Senaste kommentarerna i forumet

Det är lördag morgon och jag vaknar tidigt till fåglarna utanför huset. Jag ser att det finns en hel del möjligheter för er som skriver här att öva. Ingen människa ska behöva lida. Det enda är faktiskt att öva och lära sig det som var och en behöver lära sig. Ta hjälp, utifrån. Sök kurator eller psykolog på vårdcentralen. Att lära sig sätta gränser och säga nej är inte lätt. Det har tagit mig säkert 20 år att bli den jag vill vara och jag behöver fortfarande öva.
Men det är inte alkohol eller andra mediciner som stöttar mig i den resan, det är yogan, meditationen och mindfulness som har fått mig att rensa ut allt dåligt i mitt liv. Frågan en behöver ställa sig. Vad ställer jag upp på? Hur vill jag ha det i mitt liv. Ska jag vara en hjälpare åt någon annan eller ska jag hjälpa mig själv.
När en säger ifrån så behöver en vara stark, för vänner kommer försvinna, det sociala livet kan krympa och hur roligt är det egentligen att gå på fester och andra sociala sammankomster när människor använder alkohol för att de upplever samma svårigheter med gränser osv som en själv.
Alkohol och vissa mediciner kanske dövar för stunden, gör så att en står ut. På lång sikt så kanske dessa substanser dödar glädjen eller tar den sista musten som är kvar av människan. Jag blev väldigt ensam under en tid och då valde jag att observera och de som inte arbetar med sig själva spårar ur till slut. På riktigt.
Ta hand om dig. Ta hand om hur du vill leva. Spela in om du behöver, men "spela aldrig med i spelet". Då lever du inte längre ditt liv. Kraften kommer att komma åter och livet kan bli precis som du vill ha det, även om det tar många år. Sitt med dig själv en liten stund och säg till dig själv, att "idag ska jag göra det bästa för mig själv" . Ta reda på vad du behöver just nu. Idag. Upprepa varje dag och stunder då du har det jobbigt. Och det kommer att ta tid. Gör det bara. Det är du värd.

Verkligen mena vad jag säger fullt ut. Jag har jättesvårt med gränser. Både för mig själv och andra. Lider varje dag. Så skönt att gå in i dimman då. Men nu är det slut med dimma här. Ett vitt år och utrensning pågår!

Jag har varit medberoende i relationer där det inte ens funnits alkohol med i bilden utan psykisk sjukdom och hetsigt humör. Man lägger all skuld på sig själv. Hemskt. Jag har till och med börjat dricka ibland själv för att jag tänker att något måste vara roligt i livet. På fyllan ber jag alla att dra åt helvete, men det borde jag naturligtvis göra som nykter också isåfall och verkligen me

Lämna honom. Du är för medberoende. Han styr ditt liv och humör. Lämna honom iallafall tillfälligt. Stor kram
Jag har varit medberoende. Också när det gäller människor som inte alls dricker utan bara har ett jävligt trist humör, eller psykisk sjukdom. Det smyger sig på en och till slut har man knappt någon egen personlighet kvar

Jag vet inte om jag skulle känna detta behov av att dricka cirka en gång i månaden ibland mer, om jag verkligen kunde få vara den jag är. För mig själv. En trevlig omtänksam människa, men utan ett falskt leende på läpparna hela tiden. På fyllan vågar jag be folk som förtjänar det dra åt helvete liksom.

Det kan ju vara så att din fru har massor av underliggande känslor som kommer upp på fyllan. Kanske är hon helt enkelt För oegoistisk och medkännande när hon är nykter. Så är det för mig. Jag måste träna på att våga säga ifrån nyktert. Undrar om så många skulle se så himla stor skillnad på mig i fyllan då. Man måste försöka se personen bakom fyllan. Det är inte lätt att sluta dricka om alkohol är den enda vägen till inre lättnad man har.

Hej. Jag känner igen mig i det du skriver. Jag får inte heller vara arg eller ledsen eller på något sätt reagera på saker som gjorts och/eller sagts på fyllan. När min fru slutar dricka förväntas jag att vara förstående, stark och ett stöd. Vilket jag absolut vill vara men inte alltid kan pga att jag också är en människa med känslor. Var, när och med vem ska jag få prata ut med om hur det har varit att se min annars så underbara och kärleksfulla fru vara en helt annan, kall, egoistisk och hemskt elak person? Det är bara alkoholisten det är synd om, ingen annan. Det tär i längden.

En stor kram till dig!

