Senaste kommentarerna i forumet

vad som är din lott i livet. Och du bestämmer själv vad du ska ta emot från din man. Skit är inget man måste ta om man inte vill. Har också tyckt väldigt synd om mig själv under livets gång av olika anledningar. Att ha på sig offerkoftan kallas det visst. Man förstör bara för sig själv när den är på. För inget blir bättre av det. Tror det är väldigt vanligt att alkoholister som försöker sluta dricka blir på väldigt dåligt och lågt humör. Dom har ju mist sin "bäste vän och livskamrat". Kanske har offerkoftan blivit din bästa vän? Så var det för mig. Nu har den åkt av och det mår jag väldigt bra av även om jag suktar efter den ibland. I den stund som man slutar tycka synd om sig själv känner man också att man får mer makt över sitt liv. JAG kan påverka vad som händer i MITT liv typ. Man måste inte lämna sitt öde i andras händer och man måste inte bara ta det som bjuds. Att han behandlar dig illa är hans val. Ditt val är om du ska acceptera det eller inte. Kram

-

Min man är sedan drygt en vecka tillbaka nykter och han är så ofantligt otrevlig. Jag tippar på tå här hemma. Lagar mat han gillar, tar hand om barnet etc.
Ikväll gick jag och köpte en teknikpryl till honom han behöver till sitt hobbyrum. Han lyssnade inte ens på mig, blev skitsur när den inte funkade på en gång och när jag påpekade att han iaf kunde säga tack så får jag tillbaka: ”du och jag känner verkligen inte varandra”. För han tycker inte om att installera grejer men han har velat ha prylen länge.
Så nu sitter jag här själv och gråter ännu en kväll. Spelar ingen roll hur jag gör eller är. Allt jag får är bara skit. Känner mig förtvivlad och så ledsen....
Är detta vanligt när de slutar dricka eller är detta hans riktiga person som visar sig nu?
Är rädd.

Han har blivit så stressad och otrevlig

Ett sätt att fokusera i denna svåra situation är att ta vuxenansvar för ditt barnbarn då hennes mammas ansvar brister.
Vad hade du velat att din mormor gjort om det var du som var barnet?
Ditt barnbarn behöver dig. Var inte rädd att ta hjälp av samhällets professioner i denna svåra situation. Du kan vara anonym och bolla med någon på till exempel socialtjänst.
Sök upp kommunens anhörigstöd.

Du behöver agera för ditt barnbarn. Din dotter kommer du kanske aldrig nå. Kanske når du henne om du börjar agera på annat sätt än du gjort hittills.

Lycka till!

Och kom ihåg!
Din dotter kommer bli vansinnig på dig, men det är inte din dotter som agerar då. Det är alkoholisten.

Styrkekramar!

Den bistra sanningen är att du inte kan göra så mycket. Du kan bara sätta gränser för dig. Du kan dock finnas där och supporta fullt ut när hon väl håller sig nykter. Men vill och väljer hon att dricka så kan du inte göra något som hjälper dessvärre. Möjligen låsa in henne i en källare och sen ha henne där... Det där med alkoholism är svårt. Personen i sig måste själv förstå och sen vilja förändra. Det sämsta är att du finns till hjälp varje gång hon behöver det ifall det nu beror på hennes drickande. Då är det som att ge fri lejd till henne att fortsätta!

Kanske inte det du ville höra och möjligen att någon annan har något bättre att komma med men jag har försökt hjälpa mina vänner. Lönlöst så länge de inte helhjärtat vill!

Min dotter som bor i en annan stad dricker periodvis ohejdat.
Hon är ensamstående med ett barn i förskoleåldern.
Barnet har varit omhändertaget enligt LVU tidigare men är nu tillbaka hos sin mamma.
Nu har jag märkt att min dotter börjat dricka igen. Hon gömmer alkoholen och ljuger ständigt om det.
Jag är helt bedrövad, försöker allt jag kan att hjälpa henne, men inget fungerar, känner mig hjälplös.
Jag har försökt förklara vilken risk det är för barnet, jag har försökt att motivera och stötta henne att sluta,
jag har försökt skälla och hota. Inget hjälper.
Finns det någon som har goda råd?

