,dyssig eller kärleksfull som fyller ut så många tomrum i en.

Jag känner först nu när mitt ex är död att jag fullt ut FÅR vara i min nya relation.

Kanske är vi gammeldags, har gift oss på djupet och gjort detta val?

Eller så är alternativet,ett liv med oss själva för ensamt?

Det är nog lite olika för oss alla som fastnar varför vi inte kan bryta oss loss.
Men myrsteg och avsteg från gamla rutiner och vanor är nog enda vägen.
Retfullt..

Min medberoendeterapeut gav mig som uppgift att skriva ett avskedsbrev trots att relationen redan var bruten sen ett halvår.
Det skulle inte lämnas över,bara skrivet med honom som mottagare.

Och lite verkan gjorde det.

Loggar sällan in här numera men ville sända dig en hälsning såhär på lördag kväll! Hoppas du kan njuta av ditt eget lugn, tänk hur din kväll sett ut istället om du varit hemma med mannen som förut och han idag bunkrat på systemet. Ett annat liv, en annan verklighet.

Själv sliter jag fortfarande med gungbrädan som svingar både upp och ner, inga slutliga beslut tagna, fyllorna kommer och går, dagarna löper på...Du gjorde rätt som gick, din man har inte ändrats och kanske aldrig kommer göra det, knappast min heller.

Läste en artikel som träffade mig i hjärtat. Handlade om när man fastnar och klänger sig kvar i osunda relationer. Trots att dom tar slut i verkligheten så fortsätter dom känslomässigt inom en. Man går där och ältar, är ömsom arg och ledsen och längtar/önskar sånt man inte har makt över. På så sätt låser man in sig själv och blir inte mottaglig för nya och friska relationer. Man vänder blicken ner i backen och är kvar i det som varit. En fas man kanske måste igenom men inte vara i för länge och den måste få ett avslut. Känner verkligen att det är mycket jag borde sluta tänka på. Låter kanske helt sjukt men jag känner fortfarande att jag är (och bör vara) trogen mitt ex. Kan inte förmå mig att dejta eller ens se åt andra män. Trots alla svek och lögner från hans sida. Han lever nog ett helt annat liv och har troligtvis haft mycket för sig under dom här åren som gått. Och det är ju helt naturligt egentligen. Det är ju slut sedan länge. Den osunda är ju jag som lever i det förgångna även om jag slutat hoppas för länge sedan. Ändå är jag på något sätt känslomässigt kvar.

Är när människor som inte har en alkoholists hjärna ska försöka ge råd om drickande eller hälla ut sprit eller på något annat sätt våldföra sig på den som missbrukar. Detta är en fruktansvärd sjukdom och vi som har den behöver ha hjälp av andra som har den. Jag blir tokig på människor som hela tiden ska veta bäst och vara så jäkla pretto bara för att de inte själva fötts med en hjärna känslig för rus!!! Att försöka förstå en alkoholist vars enda nöje i livet har varit att dricka går inte! Man måste först och främst ta tag i sitt eget beroende, alltså MEDBEROENDE, för ja, du är lika beroende som alkoholisten själv. Erkänn det bara. Du som medberoende är också BEROENDE! Hårt att höra va? Du kanske alltid har trott dig vara frisk? Nej, du är bara beroende på ett annat sätt. Att vara spelberoende kräver inte heller några kemiska substanser vad jag vet. Innan du ger dig på din alkoholist, ta tag i ditt eget beroende. Jag har varit på båda sidor så jag vet. Vem är du som medberoende utan din alkoholist att våra och ta hand om? Vill du verkligen att din alkoholist ska sluta dricka? Tänk om Hen lämnar dig då för att Du faktiskt är skittråkig att leva med? Frågan är öppen!

Jag har umgåtts till och från med min granne i 15 år. När han slutade röka började han dricka mer och nu är han uppe i 100 liter öl i månaden (åtta halvlitersburkar per dag och sedan slinker det ner några liter vin och starksprit varje månad på det.) Jag har börjat säga att ska vi umgås får han följa med på promenad eller nåt, jag orkar inte se skiten längre och hans humör är hemskt i perioder. Men hur fasen klarar kroppen detta efter 15 år? Jag blir sjuk i en vecka bara jag dricker mycket under en kväll!!! Hur kan vi människor tåla så olika?