Jaha, då var det alltså dags igen. Ett nytt återfall. Efter 2 månaders nykterhet och antabuskur. Det var i måndags morse det började igen. Jag vaknade som vanligt vid 6-tiden på morgonen och min fru är som vanligt uppe före mig och sitter i soffan och ser på tv 4 Nyhetsmorgon. Jag ropar ”godmorgon min älskling!” Men får inget svar. En orosklump börjar då gro i magen på mig eftersom hon i vanliga fall då hon är nykter brukar ropa tillbaka med ett väldigt glatt tonläge. Men denna morgon gör hon inte det. Det gör hon aldrig när suget efter alkohol sätter in. Då sitter hon bara där tyst. Tyst och väntandes på att få be mig gå till snabbköpet efter två sexpack åt henne. Det var det min magkänsla sa och så var det.

Ett bråk av stor magnitud bryter ut då jag motsätter mig att gå och handla åt henne och vädjar till henne att stå emot suget. Då börjar hon gapa och skrika för full hals att jag är ett empatilöst svin utan livserfarenhet som inte förstår henne och hur jobbigt det är. Jag blir så kluven i de situationer hon gör sådär. Jag vet att det är hemskt jobbigt för henne och förstår att det där suget måste vara fruktansvärt svårt att stå emot. Men det hon inte förmår se just då är att det inte bara henne det är jobbigt för i sådana situationer. Jag lider något obeskrivligt jag med när alkoholen kommer på tal eller kommer in i bilden. Hur hon blir... blicken förändras och blir anklagande, mörk och rent av hatisk. Rösten och tonläget förändras och hon blir ELAK, hemskt elak! Hon skiftar, nästan som att alkoholen ger henne multipel personlighetsstörning, mellan att vara lugn ena sekunden, sedan skifta till glad, till arg, till elak.

Det slutar med att jag ändå får gå och handla åt henne och nu är det fredag kväll och här ligger hon bredvid mig i sängen utslagen av 1 liter sprit och ett dussin folköl.

Har jag haft denna ledighet. Middagar på restaurang, hotellnätter... Vi kom ifrån varandra då vi behövde göra olika ärenden.
Jag kände att jag fick en klump i magen när vi var ifrån varandra.
"Vad gör han, EGENTLIGEN?" "Vilket skick är han i när vi träffas igen?" "Har jag någon plan för mig och sonen om han druckit alkohol?"
Glad för att jag inte är för naiv och samtidigt ledsen att behöva lägga energi på tankarna.

Så lycklig när vi sammanstrålar på rummet och han ligger i sängen. Nykter. Och jag ser i flöden på sociala medier att han tackat nej till flera inviter om umgänge.

❤️

Just nu är bra ord. Om vi är i ögonblicken så behöver vi inte oroa oss vad som ska hända sen. Att landa i stegen och kommunicera är en mycket bra strategi.

Just nu ska jag lägga mig då jag vaknade väldigt tidigt. Så glad för att höra från dig.

Hoppas att du har och får en fin helg. ❤️

Tack ❤️!! Detsamma ❤️!!

Över att få ta del av dina tankar. ❤️

Lycka till!

Jag har tagit bort vad jag själv har skrivit i mina tidigare trådar. De var alltför utlämnande av mitt ex och till viss del även mig själv.

Jag känner till, hur en del som inte borde (inom vården) pratar med varandra. Som det är i övrigt. Att folk pratar. Grannar. Kollegor. Vänner. Skvaller. Även om jag är anonym här så kändes det som jag var alltför öppen. Då valde jag att ta bort det.

Jag skrev allt som jag behövde för att få ur mig det, vilket ledde till en väldigt bra process där jag utvecklades och förstod ännu mer. Det här forumet har hjälpt mig så oerhört mycket och jag är så tacksam.

Jag utreds nu för adhd och får syn på saker som jag behövt få syn på tidigare. Som att jag reagerar och tolkar på ett sätt, som kan få mig i en viss sinnesstämning som jag inte helt kan hantera just i det ögonblicket.

Jag "går igång" på ord. Trots att jag har kunskaper om att stanna upp och observera, inte reagera och agera direkt utan stanna kvar och bara observerar en stund. Adhd är inte lätt, men det är intressant.

Jag lär mig något om mig själv varje dag.

När jag registrerade mig här på forumet i december så hade jag verkligen en process att jobba med och genom detta forum fick jag insikten i att fortsätta sätta gränser och bli mer tydlig.