Det låter som en bra plan att ta det lugnt och avvakta.

Du skriver "Men min syster vill jag inte vara utan, vi har alltid varit så nära men det senaste har vi glidit ifrån varandra pga detta. Jag har så himla svårt att se på hur hon förstör och hur hon upprepar precis allt min far gjorde när vi var yngre och jag hittar inte ord när jag ska prata med henne.
Hon ser inte vad hon gör mot alla oss runt henne."

Hon ser inte heller vad hon gör med sig själv och jag hoppas att det blir som hon säger, att hon och hennes man ska fixa det tillsammans.

Det kan ta tid.

Jag la precis på ett telefonsamtal med mitt ex. Idag pratar vi ett kort samtal då och då, en gång var fjortonde dag sedan Corona blev allvarligt i Sverige. Jag bröt all kontakt i början av februari i år efter att mitt ex och jag separerade för två år sedan. Jag förstod att jag fortfarande var orolig för att han skulle dö och jag orkade inte ha det så, så jag valde att bryta all kontakt med honom och dagen efter skrev jag ett mejl till hans far att jag inte längre fanns tillgänglig.

Jag försörjde mitt ex under flera år och jag hade inte landat i att jag verkligen hade levt så, jag ville rädda honom till varje pris och jag kunde ju inte rädda honom.

Det jag vill säga med detta är att det kan bli olika turer, mycket känslor och konflikter, förväntningar, sorger och kanske en hel del glädje.

Om inte corona hade inträffat, eller en liknande sak, där det är ett skarpt läge i vårt samhälle, så hade jag förmodligen inte svarat den gången han ringde. Jag är glad för att ha ett samtal med han då och då och jag har förstått hur lite han förstår vad han har orsakat mig, eller att jag lät mig vara i en relation som inte var vad jag önskade.

Jag önskade barn och han sa sen. Sen blev flera år senare och då upptäckte jag hans missbruk. Förstås så kunde jag inte skaffa barn med honom och det tog mig som sagt 6 år att bli av med honom. Jag är medveten om att jag missar barn och jag tror att jag missar det största som livet skulle ge.

Däremot så har jag lärt mig, att jag är ansvarig för att ta hand om mig och att leva det liv som jag önskar, för det är ingen annan som kommer att påminna mig om det.

Det vill jag säga till dig, lev ditt liv och låt inte din systers alkoholmissbruk påverka dig så att du inte får det liv som du önskar och förtjänar.

Tack själv för ditt svar. Må gott. Vi som står vid sidan behöver tänka på oss själva och låta alkoholisten ta hand om sitt eget. Det är så det är, det är vad jag kommit fram genom att skriva och läsa mycket i detta forum. Tufft, men sant.

Vi har bara ett liv.

Tack för svar!

Efter att jag skrivit så har min mor pratat med henne igen, hon var tuff mot henne och det verkar som att det har hjälpt. Hon har beställt tid för att prata med specialist och hon säger att hon pratat med sin man, och att han har bestämt att det är nolltolerans som gäller, att de ska fixa det tillsammans.
Jag hoppas verkligen att detta är sant, att det blir så!

Men jag har tappat tron på henne, jättetråkigt men jag tror aldrig riktigt på vad gon säger, oavsett om det är sant eller ej..hon vet att vi ställer upp på henne men jag tror inte att hon riktigt har accepterat att hon har problem, hon har bara massa ursäkter hela tiden. Ingen ursäkt är i mina öron ”normal” men hon tycker nog det.

Ska tillägga att jag har en far som har haft samma problem så länge jag kan komma ihåg,
Min mor lämnade honom för detta för över 20 år sedan och min relation till honom idag är obefintlig, jag klarar mig bättre utan honom.
Men min syster vill jag inte vara utan, vi har alltid varit så nära men det senaste har vi glidit ifrån varandra pga detta. Jag har så himla svårt att se på hur hon förstör och hur hon upprepar precis allt min far gjorde när vi var yngre och jag hittar inte ord när jag ska prata med henne.
Hon ser inte vad hon gör mot alla oss runt henne.