Jag har umgåtts till och från med min granne i 15 år. När han slutade röka började han dricka mer och nu är han uppe i 100 liter öl i månaden (åtta 500

Ja livet rullar på. Känner mig ledsen ibland. Men ställer då frågor till mig själv, vad saknar jag, hur vill jag ha det i mitt liv, den jag älskade finns inte mer.
Träffade mannen i dag. Han såg sliten ut, svullen och röd i ansiktet.
Han pratar på och är som vanligt. Han är inte längre sur utan trevlig. Men jag känner mig också mer bestämd mot honom. Frågar inte vad han vill utan säger bara vad jag själv vill. Det känns bra.
Han åkte förbi Systembolaget och bunkrade upp. Det kan jag aldrig förstå. Det som fick oss att inte kunna leva ihop längre var ju alkoholen. Ändå åker han och köper det när jag är med. Det är lite som ett slag i ansiktet. Men egentligen vet jag, han kan inte säga nej till att dricka, han är beroende. Inget jag kan påverka eller bestämma över. Och inte han heller. Inte än i alla fall.
Och jag har ju bestämt mig. Vill inte åka med på berg- och dalbanan längre. Vill leva mitt liv. Tack för den påminnelsen i dag.

till Forumet! Och grattis till påbörjad nykterhet. Starkt av dig att välja bort alkohol. Så här tänker jag när jag läser ditt inlägg:
Fokusera på dig själv och din egen nykterhet. Välj aktivt att jobba med dig själv så du ger dig själv dom bästa förutsättningar att stanna i nykterhet. Tycker inte du ska försöka få andra att följa ditt goda exempel. Det måste dom komma fram till och vilja själva. Kan dock förstå dig för när man själv slutar med sin drog (vad det nu än är för drog) blir man mer klarsynt. Men det är bättre att använda den där klarsyntheten på sig själv istället. Lycka till med nykterheten! Kram

Jag har läst på forumet då och då under ett år. Nu känner jag att det är läge att skriva något om min situation. Egentligen vet jag inte vad jag vill säga. Jag har ingen illusion om att det finns en bra lösning på min och mitt barns dilemma. Kanske vill jag bara dela med mig eftersom jag inte har någon att prata med.

Jag sitter vid tv:n och min man sedan 30+ år sover i soffan. Han började även söndagen med att dricka vin. När jag kom hem från min träning kl 11 var han redan ostadig på benen. Samma sak igår. Det handlar om ett långsamt sluttande plan. Redan när vi träffades drack han gärna. Blev ofta fullast och drack även ensam. Men när barnen var små drack han aldrig under veckorna. Senaste åren spelar det ingen roll om det är helg eller vardag.

I backspegeln kan jag tycka att jag borde förstått. Jag borde aldrig skaffat barn med denne man. Jag hade ingen erfarenhet av missbruk, däremot en önskan om att vara en hjälpsam person. Uppfostrad i en vänlig atmosfär men utan starka känslor. Jag var nog ett lätt ”byte” för en dynamisk och spännande man med narcissistiska drag. Men jag såg ju hur han behandlade sina barn när de kom på besök. Han kunde också bli vansinnig om jag sa emot eller om han uppfattade att jag ”var emot honom”. Sen var det detta med alkoholen också...

Nu har jag slutat vara sur eller arg. Jag förväntar mig inget annat än att han ska dricka. Det lilla umgänge vi haft har jag eller han sett till att bli av med. På ett sätt är det skönt att inte behöva tänka på vad andra ska tänka. Ingen vet hur illa det är, förutom våra gemensamma barn.