Jag blev mer eller mindre beroende av att vara här regelbundet för att ta del av andras berättelser, lära mig genom att öva på att göra som en del av er gjort. Jag behövde uppleva och känna efter hur det känns i min kropp att förändra så mycket som jag har gjort i mitt liv den senaste tiden.

Det är en process att landa i ny kunskap, testa, landa igen och hitta balansen i livets olika skeenden och scenarier.

Det har varit så läkande och rehabiliterande att skriva med flera av er och jag är så tacksam för att jag hittade hit.

En sak har jag just börjat uppleva och det är att jag kommer på mig varje dag sedan en tid att känna, just nu lever jag det liv som jag önskar. Just nu gör jag precis det jag alltid velat göra. Just nu väljer jag allt jag vill och inte vill.

Just nu är jag så tacksam för alla mina år av psykisk ohälsa och medberoende. Just nu mår jag bättre än någonsin.

Just nu är jag balanserad. Jag känner ofta av min adhd och jag ser vad som är vad. Det är en hjälp att förstå. Ibland blir jag onödigt irriterad och då är jag kanske inte i balans, men jag är medveten om vad som är vad.

Alla känslor är ok att känna. Ibland är det bra att stanna upp och se på varför det är som det är. Acceptera, förändra, gråta, ilskna till eller skratta.

Att känna efter och göra det som känns bra. En dag i taget. En förändring om dagen. Eller inte förändra alls. Kanske bara landa i det som är. Observera och observera lite till.

Stilla sig.

Att veta vart en är på väg. Att bara gå på vägen och känna efter hur stegen känns. Att stanna upp och se på en blomma eller fågel. Istället för att komma till ett vägskäl.

Plocka blomman och prata med fågeln.

Några tankar som kom.

Lev ditt liv precis som du vill. Lev. Öva. Lär. Var dig själv kär.

Nu ska jag krama min katt. Hon bad just om min uppmärksamhet och jag har tid att gosa med henne en stund.

Hej, jag läser dina rader och vet inte om du skrivit eller läst tidigare. Jag skrev ett par trådar och raderade mina egna ord i mina trådar, däremot inte mina kommentarer i andras trådar. Jag skrev väldigt utlämnande och i ett ögonblick så kände jag att några kunde lista ut vem jag var och att jag lämnat ut mitt ex för mycket så jag tog bort innehållet i just mina trådar.
Läs här och skriv här. I din takt. Utforska vidare dina funderingar om din sambos drickande. Hur vill du ha det? Gå och prata med en professionell, kurator eller psykolog eller någon som passar dig. Vårdcentraler erbjuder stöd om en frågar om det. Nu finns många appar och det är bra i denna tid. Sätt gränser. Lev ditt liv. Gör det du vill.
Stor igenkänning. Jag läser bra svar ovan och tänker att du behöver göra din resa och du väljer om du vill stanna och upptäcka, gå igenom en vardag med klump i magen inför helgen, argumentera för att han inte ska dricka och leva utan alkohol och han prövar få dig att dricka som "alla andra". Det är bara du som kan bestämma hur du vill ha det i ditt liv.

Jag visste nog från dag ett att mitt ex älskade alkohol och ändå valde jag att dansa efter hans livsstil i några år, men jag hade min anledning. Jag hade blivit utanför då jag har en bipolär diagnos och jag önskade träffa en man att skaffa barn med. Istället blev vi medberoende i varandras problemtik under några år, tills min vän tog livet av sig (också bipolär) och jag förstod att jag behövde leva mitt liv.

Jag förändrade allt. Idag medicinfri. Fri från medberoende och fri från allt som jag inte vill ha i mitt liv. Men då har jag jobbat med mig själv i nästan 20 år. 6 år innan jag träffade honom. 12 år med honom och nu 2 år efter honom.

Det är en resa jag aldrig skulle vilja vara utan. Utan samtalen med honom så hade jag inte heller levt det liv jag behövde erfara. Vi hade galet roligt många gånger och idag har vi kunnat ta upp en fin ton till varandra igen och hörs då och då. Jag frågar aldrig om han dricker, jag har kommunicerat fram allt och både jag och hans föräldrar har varit rädda för att han skulle dö genom alkoholen under en längre tid.

Han verkar ha kommit till en insikt efter ett par traumatiska besök på akuten, men det är bara han som väljer om hur han vill ha det i sitt liv.

Precis som jag väljer hur jag vill ha det i mitt liv. Vi fick förstås aldrig barn, jag ville inte skaffa det med honom när jag insåg vilka problem han hade och jag har insett att jag förmodligen skulle behöva medicinera igen om jag blev en mamma och jag vill aldrig någonsin gå på medicin igen.