Men jag ska ta det lugnt och avvakta nu, hon säger ju trots allt att hon har bett om hjälp och jag inser att jag måstet tro på det hon säger tills det motsatta e bevisat, så får man ta det därifrån helt enkelt!
Önskar att det fanns en genväg så att allt blev bra fort men jag inser att det här kan pågå lång tid, för henne och även för hur jag känner.

Tack för svar

Är vad som får mig att känna mig stark, bestämd och envis. Vilken fantastisk människa han är! ❤️ Precis 3 år fyllda och fylld av livslust.

En liten snabb återkoppling. Min man är tillbaka från behandlingshemmet. Som en mussla, kom han hem. Släppte inte in mig i någon tanke. Sluten. Om jag frågade något generellt om behandlingen han varit på som till exempel rutiner, om de fick prova olika lugnande aktiviteter, om det finns möjlighet till enskilda samtal... Så var hans eviga svar. Jag hänvisar till sekretess. Till slut fanns det inget att prata om och jag började känna uppgivenhet.

Så kom påskveckan. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde vara så naiv att jag inte ens hade beredskap för att vi kunde ha besök av alkoholisten på påsken?! När jag och sonen kommer hem på onsdag eftermiddag efter jobb/förskola så står han i köket med GT. Lycklig. Och jag blir ställd. Förstenad. Överraskad. Blockerad.
Kvällen löper på som vanligt. Jag och sonen sköter vårt och jag ligger kvar när sonen somnat. Min man somnar.

Jag är arg och skickar meddelande till hans föräldrar att det är återfall. Hans mamma blir förtvivlad och hans pappa berättar att han redan vet det "eftersom han har dörren öppen till sin son till skillnad mot oss andra"

På skärtorsdag skjutsar jag sonen till förskolan och åker sen hem. Jag och min man pratar igenom återfallet och han är ledsen "och nu är det påsk! Nu ska vi äta gott!" Vi gör en gemensam planering för påskmaten och gårdagen är som bortblåst. I alla fall för mig...? Så snabbt jag ramlar in i mönster.

Vi ska åka gemensamt och handla men min man får förhinder precis när är vi står i dörren.
Jag tänker att han antagligen fick sug. Men slår bort det. Vill inte tänka så. Vill inte vara i den verkligheten.

Jag åker och handlar själv. Och när jag kommer hem är alkoholisten åter på besök. Jag kommer in som en sol, vilket min man kommenterar. Jag är lycklig för vår gemensamma planering, men börjar gråta när jag möter alkoholisten.
Vi äter lunch tillsammans och den sanna alkoholisten är med oss. Enligt alkoholisten är det mitt fel att det är återfall. Och sen kommer orden i en jämn ström över hur värdelös jag är, vad svår jag är att leva med, att jag aldrig är tacksam och att jag inte verkar bry mig ifall han är nykter.

Jag tar min arbetsväska och säger att jag jobbar från konferensrum resten av dagen. Tar bilen och åker.

Inser ganska snabbt att jag måste agera. Nu. Ge en kännbar konsekvens. Ringer socialtjänsten för att lämna orosanmälning, de jobbade bara halvdag och hade redan gått hem. Ringde Alkohollinjen. Återigen. Tacksam för att ni finns. ❤️
Kom gemensamt fram till att ge kännbara konsekvenser är det som kan vara en väg fram.
Bestämmer mig för att börja undersöka var jag och sonen kan fira påsk i dessa Coronatider. De flesta i nätverket tillhör riskgrupp och mitt egna nätverk är i annat landsting...

Lyckas fixa med skyddat boende hos vän, lån av bil och bilbarnstol och tar med alla sonens kläder från förskolan. Jag har inte packat en pinal.

En annorlunda men skyddad påsk. Skönt.