Min stora oro gäller min son som har flera diagnoser. Han har eget boende men är inte ofta där. Han älskar oss som ett barn gör och oroar sig konstant. Han tycker allt tråkigt som händer är hans fel. Han är så rädd för att vi ska dö och lämna honom ensam. Hans FN gör att han ser saker svart eller vitt och han har problem i kontakt med andra. Hans helsyskon lever sitt eget liv och håller sig ganska neutral och är inte så stort stöd för honom.

Fram till för något år sedan tyckte jag detta arrangemang ändå var det minst dåliga för min son. Men nu vet jag inte. Ställer jag ultimatum mot min man måste jag vara beredd att fullfölja. Jag är rädd att en separation kommer vara en katastrof för sonen. Han säger att han vill dö om inte vi finns.

Egentligen skriver jag väl bara av mig i forumet. Mannen fortsätter ovetande att sova ruset av sig.

Jag känner att jag vet svaren egentligen och jag vet vad som måste göras men så kommer ändå de små tvivlen. Kanske kanske det finns en chans att han ändrar dig.
Vi var på en resa i februari. När vi åkte hade min sambo ryggskott och det var in i det sista oklart om vi kunde åka. På resan besökte han apotek och han började beter sig konstigt. Han brukar kunna dricka en hel del men aldrig att de märks speciellt nämnvärt. Men på resan blev han full, flummig. Han och sonen åkte jet ski och de åkte rakt in i en båt. Sambon sa att det var för sonen inte släppte gasen. Vi fick besöka sjukhus då det var oklart om sonen behövde sy. Det behövde han inte visade det sig men ändå.
På planer hem satt han med barnen. Jag brukar alltid sitta med barnen men denna gång skulle jag köra hem så jag tänkte jag kunde få det lite lugnt. Efter en stund kom min son o så att pappa är arg och tycker jag ska hoppa av planet. Han blev nekad mer alkohol av flygvärdinnorna och blev arg. Jag fick han ialf att byta plats så jg kunde sitta med barnen. Han typ däck resten av resan.

På morgon när vi kommit hem ringde jag hans föräldrar o syster och vi tillsammans ställde han mot väggen. Han blev ju kränkt och arg.
Jag ställde ultimatum att han skulle visa att det inte finns något problem så han skulle vara nykter 2 månader. Han mena att det inte var alkoholen som var problemet på resan utan att han tog tabletter för ryggen. Han sa dock att man inte skulle ta dom med alkohol ändå gjorde han det.

Efter en månad kom han hem och erkände han druckit ett glas bubbel hos en kompis. Han sa förlåt o att det inte skulle upprepas. Samma vecka hitta jag en öppnad vinflaska under hans säng. Jag konfronterade honom och han erkände han druckit den gör de var mycket på jobbet. Jag sa att vi gör tillsammans, inte döljer och ljuger. Bättre han berättar om han blir sugen. Ja sa han och så börja han dricka sin "vanliga" rutin på helgerna.
Jag fick en känsla o kollade i bastun. Där låg två flaskor vin (tomma) undangömda. Först neka han sen sa han han druckit en av dom för han ville inte visa hur mycket han drack för mig.
Han sa först han handlat kontant på systemet.
Igen fick jag en känsla och hittade mer gömt i bastun och bemöttes med att han vet inte hur dem hamnat där.
Ny känsla och jag hittade en flaska undangömd i en relaxstol. Först bemöttes jag med jag vet inget om den. Sen kom det att han druckit den innan resan.
Jag bad han packa en väska och åka iväg då vi inte behöver detta jag o barnen.

Han har adhd och lämnat prover denna tid sen vi kom hem och proverna är bra. Men om man gömmer, ljuger osv så är det ju ändå ett problem.