Jag älskar livet nyktert på alla vis.

Ta hand om dig och ta reda på vad du vill. Det går inte på en dag. Du kan behöva ett professionellt bollplank och samtidigt öva och leva och känna efter.

Se det som en process. Ge det en tid för dig själv, som du önskar ha tagit ett beslut om förändring.

Vem bestämmer i ditt liv? Samma titel skriver Åsa Nilsonne en bok värd att läsa för övrigt.

Håller med Tummetott. Det är oftast en nedåtgående spiral, om inte din man inser i tid, och själv vill förändra sitt drickande.
Lita på din magkänsla, att det inte är ok att dricka så mycket.
För mig tog det nästan 20 år. Trodde det skulle bli bättre om jag bara pratade med honom, då skulle han förstå. Om jag visade hur ledsen jag blev, då skulle han förstå. Om jag blev arg, om jag kollade hur mycket han drack......
Men det gick inte. Till slut gick det inte att vara kvar i äktenskapet. Han tyckte också att jag var tråkig som till slut inte tyckte det var kul alls att dricka.
Och till slut kände jag ingenting när han drack. Blev som en zombie. Han kunde ramla i fyllan, och jag tänkte, jaha där ramlade han.
Vill bara dela med mig av min erfarenhet. Och önska att du tar hand om dig själv. Sätt tydliga gränser, och gör saker du tycker om. Inte så lätt alla gånger, men det är bara sig själv man kan förändra.

Dina ord kunde varit mina för många år sedan. Att läsa det du skriver känns ledsamt. Jag vet vilken resa som väntar och alla faser du kommer gå igenom. Och det innan du kanske inser fakta. Nämligen att du lever på hoppet om allt ska bli ”normalt” och att han ska komma till insikt. Problemet är att insikten alltid kommer när det för länge sedan är för sent. Om den någonsin kommer.

Om du väljer att följa med på den berg- och dalbana som ett liv med missbruk innebär så kommer du kastas mellan hopp och förtvivlan. Och tillslut inse att ingenting du gör kan få honom att sluta. Han måste själv bestämma sig för att livet med alkohol inte är ett värdigt liv. Så ställ ultimatum och var beredd att ta konsekvensen av det. Backa inte. Sluta hoppas. Du måste rädda dig och din familj! Det kan låta drastiskt, men sådan är verkligheten.

Jag borde sett och förstått för länge sedan, för 30 år sedan faktiskt (tiden går fort även när man inte har roligt). På senaste åren har jag slutat hoppas och jag är inte arg längre. Jag har av många olika orsaker förlorat möjligheten att ställa ultimatum. Jag har resignerat. Hamna inte där, du!

Du undrar om du överreagerar. Det gör du inte. Detta är början på ett sluttande plan. Snälla, rädda dig själv!

Min sambo tar alla lediga tillfällen i akt att dricka. Det vill säga fredagar o lördagar, och som ikväll när det är helgdag imorgon. Vet inte riktigt hur mycket han dricker, har lite dålig koll. Dock så pass mycket att han kisar med ögonen, får förändrat tonfall och småraglar. Jag blir så besviken när han dricker för mig är det ett sätt att inte sätta familjen först utan alkoholen/vinet. Han å sin sida tycker att jag också borde dricka med honom, för alla dricker på helgen. Det är bara jag som inte gör det. Att han dricker är för att han då känner att han är ledig och att det blir roligare. Mitt argument att hans och vårat liv skulle bli roligare om han inte dricker går inte hem.
Vet inte vad jag vill med detta, men kanske om ni tycker att han verkar dricka för mycket eller jag som överreagerar då han är nykter i veckorna.

Nordäng ❤ skönt att höra. Var inte beredd på bakslaget riktigt. Kram

MalmMia

Klart du ska. Igenkänning är allt. Det är så galet läkande. Kram ❤

Jag ska acceptera min ilska. Och jag ska skrika ut den nästa gång den väcks. Lite kändes den som en snuttefilt för mig. I min oro för allt det nya. Och jag kämpar på med att trampa vidare. Vidare mot nytt.