När det drar ihop sig till vardag igen får sonen symtom och vi behöver isolera oss. Jag är så förbannad på min man och han har börjat kvickna till så han fixar skjuts till avgiftningen och vi kan komma hem igen.

En gång är ingen gång... Första återfallet. Han behövde det. Vi kanske behövde det. Musslan är bortblåst. Han pratar som aldrig förr. Vi skrattar. Mannen jag förälskade mig i är tillbaka.

Jag har precis beställt medaljer från AA och hoppas att de hinner komma till han firar en vit månad. Jag tänker att jag kanske är naiv som köper tolv medaljer. En för varje månad samt 1 år. Men nej. Jag vill tro på det här.
Och blir det ett nytt återfall flyttar vi ut. Jag och sonen.
Jag har ringt flera privata aktörer på bostadsmarknaden och uppgett vår situation. På flera ställen står jag i kö hos aktörer som inte har kö.
Nästa gång, om det blir, ska jag vara redo.

❤️

Och vill berätta att jag tänker på dig. ❤️

Jag förstår att du bli arg, uppgiven, frustrerad, maktlös.

Jag blir arg när jag läser om förskolans agerande! Hur kan de ringa dig och inte socialtjänst?! Glad att de reagerar, men inte hur de agerar. Vad tänker personalen att du ska göra med informationen på ditt jobb?! Och personalen begår tjänstefel.
Jag förstår om du inte har styrkan att gå vidare med orosanmälan, jag blir så arg att jag får svårt att andas. Förskolechef borde få kännedom. De behöver fundera över sina rutiner.
Vi har haft flera orosanmälningar angående min mans alkoholförbrukning och det är vändpunkter. Den första kom från en person i tjänsten. De andra har jag gjort själv.

Med de papper vi har nu kommer det bli svårt för min man att få delad vårdnad.
Tack vare att jag utbildat mig själv i medberoende och förstått hur jag kan ta över makten med hjälp av kännbara konsekvenser för min man så har vi under 2020 lärt oss om avgiftning och behandlingshem.

Styrkekramar!

Hej Dinosaurie, det verkar som du fått insikt i din systers missbruk nyligen. Jag tänker att det kan vara bra att du sätter dig in i vad ett missbruk innebär. Vad kan du göra för att hjälpa eller stötta. Hur väl känner du hennes nya man. Finns det barn i hemmet.
Ställ dig själv frågan, vilken relation vill du ha med din syster? Jag utgår ifrån min erfarenhet där jag kämpade i 6 år med att bli av med mitt medberoende sedan jag upptäckte det och då levde jag totalt i 12 år med mitt ex.
Idag är jag fri från medberoendet och jag förstår att jag behövde lära mig mycket genom denna resa, där mycket handlar om mitt beteende att jag satte andra före mig. En insikt som förändrat allt. Jag tar hand om mig på ett sätt idag som jag inte visste om att jag kunde, har bara sett andra göra det och har önskat nå dit utan att veta hur.
Mitt engagemang hjälpte mig att hjälpa mig själv istället - till slut, efter att jag fått syn på allt och genom bra samtal med psykolog.
Oavsett vad vi går igenom i livet, så lär vi oss av våra erfarenheter och det är bra att ställa sig frågor som, hur vill jag ha det? Vad kan jag göra. Hur vill jag att vi ska ha det inom familjen.
Det måste vara upp till henne att vilja förändra, men det finns förstås många sätt att pröva påverka den processen och det finns inga garantier för att det blir en förändring.
En sak är att prata med hennes nya man och jag funderar på hur pass hjälpsamt det är för henne.
Hoppas att du utforskar vidare och ett tips är att inte ha så bråttom. Pröva att inte vara dömande, utan observera och fundera på vilken roll du vill ta. Lycka till.