Jag antar att jag måste lämna. Detta kommer hända igen. Men jag vill ju inte att han ska ha barnen när det föreligger problem.
Någon som varit i liknande sits och har några råd? Tacksam för svar mvh Anna

Känner igen den. Kluvenheten. Jag var kluven i många år. Idag skulle jag inte tillåta mig att någonsin ha det så igen, som jag hade det. Och det är lätt att säga, idag. Perspektiv. Reflektioner. År av arbete. Flera år. Av medvetet arbete. Så slitsamt och ledsamt. Vinsten däremot känner jag av varje morgon. Jag har blivit av med exet och medberoendet och allt som allt har det tagit väldigt många år att få det liv jag alltid velat ha.
Det har kostat så mycket, mest energi. Det har gett mig så mycket lärdomar. Idag säger jag nej till allt jag inte vill. Jag säger ifrån till det jag vet är mindre bra och så säger jag ja till mig själv och att ta hand om mig själv.
Vad vill du? Hur vill du ha det? Jag skulle rekommendera att söka professionell hjälp för att ta hjälp, få stöd och verktyg i just det som du behöver. Du förtjänar att leva det liv som du vill leva.

Jag behöver redigera i texten, som jag alltid gör. Du är ny medlem här. Välkommen hit. Läs i trådar och fortsätt skriv. Jag tror inte att mina ord var så bra stöd. Jag har fått en del distans och jag vet inte hur min ovan kommentar uppfattas. Jag började hata mig själv när jag levde med mitt ex. Jag ville inte ens leva på slutet, för att han var ständigt berusad och han levde helt och hållet på mig. Han blev som en parasit. Idag älskar jag mig själv igen och jag är uppriktigt rädd för hur illa det var.

Jag tänker att vad är det som får dig att gå och köpa det där som din fru behöver. Kan du vägra köpa det. Vad händer med dig om du inte köper det. Går hon då istället eller blir det inget alls. Köper du det för att hon blir elak. Är du rädd för henne. Vill du göra annat. Vad får dig att inte göra det. Välj dig själv!

Jag känner igen mig
Min man han snusar med och spiller den över allt och jag är så trött på att ta allt ansvar hemma och borta
Han har kört full förlorat körkortet men fick det åter han häller i sig en kvarting i bilen på parkeringen var och varannan dag
Jag har bett honom ta tag i sina alkoholproblem men han har i 12 år sagt att han inte har problem
Jag önskar att han blev sitt gamla jag den jag förälskade mig i men hur om han inte själv inser att han har problem med spriten

Här finns mycket att läsa och ta till sig,eller hoppa över om man tycker att det inte känns rätt.
Jag tror utan att veta att det är du som måste ta på dig tänkarmössan.

Här kommer några konkreta frågor som du kan ställa till dig själv om du vill?
Är min man eller mina barn viktigare?
Är jag då beredd att ta konsekvenserna av det valet att sätta en person före den andra.
Vill jag leva så här i 1,3 eller kanske tom 10 år?
Vad gör jag om han inte söker hjälp?
Vad kan jag göra för mig själv i denna situatuon.

Kan jag tänka mig att låta problemet vara hans och sen se vad jag kan göra för att skydda mig själv och de anhöriga som jag är rädd om?
Det är så lätt att fastna i det perspektiv när den som dricker för mycket får insikt,vaknar upp och allt återgåt till det där normala som man vill ha.
Det händer tyvärr rätt sällan.
Om det händer så är det bästa att han kommer till denna insikt själv,kanske pga att konsekvenserna runt honom blir för tuffa.
Dvs det blir synligare för honom vad han mister i sitt drickande.

Jag hoppas att du kan ta till dig en del av vad som skrivs.
Det är alltid väldigt tufft i början när man är så fylld av kärlek omsorg och välvilja om den som dricker.
Eller ilska bitterhet och uppgivenhet.
Det är svårt att se klart på situationen och ännu svårare att skilja ut sig själv och sitt eget ansvar.
Termen som börjar med "om bara" används kanske alltför ofta av oss anhöriga som inte vill släppa taget om tanken att de ska vakna upp och inse fakta.