Hans utredning kommer ta minst 6 månader. Förstår att du i din sits är maktlös, ta hjälp av vänner och familj, berätta och få stöd. Du kanske inte orkar lämna nu, i ditt tillstånd. Men gör allt för att njuta av bebisen, sök det mysiga i längtan. Försök hitta styrka och kraft. Ställ in dig på att få ett bra liv med dig och bebisen, och gör klart för honom att om ni separerar så får han bara träffa barnet i sällskap med annan vuxen om han inte skärper till sig. Testa att få följa med till läkaren, antabus, eller annan medicin som stoppar suget om han vägrar behandling, för din skull så du får lugn och ro. ❤

Kan som sgt vara en bra drivkraft, min ilska då var så härligt befriande när jag upptäckte sms han fått och skickat. Nu har jag bestämt att jag flyttar hem, han får ta över det här boendet. Men skumt det här med medberoende, jag låter honom sova här när inte barnen är här. Usch så jävla irriterande hur man hela tiden släpper på sig själv. Kämpa, du är snart framme.

Tack för att ni svarat och delat med er av era tankar. Behöver det mer än någonsin just nu.
Tack för tipset av böckerna, har varit på biblioteket ikväll och lånat boken och två till som jag fick tips på, har redan börjat läsa.
Är otroligt tacksam för alla här inne som vill dela med dig och svara när man mår som sämst. Tack så jätte mycket.

Han drack men det spårade inte ur. Han uttryckte sig som en idiot på morgonen "Att jag drack öl på dagen, jag passade på. Jag sket i konsekvenserna (med andra ord han bryr sig inte om mig)" Äntligen kunde jag uppbåda den ilskan som krävdes för att ta samtalet och tänkte nu du gubbe, nu hämtar jag telefonen (har skrivit anteckningar och brev som jag tänker läsa upp för honom) och håller mitt tal. Vad händer? Inget!!! Dottern sover och jag vill inte ta det då eftersom jag inte vill väcka henne med en ev diskussion samt jag inte var är säker på att han var riktigt nykter så vi kan prata. När han sen är nykter så blir han snäll och söker mitt sällskap på ett trevligt sätt och mitt samvete vaknar, jag får dåligt samvete för att jag förstör en god stämning vi har, de ska ut och övningsköra och det vill inte jag förstöra. Men det är ju inte jag som förstör, det är ju han med sitt drickande! Jag måste jobba mer med mitt medberoende, eller jag har fastnat där igen. Jag var ju fri när han var nykter men nu väcks det så sakta till liv igen.

Nu tar jag nya tag och tar samtalet i helgen istället. Ibland blir det bara för jobbigt att ta det jobbiga. Nu den här helgen kan jag inte skjuta upp mer. Jag har sagt till dottern att jag ska prata med pappa. Jag och dottern ska på samtal nästa vecka med beroende terapeuten och då vill jag ha detta avklarat, så vi vet var vi står. Veckan efter det ska vi på BUP och då måste vi också veta vad vi ska jobba med. Så 3 saker samverkar för att jag ska kunna ta samtalet. Hittade dessa ord i detta forum som också ger mig styrka att orka ta samtalet: Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden. Tack @Exhale

Exhale: dessa ord "Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden." träffade som ett slag mig. Tack för orden, jag kommer att använda dem, jag hoppas att du inte misstycker. Precis det ska jag lägga till i min monolog!

Här har du en till som hamnade i en sådan fas som du är nu. Samma för mig, när allt börjar rulla på i vardagen och man tycker att man har hittat balansen...då kommer allt över en som ett bakslag igen. Känner mig också vilsen i det nya. Lägg till ensam för min del. Mådde skit under årets början. Jag var bara kvar i skitmåendet, red ut stormen eller vad man ska kalla det. Nu är det bättre. Tror man kommer in i olika faser när man går på en ny väg och lever på ett annat sätt. Och vi får inte glömma att vi har mycket att bearbeta. Låt ilskan koka, gå ut i skogen och skrik. Du tar dig igenom detta. Kram

Hej!
Jag har tagit ett steg bort från att dricka med min partner. Mår psykiskt dåligt och det ger mej inget annat än oro. Känner mej separerad på nåt sätt och tycker inte om mej själv längre. ( har en nykter och fin uppväxt) Vi pratade om att han inte ska köpa med något till mej. Och han själv skulle ta ett par veckors uppehåll. Det gick en vecka så var han tvungen att handla med folköl ( eftersom det inte är samma sak enligt honom)
När vi sitter och ska äta, så frågar han om jag vill ha en öl.... Sa naturligtvis nej, men tänk om jag inte hade klarat det. Känner mej trygg i mitt beslut. Men min partner känns som ett ”hot” Har du några Tips?
Hälsningar