Grattis i efterskott. Hoppas att du fick en fin födelsedag med familjen! Följer hur det går för dig och så önskar jag påminna dig om att öva på att säga nej.
"Bara" öva på att säga nej till enkla frågor för att öva och hör på ordet nej, känn efter hur det känns och lägg märke till vad som blev istället för att du inte sa ja. Öva öva öva och du ska se att det sker något. Säg ja till dig, till dina barn och till saker du vill göra. Om du väljer att öva, lägg märke till den känslan som uppstår när du väljer dig själv i första hand. Vad händer då.
Jag övade på det länge, nu blir jag inte arg längre (förutom vid pms) och jag lever förstås inte längre med mitt ex. Det är intressant att se på vad jag lägger min tid på istället. Jag går ut och sätter mig i skogen, intill ett träd regelbundet. Mediterar och fokuserar på olika sinnen. Adhd utredningen tar mycket kraft och jag tillåter mig att vara i det som är. Jag hade aldrig orkat med en adhd utredning om jag hade levt med mitt ex idag och jag tänker att den utredningen betyder så oerhört mycket för mig just nu. Jag loggar in här ofta och läser i olika trådar, för att bli påmind om min resa. Jag kan inte förstå att jag levde i nästan 12 år med en alkoholist. Jäklar vad jag har övat bra.
Och det är med övningar som en kommer vidare, dit en vill.
Ta hand om dig!

Jag har skrivet ett brev till mannens mamma, hon vet, han har berättat men hon säger bara åh vad tråkigt, styrek kram ;) Så jag har skrivet vad jag tycker, gruvar mig för att trycka på knappen för att skicka. Tror inte att jag får något stöd men det kanske du får, påminner om vad psykologen sa, det är bra att berätta, då får missbrukaren respekt vid tillfrisknandet eller så kommer du få en förståelse, avlastning från dom som vet. Jag har sagt att det finns problem med spriten och då inte under festen utan under vardagen, sen har folk fått räkna ut resten själv om dom inte frågat. Har varit jätteskönt att berätta och en känsla av att lämna över ansvaret en del till den beroende. Läser boken som Craig skrivit, som flera rekomenderat men som jag inte kommer på titeln. Det är under kapitlet tillfriskandet, beskrivs det elaka som beroendepersonligheten har och det är ganska träffsäkert. Förklarar personen med Jaget och beroendepersonligheten och det tycker jag är exakt som det känns, Dr jekyll och mr Hyde. Har du läst den?

Det låter som att du inte mår bra pga din partners drickande. Precis som DetGårBättre skriver så får du gärna skriva ett inlägg till och berätta lite mer.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Han säger att han vill sluta. Men i nästa mening att han vill kunna dricka sällskapligt. Och visst kan han det, i några månader men sen rullar det utför. Jag är inte säker på att han helt bestämt sig för att sluta och det oroar mig. Men jag hoppas verkligen han klarar det nu. Det har varit stelt hemma i en vecka och han har inte varit speciellt trevlig. Jag går på tå för minsta lilla sak kan han bränna av på vilket gör mig konstant stressad.

Jag älskar honom och får han ordning på detta är jag lyckligast på jorden. Men jag kan fortfarande inte stå ut med att inte få vara arg och kanske är jag mest ledsen för att han istället för att visa sig ångerfull är så otrevlig. Jag har noll skuld i detta men han agerar som att det är mitt fel.

Suck.

Ilska,grinighet och nu börjat spela dataspel istället. Går knappt att tilltala honom utan att få en avhyvling... sjukt otrevlig alla dygnets timmar, när det förrut handlade på några dagar som bakfull.

Det gläder mig att du fick ett svar här fast detta forum oftast har ett lugn tempo och därmed skiljer sig från ett chattrum.

Det du beskriver låter skrämmande och jag undrar hur du och barnen har det idag? Att prata med barn om alkohol är ofta avgörande för att de ska fara så lite illa som möjligt. Hur ser ditt stöd ut?

Du undrar vad du ska göra nu. Jag gissar att du redan försökt påverka situationen? Det är ett stort arbete att försöka väcka motivation hos den som dricker att förändra sina alkoholvanor och samtidigt ta ansvar för sitt eget mående och framförallt skydda eventuella barn. Kanske har du erfarenhet av vad som kan göra skillnad och vad som inte har den effekt du önskar? Bra att du berättar hur det faktiskt är för dig.