Min man dricker ( själv tycker han att han har kontroll) men ett flak starköl 24 burkar eller en liter sprit tar lätt slut på 1. -2dagar, så att han mår lite gott tycker han själv. Jag fick iväg honom till AA och dit gick han några gånger, men tyckte sedan att han inte behövde springa där för de andra hade problem inte han, han skulle vara den som skulle kunna dricka ” socialt”
Saken är att han dricker mer om någon av mina barn kommer på besök eller någon av mina väninnor... då skall det sägas
” sanningar” och framhävas saker om hur levnads vis och framgångsrik han är och att de borde lära sig av hans erfarenheter. Pinsamt och tråkigt, min 30 åriga dotter vill helst inte komma på besök om min man är hemma. Jag har bett honom att avstå helt från alkoholen när de kommer på besök, men han lovar att han inte skall dricka ( där gick ett flak starköl på 2 dagar) han blir dryg, högljudd, krystat övertrevlig och det kryper i kroppen ... det är ju inte den man jag älskar och vill leva med som kommer fram i alkoholpåverkan. Mina barn 30-32 år gamla skäms och tycker att han är pinsam, familjesammsnkomster slutar nästan alltid med att maken bråkar och är oförskämd med sina så kallade sanningar gentemot barnen och deras partners. Efter en jul när han burit sig riktigt illa åt i fyllan så höll han sig nykter på eget bevåg i 12 månader vilket var helt underbart, sonens partner kommer aldrig fira jul med oss igen. Dessvärre är att han trots att han får berättat från olika håll vad han gjort och hur han betett sig så ” rinner det av honom” och han vill inte prata eller höra om det för det hände när han var onykter. Han menar att han är en blyg och socialt osäker person i botten och att det känns bättre med ” något” stärkande?!
Han är högutbildad, har ett specialist jobb, där han är respekterad och har en senior advisor funktion.
I 7 år har han sagt att han skall ta kontroll över sitt drickande och gör det i långa perioder av månader för att ha perioder på flera veckor där det smusslas och dricks varje dag. Skulle påstå att han är periodare.
90% av tiden är fantastiskt att leva med honom, men de där 10% ...
Hur skall jag få honom att prata med en läkare om hans alkoholintag? Sist han gjorde det så tog de ett blodprov som skulle visa på alkoholintag bakåt i tiden, men det visade inget så då tycker han att då är det inga problem att dricka fysisk för honom?
Det är precis som om han inte kan/vill se smärtan han orsakar mig.
Jag hatar att vara medberoende( jag har inga problem att avstå alkohol och kanske tar ett glas vin till maten vid tillställningar) känner på mig när det är på gång och letar upp gömmor med sprit... konfronterar honom om varför han ställt 2 helrör sprit i garaget, så bara råka han glömma den där när han hälsade på hundarna när han kom hem från stan!!!
Jag hatar att jag älskar honom?
Hur skall jag få honom att ta till proffesionell hjälp? Enligt honom så kan ingen hjälpa honom, ingen kan förstå varför han dricker och därför heller inte hjälpa honom! Han är inte som andra alkoholister?!
Om inte hans egen läkare kan hjälpa honom, vart skall han då gå?
Ledsen för långt mail, men orkar snart inte mer, känner att jag stänger av mina känslor och blir bara tom...
Han kan aldrig be om ursäkt ( för att det han inte minns har inte hänt?)

Jag är en nyker alkoholist som varit nykter i en månad och två veckor. Och min familj har väl stöttat mig. Dom dricker omkring mig för jag har sagt att det inte gör något och jag blir ärligt inte sugen av att se dom dricka.

Men min bror börjar jag bli lite orolig för. Han säger och tror att han har kontroll men han dricker oftast två dagar i veckan (på helgen) och jag tror ofta på veckorna också, för våran mor säger att hon hör att han är full ganska ofta. Jag har försökt tala med han om detta och blev tyvärr lite för agressiv där ett tag. Men hur jag än säger det på, så säger han att han har full kontroll. Och jag vet inte om jag ska vara orolig för honom? Han kanske klarar att dricka två-fyra gånger per vecka, han är trots allt arbetslös och tror inte han druckit om han jobbade.

Men det jag vill ha hjälp med är väl hur man kan föra fram det på ett lättsamt sätt så han inte blir defensiv och/eller att jag blir arg. Är väl för att jag är orolig för honom och vill inte att han ska gå igenom ens lite av det jag gått igenom.

Så bör jag vara orolig? Och hur ska man hantera en sån person?