Läs gärna i andras trådar och berätta mer om du vill. Vi finns här.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill bara dela mina egna erfarenheter. Som jag har förstått det måste en alkoholist "kapitulera" inför alkoholen. Erkänna att de är maktlösa inför alkoholen och börja jobba därifrån. Om de inte på riktigt har den egna vilja med sig får de kämpa hårt "på vita knogar" för att hålla sig nyktra. Då blir de gnälliga. Jag har letat kunskap för att förstå sjukdomen beroende och där finns mycket att hämta för förståelse. Läs gärna på beroendesidorna, böcker inom ämnet och Alkispodden är också mycket bra. Börja där, för du behöver ta hand om dig själv, så du kan må bra.

Hur hanterar man en syster som är alkoholist..?
Hon har druckit i många år, utan att jag vetat. Så här i efterhand så såg jag många röda flaggor men då ”såg jag det inte”.
Min mamma konfronterade henne för nåt år sedan, då hon erkänner och det blev mycket gråt och hon lovade att ta hjälp.
Etter det har det gått upp och ner och hon har ljugit mycket.
Nu har jag fått reda på att hon är tillbaka i drickandet. Hon blånekade först men har nu erkänt.
Hennes nya man sedan två år, vet inget. Hon dricker när han är borta på jobb. (Mån-fred)
Jag har tappat kontakten, känns som jag förlorat min syster.. jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Ska jag prata med hennes nya man? Hon har återigen lovat att ta tag i detta, skaffa hjälp, men jag tror inte ett ord.

Tips någon?

Jag sköt beslutet att sluta, minska framför mig hela tiden..När samtalet med chefen kom, kände jag mig först lite tagen på sängen..Chefen visade mailet för mig, som handlade om att jag var en bra och duktig person, som alltid gör mitt bästa..Sen hur missbruket av alkohol tagit över min vardag mer och mer..Jag har aldrig varit full på jobbet, aldrig tagit återställare, aldrig varit full dagtid..Spelar ingen roll, min hjärna är alkoholberoende..Vi har tur som har arbetsgivare..Mycket svårare att få en anhörig att sluta dricka som är pensionär eller arbetslös..Det finns många olika lösningar på behandling och hjälp att få..Du har satt första stenen i rullning för att hjälpa din mamma..Mycket fint gjort..??

Min sambo har genom en behandling i Ryssland den 8 januari i år blivit en nykter alkoholist. Om han dricker en enda droppe alkohol dör han.
Nu 4 månader senare kever jag tillsammans md en gnällig, grinig, negativ gubbe som alltid är sur och på dåligt humör. Ingenting är bra, verkar han tycka. Är det vanligt att det blir så när en mångårig alkoholist slutar dricka?

Utifrån rubriken känner du oro för en förälder. Om du berättar lite mer tror jag att du kommer att få svar om du vill ha. Ibland kan syftet att skriva här vara just det, att bara få sätta ord på vad det är som händer. Göra det verkligt. Kanske som ett steg för att göra något annorlunda? Gör det som blir bäst för dig!

Välkommen igen och med hopp om att vårt forum ger dig något av det du behöver.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för era svar och inputs. Jag har lite dåligt samvete för det och jag är rädd att hon ska förstå att det är jag och sedan bli arg på mig. Men jag har försökt prata med henne och jag får bara svar som: "jag har dragit ner på drickandet" eller "ja jag vet jag ska ha ett uppehåll". Jag bor inte hemma längre och kan inte ha koll på henne, men märker i telefon och när hon hälsar på att de svaren åtminstone är lögner. Det finns fler som ser men de flesta vill inte "ta i det" utan kommer med förslag på åtgärder men vill inte agera i egen person. Jag hoppas hon tar emot hjälp av sin chef och att det blir bättre, men av erfarenhet så tror jag hon kommer förneka i sten eller försköna bilden.